Solidaritet efterlyses i religionsfriheten namn.

När det kom till koranbränningarna var det många av oss som förfasades, både trossamfund och organisationer som Civil Right Defenders, se källhänvisningen. Det är av största vikt att alla troende kan utöva sin religion i Sverige och inte behöva utöva den underjordiskt eller leva i rädsla eller under terrorhot. ”Dissenterfrågan” tog lång tid på sig innan den utmynnade i Religionsfrihetslagen 1951. Bland annat utjämnades skillnader mellan Svenska kyrkan och övriga trossamfund.

Här har de övriga trossamfunden en stor uppgift att vara solidariska och likväl som deras medlemmar i relativ trygghet kan ikläda sig sina religiösa symboler och speciella attribut verka för att judar kan göra sammalunda. Förstår vi egentligen hur långt det har gått när judar inte kan bära Davidstjärnan längre i offentligheten?

Hur kan vi tala om historien om vad som hände under andra världskriget och samtidigt ”acceptera” och vara nöjda med att judar inte kan bära Davidstjärna eller kippa? Vad säger de imamer, buddhistiska och hinduiska och kristna företrädare som kan ikläda sig sina speciella klädnader och religiösa symboler, och sedan uppleva och förstå att judar inte kan?

Borde vi inte vara mörkrädda?

När det kommer till koranbränning, skrev exempelvis Civil Right Defenders på DN debatt den 2023-07-22, bör ses som symbolisk avhumanisering mot den muslimska minoriteten.

Men avhumaniserar vi inte oss själva, men inte bara symboliskt om vi blundar för antisemitismen och inte aktivt försöker göra mer? Som något liknande ett följeslagarprogram – om tilliten finns eller är möjlig? Som grupper av olika tro och inriktningar och har vi människor ett ansvar att gå samman, inte låta grupp ställas mot grupp eller låta sig förledas till det.

Om tilliten finns hos de utsatta. När judar över hela Europa fördes bort till ghetton- ut ur folks åsyn och till glömska, till koncentrationsläger eller ställdes upp för arkebusering var det ingen som vågade kedja sig fast vid sin judiska medmänniska eller satt och vakade utanför sina judiska grannars dörr för att försöka förhindra nazisterna att tränga in och föra bort dem. Det hade gått för långt med propagandan, med tillvänjningen av antisemitismen och rasbiologin – vi talar om årtionden- och dess infattning i diskurser och ideologi. Med de nazistiska diskurs- och ideologiindränkta glasögonen på var det lätt att blunda eller tycka att det som skedde ändå var rätt och riktigt för den judiska grannen, läraren och så vidare var redan så dehumaniserad, fråntagen sitt människovärde. Och det var ingen svårighet att utöka skaran, som också gjordes under 1930-talet, listan på inte önskvärda tilltog i omfång.

Det är viktigt att skyndsamt kontra antisemitism och andra rasismer, och föreställningar som ”höjer” eller ”sänker” vissa människor i system av vådlig över- och underordning. En dag är många av oss, och det har historien visat, så rädda eller hjärntvättade eller likgiltiga och oempatiska att vi låter det ske som vi sagt att vi aldrig skulle låta få ske. Kanske så rädda att vi inte ens undslipper oss en förtvivlad suck.

I oktober 2020, röstade rådsmedlemmarna i Global Imams Council (GIC) för att anta den definition av antisemitism som organisationen International Holocaust Remembrance Alliance har enats om, enligt Johannes Ottestig, Tidningen Dagen.

Den säger att ”Antisemitism är en bestämd uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Språkliga och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot judiska institutioner och religiösa samlingsplatser.”

Det är där vi måste börja i Sverige. Igen. Efter flera försök förut att inte hamna här… igen.

I Indien, denna ”urgamla andliga högborg”, så pågår förföljelse och attacker på kristna och muslimer. Det är tyvärr lättare att fördöma det som sker långt bort ibland, istället för att se det som pågår mitt framför ögonen. Båda seendena behövs.