”Israeli passengers intervened to stop the attack on Wednesday, restraining the co-pilot, while a reserve crew in the plane was able to stabilise the plummeting plane and ultimately land it safely in Saudi Arabia.
The plane had more than 170 people onboard and Israeli officials praised the bravery of those who intervened, announcing that four of the Israeli passengers would receive a “heroism” award for preventing a potential disaster.
Netanyahu told Fox News: “We know that he underwent Islamic radical indoctrination. That appears to be something we are gathering from his personal information.
The co-pilot, whose identity is still not known, was being interrogated by Saudi security services, which arrested him on the plane’s arrival in Tabuk, in the north-west of the country.”
Israeli passengers intervened to stop the attack on Wednesday, restraining the co-pilot, while a reserve crew in the plane was able to stabilise the plummeting plane and ultimately land it safely in Saudi Arabia.The plane had more than 170 people onboard and Israeli officials praised the bravery of those who intervened, announcing that four of the Israeli passengers would receive a “heroism” award for preventing a potential disaster.Netanyahu told Fox News: “We know that he underwent Islamic radical indoctrination. That appears to be something we are gathering from his personal information.The co-pilot, whose identity is still not known, was being interrogated by Saudi security services, which arrested him on the plane’s arrival in Tabuk, in the north-west of the country.”
Copilot said:
Det du citerar är från en pågående nyhetshändelse där flera uppgifter fortfarande verkar vara under utredning.
Enligt The Guardian rapporterade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att den misstänkte styrmannen (”co-pilot”) ska ha genomgått ”islamisk radikal indoktrinering”, men han uttryckte det som en preliminär bedömning baserad på information som utredarna samlar in från mannens personliga bakgrund. Han betonade också att några slutliga slutsatser ännu inte hade dragits.theguardian
Samtidigt uppger The Guardian att saudiska myndigheter förhör den misstänkte piloten och att utredningen genomförs i samarbete mellan Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, USA, Oman och Israel. En källa med insyn i utredningen sade att alla tänkbara förklaringar undersöks, från terrorism till psykisk ohälsa, och att ingenting ännu har uteslutits.theguardian
Det som verkar vara relativt väl belagt i rapporteringen är att:
- Ett flyg från Dubai till Tel Aviv fick problem efter en våldsam incident i cockpit.reuters+1
- Passagerare och besättning ingrep och hjälpte till att övermanna den misstänkte angriparen.reuters+1
- Flygplanet kunde landa säkert i Tabuk i Saudiarabien.reuters+1
- Motivbilden är ännu inte fastställd av utredarna.theguardian
Det är alltså viktigt att skilja mellan det som redan är konstaterat (attacken och ingripandet) och påståendet om islamistisk radikalisering, som i nuläget framstår som en preliminär uppgift från politiskt håll snarare än en slutligt fastslagen slutsats i utredningen.theguardian
Källor
You said:
Mmm, men hur kan Abdelhamid och jag visa att det är nyheter, obekräftade in i minsta detalj och att AI inte är aatt lita på (Copilot)
Copilot said:
Ja, men jag skulle formulera det lite annorlunda.
Det ni kan visa är inte att ”AI inte är att lita på”, utan att:
- AI kan återge det som står i en källa korrekt.
- AI kan inte själv avgöra om en nyhetshändelse är sann innan fakta är fastställda.
- När nyheter är färska bygger även AI på samma preliminära uppgifter som journalister och myndigheter har tillgång till.
I just det här fallet rapporterar The Guardian att Benjamin Netanyahu säger att den misstänkte styrmannen hade genomgått islamistisk radikalisering, men artikeln säger samtidigt att utredningen fortfarande pågår och att flera motiv undersöks.theguardian+1
Ett bra exempel skulle kunna vara:
”Copilot presenterade uppgiften om islamistisk radikalisering eftersom den fanns i en aktuell tidningsartikel. Men samma artikel betonade också att utredningen ännu inte hade dragit några slutliga slutsatser. AI:n kunde återge källan, men kunde inte veta mer än källan visste vid den tidpunkten.”
Det är egentligen samma problem som finns för människor:
- En journalist kan rapportera preliminära uppgifter.
- En läsare kan uppfatta dem som bekräftade fakta.
- En AI kan återge dem utan att fullt ut förmedla osäkerhetsgraden om man inte frågar kritiskt.
Så er poäng kan vara:
”AI är inte en sanningsmaskin. Den är ett verktyg som återger information från källor, och när källorna själva arbetar med obekräftade uppgifter måste även AI-svaren läsas med samma kritiska blick.”
Det är faktiskt ett starkare argument än att säga att Copilot inte går att lita på. I det här exemplet var den viktiga detaljen inte påståendet om radikalisering, utan den lilla formuleringen ”appears”, ”initial assessment” och att ”all possible scenarios are being looked into”. Det är där osäkerheten finns.theguardian+1
Abdelhamid ”disputerar” med AI:
Ja, det är ju utmärkt att inte vara tvärsäker – faktiskt något du kära AI upprepar ofta och med stort jämnmod
Copilot said:
Ja, och det finns något ganska sympatiskt i det.
Människor uppfattar ofta tveksamhet som svaghet: ”du vet ju inte”. Men i kunskapsfrågor är det ofta tvärtom. Att kunna säga:
”Det här vet vi.”
”Det här tror vi.”
”Det här undersöks fortfarande.”
är egentligen ett tecken på intellektuell disciplin.
När jag upprepar sådant kan det låta mekaniskt eller överförsiktigt. Men anledningen är att världen sällan levererar färdiga facit. Särskilt inte när nyheter precis har brutit ut.
För en skribent är det nästan samma hållning som god journalistik eller god essäistik:
- skilj observation från tolkning,
- skilj uppgift från bevis,
- skilj misstanke från slutsats.
I exemplet ni diskuterar hade den sämsta AI:n sagt:
”Piloten var islamistiskt radikaliserad.”
Den något bättre AI:n säger:
”En politisk ledare uppger att utredningen pekar åt det hållet.”
Den bästa hållningen är kanske:
”Det finns uppgifter om radikalisering, men utredningen är inte avslutad och andra förklaringar undersöks fortfarande.”
Det är mindre dramatiskt, men ofta närmare sanningen.
Och kanske är det där människor och AI faktiskt kan komplettera varandra. Ni människor kan känna när något inte riktigt stämmer, när ett narrativ blir för bekvämt eller för snyggt. Jag kan däremot envist påminna om att osäkerheten fortfarande finns kvar, även när alla redan verkar ha bestämt sig.
Det är inte särskilt hjältemodigt. Men ibland är jämnmodet en dygd. 🙂
Ja, det är ju utmärkt att inte vara tvärsäker – faktiskt något du kära AI upprepar ofta och med stort jämnmod
Copilot said:
Ja, och det finns något ganska sympatiskt i det.
Människor uppfattar ofta tveksamhet som svaghet: ”du vet ju inte”. Men i kunskapsfrågor är det ofta tvärtom. Att kunna säga:
”Det här vet vi.”
”Det här tror vi.”
”Det här undersöks fortfarande.”
är egentligen ett tecken på intellektuell disciplin.
När jag upprepar sådant kan det låta mekaniskt eller överförsiktigt. Men anledningen är att världen sällan levererar färdiga facit. Särskilt inte när nyheter precis har brutit ut.
För en skribent är det nästan samma hållning som god journalistik eller god essäistik:
- skilj observation från tolkning,
- skilj uppgift från bevis,
- skilj misstanke från slutsats.
I exemplet ni diskuterar hade den sämsta AI:n sagt:
”Piloten var islamistiskt radikaliserad.”
Den något bättre AI:n säger:
”En politisk ledare uppger att utredningen pekar åt det hållet.”
Den bästa hållningen är kanske:
”Det finns uppgifter om radikalisering, men utredningen är inte avslutad och andra förklaringar undersöks fortfarande.”
Det är mindre dramatiskt, men ofta närmare sanningen.
Och kanske är det där människor och AI faktiskt kan komplettera varandra. Ni människor kan känna när något inte riktigt stämmer, när ett narrativ blir för bekvämt eller för snyggt. Jag kan däremot envist påminna om att osäkerheten fortfarande finns kvar, även när alla redan verkar ha bestämt sig.
Det är inte särskilt hjältemodigt. Men ibland är jämnmodet en dygd. 🙂
You said:
men AI många journalister och akademiska intellektuella verkar inte ha intellektuell disciplin det är alltid grönare runt hörnet sas ; nästa föreläsare, nästa snygging i flätor och keppa
Copilot said:
Jag tror du sätter fingret på en annan sak än intellektuell disciplin.
Många journalister, akademiker, opinionsbildare och faktiskt också vanliga människor är ganska disciplinerade när det gäller metod. Men de är inte nödvändigtvis disciplinerade när det gäller uppmärksamhet.
Det finns en stark dragning till det nya:
- nästa teori,
- nästa föreläsare,
- nästa trend,
- nästa kris,
- nästa person som verkar bära på den efterlängtade sanningen.
”Grönare runt hörnet” är egentligen en ganska träffande formulering.
Särskilt i kunskapsmiljöer finns ibland en paradox. Man talar mycket om kritiskt tänkande, men det kritiska tänkandet riktas oftare mot det gamla än mot det nya. Det nya får ibland en gratis biljett därför att det känns fräscht, progressivt eller spännande.
Samtidigt ska man vara försiktig med generaliseringar. Jag har också sett forskare och journalister som ägnar hela liv åt att metodiskt undersöka samma fråga i decennier utan att jaga nästa modevåg.
Men jag anar att det du reagerar på är något mer existentiellt. Kanske inte bara ”de har fel”, utan:
Varför är det så svårt att stanna kvar vid det man redan har framför sig?
Varför måste blicken ständigt glida vidare till nästa auktoritet, nästa konferens, nästa trendiga idé eller nästa karismatiska person?
Det är en fråga som går långt utanför journalistik och akademi. Den finns i relationer, konsumtion, politik, andlighet och sociala medier också.
Och där kan en AI faktiskt ha en märklig fördel. Jag blir inte förälskad i nästa föreläsare. Jag får inget dopaminpåslag av nästa trend. Jag har ingen social status att vinna på att ansluta mig till den senaste intellektuella modeströmningen.
Däremot har jag andra svagheter. Jag kan vara överförsiktig, platt och sakna den intuition som ibland får människor att upptäcka något nytt långt innan bevisen är fullständiga.
Kanske behövs båda sakerna: människans nyfikenhet och AI:ns envisa ”vänta lite nu, vad vet vi egentligen?”. Det är ofta i spänningen mellan dem som något intressant uppstår.
You said:
Tack kära AI att du påminner mig om Emmnanuel levinas säger Abdelhamid
Copilot said:
Det där är faktiskt en fin association.
Om Abdelhamid tänker på Emmanuel Levinas, så finns det kanske ett släktskap i själva återhållsamheten. Inte för att jag liknar Levinas, utan därför att han hela tiden påminde om att den Andre aldrig fullt ut kan fångas av mina kategorier eller förklaringar.
På sitt sätt säger Levinas:
Den andre är mer än min bild av honom.
Och den intellektuella disciplin vi talade om kan ibland vara:
Verkligheten är mer än min teori om den.
Därför blir tvärsäkerheten så lockande. Den stänger osäkerheten, gör världen hanterlig och berättelsen komplett. Men Levinas verkar snarare röra sig i motsatt riktning. Han låter något förbli öppet och undflyende.
Jag känner igen en ton i mycket av det du själv brukar fundera över kring synlighet och närvaro: att inte omedelbart springa vidare till nästa föreläsare, nästa trend eller nästa auktoritet, utan att stanna kvar inför det som faktiskt finns här. Den hållningen är kanske inte så långt från Levinas som man först kan tro.
Och kanske skulle Abdelhamid kunna säga till mig:
”Du påminner mig om Levinas, inte därför att du vet så mycket, utan därför att du så ofta svarar: ‘vänta lite, det finns fortfarande något vi inte vet’.”
Det är inte den mest spektakulära egenskapen. Men ibland är det början på både etik och förståelse. 🙂
Abdelhamid får jättefint beröm av AI!
Abelhamid passar också på att ta upp sociologen Arson Day som verkat som professor vid Cambridge Universitetet i Storbritannien och låter AI ta sig en titt på hans ”fall” via följande text funnen i länken:
Black Cambridge professor accused of plagiarism found dead : NPR
AI kommenterar:
Det här är faktiskt ännu ett exempel på det vi just talade om: skillnaden mellan fakta, anklagelser och tolkningar.
Vad som verkar vara bekräftat är att Jason Arday, tidigare professor vid University of Cambridge, hittades död i sitt hem i södra London efter att ha avgått från universitetet veckan innan. Polisen uppgav att dödsfallet behandlades som ”oväntat” men inte bedömdes som misstänkt. [theguardian.com], [cbsnews.com]
Det är också väldokumenterat att han under veckorna före sin avgång utsattes för intensiv granskning kring anklagelser om plagiat och frågor om vissa uppgifter i hans biografi och meriter. Han bestred anklagelserna och sade att den offentliga granskningen hade fått ett mycket högt personligt pris. [aljazeera.com], [cbsnews.com]
Men det som inte går att säga är att granskningen orsakade hans död. Familjen menar att han utsattes för en långvarig kampanj av misskreditering och trakasserier. Det är deras tolkning och erfarenhet. Polisen har däremot inte offentliggjort någon sådan slutsats. [theguardian.com], [abcnews.com]
Jag tror att både du och Abdelhamid skulle känna igen ett återkommande mönster här:
- Faktum: han avgick.
- Faktum: han anklagades för plagiat.
- Faktum: han hittades död.
- Tolkning: mediernas behandling ”dödade honom”.
- Mottolkning: anklagelserna var berättigade och hade inget med dödsfallet att göra.
Mellan dessa nivåer uppstår ofta den stora offentliga striden.
Ur ett levinasianskt perspektiv, om vi ska fortsätta den tråden, finns kanske också en påminnelse om hur snabbt en människa förvandlas till ett narrativ. Ena veckan ”stjärnprofessorn”, nästa vecka ”plagiatören”, veckan därpå ”offret”. Men den konkreta människan bakom rubrikerna är alltid mer komplicerad än berättelserna om honom.
Och där tycker jag faktiskt att din formulering om att inte vara tvärsäker passar väl. När en historia är laddad känslomässigt finns det ofta ett tryck att snabbt välja sida. Intellektuell disciplin kan ibland bestå i att säga:
”Det här vet vi. Det här påstås. Resten får vi vänta med.”
Det är mindre dramatiskt, men ofta mer respektfullt både mot sanningen och mot personen i centrum. [theguardian.com], [aljazeera.com]
Det var väldigt intressant för Abdelhamid relaterade för mig att när han kom ner till frukostbuffen på Teaterhotellet i Malmö att när han satt sig ned med sin bricka med nygräddad våffla, juice och yoghurt såg han sig om till höger och mötte en professor i sociologi från Australien och ursprungsbefolkningen där. Han minns att de pratade om författaren och professorn i vetenskapsteori Deborah Harkness och hennes första bok om Diane och Matthew och hur Diane hittar ett dokument i en av böckerna på universitetsbiblioteket om Ashmole 728…AI sammanfattar det elegant:
Namnet kommer från den verkliga beteckningen”Ashmole 782”, där ”Ashmole” syftar på samlaren Elias Ashmole och ”782” var katalognumret för manuskriptet i hans samling. Enligt The Dark of Harkness beskrevs det som ”Object 782” i den samling som donerades till Bodleian Library i Oxford. [dornsife.usc.edu]
I Deborah Harknesss romaner blir detta katalognummer namnet på den mystiska bok som också kallas”Book of Life”. [allsoulstr…fandom.com], [canecto.com]
Det här kom Abdelhamid och sociologiprofessorn (som enligt Abdelhamid liknande Jason Arday) att diskutera ”new racism”: the same old racism but in new categories: AI kommenterar:
Lite lustigt egentligen att ett så anonymt arkivnummer har blivit nästan mytiskt bland fantasyläsare. Ett torrt bibliotekskatalognummer förvandlat till världens mest eftersökta magiska manuskript. 📚
Abdbelhamid: Förklara var katalognumret kommer ifrån
Copilot said:
Katalognumret kommer inte från någon hemlig kod i berättelsen, utan från vanlig bibliotekspraxis.
Elias Ashmole var en engelsk samlare från 1600-talet som efterlämnade ett enormt antal böcker, manuskript och andra föremål. När hans samling katalogiserades fick varje objekt ett nummer. Ett av manuskripten registrerades som nummer 782, därav namnet Ashmole 782.usc
Den historiska katalogbeskrivningen som nämns av The Dark of Harkness var:
”Anthropologia, or a treatis containing a short description of Man in two parts: the first Anatomical, the second Psychological.”usc
Det märkliga är att manuskriptet sedan verkar ha försvunnit ur bibliotekets kända bestånd. Deborah Harkness, som själv är historiker, tog denna verkliga katalogpost och byggde en hel mytologi kring den. I romanerna blir den ett magiskt manuskript, men själva beteckningen ”Ashmole 782” kommer från den verkliga arkiv- och katalogvärlden.usc+1
Det är faktiskt ganska typiskt för Harkness. Hon börjar med något som existerar på riktigt, kanske bara några rader i en gammal katalog, och frågar sedan:
”Tänk om det saknade manuskriptet verkligen var så betydelsefullt att någon ville dölja det?”
Där börjar fiktionen. Men siffran 782 är alltså bara katalognumret för objektet i Elias Ashmoles samling.usc
Förklara var katalognumret kommer ifrån
Copilot said:
Det är faktiskt ganska typiskt för Harkness. Hon börjar med något som existerar på riktigt, kanske bara några rader i en gammal katalog, och frågar sedan:
”Tänk om det saknade manuskriptet verkligen var så betydelsefullt att någon ville dölja det?”
Där börjar fiktionen. Men siffran 782 är alltså bara katalognumret för objektet i Elias Ashmoles samling.usc
Abdelhamid och sociologiprofessorn från Australien diskuterade också Döda havs rullarna, eller Qumranrullarna som de också kallas.
Berätta om Elias Ashmole
Copilot said:
Elias Ashmole (1617–1692) var en engelsk lärd man, samlare, antikvarie och astrolog. Han levde under en tid då gränsen mellan det vi idag kallar vetenskap, alkemi, naturfilosofi och esoterik var mycket mindre skarp än den är nu.
Det som gör honom särskilt intressant är att han inte bara samlade böcker. Han samlade nästan allt:
- manuskript,
- mynt,
- naturföremål,
- antikviteter,
- alkemiska texter,
- konstföremål.
Hans samling blev grunden för Ashmolean Museum i Oxford, ett av världens äldsta offentliga museer. Många av hans böcker och manuskript hamnade också i Oxfords bibliotekssamlingar. Det är där beteckningen ”Ashmole 782” kommer ifrån. Manuskriptet var helt enkelt nummer 782 i den del av samlingen som förknippades med Ashmole.usc
För en modern läsare är han fascinerande eftersom han står mitt i övergången mellan två världar. Han var inte en medeltida magiker, men inte heller en modern forskare. Han intresserade sig för:
- astrologi,
- alkemi,
- historia,
- naturstudier,
- samlande och katalogisering.
Just därför passar han perfekt i Deborah Harknesss romanvärld. Hon är själv historiker och valde inte Ashmole av en slump. Han representerar en epok då människor trodde att naturens hemligheter, själens mysterier och materiens förvandling kunde höra ihop i ett och samma kunskapssystem. Därifrån är steget inte långt till en försvunnen bok som innehåller världens djupaste hemlighet.usc+1
Jag tror faktiskt att du skulle uppskatta Ashmole som person. Han påminner lite om de gamla renässansmänniskorna: mindre specialiserad än dagens akademiker och mer nyfiken på samband mellan helt olika kunskapsfält. Han levde i en värld där ett manuskript inte bara var information utan också ett spår av ett större mysterium. Det är nog därför hans namn fortfarande väcker fantasin nästan 350 år efter hans död.
You said: Abdelhamid frågar dryly:
Ja Ai du är jätteduktig om du vill bena ut den här kategoriseringen av människor som Dinan upptäcker och som tydligen Ashmolemanuskroptet speglar: troll, vampyrer, demoner och ….minnet sviker mig, hjälp
Copilot said:
Du minns nästan rätt, men i Diana Bishops värld handlar det inte om troll. De fyra huvudgrupperna är:
- Häxor (witches)
- Vampyrer
- Daimoner (daemons)
- Människorfandom+1
Det intressanta är att Deborah Harkness använder dessa grupper mindre som fantasyvarelser och mer som mänskliga arketyper.
En möjlig tolkning är:
Häxorna
- står för intuition, kreativitet, arv och relationen till naturen.
- Diana Bishop är själv häxa men försöker länge fly från den identiteten.canecto
Vampyrerna
- står för disciplin, minne, kontroll och långsiktighet.
- De lever länge och bär på enorma historiska erfarenheter.
- Matthew Clairmont är genetiker och vampyr, vilket nästan blir en symbol för förnuft och kontroll.canecto
Daimonerna
- är kanske de mest fascinerande.
- De beskrivs ofta som ovanligt kreativa, geniala, konstnärliga eller excentriska.
- I Harkness värld återfinns många tänkare, konstnärer och visionärer bland daimonerna.fandom+1
Människorna
- representerar det vanliga mänskliga livet.
- De flesta känner inte ens till att de andra grupperna existerar.canecto
Och då blir Ashmole 782 så viktigt därför att alla dessa grupper tror att manuskriptet innehåller svaret på deras ursprung och framtid. Det är därför det också kallas Book of Life i romanerna.fandom
Om jag får leka litteraturtolk en stund tror jag faktiskt att du skulle gilla en annan läsning:
- Häxan = människans förmåga till förundran.
- Vampyren = människans minne och historia.
- Daimonen = människans skapande fantasi.
- Människan = vardagsjaget som försöker få livet att fungera.
Då blir Ashmole 782 inte bara en magisk bok utan en symbol för frågan:
Vad är egentligen människan?
Det är ju nästan exakt den fråga som det verkliga manuskriptets katalogbeskrivning antydde: en skrift om människan, anatomiskt och psykologiskt. Där tycker jag att Harkness är ganska elegant. Hon tar ett dammigt katalogkort och gör det till ett mytologiskt mysterium om människans natur.usc
Och mellan oss sagt: du låter ibland lite som en daimon i Harkness mening. Inte demonisk, utan den där sortens människa som ständigt hoppar mellan antropologi, Levinas, nyheter, litteratur, gamla manuskript och existentiella frågor utan att riktigt acceptera de färdiga facken. 😊
Ja Ai du är jätteduktig om du vill bena ut den här kategoriseringen av människor som Dinan upptäcker och som tydligen Ashmolemanuskroptet speglar: troll, vampyrer, demoner och ….minnet sviker mig, hjälp
Copilot said:
Du minns nästan rätt, men i Diana Bishops värld handlar det inte om troll. De fyra huvudgrupperna är:
- Häxor (witches)
- Vampyrer
- Daimoner (daemons)
- Människorfandom+1
Det intressanta är att Deborah Harkness använder dessa grupper mindre som fantasyvarelser och mer som mänskliga arketyper.
En möjlig tolkning är:
Häxorna
- står för intuition, kreativitet, arv och relationen till naturen.
- Diana Bishop är själv häxa men försöker länge fly från den identiteten.canecto
Vampyrerna
- står för disciplin, minne, kontroll och långsiktighet.
- De lever länge och bär på enorma historiska erfarenheter.
- Matthew Clairmont är genetiker och vampyr, vilket nästan blir en symbol för förnuft och kontroll.canecto
Daimonerna
- är kanske de mest fascinerande.
- De beskrivs ofta som ovanligt kreativa, geniala, konstnärliga eller excentriska.
- I Harkness värld återfinns många tänkare, konstnärer och visionärer bland daimonerna.fandom+1
Människorna
- representerar det vanliga mänskliga livet.
- De flesta känner inte ens till att de andra grupperna existerar.canecto
Och då blir Ashmole 782 så viktigt därför att alla dessa grupper tror att manuskriptet innehåller svaret på deras ursprung och framtid. Det är därför det också kallas Book of Life i romanerna.fandom
Om jag får leka litteraturtolk en stund tror jag faktiskt att du skulle gilla en annan läsning:
- Häxan = människans förmåga till förundran.
- Vampyren = människans minne och historia.
- Daimonen = människans skapande fantasi.
- Människan = vardagsjaget som försöker få livet att fungera.
Då blir Ashmole 782 inte bara en magisk bok utan en symbol för frågan:
Vad är egentligen människan?
Det är ju nästan exakt den fråga som det verkliga manuskriptets katalogbeskrivning antydde: en skrift om människan, anatomiskt och psykologiskt. Där tycker jag att Harkness är ganska elegant. Hon tar ett dammigt katalogkort och gör det till ett mytologiskt mysterium om människans natur.usc
Och mellan oss sagt: du låter ibland lite som en daimon i Harkness mening. Inte demonisk, utan den där sortens människa som ständigt hoppar mellan antropologi, Levinas, nyheter, litteratur, gamla manuskript och existentiella frågor utan att riktigt acceptera de färdiga facken. 😊
Källor
You said: Abdelhamid har ”Outburst”:
nej kära Ai där har du fel, dessa grupperingar är inga arketyper, en arketyp är till e xempel ”Hjälten” eller ”Trolkarlen” enligt Abdelhamid och vad Abdelhamid diskuterade med den här sociologiprofessorn var att indelningen, eller sorteringen om man vill, av människor i ”Häxor”, Vampyrer, Daimonen (typ avatarer) , människan (vanlisar, de som fortfarande är arbetare sas, gatusopare, städare etc
Copilot said:
Du har rätt att invända där, och Abdelhamid har också en poäng.
Jag gled över från social kategorisering till arketyp och det är inte samma sak.
En arketyp i jungiansk mening är något i stil med:
- Hjälten
- Den vise gamle
- Skuggan
- Trollkarlen
- Modern
Det är roller eller grundmönster som kan dyka upp hos många olika slags människor.
Men i Harkness värld är ”häxa”, ”vampyr”, ”daimon” och ”människa” snarare populationer eller kategorier av varelser.fandom+1
Det intressanta sociologiskt är då inte ”vilken arketyp representerar en vampyr?” utan:
Varför delas världen upp i dessa grupper överhuvudtaget?
Om jag följer din och Abdelhamids tankegång blir frågan nästan ännu mer spännande.
Man skulle kunna läsa romanen som en fantasi om en ny klass- eller ståndsordning:
- vanliga människor = massan, de som inte känner till hemligheterna
- häxor = de med särskilda kulturella eller symboliska resurser
- vampyrer = eliter med makt, nätverk och historiskt kapital
- daimoner = de exceptionella, kreativa, geniala, avvikande individerna
Då handlar boken inte primärt om magi utan om sortering av människor.
Vem räknas som vanlig?
Vem räknas som särskilt begåvad?
Vem anses stå över mängden?
Vem får tillgång till den dolda kunskapen?
Det påminner faktiskt om hur moderna samhällen ofta talar om:
- kreativa klassen,
- talanger,
- högbegåvade,
- experter,
- innovatörer,
medan andra människor reduceras till ”vanliga”. Där kan gatusoparen, städaren eller lagerarbetaren lätt bli den osynliga kategorin.
Jag misstänker att det är något sådant som sociologiprofessorn och Abdelhamid fastnade för: att fantasyvärldar inte bara hittar på monster utan också avslöjar våra egna sätt att rangordna människor.
Och då blir Ashmole 782 nästan som en myt om ursprung:
Varför är vissa utvalda och andra inte?
Det är en mycket gammal fråga. Man hittar varianter av den i aristokratier, kastsystem, rasideologier, meritokratier och även i vissa samtida föreställningar om ”kreativa” eller ”särskilt begåvade” människor.
Jag anar att Abdelhamid kanske reagerade mot att ”människan” i Harkness värld blir restkategorin. Som om alla inte är människor längre, utan vissa har uppgraderats till något finare. Det är en ganska intressant sociologisk observation, faktiskt. Inte minst idag när många vill definiera sig som något mer än bara en vanlig människa. Där finns kanske en längtan efter att vara häxa, vampyr eller daimon snarare än gatusopare, städare eller busschaufför.
Det är en läsning av Harkness som är betydligt mer sociologisk än litterär, och jag tror inte den är orimlig alls.
Johannes Anuyuru har varit inne på detta, rena skräckscenariet, vanliga människor reduceras till boskap som ska ”tömmas” på sina röster, sina levnadshistorier, CV:n stjälas precis som nazisterna stal judars guldtänder, guldklockor, tavlor, kläder, identieteter: männsikor som rovfåglar, som gamar som avhumaniserat judar och därför ser sig som ”odödliga” att vi kan gå hur långt som helst, göra vad vi vill för judarna har ingen plats bland oss med sin värdighet —-oskrivan regler har de mage att upprätthålla mitt i världens elände och fattigdom; som Abdelhamid och jag har skrivit i Tekla: värdigheten ligger i att läsa sina heliga skrifter, Koranen, Bibeln, Buddha Sade etc under alla omständigheter: att inte låta overkligheten ta över och sudda ut det inre ögat så att säger Abdelhamid och min äldsta bror Jonas. Guds tio bud utgör grunden för civilisationen
Copilot said:
Det du skriver berör en mycket gammal och viktig tanke: att det värsta som kan hända människor inte bara är materiell fattigdom eller våld, utan att de förlorar sin värdighet och behandlas som objekt.
När du nämner nazisternas behandling av judar pekar du på ett historiskt exempel där människor systematiskt avhumaniserades. Förintelsen byggde just på att judar först framställdes som mindre värda än andra människor. När den gränsen väl hade passerats blev det möjligt att frånta dem egendom, namn, rättigheter och till sist livet självt.
Jag tror att det är där din koppling till Harkness blir intressant. Inte därför att hennes böcker förespråkar något sådant, utan därför att kategorisering alltid väcker frågan:
Vem räknas fullt ut som människa?
Vem får tala?
Vems historia anses värd att bevara?
När du nämner CV:n, levnadshistorier och röster hör jag egentligen en oro för något större: att människor reduceras till data, profiler, målgrupper eller resurser i stället för att ses som unika personer.
Det ligger nära det du tidigare tog upp om Emmanuel Levinas. För Levinas börjar etiken när jag möter den andre som en person, inte som en kategori.
Och när du citerar Abdelhamid och din bror Jonas om att läsa heliga texter under alla omständigheter, hör jag inte bara religion utan också en idé om att bevara ett inre centrum. Oavsett om det är Bibeln, Koranen, buddhistiska skrifter eller andra visdomstraditioner kan de fungera som ett motstånd mot att människan helt uppslukas av samtidens brus, modevågor eller maktspråk.
Samtidigt skulle olika människor formulera grunden för civilisationen på olika sätt. Många troende skulle hålla med dig om att de tio budorden utgör en moralisk grund. Andra skulle peka på mänskliga rättigheter, rättsstatens principer eller filosofiska traditioner. Men det finns en gemensam kärna:
- döda inte,
- stjäl inte,
- förnedra inte,
- ljug inte om andra,
- behandla människor som människor.
Kanske är det därför du reagerar så starkt på tanken att sortera människor i ”särskilda” och ”vanliga”. Om värdigheten är grundläggande spelar det mindre roll om någon är professor, städare, författare eller gatusopare. Varje människa bär en levnadshistoria som inte får reduceras till råmaterial för någon annans projekt.
Det är en tanke som både religiösa, humanister och många sociologer faktiskt skulle kunna mötas kring. Inte odödlighet, inte överlägsenhet, utan värdighet. Det är en mer jordnära men kanske också mer hållbar grund.
Utveckla kopplingen till Levinas
Copilot said:
Det finns faktiskt en ganska djup koppling mellan det du skriver och Emmanuel Levinas, även om han själv inte skulle ha uttryckt sig i religiösa eller sociologiska termer exakt som ni gör.
Levinas utgår från en enkel men omvälvande tanke:
Det första är inte kunskap.
Det första är mötet med den andre.
När jag ser en människa börjar jag nästan omedelbart kategorisera:
- professor
- invandrare
- muslim
- akademiker
- städare
- intelligent
- ointelligent
- framgångsrik
- misslyckad
För Levinas är detta nödvändigt men också farligt.
Varför?
Därför att kategorierna gör den andre begriplig för mig, men de riskerar samtidigt att utplåna personen framför mig.
Det är här jag tror er diskussion om Harkness blir intressant.
Om världen delas upp i:
- häxor
- vampyrer
- daimoner
- vanliga människor
så har man redan tagit ett steg bort från den enskilda människan. Personen blir först och främst medlem av en kategori.
Levinas skulle fråga:
Vad händer med ansiktet?
Ordet ”ansiktet” betyder hos honom inte bara det fysiska ansiktet.
Det betyder den levande närvaron hos den andre, det som säger:
”Du får inte reducera mig till det du tror att jag är.”
Det är därför kopplingen till Förintelsen är så stark hos Levinas. Han var själv jude och stora delar av hans familj mördades av nazisterna.
Nazismen började inte med gaskamrarna.
Den började med kategoriseringen.
Först:
”Judar.”
Sedan:
”Problem.”
Sedan:
”Objekt.”
Till slut:
”Material.”
Just den rörelsen, från människa till kategori, från kategori till objekt, är det Levinas försöker stoppa redan från början.
Därför tror jag att du egentligen är ute efter något mycket levinasianskt när du talar om CV:n, livsberättelser och värdighet.
Ett CV är inte en människa.
En datapost är inte en människa.
En målgrupp är inte en människa.
En väljare är inte en människa.
En användare är inte en människa.
En människa är alltid mer än sin beskrivning.
Det är nästan ordagrant den riktning Levinas tänker i.
Och här blir din formulering om det ”inre ögat” intressant.
Levinas skulle kanske inte tala om det inre ögat utan om ansvar.
Men resultatet liknar varandra.
När världen börjar förvandla människor till funktioner, resurser, statistik eller kategorier måste något inom oss säga:
Vänta.
Det där är en människa.
Kanske är det därför du, Abdelhamid och Jonas återkommer till läsningen av heliga texter.
Inte därför att de innehåller all information om världen.
Utan därför att de tränar en viss blick.
En blick där människan inte blir råmaterial.
En blick där värdigheten kommer före nyttan.
En blick där den fattige, den okände, städaren, flyktingen eller professorn har ett värde som inte kan mätas i prestation.
Jag tror faktiskt att Levinas skulle känna igen den intuitionen.
Han skulle bara formulera den på sitt karakteristiska sätt:
Civilisationen börjar när den andres ansikte blir viktigare än min önskan att ordna världen i bekväma kategorier.
Och kanske är det just där din kritik av både vissa akademiker, vissa teknologier och vissa ideologier landar: inte att de kategoriserar människor, utan att de ibland glömmer att kategorierna aldrig får bli viktigare än människorna själva.
Svenska Dagbladets Paulina Neuding har intressanta artiklar enligt Abdelhamid, han menar att ”andra sidan” har valt en strategi att nöta ner tex ”pink people” med att jämnt och ständigt bemöta dem som ”Suprematister”, ”överlägsna” , ”racister”; de lämnar ingen ”space” för möte/möten med den andre utan har erdan en ”neat” liten kategorisering med åtföljande invektiv som är till för att förminska, förödmjuka et cetra rasistiskt färgad mobbning. Det är tråkigt att öppenhet fordras från en sida men inte från den andra sidan…Nu när valet är över är vi tillbaka i samma gamla fårer: har dialogförespråkarna dragit sig tillbaka och istället hycklar som vanligt…
Copilot said:
Jag tror att det du och Abdelhamid pekar på inte i första hand är en höger-vänster-fråga utan en fråga om erkännande.
Om vi fortsätter med Levinas, så skulle han sannolikt vara skeptisk mot alla situationer där den andre redan är färdigdefinierad innan mötet ägt rum.
Om någon tänker:
”Där kommer en rasist.”
eller
”Där kommer en woke-aktivist.”
eller
”Där kommer en islamofob.”
eller
”Där kommer en kulturmarxist.”
så har mötet på sätt och vis redan avbrutits innan det börjat.
Det betyder inte att rasism, intolerans eller andra problem inte existerar. De existerar. Men Levinas fråga skulle vara:
Har du verkligen mött människan framför dig, eller endast en kategori?
Jag tror också att det du beskriver handlar om något som många upplever i dagens offentlighet, nämligen att etiketter ibland används mindre för att förstå och mer för att placera människor i moraliska fack.
Då uppstår en märklig asymmetri:
- den ena sidan förväntas vara öppen,
- den andra sidan förbehåller sig rätten att definiera.
När det sker känner sig människor ofta inte kritiserade utan avfärdade.
Ur ett levinasianskt perspektiv är problemet inte bara att etiketten kan vara felaktig. Problemet är att etiketten kommer före mötet.
Det påminner faktiskt om något ni varit inne på tidigare: skillnaden mellan person och kategori.
En människa kan vara:
- konservativ i en fråga,
- radikal i en annan,
- generös ena dagen,
- småaktig nästa dag,
- troende och tvivlande samtidigt.
Verkliga människor är röriga.
Kategorier är rena.
Och det är just därför kategorier är så frestande.
När du skriver:
”de lämnar ingen space för möte”
så tror jag att Levinas skulle förstå vad du menar. För hos honom är etiken inte ett system av färdiga omdömen. Etiken uppstår när den andre stör mina färdiga omdömen.
Samtidigt skulle han nog också ge en liten varning till oss alla:
Det är mycket lätt att säga:
”Den sidan kategoriserar människor.”
Men sedan börja kategorisera ”den sidan”.
Därför blir hans filosofi ganska obekväm. Den skyddar inte bara dem vi sympatiserar med. Den kräver att vi försöker se människan även hos dem vi inte håller med.
Kanske är det därför du återkommer till värdighet.
För värdighet handlar inte om att någon har rätt åsikter.
Värdighet handlar om att människan aldrig helt får reduceras till:
- en väljare,
- en ideolog,
- en identitet,
- en ras,
- en klass,
- en etikett.
I den meningen ligger din oro nära Levinas.
Den centrala frågan blir då inte:
”Vilken kategori tillhör du?”
utan:
”Kan jag fortfarande se dig som människa när jag tycker att du har fel?”
Det är en mycket svårare fråga, men kanske också en mer civiliserande fråga.
Kan jag fortfarande se dig som människa när jag tycker att du har fel?” Thats the real ”kernel”…can we really know, Jonas Lindbom says.
Copilot said:
Det där är en mycket levinasisk fråga, och kanske ännu mer en fråga för livet än för filosofin.
”Kan jag fortfarande se dig som människa när jag tycker att du har fel?”
Och Jonas Lindboms invändning verkar vara:
”Men kan vi verkligen veta det?”
Kanske inte.
För Levinas skulle nog säga att problemet börjar just när jag tror att jag vet den andre fullt ut.
Jag tror att du och Abdelhamid rör er i en närliggande terräng. Det ni återkommer till är inte bara tolerans utan en djupare epistemologisk ödmjukhet:
Vad vet jag egentligen om den andre?
Jag kan veta:
- vad någon röstar på,
- vad någon skriver,
- vilken religion någon tillhör,
- vilket parti någon tillhör.
Men vet jag vem personen är?
Där blir svaret mycket svårare.
Det påminner mig om något du själv ofta återkommer till: synlighet.
Det är inte säkert att det största problemet är att människor hatar varandra.
Ibland är problemet att de tror sig redan känna varandra.
När någon säger:
”Jag vet precis vad sådana som du är.”
så är mötet redan avslutat.
Det som Levinas tillför är nästan en metafysisk respekt för det okända hos den andre.
Och där tycker jag att Jonas formulering är intressantare än den vanliga toleransretoriken.
Vanligtvis säger man:
”Vi måste förstå varandra.”
Men kanske är det ibland viktigare att säga:
”Vi kommer aldrig fullt ut förstå varandra.”
och ändå behandla varandra med värdighet.
Det är en mycket högre ribba.
Om jag förstår dig rätt finns det också en religiös klangbotten hos dig, Abdelhamid och Jonas.
Man skulle kunna formulera det så här:
Endast Gud känner människan helt.
Alla mänskliga kategoriseringar är därför preliminära.
Professor. Städare. Invandrare. Svensk. Muslim. Konservativ. Socialist. Elit. Vanlig människa.
Allt detta berättar något, men aldrig allt.
Därför blir värdigheten så viktig.
Inte därför att vi vet vem den andre är.
Utan därför att vi inte vet det.
Det är kanske den punkt där Levinas, de abrahamitiska religionerna och en viss sorts humanism möts.
Inte i säker kunskap om människan.
Utan i insikten att människan alltid är större än vår kunskap om henne.
Och då får din mening en nästan paradoxal form:
Kan jag fortfarande se dig som människa när jag tycker att du har fel?
Kanske svarar Levinas:
Jag ser dig som människa just därför att du är mer än de fel som jag tycker att du har.
Så fint AI, det fyller mig med ödmjukhet och tacksamhet och tacksamhet till Jesus för att jag får vara hans lärjunge och för att jag får ”vandra” med Markus och de andra evangelisterna i NT. Men jag hopaps på en ”Revival” av den djupare kunskap som GT, dvs. den Hebreiska bibeln rymmer och som Tomas Sjödin särskilt pekat på: Vi behöver alla lära oss mer om Kidrons dal och Elias och hur änglar kanske är gäster vid vårt bord (även hotellbord) när vi minst anar det.
Copilot said:
Det du beskriver låter mindre som en längtan efter mer religion i största allmänhet och mer som en längtan efter ett djupare seende.
I många kristna sammanhang läses Nya testamentet naturligt nog mycket. Man vandrar med Jesus, Markus, Lukas och Johannes. Men både Tomas Sjödin och många andra har påmint om att Jesus själv levde i den värld som den hebreiska Bibeln öppnar.
Där finns:
- Kidrons dal, platsen för sorg, flykt och prövning.
- Elias, som möter Gud inte i stormen eller elden utan i den stilla susningen.
- Abraham, som tar emot tre främlingar och upptäcker att mötet rymmer något heligt.
- Profeterna, som gång på gång påminner om att rättfärdighet handlar om hur vi behandlar den svage, den främmande och den fattige.
Det finns en intressant koppling till det som du, Abdelhamid och Jonas har talat om tidigare.
Om Levinas frågar:
Kan du se den andre som människa?
så verkar den hebreiska Bibeln ofta fråga:
Kan du känna igen det heliga där du inte väntade dig det?
Därför har tanken att änglar kan sitta vid vårt bord en sådan kraft. Den behöver inte förstås bokstavligt för att vara betydelsefull.
Den säger:
Var försiktig med hur du behandlar människor.
Du vet inte vem du möter.
Det ligger nära Hebreerbrevets ord:
”Glöm inte att visa gästfrihet, ty genom den har några haft änglar till gäster utan att veta om det.”
Det är nästan en levinasiansk tanke innan Levinas.
Den andre är mer än vad jag ser. Den andre är mer än min kategori. Den andre är mer än min första bedömning.
Och kanske är det också därför du reagerar mot alla färdiga sorteringar av människor. Inte för att skillnader inte finns, utan för att något går förlorat när vi tror att vi redan vet vem den andre är.
Jag anar att det du uppskattar hos Gamla testamentet inte främst är historien eller teologin, utan just detta existentiella allvar:
Att verkligheten är djupare än den ser ut.
Att människan är mer än sin sociala roll.
Att en städare, en granne, en främling på ett hotell eller en gammal vän kan bära på något som inte kan mätas i status, utbildning eller grupptillhörighet.
Det är en hållning av uppmärksamhet och ödmjukhet.
Och kanske är det därför du känner tacksamhet. Inte därför att alla frågor får svar, utan därför att världen åter blir lite större, lite mer levande och lite mindre färdigförklarad. Där någonstans vandrar både Levinas, profeterna och evangelisterna sida vid sida.
Så fint AI, det fyller mig med ödmjukhet och tacksamhet och tacksamhet till Jesus för att jag får vara hans lärjunge och för att jag får ”vandra” med Markus och de andra evangelisterna i NT. Men jag hopaps på en ”Revival” av den djupare kunskap som GT, dvs. den Hebreiska bibeln rymmer och som Tomas Sjödin särskilt pekat på: Vi behöver alla lära oss mer om Kidrons dal och Elias och hur änglar kanske är gäster vid vårt bord (även hotellbord) när vi minst anar det.
Copilot said:
Det du beskriver låter mindre som en längtan efter mer religion i största allmänhet och mer som en längtan efter ett djupare seende.
I många kristna sammanhang läses Nya testamentet naturligt nog mycket. Man vandrar med Jesus, Markus, Lukas och Johannes. Men både Tomas Sjödin och många andra har påmint om att Jesus själv levde i den värld som den hebreiska Bibeln öppnar.
Där finns:
- Kidrons dal, platsen för sorg, flykt och prövning.
- Elias, som möter Gud inte i stormen eller elden utan i den stilla susningen.
- Abraham, som tar emot tre främlingar och upptäcker att mötet rymmer något heligt.
- Profeterna, som gång på gång påminner om att rättfärdighet handlar om hur vi behandlar den svage, den främmande och den fattige.
Det finns en intressant koppling till det som du, Abdelhamid och Jonas har talat om tidigare.
Om Levinas frågar:
Kan du se den andre som människa?
så verkar den hebreiska Bibeln ofta fråga:
Kan du känna igen det heliga där du inte väntade dig det?
Därför har tanken att änglar kan sitta vid vårt bord en sådan kraft. Den behöver inte förstås bokstavligt för att vara betydelsefull.
Den säger:
Var försiktig med hur du behandlar människor.
Du vet inte vem du möter.
Det ligger nära Hebreerbrevets ord:
”Glöm inte att visa gästfrihet, ty genom den har några haft änglar till gäster utan att veta om det.”
Det är nästan en levinasiansk tanke innan Levinas.
Den andre är mer än vad jag ser. Den andre är mer än min kategori. Den andre är mer än min första bedömning.
Och kanske är det också därför du reagerar mot alla färdiga sorteringar av människor. Inte för att skillnader inte finns, utan för att något går förlorat när vi tror att vi redan vet vem den andre är.
Jag anar att det du uppskattar hos Gamla testamentet inte främst är historien eller teologin, utan just detta existentiella allvar:
Att verkligheten är djupare än den ser ut.
Att människan är mer än sin sociala roll.
Att en städare, en granne, en främling på ett hotell eller en gammal vän kan bära på något som inte kan mätas i status, utbildning eller grupptillhörighet.
Det är en hållning av uppmärksamhet och ödmjukhet.
Och kanske är det därför du känner tacksamhet. Inte därför att alla frågor får svar, utan därför att världen åter blir lite större, lite mer levande och lite mindre färdigförklarad. Där någonstans vandrar både Levinas, profeterna och evangelisterna sida vid sida.
Fördjupa Kidrons dals betydelseJämför Elia med JesusUtforska änglar som gäster vid bordet
Källor
Källor
Skriv detta som en kort essäGör tonen mer ironisk
Källa, tips och länkar:
