”Enda vägen framåt är fred.”

Kristendomen började som en inomjudisk sekt, men efterhand hade de troende behov av att skilja ut sig från judendomen, enligt historikern Henrik Bachner, (se föregående inlägg). Särskilja sig på ett alltmer markerat och otäckt sätt; bland annat genom att så och plantera de första fröna till antisemitism i Mellanöstern. Det gjordes när det visade sig att den från början inomjudiska sekten inte fick respons för Jesus som Messias från merparten av den judiska befolkningen och därmed blev antagonistiskt inställda till sina tidigare trosfränder. Relationen mellan judar och kristna har inte varit okomplicerad genom tvåtusen år, c:a, inte minst för att kyrkan och vi kristna i vid mening, svek judarna under nazismens välde, en nazism som eldades på och hämtade bränsle från antisemitismen. Antisemitismen var dessutom mer eller mindre legio i Europa sedan slutet av 1800-talet, då ordet antisemitism, som för övrigt är ett nonsensord också ”myntades”, enligt Henrik Bachner.

Spåren av det judisk-kristna kulturarvet i Israel lever kvar. Betlehem, Jesus födelstad, är fortfarande något av en vallfartsort. Och Israel har under de senaste decennierna varit mötesplats för fredsarbete, arbete för mänskliga rättigheter och interreligiös dialog. Kyrkornas världsråd, Vatikanstaten med påven, Svenska kyrkan med flera har varit aktiva bland både palestinier och judar i Israel och i Gaza och med kyrkor och verksamheter för de kristna i området, som dock för en alltmer tynande tillvaro, enligt yle.fi, se nedan. Hoppas att det kan komma något gott ur det, så här i elfte timmen.

För jag tror många kristna, i likhet med mig, (jag har sökt mig tillbaka, tillbaka till tryggheten i barndomens rötter) undrar om det är möjligt att exempelvis Kyrkornas världsråd är med och försöker medla fram en fred? (Och internationella organisationer för interreligiös dialog) Går det att reducera frågan om varför kriget fortfarande pågår till brister i diplomatin?

Att ”diplomati” ändå spelar in visar den här meningen, skriven av författaren och journalisten Kurdo Baksi i Dagens Nyheter, 24-11-20:

Hade vi haft en Harald Edelstam i vår samtid hade Dawit Isaak antagligen varit en fri man för länge sedan.

Slutligen skänker jag en tanke åt juristerna Hersch Lauterpacht och Rafael Lemkin, som arbetade fram och drev på om formuleringarna om brott mot mänskligheten respektive folkmord och såg till att dessa skrevs in i den internationella juridiken. Tala till oss, vill jag säga. Tala in i vår tid.