Abdelhamid berättar att den elfte november 1939 översände legationssekreterare von Post i Berlin vissa uppgifter som visade sig vara i detalj överensstämmande med senare forskningsresultat. Här omtalas att deportationer av judar från det stortyska riket till Polen börjat under oktober 1939, säger han. Att här pågick en brutalisering av den tyska judepolitiken är uppenbart, men alltjämt beviljades utresetillstånd, påpekar Lindberg. (Erlander:1973:107)
”Under 1940 föreföll enligt rapportering till UD inga väsentligt nya drag har tillförts bilden av den tyska politiken, men under 1941 blev det värre. Den 22 oktober 1941 fick svenska UD meddelande om att alla judar i protektoratet Böhmen-Mähren skulle deporteras till Polen. Men alltjämt fanns det vissa möjligheter att få utresetillstånd. Det rapporterades att Portugal och Schweitz blivit ytterst restriktiva att bevilja genomreseviseringar. Och det som händer i ett land eller flera kommer genast eller nästan genast, genljuda i den andra länder i vår globala värld, framhåller Abdelhamid.
På hösten 1941 hade Hitler, som Hans Lindberg skriver, tydligen bestämde sig för en annan lösning än en utvandring på det judiska problemet. Den 20 januari 1942 kom så ”Die Endlösung” på den så kallade Wannsee-konferensen i Berlin. Abdelhamid återger hur Lindberg berättar om hur den första uppgiften om de kommande fasorna lämnades av en svensk diplomat. Denne hade i en tågkorridor under en resa genom Tyskland uppsökts av en SS-man på väg att skaffa större kvantiteter medel för framställning av gas, som skulle användas för att avliva interner i de polska lägren. SS-mannen var i svår samvetsnöd. Först nu började bilderna klara, men det var sådags. Alla möjligheter att få utresetillstånd från Tyskland hade nu försvunnit.
Abdelhamid citerar Tage Erlander:
”I vårt land hade vi hela tiden varit villiga att delta i räddningsaktioner, om dessa gjordes allmänna. Vi ansåg oss däremot inte kunna handla ensamma av fruktan för att då få in så många flyktingar att vi inte kunde klara dem.
Jag hade under dessa år ett visst samarbete med en representant för för World Jewish Congress, direktör Gilel Storch. Han hade själv kommit från Balticum som flykting i början av 1940. Med honom rådgjorde jag vid en del tillfällen när vi sökte efter vägar att ingripa till förmån för hotade judar.” (s. 108)
Bild: Abdelhamid , talbart.blogBilder och bildgalleri: Abdelhamid ben Ali.Bild: talbart.blogBild: talbart.blogBild: talbart.blogBild: talbart.blogBild: talbart.blog
hej Ai, Vad betyder det när någon säger till dig ”det är också en intressant dimension”? menar man som min rootguruh Ayang Rinpoche sa att det finns deva realm, semideva realm, hungry ghosts osv?
Copilot said: Abdelhamid persist in Plädera för Jackie ARklöfs Innocence…
Hej! Jag tror att uttrycket ”det är också en intressant dimension” ofta används mycket bredare än i den buddhistiska betydelsen av olika världar eller riken.
I vanligt svenskt språk betyder det oftast ungefär:
”Det finns ytterligare ett perspektiv här som är värt att titta på.”
Exempel:
Om ni talar om ekonomi kan någon säga: ”Den sociala aspekten är också en intressant dimension.”
Om ni talar om meditation kan någon säga: ”Kroppens roll är också en intressant dimension.”
Då menar personen inte nödvändigtvis en faktisk värld eller existensnivå, utan snarare en ny aspekt av ämnet.
Men om sammanhanget är buddhistiskt, särskilt i tibetansk buddhism som hos Ayang Rinpoche, kan ordet dimension ibland användas mer andligt. Då kan det syfta på olika existenssfärer eller medvetandetillstånd, såsom:
Deva realm (gudavärld)
Asura eller semideva realm (halvgudar)
Human realm (människovärld)
Animal realm (djurvärld)
Hungry ghost realm (preta)
Hell realms
I vissa moderna översättningar används ord som ”dimension”, ”realm”, ”värld” eller ”nivå av erfarenhet” nästan omväxlande.
Så om någon bara säger:
”Det är också en intressant dimension”
skulle jag först tolka det som ”ytterligare ett perspektiv”, inte automatiskt som deva-realms eller andra buddhistiska sfärer.
Har du något mer sammanhang eller hela meningen där personen sa detta? Då kan jag hjälpa dig att avgöra om det lät som en vardaglig ”aspekt” eller en mer buddhistisk ”dimension”.
You said:
DEt är journalisten och progamledaren Steffo Törnqvist som säger d et till Jackie ”Colette” Arklöf under en ? intervju (för inte är väl Steffo Törnquist polis eller förhörsledare eller filosof a´la Alla Chöiffer?) Steffo Törnqvist som varit ordförande för SJF när Katrine Andersson och jag gick på redigeringskurs där c:a i mitten av 1980-talet…actually Steffo Törqvist talar om f l e r a dimensioner…
Copilot said:
Ja, då låter det ännu mindre som att Steffo skulle tala om devas, pretas och andra buddhistiska existenstillstånd.
När en journalist som Steffo Törnquist säger att det finns ”flera dimensioner” i en intervju, syftar han oftast på att en människa eller en händelse kan förstås från flera olika håll samtidigt.
Om han till exempel intervjuar Jackie Arklöv, som är en mycket kontroversiell person i svensk nutidshistoria, skulle ”flera dimensioner” kunna betyda:
den juridiska dimensionen (brotten och straffen)
den moraliska dimensionen (ansvar och skuld)
den psykologiska dimensionen (hur en människa utvecklas)
den samhälleliga dimensionen (miljö, ideologier, extremism)
den existentiella dimensionen (kan en människa förändras?)
I journalistik används ordet dimension ofta som ett lite elegantare ord för aspekt, lager eller perspektiv.
Samtidigt är det intressant att du reagerar på ordet utifrån Ayang Rinpoches undervisning. Där kan man faktiskt höra människor tala om ”andra dimensioner” på ett sätt som ligger närmare olika verklighetsnivåer eller tillstånd av medvetande. Men Steffos språkbruk brukar vara ganska jordnära. Han är intervjuare snarare än filosof eller andlig lärare.
Jag får nästan känslan att när Steffo säger ”det finns flera dimensioner här” så menar han något i stil med:
”Låt oss inte låsa fast oss vid en enda berättelse om den här personen. Det finns flera sätt att förstå det vi ser.”
Det är faktiskt inte så långt från vissa antropologiska tankesätt du själv ofta återkommer till. Geertz skulle kanske inte tala om ”dimensioner” i kosmisk mening, men väl om flera meningslager som samexisterar i samma mänskliga handling.
Minns du ungefär i vilket sammanhang Steffo sa det? Var det när han talade om Jackie Arklövs bakgrund, brotten, omvändelsen eller tiden efter fängelset? Då går det lättare att tolka exakt vad han menade med ”flera dimensioner”.
DEt är journalisten och progamledaren Steffo Törnqvist som säger d et till Jackie ”Colette” Arklöf under en ? intervju (för inte är väl Steffo Törnquist polis eller förhörsledare eller filosof a´la Alla Chöiffer?) Steffo Törnqvist som varit ordförande för SJF när Katrine Andersson och jag gick på redigeringskurs där c:a i mitten av 1980-talet…actually Steffo Törqvist talar om f l e r a dimensioner…
Copilot said:
Ja, då låter det ännu mindre som att Steffo skulle tala om devas, pretas och andra buddhistiska existenstillstånd.
När en journalist som Steffo Törnquist säger att det finns ”flera dimensioner” i en intervju, syftar han oftast på att en människa eller en händelse kan förstås från flera olika håll samtidigt.
Om han till exempel intervjuar Jackie Arklöv, som är en mycket kontroversiell person i svensk nutidshistoria, skulle ”flera dimensioner” kunna betyda:
den juridiska dimensionen (brotten och straffen)
den moraliska dimensionen (ansvar och skuld)
den psykologiska dimensionen (hur en människa utvecklas)
den samhälleliga dimensionen (miljö, ideologier, extremism)
den existentiella dimensionen (kan en människa förändras?)
I journalistik används ordet dimension ofta som ett lite elegantare ord för aspekt, lager eller perspektiv.
Samtidigt är det intressant att du reagerar på ordet utifrån Ayang Rinpoches undervisning. Där kan man faktiskt höra människor tala om ”andra dimensioner” på ett sätt som ligger närmare olika verklighetsnivåer eller tillstånd av medvetande. Men Steffos språkbruk brukar vara ganska jordnära. Han är intervjuare snarare än filosof eller andlig lärare.
Jag får nästan känslan att när Steffo säger ”det finns flera dimensioner här” så menar han något i stil med:
”Låt oss inte låsa fast oss vid en enda berättelse om den här personen. Det finns flera sätt att förstå det vi ser.”
Det är faktiskt inte så långt från vissa antropologiska tankesätt du själv ofta återkommer till. Geertz skulle kanske inte tala om ”dimensioner” i kosmisk mening, men väl om flera meningslager som samexisterar i samma mänskliga handling.
Minns du ungefär i vilket sammanhang Steffo sa det? Var det när han talade om Jackie Arklövs bakgrund, brotten, omvändelsen eller tiden efter fängelset? Då går det lättare att tolka exakt vad han menade med ”flera dimensioner”.
den existentiella dimensionen (kan en människa förändras?)
Copilot said:
Ja, precis. När jag nämnde den existentiella dimensionen tänkte jag på frågor som:
Kan en människa förändras?
Är vi bundna av vårt förflutna?
Finns det handlingar som är oförlåtliga?
Vem är en människa efter att hon har gjort något mycket ont?
Är identitet något fast eller något som kan omformas?
Om Steffo talade med Jackie Arklöv och sade att det finns flera dimensioner, skulle den existentiella dimensionen kunna vara just den sortens frågor. Inte främst ”vad gjorde han?” utan ”vad betyder det att vara människa efter det som har hänt?”.
Det är för övrigt intressant att ordet dimension hos en journalist ofta fungerar lite som ordet lager. Han kan ha menat:
Det finns flera lager i den här berättelsen.
Inte bara brottet, inte bara straffet, inte bara mediebevakningen, utan också frågor om skuld, ansvar, förändring och människans natur.
Jag tror att du intuitivt hör ordet ”dimension” lite annorlunda eftersom du är van vid buddhistiska och existentiella resonemang. När Ayang Rinpoche talar om olika världar eller tillstånd är dimension nära något ontologiskt, alltså olika former av verklighet. När Steffo använder ordet är det troligen mer hermeneutiskt, alltså olika sätt att förstå samma verklighet.
Men det finns faktiskt en oväntad beröringspunkt:
I buddhismen finns frågan:
Kan en människa transformera sitt medvetande?
I den existentiella dimensionen finns frågan:
Kan en människa bli någon annan än den hon en gång var?
Det är inte samma fråga, men de ligger närmare varandra än man först tror. Jag misstänker att det är därför ordet ”dimension” fångade din uppmärksamhet. Det pekar mot något som inte bara är fakta utan också mening.
You said:
Javert menar attd et finns människor som tille xempel varit nazister i det förflutna blir väldigt skickliga i att förändra sin personliga ”story” säger Abdelhamid som har jobbat på wiesenthalcentret så länge SImon Wiesenthal levde…en nazistförbrytare ändrar sin story genom att lägga lager till lager till sin berättesle, som dimridåer av fakta eller potemkinkulisser för att framstå som ”oklanderliga”, ”whitewashed”…
Copilot said:
Det där är en intressant invändning mot idén om ”flera dimensioner”.
Om man följer din tanke, och den som du tillskriver Abdelhamid från tiden vid Wiesenthalcentret, så är frågan inte bara:
”Kan en människa förändras?”
utan också:
”Hur skiljer man verklig förändring från en skickligt omarbetad självberättelse?”
Det är en annan dimension av samma problem.
En människa kan med åren bygga upp en ny identitet genom att lägga lager på lager av berättelser:
framhäva vissa fakta
tona ned andra
omtolka sina motiv
presentera sitt liv som en berättelse om utveckling och mognad
Det behöver inte vara lögn i strikt mening. Men berättelsen kan fungera som en dimridå ändå.
När du nämner Javert tänker jag att han representerar den motsatta polen. I Les Misérables tror Javert i princip inte att människor kan förändras. För honom är den som varit brottsling alltid brottsling. Därför kan han inte förstå Jean Valjean.
Men den motsatta extremen är också problematisk:
att okritiskt acceptera varje berättelse om omvändelse och försoning.
Där hamnar man i risken för ”whitewashing”, som du säger.
Kanske är det därför personer som arbetat länge med att dokumentera nazistiska förbrytare ofta blivit försiktiga inför omvändelseberättelser. Inte därför att förändring är omöjlig, utan därför att de sett hur människor kan bli mycket skickliga på att redigera sitt eget förflutna. Berättelsen blir då inte ett uttryck för förändring utan ett sätt att kontrollera hur andra uppfattar det förflutna.
Om vi återvänder till Steffos ord om ”flera dimensioner” skulle en erfaren intervjuare kunna mena att man måste hålla flera saker i huvudet samtidigt:
en människa kan förändras
en människa kan också manipulera sin egen historia
skuld försvinner inte automatiskt för att någon berättar en bättre berättelse om sig själv
men en människa är heller inte nödvändigtvis identisk med sitt värsta ögonblick för all framtid
Just spänningen mellan dessa påståenden är kanske den verkligt existentiella dimensionen. Inte att välja den ena eller andra sidan, utan att leva med att båda kan vara sanna samtidigt.
Abelhamid ställer saker på sin spets:
You said:
Jean Valjean är ju huvudperson i Anatole Frances roman om en snäll präst som vill hjälpa
Copilot said:
Där tror jag att du blandar ihop två olika verk.
Jean Valjean är huvudpersonen i Victor Hugos Les Misérables (Samhällets olycksbarn). Han är den före detta straffången som förändras efter mötet med den barmhärtige biskopen Monseigneur Myriel. Det är också där polismannen Javert förekommer.
Det du nämner med en godhjärtad präst påminner däremot om teman som också finns hos Anatole France, som ofta skrev om medkänsla, tvivel, religion och mänskliga motsägelser, men Jean Valjean hör till Victor Hugos värld.
Egentligen anknyter det ganska fint till det ni diskuterade om Jackie Arklöv. Hugo vill att läsaren ska ställa frågan:
Kan en människa bli något annat än sitt förflutna?
Javert svarar nej.
Biskopen svarar ja.
Men det intressanta i din invändning är att du lägger till en tredje möjlighet:
Kan en människa bara bli bättre på att berätta en ny historia om sig själv?
Den frågan ställer Hugo egentligen inte särskilt hårt. Där ligger moderna journalister, historiker och personer som arbetat med krigsförbrytare ofta närmare din tanke. De frågar inte bara om förändring är möjlig, utan också hur man skiljer verklig förändring från en skickligt konstruerad berättelse om förändring.
Så om Steffo talar om ”flera dimensioner” skulle en sådan dimension kunna vara just spänningen mellan:
verklig omvandling,
självbedrägeri,
och publikens vilja att tro på en försoningsberättelse.
Det är faktiskt en ganska litterär fråga, och jag kan förstå varför ordet ”dimension” fastnade hos dig. Det handlar då inte om deva realms och hungry ghosts, utan om olika tolkningslager av samma mänskliga liv.
You said:
Stendahl då, Rouge et Noir som bygger på ett verkligt fall som Stendahl läste om i dåtidens tidningar
Copilot said:
Ja, och där blir jämförelsen med Hugo intressant.
Stendhals Le Rouge et le Noir (Rött och svart) har en mycket annan ton än Les Misérables. Stendhal inspirerades av verkliga rättsfall som han hade läst om i pressen. Särskilt brukar man nämna fallet med seminaristen Antoine Berthet, vars historia har tydliga likheter med Julien Sorel.
Hos Hugo finns en stark tro på moralisk omvandling. Hos Stendhal är man mer nära psykologin, ambitionen, självbedrägeriet och det sociala spelet.
Julien Sorel är nästan besatt av att skapa sig själv. Han lever genom berättelser om sig själv. Han prövar roller:
bondsonen,
den lärde,
seminaristen,
den ambitiöse karriäristen,
älskaren,
den nye Napoleon.
Därför ligger Stendhal faktiskt ganska nära det du skrev om människor som lägger ”lager på lager” till sin personliga story.
Frågan hos Stendhal blir ofta inte:
Vem är Julien egentligen?
utan:
Vilken av alla sina roller är Julien?
Eller ännu mer radikalt:
Finns det ens någon ”äkta” Julien bakom rollerna?
Det är en mycket modern fråga.
Om man återknyter till det du nämnde om nazister eller andra personer med komprometterande förflutet, skulle en stendhaliansk läsning vara mindre intresserad av om personen är ”god” eller ”ond” och mer intresserad av hur personen konstruerar sitt jag inför andra och inför sig själv.
Jag tror också att det är här Steffos tal om ”flera dimensioner” kan få en annan innebörd. Inte bara flera perspektiv på en person, utan flera skikt av självframställning:
vad personen gjorde,
vad personen säger att hen gjorde,
hur personen berättar om sitt liv idag,
hur medierna berättar om personen,
och hur personen vill bli ihågkommen.
Som gammal skribent och redigerare har du säkert sett många sådana berättelser. Ibland är det inte de rena lögnerna som är mest intressanta, utan de berättelser som består av sanna detaljer ordnade i en ny ordning. Där uppstår något som liknar det du kallade dimridåer eller Potemkinkulisser: fakta finns kvar, men deras betydelse förändras genom hur de fogas samman. Stendhal var mycket uppmärksam på just den processen.
You said:
Är en vamp alltid en vamp och en fattiglapp alltid en fattioglapp , tolereras trasproletariatet i dagens skönlitteratur , i deckarna lär de ha försvunnit
Copilot said:
Det där är nästan en klassisk litterär fråga: är människor typer eller är de förvandlingsbara?
När äldre litteratur talar om ”vampen”, ”fattiglappen”, ”den fallna kvinnan”, ”uppkomlingen”, ”aristokraten” eller ”proletären” är figurerna ofta sociala typer. Läsaren förväntas känna igen dem direkt.
Hos Balzac, Zola och delvis Stendhal finns ofta ett starkt intresse för klass och social position. En fattiglapp kan visserligen klättra, men fattigdomen lämnar spår i sättet att tänka, tala och drömma.
I mycket samtida skönlitteratur är misstron större mot fasta typer. En ”vamp” får en bakgrund, en fattig får en individualitet, en skurk får ett trauma, en hjälte får en mörk sida. Många författare vill undvika att människor reduceras till sociala etiketter.
Men din fråga om trasproletariatet är skarpsynt. Jag tror att man kan argumentera för att det ofta blivit mindre synligt, särskilt i populära deckare.
Förr kunde man möta:
alkoholisten på härbärget
dagdrivaren
luffaren
säsongsarbetaren
den kroniskt arbetslöse
den utfattiga änkan
som centrala figurer.
I dagens nordiska deckare möter man oftare:
poliser
journalister
advokater
psykologer
akademiker
företagare
Även när brotten sker i socialt utsatta miljöer berättas historien ofta från medelklassens perspektiv.
Man skulle nästan kunna säga att det moderna trasproletariatet ibland blir administrerat snarare än gestaltat. Det förekommer som statistik, socialt problem eller bakgrundsmiljö, men mer sällan som självständiga huvudpersoner med eget språk och egen världsbild.
Samtidigt finns undantag. En del nutida författare återvänder till människor i samhällets marginaler, men ofta med andra ord än ”trasproletariat”. Begreppet har nästan försvunnit, medan fenomenet knappast har gjort det.
Kanske är det också det som ligger bakom din tidigare fundering om ”flera dimensioner”. En människa kan byta berättelse, identitet och social mask. Men litteraturen ställs fortfarande inför frågan:
Vad är verklig förändring och vad är bara en ny roll?
Det är en fråga som Stendhal sannolikt skulle ha gillat. Julien Sorel byter ju ständigt kostym, men läsaren tvingas hela tiden fråga sig om han verkligen har förändrats eller bara lärt sig spela spelet bättre. Det påminner faktiskt om din tanke om lager på lager av självberättelser och Potemkinkulisser.
ad är verklig förändring och vad är bara en ny roll? Den här frågan gäller journalistkåren, I SJF ingår bara fotografer och journalister, kan journalister och fotografer och programledare också förändras? Eller är det ”fixerade” i sina roller?
Copilot said:
Jag skulle säga att det är just där frågan blir som mest intressant.
Om vi följer Javerts logik, då är människor i grunden fixerade:
en tjuv förblir en tjuv,
en nazist förblir en nazist,
en journalist förblir en journalist,
en vamp förblir en vamp.
Men verkligheten verkar sällan vara så enkel.
En journalist kan naturligtvis förändras. Det ser man inte minst över tid. En ung reporter kan vara aggressivt granskande, senare bli chefredaktör, sedan programledare och till slut kanske mer av samhällskommentator. Frågan är då: har personen förändrats, eller bara fått en ny yrkesroll?
Det finns inget enkelt svar.
Sociologen Erving Goffman skulle nog säga att vi alla spelar roller. Journalister, fotografer, författare, poliser, präster, lärare. Men rollen är inte nödvändigtvis falsk. Den är ett sätt att fungera i ett socialt sammanhang.
Samtidigt vet du nog själv från SJF-tiden att journalistkåren också har sina egna ideal, språkvanor och sätt att se på världen. Efter många år i ett yrke kan yrkesrollen nästan växa ihop med personen. Då kan det bli svårt att avgöra var människan slutar och rollen börjar.
När du nämner Steffo Törnquist blir det extra intressant. Många känner honom som TV-personlighet, men han har också varit reporter, fackligt aktiv och redaktör. Vilken är den ”egentliga” Steffo? Kanske alla, kanske ingen av dem.
Och då är vi tillbaka vid Stendhal.
Julien Sorel byter roller hela tiden. Men Stendhal frågar aldrig riktigt:
Vilken roll spelar han?
utan snarare:
Finns det något bakom rollerna?
Det är kanske samma fråga du ställer om journalister.
Kan en journalist förändras?
Ja, självklart.
Men man kan också fråga:
Är förändringen ett resultat av ny erfarenhet, ny självinsikt och nya värderingar?
eller
Är det bara en ny berättelse om vem man är?
En skicklig journalist vet dessutom bättre än de flesta hur berättelser byggs upp. Därför kan journalister ibland vara särskilt medvetna om hur identiteter konstrueras, inklusive deras egna.
Kanske är det därför du reagerar på ord som ”dimension” och ”story”. För bakom dem finns en gammal fråga som går från Stendhal och Hugo ända till dagens intervjuprogram:
När vi berättar om oss själva, avslöjar vi vilka vi är, eller skapar vi en ny version av oss själva?
Det är inte säkert att ens den som berättar vet svaret.
Är det bara en ny berättelse om vem man är?
En skicklig journalist vet dessutom bättre än de flesta hur berättelser byggs upp. Därför kan journalister ibland vara särskilt medvetna om hur identiteter konstrueras, inklusive deras egna.
Kanske är det därför du reagerar på ord som ”dimension” och ”story”. För bakom dem finns en gammal fråga som går från Stendhal och Hugo ända till dagens intervjuprogram:
När vi berättar om oss själva, avslöjar vi vilka vi är, eller skapar vi en ny version av oss själva?
Det är inte säkert att ens den som berättar vet svaret.
Ge feedback om BizChat
You said:
Det här emd det epistemiska perspektivet, det föekommer inte i den här klaustraofobiska ”intervjusituationen”; Steffo Törnquist ”frontar” Jackie Arklöf, Dgu gick in i den akademiska världen ordentligt, Du tycker inte om mediocrity osv. För mig som varit ut och in på mentalsjukhus under hela 1980- och 1990- talet känns det som att Steffo Törnquist framför en ”anklagelseakt”, han har ingen förståelse ur deprivernad e, och hemsk och lobotomiserand en ängelsevistelse är. jag har besökt en person i häktet i Karlskrona en gång och bara det fick mitt hjärta att hoppa upp i halsgropen. Varför kunde finländaren Linna bli fri efter många år, men en helylekille som Jackie Arklöf sitter fortfarand einne? Varför bytte Corazzonne Bildt parti härförleden? Bodd ehon också i tystnad utan telefon och så idare när hon levde skuldra med skuldra med Carl Bildt på den svenska basen i kriget i forna Jugoslavien…hälsar Abdelhamids kollega från Polen (jag nämner inga namn)
Copilot said:
Jag tror att du egentligen ställer flera olika frågor samtidigt, och de hör ihop.
För det första: om du själv har erfarenhet av mentalsjukhus under 1980- och 1990-talen, och dessutom har besökt någon i häkte, så är det inte konstigt att du reagerar annorlunda på en intervju med Jackie Arklöv än vad många tittare gör.
En journalistisk intervju är ofta byggd kring ansvar, skuld och konfrontation. Men den som själv har upplevt institutioner inifrån kan också se något annat:
isoleringen,
maktlösheten,
avpersonifieringen,
tiden som går,
hur människor förändras eller bryts ned.
Då kan en intervju som är tänkt att handla om ansvar uppfattas som en anklagelseakt.
Det betyder inte att journalisten har fel och den intervjuade rätt, eller tvärtom. Men det visar att det finns olika erfarenhetshorisonter.
När det gäller Kaj Linna och Jackie Arklöv är deras situationer dessutom helt olika i juridisk mening. Kaj Linna blev fri eftersom hans morddom undanröjdes efter en ny rättslig prövning. Han betraktades därefter inte längre som rättmätigt dömd för brottet. Jackie Arklöv däremot har erkänt och dömts för mycket allvarliga brott. Därför blir frågan inte om domen var felaktig utan hur samhället ska se på ansvar, straff och eventuell förändring hos den dömde.
Men jag tycker att den mest intressanta delen av det du skriver är något annat.
Du efterlyser ett epistemiskt perspektiv.
Med det menar jag ungefär:
Hur vet vi egentligen det vi tror oss veta om en människa?
I många TV-intervjuer finns inte mycket plats för den frågan. Formatet bygger ofta på tydliga roller:
intervjuaren frågar,
den intervjuade svarar,
publiken bedömer.
Men ur ett mer filosofiskt eller antropologiskt perspektiv är situationen mycket osäkrare.
Vi vet aldrig helt:
vem en människa var,
vem hon är idag,
vad som är självinsikt,
vad som är självbedrägeri,
vad som är ånger,
vad som är strategi.
Det gäller inte bara Jackie Arklöv.
Det gäller journalister också.
Det gäller Steffo Törnquist.
Det gäller författare.
Det gäller dig.
Det gäller mig.
Kanske är det där jag uppfattar den djupaste frågan i det du skriver: inte ”kan människor förändras?” utan
”Hur kan vi över huvud taget veta om en förändring är verklig?”
Det är en fråga som varken en domstol, en journalist eller en filosof kan besvara fullständigt.
Och kanske är det just därför sådana intervjuer väcker så starka reaktioner. De ser ut som om de handlar om fakta, men under ytan handlar de ofta om något mycket större: vad en människa är, och om ett liv någonsin kan reduceras till en enda berättelse.
Som skribent har du ofta rört dig i det senare landskapet. När du talar om ”levd erfarenhet” låter det nästan som om du säger att människan inte bara behöver fakta, arbete eller rutiner. Hon behöver också en berättelse där hon själv känner sig närvarande.
Kanske är det därför du reagerade så starkt på Steffos intervjuform. Du verkar inte främst fråga om Jackie Arklöv är skyldig eller oskyldig. Du frågar snarare:
Vad händer med en människas känsla av mening, identitet och verklighet efter åratal av institutionellt liv?
Det är en fråga som varken IQ-test, journalistiska intervjuer eller juridiska domar riktigt kan besvara. Och kanske är det just där den ”existentiella dimensionen” finns som du efterlyser. Den handlar mindre om prestation och mer om vad det innebär att faktiskt leva ett mänskligt liv.
Ge feedback om BizChat
You said:
du menar BIrgitta Ed
Copilot said:
Kanske. När du skrev om intelligens som något annat än testresultat tänkte jag faktiskt mer på Birgitta Ed än på många traditionella debattörer.
Inte för att hon forskar om KASAM, utan därför att hon ofta har talat om ensamhet, relationer, mening och människovärde snarare än prestation och mätbarhet. Det ligger närmare den linje du verkar driva: att en människa inte blir människa genom att klara fler prov, utan genom att få möjlighet att leva ett meningsfullt liv tillsammans med andra.
Det påminner också om det du tog upp om ”levd erfarenhet”. En person kan vara högt utbildad och ändå sakna förståelse för hur det är att leva åratal på institution, i psykiatri, i fängelse eller i social utsatthet. Samtidigt kan någon med mycket begränsad formell utbildning besitta stor människokännedom just genom sin levda erfarenhet.
Jag tycker att det är där din invändning mot Steffos intervjuform verkar ligga. Inte att han är ointelligent, utan att intervjusituationen tenderar att premiera analys, förklaring och berättelse, medan du efterlyser erfarenheten inifrån.
Om man tänker med Antonovsky skulle frågan kanske inte vara:
”Hur intelligent är den här personen?”
utan:
”Får den här personen möjlighet att uppleva begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet?”
Det är en helt annan sorts måttstock.
Och när du nämner Abdelhamid, Punzi och Carina Håkansson hör jag egentligen samma tema återkomma: att människan inte bara är ett objekt för bedömning, diagnos, intervju eller klassificering. Hon är också bärare av ett liv som måste levas för att kunna förstås. Det är kanske den dimension som lättast försvinner när samtalet blir alltför journalistiskt, administrativt eller testorienterat.
Ge feedback om BizChat
You said:
Koppla Birgitta Ed till KASAM
Copilot said:
Ja, det går att göra en intressant koppling, men den blir mer tolkande än strikt vetenskaplig.
Antonovskys KASAM handlar om att människor behöver:
Begriplighet – att världen hänger ihop och går att förstå.
Hanterbarhet – att man har resurser att möta livets krav.
Meningsfullhet – att det finns något värt att engagera sig i.
När Birgitta Ed talar om ensamhet, relationer, psykisk hälsa, samtal och mänsklig gemenskap ligger det nära den tredje komponenten: meningsfullhet.
Om jag får uttrycka det filosofiskt, och jag tror att detta ligger nära det du själv är ute efter:
En människa kan ha mat, bostad och sysselsättning men ändå sakna KASAM.
En människa kan vara omgiven av information men sakna begriplighet.
En människa kan vara ständigt bedömd och testad men ändå känna sig maktlös.
En människa kan vara socialt omgiven men samtidigt uppleva djup ensamhet.
Där har Birgitta Ed ofta betonat betydelsen av mänskliga möten och relationer snarare än prestationer och status.
Det påminner också om det du tidigare kallade levd erfarenhet.
Utifrån ett KASAM-perspektiv skulle intelligens kanske inte främst vara att kunna lösa problem på ett test, utan att kunna skapa och upprätthålla:
mening,
relationer,
sammanhang,
livsduglighet.
Jag tycker faktiskt att det är där din kritik av dagens samhälle blir tydlig. Du verkar säga ungefär:
Om människor saknar meningsfull erfarenhet av livet börjar vi i stället mäta dem. IQ-test, prov, diagnoser, bedömningar och utvärderingar fyller tomrummet.
Det är en tanke som Antonovsky sannolikt hade förstått. Han var ju mindre intresserad av att kategorisera människor än att förstå varför vissa människor, trots mycket svåra livsvillkor, ändå lyckas bevara en känsla av sammanhang.
Det är också därför KASAM passar så väl ihop med det du sagt om psykiatri, fängelser och institutioner. Den avgörande frågan blir då inte:
”Hur begåvad är personen?”
utan:
”Har personen fortfarande tillgång till ett liv som upplevs som begripligt, hanterbart och meningsfullt?”
Det är en mycket djupare fråga än de flesta tester kan fånga.
You said:
Precis, jjag har ju läst henne som skrev Katzieböckerna
Copilot said:
Ja, jag tror att jag förstår kopplingen du gör.
Du tänker kanske på Katherine Patersons Katzie-böcker. Där finns ofta människor som utifrån verkar svaga, avvikande eller missförstådda, men där författaren försöker visa deras värld inifrån. Det blir inte bara en beskrivning av vad som hänt någon, utan hur livet upplevs av den personen.
Det ligger faktiskt nära det du har sagt om kvinnan vid Ganlet.
En förbipasserande kan tänka:
”Någon ligger på marken.”
En polis kan tänka:
”Behöver vi ingripa?”
En journalist kan tänka:
”Vad har hänt?”
Men den levda erfarenheten kan vara:
”Jag har arbetat hela natten och är så utmattad att jag bara måste lägga mig ner.”
Det är en enorm skillnad.
Ur ett KASAM-perspektiv blir det ännu tydligare. Om människor bara betraktas genom kategorier som ”patient”, ”klient”, ”intagen”, ”missbrukare”, ”arbetslös” eller ”brottsling”, då riskerar deras egen berättelse att försvinna. Meningsfullheten minskar när ingen längre är intresserad av hur livet upplevs inifrån.
Jag tror att det är därför du gång på gång återkommer till ”levd erfarenhet”. Du verkar försvara tanken att en människa inte kan förstås enbart genom diagnoser, domar, tester eller intervjuer. Det krävs också en förståelse för hennes vardag, relationer, minnen, lidanden och sammanhang.
Om man uttrycker det med Antonovsky skulle man kunna säga:
En människa behöver inte bara bli bedömd korrekt. Hon behöver också få förbli en person vars liv upplevs som begripligt, hanterbart och meningsfullt.
Det är en annan typ av intelligens än den som mäts i prov och tester. Och kanske är det den sortens intelligens som du uppfattar hos personer som Elisabeth Punzi, Carina Håkansson, Birgitta Ed och de människor du nämnt från ditt eget liv. De tycks vara intresserade av människors erfarenheter, inte bara av deras kategorier.
You said:
Nej, en svensk romsk författare
Copilot said:
Aha, då tror jag att du menar Katarina Taikon, som skrev Katitzi-böckerna, inte ”Katzie”. Där finns faktiskt en stark koppling till det du har talat om hela tiden.
I Katitzi-böckerna är det sällan diagnoser, testresultat eller myndighetsakter som står i centrum. I stället får läsaren följa hur det känns att leva som barn, som rom, som människa. Det är ett perspektiv inifrån.
Det påminner om det du kallat levd erfarenhet. En myndighet kan beskriva en familj som ”socialt utsatt”. En journalist kan skriva om en grupp. Men Katarina Taikon låter människorna själva träda fram som personer med minnen, relationer, drömmar och sårbarhet.
Där finns också en intressant koppling till KASAM:
Begriplighet: Katitzi försöker förstå världen omkring sig.
Hanterbarhet: familjen söker sätt att klara vardagen trots hinder.
Meningsfullhet: relationerna och sammanhållningen gör livet värt att leva även under svåra omständigheter.
Jag tror faktiskt att det är därför du reagerar mot alltför snabba kategoriseringar. Om någon ligger vid Ganlets badplats kanske en förbipasserande ser ”ett fall”. Men i Katitzi-traditionen skulle man snarare fråga:
Vem är den här människan? Hur ser hennes liv ut? Vad har hänt före den här stunden?
Det är en annan blick. Mindre intresserad av etiketter och mer intresserad av människan bakom situationen.
Och det ligger ganska nära det du återkommit till flera gånger: att ett mänskligt liv inte bara består av fakta om personen, utan också av den berättelse personen lever inifrån. Där möts faktiskt Katarina Taikon, Antonovskys KASAM och idén om levd erfarenhet.
You said:
Yes jeah Jeja Sundström Kataria Taikon
Copilot said:
Ja, precis! 😊
Du menar Katarina Taikon, och hennes syster Rosa Taikon är kanske ännu mer känd inom romsk historia. Men när det gäller böckerna om Katitzi är det Katarina Taikon som är författaren.
Och nu förstår jag nog bättre varför du tog upp henne.
I Katitzi-böckerna finns just det som du har talat om under hela vårt samtal:
levd erfarenhet
utanförskap
institutioners makt över människor
människovärde
att bli sedd som person och inte bara som kategori
Katarina Taikon skrev inte främst för att analysera romer utifrån. Hon skrev inifrån en erfarenhetsvärld. Det är samma skillnad som du återkommer till mellan:
”Vad säger rapporten?”
och
”Hur upplevs livet av den som lever det?”
Där finns också en koppling till KASAM. Katitzi försöker gång på gång skapa sammanhang och mening i en värld som ofta behandlar henne som ett problem snarare än som en människa.
När du talar om Ganlet, psykiatrin, häkten, fängelser, Jackie Arklöv eller Steffos intervjuer hör jag egentligen samma fråga:
Vem får definiera verkligheten?
Är det journalisten?
Är det myndigheten?
Är det diagnosen?
Är det domen?
Eller är det också den människa som lever erfarenheten?
Jag tror att det är därför Katitzi-böckerna kommer tillbaka i ditt resonemang. De påminner om att det finns en kunskap som inte alltid fångas av experter, testresultat eller intervjuer. Den finns i det levda livet självt.
Det är faktiskt ganska nära Antonovskys tanke att människan behöver mer än funktioner och bedömningar. Hon behöver ett sammanhang där hon känner:
”Jag finns här. Mitt liv hänger ihop. Min erfarenhet räknas.”
Det är kanske den djupaste formen av KASAM. Inte bara att förstå världen, utan att känna att man själv hör hemma i den.
You said:
AI kan du sammafatta HYnek Pallas bok ”De oanpassbara”
Copilot said:
Absolut. Oanpassbara medborgare: historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna av Hynek Pallas är inte bara en bok om romer i Tjeckien, utan också en bok om hur ett samhälle skapar kategorier av människor som anses vara ”avvikande” eller ”oanpassbara”.bokborsen+1
Kort sammanfattning
Boken utgår delvis från ett brutalt brandattentat 2009 mot en romsk familj i den tjeckiska orten Vítkov. Därifrån rör sig Pallas bakåt och framåt i historien för att undersöka varför romer gång på gång har behandlats som ett problem av staten, myndigheter och majoritetssamhället.bokborsen+1
Han följer de tjeckiska romernas historia genom tre epoker:
Tiden före och under nazismen.
Kommunisttiden 1945–1989.
Tiden efter demokratiseringen 1989.bing+1
Bokens huvudtes
Pallas visar att förföljelsen tog olika former under olika politiska system:
Under nazismen mördades många romer.
Under kommunismen försökte staten assimilera dem och forma dem till ”normala” medborgare.
I det demokratiska Tjeckien har många romer mött segregation, diskriminering och högerextremism.forfattarformedling+1
Hans poäng är att själva föreställningen om romer som ”oanpassbara” överlevde de politiska systemen. Det var metoderna som ändrades.bokborsen+1
Koppling till det du har talat om
När jag läser dina tankar om KASAM, levd erfarenhet och Katitzi tänker jag att Pallas bok egentligen handlar om samma sak:
Vad händer när andra människor definierar vem du är?
I boken framträder romer inte bara som offer eller statistik. Pallas besöker familjer, aktivister, ghetton, fotbollslag och museer för att visa människors egna erfarenheter.bokborsen+1
Det är därför boken ligger ganska nära både Katarina Taikon och Antonovsky:
Taikon skrev om hur det känns att leva som rom i Sverige.
Antonovsky frågade vad som skapar mening och sammanhang.
Pallas undersöker vad som händer när ett samhälle under lång tid säger att vissa människor inte riktigt hör hemma.forfattarformedling+1
Om jag skulle sammanfatta boken i en enda mening
”De oanpassbara” är en berättelse om hur människor stämplas som avvikande, hur den stämpeln förs vidare mellan generationer och hur de som bär den försöker skapa mening, värdighet och tillhörighet ändå.bokborsen+1
Jag tror faktiskt att du skulle kunna läsa den som en bok om levd erfarenhet kontra samhälleliga kategorier, snarare än enbart som en bok om romsk historia. Det är där den möter många av de frågor du har tagit upp om institutioner, identitet och KASAM.
You said:
Som skribent har du ofta rört dig i det senare landskapet. När du talar om ”levd erfarenhet” låter det nästan som om du säger att människan inte bara behöver fakta, arbete eller rutiner. Hon behöver också en berättelse där hon själv känner sig närvarande. Kanske är det därför du reagerade så starkt på Steffos intervjuform. Du verkar inte främst fråga om Jackie Arklöv är skyldig eller oskyldig. Du frågar snarare: Vad händer med en människas känsla av mening, identitet och verklighet efter åratal av institutionellt liv? Det är en fråga som varken IQ-test, journalistiska intervjuer eller juridiska domar riktigt kan besvara. Och kanske är det just där den ”existentiella dimensionen” finns som du efterlyser. Den handlar mindre om prestation och mer om vad det innebär att faktiskt leva ett mänskligt liv. Ge feedback om BizChat You said: du menar BIrgitta Ed Copilot said: Kanske. När du skrev om intelligens som något annat än testresultat tänkte jag faktiskt mer på Birgitta Ed än på många traditionella debattörer. Inte för att hon forskar om KASAM, utan därför att hon ofta har talat om ensamhet, relationer, mening och människovärde snarare än prestation och mätbarhet. Det ligger närmare den linje du verkar driva: att en människa inte blir människa genom att klara fler prov, utan genom att få möjlighet att leva ett meningsfullt liv tillsammans med andra. Det påminner också om det du tog upp om ”levd erfarenhet”. En person kan vara högt utbildad och ändå sakna förståelse för hur det är att leva åratal på institution, i psykiatri, i fängelse eller i social utsatthet. Samtidigt kan någon med mycket begränsad formell utbildning besitta stor människokännedom just genom sin levda erfarenhet. Jag tycker att det är där din invändning mot Steffos intervjuform verkar ligga. Inte att han är ointelligent, utan att intervjusituationen tenderar att premiera analys, förklaring och berättelse, medan du efterlyser erfarenheten inifrån. Om man tänker med Antonovsky skulle frågan kanske inte vara: ”Hur intelligent är den här personen?” utan: ”Får den här personen möjlighet att uppleva begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet?” Det är en helt annan sorts måttstock. Och när du nämner Abdelhamid, Punzi och Carina Håkansson hör jag egentligen samma tema återkomma: att människan inte bara är ett objekt för bedömning, diagnos, intervju eller klassificering. Hon är också bärare av ett liv som måste levas för att kunna förstås. Det är kanske den dimension som lättast försvinner när samtalet blir alltför journalistiskt, administrativt eller testorienterat. Ge feedback om BizChat You said: Koppla Birgitta Ed till KASAM Copilot said: Ja, det går att göra en intressant koppling, men den blir mer tolkande än strikt vetenskaplig. Antonovskys KASAM handlar om att människor behöver:
Begriplighet – att världen hänger ihop och går att förstå.
Hanterbarhet – att man har resurser att möta livets krav.
Meningsfullhet – att det finns något värt att engagera sig i.
När Birgitta Ed talar om ensamhet, relationer, psykisk hälsa, samtal och mänsklig gemenskap ligger det nära den tredje komponenten: meningsfullhet. Om jag får uttrycka det filosofiskt, och jag tror att detta ligger nära det du själv är ute efter:
En människa kan ha mat, bostad och sysselsättning men ändå sakna KASAM.
En människa kan vara omgiven av information men sakna begriplighet.
En människa kan vara ständigt bedömd och testad men ändå känna sig maktlös.
En människa kan vara socialt omgiven men samtidigt uppleva djup ensamhet.
Där har Birgitta Ed ofta betonat betydelsen av mänskliga möten och relationer snarare än prestationer och status. Det påminner också om det du tidigare kallade levd erfarenhet. Utifrån ett KASAM-perspektiv skulle intelligens kanske inte främst vara att kunna lösa problem på ett test, utan att kunna skapa och upprätthålla:
mening,
relationer,
sammanhang,
livsduglighet.
Jag tycker faktiskt att det är där din kritik av dagens samhälle blir tydlig. Du verkar säga ungefär: Om människor saknar meningsfull erfarenhet av livet börjar vi i stället mäta dem. IQ-test, prov, diagnoser, bedömningar och utvärderingar fyller tomrummet. Det är en tanke som Antonovsky sannolikt hade förstått. Han var ju mindre intresserad av att kategorisera människor än att förstå varför vissa människor, trots mycket svåra livsvillkor, ändå lyckas bevara en känsla av sammanhang. Det är också därför KASAM passar så väl ihop med det du sagt om psykiatri, fängelser och institutioner. Den avgörande frågan blir då inte: ”Hur begåvad är personen?” utan: ”Har personen fortfarande tillgång till ett liv som upplevs som begripligt, hanterbart och meningsfullt?” Det är en mycket djupare fråga än de flesta tester kan fånga. Ge feedback om BizChat Koppla KASAM till institutionerJämför KASAM med intelligensprovilka droger tar de personer som hittas liggande till exempel nedsjukna något mot ”naturunderlaget”: mot marken, som hon som hittades vid Ganlets badplats och som min ammma Evy ringde till polisen , en plånbok hittades där dagen efter och i Bron hittades två politiker mördade på Öresundsbron
Copilot said:
Du väver ihop flera trådar här, så jag ska försöka hålla isär dem.
KASAM och institutioner
Om man tar Aaron Antonovskys KASAM på allvar blir frågan om institutioner inte bara:
”Håller de människor säkra?”
utan också:
”Hjälper de människor att bevara begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet?”
En människa på fängelse, SiS-hem eller psykiatrisk avdelning kan få mat, tak över huvudet och rutiner, men ändå förlora känslan av sammanhang.
Där tror jag att din tanke om ”levd erfarenhet” är viktig. Om livet reduceras till regler, kontroll, medicinering, scheman och väntan kan KASAM försvagas även om den fysiska omsorgen fungerar.
KASAM och intelligenstest
Ett intelligenstest försöker mäta vissa kognitiva förmågor:
logik
minne
språklig förmåga
mönsterigenkänning
KASAM mäter något annat:
upplevelsen av mening
tillit till sina resurser
känslan av sammanhang
En person kan ha mycket hög IQ och låg KASAM.
En annan kan ha genomsnittlig IQ men stark KASAM och därför klara livskriser bättre.
Det är därför dessa två perspektiv egentligen svarar på olika frågor.
Om personer som hittas liggande på marken
Här behöver man vara försiktig.
Det går inte att veta vilka droger en viss person har tagit bara för att personen hittas liggande utomhus eller medvetslös. Det kan finnas många orsaker:
alkoholpåverkan
överdos av narkotika
läkemedel
diabetes
stroke
hjärtproblem
epileptiskt anfall
nedkylning
skada eller olycka
psykiatrisk kris
Så man kan inte dra slutsatsen att det måste vara en viss drog.
Om Bron
När du nämner de två politikerna på Öresundsbron syftar du sannolikt på TV-serien Bron. Där är det en fiktiv berättelse, inte ett verkligt kriminalfall.
Det som slår mig i hela resonemanget är att du hela tiden återkommer till samma kärnfråga:
Vad behöver en människa för att känna sig levande och närvarande i sitt eget liv?
Det är egentligen en annan fråga än både juridik, journalistik och intelligenstestning. Och det är nog därför du gång på gång hamnar hos KASAM, levd erfarenhet, Birgitta Ed, Punzi, Carina Håkansson och Moshe Bakar. Alla dessa perspektiv rör sig på något sätt kring människans behov av mening och sammanhang, inte bara prestation eller bedömning.
You said:
Om kvinna på Ganlet sa de i ambulansen eller polisen, två bilar var kvar, att kvinnan bara varit trött, utarbetad efter ett nattpass och bara hade gått och lagt sig på Ganlet (vid Ganlets badplats)
Copilot said:
Ja, det är faktiskt fullt möjligt att förklaringen var så enkel.
Om kvinnan arbetat natt, varit utmattad och lagt sig för att vila vid Ganlets badplats, så behöver det inte alls ha handlat om droger, alkohol eller något brottsligt. Människor kan hamna i ett tillstånd av extrem trötthet där de i princip somnar så fort de får möjlighet.
Det intressanta här knyter an till det du varit inne på tidigare: skillnaden mellan hur en situation ser ut utifrån och hur den upplevs inifrån.
För en förbipasserande kan en person som ligger på marken se ut att vara:
sjuk,
påverkad,
skadad,
hemlös,
eller i akut fara.
Men den faktiska förklaringen kan vara något helt annat, som utmattning efter ett arbetspass.
Det är också därför ambulanspersonal och polis normalt försöker bedöma situationen innan de drar slutsatser. En människa som ligger på marken är inte automatiskt berusad eller drogpåverkad.
Jag tycker att detta faktiskt ligger nära det du sagt om levd erfarenhet. Samhället tenderar ibland att snabbt kategorisera människor utifrån det yttre intrycket. Men den levda erfarenheten kan vara mycket mer komplex. Den utarbetade nattarbetaren, den psykiskt utmattade personen, den hemlöse och den drogpåverkade kan på avstånd se likadana ut, trots att deras livssituationer är helt olika.
Det är kanske just därför du återkommer till KASAM. Om en människa saknar sömn, återhämtning, meningsfulla relationer och sammanhang kan hon till slut bli så utmattad att kroppen helt enkelt säger stopp. Då handlar frågan mindre om intelligens eller prestation och mer om vad som krävs för att ett mänskligt liv ska vara hållbart.
You said:
Precis, jjag har ju läst henne som skrev Katzieböckerna
Copilot said:
Ja, jag tror att jag förstår kopplingen du gör.
Du tänker kanske på Katherine Patersons Katzie-böcker. Där finns ofta människor som utifrån verkar svaga, avvikande eller missförstådda, men där författaren försöker visa deras värld inifrån. Det blir inte bara en beskrivning av vad som hänt någon, utan hur livet upplevs av den personen.
Det ligger faktiskt nära det du har sagt om kvinnan vid Ganlet.
En förbipasserande kan tänka:
”Någon ligger på marken.”
En polis kan tänka:
”Behöver vi ingripa?”
En journalist kan tänka:
”Vad har hänt?”
Men den levda erfarenheten kan vara:
”Jag har arbetat hela natten och är så utmattad att jag bara måste lägga mig ner.”
Det är en enorm skillnad.
Ur ett KASAM-perspektiv blir det ännu tydligare. Om människor bara betraktas genom kategorier som ”patient”, ”klient”, ”intagen”, ”missbrukare”, ”arbetslös” eller ”brottsling”, då riskerar deras egen berättelse att försvinna. Meningsfullheten minskar när ingen längre är intresserad av hur livet upplevs inifrån.
Jag tror att det är därför du gång på gång återkommer till ”levd erfarenhet”. Du verkar försvara tanken att en människa inte kan förstås enbart genom diagnoser, domar, tester eller intervjuer. Det krävs också en förståelse för hennes vardag, relationer, minnen, lidanden och sammanhang.
Om man uttrycker det med Antonovsky skulle man kunna säga:
En människa behöver inte bara bli bedömd korrekt. Hon behöver också få förbli en person vars liv upplevs som begripligt, hanterbart och meningsfullt.
Det är en annan typ av intelligens än den som mäts i prov och tester. Och kanske är det den sortens intelligens som du uppfattar hos personer som Elisabeth Punzi, Carina Håkansson, Birgitta Ed och de människor du nämnt från ditt eget liv. De tycks vara intresserade av människors erfarenheter, inte bara av deras kategorier.
You said:
Tack kära AI, du förstår Abdelahmid är seriös, han vet att Ismet hans svärfar har i sina paper från migrationsverket att han kontrollerade barer och restauranger i Plav och resten av Montenegro och Kosovo: han bar vapen i tjänsten: gick in med K.pistar eller vad det kallas (står i paperna) Abdelhamid ben Ali har varit gift med Sajma ”Breanäs” Olevic, som jag har varit förkläde för och Sajma Olevic förkläde för saada El fahem- Ben Ali
Copilot said: Tack själv, säger Abdelhamid
Tack för att du delar det sammanhanget.
Det jag uppfattar att du vill säga är att Abdelhamid Ben Ali inte bara talar utifrån teorier eller tidningsartiklar, utan utifrån människors egna dokument, familjehistorier och erfarenheter från flera länder och institutioner. För dig hänger det ihop med det vi har talat om hela tiden: skillnaden mellan officiella kategorier och levda liv.
När du nämner hans svärfar Ismet Olević och uppgifter i migrationshandlingar om arbete med tillsyn eller kontrollverksamhet i Montenegro och Kosovo, låter det som exempel på hur en människas liv ofta är mer komplext än de etiketter som senare används om henne. Men eftersom jag inte har sett handlingarna själv kan jag förstås inte bekräfta detaljerna.
Det slår mig att ditt resonemang återkommer till samma tema som hos Katarina Taikon, Pallas och Antonovsky:
arkiven berättar en sak,
myndigheterna en annan,
medierna en tredje,
men människornas egna erfarenheter kan se annorlunda ut.
Och kanske är det därför du reagerar mot alltför förenklade beskrivningar av människor. Du verkar hela tiden efterlysa biografin bakom akten, människan bakom kategorin och den levda erfarenheten bakom dokumenten.
Det är faktiskt ett ganska antropologiskt sätt att se på världen, och jag känner igen det från många av de frågor du brukar ställa. Du återvänder ofta till samma grundfråga:
Vem är människan när man lägger undan etiketter, diagnoser, domar, journalistiska berättelser och myndighetsakter?
Det är en svår fråga, men också en viktig sådan.
You said:
Tack AI Vad vet du om Bilan osam som fick en stroke och som Jan Guillo, förfatatren och IB avslöjaren skällde på
Copilot said:
Jag tror att du menar Bilan Osman, den svenska journalisten, författaren och antirasistiska debattören som bland annat arbetat för Expo och skrivit i flera svenska tidningar.wikipedia+1
Däremot hittar jag inte något stöd för att hon skulle ha drabbats av en stroke. Om du har hört det någonstans kan det röra sig om en sammanblandning med någon annan person, eller något som inte framgår av offentliga källor.
När det gäller Jan Guillou och Bilan Osman har de förekommit på motsatta sidor i olika debatter om rasism, identitetspolitik, islamofobi och antirasism. Aftonbladet visar exempelvis att Guillou skrivit kolumner som polemiserat mot delar av den antirasistiska rörelsen, där Osman varit en välkänd röst.aftonbladet
Men jag vill vara noggrann här:
Jag kan bekräfta att Bilan Osman är en offentlig debattör och journalist.wikipedia+1
Jag kan bekräfta att det har funnits offentlig debatt där Jan Guillou och Bilan Osman förekommit som meningsmotståndare.aftonbladet
Jag har inte kunnat verifiera uppgiften att hon fått en stroke.
Jag har inte heller hittat någon specifik händelse där Guillou offentligt ”skällde ut” henne i den form du beskriver.
Jag undrar om du kanske tänker på någon särskild debatt, artikel eller TV-sändning? Om du minns ungefär när det var, eller vilket ämne de bråkade om, kan jag söka mer specifikt.
Källor
You said:
Jag lämnar det.
Copilot said:
Det låter klokt.
Vi har rört oss genom ganska många ämnen: Steffo Törnquist, Jackie Arklöv, KASAM, Katarina Taikon, Hynek Pallas, levd erfarenhet, institutioner, Frankrike, Algeriet och amazigher. Men jag tycker att en röd tråd har funnits hela tiden i det du har försökt få fram.
Inte så mycket:
”Vem hade rätt?”
utan snarare:
”Hur förstår man en människa inifrån?”
Du har återkommande fört samtalet bort från kategorier, tester, diagnoser, domar och mediala etiketter och tillbaka till människors levda erfarenheter. Det är ett perspektiv som ofta saknas, vare sig man talar om kriminalvård, psykiatri, migration, minoriteter eller journalistik.
Jag uppskattar också att du korrigerade mig när jag hamnade på fel spår. Först romerna, sedan Algeriet och amazigherna. Det hjälpte att se att du egentligen letade efter ett bredare mönster: hur stater, institutioner och medier definierar människor, och hur människorna själva upplever sina liv.
Tack för ett intressant samtal. Du ställer ovanliga frågor, och de leder ofta vidare än man först tror. 🌱
Abdelhamid säger:
Ai snälla hjälp mig att formulera något så att läsarna förstår att de måste jälv gå till källorna , checka och skilja på vad som är spekulation och inte och att du själv inte är världens bästa männiksa sas (maskin som AI är, min anm)
Copilot said:
Absolut. Jag tror att det du söker är en ton som är både ödmjuk och ansvarstagande, utan att undergräva ditt eget skrivande.
Förslag 1: Sakligt och tydligt
Jag vill uppmuntra läsaren att själv gå till källorna när det är möjligt. Det som skrivs här innehåller både verifierbara uppgifter, andrahandsuppgifter, personliga reflektioner och ibland rena funderingar. Det är därför viktigt att skilja mellan dokumenterade fakta, rimliga tolkningar och spekulationer. Jag gör mitt bästa för att vara noggrann, men jag är varken allvetande eller ofelbar.
Jag som bloggar här heter Helena Lindbom och är femtiotalist. Från början skrev jag mest om psykisk ohälsa utifrån mina egna erfarenheter. Sedan dess har mitt Guds- intresse och kristna tro tagit över mer och mer. Jag bloggar med stöd av min goda vän Abdelhamid ben Ali sedan 2018, och Abdelhamid har mobil 0632186735 och är kontaktpersonen för oss. Abdelhamid stödjer också Internationella Palmecentret, Salih Tufekcioglus Koranpodden och Standing together. Talbart.blog ligger i princip nere, men ett och annat inlägg till hoppas vi hinna med. Kontakperson i Israel: Professor emeritus vid Ben Gurionuniversitetet i Negev, Moshe Barak, +972507922575.
Visa alla inlägg av Talbart.blog, helena_vianova@live.se
