TALBART

Ildefonso Falcones ”Katedralen vid havet”.

Fixpunkter som utgångspunkter för det kollektiva minnet i Falcones ”Katedralen vid havet”.

Som fixpunker för det kollektiva minnet har jag valt staden Barcelona och kyrkan Santa Maria del Mar.

Det är främst Bernat som representerar den första fixpunkten; det är han som hört alla historier om staden och som för sin son Arnau dit när han är helt liten.

 Den andra fixpunkten Santa Maria del Mar, kyrkan som byggs och betalas av folket (s.96) är Arnaus ”hemvist” – av olika skäl – se samtalet mellan far och son sid. 89-90. Bland annat för att Arnau blir baxtait och tas upp i deras brödraskap.

Barcelona har en speciell dragningskraft på människor för det är staden där man kan bli fri man. Att vara fri var väsentligt i en tid då feodalherrar härskade och genom sina olika rättigheter – och nycker – kunde föröda människors liv. Det är i stora drag vad som händer Bernat, en av huvudpersonerna.

På hans bröllop dyker Llorenc de Bellera och hans följe upp och de Bellera kräver sin rätt till intestia (se sid. 9, 16). Allt detta har Bernats pappa berättat om innan han dog – vilket skedde innan romanen tar sin början.

När de Bellera utnyttjat sin rättighet är Francesca, totalt knäckt:

”Francesca gick omkring på gården som en vilsen själ. Hon utförde sina husliga sysslor, men hon gjorde det under absolut tystnad, och utstrålade en sorg som inom kort hade lagt sig över de mest avlägsna hörn av familjen Estanyols hem”. (s. 22)

Bernat hade drömt om att dela morgnarna med sin hustru, att de skulle luta sig ut genom fönstret om morgnarna som han hade gjort med sin far och förutspå vilket typ av dag som låg framför dem.  Det var så mycket som han skulle vilja dela med henne av arbetet, och så mycket som han skulle vilja berätta för henne om, nämligen allt det som han själv hade fått höra från sin fars läppar, och på så sätt från generation till generation. (s. 23)

De hade varit fria, att den bördiga jorden en gång varit allodial (historisk term (jord) egendom som man besitter med fullt ägande- och arvsrätt) och tillhört familjen Estanyol. Nu hade de förvandlats till livegna och deras liv låg händerna på feodalherren.

Även kyrkans män hade fadern varnat för. Han hade sagt till Bernat att aldrig lita på dem som sa sig tjäna Gud. Och för att understryka det berättade han för sonen vad prästrockarna sa om dem som brukade jorden:

”- De säger att vi är åsnor, korkade och inte äger förmåga att förstå vad hövlighet är. De säger att vi är fasansfulla, gemena och avskyvärda, fräcka och okunniga. De säger att vi är grymma och motsträviga, att vi inte förtjänar någon värdighet eftersom vi inte kan uppskatta den och att vi bara kan förstå saker genom våld. De säger att…(s.25-26)

– Far, är vi allt det där? frågar då Bernat sin far och hans far replikerar med att ”allt det där är vad de vill göra dem till” (s. 26)

Bernat kan inte släppa det här med tron och påpekar att fadern ber varje dag och börjar säga ”och när mamma dog”. Fadern klipper av sonen och betonar att det är till Jungfru Maria han ber, och understryker att hon inte har något med klosterbröder och präster att göra. Att de tryggt kan fortsätta att tro på Jungfru Maria.

Francesca föder en son och det är tydligt att Bernat och inte de Bellera är fadern för sonen bär, precis som sin far och många i släkten, ett födelsemärke vid sitt högra ögonbryn.

de Bellera kräver att Francesca och barnet ska lämna gården och komma till godset. De får en usel tillvaro där och Bernat förstår att hans son kommer att dö. För att förhindra det stjäl han tillbaka sin son, och har ihjäl en smedlärling som försöker hindra honom.

Han tar sin tillflykt till en grotta uppe i bergen som hans far har visat honom. Hela tiden försäkrar han sin son Arnau ”Vi kommer att klara det här”.

När provianten var slut och vintern närmade sig övergav Bernat gömstället i Estanyolgrottan och begav sig mot Barcelona. När han ser staden på avstånd säger han till barnet som ligger tryckt mot hans bröst:

– Titta Arnau, Barcelona. Där ska vi bli fria.

Sedan han lämnat grottan hade han inte tänkt på något annat än Barcelona, alla trälars hopp. Han hade hört folket prata om staden när han utförde olika slags jobb på de Belleras gods. Som läsare förstår jag att han var uppväxt med drömmen om frihet, närhelst trälarna var ensamma och fick chansen att prata med varandra berättade de historier om Barcelona, Barcelona var mer än en stad, det var själva symbolen för frihet och frihetslängtan: ”’Om man lyckas leva där ett år utan att herren får tag på en’, hade han hört, ’då blir man mantalsskriven där och man blir fri”’. (s. 40) ”Barcelona behövde arbetare, fria arbetare”, det var vad Bernat hade hört en gamling berätta. (s.41)

Bernat tar sig in i Barcelona med sin son och uppsöker sin syster som är gift med en hantverkare där. Utan att gå in på allt som händer, så blir Bernat och hans son fria men Bernat hinner inte njuta av friheten så länge.

Men innan Bernat dör så har Arnau och hans kamrat funnit kyrkan Santa Maria del Mar. För Arnau var det viktigt att hitta jungfruns kyrka för Bernat har sagt honom att moderlösa barn (vilket han uppgett till Arnau att han var) får en ny mamma av Gud och det är jungfru Maria. Så hans hela tillvaro går nu ut på att hitta hennes kyrka och därmed henne själv.

”Framför dem reste sig en mäktig och solid, stram, karg och slätputsad kyrka utan stora fönster och imponerande tjocka murar.” De ser också byggnadsställningar, att den inte är färdigbyggd.

En man som bär på en sten på ryggen, en bastaix, (se sid. 104), säger:

”Katedralen betalas av adeln och staden, men den här kyrkan som ska bli mer betydelsefull och vackrare än katedralen, betalas och byggs av folket.” (s.96)

 Mannen nämner jungfrun och han Arnau hör inte längre. Han har fått höra det han längtat efter att få höra: Inne i kyrkan finns hans jungfru. Det är till hennes ära kyrkan byggs.

– Skulle jag kunna få se henne? frågade Arnau den svettige mannen.

Arnau och hans vän får gå in i kyrkan. De träffar också prästen Angel. Sedan återkommer Arnau dit varje dag med sin vän. För Arnau är det sin mamma han pratar med när han ber och knäböjer framför altaret.

En dag träffar de också arkitekten till kyrkan, Berenguer de Montagut, som håller i bygget.

– Älskar du havets jungfru? frågade Berenguet.

Arnau och hans vän Joanet nickar.

Berenguet säger till Arnau att när kyrkan är färdigbyggd kommer den jungfrun som Arnau älskar så mycket att ha mer ljus än någon annan jungfru i hela världen. Han berättar också om bastaixernas brödraskap, det är det som har nyckeln till faderns kapell där jungfrun finns, och det är det som utövar tillsynen över jungfrun.

Mads Rosendahl Thomsen skriver att den franske sociologen Maurice Halbwachs införde begreppet kollektivt minne för att för att peka på att det finns minnen som lever sitt eget liv oberoende av individernas personliga minnen (s.316). Han påpekar att litteraturen ständigt undersöker den grundläggande konflikten mellan det personliga och det kollektiva.

I Barcelona fallet är det relevant att ta upp det som Halbwachs framhävt enligt Rosendahl Thomsen att det kollektiva minnet av något förändras när de generationer som har upplevt något går bort och inte längre själva kan berätta om det förflutna. (ibid)

Gällande andra fixpunkten finner jag Edward S. Caseys

artikel  ”At vaere på kanten av stedt – Moderne, antikke og postmoderne refleksioner” i boken ”Stedsvandringar” användbar.  Jag vill argumentera för att Santa Maria del Mar fungerar som ett ”stedt”  (plats, ställe, hem), för Arnau:

”[ ]der er flere af stedets hovedtraek, som bidrager til dets pålidelighet, f.eks. dets dybt orienterande virkekraft, (livskraft, verksamma kraft, handlingskraft , mitt förslag på översättningar) igennem hvilken stedet viser vej, var vi annars skulle ha gått vilse; at det forsyner  (förser) os med et sted at bo (derudaf udtrykket ”hjem-stedt”) ((huvud)säte) og at det fastholder den personlige och kollektive historie.”(2013:295)

Mest imponerande, fortsätter Edward S. Casey är kanske att plats stedt ofta utgör basen grundlaget för den personliga identiteten. Så citerar han Gary Snyder i ”The Practice of the Wild” från 1990 som skriver att vår stedt är en del, av vad vi är”. (ibid)

Casey för ett intressant resonemang kring plats och identitet som är användbart på Arnau och hans djupa koppling till kyrkan, dess jungfru som han talar med och ber till som om hon verkligen vore hans mor.

Arnaus fasta punkt i Barcelona är Santa Maria del Mar. Arnau har inte den förbindelse till plats, till landsbygden, och ett (kollektivt) minne av att ha varit fria bönder som Bernat hade. Arnaus förbindelse med födelseplatsen blev abrupt avbruten i och med att mamman tvångskommenderades till godset och var tvungen att ta sitt spädbarn med sig. Sedan bodde han en tid med sin far i grottan.

Det är i kyrkan, i förbindelse med kyrkan som Arnau hittar sina betydelsefulla andra som fader Angel och bastaixerna, och han blir själv så småningom del av brödraskapet och blir del av deras kollektiva minnen. Men också stadens kollektiva minnen, exempelvis när slutstenen till kyrkan skulle hissas upp till Santa Marias absid (s. 110-113), krig, som i maj 1343 när stadens klockor ringde utan uppehåll och inifrån Santa Maria, med sina öppna murar, lyssnade Arnau bestört till dem (s. 277), pesten, (331-333), judeförföljelsen (s.339-341) och Santa Maria del Mars invigning 15 augusti 1384: ”I sällskap av sin familj, medan klockorna fortsatte ringa, gick Arnau in i Santa Maria. Folket som precis var på väg in stannade upp och släppte förbi honom. Det här var Arnau Estanyols kyrka. Som bastaix hade han burit de första stenarna på sin rygg; som valutahandlare och havskonsul hade han gynnat den med stora donationer [ ] (s. 654)

 Februari 1373 hade en jordbävning som ödelade Barcelona, rivit ner kyrkans klocktorn och Arnau, december sex år senare hade en brand förstört mycket av kyrkan och vid båda tillfällena bidrog Arnau med mycket pengar,

Den tredje november 1383 sattes sista stenen i centralskeppet på plats, den närmast huvudporten som bar byggnadskommitténs emblem för att hedra alla de anonyma invånare som gjorde byggandet av kyrkan möjligt, skriver Falcones.  Arnau följer det hela med sin son och blir föranlåten att säga:

”– Det här är folkets kyrka min son. Många män har gett sitt liv för den och deras namn står inte inristade någonstans.

Då återvände Arnaus minne till pojken som bar stenar från det kungliga stenbrottet till Santa Maria. ”(s. 655)

Här sammanfaller det kollektiva minnet och det personliga. Och samtidigt förblir de män som burit sten till kyrkan just anonyma, upptagna i ett anonymt kollektiv, om inte de här männen ihågkoms av sina närmaste, att historien går vidare från far till barn exempelvis.  Mar är med och fyller i och intygar. (s.656)

Kyrkan Santa Maria del Mar finns kvar, likaså stadsdelen Ribero.  Falcones ”Katedralen vid havet” är en bestseller, och vad jag har förstått lockar kyrkan därmed många bokläsare till densamma. Man vill se kyrkan med egna ögon. I författarens efterord skriver Falcones bland annat att Santa Maria del Mar är en av världens vackraste kyrkor, att den är som en stor katalansk bondgård, och att ”Medelhavets ljus är dess främsta särskiljande element. (663)

1966, anför han vidare, upptäcktes en romersk begravningsplats under Santa Maria och därefter är det många som i dag hävdar att de efter varandra följande Santa Maria-kyrkorna alltid har legat på samma plats, den ena byggnaden över den andra som han skriver.  Det är på den begravningsplatsen som man antar att Barcelonas skyddshelgon, Santa Eulalia, begravdes och vars kvarlevor fördes från Santa Maria till katedralen av kung Peter. (ibid)

Hur Barcelona står sig som ”frihetens stad” i det kollektiva minnet av i dag är svårare; kanske är det snarare så att Barcelona står för det upproriska, Katalonien vill ju bryta sig ur Spanien så att säga och vara ett eget land. Kanske hämtar man identitet och styrka ur det förflutna för att våga – och kunna – sticka upp?

Kanske återuppväcker romaner” som ”Katedralen vid havet” det kollektiva minnet, om det nu råkat slumra till vad det gäller Barcelona.  Ulf Eriksson, 2008, skriver att Barcelona just är spelplats i många fina litterära verk, exempelvis hos Carlos Ruiz Zafon.

Eriksson menar att Falcones romanbygge består av ett recept av historia-mysterium-kulturfernissa.  Ingredienser som pekar framåt mot Francotiden. Jag har läst Ruiz romaner och när Falcones beskriver exempelvis berget Montjuic (sid. 41) så för de tankarna till det Montjuicborgen och det beryktade fängelset som Ruiz Zafon beskriver.  (2012:419) Det är som jag läser de båda romanerna/epokerna, bitvis, parallellt.  1300-talets Barcelona ligger ”nedbäddat” i det Barcelona som Ruiz Zafon berättar om.

Enligt Mads Rosendahl Thomsen är historia och minne olika sätt att beskriva ett förhållande till det förflutna. Han påtalar att historisk kunskap uppnås genom studier av källor i syfte att skaffa sig visshet om hur det förflutna utspelades sig (Falcones har använt sig av Peter den III:s krönika, men betonar att han inte följt den slaviskt, s.659, vilket till viss del påminner om hur Perec använder sig av det kollektiva minnet av Förintelsen för att rekonstruera sin egen familjs historia, s. 312- 315) och man försöka på så vis närma sig sanningarna om vilka händelser som ägt rum. Rosendahl Thomsen understryker att kollektiva minnen fungerar annorlunda och skapar fixpunkter som kanske inte berättar hela historien utan bildar fokus för minnet, på samma sätt som händelser vid en viss tidpunkt tycks väsentliga glider ur minnet eftersom de inte har samma betydelse för senare generationer, vilket jag har nämnt tidigare, men det tål att upprepas (s. 316)

Litteraturens bruk av minnen utvecklas hela tiden, framhåller Rosendahl Thomsen, också i takt med att nya medier förändrar vår tillgång till det förflutna, men centralt i denna process står förmågan att föra samman personliga och kollektiva minnen och att använda spänningen mellan medvetandets oförutsägbarhet och framspringande minnen och skriftens uttryckande av just dessa minnen. (s. 319)

Jag återvänder till Casey och hans resonemang om plats som ett centrum, som något som stabiliserar och jordar, men också som något som gränsar, har en periferi, för mot en kant.

”Vid första ögonkastet tycks de ha väldigt lite med varandra att göra:

Platser, antar vi, existerar under våra fötter, det verkar som det, att de lokaliserar och stabiliserar oss, de förser oss (bokstavligt talat) med en jordförbindelse, det är där, vi kan fästa vår tillit de placerar oss i världen, de utgör ett terra firma under våra omtumlande liv, de skapar en förankring som motvikt till de differentierade, en bas mot den glömska som konstant verkar underminerande för våra mer eller mindre trygga varanden i världen; de förser oss med ett centrum i våra decentraliserade världar[ ] Försåvitt platsen drar oss in likväl ned, drar kanten –—–oss ut- ut till gränserna för vår energi och tålmodighet, i sista instans själva vårt liv. Emellertid kommer vi vid närmare eftertanke upptäcka att platser/ställen och kanter har större sammanträffanden än vi först föreställde oss. Pröva bara att begrunda dessa grundläggande förhållanden [  ] (s. 291-2929) är uppmaningen Casey ger.

Casey ger prov på det som Frederik Tygstrup beskriver som ”vändningen mot rummet”, nämligen att denna ”gett anledning till långt flera och mer komplicerade sätt att beskriva och förstå rum”. ( s 303)

Referenser:

Casey, S. Edward,  2010,  At vaere på kanten af sted- Moderne, antikke og postmoderne refleksioner , s. 291-309. I: Breunig, M, Frank, S, Brandrup Kortbek, H och Pultz Moslund, S. (red.),  Stedsvandringer – Analyser af stedets betydning i kunstr, kultur og medier. 2013. Odense M. Syddansk Universitetsforlag.

Ericsson, Ulf. (2008-07-21) Ildefonso Falcones: Katedralen vid havet. Litteraturrecensioner. Ulf Eriksson läser en spansk bestseller och urskiljer ett tydligt framgångsrecept. Göteborgsposten.

Falcones, Ildefonso. 2018. Katedralen vid havet. Stockholm. Bazar Förlag AB. 9 uppl.

Rosendahl Thomsen, Mads. (2017). Minne. I: Lasse Horne Kjaeldgaard, Lis Moller, Dan Ringgaard, Lilian Munk Rösing, Peter Simonsen & Mads Rosendahl Thomsen (red.), Litteratur – Introduktion till teori och analys. Lund: Studentlitteratur. Uppl. 1:2.

Ruiz Zafon, C. 2012. Vindens skugga. Stockholm. Norstedts förlag.

Inlägg 2:

Spanien har existerat som löst sammanhållen union sedan 1400-talet, enligt Christian Claesson. De olika ingående kungadömena hade olika lagar, skattesystem och valuta fram till 1800-talet. (s.1)

Dessutom fanns det en sorts imaginär enhet och hemland som etablerades långt från den iberiska halvön i de fjärran krigen och erövringen av Amerika. Detta inleddes under senare hälften av 1400-talet. (s.1-2)

Dock, understryker Claesson, fanns det inga belägg för att landet funnits som politisk och administrativ enhet förrän den första konstitutionen skrevs 1812. (s.2)

Jag kommer att argumentera för att dagens splittring inte är igenkännbar i det 1300-tal som Falcones roman skildrar, för det finns inte något ”landets okränkbara enhet” (s. 2) att tala om. Och det beror kanske på att som Claesson skriver, att det som främst definierade nationalkaraktären var katolicismen (sedan 1898 är det Kastilien)och den utgjorde det sammanbindande kittet och romanen visar också hur judar och morer var utestängda från samhällsgemenskapen, de tillhörde exempelvis inte Barcelonas fria medborgare. Guillem, slaven som är muslim, får dölja sin tro och utge sig för att vara kristen, judarna är ”kungens egendom”, de är garanterade sin säkerhet och existens av kungen i ett särskilt dekret genom att de betalar honom pengar (s. 343, 350-357) Ändå lyckas inte kronan skydda judarna. Många dör i det upplopp som skildras i boken.

Med Ramón Menéndez Pidal (som omfattat Gottfried Herders idéer från slutet av 1700-talet) kom filologin in och kom att bli nationens sekulära legitimering.

Pidal är litteraturhistorikern som format spansk litteraturvetenskap ”fastställt ”vad som ska ingå i begreppet spansk litteratur och systematiskt utestängt alla de uttryck från en spansk verklighet som inte varit på kastilianska.”

Kungen hade stor makt (i dagens Spanien har kungen ingen reell makt) och hans beslut och nycker påverkade folket. Kungen söndrade och härskade, använde folket mot feodalherrarna och vice versa, när det behövdes.

Kyrkans makt var väldigt stor, inte minst genom inkvisitionen som skildras mot slutet av romanen. Det är Arnau som råkar ut för den, men som också lyckas bli fri, bland annat för att hans vänner ställer upp för honom. Hans vän Guillem betalar en stor summa pengar för att honom fri.

Barcelona framstår som en stadsstat:

”- Via fora, skrek Joanet i hans öra.

– Vad betyder…?

Joanet tystade honom och pekade mot den gamla Storporten under kronans ställföreträdares palats.” (s.119)

”Alla attacker mot Barcelonas rättigheter eller mot en medborgare kan innebära att folkarmén ger sig av. Om någon kidnappar en Barcelonabo till exempel, kommer folkarmén att ge sig ut för att befria den personen.”  (s.124)

”Vem vågar sätta sig upp mot Barcelonas host? ” (s.125) (host kallades den folkarmé som utgjordes av stadens alla skrån och brödraskap, sid. 120)

”Ni måste se det på ett annat sätt: ni är invånare i den största och mäktigaste staden i furstendömet och alla är rädda för att strida mot oss. Arnau och Joanet lyssnade på Ramon med uppspärrade ögon. Gå och hämta vinet, pojkar. Ni ska också skåla för den här segern.

Sant Jordis fana återvände till Barcelona med ära och tillsammans med den de två pojkarna, stolta över staden, över dess invånare och över att vara Barcelonabor. Fångarna från Creixell leddes in i kedjor och visades upp på Barcelonas gator.” (s.127)

Falcones skriver att Jakob II alltsedan början på sin regeringstid, 1291, försökt göra något åt den feodala oligarkin i Katalonien. Han hade sökt hjälp från de fria städerna och dess invånare, med Barcelona i täten. Sicilien tillhörde redan kronan sedan Peter den stores tid; när påven beviljade Jakob II rätten att erövra Sardinien, finansierade därför Barcelona och dess invånare företaget. (s. 64)

Invånarna i Barcelona har skänkt pengar till kungarna i utbyte mot speciella privilegier (s. 40-41)

För att summera så är det tydligen olika handelskrig som pågår och för att de ska lyckas behöver kungamakten påvens tillåtelse. Kungarna är bara påvemaktens utsträckta hand, vi är ännu långt från upplysningen och ”Solkungen”.

Guillem förklarar för Arnau:

”Varje handelsbod är som en del av Katalonien på utländsk mark. De är extraterritoriella. Den som styr där är konsuln, inte myndigheterna i de länder de ligger i.” 

 (s. 373)

Den enda referens till katalanska är på s. 46 då det står: ”För att hedra sitt efternamn, som på katalanska betyder berg, valde Gru en figur formad som ett berg”. Att det existerade olika språk och dialekter framkommer inte i boken, det är snarare mynten som visar på ”heterogeniteten”:

 ”Det är en croat av katalanskt silver. Den präglas i Barcelona, inte långt härifrån. [ ] ”Det här, fortsatte han och tog fram ett nytt mynt och lade det bredvid det första, är en aragonisk florin av guld.

– Någon sådan har jag aldrig haft, sa Arnau och tog upp florinen. [ ] Men inom handeln cirkulerar många andra myntslag, sa han, och du måste känna till dem alla. De muslimska: besanter, mazmudina rexedie, guldbesanter. Guillem placerade alla mynten på rad framför Arnau. Franska tornese, kastiliansk gulddobla guldflorinen präglad i Florens; florinen präglad i Genua, venetiansk ducado, mynter från Marseaille, och allaq de övriga katalanska mynten: den valencianska realen och den från Mallorca, gros från Montpellier, melgurienses från östliga delen av Pyreneerna och jaquesa präglad i Jaca och använd framför allt i Llérida.

– Heliga jungfru! utbrast Arnau när moren var färdig.

– Du måste känna dem alla, insisterade Guillem.” (s. 369-370)

Spanien i dag är enspråkigt, framhåller Claesson i sin artikel i DN.  Han går vidare med att framhålla att det inte går att läsa något av minoritetsspråken (de officiella minoritetsspråken är katalanska, baskiska och galiciska, s. 1) på grundskole- och gymnasienivå, och inom parentes betonar han att det knappast ens går att göras inom den högre utbildningen. Detta trots, hävdar Claesson, att en större kunskap om regionernas specificitet sannolikt har fördjupat den respekt som så högtidligt omtalas i grundlagen. (s.3) Artikel 3 i konstitutionen slår fast att ”rikedomen hos de olika språkliga uttrycken i Spanien är ett kulturarv som ska vara föremål för särskild respekt och skydd, framhåller Claesson (s.1).

Jag vet inte om det är någon skillnad i det här avseendet att läsa boken på ”originalspråk”…det vill säga om det då skulle framträda en större språklig och dialektal variation.

Det som Falcones så levande gestaltar är de enorma sociala och ekonomiska skillnaderna mellan olika kategorier av människor, inte minst bauxaiternas och de prostituerades.

/Helena Maria och AH

Referenser:

Claesson,  Christian  (2017-11-06).  Litteraturen speglar dagens spanska splittring. DN.SE   (hämtad: 2019-02-10  10:26)

Falcones, Ildefonso. 2018. Katedralen vid havet. Stockolm. Bazar Förlag AB. 9 uppl.

Socialt utsatta grupper i det danska samhället får hjälp av naturvägledare för att komma ut i naturen, skriver Sveriges Lantbruksuniversitet på sin externwebb slu.se.

Att Danmark är det land i Skandinavien som kommit längst med arbetet med natur och hälsa framhävs.

Som exempel på detta berättas att det finns naturvägledare anställda vid kommunerna och inom hälsovård och skola för att ge olika grupper möjligheter att ta del av naturens hälsobringande effekter.

 Enligt slu.se samlar forskningen allt mer kunskap om naturens positiva effekter på vår hälsa, såväl fysiskt som psykiskt.

I slu:ses intervju med Eva Skytte, Sundhedsnetvaerkets (den danska Naturvejlederforeningens netverk) samordnare betonar hon att arbeta med hälsa i naturen är en särskild disciplin inom naturvägledningen. Syftet inte är att lära ut någonting, utan naturvägledning med hälsosyfte fokuserar på vad deltagarna får ut av att vara i naturen, eller blir uppfyllda av mötet med naturen.

 På slu. se framhävs också att Sundhetsvearket har ett brett synsätt på hälsa, som omfattar såväl psykiska, fysiska som sociala dimensioner och varje enskild naturvägledare kan välja att utgå från en eller flera av de här dimensionerna. De flesta som väljer att utbilda sig till naturvägledare inom vård och hälsa har oftast till exempel en socionomexamen eller någon annan lämplig utbildning som de bygger på. Den här satsningen på socialt utsatta grupper innebär också att man i Danmark kan få natur på recept. Det pågår för övrigt försök med natur på recept även i Sverige: Täby kommun var först ut med denna variant på FaR® 2014.

Brist på naturkontakt/upplevelser

På slu.se ges vidare också exempel på de olika grupper i samhället som de danska naturvägledarna jobbar med och jag ska nämna några av dem i det här referatet: det är projekt för äldre, barn och ett projekt som översatt till svenska heter Vågar du kyssa paddan där personer med ångest, depression, schizofreni eller ADHD deltagit i olika naturvägledda aktiviteter.

Det står att läsa attunder år 2013 gjordes 128 turer med 1 845 patienter, studenter och anställda inom psykiatrin. Resultaten, framhåller slu.se visade att naturvistelser kan ge oss psykiskt sjuka en bättre självkänsla, vilket underlättar vår vardag.

Vid Lantbruksuniversitetet i Ultuna utanför Uppsala finns Centrum för naturvägledning i Sverige.

På deras hemsida läser jag att 1990 kom Nordiska ministerrådet med en definition av naturvägledning, (heritage interpretation på engelska), och den definitionen betonade bland annat just förmedling av kunskap och förbättrad möjlighet till ökad miljömedvetenhet hos den enskilde och i samhället.

Numera finns ett modernare sätt att se på naturvägledning som bland annat innebär att:

Naturvägledningens mål kännetecknas av en kombination av lärande och positiva upplevelser hos deltagaren samt stimulans av deltagarens tänkande. Naturvägledning har ett budskap och syftar alltid till att i viss mån påverka deltagarens attityder och/eller beteenden. Naturvägledning är mer kommunikation än information. Med natur menar vi både natur‐ och kulturelement i landskapet (www.slu.se).

Förbättra folkhälsan och öka tillgängligheten

En av de forskare i Sverige som intresserat sig för miljöns roll för hur vi mår är Matilda van den Bosch, läkare och forskare inom landskapsplanering med inriktning på folkhälsa, enligt en artikel av Lovisa Fey på www.vetenskaphalsa.se.

Matilda van den Bosch säger i artikeln att dagens hälsovård måste förändra sättet att arbeta på inom vården för att kunna förbättra folkhälsan. Som exempel betonar hon att det går att påverka andra instanser i samhället för att öka människors mentala hälsa i Sverige och hon vill se ett ökat samarbete mellan exempelvis stadsplanerare och hälsosektorn (www.vetenskaphalsa.se).

Naturvårdsverket sedan några år tillbaka aktivt med att bland annat tillgängliggöra naturreservat och nationalparker. 2013 kom handboken Tillgängliga natur- och kulturvärden – en handbok för planering och genomförande av tillgänglighetsåtgärder i skyddade utomhusmiljöer. Handboken är ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket och Handisam. Huvudskribenter är Jenny Lindman, Fabian Mebus, Camilla Näsström och Mikael Wahldèn.

En grupp de vill nå är gruppen med funktionsnedsättningar. De invånare i Sverige som har en bestående funktionsnedsättning uppskattar de till 1,5 miljoner, lågt räknat.

Funktionsnedsättningar kan vara nedsatt hörsel eller syn vilket ofta är en följd av åldrandet, betonas det. Men det kan också vara psykisk ohälsa och man redovisar siffror från Socialstyrelsen som beräknar att ungefär 20–40 procent av befolkningen lider av någon form av psykisk ohälsa, och att cirka 10–15 procent av dessa kräver någon form av behandling. Så här resonerar man kring gruppen med psykisk ohälsa:

För människor med psykisk ohälsa kan förutsättningarna för tillgänglighet variera från individ till individ. Det är på flera sätt önskvärt att fler människor med psykisk ohälsa använder sig av möjligheten att ta sig ut i natur – och kulturmiljön. Bland annat eftersom forskningsstudier visar på ett samband mellan fysisk aktivitet och hälsa

Hinder undanröjas

Arbetet på tillgänglighet ska också ses som en del i arbetet mot diskriminering enligt rapporten. Till exempel ska utomhusvistelse för den som är född i ett annat land och är ovan att vistas i det svenska natur- och kulturlandskapet underlättas.

Att naturen kan berika barns upplevelser konstateras, och rapporten slår fast att med tanke på barnperspektivet är det särskilt viktigt att ta reda på vilka behov och önskemål barn med funktionsnedsättningar har så att hindren för deras naturvistelse kan undanröjas.

Margareta Söderström, docent vid Köpenhamns universitet i allmänmedicin och distriktsläkare i Lund, har skrivit en rapport för Naturvårdsverket som heter Medicinska perspektiv på barns naturkontakt, (2011). Rapporten ingår i en större rapport som har titeln Den nyttiga utevistelsen?

Söderström är kritisk mot generaliseringar men skriver att barn som aldrig kommer ut ofta mår dåligt. Hon anser att medikaliseringen är ett världsomfattande problem och menar att allt fler av vardagslivets trubbel omvandlas till en medicinsk diagnos. Att natur och friluftsliv också ska komma på recept ser  hon risker med:

 Vi bör inte kolonisera naturen med en nytto-hälsoideologi. Jag tror att naturens hälsopotential beror på ett barnsligt förhållande mellan människan och naturen. [ ] Istället för att göra en barnvänlig tablett av naturen bör vi koncentrera oss på faktor p (politik) i hälsoekvationen. Därför bör politiker arbeta för att bevara naturen, så att den är tillgänglig för barn och unga även i tätorter [ ] (www.naturvardsverket.se).

Helhetssynen viktig

Naturens och motionens betoning för vår psykiska hälsa, understödd av forskningen, banar väg för mer av en helhetssyn inom psykiatrin. Men dessa får inte slå ut det terapeutiska samtalet, där det behövs, eller den viktiga terapeutiska alliansen, utan ses som ett komplement. Naturen kan inte ersätta anknytningens betydelse till exempel. Jag kommer att återkomma om samtalets, och/eller dialogens betydelse, i nästa nummer.

/Helena Maria

Om du är intresserad av att läsa vidare finns länkarna till artiklarna här nedan i sin helhet:

https//:www.slu.se/centrumbildningar- och- projekt/centrum-for-naturvagledning/naturvagledning/definition.

www.slu.se/centrum-bildningar – och projekt/centrum-for-naturvagledning/naturvagledning/teman/natur-och-halsa/

www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer6400/978-91-620-6562-1.pdf.

http://www.vetenskaphalsa.se/njut-av – naturen-och-bli-fri-fran-stress-samtidigt/ .

http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer6400/978-91-620-6407-5.pdf?pid=3715

Bildtext 1: En studie (Hartig mfl 2003) visar att landskap är viktiga för att vi ska må bra. Studien handlar om så kallade restorativa, (återhämtande), miljöer. Källa: Naturvårdsverkets rapport 5468, Planering och förvaltning för friluftsliv – en forskningsöversikt.

Bildtext 2: Personer som är slutkörda och psykiskt överansträngda har ett betydligt större behov av att vistas i naturen eller blicka ut över natur (källa: se föregående).

Bildtext 3: Löpning är bland det bästa man kan göra för att bli hjärnstark enligt boken Hjärnstark- hur motion och träning stärker din hjärna av överläkaren och psykiatrikern Anders Hansen. Boken kom ut förra året på Fitnessförlaget.

Invånarna i staden Iqaluit känner lukten av fordonsbränsle i vattnet igen. statsförvaltningar har fått ta emot över tjugo klagomål från medborgarna.

Förra året från oktober och framåt var invånarna utan vatten på grund av att det var otjänligt. Förbudet lyftes den 10 december , men Iqaluits tjänstemän ute och samlar in vattenprover igen. Vattenproverna kommer inte att kunna ge ett fullständigt resultat eftersom tjänstemännen, på grund av covid, inte kan stiga in i husen och ta prover från vattenkranarna i kök och så vidare.

Det har ännu inte sagts när de första testresultaten av proverna kommer att vara färdiga.

I en uppdatering från aptn National News David Venn – Local Journalism Initiative Reporter från Iqaluit att man har hittat spår av kolväte i dricksvattnet.

”The city says an initial review of data from its real-time monitoring station indicates fuel entered the water on Monday and wednesday.

It says there have been no measurements above low-alarm thresholds, but the city is proactively opening distribution valves to flush the water.”

En post på FB dök upp i torsdags med anledning av att vattnet luktade av bensin. Det var FB gruppen Iqaluit Public Service som slog larm. På fredagsmorgonen fanns över 50 kommentarer om det kontaminerade vattnet, flera av dem rapporterade samma sak.

/ Helena Maria

Källa: Times Colonist. 2022. City of Iqaluit investigating after residents report fuel smell in water again. Canadian press.

https://www.timescolonist.com/national-news/city-of-iqaluit-investigating-after-residents-report-fuel-smell-in-water-again-4955842 (Hämtad: 22-01-14, kl. 19:12)

Länkar och tips:

Sara Connors. 2022. First Nation in Yukon declares state of emergency after three drug related deaths in one week. aptn, National News. 22-01-14. se här

https://www.cbc.ca/news/politics/ottawa-bill-protect-first-nations-drinking-water-1.7055352

[Hämtad: 23-12-14]

WT WritersTrustofCanada. 2016. Sheila Watt-Cloutier on the Right to Be Cold. 2016-20-04. se här (Hämtad: 22-01-15)

Jag publicerade tidigare, på annan plats, ett inlägg om ett arbete som pågått i England under en följd av år och som syftar just på att flytta fokus från medicinering till patientens egna berättelse, det vill säga till de bakomliggande orsakerna varför patienten tvingats söka vård, antingen på egen hand eller genom föräldrars eller andra anhörigas försorg. Och perspektivskiftet förklaras bland annat med devisen: It’s not just what happened to one, but happen at the
whole society”, som en av förgrundsfigurerna i rörelsen från den ensidiga biomedicinska modellen till The Power Threat Meaning Framework, den kliniska psykologen och författaren Lucy Johnstone betonar.
The Power Threat Meaning Framework är ett ramverk som saknats
inom den psykiatriska hälsovården, det vill säga ett ramverk som
beskriver ångest och ”ovanliga
erfarenheter” enligt ett framtaget evidensbaserat ramverk , berättar Lucy Johnstone i en
föreläsning på youtube, se här.
Det är inte ett ”officiellt sanktionerat ramverk” av vare sig Division of
Clinical Psychology or Psychological Society Model i Storbritannien
och har heller inte som syfte att ersätta befintliga modeller,
framhåller Johnstone. Vad man gör istället är att placera
förekommande modeller inom ett större övergripande ramverk,
poängterar hon.
Jag kommer bara att ta upp några få delar av The Power Threat
Meaning Framework, (och istället kommer jag att hänvisa till var
man kan få tag i dokumentet i sin helhet under referenser och
länkar). Arbetet på ramverket tog fart i Manchester 2012 när en
liten grupp av psykologer och två egenerfarna, mest av en slump,
kom på att de ville ta fram det underlag som de själva saknade. Lucy
Johnstone var en av dem, och vad jag förstår, så har hon, som en av de ledande huvudförfattarna, lagt ner ett
hästjobb på det här ramverket.
Det fanns redan icke-diagnostiska sätt arbeta på med klienter på en
till en basis, som formulation. ( se här och här) Men The Power
Threat Meaning Framework är ett effektivare, och evidensbaserat
sätt att utföra de funktioner som det diagnostiska systemet gör
anspråk på, men misslyckas med, betonar Johnstone.
Hon beskriver den här uppsättningen av idéer (conceptual resources)
som något som alla kan hämta kunskap ifrån, men framhåller också
att The Power Threat Meaning Framwork är bara i sitt första stadie
och att det behövs läggas ner mycket arbete på att omsätta det i
praktiken.
Det summerar evidens som handlar om orsakande faktorer (kausaula
samband) när det kommer till ångest och oroande eller bekymrande
beteenden beteende och visa hur vi kan sammanföra liknande typer
av erfarenheter samman. Detta ska i sin tur föreslå interventioner,
(hur man kan gripa in och hjälpa och göra insatser), och vägar framåt.
The Power Threat Meaning Framework kräver ett erkännande, eller, i
en vidare betydelse, att man ser att ångest och oroande eller
bekymrande beteenden ytterst ska förstås som svar på/sprungna ur
en persons personliga historia eller omständigheter. I och med detta
vill Johnstone, och gruppen som tagit fram ramverket, att
förbindelsen mellan ångest och social orättvisa (i någon eller flera
former) ska återupprättas. Diagnosticerandet ”knipsar” av förbindelsen
mellan de sociala orättvisorna och de miljöer som människor lever i,
hävdar man.

Ideologisk makt och egenmakt

Den förbindelsen kan återupprättas bland annat genom människors
tillgång till makt och resurser, understryker Johnstone. Och ger
exempel som att validera, (verifiera, bekräfta, giltigförklara), narrativ
som informerar och ger/skapar egenmakt hos människor, grupper
och gemenskaper, (communities). Att man främjar social aktion.
Det handlar inte bara om att vad som händer på basis av en till en,
utan vad som händer på hela den samhälliga nivån, poängterar Lucy
Johnstone. Det vill säga om social policy, hur man kan jobba med
hälsa och mot sociala orättvisor och social ojämlikhet.
Ramverket tar också upp ideologisk makt, och den makten involverar
språk, mening och perspektiv. Ideologisk makt är en särskild form av
makt och förmodligen den minst framträdande och bekräftade,
framhåller Johnstone. Ändå är den en del av all annan makt.
För att summera lite, så fokuserar underlaget som gruppen tagit fram
på den makt som är frånvarande i det psykiatriska hälsoarbetet, och
på att återinföra det, enligt Johnson. Och hon fortsätter med,
(ungefär), att ”för det är när våra tankar, värderingar och känslor är
ignorerade, avfärdade och misstrodda som något går fel. Allra helst
om det innebär att patienten istället är tillsagd vad man ska tänka och tro, det
vill säga när alternativa betydelser är pådyvlade en, eller påtvingade.
Det här formar nämligen hur den personen ska tänka om sin
upplevelse, hur den ska begripliggöra sitt liv.
Att bli tillsagd vad man ska tänka och tro om det som har hänt en, är fatalt. Jag kan bara se stor osäkerhet
och förvirring komma ut ur det. Och min erfarenhet är, att ett övertagande av, lite slarvigt uttryckt ”ett
annat tänk” eller en ”förklaringsmodell” som inte
bottnar i en själv, eller säger en något, bidrar till en känsla dualism, av
att inte vara ett med sig själv.

Mäktiga intressen vill gärna diktera

Ideologisk makt är väldigt betydelsefulla system eftersom de kan
tillsäga människor vad de ska tro på eller inte, understryker
Johnstone. Det är väldigt svårt att överbevisa dem, och oftast
ifrågasätter vi dem inte säger hon vidare. De överför och ger oss
meddelanden, alltmedan de mäktiga blir mäktigare och de maktlösa
allt maktlösare.
När det gäller den medicinska ideologen är den pådriven av väldigt
mäktiga egenintressen.
De som är inom den psykiatriska vården är inom den just för att de
inte har någon större makt. Många människor, och speciellt
människor utan större makt har ofta inte tillgång till ordentliga
evidensbaserade alternativa ramverk som kan hjälpa dem/vara stöd i
att förstå/begripliggöra sin och andras ångest eller ”unusual
experiences”, (erfarenheter som inte passar in i mallen, som kan te
sig skrämmande eller ångetsframkallande i sig, min anm.)
Det här kallar gruppen bakom The Powerful Meaning Threat
Framework för epistemisk orättvisa.
Lucy Johnstone menar att det inom den psykiatriska hälsovården
eller kriminalvården finns en tendens att alltför ofta vända på socialt
problem så att de blir individuella och och diagnosticerbara så att människor kan definieras som ”bad” eller ”mad”.
Sådana etiketter är enkla att sätta, och tenderar att fastna. Det leder i
värsta fall till en internalisering av en självbild där människor
upprepar att de är ”mad” eller ”bad”, eller båda delar.

Mår man psykiskt dåligt har begrepp som ”mad” och ”bad” en benägenhet att flyta ihop, omöjliga att
skilja på. Värst av allt är om hoppet försvinner som i ett vinddrag,
och personer upplever att det finns ingen väg framåt. Jag hörde en
intervju på radion där en person sa ungefär att ”jag kände att jag stod
vid ett vägskäl, men jag kände mig så hopplös utan utsikter att
komma ur mitt läge så jag bara fortsatte framåt”.
Mot sina bästa intentioner gick den här personen vidare på en väg som inte bådade gott, för han resonerade som så att han ändå var ”dålig”, det fanns inga chanser för honom som han såg det… Han hade ingen
uppmuntrande inre röst i huvudet, ingen inre röst som var stark nog
att stå emot de negativa, de hopplösa rösterna, de internaliserade
rösterna. Röster som inget barn föds med, men som kommer från
närmiljön och det omgivande samhället.

Det är aldrig försent att bli hel

Jag saknar en tydlig samhällsdiskurs som säger att det ”är aldrig
försent”. Som säger ”det går”. Det går, men kräver uthållighet och
mod. Och det kräver något utöver ”diskursen”: det behövs människor
som kan stå bi, som orkar vara ”hållande” för människor som har
svårigheter av olika slag. Som orkar med när mörker och ångest
dominerar, som finns där när exempelvis självmordstankar ger sig till känna.
Människor som är grundade i sig själva, som står
stadigt. Som är utbildade, har den kunskap och insikt som behövs för
att ”landa” människor i mesta möjliga trygghet och omsorg när de
mår som sämst. Som är övertygade om att det finns en väg framåt.
För att också vi, i det omgivande samhället, är övertygade med dem,
och att vi vet att vi tillhör ett samhälle som satsar på
människor och inte bara på diagnostiska system eller etikettsystem. Och som
inte bara ropar på blåljuspersonal utan lyssnar på vad blåljuspersonalen säger, ”att
det saknas ett förebyggande arbete” – något som sagts länge nu.

Politikernas roll för att verka för ett mer helande samhälle

Hade politikerna bara ”lagt örat mot marken” hade de inte behövt befinna sig i akutläge (på akutläge).

Det har också efterlysts samkörning av register så inte utsatta människor faller mellan stolarna, eller att den ena eller andra samhällssparten kan säga: ”det var/ är inte vårt bord”.

Det behövs samordning av hjälpinsatser, även i det förebyggande. Jämsides med det behövs resurser till mer kvalitativ forskning; djupintervjuer med utsatta barn och unga vuxna, deras föräldrar och omgivning. Komplexa problem kräver också forskning för att förstås.

Det saknas något av socialt patos i dag, och något djupare än så. Vad som menas med socialt patos eller hållning kan illustreras med följande:

I boken ”Så var det då. Ett stycke göteborgsk historia”, (1960), ger dåvarande förvaltningschefen Hugo Höglund exempel på sin människosyn och hur han såg på det här med klass även utanför sjukvården. Han skriver om hur han var på besök på Liseberg och gick omkring:

”Och nu gick jag och såg på allt det vackra. Framför mig trippade ett lag flickor, klädda i pastellfärgade kappor, som just det året var så modernt. Jag minns att jag gladde mig åt att folk fått råd att klä sig på ett sådant sätt, att kläderna inte längre markerade någon klasskillnad. Ingen kunde se om flickorna tillhörde den ena eller andra socialgruppen. Trodde jag. Hon skrattade, och därvid såg jag att hennes mun såg ut som en gammal kyrkogård med en gravsten här och en där. Det där var inte bra. Ännu återstod en del att göra innan de iögonenfallande klassgränserna var utplånade.” (s. 370-371)

Hälsa och jämlikhet för alla – eller nyttomoral

Och så skriver han om hur han började arbeta för god och billig tandvård i form av kommunala tandpolikliniker. 1938 tog riksdagen ett beslut som fastslog att alla kommuner skulle inrätta folktandvård vid sina distriktstandkliniker och lasarettens centraltandkliniker. Detta skriver forskaren Elin Bommenel i sin avhandling och bok ”Sockerförsöket. Kariesexperimenten 1943-1960 på Vipeholms sjukhus” som kom ut 2020. Dessförinnan, berättar hon i en fotnot, hade exempelvis Röda korset under 1920-talet bekostat ett antal tandläkare som reste runt på landsbygden och lagade fattigas tänder. ( s. 35) Det bör tilläggas att i framsyntheten och ivern att föra en politik som skulle leda fram till hälsa och jämlikhet för alla, att utjämna skillnader begicks också felsteg, etiska övergrepp. Något som skildras i ”Sockerförsöket”.

Samtal och egen reflexivitet

För att att återknyta till The Power Threat Meaning Framework: ”All our personal meaning doesn´t come from our head, we draw
them from all the messages we get from the outside”, understryker
Johnstone, och jag vill gärna ha med detta för tydlighetens skull, trots
upprepning. Vidare betonar hon att de har ideologiska
lager och att vi måste syna dem, lägga tillbaka dem där de hör
hemma för annars kanske vi börja modifiera vårt tänkande, börjar
tänka annorlunda. Det här med personlig mening”, (personal
meaning), vilka betydelser man lägger i saker och ting som individ, är
något som psykologer är vana vid att arbeta med framhåller
Johnstone. Och i fall av ”blame the victim” så får klienten hjälp med
att se och förstå var skulden rätteligen ligger istället för att gå
omkring och bära på den
”We need to put the messages back where they belong”, konstaterar
Johnstone.
I introduktionen om The Power Threat meaning Framework på
bps.org.uk står det bland annat, att det understryker och klargör sambanden mellan bredare sociala faktorer såsom fattigdom, diskriminering och ojämlikhet, jämsides med trauman som övergrepp och våld och det resulterande känslomässiga lidandet eller problematiska beteendet, oavsett om det rör sig om förvirring, rädsla, misströstan, eller beteenden som ställer till det på olika sätt eller beteenden som speglar oro och stress.

Vidare … “it shows why those of us who do not have a history of
trauma or adversity can still struggle to find a sense of self-worth,
meaning and identity”.

Det vill säga att alla människor på något sätt kämpar och jobbar med sig själv. Till exempel vad det gäller att finna en känsla av egenvärde, mening och identitet.

Slutligen rekommenderar jag Fanny Marells artikel om ramverket på Psykodynamiskt forum, se här. Artikeln innehåller frågor, som i den ideala situationen, det är en terapeut som ställer till dig i nära anslutning till det som hänt dig, till det lidande och svårigheter som du kämpar med. Har man svårt att prata är det utmärkt att ha något att utgå ifrån.

/Helena Maria

(uppdaterad även 22-01-13)

Referenser, tips och fakta:
Lucy Johnstone: Power Threat meaning Framework – October 23,

2018. Youtubekanalen PoetDox, se här.
      Lucy Johnstone: Metalog´s 4th Conference –August 28th, 2019.
      Denmark. Youtubekanalen PoetDox samt artikel: https://www.researchgate.net/publication/326864047_The_Power_Threat_Meaning_Framework_An_Alternative_Nondiagnostic_Conceptual_System
      
2019. copymembernetworkservicesatbps.org.ukprintedversion.
      The British Psychological Society https://www.bps.org.uk. newsand- policy/introducing-power-threat—meaning-framework.
2020. 
      
      
2021. Fanny Marell. 2020. Brittiska psykologförbundet överger psykiatriska diagnoser – The Power Threat Meaning. Psykodynamiskt forum. 2020-01-11.

Paul Blackburn. 2021. Ernideklarationen. Att förstå lidande utan att sjukdomsförklara. Mad in Sweden. Kunskap-Hälsa-Gemenskap. 2021-05-55. Översättning Lasse Mattila. 2021-08-05. se här

Bessel van der Kolk. 2015. The Body Keeps the score. Mind, brain and body in the transformation of trauma. Penguin Books.

Hugo Höglund. Så var det då. Ett stycke göteborgshistoria berättad av Hugo Höglund. Göteborg. Erik Höglunds bokförlag. Om Hugo Höglund, se här.

Elin Bommenel. 2020. Sockerförsöket. Kariesexperimenten 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa. Lund. Bokförlaget Arkiv.

Per Magnus Johansson. 2009. Freuds Psykoanalys. Inblickar i psykiatrins och den psykodynamiska terapins historia i Göteborg 1945–2009, Band IV. Göteborg. Bokförlaget Daidalos.

Arche-samtal om psykoanalys, humaniora och arkitektur. En podd från tidskriften Arche . Över- och underdiagnostik inom psykiatrin. Ett samtal med forskare och överläkare Harald Aiff, psykiater, forskare och psykiater Lotta Borg Skoglund och Per-Magnus Johansson, docent, psykolog, psykoanalytiker och författare.

https://poddtoppen.se/podcast/1546218035/arche-samtal-om-psykoanalys-humaniora-och-arkitektur/over-och-underdiagnostik-inom-psykiatrin (hämtad: 22-01-11)

Lars-Eric Jönsson. 2010. Berättelser från Insidan. En essai om personliga erfarenheter i psykiatrins historia. Förlaget Carlsson.

Cecilia Riving. 2016. Oklart vilka slutsatser som bygger på forskning och vilka som är subjektiva. Respons 6/2015.

Elisabeth Punzi. The art activities at Lillhagen and their relevance for current psychiatry. Outsider Inpatient. Reflections on art as therapy. 2021-01-01. Stockholm.Trapart Books

Elisabeth Punzi. Creative writing at a Swedish psychiatric inpatient clinic. perspectives from the authors who guided the patients. An interview study. Journal of Poetry Therapy. 2021-01-01. se här

http://tidskriftenrespons.se/recension/oklart-vilka-slutsatser-som-bygger-pa-forskning-och-vilka-som (Hämtad: 22-01-11)

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0GrEOJ/forskare-gar-till-botten-med-massdoden. 2020-11-06. (hämtad: 22-01-11)

Ida Lundqvist. 2010. Producent. Vipeholmsexperimenten. P3 Dokumentär. Sveriges Radio. 2010-10-05. (hämtad: 2022-01-11)

https://sverigesradio.se/avsnitt/6524

Randi Mossige-Norheim. 2020.Vipeholms anstalten – Min farbrors hjärna. Del 1/5. P1 Dokumentär. Sveriges radio. 2020-10-25. (hämtad: 2022-01-11)

https://sverigesradio.se/avsnitt/vipeholmsanstalten-del-1-min-farbrors-hjarna-p1-dokumentar

Charlotte Wiberg. 2021. Varför lossnar tabut runt psykoser först nu? Expressen. 2021-12-25. se här

Anna-Lena Haverdal. 2007. Var sjätte dog efter lobotomi. Svenska Dagbladet. 2007-04-30. (Hämtad: 2022-01-12) se här

Psykiatriska museet, Gertrudsvik, Västervik: Ny miniutställning: Lobotomi – farlig behandling. 2012-02-01. Behandlingar, Utställningar. (Hämtad: 22-01-12)

Youbtube channel: Columbia University Press. Bernard E. Harcourt. Bernard E. Harcourt Asks, Can Critical Theory Change the World? 2020-09-10. se här

Rangan Chatterjee. Pod. Acast. Feel better, Live more with Dr Rangan Chatterjee. #210. How to Rewrite Your life Story with John McAvoy. se här. 2021-10-20.

Böcker och artiklar av psykiatern, författaren och forskaren Sami Timimi finns bland annat på researchgate: https://www.researchgate.net/publication/233743432_Naughty_Boys_Anti-social_Behaviour_ADHD_and_the_Role_of_Culture

Carl-Einar Binder et al., Bergens universitet. Forskning kring barn, ”restless boys” i förskolan under musikterapin:

https://www.researchgate.net/publication/317124811_Is_restlessness_best_understood_as_a_process_Reflecting_on_four_boys’_restlessness_during_music_therapy_in_kindergarten

Fakta självmord: ”Under 2019 dog 1269 personer av självmord (säkra) i Sverige. Av dessa var 873 män 0ch 396 kvinnor.
Ytterligare 319 fall registrerades där det fanns misstanke om suicid men avsikten inte kunnat styrkas. Av de
som dog av suicid under 2019 var fem barn under 15.”
Källa:https://www.folkhalsomyndigheten.se/suicidprevention/statistik-om-suicid.

Huvudperson i Michel Houellebecqs roman Serotonin, (2019) är Florent-Claude Labrouste. Det är också han som är berättarjag i första person.  En man som närmar sig de femtio och som efter kaffet på morgonen, och ett par-tre cigaretter, tar Captorix. De senare med störst sannolikhet tillsammans med mineralvattnet Volveric.

Läsaren invigs i Captorixs verkningar: ett antidepressivt läkemedel som underlättar för patienterna att anpassa sig till de dagliga rutinerna, eller viktigaste ritualerna, som berättarjaget, beskriver det, utan att avvika alltför mycket från vad som räknas som ett normalt i det samhälle som de lever i.

Dessutom tycks Captorix vara fri från att ge upphov till ökade tendenser till självmord och självskadebeteende. Men det innebär inte att det inte finns biverkningar.

”De vanligaste oönskade biverkningarna som observerades vid användandet av Captorix var illamående, förlorad libido och impotens.”

Jag har aldrig lidit av illamående.” (s. 8)

Florent-Claude Labrouste lever tillsammans med Yuzu, en japanska, i Paris och beskrivningarna av Yuzu som antagonist i romanen närmar hon sig karaktären Mildred i ”Människans slaveri” av Somerset Maugham i styrka. Hon har nämligen råkat ”trigga” eller öppnat upp mot någon form av mer eller mindre omedvetet ”traumahål” inom honom. Och detta får Labrouste att vilja hämnas på henne.  (om trauma, se här)

Det finns något inom psykologin som beskrivs som ”namnlös fasa”. Och det är barnets namnlösa fasa för barn kan inte uttrycka sig, de har inte utvecklat någon begreppsapparat och kan inte täcka in alla upplevelser, erfarenheter och företeelser med ord.  Så det namnlösa är som en ”ficka” i det inre, utan kontakt med det (be)greppbara. Det kan i princip bara förstås och bearbetas genom terapi hos en utbildad psykolog och psykoterapeut. Kanske det vara något sådant som döljer sig inom Labrouste, något outhärdligt som gör att han måste bedöva sig och få livets ritualer att fungera? Något som uttrycker sig genom depression?

Jag får själv lägga pussel. Jag får bara reda på, alldeles i början av boken, att han avskyr sina båda förnamn som kommer sig av, så vitt han vet, från två familjemedlemmar som hans föräldrar ville hedra. I övrigt har han inget att beskylla sin tidiga omgivning och sina föräldrar. Hans mamma och pappa har varit utmärkta föräldrar och gett honom allt som man behöver rustas med inför livet. Och han vill poängtera att han själv ytterst har ansvar för sitt liv, att han inte kan beskylla sina föräldrar för eventuella misslyckanden eller om det gått snett.

Subjektet som skrivs fram är en person som vill ta ansvar för sitt liv, vara ”accountable”. Och det är att vara människa, det är agens, det är något som man inte vill bli fråntagen, och det är ett av litteraturens stora teman, människor som utvecklas, växer och utvecklas trots hinder och svårigheter.

Men så dör huvudpersonen Florent-Claude Labroustes föräldrar. Det visar sig att pappan led av obotlig cancer och båda föräldrarna begår självmord tillsammans.  De till och med begravs i samma kista.  Och deras son får inget veta. Han konfronteras med deras självmord, och det blir en chock av guds nåde.

När Labrouste överhör ett samtal mellan Yuzu och föräldrarna i Japan, detta handlar om att när den tjugo år äldre Labrouste en gång dör, tjugo-trettio år fram i tiden, kommer hon att resa hem till Japan. Och han förstod omedelbart, som genom en uppenbarelse, att deras förhållande var över. Han ville bara ut ur det.

Som läsare undrar jag om Labrouste verkligen har uppfattat samtalet korrekt, eftersom han inte tycks behärska japanska språket, utan har en mer en rudimentär kännedom. Han kan mycket väl ha blandat ihop olika ljudstavelser här, även om huvudpersonen själv anger att så inte är fallet . Men ”uppenbarelsen” leder till att han iscensätter ett försvinnande från Yuzu, och säger upp lägenheten. Inte ens lägenheten ska Yuzu få förfoga över.  

”…besatt som jag var av Yuzus outtalade likgiltighet för min död, för några minuter hade glömt omständigheterna omkring mina föräldrars död.” (s. 70)

Han planerar ett liknande försvinnande som hans föräldrar, men utan någon verklig kontakt med sitt inre. I nedanstående citat kan det tyckas så, men det är bara en intellektualisering – med mina ögon sett:

”…människorna hade verkligen inte lierat sig mot mig, det var bara det att jag inte hade haft något riktigt fäste i världen, och mitt redan från början begränsade engagemang hade avtagit alltmer, tills det inte längre fanns någonting kvar som kunde hindra nedåtglidandet.” (s. 249–250)

Visserligen vill han ropa ”håll käften” till prästen under begravningen när denne talar om äkta kärlek, för han menar att prästen inte förstod sig på hans föräldrars kärlek, han gjorde det knappt själv, så varför skulle då prästen göra det?

Minnen sipprar fram, och han medger att han alltid anat något uteslutande och privat föräldrarnas gester och leenden. Och han konstaterar klarsynt att han aldrig riktigt hade tillgång till det kroppsspråket. Det var mer för inbördes beundran, för föräldrarnas tvåsamhet. Men som han har behov av att förklara:

”Med det vill jag inte säga att inte älskade mig, de älskade mig tveklöst och var ur alla aspekter förträffliga föräldrar, uppmärksamma, närvarande utan att överdriva, generösa när det var nödvändigt, men det var inte samma kärlek och jag skulle alltid stå utanför den magiska, övernaturliga cirkeln som de utgjorde tillsammans.” (s. 73)

 Föräldrahemmet är beläget i Senlis, en stad med många tinnar och torn, och omgiven av skog.  Ungefär fyra mils väg från huvudstaden. För att ha nära till skolan i Paris efter den förberedande jordbrukskursen på gymnasiet får han en liten lägenhet av sina lättade och förtjusta föräldrar. Nu har Labrouse bara fem minuters gångväg till skolan. Och föräldrarna ska få ännu mer tid över för att investera känslomässigt i varandra. För de har ingen förståelse för att sonen behöver känslomässig näring, att de i själva verket undandrog honom den och fokuserade enbart på att investera ekonomiskt i sitt barn. Sonen måste ha sett det, upplevt det, men det är som om han inte orkar förnimma, se det. Det som var glasklart, är klart, sjunker undan, omges med ett dunkel, förvirring. Handlar boken rentav om missbruk? Självmedicinering av antidepressiva som övergår i missbruk av antidepressiva? Och sexmissbruk? Inte minst med tanke på tidelaget. Eller är denna skildring framsprungen ur Labroustes hämndlystna fantasi, rasande sorg och fasa? Spekulationerna är min obekvämhet som spökar. Hursomhelst, Yuzu har råkat vidröra något på djupet hos Labrouste, som kanske handlar om ”övergivenhetstrauma”?  Som gör att Labrouste iscensätter ett försvinnande från en del av Paris till en annan där han kalkylerar med att Yuzu aldrig kommer att sätta sin fot. Det är också här han inleder en ”resa” i yttre mening för att försöka komma i kontakt med ett tidigare jag, ett starkare och lyckligare jag. Det går via hans bästa kamrat, Aymeric d’ Harcourt- Olonde, och de två C:na, Claire och Camille.

Aymeric d’Harcourt- Olonde, adelsman som namnet antyder, och Labrouste träffades på universitetet, närmare bestämt på ”Agronomen”. De har hängt ihop lite som ler- och långhalm under studietiden. Labrouste föll för d’Harcourt- Olondes rättframma och ärliga blick, och vi förstår att d’Harcourt- Olonde lyssnar på Labrouste som få, och litar på hans ord. Och mycket riktigt sminkar inte Labrouste böndernas situation, utan redogör för hur hopplös han finner situationen. Jordbruksnedläggelsen fortsätter, de jordbruk som inte redan lagts ner går på knäna. Och det finns inga omställningsåtgärder i sikte. Labrouste reflekterar också mycket i ensamheten kring olika detaljer, som genmodifierade grödor, GMO, och så vidare. Det är inga ”föreläsningssjok”, utan väl integrerat i texten. Berättarjaget bekänner att han står på statens sida mot bönderna, att det inte finns ett finger som han kan lyfta för sin vän på slottet. Han har redan misslyckats med att göra Roquefortosten stor runt om i världen, och har sagt upp sig från sitt jobb för att politikerna och EU-byråkratin i synnerhet, är ”opåverkbar”, lyssnar inte. Självmordvågen bland bönder tycks gå dem ljudlöst förbi.

Det är också ungefär här, när Labrouste tar avsked från jobbet, som han inleder sitt ”återvändande” till det förflutna som samtidigt utgör ett avsked av människor och platser inför hans frånfälle, som en miniceremoni, tillägnad människorna och libidon. För ett ”frånfälle” planeras, men tiden är ännu inte inne: han är medveten om att han än så länge har pengar och status att hålla sig uppe.  Och han uppsöker läkare som ”enables”, möjliggör hans fortsatta intagande av Captorix, i stället för att hjälpa honom med hans psykiska lidande. Det är som om de är oförmögna att möta någons inre lidande.

 Bönderna begår självmord, och till sin fasa ser Labrouste sin vän Aymeric d’Harcourt- Olonde, skjuta sig själv mitt under en stor demonstration. Det drabbar Labrouste på ett sådant sätt att han aldrig kommer igen, återhämtar sig. Hans bästa vän tar livet av sig och lämnar honom kvar, hans enda manliga vän är borta.  Och han tar sitt liv mitt upp i en kamp, en kamp för de bonde ättlingar som hans anfäder längre tillbaka varit feodalherrar över och därmed beskyddat, om det så rörde sig om ett minimum av hjälp med tanke på livegenskap och statartid.

Det får Labrouste tänka på hur ”fattig” han är i jämförelse med Aymeric d’Harcourt- Olondes, som har anor som sträcker sig bakåt genom medeltiden och över engelska kanalen. I jämförelse har han ingenting. Han har inte fäste i något släktträd.

 Hans föräldrar tycks vara de enda han hade, och så de båda, närmast mytiska stamfäderna, Florent och Claude som han fått sitt namn efter. Vid närmare eftertanke kan det vara äldre syskon som han aldrig fick uppleva, som dog, och det i sin tur kan kanske förklara föräldrarnas ”avstängdhet” mot Labrouste.

De två C:na är tidigare sambos till Labrouste och hans minnen av Camille utvecklas till en slags ”rescuefantasi”, där de ska bli ihop igen. Men först träffar han Claire, också en presumtiv partner igen.  Men han inser snabbt att hon är alkoholiserad och under en natt på samma soffa vänder han sig i avsmak ifrån henne för hon speglar så väl det missbruk han själv sitter fast i.

Men när han ska ta kontakt med Camille, veterinären, som också varit hans kollega, som praktikant, under första tiden av deras bekantskap, vågar han inte. Och han upptäcker också i sitt ”stalkande” av henne att hon har en son. Här inträder en besatthet. Återigen är det barndomens trauma som ger sig till känna: han vill döda sonen för denne står i vägen för Camille och hans lycka. De utgör den magiska cirkeln, och enligt det mönster som går igen hos Florent-Claude, vad hans ”sanning” är, måste han bryta cirkeln och sedan se till att det är han som kommer att bilda den på nytt tillsammans med Camille.

När han har handen på avtryckaren och pojken i kikarsiktet darrar handen. Han klarar det inte. Tanken kommer före (begets) handlingen, hans uppfostran, värderingar sitter i vägen för att trycka av. Han går inte över gränsen, han trycker av mot ett panoramafönster i stället på det för säsongen nedstängda hotellet. Det är en lättnad för mig som läsare. För scenen är skickligt uppbyggd. Samma lättnad som inföll när han skulle skjuta en strandfågel med långa ben. Varje fiber i hans kropp tycktes säga nej. Han kan inte döda levande varelser, trots att han försöker komma dithän genom att intala sig själv att, ungefär, ”har man inte modet att döda, har man inte modet att leva”. Men det som i själva verket har en ”dödande effekt” på honom är tablettmissbruket, ”hålet” som uppstått genom att hans föräldrar ignorerat hans känslomässiga behov. Säkert omedvetet.

En återkommande metafor är just ”dimma” för detta ”tablett töckniga tillstånd” och förvirring som huvudpersonen befinner sig i:

”Från en dimbank till nästa utan att en enda gång kunna urskilja havet.

 Resten av dagen promenerade jag längs kustvägen i en vadderad och fullständig tystnad.” (. 220)

Men det finns också ögonblick av klarhet, av hallucinatorisk klarhet.

Hans promenader är de mest vilsamma partierna i boken, förutom när han använder sig av kikaren under dessa vandringar.  Labrouste stirrar annars ofta in i skärmen, och drar sig inte för att gå in i andras datorer, det är i datorns sekundärkällor, fotosamlingar exempelvis, som han hämtar information. Också om den pedofil som vistas i samma bungalowby som Labrouste på d’Harcourt- Olondes ägor. Och genom det lyckas han jaga i väg pedofilen, men reflekterar samtidigt att det enda som händer är pedofilen ger sig av till en ny plats och binder till sig nya offer. För Labrouste blev påkommen vid pedofilens dator och blev rädd för sitt eget skinn och skrek och mer eller mindre lovade att inte polisanmäla honom.

Som läsare önskar jag romanfiguren Labrouste bättre självkännedom. Hade han det skulle han skulle få en helt annan frihet, ett meningsfullt liv. Men först skulle han förmodligen behöva hjälp med sitt tillstånd, sina självmordstankar, och sedan etappvis gå av den antidepressiva medicinen och lära sig leva utan den. Närma sig den ”namnlösa fasan” med professionellt stöd. 

Det är lätt att ha åsikter om vad romanfigurer behöver, men i praktiken är det vi människor själva som individer som måste lära oss att uttrycka våra behov, också våra djupaste.

Labrouste uttrycker en längtan efter ett slags helande som har med naturen och barndomen att göra, i samband med hur han ”kontemplaterar” hämndfantasin i första akten, hur det skulle vara att begå ett brott, och hamna i fängelse” – utan att förstå att han redan är fånge i ”barndomens järnbur”, för att vara övertydlig. Men det är absolut inget som är ”spikat”, det finns hopp:

”Å andra sidan finns det ändå saker som jag gillade här ute, till exempel en liten sväng till G20, de hade fjorton olika sorters hummus, eller en skogspromenad, när jag var barn älskade jag att gå i skogen, jag borde ha gjort det oftare, jag hade tappat kontakten med min barndom alltför mycket, hur som helst var en lång fängelsedom kanske inte den bästa lösningen, men jag tror att det var hummusen som avgjorde saken.  Vid sidan av de moraliska aspekterna av ett mord förstås.” (s. 48–49)

Och han ger uttryck för, i sista akten, hur han skulle ha kunnat leva ett lugnt, fint och stilla liv med Camille i skogen, år efter år.  Men det är en dröm som måste få sitt slut, och han drar sig tillbaka till ett höghustorn i Paris, som ett elfenbenstorn, en eremitboning eller en slags frivillig ”inspärrning”. Jag väljer att läsa slutet symboliskt: En man som störtar/faller från den ”fallocentriska”cirkeln, och återuppstår, i det ekocentriska. Borde vi inte alla söka vår hemvist där?

För en helhetssyn på romanen hänvisar jag till den fina intervjun på Youtube med översättaren Sara Gordon, som översatt Serotonin till svenska, se här.

Slutligen vill jag lägga till och uppdatera (21-12-27) att i dag talar man huvudsakligen om beroendesjukdomar, se här. Förklaringen på missbruk enligt wikipedia, se här.

/Helena Maria

Referenser och länkar och tips:

Michel Houellebecq. 2019. Serotonin. Stockholm. Albert Bonniers förlag.

W Somerset Maugham. 2015. Of Human Bondage. Everyman’s Library. (gavs ut första gången 1915)

Fanny Boethius. 2020. Serotonin: Ett samtal om Michel Houllebecq med Sara Gordon och Stefan Lindberg. Youbtube kanalen Kulturhuset Stadsteatern. 2020-4-11. se här

Khenpo Pema Wangdak. 2019. Exploring Patience and it’s Strength. Youtube kanalen Union Theological Seminary, New York. 2019 ( för ca två år sedan),

se här

Gabor Maté. The Root Cause of Suffering. Youtube kanal Motivation Thrive. (publicerat för 3 veckor sedan) https://www.youtube.com/watch?v=5uhwZmtXO7Y&ab_channel=MotivationThrive

Isobel Hadly-Kamptz. 2021. Det är så sorgligt att världen redan har förlorat bell hooks. Ledare. Dagens Nyheter. 2021-12-16.

https://www.dn.se/ledare/isobel-hadley-kamptz-det-ar-sa-sorgligt-att-varlden-redan-har-forlorat-bell-hooks/ (hämtad: 2021-12-23).

Roland Paulsen. Varför är det så svårt att förebygga depression? Kultur. Dagens Nyheter. 2019-08-05.

https://www.dn.se/kultur-noje/roland-paulsen-varfor-ar-det-sa-svart-att-forebygga-depression/ (hämtad: 2021-12-23)

Agri Ismail. 2022. Det blir aldrig värre än en incestuös avsugning. Recension. Text Kultur. Expressen. 2022-01-14.

https://www.expressen.se/kultur/bocker/det-blir-aldrig-varre-an-en-incestuos-avsugning/ (Hämtad: 2022-01-14)

Johan Webber. 2011. Boksoppa Igelkottens elegans. Eskilstunas bibliotek. 2011-04-14. se här (Hämtad: 22-01-14)

The Oprah Conversation – Will Smith Revisits His ”Rock Bottom”/ Apple Tv. 2021-11-08.

https:/apple.co/Apple Tv.

Ann Söderlund och Sanna Lundell. 2022. Inte din morsa. No more bad sex to give. Poddtoppen.se/podcast. (talar bland annat om begreppet sexmissbruk, och en podd som överhuvudtaget talar mycket om trauma och beroendesjukdomar och medberoende på ett sakligt sätt)

https://poddtoppen.se/podcast/1455969311/inte-din-morsa/inte-din-morsa (Hämtad: 22-01-15)

YouTube channel Crappy Childhood Fairy. Anna Runkle. 2022. Don’t Let TRAUMA-DRIVEN DECISIONS Keep Ruining Your Life. 2021-o1-26. se här

David Grohl. The Storyteller. Tales of Life and Music. Simon Schuster Ltd. Ljud-bok. (själva språket sjunger) se här

https://www.adlibris.com/se/bok/the-storyteller-9781398503700 (Hämtad: 22-01-15)

Ramani Durvasula. 2013. You are Why you Eat. Change your food attitude, change your life. Skirt. Guilford, Connecticut. An imprint of Globe Pequot Press. se här

”Man ska bli bemött av den profession som man kan begära”. Den säger Fredrik Bengtsson till journalisten Viviana Canoilas, i ett angeläget DN-reportage (se här) där hon följt med en Pam-ambulans (psykiatrisk akut mobilitet) ut på ett arbetspass. Under sitt ”journalistiska fältarbete” intervjuar hon bland annat Madeleine Kyrk, specialist sjuksköterska som säger i DN-reportaget att hon och hennes kollegor inte varit beredda på att det fanns så många barn som mår så väldigt dåligt i Sverige. Och inte heller så många barnfamiljer som mår dåligt .

Reportern Viviana Canoilas skildrar exempelvis en utryckning där en pojke behöver hjälp. Jag kan bara önska att det fanns ”barnambulanser” i alla regioner efter att ha läst om den insatsen och andra insatser som teamet gör.

Fredrik Bengtsson, dåvarande enhetschef inom psykiatrin i Stockholm, var på ett studiebesök med Östeuropeiska kommitten i i St. Petersburg, 1998, och ville hitta nya sätt att förbättra den psykiatriska akutvården, berättar han för Viviana Canoilas. Det besöket ledde till Pam-ambulansen.

Pam bildades 2015. Två år senare blev den en del av ambulanssjukvården i Region Stockholm, och drivs av vårdgivaren Aisab. 2020 blev det en psykiatrisk ambulans till. Men det är ovisst i nu-läget om den senare får finnas kvar. Det borde vara självklart , alla argumenten finns i artikeln.

Till sist vill jag uppmärksamma ett ”De 1000 första dagarna”, som är gemensamt för de nordiska länderna och som startades under Islands ordförandeskap för Nordiska Ministerrådet, 2019, och som leds av folkhälsomyndigheten på Island. Det ska bli intressant att se vad det projektet kommer att mynna ut. (se här och här) Det går inte nog att understryka hur viktigt det är att barn får en bra start i livet, inte minst vad det gäller anknytning. (se tidgare inlägg här)

(Sedan inlägget skrevs har jag uppmärksammat att det finns psykiatri ambulanser eller liknande på fler håll. Toppen! Se länkar nedan)

/Helena Maria

Referenser och länkar och tips:

Viviana Canoilas. 2021. Vi var inte beredda på att möta så många barn som mår dåligt. Dagens nyheter. 21-11-26.

https:/www. norrastockholmspsykiatri. se/vard-hos-oss/akut-hjalp/akutpsykiatriska-bedomning-utanfor-sjukhuset-pam-enheten/

https://www.mynewsdesk.com/se/region_skane/pressreleases/region-skaanes-psykiatriambulans-faar-stoerre-upptagningsomraade-3043799 (hämtad: 21-12-09)

https://www.dagensmedicin.se/alla-nyheter/nyheter/mycket-att-gora-for-landets-psykiatriambulanser/ (hämtad: 21-12-09)

https://www.vardfokus.se/yrkesroller/sjukskoterska/battre-hjalp-med-psykiatrisk-akutbil-2/ (hämtad: 21-12-09)

Peter Jarnvall. kaffemedhopp 11.I samarbete med Dramalogen. se Poddsamtal med gästen Christian Dahlström. Okt., 2020.

youtube channel Bioneers. Dr. Gabor Mate – Toxic Culture. Publicerat för 6 år sedan.

Det har blivit inne de senaste fem-tio åren att tillhöra eller ha rötter i en urbefolkning. Det har inneburit att faran för identitetsbedrägerier ökat. Om detta talar författaren, programledaren och journalisten Angela Sterritt, se här) i podden ”Front Burner”, och avsnittet ”Carrie Bourassa and false claims of Indigeneity”, publicerat den 5 november, 2021. (lyssna här) Det är CBC´s undersökande senior reporter Geoff Leo som har gjort undersökningen.

Avsnittet är centrerat kring avslöjandet av en lärare vid Saskatchewan universitetet i Kanada och ”The Canadian Institutes of Health Research”, Carrie Bourassa. Det har ganska nyligen visat sig att hennes anspråk på att vara del av en ursprungsbefolkning anses falska, men Carrie Bourassa tillbakavisar anklagelserna och har jobbat tillsammans med en genealog för att vidare undersöka sina rötter.  Angela Sterritt betonar att man inte tillskriver Carrie Bourassa intentioner, eftersom man inte vet något om dem. Medan jag lyssnar drar jag paralleller till SvD:s podd om ”Medicinmannen” som jag lyssnade på för några månader sedan, en serie i fem delar skriven och berättad av journalisten Lars Berge, se här. Inslagen om ”Medicinmannen” är ett skrämmande exempel på hur en ursprungsbefolknings identitet kan missbrukas och användas för ohederliga syften.

Angela Sterrit intervjuar, förutom Geoff Leo, författaren och professorn i ”Indigenous Studies” vid Ottawa-universitetet, Veldon Coburn, se här, om detta och säger till honom att det mycket väl kan finnas några vita vuxna kanadensare i olika åldrar utspridda i landet och med varierande ålder som säger ungefär att jag fick nyss reda på att jag har rötter inom ursprungsbefolkningen och det är någons farmor tre eller fyra generationer tillbaka, en person som är väldigt entusiastisk och som checkar upp det hela med en DNA-test. Hon vänder sig till Coburn och frågar hur han ser på ett sådant fall?

Hans syn är mindre akademiskt, säger han och framhåller att han tycker sig se en oärlighet i det hela fast han samtidigt kan tycka att det är fantastiskt. Men själva kärnfrågan, sättet att se på det, menar han, helt krass, är om personen som har gjort DNA-testet har någon levande förbindelse med sitt släktskap. Han ser det som avgörande. Han förtydligar att det handlar om man faktiskt lever i samma livstid som den här individen, för det är viktigt om det finns en ”community”-kontinuitet mellan dem och inte.  Finns den inte, så betyder det att det ”community” som den släktforskande söker efter finns på kyrkogården, han går vidare genom att säga att han antar att vara ”viss om sin historia”, ha kunskap om den är ok, men att personen i fråga kanske borde lämna den åt det förflutna därför att vi, (som ursprungsfolk och medlemmar i en ”nation”, min anmärkning), inte är en död nation, utan levande och lever i dag och har en framtid. (Jag rekommenderar besökaren att lyssna på poddinslaget, så alla nyanser och helheten i resonemanget, kommer fram)

Coburn får frågan vad han skulle säga om någon kom fram till honom och sa ungefär ”Hej, som professor till professor, jag tror att jag har delvis släktskap med ursprungsbefolkningen, jag har talat med en släkting och sett foton på denna, och jag kommer att identifiera mig med det släktskapet från och med i dag”?

Coburn svarar Angela Sterritt:

” It is not hypothetically, because it has happened a few times, and I take a deep breathe, clench my teeth a little bit, and I don’t give them a whole lot of assistance in it.  If they are becoming a kind of racial identity tourist, I am not going to be the travel agent”. (Transkriberat ungefärligt från poddinslaget, lyssna här)

Tidigare var det myndigheterna som ”fastställde” vem som var inuit eller cherokee och så vidare.  Ursprungsbefolkningen själva, påpekar Coburn, tillämpade ett slags ”överinkludering” till en början, alla som ville ”återconnecta” var välkomna fram till den punkt där urinvånare blev varse att det skedde till priset av deras egen ”inklusivitet.” De såg att det i själva verket ledde till att tjänster som mer eller mindre byggde på medlemskap i en ”Nation” (se https://en.m.wikipedia.org/wiki/First_Nations) gick dem förbi, de blev exkluderade medan de som ”reconnectat” på svaga (bevis) grunder så att säga, blev de som knep jobben, medan de som fötts in i urbefolkningens ”community” och ”nation” och med ”levd erfarenhet” och ”förkroppsligad kunskap” exkluderades.

Det finns väldigt dyrköpta erfarenheter och kunskap bakom det som Veldon Coburn berättar, inte minst ett folkmord på urbefolkningarna, ett mer eller mindre pågående folkmord eftersom deras rättigheter inte beaktas, som exempelvis i förhållande till dem som exploaterar/vill exploatera deras land.  Men också rätten att bli lyssnad på. Som Ellen Gabriel påpekar har ursprungsfolken för decennier sedan talat om den annalkande klimatkris som vi står mitt upp i, men det har varit få människor som har varit hörsamma. Och det gäller även oss här i Norden i förhållande till samer och de grönländska inuiterna.

Och hon säger något som får mig att lystra till lite extra:

” But I think that the strongest tool we have is our own mind and being able to process what’s going on, and express it to the people who don’t know what we’re feeling  and the suffering we going through”.

Ett uttryck, ”mind as tool” som jag tror att många av oss kan skriva under på, utifrån våra olika utgångspunkter. Inte minst vi som går i terapi, eller gått i terapi. Men det betyder inte att jag vet vad det innebär att vara urinvånare. Ellen Gabriel säger vidare i nätartikeln:

” What we really need to do is start getting Canadians to get up off their hands and work alongside us. Because the word reconciliation is a shallow word right now.  It’s very hollow, frankly, because there is no reconciliation right now. It doesn’t matter how many times Justin Trudeau, Marc Miller, or Carolyn Bennett cries it – reconciliation is not happening for reconciliation goes far beyond just monetary compensation for the genocide that was inflicted upon and is still being inflicted upon Indigenous Peoples”.

Jag tror det är viktigt, rentav livsviktigt ”to work alongside”, som Ellen Gabriel manar till, men också författaren Sheila Watt-Cloutier i sin betoning på ”connection” och samarbete, globalt och lokalt, se tidigare inlägg här. Men att vi som majoritetsamhälle (n) och individer gör det med respekt och en villighet att lära, tänker jag. För Angela Sterritt pekar på att ”who gets to govern indigenous identity, it was the goal of the Indian Act” och nu använder sig människor som är potentiellt vita av ”raceshifting” eller skiftar sin identitet till att bli urinvånare och utvecklar tillsammans med den identiteten ett ”stereotypt narrativ” som ofta bara handlar om problem och misär. Angela Sterritt ser det som en form av paternalistiskt styre som återkommer och som åter igen vill bestämma deras identitet för dem. Det säger Angela Sterritt och frågar Veldon Coburn om han finner det ironiskt eller ser något värde i det.

”Absolut”, svarar han, och menar att det finns en hög halt av ironi i det. Det började med att det att vara urinvånare var någon som man ville utplåna, men nu så är det ett litet segment av befolkningen som fetishiserar urinvånare och blir ”identitetsturister; och vill identifiera sig med och i slutändan helhjärtat adoptera urinvånaridentiteten.

I samtalet med Angela Sterritt förklarar han att de här människorna bestämmer godtyckligt, att det är deras rättighet att bestämma vem som är urinvånare eller inte för att de säger att de är det. Och om de ifrågasätts blir de defensiva och bemöter med en slags ”inlärd” argumentering.

De tar också upp i intervjun/samtalet de flesta att människor som inte tillhör en ursprungsbefolkning lämnar de allra bästa aspekterna av vad det innebär att vara urinvånare därhän, ”avfärdar” de aspekterna och istället utgår från vad den allra tidigaste researchen om urbefolkningar handlade om, ” a deficit in the genes” ungefär, och i den andan helst vill se dem som ”vandrande sår”, bara se dem genom det trauma de genomgått, och som människor med ”skadade identiteter”, vilket från dessa människors sida bara handlar om misrepresentation från början till slut.

Han menar, om jag uppfattat det rätt, att narrativ som bara tillför lite skada, (harmful narratives) överdrivs och bildar ”standarden” för urinvånarna, och han understryker att de skadliga och felaktiga berättelserna måste korrigeras (be corrected) så att de inte lever kvar. Vi har mycket att lära här, som individer och som samhälle, oavsett hur vår relation till Svenska kyrkan ser ut. Och inte bara vad gäller samer och inuiter och andra ursprungsbefolkningar, jag tänker exempelvis på antisemitismen, se här och här. Vi behöver rikta om vår blick. Det handlar inte bara om ”försoningar” för förtryck i historien, som är nog så viktigt, men det får inte bli något att bara lägga till handlingarna, som när Svenska Kyrkan ber samerna om ursäkt, se här och här. Vi måste lära oss någonting också, och fortsätta minnas och kritiskt granska vår governmentalitet, (se här) och ”governance”, (se här), och beskrivningar av människor och den verklighet vi förmår uppfatta, enskilt och som samhälle. ”Stämpla ut” de ”inkorrekta beskrivningarna”, och rasismerna, också afrofobi, islamofobi et cetera, för gott.

För dem förutan, (de inkorrekta beskrivningarna, min anm.) säger Veldon Coburn att han och hans folk i stort

”live fairly beautiful lives, in beautiful communities . They are doing all right, they are getting by”.

Kan vi se den skönheten?

/ Helena Maria

(inlägget updaterat 21-12-04)

Referenser och länkar:

Angela Sterritt. 2021. Carrie Bourassa and false claims of Indigeneity. Front Burner. 21-11-05.

https://www.cbc.ca/radio/frontburner/carrie-bourassa-and-false-claims-of-indigeneity-1.6237698.

Emilee Gilpin. 2021. “I stand with the Wet´suwetén´: Kanehsatake activist Ellen Gabriel has a message for land and water protectors.” IndigiNews. Aptn. National News. 2021-11-27.

‘I stand with the Wet’suwet’en’: Kanehsatake activist Ellen Gabriel has a message for land and water protectors

Amira Benjamin. 2021.” Harm comes from deception´: Why do white people pretend to be a race they aren´t?” FULCRUM. The University of Ottawa’s Independent News Outlet.  2021.-11-28.

https://thefulcrum.ca/features/harm-comes-from-deception-why-do-white-people-pretend-to-be-a-race-they-arent/

Lars Berge. Vem är den mystiske medicinmannen? Del 1. Undergången är nära. Svenska Dagbladets podd. Publicerad 2021-07-06.

se gärna också

Sravasti Dasgupta. 2021. Inuits taken from Greenland for ”social experiment ” in Denmark seek compensation from the State. Independent. 2021-11-23. (Hämtad: 21-12-04) se här

Via AP news wire. 2021. Pope to meet with Canada indigenous amid demands for apology. Independent. 2021-06-30. (hämtad: 21-12-04) se här

bbc.com 2021. Greenland´s Inuit seek Denmark kompensation over failed social experiment. BBC News. 21-11-23. se länken nedan.

https://www.bbc.com/news/world-europe-59382793 (hämtad: 21-12-04)

TT. 2021. Nekas ersättning efter socialt experiment. Aftonbladet. Publicerad: 21-12-27

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OreAbl/nekas-ersattning-efter-socialt-experiment (hämtad: 21-12-27)

se gärna också på opencanada.org:

A Movement Rises

Förändringsarbetet inom Hälso- och sjukvården måste bygga på att vårdens viktigaste resurs, personalen, är med i utformningen av framtidens hälso- och sjukvård i alla led.

Det slås fast i en långtidsutredning gällande Region Stockholm, delrapporten som rör finansiering, framtagen av Birger Forsberg och Yvonne Lettermark, projektledare, Hälso- och sjukvårdsförvaltningen.

Det poängteras att Hälso- och sjukvårdskostnaderna har ökat mer än den ekonomiska tillväxten i länet de senaste 20 åren, och att det finns anledning att tro att det blir så framöver. Det gör det än mer angeläget anser rapportförfattarna att rikta strålkastarna på frågor om hälso- och sjukvårdens långsiktiga finansiering och dess prioriteringar.  Exempelvis startade Region Stockholm 2020 ett projekt enligt rapporten om att eventuellt skapa samarbete mellan offentliga och privata aktörer till stöd för nya arbetsformer och sociala innovationer. Sådana fonder kan, menar man, ge viktiga om än begränsade bidrag till sjukvårdens ekonomi. Det understryks att deras för- och nackdelar måste dock bedömas betydligt bredare än ur ett rent ekonomiskt perspektiv.  Ett projekt i den här riktningen startade nyligen inom Region Stockholm och rapporten beskriver hur en privat finansiär gått in med en investering på 30 miljoner kronor i ett diabetesförebyggande projekt i utbyte mot överenskommen positiv avkastning, förutsatt att projektet uppnår vissa överenskomna mål.

I första hand handlar Region Stockholms rapport om den egna regionen, men jämförelser görs dels med hela landet dels med Region Skåne och Västra Götaland, så den är lång ifrån ointressant för andra än boende i Stockholms län. Mycket av det som tas upp speglar förmodligen Hälso- och sjukvården som helhet i landet. Exempelvis betoningen på förebyggande hälso- och sjukvårdsarbete.  I rapporten från Region Stockholm trycks det på att det förebyggande arbetet främst kommer att vända sig till dem med störst vårdbehov, äldre och socioekonomiskt utsatta. De grupperna framhålls som särskilt värdefulla när det gäller att arbeta förebyggande.

Det var den 22 maj, 2018, som Hälso- och sjukvårdsnämnden beslutade om utredningsdirektiv för hälso- och sjukvårdens utveckling fram till 2040, i dialog med professionen, patienter och andra intressenter. (HSN 2018–0387) Utredningens fokus beskrivs vara att utifrån ett framtidsperspektiv, nulägesbeskrivningar och fakta, identifiera behov och utmaningar samt visa på hur dessa kan mötas.

De två mest resurskrävande diagnoserna i Region Stockholm, enligt rapporten, är vaginal förlossning (3, 9 procent av totala kostnaden och lunginflammation (2,6 procent av den totala kostnaden) i första hand därför att dessa diagnoser förekommer ofta i vården.  Diagnos här har med DGR att göra, diagnosrelaterade grupper, se här. Det betonas att antalet vårdtillfällen (vårdvolymen) är viktigare för totalkostnaden än kostnaden per vårdtillfälle. Om kostnadseffektiviteten inom sjukvården som helhet ska höjas väger det tungt att påverka incidens och vård av diagnoser som drabbar många individer, beskriver rapporten. Det handlar om genomsnittskostnaderna för de dyraste vårdtillfällena, ytterfallen kallat, har tagits bort för att de inte ska inverka på genomsnittskostnaderna.  Ytterfallen omfattar cirka fem procent av vårdtillfällena, men motsvarar 20 procent av den samlade kostnadsmassan.

Att exempelvis förlossningsvården i Sverige är akut drabbad av brist på platser och barnmorskor torde inte komma som en total överraskning ens med den nyss genomlevda coronapandemin i åtanke.

 En rapport från Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) från 2019 visar, enligt rapporten, att hälso- och sjukvårdens långsiktiga utgiftsutveckling påverkas mer av ökningar i befolkningens storlek än av förändringar i åldersstrukturen. För perioden 1980–2016 svarade befolkningsökningen för 71 procent av kostnadsutvecklingen och den förändrade åldersstrukturen för 29 procent. Det har funnits gott om tid att dimensionera för en mer realistisk och verklighetsanpassad vård, särskilt vad det gäller förlossningsvården. Beklagligt är också att Hälso- och sjukvården exempelvis förlorat många sjuksköterskor på grund av dåliga arbetsvillkor och arbetsförutsättningar när de så väl har behövts och behövs.

Enligt en av tabellerna kan jag också se att kostnaderna för psykiatrin, exempelvis, inte rört på sig så väldigt mycket sedan 2003 till 2019. De senaste åren tycks den rentav ligga på en jämn nivå. Detta trots att den psykiska ohälsan har ökat, särskilt bland de unga, men också hos äldre, och att platsbrist ofta framhålls.

Det påpekas att Hälso- och sjukvården i Region Stockholm är relativt kostsam jämfört med andra regioner, men också att produktionen är högre.  Man menar att det samtidigt finns potential att få ut mer av insatta medel, men exakt vad det handlar om redogörs det inte för.

I jämförelse med de andra två stora regionerna ses att Region Stockholm har högst nettokostnad för den samlade hälso- sjukvården och psykiatrin, påpekar man.

Det sägs dock i rapporten att data inte ska övertolkas, då det finns en del felkällor till dessa data, men man noterar att Stockholm tycks ha ett något högre kostnadsläge än övriga stora regioner.

”Samtidigt är Region Stockholms kostnadsbild inte anmärkningsvärd jämfört med alla regioner. För variabeln nettokostnad för hälso- och sjukvård ligger Region Stockholm exempelvis endast på 14:e plats vid en jämförelse av landets 21 regioner. Många av de små regionerna har höga kostnader för hälso- och sjukvård, jämfört med storstadsregionerna.”  (s. 17)

Tilläggas bör, att det sägs också i rapporten att Region Stockholm över åren blivit något mer ekonomiskt beroende av staten som finansiär av verksamheten. Dessutom påtalas det att effekterna av pandemin på kostnadsutvecklingen på längre sikt är svår att prognostisera i rådande situation.

Sammanfattningsvis konstaterar rapportförfattarna att kostnaderna för hälso- och sjukvården fortsatt kommer att öka och att Region Stockholms intäktssida är behäftad med osäkerhet.

”Det kommer fortlöpande att finnas en konkret risk att kostnaderna överstiger intäkterna och att pengarna inte räcker till i bemärkelsen att alla inte får den vård de behöver. En ökad samverkan mellan alla aktörer är nödvändig för att identifiera vad som behöver utvecklas att kontinuerligt säkra en kostnadseffektiv vård av hög kvalité.  Region Stockholm måste också arbeta aktivt för att minska vårdbehoven genom ökade satsningar på hälsofrämjande och prevention.” (s.17)

Vidare poängteras det i rapporten att den ekonomiska utvecklingen har möjliggjort mycket inom Region Stockholm, bland annat stora investeringar i infrastruktur och mycket hög tillgänglighet. Detta har i sin tur kommit att omfattande driftskostnader för verksamheten, påpekas det.

”Investeringar och befolkningens förväntningar kräver fortsatta insatser oavsett ekonomiskt läge för verksamheten.” (sid. 29)

Det tolkar jag som att Region Stockholm kommer att fortsätta att se till att det finns en fungerande Hälso- och sjukvård och att man är beredd att skjuta till de pengar som behövs.  Inte minst till löner, som det betonas i rapporten, är en stor del av driftskostnaderna. Framtidsprognoser talar också för att det kommer att råda personalbrist inom vårdyrkena och att detta i sin tur kommer att driva upp lönerna. Man nämner bland annat att migrationen ska kunna avhjälpa personalbristen, men också innovationer, nya arbetssätt som förbättrar vårdkvalitén, och som underlättar vårdpersonalens arbete. Ny teknik, som AI, och även digitaliseringen finns också med. Det är effektiviteten inte minst, som framhävs, men utan att kvalitén går förlorad, förklaras det. Hållbarhet i lösningarna framhålls och även vikten av att personalen är kompetent och motiverad att driva verksamheten. Personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs, betonas det.

I mitt stilla sinne hoppas jag att Hälso- och sjukvården inte kommer att ”avskräcka” från att söka vård överhuvudtaget då det framhålls att efterfrågan på vård också kan påverkas genom information till invånarna om god egenvård och om att söka vård på rätt nivå. Ett sådant förfarande, innebär alltid en risk, hur liten den än bedöms vara. Hur mycket av framtidens hälso- och sjukvård är redan här?

Lägst kostnader för hälso- och sjukvård per invånare 2018 i jämförelse med Region Stockholm och Region Malmö har Västra Götaland. Summan är 25 127 och de båda andra två ligger på 25 229 respektive 26 492 kronor. För Sverige som helhet är siffran 25 479. Men några variabler, som psykiatri, finns inte medräknade i de summorna.

Regionen har också andra utmaningar, utmaningar som man redan börjat jobba med. En utgångspunkt för långtidsutredningen är att ha RUFS 2050 (regional utvecklingsplan för Stockholm, 2050, som lanserades 2015, se här) som grund för att just belysa några av utmaningarna och vad de betyder för hälso- och sjukvården. 

De är som följer:

”Möjliggöra befolkningstillväxt och att samtidigt förbättra miljön och invånarnas hälsa.

Att åtgärda kapacitetsbrister samtidigt som behoven växer.

Att vara en internationellt ledande storstadsregion i en växande global konkurrens.

Att minska klimatpåverkan och samtidigt möjliggöra ökad tillgänglighet.

Att ha en fortsatt öppen region och samtidigt stärka inkluderingen.

Att öka tryggheten i regionen samtidigt som världens upplevs som osäker”. (bilaga 2, sid. 33)

Till sist vill jag tipsa om ett intressant inslag från Studio DN, (som jag just lagt till), publicerat 2021-11-15, om den digitala psykologbranschen och en eventuellt chatt med AI-robot när man mår dåligt, se här). Jag kanske också bör understryka att ibland kan säkert en digital kontakt vara bättre än ingen, men leder den ingen vart; om den inte upplevs meningsfull eller är till hjälp kan den nog också förvärra ens tillstånd. Men vi är alla individer och i olika åldrar, så jag kan bara tala utifrån mig själv och den information jag tagit del av genom Studio DN.

/Abdelhamid och Helena

Referenser och tips:

Forsberg, Birger & Lettermark, Yvonne. 2021. Långtidsutredning, Hälso- och sjukvården 2040.  Delrapport Finansiering. Perspektiv Finansiering. Version. 0.95. Region Stockholm. Hälso- och sjukvårdsförvaltningen, 20210118, se här

Persson, Ingvar. 2021. Vi kommer att få leva med coronaviruset. Ledare. Aftonbladet. 20211122, se här.

Sjödin Öberg, Helena. 2021. Studio DN 15 november: AI-robotar och videosamtal – så fungerar digitala psykologbranschen. 2021-11-15. Programledare: Ülkü Holago.

Gustafsson, Anna.2021. Varannan förlossningsenhet har lagts ner sedan 70-talet. Dagens Nyheter. 2021-11-28, se här (hämtat 2021-11-29)

Läs gärna också det tidigare inlägget på talbart. org.,”Håll ut i mörket, (som Anna-Karin och jag skrev inför jul- och nyårshelgerna för några år sedan, men vars innehåll är aktuellt oavsett tidpunkt på året) för dem som mår dåligt psykiskt, se här.