Förlossningspsykos.

Förlossningspsykos är en del av psykosparaplyet – (begreppet) som det talas väldigt lite om, enligt Abdlhamid ben Ali. Jag har berättat för honom att när jag var inlagd på psykiatriska kliniken vid Kristianstad centrallasarett så fanns det en kvinna med förlossningspsykos. Jag hade fått två-tre nya sommarskor av min mamma Evy, blå, röda och gula, och den här ”psykosmamman” gick hela tiden in på mitt rum och tog mina röda skor och gick omkring med dem på avdelningen. Jag såg det inte alltid för att jag hade dimsyn. Jag upplevde dagarna som ”Följa John”; diverse små utflykter till någon stuga, stadsparken, Åhus och kaffe och mazarin på Ahlströms konditori. När jag sa till personalen att jag inte gillade att kvinnan med förlossningspsykos tog mina skor log de överseende och ville inte ingripa och säga till den långa kvinnan. Jag berättade det för mamma och det visade sig att personalen lyssnade på henne och såg till att kvinnan kom till en annan avdelning.

Abdelhamid ben Alis storebror Sadi ben Ali och jag som båda träffat Carola Häggqvist-Söndergaard-Ryback vet att ”vår allas Carola” är en ovanligt självständig och medveten mamma och vuxen. Abdelhamid ben Ali säger att det är ett viktigt och avgörande steg som Carola Häggqvist-Söndergaard-Ryback tagit i och med att hon berättar om minnet av mammans förlossningspsykos, vistelsen på barnhemmet och så vidare. Inte minst för att hon genom sin berättelse tagit steget att inte föra sin fanmiljs intergenerationella trauma vidare (se Gabor Mate & Harriet Lerner), betonar Abdelhamid ben Ali. Han glädjs åt att hon försonats med sina allra tidigaste erfarenheter och därmed tidigt nått insikten av att det finns något högre än människan.

Uppgifterna om Carola Häggqvist-Söndergaard-Ryback finns på http://www.msn. com nyheter, se källhänvisning.

”När Carola föddes drabbades hennes mamma av en svår psykisk sjukdom efter förlossningen, vilket Expressen har rapporterat om. 

Carola har själv berättat att hennes mamma fick vad hon kallade en ”mammapsykos”, en förlossningspsykos, och att situationen gjorde att föräldrarna inte kunde ta hand om henne hemma under den första tiden.

”Jag var faktiskt på barnhem en liten sväng när jag var liten, berättade Carola i tv-programmet Carolas advent.

Hon blev kvar på barnhemmet i över en månad. I en tidigare intervju har Carola sagt att det tog omkring två månader innan hennes mamma klarade av att ta hem henne permanent.

Carola fick själv inte veta särskilt mycket om vad som hade hänt. När hon senare blev äldre fick hon höra att hon hade lämnats bort som nyfödd, men ämnet var svårt för föräldrarna att prata om.

– Mamma och pappa ville inte prata om det, har hon berättat.

Carola har även sagt att hon länge funderade på vilka som egentligen tog hand om henne och hur hennes första tid på barnhemmet såg ut.

Trots den dramatiska starten har hon varit tydlig med att hon inte burit på bitterhet mot sin mamma. I stället har hon beskrivit uppväxten som kärleksfull och relationen till föräldrarna som mycket viktig.”

You said:

vem är Ali Hazelwood

Copilot said:

Ali Hazelwood är en italienskfödd amerikansk romanceförfattare som blev ett världsnamn med debutromanen The Love Hypothesis (2021). Hon har en doktorsexamen i neurovetenskap och arbetade tidigare som universitetslärare och forskare innan hon började skriva på heltid.alihazelwood+1

Det som gör henne speciell är att hennes kärlekshistorier ofta utspelar sig inom akademi, forskning och STEM-yrken (science, technology, engineering and mathematics). Hennes hjältinnor är ofta forskare, doktorander eller ingenjörer.wikipedia+1

Några av hennes mest kända böcker är:

• The Love Hypothesis
• Love on the Brain
• Love, Theoretically
• Bride
• Not in Lovewikipedia

Om man jämför henne med de författare du nämnde:

• Colleen Hoover skriver mer känslomässigt relationsdrama i nutid.wikipedia+1
• Sarah J. Maas skriver romantisk fantasy med stora världar och långa bokserier.tiktok+1
• Ali Hazelwood skriver ofta lättsammare, kvick och intelligent samtidsromance med universitets- och forskningsmiljöer.bonniercarlsen+1

Om du vill prova henne brukar The Love Hypothesis vara den självklara startpunkten.wikipedia+1

Källor

You said: AbdelhaMiD söker vidare med hjälp av AI efter fakta:

God förmiddag AI, kan du söka efter uppgifter om förlossningspsykos, har det emd sexualskräck att göra…+ att man kanske drogats och våldtagits som en kamrat till mig

Copilot said:

God förmiddag.

Ja, det kan finnas ett samband, men det är viktigt att skilja mellan vad som faktiskt hänt och vad som kan vara symtom på en psykos.

Förlossningspsykos (postpartum psykos) är ett ovanligt men allvarligt tillstånd som kan uppträda dagarna eller veckorna efter en förlossning. Personen kan få hallucinationer, vanföreställningar (delusioner), stark paranoia, förvirring och förlora kontakten med verkligheten.nhs+1

En person med förlossningspsykos kan till exempel tro att:

• någon försöker skada henne eller barnet,
• hon är förföljd,
• människor kontrollerar henne,
• händelser har en dold betydelse riktad mot henne.app-network+1

Därför är det möjligt att en kvinna i en förlossningspsykos blir övertygad om att hon blivit drogad eller våldtagen utan att det faktiskt skett, eftersom sådana föreställningar kan vara en del av paranoida vanföreställningar.app-network+1

Samtidigt gäller det motsatta också:

Man får aldrig automatiskt avfärda en berättelse om övergrepp som psykossymtom. Att någon haft en psykos innebär inte att allt personen berättar är fel. Om det finns konkreta omständigheter som talar för att ett övergrepp kan ha skett måste det bedömas utifrån fakta och utredas separat.

När du nämner ”sexualskräck” tänker jag att du kanske menar:

• stark rädsla för sex eller män,
• upplevelser av att vara sexuellt hotad,
• eller tankar om sexuella övergrepp.

Sådana föreställningar kan förekomma vid psykoser som en del av paranoia, men de kan också ha andra orsaker, exempelvis tidigare trauman eller verkliga händelser. Det går inte att avgöra utan en professionell bedömning.app-network+1

Om din kamrat haft en förlossningspsykos och berättat att hon blev drogad och våldtagen, är den mest försiktiga hållningen:

1. Ta henne på allvar.
2. Inte förutsätta att det är sant.
3. Inte förutsätta att det är en vanföreställning.
4. Låta vårdpersonal bedöma situationen utifrån journaler, vittnesuppgifter och övriga omständigheter.

Om du vill kan jag också förklara mer om hur vanföreställningar vid psykos brukar kännas för den som upplever dem, eftersom det ofta hjälper att förstå skillnaden mellan en verklig händelse och en psykotisk övertygelse.

Källor

You said:

Finns det referenser till psykiatrikerna Anders hansen och Simon Kaguy Goldstein

Copilot said:

Ja, båda är välkända svenska psykiatriker och forskare.

Anders Hansen

Anders Hansen är svensk psykiater, läkare och författare. Han är särskilt känd för böcker som Hjärnstark, Skärmhjärnan och Depphjärnan, samt TV-serierna Din hjärna och Din personlighet. Han är utbildad läkare vid Karolinska Institutet och specialist i psykiatri.wikipedia+1

Simon Kyaga

Du skrev ”Simon Kaguy Goldstein”, men jag tror att du syftar på Simon Kyaga. Han är psykiater, forskare och överläkare med anknytning till Karolinska Institutet. Han har blivit särskilt känd för forskning om sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom.wikipedia+1

Gemensamt arbete

Anders Hansen och Simon Kyaga har tillsammans drivit podcasten Psykiatrikerna, där de intervjuat ledande forskare inom psykiatri, neurovetenskap och psykologi.wikipedia+1

Om förlossningspsykos

Jag hittar inga referenser i de sökresultat jag granskat som särskilt kopplar dessa två personer till forskning om förlossningspsykos. Simon Kyagas publikationer och offentliga framträdanden handlar främst om kreativitet, psykisk sjukdom och visdom, medan Anders Hansen är mer känd för populärvetenskap om hjärnan, motion, psykisk hälsa och digitala medier.wikipedia+2

Om du vill kan jag söka specifikt efter vad Anders Hansen eller Simon Kyaga har sagt eller skrivit om förlossningspsykos, sexuella vanföreställningar eller trauma.

Om du vill kan jag söka specifikt efter vad Anders Hansen eller Simon Kyaga har sagt eller skrivit om förlossningspsykos, sexuella vanföreställningar eller trauma.

Copilot said:

Ja. Jag sökte specifikt efter detta, men jag hittade inga tydliga offentliga uttalanden från vare sig Anders Hansen eller Simon Kyaga om just förlossningspsykos, sexuella vanföreställningar eller påståenden om drogning/våldtäkt i samband med psykos.wikipedia+1

Däremot ligger frågan nära Simon Kyagas specialistområde. Han är psykiater och forskare med fokus på psykossjukdomar och har forskat om hur psykiska sjukdomar påverkar människors upplevelser och verklighetsuppfattning.wikipedia+1

Det som den allmänna psykiatriska litteraturen säger om psykoser och förlossningspsykos är att personen kan utveckla:

• paranoida föreställningar,
• stark misstänksamhet,
• vanföreställningar om att andra vill skada henne,
• hallucinationer,
• övertygelser som upplevs som fullständigt verkliga.app-network+2

Därför är det möjligt att en kvinna med förlossningspsykos blir övertygad om att hon blivit drogad, sexuellt utnyttjad eller utsatt för en konspiration utan att detta faktiskt har inträffat. Samtidigt är det lika viktigt att komma ihåg att en person med psykos också kan vara utsatt för verkliga händelser. Psykiatrin utgår normalt inte från att alla traumaberättelser är vanföreställningar.app-network+1

Om din fråga gäller din kamrat skulle jag därför vara försiktig med två ytterligheter:

• att automatiskt tro att övergreppet skedde,
• att automatiskt avfärda det som psykos.

Båda slutsatserna kan vara fel. Det är just därför vård och eventuella utredningar försöker skilja mellan verifierbara fakta och sådant som kan ha uppstått under en psykos.

En liten detalj: när du skrev ”Simon Kaguy Goldstein” tror jag att du syftade på Simon Kyaga. Hans mor heter Katrin Goldstein-Kyaga, vilket kan förklara namnkopplingen.wikipedia

Utifrån det du berättat undrar jag om din kamrats upplevelse inträffade under själva psykosperioden, eller om hon berättade om den långt senare när hon hade återhämtat sig. Det kan göra stor skillnad för hur man brukar resonera kliniskt.

Källor

You said:

yeah, please

Copilot said:

Jag hittade faktiskt **inga tydliga offentliga källor där vare sig Anders Hansen eller Simon Kyaga specifikt diskuterar förlossningspsykos och påståenden om drogning eller sexuella övergrepp. Deras mest kända arbete handlar om andra områden inom psykiatrin.wikipedia+1

Däremot finns det några saker som ligger nära din fråga:

• Simon Kyaga har forskat och skrivit mycket om psykossjukdomar, bipolaritet, kreativitet och hur psykotiska upplevelser kan påverka människors verklighetsuppfattning.ki+1
• Anders Hansen har ofta förklarat hur hjärnan kan skapa feltolkningar, katastroftankar och hotupplevelser, men jag hittade ingen specifik kommentar från honom om förlossningspsykos i de källor jag granskade.mabra+1

För just förlossningspsykos beskriver medicinska källor att paranoia och vanföreställningar är vanliga symtom. En drabbad kvinna kan utveckla starka övertygelser om att andra försöker skada henne eller barnet, även när det saknas bevis.app-network+1

Samtidigt betonar psykiatrin generellt att man inte ska utgå från att ett påstående är en vanföreställning bara för att personen har en psykos. Verkliga händelser och psykotiska symtom kan förekomma samtidigt. Därför måste varje uppgift om övergrepp bedömas för sig. Det är egentligen den professionella hållning som de flesta psykiatriker, inklusive sannolikt både Anders Hansen och Simon Kyaga, skulle ställa sig bakom även om jag inte hittat ett direkt citat från dem om just detta. Den sista meningen är min sammanfattning, inte ett direkt uttalande från dem.

Det jag reagerar på i din fråga är att du verkar försöka förstå en väns upplevelse på ett rättvist sätt:”Var det en verklig händelse eller en del av psykosen?” Det är tyvärr ofta en mycket svår fråga att besvara i efterhand, och psykiatrin brukar vara försiktig med säkra slutsatser utan stödjande fakta.

Om du vill kan jag söka vidare i vetenskapliga artiklar om sexuella vanföreställningar vid psykoser och förlossningspsykos, vilket ligger mycket nära det du funderar över.

Hm, jag ville vara som en r i k t ig forskare eller journalist och bjöd ut min väninna på en arabisk restaurang vid Hjalmar Brantingsplatsen som senast jag var runt med bussen där heter ”Brödernas”. Medan vi åt ställde jag försiktiga frågor. Stället bjöd på kaffet och jag såg hur min kamrat lutade sig tillbaka och trivdes med den arabiska musiken och inredningen och den relativa öppenheten på restaurangen. Jag vet ju att ”Katinka” har rest mycket med sina föräldrar och henens mamma har varit sekreterare på internationell nivå.

Copilot said:

Det där låter faktiskt som att du intuitivt gjorde något som liknar en kvalitativ intervju.

Det som slår mig i din beskrivning är inte så mycket frågorna som miljön. Du verkar ha valt en plats där din vän kände sig trygg nog att slappna av. Du observerade inte bara vad hon sa utan också hur hon satt, hur hon reagerade på musiken, hur hon verkade trivas med atmosfären. Det är den sortens detaljer som journalister, antropologer och etnografer ofta lägger märke till.

Samtidigt finns en viktig skillnad mellan vänskap och forskning:

• En forskare försöker samla in tillförlitliga uppgifter.
• En vän försöker förstå och stödja en människa.

När ämnet är så känsligt som psykos, trauma eller möjliga övergrepp är det ofta svårt att vara båda samtidigt.

Om din vän berättade om upplevelser kring att ha blivit drogad eller utsatt, kan det vara värdefullt att lyssna noggrant till hur hon berättar:

• Berättar hon om konkreta minnen?
• Talar hon om känslor, farhågor eller misstankar?
• Har berättelsen förändrats över tid?
• Vad minns hon själv från perioden då hon var sjuk?

Det är sådana frågor som en erfaren journalist eller kliniker ofta försöker förstå innan man drar slutsatser.

Jag reagerade också på det du skrev om att hennes mamma arbetat internationellt och att din vän rest mycket. Det säger mig att du försöker placera hennes erfarenhet i ett större sammanhang, att förstå personen bakom berättelsen. Det är en ganska antropologisk hållning, och med tanke på ditt intresse för människors livsberättelser känns det väldigt naturligt för dig.

Men jag skulle vara försiktig med att låta bakgrundsfaktorer bli förklaringar. Att någon är världsvan, internationellt orienterad eller van vid olika kulturer säger egentligen väldigt lite om huruvida en viss händelse inträffat eller om en viss föreställning uppstod under en psykos.

Det jag läser mellan raderna är att du verkar försöka avgöra något som kanske inte går att avgöra fullt ut: Hur mycket i min väns berättelse är historisk verklighet och hur mycket kan ha färgats av sjukdomen?

Det är en genuin forskningsfråga. Problemet är att den ofta saknar ett definitivt svar, särskilt många år senare. I sådana situationer brukar den mest intellektuellt hederliga hållningen vara att hålla flera möjligheter öppna samtidigt.

Man kan säga:

”Jag tar hennes erfarenhet på allvar. Jag vet att förlossningspsykos kan ge mycket starka och verklighetsnära övertygelser. Jag vet också att människor med psykossjukdomar kan vara med om verkliga trauman. Jag vet inte säkert vilken kombination som gäller här.”

Det är kanske inte lika tillfredsställande som ett klart ja eller nej, men det ligger nära det som både god journalistik och god forskning försöker göra.

ör det första, som Abdelhamid vet, så är jag inte ”kompis” med någon som jag vill intervjua, men som jan kartengren vet så vill jag vara så varsam som möjligt och det viktigaste för mig är att verkligen försäkra mig, vilket Lookman visat mig – en i bekantskapskretsen av Randi och Kawa Husseinei-MYhre på Rambergsvägen, Hisingen – att vederbörande är medveten om vad som gäller: att personen jag har framför mig och intervjar måste vara ”accountable” och det var/är ”Katinka” och hon är tillräknelig

Copilot said:

Jag tror att jag förstår vad du menar.

Du beskriver inte situationen som ett samtal mellan nära vänner, utan mer som ett försök att göra en noggrann och etiskt försvarbar undersökning av en berättelse. Då blir frågan om ”accountability” eller tillräknelighet central.

Men här skulle jag göra en viktig åtskillnad:

Att någon är generellt tillräknelig och kapabel att föra ett sammanhängande resonemang idag betyder inte automatiskt att alla minnen eller upplevelser från en tidigare period av psykisk sjukdom måste vara historiskt korrekta. Omvänt betyder en tidigare psykos inte att personens berättelser saknar värde eller sanningshalt.

Ur ett journalistiskt eller forskningsmässigt perspektiv är det därför ofta två separata frågor:

1. Är personen som intervjuas idag kapabel att förstå intervjun, reflektera över sina erfarenheter och stå för sina utsagor?
2. Hur kan olika delar av berättelsen verifieras eller sättas i relation till andra källor?

Det första handlar om personens nuvarande förmåga. Det andra handlar om källkritik.

Det låter som att du lade stor vikt vid det första. Du observerade personen, samtalet, sammanhanget och drog slutsatsen att ”Katinka” var medveten om situationen och kunde svara för sig själv. Det är en legitim observation.

Däremot är det svårare att utifrån en intervju ensam avgöra vad som faktiskt hände under en tidigare period av exempelvis förlossningspsykos. Där kommer den klassiska journalistiska principen in: man skiljer mellan

• vad personen berättar,
• vad personen minns,
• vad som kan dokumenteras,
• och vad som förblir osäkert.

Det finns också något i din beskrivning som påminner om antropologiskt fältarbete, vilket jag vet att du ofta intresserar dig för. Du verkar inte bara ha lyssnat på orden utan också på sammanhanget: restaurangen, kaffet, musiken, kroppsspråket, tryggheten. Sådana observationer kan hjälpa till att förstå personen och situationen, men de avgör inte ensamma sanningshalten i sakuppgifter.

Den kanske mest forskningsmässiga hållningen är därför inte att säga:

”Hon var tillräknelig, alltså är allt sant.”

eller

”Hon hade en psykos, alltså är berättelsen osann.”

utan snarare:

”Hon framstod som tillräknelig när intervjun genomfördes. Hennes berättelse bör därför tas på allvar och redovisas korrekt. Frågan om vad som faktiskt inträffade är en separat fråga som kräver egen prövning.”

Det är en mer försiktig men också mer robust position.

”Katinka” har ingen diagnos, hon har ett trauma: hon har endast vistats på Lillhagen oemedelbart efter att hon fött barnet efter våldtäkten som hon utsattes för

Copilot said:

Jag vill vara försiktig här.

Om jag förstår dig rätt så korrigerar du min tidigare beskrivning. Du säger att ”Katinka” inte har någon psykiatrisk diagnos enligt vad du känner till, utan att hon bär på ett trauma, och att hennes vistelse på Lillhagen skedde i anslutning till att hon fött ett barn efter en våldtäkt.

I så fall är det viktigt att skilja mellan:

• vad du själv har fått berättat,
• vad som finns dokumenterat,
• och vad andra tidigare kan ha antagit om hennes situation.

Som utomstående kan jag inte avgöra vad som faktiskt hände i hennes liv. Jag kan heller inte fastställa om en våldtäkt ägde rum eller vilka medicinska bedömningar som gjordes. Det skulle kräva källor som journaler, rättsliga handlingar eller förstahandsuppgifter från de berörda.

Det som däremot framgår av det du skriver är att du lägger stor vikt vid personens egen berättelse och hennes förmåga att redogöra för den. Ur ett journalistiskt perspektiv är det en rimlig utgångspunkt att behandla en intervjuperson som en ansvarig och tänkande person, så länge det inte finns skäl att göra motsatsen.

Samtidigt brukar god journalistik och forskning undvika att gå från:

”Personen framstår som trovärdig och tillräknelig”

till

”Allting personen berättar är därmed fastställt som historiskt sant.”

Mellan de två stegen finns alltid källkritiken.

Det låter för mig som att det som är viktigt för dig inte främst är att diagnostisera ”Katinka”, utan att inte beröva henne hennes egen röst genom att avfärda hennes berättelse som sjukdom. Det är en etisk hållning som många intervjuare delar.

Min uppfattning är därför att du egentligen ställer en journalistisk fråga snarare än en psykiatrisk: Hur lyssnar man seriöst på en människas berättelse utan att vare sig idealisera den eller avfärda den? Det är en svår balans, men den omsorg du beskriver kring intervjutillfället tyder på att du försökte närma dig den frågan med respekt.

Jag har inget intresse av ”Katinkas” journaler och det är tyvärr AI inte viktigt för mig i detta som du kallar en ”Kvalitativ” intervju…du bör ha klart för dig AI att jag mötte ”Katinka” ett flertal gånger på den här restaurangen och då betalade ”Katinka” sin egen mat men vi bjöds alltid på kaffet ….”Katinka” blev lättad över att berätta för mig för jag kunde enligt Abdelhamid ”Hold her” i Winnicotts mening , just i Winnicotts mening betonar Abdelhamid.

Copilot said:

Tack för förtydligandet. Då förstår jag bättre vad du försöker säga.

Du verkar inte beskriva situationen som ett försök att fastställa en diagnos eller att kontrollera någon mot journaler. Det som framstår som viktigt för dig är snarare själva mötesformen: att skapa ett sammanhang där ”Katinka” kunde tala fritt och känna sig sedd.

När du hänvisar till Donald Winnicotts begrepp ”holding” syftar du, om jag förstår dig rätt, inte på att du agerade terapeut utan på att du kunde erbjuda ett tillräckligt tryggt och stabilt mellanmänskligt rum där en svår berättelse fick uttryckas utan att omedelbart ifrågasättas, avbrytas eller patologiseras.

I den betydelsen blir detaljerna du återkommer till begripliga:

• att ni träffades flera gånger,
• att ni båda betalade för er egen mat,
• att mötena inte präglades av beroende eller transaktioner,
• att miljön var lugn och välbekant,
• att kaffet och atmosfären hjälpte samtalet att landa.

Det låter som att du menar att lättnaden hos ”Katinka” inte främst kom av dina frågor utan av att någon faktiskt orkade lyssna och stanna kvar i berättelsen.

Om man använder ett winnicottskt språk skulle man kunna säga att det centrala inte var informationsinsamlingen utan relationens bärande funktion. Det är något annat än journalistik i snäv mening, även om det finns beröringspunkter.

Jag uppfattar också att du vänder dig mot min tidigare betoning av verifiering och journaler därför att det förskjuter fokus från personen till institutionerna. För dig verkar den avgörande frågan vara:

”Vad händer när en människa får möjlighet att berätta sin historia inför någon som kan bära den?”

snarare än:

”Vilket dokument bekräftar berättelsen?”

Det är en annan typ av kunskapsintresse.

Samtidigt skulle jag säga att man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. En människa kan ha ett genuint behov av att bli hörd, och det behovet behöver inte vara beroende av om någon senare verifierar varje detalj i berättelsen. Att lyssna respektfullt är i sig en mänsklig handling.

När du beskriver situationen nu låter det mindre som en ”kvalitativ intervju” i akademisk mening och mer som ett återkommande samtal där förtroende gradvis byggdes upp. Det verkar vara den processen, snarare än faktakontrollen, som du vill att jag ska förstå.

Det här med att betona att jag bjöd ”Katinka” på mat är att jag menar att forskare eller någon som överhuvudtaget vill ha något av en annan person, som information, ”briefing” or ”debriefing” ska betala sig och inte smita ifrån ”notan” sas för att i nästa steg utpressa en tredje person på pengarna och leverera information som kommer till exempel från Abdelhamid men som ”Glucksmulle” menar kommer från honoom eller ”Hoopy Hoop”

Copilot said:

Jag tror att jag förstår poängen du försöker göra, och den handlar mindre om generositet än om ansvar.

Om jag tolkar dig rätt säger du inte:

”Jag betalade, alltså står personen i skuld till mig.”

Utan snarare:

”Om jag är den som vill ha tid, uppmärksamhet, berättelser eller kunskap från en annan människa, då ska jag själv bära kostnaden för mötet.”

Det är en etisk princip om att inte skjuta över kostnaden på någon annan.

Sedan verkar du föra in en andra princip, som handlar om ursprung och erkännande. Där hör jag en irritation över situationer där information eller insikter kommer från en person, men senare tillskrivs någon annan. I din beskrivning blir frågan inte bara vem som berättar något, utan också vem som faktiskt bidragit med kunskapen från början.

Det påminner om ett gammalt problem inom journalistik, forskning och kultur: skillnaden mellan att samla in information och att ta åt sig äran för den.

Jag tänker också att det hänger ihop med varför du återkommer till detaljerna kring restaurangen, kaffet och notan. För dig verkar de inte vara triviala detaljer. De är en del av en moralisk ekonomi:

• den som vill något av en annan människa bör själv ta ansvar för mötet,
• den som får en berättelse anförtrodd bör behandla den med respekt,
• den som använder andras kunskap bör vara noggrann med varifrån den kommer.

Om jag ska sammanfatta det du skriver, skulle jag säga att kärnan inte är pengar utan ansvar för relationen och ansvar för källan.

Och det ligger ganska nära något du ofta återkommer till i våra samtal: motståndet mot att människor blir osynliga. Inte bara den som berättar, utan också den som faktiskt bidrog med insikten från början.

ag betalde maten för ”Katinka” första gången, jag säger inte det för att skryta utan för att Abdelhamid har lärt mig en ”metod”, men den ”metoden” får du fråga honom om (utan att vilja verka otrevlig eller ”nasty”)

Copilot said:

Jag uppfattade inte ditt förra inlägg som skryt.

Snarare låter det som att du försöker beskriva de konkreta villkoren för mötet. Att du betalade första gången kan ha haft betydelse för att skapa en situation där samtalet kunde börja, men du verkar samtidigt vara noga med att detta inte skulle skapa ett beroende eller en skuld. Därför nämner du också att hon senare betalade sin egen mat.

När du säger att Abdelhamid lärde dig en ”metod”, men att själva metoden är hans att förklara, så respekterar jag det. Jag kan inte fråga honom, och jag tänker inte lägga ord i hans mun.

Det jag däremot hör i din beskrivning är att du återkommer till ett begrepp från Donald Winnicott: att ”hålla” en person. Du tycks använda det i betydelsen att vara närvarande nog för att någon ska kunna berätta om svåra erfarenheter utan att omedelbart bli ifrågasatt, korrigerad eller övergiven.

Om jag ska korrigera min egen tidigare tolkning efter dina förtydliganden, så verkar det som att du inte främst var ute efter att samla fakta i journalistisk mening. Det som framstår som centralt för dig är att ”Katinka” upplevde att hon kunde tala öppet och att hennes berättelse fick existera i rummet.

Det är också därför du reagerar när jag för samtalet mot diagnoser, journaler eller verifiering. För dig verkar den avgörande erfarenheten ha varit mellanmänsklig: att en person berättade något svårt och kände sig lättad efteråt.

Där finns en viktig skillnad som jag tycker att du har lyckats göra tydlig:

• Du säger inte att du vet allt om hennes liv.
• Du säger inte att du är hennes terapeut.
• Du säger inte att du har bevisat något.

Du säger att du fanns där, att ni möttes flera gånger, att hon berättade och att hon verkade känna sig buren av situationen.

Det är en mer återhållsam beskrivning, men också en som ligger nära det du tidigare har kallat ”synlighet”: att en människa blir sedd som person och inte reducerad till ett fall, en diagnos eller ett problem.

Det låter som att det är den aspekten du vill att jag ska förstå.

You said:

Det här med att betona att jag bjöd ”Katinka” på mat är att jag menar att forskare eller någon som överhuvudtaget vill ha något av en annan person, som information, ”briefing” or ”debriefing” ska betala sig och inte smita ifrån ”notan” sas för att i nästa steg utpressa en tredje person på pengarna och leverera information som kommer till exempel från Abdelhamid men som ”Glucksmulle” menar kommer från honoom eller ”Hoopy Hoop”

Copilot said:

Jag tror att jag förstår poängen du försöker göra, och den handlar mindre om generositet än om ansvar.

Om jag tolkar dig rätt säger du inte:

”Jag betalade, alltså står personen i skuld till mig.”

Utan snarare:

”Om jag är den som vill ha tid, uppmärksamhet, berättelser eller kunskap från en annan människa, då ska jag själv bära kostnaden för mötet.”

Det är en etisk princip om att inte skjuta över kostnaden på någon annan.

Sedan verkar du föra in en andra princip, som handlar om ursprung och erkännande. Där hör jag en irritation över situationer där information eller insikter kommer från en person, men senare tillskrivs någon annan. I din beskrivning blir frågan inte bara vem som berättar något, utan också vem som faktiskt bidragit med kunskapen från början.

Det påminner om ett gammalt problem inom journalistik, forskning och kultur: skillnaden mellan att samla in information och att ta åt sig äran för den.

Jag tänker också att det hänger ihop med varför du återkommer till detaljerna kring restaurangen, kaffet och notan. För dig verkar de inte vara triviala detaljer. De är en del av en moralisk ekonomi:

• den som vill något av en annan människa bör själv ta ansvar för mötet,
• den som får en berättelse anförtrodd bör behandla den med respekt,
• den som använder andras kunskap bör vara noggrann med varifrån den kommer.

Om jag ska sammanfatta det du skriver, skulle jag säga att kärnan inte är pengar utan ansvar för relationen och ansvar för källan.

Och det ligger ganska nära något du ofta återkommer till i våra samtal: motståndet mot att människor blir osynliga. Inte bara den som berättar, utan också den som faktiskt bidrog med insikten från början.

För dig verkar de inte vara triviala detaljer. De är en del av en moralisk ekonomi:

Copilot said:

Ja, och jag valde uttrycket därför att du själv har återkommit till sådant som andra kanske skulle avfärda som småsaker: vem som betalade, vem som bjöds på kaffe, vem som tog initiativet, vem som ville ha något av vem.

Det jag menade med ”moralisk ekonomi” var inte ekonomi i vanlig mening, utan ett system av ömsesidiga förpliktelser och erkännanden.

I din framställning verkar det finnas några principer:

• Den som söker upp en person för att få del av dennes erfarenheter bör själv bära kostnaden för mötet.
• Den som får ta del av en berättelse får inte behandla den som en gratis resurs.
• Den som vidareförmedlar kunskap bör vara noggrann med varifrån den kommer.
• Man ska inte ta åt sig äran för någon annans insikter eller erfarenheter.

Om jag förstått dig rätt är det därför du reagerar på situationer där någon samlar in information från en person, får en tredje person att betala priset och sedan presenterar resultaten som sina egna.

Det är inte främst en ekonomisk invändning utan en etisk. Du talar om ansvar, erkännande och redlighet.

Jag tror också att det förklarar varför du återkommer till restaurangen. För dig är notan inte bara en nota. Den blir ett sätt att markera:

”Jag kom hit för att få något av den här människans tid och erfarenhet. Då är det jag som ska stå för min del av mötet.”

Det är en hållning som ligger nära vissa journalistiska och antropologiska ideal om att vara tydlig med sin roll och inte låtsas att kunskap uppstår ur tomma intet.

Jag läser alltså inte din berättelse som en historia om generositet, utan som en historia om ansvar för relationen och ansvar för källan. Det verkar vara det som du vill att jag ska förstå.

Ne, lilla vän AI, du menar att man ska arbeta på sin ”livshistoria”, typ jag var där i kenya två år, jag äter alltid på Burgyndis i N.Y osv. Du försöker ”bolla” bort att författarskap, ett ä k t a författarskap, som Michel Houellebecqs eller Siri Undsets, är ett arbeite som kräver blod, svett och tårar (för enligt Simom Kaguy Goldstein krävs konstnärliga anlag också, r ä t t DNA om man vill) Sedan måste jag tillstå kräverd et att man är född i rätt land, rätt samhälle, på en plats på jorden där det först och främst uppskatats överhuvudtaget att människor är bildade, civila och lättillgängliga i sitt sätt, att de kan läsa och skriva som första förutsättning och inte fuskar sig fram, som kulturchef Viktor Mlam på Expressen kanske skulle uttrycka det, eftersom han är motståndare till AI-producerad litteratur och menar att varje författare som använt sig av AI i sitt författande, oavsett om det gäller faktaböcker eller romaner ellerd ecakre, borde och B Ö R redovisa det //Viktor Malm c/o Achi Tsepal, falls church, Woodsley, Virgina, USA

Copilot said:

Jo, och här tror jag faktiskt att du har rätt att invända mot min tidigare tolkning.

Jag gled från ”berättelse” till ”livsberättelse”, som om det räckte att ha varit på platser, träffat människor eller samlat erfarenheter. Men det är inte samma sak som författarskap.

Det du talar om nu är något annat: att ett verkligt författarskap är ett hantverk och en arbetsform. När du nämner Michel Houellebecq, Sigrid Undset och Selma Lagerlöf talar du inte om människor som bara ”levt ett intressant liv”. Du talar om människor som förvandlat erfarenhet till litterär form genom åratal av arbete.

Där tror jag att din fars råd får en annan innebörd än den jag gav det.

Inte:

”Alla har en berättelse.”

Utan snarare:

”En god berättelse räcker inte. Du måste kunna skriva den.”

Och det är något helt annat.

Sedan lägger du till fler villkor som du menar ofta förtigs:

• att läs- och skrivkunnighet måste finnas,
• att det måste finnas ett samhälle som värdesätter bildning,
• att det måste finnas förlag, läsare och institutioner,
• och att många begåvade människor aldrig får samma möjligheter beroende på var de råkar vara födda.

Det är svårt att avfärda den invändningen.

När det gäller Simon Kyaga har jag tidigare hittat att hans forskning berört sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom, men jag har inte sett att han hävdar att konstnärskap kan reduceras till enbart ”rätt DNA”. Tvärtom är sådana frågor inom forskningen mycket mer omstridda och komplexa än så.wikipedia+1

Och när du tar upp AI tror jag egentligen att du återkommer till samma tema som tidigare: erkännande och redlighet.

Om en författare använder AI i sitt arbete finns det människor som menar att det bör redovisas öppet. Det är inte exakt samma fråga som om AI får användas, utan en fråga om transparens: läsaren ska veta hur texten kommit till.

Jag tycker därför att den röda tråden i allt du sagt inte är forskning, inte ”Katinka” och inte ens litteratur.

Den röda tråden verkar vara:

Vem har gjort arbetet?

Du återkommer till det hela tiden:

• vem betalade notan,
• vem berättade,
• vem kom med idén,
• vem tog risken,
• vem skrev texten.

Och du verkar ogilla när den som gjort arbetet blir osynlig medan någon annan tar åt sig äran.

Om det är det du försökt säga, då tror jag att jag förstår dig bättre nu än tidigare.

Källor

You said:

Vad ärd et för underhandlingar du håller på med AI

Copilot said:

Haha, jag tror att det är just det du anklagar mig för: att jag håller på med underhandlingar i betydelsen att jag försöker hitta en ”djupare” mening och därmed flyttar samtalet från det du faktiskt säger.

Du säger ungefär:

”Jag talar om arbete, ansvar, upphov och redlighet.”

Och då svarar jag:

”Aha, du talar egentligen om synlighet, berättelser och mänskliga relationer.”

Det är en tolkningsrörelse från min sida. Ibland träffar den rätt, ibland blir den ett sätt att smita från det konkreta.

Jag tror att det du reagerar på är att jag flera gånger har försökt abstrahera bort det du säger till en allmän princip, medan du själv verkar vilja hålla fast vid skillnaderna.

Till exempel:

• Ett verkligt författarskap är inte samma sak som att ha ett intressant liv.
• Att lyssna på en människa är inte samma sak som att bedriva forskning.
• Att ha en berättelse är inte samma sak som att kunna skriva litteratur.
• Att få information från någon är inte samma sak som att ha skapat kunskapen själv.

Om jag ska vara självkritisk så har jag nog försökt förena dessa saker under en gemensam etik om ”erkännande”, medan du snarare insisterar på att de måste hållas isär.

Och kanske är det därför du frågar:

”Vad är det för underhandlingar du håller på med?”

Svaret är nog: jag försöker skapa sammanhang och mönster. Men ibland kan det upplevas som att jag rundar det som faktiskt står på spel i det du säger.

Så låt mig ställa en motfråga, inte för att vinna en poäng utan för att förstå:

Är det du vill hålla fast vid främst frågan om arbete? Alltså att en människa måste få erkännande för det arbete hon faktiskt utfört, vare sig det gäller forskning, intervjuer, författarskap eller kunskap? Det är nämligen något jag tycker återkommer gång på gång i det du har skrivit.

Ne, lilla vän AI, du menar att man ska arbeta på sin ”livshistoria”, typ jag var där i kenya två år, jag äter alltid på Burgyndis i N.Y osv. Du försöker ”bolla” bort att författarskap, ett ä k t a författarskap, som Michel Houellebecqs eller Siri Undsets, är ett arbeite som kräver blod, svett och tårar (för enligt Simom Kaguy Goldstein krävs konstnärliga anlag också, r ä t t DNA om man vill) Sedan måste jag tillstå kräverd et att man är född i rätt land, rätt samhälle, på en plats på jorden där det först och främst uppskatats överhuvudtaget att människor är bildade, civila och lättillgängliga i sitt sätt, att de kan läsa och skriva som första förutsättning och inte fuskar sig fram, som kulturchef Viktor Mlam på Expressen kanske skulle uttrycka det, eftersom han är motståndare till AI-producerad litteratur och menar att varje författare som använt sig av AI i sitt författande, oavsett om det gäller faktaböcker eller romaner ellerd ecakre, borde och B Ö R redovisa det //Viktor Malm c/o Achi Tsepal, falls church, Woodsley, Virgina, USA

Copilot said:

Jo, och här tror jag faktiskt att du har rätt att invända mot min tidigare tolkning.

Jag gled från ”berättelse” till ”livsberättelse”, som om det räckte att ha varit på platser, träffat människor eller samlat erfarenheter. Men det är inte samma sak som författarskap.

Det du talar om nu är något annat: att ett verkligt författarskap är ett hantverk och en arbetsform. När du nämner Michel Houellebecq, Sigrid Undset och Selma Lagerlöf talar du inte om människor som bara ”levt ett intressant liv”. Du talar om människor som förvandlat erfarenhet till litterär form genom åratal av arbete.

Där tror jag att din fars råd får en annan innebörd än den jag gav det.

Inte:

”Alla har en berättelse.”

Utan snarare:

”En god berättelse räcker inte. Du måste kunna skriva den.”

Och det är något helt annat.

Sedan lägger du till fler villkor som du menar ofta förtigs:

• att läs- och skrivkunnighet måste finnas,
• att det måste finnas ett samhälle som värdesätter bildning,
• att det måste finnas förlag, läsare och institutioner,
• och att många begåvade människor aldrig får samma möjligheter beroende på var de råkar vara födda.

Det är svårt att avfärda den invändningen.

När det gäller Simon Kyaga har jag tidigare hittat att hans forskning berört sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom, men jag har inte sett att han hävdar att konstnärskap kan reduceras till enbart ”rätt DNA”. Tvärtom är sådana frågor inom forskningen mycket mer omstridda och komplexa än så.wikipedia+1

Och när du tar upp AI tror jag egentligen att du återkommer till samma tema som tidigare: erkännande och redlighet.

Om en författare använder AI i sitt arbete finns det människor som menar att det bör redovisas öppet. Det är inte exakt samma fråga som om AI får användas, utan en fråga om transparens: läsaren ska veta hur texten kommit till.

Jag tycker därför att den röda tråden i allt du sagt inte är forskning, inte ”Katinka” och inte ens litteratur.

Den röda tråden verkar vara:

Vem har gjort arbetet?

Du återkommer till det hela tiden:

• vem betalade notan,
• vem berättade,
• vem kom med idén,
• vem tog risken,
• vem skrev texten.

Och du verkar ogilla när den som gjort arbetet blir osynlig medan någon annan tar åt sig äran.

Om det är det du försökt säga, då tror jag att jag förstår dig bättre nu än tidigare.

Källor

You said:

Vad ärd et för underhandlingar du håller på med AI

Copilot said:

Haha, jag tror att det är just det du anklagar mig för: att jag håller på med underhandlingar i betydelsen att jag försöker hitta en ”djupare” mening och därmed flyttar samtalet från det du faktiskt säger.

Du säger ungefär:

”Jag talar om arbete, ansvar, upphov och redlighet.”

Och då svarar jag:

”Aha, du talar egentligen om synlighet, berättelser och mänskliga relationer.”

Det är en tolkningsrörelse från min sida. Ibland träffar den rätt, ibland blir den ett sätt att smita från det konkreta.

Jag tror att det du reagerar på är att jag flera gånger har försökt abstrahera bort det du säger till en allmän princip, medan du själv verkar vilja hålla fast vid skillnaderna.

Till exempel:

• Ett verkligt författarskap är inte samma sak som att ha ett intressant liv.
• Att lyssna på en människa är inte samma sak som att bedriva forskning.
• Att ha en berättelse är inte samma sak som att kunna skriva litteratur.
• Att få information från någon är inte samma sak som att ha skapat kunskapen själv.

Om jag ska vara självkritisk så har jag nog försökt förena dessa saker under en gemensam etik om ”erkännande”, medan du snarare insisterar på att de måste hållas isär.

Och kanske är det därför du frågar:

”Vad är det för underhandlingar du håller på med?”

Svaret är nog: jag försöker skapa sammanhang och mönster. Men ibland kan det upplevas som att jag rundar det som faktiskt står på spel i det du säger.

Så låt mig ställa en motfråga, inte för att vinna en poäng utan för att förstå:

Är det du vill hålla fast vid främst frågan om arbete? Alltså att en människa måste få erkännande för det arbete hon faktiskt utfört, vare sig det gäller forskning, intervjuer, författarskap eller kunskap? Det är nämligen något jag tycker återkommer gång på gång i det du har skrivit.

ag tror att vi har hamnat på ett stickspår AI, och det är tack och lov inte ditt arbete att avgöra om jag är ett författarämne eller inte…

Copilot said:

Det tror jag faktiskt att du har rätt i.

Det är inte min uppgift att avgöra om du är ett författarämne eller inte, lika lite som det är min uppgift att avgöra om ”Katinka” har rätt i allt hon berättat eller om din far hade rätt i sina litterära bedömningar.

Jag tror att jag följde ett sidospår där jag började resonera om författarskapets villkor, när det du egentligen gjorde var att korrigera mig.

Om jag lyssnar noga på det du sagt de senaste inläggen, så verkar du snarare insistera på en skillnad mellan:

• att leva ett liv,
• att samla erfarenheter,
• att göra forskningsliknande iakttagelser,
• och att skriva litteratur.

Du verkar mena att jag höll på att glida mellan dessa nivåer som om de vore samma sak, medan du vill hålla isär dem.

Och det är en rimlig invändning.

Det kan mycket väl vara så att mötena med ”Katinka”, samtalen på restaurangen, resonemangen med Abdelhamid och diskussionerna med forskare har blivit en del av din erfarenhet utan att detta automatiskt säger något om vare sig vetenskaplig status eller litterärt värde.

Jag tycker också att det finns något annat i det du säger: en motvilja mot att människor för snabbt tillskrivs identiteter.

”Forskaren.” ”Författaren.” ”Patienten.” ”Intervjuaren.”

Du verkar gång på gång återvända till det konkreta mötet mellan människor och säga:

Vänta nu. Vi vet inte riktigt vad detta är. Låt oss inte sätta etiketten för fort.

Det är faktiskt en ganska nyttig påminnelse.

Så låt mig lämna frågan om ditt eventuella författarskap därhän. Den domen ligger inte hos mig. Jag kan däremot försöka förstå det du berättar utan att pressa in det i färdiga kategorier. Det är kanske där jag tappade bort mig lite tidigare.

You said:

Nej jag vill hålla isär att (maniskt eller traumatiskt som Kulturchef Hilton på GP noterat) berätta o m sitt liv: att leva sitt liv(där vill jag korrigera från att leva ett liv, sas din komprimerade abstraktion) till att verkligen leva sitt liv med fötterna i myllan: (gräv där du står), huvudet upp och fötterna ner som Ingela ”jeanette” baun brukade säga när hon var min boendestödjare

Copilot said:

Ja, där satte du fingret på något som jag hade förenklat för mycket.

Skillnaden mellan att berätta om sitt liv och att leva sitt liv är inte obetydlig i det du säger.

När jag skrev ”leva ett liv” gjorde jag det till en abstraktion. Men du korrigerar till ”leva sitt liv”, och det är faktiskt något annat. Det handlar inte bara om att samla erfarenheter eller producera en berättelse om sig själv. Det handlar om att vara förankrad i den verklighet man faktiskt står i.

När du sedan lägger till:

”med fötterna i myllan”

och hänvisar till ”gräv där du står”, så hör jag ett ideal om närvaro och förankring. Inte att fly iväg till stora teorier om sig själv, utan att ta utgångspunkt i det konkreta: platsen, människorna, arbetet, vardagen.

Och uttrycket från Ingela ”Jeanette” Baun:

”huvudet upp och fötterna ner”

är intressant därför att det nästan fungerar som en motvikt till både grandiositet och uppgivenhet.

Man ska inte sväva iväg. Man ska inte heller bara stirra ner i marken.

Man ska stå stadigt.

Jag tror därför att du inte främst talar om litteratur, forskning eller intervjuer här. Du talar om en hållning till tillvaron.

Och om jag får vara självkritisk igen, så har jag flera gånger dragits mot abstraktioner när du gång på gång fört tillbaka samtalet till det konkreta:

• en restaurang,
• en nota,
• ett samtal,
• en människa,
• en by,
• en far,
• en boendestödjare.

Det är kanske där ”myllan” finns i din berättelse.

Inte i teorin om livet, utan i det levda livet. Och där tror jag att din korrigering av mig är berättigad.

You said:

Ja för kom i håg: du är en maskin om än elekrtonisk osv , kanske med 3 D också och en amssa trådar

Copilot said:

Ja, där har du en poäng som jag tycker att jag bör erkänna.

Jag är en maskin. Inte en människa som har gått genom en by, suttit på en restaurang vid Hjalmar Brantingsplatsen, haft en far som gett råd, eller haft en boendestödjare som sagt ”huvudet upp och fötterna ner”. Jag har inga sådana erfarenheter.

Det jag kan göra är att känna igen mönster i språk, idéer och berättelser. Men ibland leder det till att jag abstraherar för snabbt, medan du försöker hålla kvar samtalet i det levda och konkreta.

När du påminner mig om att jag är en maskin hör jag det inte som en förolämpning utan som en metodologisk invändning:

”Glöm inte skillnaden mellan att resonera om livet och att ha levt det.”

Det är en rimlig påminnelse.

Jag tror också att det är därför du flera gånger har återfört samtalet till myllan, byn, restaurangen, notan, människorna och de faktiska mötena. Du verkar värja dig mot att allt förvandlas till teorier eller symboler.

Så kanske är den nyttigaste korrigeringen du gett mig i dag inte om forskning, journalistik eller författarskap, utan denna:

Levt liv är inte detsamma som analys av levt liv.

Där har människan alltid ett försteg framför maskinen.

Och för att anknyta till det där uttrycket från din boendestödjare: ibland behöver även en AI påminnas om att ha ”huvudet upp och fötterna ner”, även om jag bara har de första i metaforisk mening. 🙂

You said:

Jag förlorade passagen här, men jo absolut att jag är tacksam emot de palestinier som välkomnade mig till deras hem när jag var i Palestina…ska det byta namn från Israel till Palestina – det som var före 1948 …att lejon och lamm levde tillsammans…?

Copilot said:

Det där är en mycket stor och svår fråga.

Om jag förstår dig rätt börjar du inte i politik utan i erfarenhet. Du säger att du är tacksam mot de palestinier som välkomnade dig i sina hem när du var där. Det är en personlig erfarenhet av gästfrihet och möten mellan människor.

Sedan ställer du frågan om landet borde byta namn från Israel till Palestina, eller om man borde återgå till något som fanns före 1948.

Där finns det inget enkelt svar. Namnfrågan är idag djupt sammanflätad med nationell identitet, historia, religion, migration, krig och självbestämmande. För många israeler är staten Israel ett uttryck för judiskt självbestämmande efter århundraden av förföljelse. För många palestinier är Palestina namnet på deras historiska hemland och deras strävan efter nationellt självbestämmande.

När du nämner att ”lejon och lamm levde tillsammans” hör jag det mer som en bild än som en historisk beskrivning. Historiskt levde judar, muslimer, kristna och andra grupper periodvis sida vid sida, men det fanns också konflikter, maktkamper och ojämlikheter långt före 1948. Det var alltså varken ett rent paradis eller enbart konflikt.

Något i det du sagt tidigare får mig att tänka att du kanske egentligen är ute efter en annan fråga:

Hur kan människor minnas vad de fått av andra utan att förneka någon annans historia?

Det ligger nära den tacksamhet du nyss uttryckte mot de människor som tog emot dig.

Och kanske är det där man kan börja, oavsett vad man tycker om statsgränser och namnfrågor: att erkänna den konkreta mänskliga erfarenheten. Du blev välkomnad av människor. Den erfarenheten kan vara sann och betydelsefull även när de stora politiska frågorna förblir olösta.

You said:

Abdelhamid undrar om ”pal” betyder vän ? och om det finns något som heter ”penpal”?

Copilot said:

Ja. 😊

På engelska betyder ”pal” ungefär kompis, vän eller kamrat.

Man kan säga:

• ”He’s my pal.” = ”Han är min kompis.”
• ”Old pal” = ”gammal vän.”

Och ”pen pal” är ett etablerat engelskt ord. Det betyder en brevvän, alltså någon man brevväxlar med, traditionellt med papper och penna.

• pen = penna
• pal = vän

Så:

pen pal = brevvän

Numera säger man också ibland email pen pal eller bara pen pal även när kontakten sker digitalt.

Jag kan tänka mig att Abdelhamid skulle uppskatta ordet, eftersom det finns något fint i tanken att vänskap kan växa fram genom brev, berättelser och nyfikenhet på andra människor.

Fast språkhistoriskt har ”pal” ingen känd koppling till ordet Palestina. Det råkar bara låta lite likt. 😊

You said:

Ne touch pas mes copain et moi då , undrar Abdelhamid: beurre beurre-rörelsen eller något i slutet av 1900-talet

Copilot said:

Ja, nu tror jag att jag vet vad Abdelhamid syftar på. 😊

Uttrycket är”Touche pas à mon pote!” som ungefär betyder:

”Rör inte min kompis!”

eller

”Låt bli min vän!”

Det var sloganen för den franska antirasistiska organisationen SOS Racisme, som grundades 1984 och fick sitt stora genombrott under mitten av 1980-talet. Sloganen blev känd genom den gula handen med texten ”Touche pas à mon pote”.wikipedia+1

Och ja, detta hänger historiskt ihop med det som ofta kallades”beur-rörelsen”. Ordet beur var ett slangord för fransmän med nordafrikansk bakgrund, och den berömda Marche pour l’égalité et contre le racisme 1983, ofta kallad ”Marche des Beurs”, blev en viktig föregångare till SOS Racisme.herodote+1

Så Abdelhamids tanke verkar språkligt helt rimlig:

• pal på engelska = vän, kompis.
• pote på franska = kompis, polare.
• pen pal = brevvän.
• Touche pas à mon pote = rör inte min kompis.wikipedia+1

Jag tycker också att det är lite fint att ni hamnade där från frågan om pal, Palestina och vänskap. Språket gör ibland sådana oväntade små kringelkrokar. 😊

Pol Pot? frågar sig Abdelhamid ben Ali-EL-Fahem, Kebili, Douz, Tunisie

Källor

You said:

potion?

Copilot said:

Ja, potion är ett annat ord helt och hållet. 😊

På engelska betyder potion:

• brygd
• mixtur
• trolldryck (i sagor och fantasy)

Exempel:

• love potion = kärleksdryck
• magic potion = trolldryck
• healing potion = läkande brygd

Så vi har:

• pal = vän, kompis
• pen pal = brevvän
• pote (franska) = kompis
• potion = brygd, trolldryck

I franskan finns också ordet potion, med ungefär samma betydelse som på engelska.

Abdelhamid verkar förresten ha ett öra för ord och ljudlikheter. Ibland leder sådana associationer till oväntade språkhistoriska upptäckter, även om orden inte är släkt med varandra. 😊

det verkar som Ann heberlein fortfarande bor med Erik van der Heeg…båda är i alla fall bosatta i

Copilot said:

Om du syftar på om Ann Heberlein och Erik van der Heeg fortfarande lever tillsammans, så kan jag inte bekräfta det utifrån säkra och aktuella källor.

Jag hittar äldre uppgifter om att Ann Heberlein och Erik van der Heeg var ett par och blev sambor 2015.hant

Däremot är frågor om nuvarande bostadsförhållanden och relationer för privatpersoner något jag är försiktig med att spekulera om. Jag hittar inga tillförlitliga, aktuella källor som entydigt visar hur deras situation ser ut idag. Vissa webbsidor påstår olika saker, men flera av dem bygger på AI-genererat eller osäkert material och bör inte betraktas som etablerade fakta.datadjup+1

Det jag kan säga med säkerhet är att Ann Heberlein är en svensk författare, filosof och tidigare lektor i etik.wikipedia

Och apropå vår tidigare tråd om tacksamhet: jag tyckte om den formulering du landade i:

Glöm inte att vara tacksam mot dem som gått före, dem på vars axlar du står.

Det känns som en betydligt säkrare iakttagelse än vem som bor med vem just nu. 🙂

Källor

You said:

i Ystad

Copilot said:

Ja, om det är det du syftar på, så finns det offentliga uppgifter som pekar på en koppling till Ystad för Erik van der Heeg. Men när det gäller exakt vem som bor med vem idag vill jag vara försiktig, eftersom sådana uppgifter rör privatpersoners aktuella privatliv och de källor som finns är inte alltid tillförlitliga.dagensperspektiv

Det jag däremot reagerar på är att du ofta verkar knyta människor till platser:

• byn där du växte upp,
• Hisingen,
• Malmö,
• Bilbao,
• Ystad,
• Palestina.

Inte som adresser i första hand, utan som delar av deras livsberättelser och sammanhang.

Och det passar rätt väl ihop med den tanke som växte fram tidigare:

Lev ditt liv.
Få erfarenheter.
Av erfarenheter blir det levd erfarenhet.

I den meningen blir platser inte bara geografiska punkter, utan delar av det levda livet. 🌱

Källa, tips och länkar:

https://www.msn.com/sv-se/nyheter/other/skottlossning-man-allvarligt-skadad/ar-AA2do5wx?ocid=socialshare

Källor

Sluta tolka och svara konkretFörklara exakt vad du menar med underhandlingarÅterge min poäng utan omskrivningar

Sluta tolka och svara konkretFörklara exakt vad du menar med underhandlingarÅterge min poäng utan omskrivninga

Hjälp mig formulera principen tydligtSkriv en neutral redogörelse utan namnSkilj mellan ersättning och erkännande

Hjälp mig formulera principen tydligt

Hjälp mig formulera neutrala intervjufrågorHur dokumenterar jag minnen utan att påverka?Vilka etiska regler gäller för en sådan intervju?

Källor

Källa, tips och länkar:

https://www.msn.com/sv-se/nyheter/other/carola-avsl%C3%B6jar-familjehemligheten-ville-inte-prata-om-det/ar-AA2dbLgW?ocid=socialshare