TALBART

Det är en tanke som slår mig efter att ha lagt ifrån mig Amitav Ghosh bok, Den stora galenskapen, (se föregående inlägg), och den är ungefär: En diktator exempelvis, som Hitler eller Stalin … Bara någon viskat något negativt om denne eller dennes styre, så dröjde det inte länge förrän ”maktens öra” fångat upp viskningen och den som viskat spärrats in eller likviderats.  Det var bara en fråga om tid.  Oavsett om kritiken uttalats i maktens centrum eller i dess yttersta periferi så fångades vederbörandes viskning mest sannolikt upp av maktens hantlangare.

Inte många vågar ta sig ända fram till diktatorn och stirra den rakt i ögonen, eller framsäga sin kritik. Och oftast når man inte så långt. Jag har varken stått inför tornados eller tigrar, men jag har en kuslig känsla av att det som jag själv skräms av är det omänskliga hos människan, hos mig själv. Och det är ett ”egenarbete” såväl som ett arbete som vi måste göra tillsammans som samhälle att jobba med våra skuggsidor. Vi lever i en demokrati i Sverige och bör ta väl vara på den chansen. Alla har den inte, om man ser sig om i världen. Och det finns fortfarande länder som låser in psykiskt sjuka och kedjar fast dem. (Se här: https://sverigesradio.se/artikel/7568464)

Och det finns människor som tar sig ända fram till makten och ”stirrar” den i ögonen. Och det kan ta sig olika uttryck. Jag tänker exempelvis på Gandhi och hans icke-våldsfilosofi. Den nådde inte bara fram till makten, den har nått fram till världen, och in i ett flertal som blivit utövare och som inkarnerar ahimsa, icke-våldsprincipen, som exempelvis Hans Helighet Dalai Lama.

Jag har läst ett exempel på två bröder som tidigt vägrade att ansluta sig till Hitler och nazismen. De ville inte vara ”villiga tyskar”, utföra meningslöst dödande, och låtsas tro på någonting som var tvärt emot det som de stod för och höll heligt. Jag har letat efter källan, men har tyvärr inte hittat den. Men det är ett exempel, enligt min tolkning, på människor som ”stirrat döden i ögonen” för att sedan dö. Och efter lite googlande hittar jag ett exempel på history.com, (2017-10-27) vad jag vill illustrera.  Det är en artikel av författaren Erin Blakemore, ”Meet the Youngest Person Executed for Defying the Nazis” som skriver om trettonåringen som lämnade hitlerjugend under Kristallnatten för han vägrade att låna sig till något sådant som under den natten ägde rum: attacken på judar. Han började stå emot nazismen med kropp, själ och sinne, för Blakemore skriver att när Helmuth Hubener förstod sanningen om Nazityskland så började han sprida den, och fick betala med sitt liv:

”Sixteen-year- old Helmuth Hubener couldnt´t believe his ears. As he crouched in a closet in Hamburg, secretly listening to his brother´s forbidden short-wave radio, the voice of the BBC announcer painted a picture of Nazi Germany that was dramatically different from the one he had been told to believe.” (https://www.-history-com.cdn.ampproject.org/v/s/www.history.com/.amp/news/meet-the-youngest-person-executed-for)

Det dröjde inte många månader förrän Helmuth Hubener var död:

[] “the youngest-ever victim of the Third Reich´s infamous People´s Court.” (ibid)

Kanske drar jag för stora växlar på Ghosh’s bok, men jag anar en parallell här. Det finns enskilda människor som sitter på en enorm makt till förändring genom enbart sin namnteckning: att underteckna ett skövlande av en regnskog eller inte, exempelvis. Eller avvärja ett krig. Men det finns också människor som Helmuth Hubener, som använde den makt han hade: Sitt hjärta, kritiska tänkande och förmåga till handling.

Det här inlägget har blivit mer av ”fritt associerande”. En författare, som Amitav Ghosh, som öser från så många källor och traditioner, inte minst hans egna böcker, (som jag tyvärr inte läst ännu), skakar om mig för han påminner om vikten av att hålla intresset för världen och historien vid liv, och alla de ”närvaroer”, mer eller mindre sannolika, som finns i vårt universum, som han skriver.

Ghosh menar att våra ackumulerade handlingar nu, som lett fram till klimatförändringarna, ligger så tätt uppradade framför oss som på ett radband att vi inte kan missa dess närvaro eller inflytande. (ibid:39) Och här ser jag ännu en parallell till Nazityskland och Holocaust. I ”The Path to Genocide”, (1992) ,betonar Christopher R. Browning att människor inte fick ihop det som skett, inte med tanke på människans natur och framstegstanken och allt annat som framhållits som enbart positivt. (Browning:1992: ix) För att klara av att förhålla sig till det som hänt överhuvudtaget var man tvungen att se det som en ”avvikelse”, något vi människor normalt sett inte var i stånd till att åstadkomma eller blunda för. (ibid).  Browning skriver att uttryck som en ”underlig och oförklarlig händelse” fick beskriva Förintelsen. (ibid)

[] – not to be analyzed in the same way historians’ approach other occurrences and not to be assimilated into our self-understanding.

Gradually, this situation has changed. In the past twenty years in particular, increasing numbers of historians have sought to study the Holocaust not as an impenetrable mystery, (min emfas), but rather as a man-made catastrophe, to be approached with the same tools of historical research and analysis that are applied to other events in our past. (ibid: ix-x)

När Ghosh nämner professorn i antropologi, Eduardo Kohns bok ”How Forests Think. Toward an Anthropology beyond the Human”, (2013), och skriver om ”en indikation på att det finns entiteter i världen, som skogar, som är fullt kapabla att infoga sig själva i våra tankeprocesser”, (Ghosh: ibid:38) så vill jag ta det till mig, och förstå närmare.

Eduardo Kohn skriver i” How Forests Think” om syftet med sina fältstudier i Amazonas i Ecuador:” My own ethnographic meditation has been an attempt to liberate our thinking.” (Kohn: 2013:228)

Jag spekulerar i om det kanske är det Kohns bok som fått Ghosh att äntligen skriva ner sin upplevelse av att befinna sig mitt i tornadons centrum – även om det inte blev i romanform?  Fortfarande i ”berättelsedelen” skriver Amitav Ghosh att de första människorna i Yukon ser glaciärerna som om de vore människor som du och jag. För dem har glaciärerna sinnesstämningar och känslor, kan vara sura eller glada, gillande eller ogillande. (ibid:67).

Och han fortsätter:

”Dessa föreställningar skulle inte heller ha varit otänkbara för en vetenskapsman som Sir Jagadish Chandra Bose, som tillskrev grönsaker och även metaller inslag av medvetande, eller för primatologen Imanishi Kinji som hävdade ”alla elements endräkt på planeten jorden – levande eller icke-levande”. (ibid) ( inlägget har varit publicerat tidigare)

/Helena Maria

Referenser:

Blakemore, Erin. 2017. Meet the Youngest Person Executed for Defying the Nazis. history.com, https://www.-history-com.cdn.ampproject.org/v/s/www.history.com/.amp/news/meet-the-youngest-person-executed-for) [2017-10-27].

Browning, Christopher, R. 1995. The Path to Genocide. Cambridge University Press.

Ghosh, Amitav. 2020.  Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara.  Lund. Palaver Press.

Kohn, Eduardo. 2013. How Forests Think. Toward an Anthropology beyond the Human. University of California Press.

Amitav Ghosh. 2020. Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara. Palaver press. Översättare Roy Isaksson.

Amitav Ghosh, författare och doktor i socialantropologi,  och har skrivit boken ”Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara. Boken är uppdelad i tre delar: Litteratur, Historia och Politik. Det som är kännetecknade för delarnas beteckningar är att både historia och politik till viss del handlar om berättelser, ett narrativ.  Boken kan ses som en essaisamling, som också innehåller många referenser till, och utdrag ur hans tidigare böcker,

Bakom bokens tillkomst ligger ett Amitav Ghosh eget möte med en tornado i Delhi i slutet av 1970-talet.  Han lyckades komma under skydd, men såg tornadons framfart och kunde inte riktigt bli kvitt vad han upplevt.  

Det var så här som jag blev medveten om den viktiga närheten av ickemänsklig närvaro, genom ögonblick av igenkänning som påtvingades mig av min omgivning. (ibid:15)

Flera gånger försökte han att skriva om händelsen i romanform, men den undflydde honom.  I ”Den stora galenskapen”, finns den emellertid med, men också den familjehistoria som förbinder Ghosh med naturkatastrofer och på senare årtionden, de enorma klimatförändringarna.

Konsekvensen av en naturkatastrof finns med i Amitav Ghosh släkts minne, delar av den var ekologiska flyktingar långt innan begreppet myntades. (Ghosh:2020:13) Efter det att floden Padma ändrade sitt lopp översvämmades byn, i dåvarande Bangla Desh, där hans förfäder bodde, och nästan alla invånarna dog. (ibid) Hans släktingar överlevde, men rycktes upp med rötterna.   De flyttade till Bihar, till en plats vid floden Ganges. (ibid:13-14).

Det finns en igenkänning, en förförståelse i släkten som Ghosh menar gjort honom mer lyhörd och uppmärksam på naturkatastrofer. (ibid: 14).

Som författare frågar han sig varför inte klimatförändringarna gör sig mer påminda i den fiktiva litteraturen:

Är strömmarna av global uppvärmning för vilda för att kunna navigeras med berättandets sedvanliga skutor?

Någon brist på information kan det inte bero på, konstaterar han. Han berättar om sina försök att skriva om tornadon som ”kom som ett piskrapp ner till jorden, på väg mot ”, (ibid; 21), honom den 17 mars, 1978.  Han menar att författare oundvikligen bearbetar sina egna erfarenheter i sina romaner, men när han själv skulle försöka sig på det gick han bet. Han refererar till händelsen bland annat med ordet kuslig, i den mening som Freud och Heidegger la in i ordet.

Det finns böcker som tar upp klimatförändringarna, understryker han dock, och nämner bland annat Barbara Kingsolvers roman ”Flight Behaviour” och Liz Jensens ”Rapture”, en del av det som kallas ekolitteratur.

I hans egna romaner har han skrivit enbart indirekt om klimatförändringarna fast han sysslat med klimatförändringarna under lång tid, framhåller han.

”När jag tänker på den dåliga överensstämmelsen mellan min personliga oro och innehållet i mina publicerade verk, har jag kommit att bli övertygad om att diskrepansen inte är resultatet av personliga förkärlekar: den kommer ur de märkliga former av motstånd som klimatförändringen uppvisar mot det som nu betraktas som seriös skönlitteratur. (ibid:18).

Ett motstånd som Ghosh menar de flesta författare ger prov på. Och kanske är det så feel-good romanen uppstått, eller så är det vi läsare som efterfrågar något ”mer lättsamt” och marknaden erbjuder oss det. Ghosh menar att Antropocen ”innebär en utmaning inte bara för konsterna och humaniora, utan också för vårt sunda förnufts förståelse och bortom det till nutida kultur i allmänhet.”

Det är inte vidare smickrande att läsa om vårt kulturella, i förlängningen materiella, begär: 

Kultur skapar längtan – efter fordon och apparater, efter vissa sorts trädgårdar och bostäder – den är bland de främsta pådrivarna i kolekonomin. (ibid:19).

Ghohs menar till och med att blotta omnämnandet av klimatförändringarna kan leda till förvisning från den seriösa litteraurens reservat och frågar sig varför?

Han berör något som kan vara ett skäl när han framför att kostnaderna bakom de kulturella begär som gestaltas är väldigt stora, men att dessa konstander inte framträder, utan hålls dolda.

Han ser undvikandet som ett större undvikande: undvikandet av det icke-mänskliga.  För upplevelsen med tornadon i Delhi blev för Amitav Ghosh ett laddat möte i dubbel bemärkelse.  Han skriver att han både beskådade och blev beskådad. Och han liknar det vid ett möte med en tiger; har man en gång sett en tiger i ögonen är något i en från det ögonblicket som för alltid har förändrats. Det handlar om förnyad medvetenhet, hävdar Ghosh, och berättar om att när han skriver om Sundarban så möter han just människor som har denna medvetenhet, vars medvetenhet inte behöver någon förnyelse, som aldrig tvivlat på att tigrar och många andra djur besitter intelligens och handlingskraft. (ibid:67) 

Så här beskriver Ghosh sin upplevelse av tornadon: Och i det ögonblick av kontakt planterades något djupt i mitt inre, någonting oreducerbart mystiskt, någonting helt skilt från faran jag hade befunnit mig i och förstörelsen som jag hade bevittnat; någonting som inte var en egenskap hos saken själv utan hos det sätt på vilken den hade korsat mitt liv.” (ibid:23)

Ghosh var med om en osannolik händelse, skriver han. Han betonar att den tidiga litteraturen, som de forntida hinduiska byggde på osannolika händelser. Men de osannolika händelserna försvann.

 [   ] Istället för att få berättat vad som hände får vi veta vad som iakttogs. (Ibid:27) (och genom vems öga).

Det mest slående med romanformen, enligt Ghosh är allt som inte får plats innanför dess ”inramning”; att ”inramningen” och ”känslan av plats” som måste finnas i en roman, mer eller mindre kapar av rottrådarna till den större världen. Han tar Jane Austens romaner som exempel, och menar att de drar sig undan imperiets nätverk. (ibid:67) Sedan finns det också det som tar Jane Austen i ”försvar”. Författaren Carol Shields är en av dem som vill påminna om att Austens värld trots allt inte var så snäv som en del läsare velat få den till:

”Genom antaganden, genom att inte tolka det inte klart utsagda, kan vi bakom Austens romaner finna ett sansat, intelligent vittne till en värld stadd i snabb omvandling. Bakom varje Austensamtal, varje slumpartat möte på en lerig väg, varje kortspelskväll framför brasan, varje framfusig, störande milissoldat finns det historiska undermeningar.” (Shields:2002:10).

Men Ghosh är ute efter något annat, något mer radikalt, vittomfattande. En text som har med både det mänskliga och icke-mänskliga, det ominösa och kusliga, och där natur och kultur matchar, inte är tudelat. Något som har med alla de världar, som han rör sig emellan, inte minst kunskapsmässigt, men också generationers efter generationers erfarenheter av hur naturen kan drabba människorna. En passion, eller besatthet, eller djupt rotad insikt, om man så vill, som har sin upprinnelse i familjeerfarenheten från den gången vid Padmafloden, och som kommer till uttryck också i hans ängslan för mamman i Kolkata, som han vill flytta därifrån, därför att mångmiljonstaden Kolkata lever under ett ständigt hot från klimatförändringen, trots att den inte är belägen vid havet. (ibid:57) Denna vetskap fick han genom att läsa en rapport från Världsbanken. (ibid)

När han försökte framföra till henne att han ansåg att hon borde flytta såg hon på honom som om han förlorat förståndet, berättar Amitav Ghosh. (ibid:58)

Det är den här berättelsen med sina historiska och politiska dimensioner och framtida implikationer som Ghosh menar att han hittills inte klarat av att anpassa till romanformat. Att de egna erfarenheterna utgör drivkraften bakom det han skriver gör allt intressant och jag läser ivrigt. Också om kolet och oljan och Asiens roll eller roller i ”den stora galenskapen”.

 Själva den materiella beskaffenheten hos kol är sådan att den möjliggör och främjar motstånd mot den etablerade ordningen, skriver Ghosh och forsätter med att beskriva hur själva processen av brytningen och sedan transporten, upp från gruvan till jordytan, skapar vad han kallar en ovanlig autonomi för gruvarbetare. (ibid:76) Gosh citerar därefter professorn och författaren Timothy Mitchell som skrivit ”Carbone Democracy. Political Power in the Age of Oil”, (2011),:

[  ] stridbarheten som utvecklades på dessa arbetsplatser var typiskt nog en strävan att försvara denna autonomi”. (ibid:76)

Det är tack vare gruvarbetarna, och därför själva kolekonomin, förtydligar Ghosh, som de demokratiska rättigheterna utvidgades så enormt mellan 1870 och första världskriget, och Ghosh fortsätter med att betona att det inte var någon tillfällighet att gruvarbetarna stod i främsta ledet i den demokratiska rättighetskampen. 

Efter kolet följer bland annat berättelsen om oljeekonomin, och om Burma, världens första oljeproducent, men att britterna såg till att lägga beslag på den burmesiska oljan under kolonialismen.

(Inlägget har varit publicerat tidigare på annan plats).

/Helena Maria

Referenser och länkar:

Amitav Ghosh. 2020. Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara. Palaver press.

Shields, Carol. 2002. Jane Austen. Stockholm. Albert Bonniers förlag.

Konferensen ”Värna våra yngsta- Späda barns Rätt till Hälsa och Utveckling”, arrangerades 2018 gemensamt av Folkhälsomyndigheten, Linnéuniversitetet och Socialstyrelsen.

Bland annat framkom det att det råder ojämlika förutsättningar i hälsa nationellt.

Kerstin Petersson, barnmorska och konsult, Sveriges kommuner och landsting, SKL, påpekade exempelvis att det råder stora skillnader mellan länen i vilken mån det sker hembesök efter förlossningen, enligt Agneta Berghamre -Heins och anhorig. se.  Göteborg har lägst antal hembesök medan Skaraborgs län uppvisar det högsta antalet hembesök i landet, se här.

Kerstin Petersson redogjorde också för en rapport från Stockholms län, SLL 2017, enligt anhorig.se.  Rubriken på rapporten lyder ”Barns ojämlika förutsättningar för hälsa i Stockholms län”.  Vad det gäller tandhälsa, fetma och amningsfrekvens uppenbaras stora variationer.

Den övergripande rubriken på föredraget var ”Trygg före, under och efter graviditet, och en barnhälsovård som når alla – Nationella satsningar på föräldrar och barn.”

2015 ingick SKL och regeringen en överenskommelse som handlar om just det som titeln på föredraget slår fast ovan och där ledordet är trygghet.  Kerstin Petersson betonade vikten av att det finns ett förtroende för varandra inom vårdkedjan och att den tryggheten förmedlas till föräldrarna.  (Och enligt anhorig.se är överenskommelsen är förlängd och pågår fram till 2022).

Det finns också många andra projekt inom SKL som pågår runt omkring i Sverige. Bland annat samspelsbehandling till familjer med barn i åldern 0-5 år. Se också mer om regeringens nya strategi, (2018) till stöttning till föräldrar i föräldraskap här.

Barn har ojämlika förutsättningar konstateras det på konferensen, och docent Pia Risholm Mothander, Stockholms universitet, som avslutningstalade, gjorde det med en kravlista som innefattade en gemensam utvecklingspsykologisk kunskapsbas, och engagemang på alla nivåer från politiker, beslutsfattare, klinikchefer och medarbetare samt att skapa avgörande förutsättningar i samhället, se här.

Jag lyssnade på hennes inspelade föredrag och där tar hon även upp hur emotionell svält påverkar barn, ur epigenetiskt perspektiv. Hon nämnde också i förbigående om ”cold face” och ”still face” och hur det skrämmer, förvirrar och inverkar på barn, exempel finns på youtube. Även för en vuxen är ett ”cold face” olustigt och obehagligt, tänker jag. Det här med ”emotionell svält”knyter också tillbaka till inlägget om institutioner och anknytning, se här.   

I boken ”Att älska. Om kärlekens natur” av vetenskapsjournalisten, neurobiologen och författaren Lone Frank läser jag bland annat:

”Anknytning har långverkande betydelse för barns socioemotionella utveckling.’ Den slutsatsen drar en grupp amerikanska, brittiska och holländska forskare i den hittills största analysen som lades fram i ”Child Development Perspectives 2017”. De konstaterar samtidigt att man måste frikänna föräldrarna från den absolut största delen av skulden för anknytningsmönstret”. (s. 53)

Lone Frank betonar att det inte är de känslor som utspelar sig djupt inne i en föräldrars huvud som räknas för barnet utan de handlingar som föräldrar utför.  Hon pekar på det här med en ”trygg bas”, att barnet är tryggt i att det finns någon där som tar sig an dess behov, och som finns där även när det visar rädsla, smärta och andra besvärliga sidor.  Att barnet får utforska dessa sidor hos sig utan att bli bortstött av föräldrar.

Lone Frank tillbringar tid med och intervjuar psykolog Mette Skovgaard Vaever, som leder Köpenhamns Universitets Babylab och som föreläste på Värna våra yngsta-konferensen 2018. Hon säger till Lone Frank att de vet att aknytningsmönstret är fastlagt vid ett års ålder. Frank är noggrann med att peka att i forskningen kring anknytning har vissa forskare klagat på att det tvärkulturella perspektivet lyser med sin frånvaro. Fenomenet anknytning ingår i ett västerländskt teoribygge, understryks.

När Lone Frank frågar om vilken inverkan deras egen kultur har förklarar Mette Skovgaard Vaever att man ser fler relativt otrygga-undflyende barn i Skandinavien jämfört med USA:

”Forskare hävdar att det kan ha att göra med att vi väldigt tidigt skickar våra barn på institutioner där mor och far inte finns närvarande. Ute i institutionsvärlden kan det löna sig med en skenbart självständig stil där man trots stress och utmaningar klarar sig själv i krissituationer.” (s. 50)

För att återanknyta till anhorig.se.  Det finns mycket att hämta där. Fler konferenser och dess material att titta på, inte minst av ”Värna våra yngsta”, som är en årlig konferens.

Det redogörs för många projekt, bland annat ett som handlar om unga omsorgsgivare, och där forskarna betonar vikten av förebyggande arbete. Unga omsorgsgivare, som exempelvis kanske tar hand om en förälder, har hittills varit mer eller mindre ”bortglömda”. Projektet är ett EU-projekt som heter ”ME-WE-Psykosocialt stöd för att främja psykisk hälsa och välbefinnande bland unga omsorgsgivare”. Det presenteras av professor och FoU- ledare Elizabeth Hanson, Linnèuniversitetet, se här. Det påbörjades den förste januari 2018 och avslutades 2021. Webbinarien från den konferensen leds av författaren Mark Levengood.

Till sist vill jag bara understryka vikten av att hjälpen och insatserna fördelas jämlikt nationellt, att alla som behöver hjälp får det. Hälsa, inte minst psykisk hälsa, börjar med en trygg bas. Har man en trygg bas står man starkare mot påfrestningar. Ett system som ”svajar” är en grogrund för oro. Den oron finns här redan. Att läsa om tillståndet för förlossnings- och spädbarnsvården är närmast kusligt. Ge vården ”pengarna.nu” politiker! Spara inte in på framtiden.

/Helena Maria

Referenser:

Frank, Lone. 2021. Att älska. Om kärlekens natur. Stockholm. Albert Bonniers förlag.

Youtube, Cappelen Damm. Lone Frank om foreldrekjaerlighet. 2021-03-11, se här

youtube. Science University of Copenhagen:Forskere underviser sundhedsplejersker i at opdage mistrivsel hos babyer. 2019-10-31, se här

Broheden, Tove & Hannah Dahlbäck. 2021. Förlossningsvården i Stockholm snart utom all räddning. 2021-10-28. DN Debatt. Dagens Nyheter.

https://www.dn.se/debatt/forlossningsvarden-i-stockholm-snart-utom-all-raddning/

Sjögren, Anna.2021. Vårdförbundets om förlossningskrisen: Risk att det sprider sig. 2021-11-01. Aftonbladet, se här.

anhoriga.se

http://www.anhoriga.se/publicerat/nyheter-reportage/reportage/alla-barns-ratt-till-en-bra-start-i-livet/tog-kerstin-petersson-barnmorska-och-konsult-sveriges-kommuner-och-landsting-skl/

epigenetik, se här

I föregående inlägg om vattenkrisen i Iqaluit säger en av de intervjuade, ungefär: Vi är här, vi måste ta itu med det.  Det handlar om något så essentiellt som vatten. Ursprungsbefolkningen i Nunavut levt med klimatförändringarna i årtionden. De är i framkant, de har slagit larm gång på gång, och behöver ett nytt vattensystem på systemisk nivå, enligt podcasten Front Burner (se förra inlägget här).

CBC-journalisten Pauline Pemik, refererad till ovan, berättar mer utförligt att det goda med att befinna sig i Nunavut och dess territorium är att när det händer saker, som det här med vattenkontaminationen, så hur upprörda och arga de än är så måste de ändå försöka hitta en lösning, om än temporär, för ”we are the ones who are here and we have to deal with it”.

 Och det är det jag tänker på när jag hör Pauline Pemik och hennes kollega Jackie McKay i podcasten, att det är uthållighet som det handlar om. Om att orka. Och i slutändan behöver det koka ner till att bli lyssnade på, att Nunavut får det nya vattenförsörjningssystem som det så väl behöver. Att pengarna skjuts till och att klyftan mellan ursprungsbefolkningen och den övriga befolkningen vad det gäller tillgång till rent vatten, bostäder, utbildning och sjukvård krymper ihop.

Det bör tilläggas att det inte är alla som orkar, och skälen kan vara många. Enligt forskaren Arnt Ove Eikeland, på forskningscentret Sámi Instituhta, är självmord och psykisk ohälsa ett arktiskt problem. (se här) Han har bland annat gjort undersökningar i Skandinavien, Nunavut i Kanada och på Grönland. En orsak som anges i samer.se är stressen som uppstår är hur man ska kunna fortsätta leva av naturen samtidigt som man ska hitta en ekonomisk bärkraft. Jag vill förtydliga att man kan vara väldigt stark, men är oddsen för höga emot en och traumatiseringen djup, kan det bli övermäktigt om det inte finns hjälp eller stöttning inom räckhåll. Trakasserier, rasism, och duster med myndigheter och byråkrati kan nöta ner den bästa, om det får hålla på tillräckligt länge. Särskilt om det pågått i generationer. (se Sheila Watt-Cloutier, referenser)

Författaren Sheila Watt-Cloutier pekar i en Tedx talk på Youtube under rubriken ”Human Trauma and Climate Trauma as One” från 2016 på att ”det som händer i Arktis stannar inte i Arktisk.” Allt i vår värld är beroende av vartannat och hänger ihop.  Hon talar om ”tumultartad” förändring och frågar sig hur man som inuiter kunde tappa bort sig, förlora vägen ur sikte under bara en livstid? När man kommer från en sådan kraftfull, uthållig och genial kultur, som hade sina egna system på plats och som på kraftfulla sätt undervisade barnen om möjligheter och utmaningar i livet.  Hur kom vi till den punkt där vi befinner oss, så beroende av institutioner, processer och substanser? Och hon betonar att de har tänkt djupt kring de här frågorna, för det har inte alltid varit så i det inuitiska samhället. Hon berättar exempelvis att det första självmordet där hon bodde skedde när hon var arton år, och det var ovanligt då. I dag är det ingen ovanlig företeelse. Men när de ska sträcka sig efter lösningarna, det som ska hela, beläringarna som är förknippade med snö och is, så smälter de senare. Is handlar inte bara om ursprungsbefolkningens rörlighet och transportmöjligheter, utan om en stor del av deras identitet. Den är deras livskraft, den är ” the highway” som för dem ut i omgivningarna, i landskapet varifrån de får sin organiska föda. Sheila Watt-Courier tar upp mot slutet av sitt tal att vi inte bara kan ”tänka oss igenom” de här ämnena, de här brännande frågorna. Hon menar att vi behöver börja ”feel our way through”. Vi har försökt med politik, ekonomi, teknologi, men det har inte fungerat riktigt, och nu, betonar hon, behöver vi gå tillbaka ”those places” där vi kan finna ” the common ground”. Och kanske till och med, föreslår hon, försöka befinna oss på den platsen där vi förstår att allt har betydelse och att allt är förbundet.  Att återupptäcka, på något vis den magi som hon tidigare i talet talat om, en magi som inte är den som möter oss i sagans värld utan mer den slags ”real connection-kind of way” varvid vi kan nå gemensam grund kring de här frågorna och expandera våra horisonter som en gemensam mänsklighet. Watts-Cloutie inskärper, att om vi kan komma att förstå att Arktisk är levern, är hälsobarometern för resten av planeten,  om vi kan göra de förbindelserna/sammankopplingarna, inte bara i termer av isen och den fysiska aspekten av klimatförändringarna utan som att inuiterna förlorar sin känsla av identitet,  känsla av själv och egenvärde genom allt detta trauma som de gått igenom, och nu också med klimattraumatiken i bilden måste vi inse att deras mänskliga trauma och klimattrauma är ett och detsamma och lösningarna likaså.

Det är att förstå varandra, känna medkänsla med varandra, inte ”othering” varandra, framhåller Sheila Watt-Cloutier.

Enligt mig, poängterar Sheila Watt-Coutier, är det här den väg som vi måste ta för att adressera de här frågorna därför att ”we are in this together. And together we got this. We got this”.

Att det tar så lång tid för hur klimatförändringarna et cetera påverkar vår planet att sjunka in hos makthavare och de flesta av oss som inte lever på Arktis exempelvis eller i Sápmi, belyser filosofen, författaren och forskaren Shoshana Zuboff på ett intressant sätt när hon drar en parallell mellan den nya övervakningskapitalismen och hur det var med miljöförändringarna initialt. Det gör hon i en podcast med Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson (se här) Deras samtal tar avstamp i Zuboffs bok ”Övervakningskapitalismen” som nyss kommit ut på svenska, se här.

Shoshana Zuboff resonerar ungefär så här att det här med övervakningskapitalismen o c h miljöförstöringen är så exempellösa att vi inte kan föreställa oss det. Våra sinnen har helt enkelt inga kategorier för att föreställa oss det som aldrig har hänt förut i historien, betonar hon.

Zuboff beskriver hur vi står ansikte mot ansikte med det här problemet med klimatförändringar, med global uppvärmning, och understryker flera gånger att det som händer med vår jord är utan motstycke och att människor som har förstått det har bett och vädjat till oss för årtionden: Snälla, snälla, handla.  Förstå detta. 

Det är så utan motstycke, inpräntar Zuboff, och förtydligar de här krafterna som är igång är svåra att förstå. Så det som sker är att det är först med extremvädret, med översvämningar, vilda bränder, ökenutbredning och höjning av havsnivån som vi börjar förstå för då först erfar vi:

”Only when we experience it will we finally imagine it and begin to think forward and begin to mobilize”.

Enligt citatet från FAO i förra inlägget befinner sig ursprungsfolken ”at the forefront”  av utvecklingen. Vad de redan sett och erfarit  och kämpat med sedan årtionden har många av oss svårt att ta in. Speciellt om vi har fjärmat oss från naturen och lever utan förbindelse eller kontinuitet med den. Då är vi närmast blinda för vilka arter som saknas på ängen, fjället, skogen och så vidare. Och vi förstår inte hur ekosystemens olika delar är uppbyggda eller hänger ihop.

Det finns kunskap och erfarenheter som är väldigt sällsynta och dyrköpta, och som väldigt få, som ursprungsbefolkningar, besitter. Lyckosamt för planeten finns det en hel del forskare, inte minst bland urbefolkningarna själva, som är medvetna om detta och som bidrar med kunskap och forskning.  (Inte minst om naturens betydelse för den psykiska hälsan, se här)

 Frågan är hur de flesta andra av oss värderar den kunskapen, eller snarare de människor som förkroppsligar den. Särskilt som våra egna intressen är inblandade, som när vi behöver metaller till våra elektroniska apparater, inte minst våra mobiltelefoner.  

/Helena Maria

Referenser:

Gupta, Sanjay.2021. Keep Sharp. Build a Better Brain at Any Age. Headline. E-bok.

http://www.samer.se/2676

Youtube. Human Trauma and Climate Trauma as One/ Sheila Watt-Cloutier/TEDx Talks. 2016-09-13. se här

Läs och se gärna också:

https://elemental.medium.com/how-to-build-a-more-resilient-brain-5b00785868cc

https://aspenbraininstitute.org/blog-posts/12strategiesforresilience

Tips på en dokumentär om klimatförändringarnas faror från en kommentator:

Fred Hilgemann Films: The Prophecy – A warning of Climate Change in Alaska. 2018. Skriven och regiserad av Dmitry Trakovsky & Paloma Veinstein. Kan ses på vimeo, se här.

Se gärna även den amerikanska dokumentären från 2021 ”Dagen då vattnet tar slut” på Svt Play här. Publicerad tisdagen den 20 juli och kan ses till 31 mars, 2024.

Kent Driscoll. 2021. From politics, protest to a clean water crisis – 2021 was a year if firsts in Nunavut. aptn. National news. Publicerades 21-12-22.

https://www.aptnnews.ca/national-news/politics-protest-clean-water-crisis-2021-was-a-year-of-firsts-nunavut/ (hämtad: 21-12-27)

I podcasten Front Burner, en kanadensisk nyhetspodd från CBC News och CBC Podcasts, tog man i dag, den tjugonde oktober, upp den vattennödsituation som uppstod i Iqaluit, Nunavut, i början av oktober. En nödsituation som inte uppmärksammades korrekt av stadens tjänstemän förrän efter en vecka av vattenkontamination.

Det som hänt har skadat tilliten hos invånarna, förklarar borgmästaren i Iqaluit, Kenny Bell, för den intervjuande journalisten. Han betonar också deras rädsla, att den inte är över än. 

I podcasten intervjuar CBC:s journalist två andra journalister, Pauline Pemik och Jackie McKay på CBC Nunavut, om situationen och hur den uppstod.

De berättar att början av oktober började det dyka upp inlägg på FB och sociala medier om att dricksvattnet i Iqaluit luktade drivmedel, som diesel, att något förorenat det. Och sedan larmades myndigheterna och även stadens borgmästare.  Men invånarna fick höra att vattnet var drickbart, att det inte var någon fara. Det visade sig att myndigheten som testade vattnet hade testat för bakterier och andra kontaminationer, men inte kolväten.

Först efter en vecka började tjänstemännen efterfråga invånarnas rapporter om diesellukt och kunde därmed konstatera att spår av drivmedel kommit in i vattentanken, men man vet ännu inte hur.  Staden försattes i en nödsituation.

Nödsituationen satte fingret på den gränssituation vad det gäller vattenbrist som ursprungsbefolkningen i Nunavut lever med.  Det är långt ifrån första gången, och dessutom  lever man med en situation där buteljerat vatten flygs in.

Jackie McKay säger exempelvis:

“If we are going to be a capital city in Canada, we should be able to rely on the water coming out of our taps.”

I podcasten pekar journalisterna på klyftan mellan Nunavut och resten av Canada. En klyfta som bara växt med klimatkrisen och som fortsätter att växa.

Ursprungsbefolkningen i Nunavut har levt farligt när a en vattennödsituation i åratal, och det behövs en helt ny infrastruktur för vattenförsörjningen, men också nya hus som är anpassade för dessa. Vatten faciliteterna behöver byggas om så att de kan bära upp en växande befolkning. Det behövs också en ny vattenreservoar för genom de brott på vattenledningarna som uppstår när vattnet fryser och därmed expanderar går enorma vattenmassor förlorade. Buteljerat vatten i mängder flygs också in, och i podcasten talar journalisterna också om planerna på hur de här vattenflaskorna ska kunna återvinnas. Nunavut har ingen egen återvinning så flaskorna måste till exempel, som en lösning, skeppas iväg.

Det är inte bara vatten som det är brist på, utan Pauline Pemik pekar på andra brister också. Exempelvis bristen på bostäder, något som resten av Canada nu börjar känna av, men som Nunavut alltid fått dras med. I Nunavut finns inte heller tillräckligt med infrastruktur för sjukvård, skolor, förskolor eller tandläkare.  Listan bara fortsätter, konstaterar hon.

Pemik visar också på hur det byggts en hamn som inte bara betjänar territoriet utan företag från resten av Canada såväl som internationella företag.  Hon menar att Nunavut behöver tillgodose bara sina egna behov också, vad det gäller infrastruktur exempelvis, men också annat, och säger:

” I don´t know how to validate  or somehow explain that our lives are just as important as lives over there”.

Pauline Pemik beskriver för den intervjuande journalisten att det är skrämmande att tvätta händerna i vattnet från kranen även om det från officiellt håll sagts att det är ofarligt. Hon beskriver hur vattnet, i den minut det rör vid hennes hud känns som gas. Och hon kan inte bara göra det, så det enda hon kan göra är att åka till en väns hus och tvätta sig där. (enligt aptnews.ca den 13 0tober, 2021, så varnas gravida kvinnor och föräldrar med barn att inte tvätta sina barn i vattnet) Och sedan går hon till de olika hämtställen i staden där myndigheterna tillhandahåller vatten via vattentruckar för att ha så att hon klarar sig. Sedan försöker hon hjälpa andra som inte kan hämta vatten själv.  Många är engagerade i att hjälpa eftersom vattnet fortfarande inte är drickbart.

Jackie Mc Kay berättar om hur hon bland annat hämtar vatten i Sylvia Grinnell River och kokar det när hon kommer hem.  

På grund av klimatförändringarna går det inte längre att färdas över isen för att nå sjöar längre bort där man annars brukat kunna hämta vatten, berättar hon.  Hela levnadscykeln där invånarna försörjer sig på det som Nunavut ger av vatten, kött och fisk, har rubbats.

Den 25 juni 2021, i UN News. Global Perspectives Human Stories, uttalade FN:s livsmedels – och jordbruksorganisation, följande:

”Indigenous people living on the frontline of climate change could offer potentially ground-breaking insight

into biodiversity protection and sustainability, but they urgently need help

to withstand a growing number of threats to their way of life”. (se här)

/Helena Maria

Referens:

CBC Podcast: How Iqaluit’s crisis is connected to climate change. 22 minutes. Posted Oct 20, 2021. (se här)

Se gärna också:

Kent Driscoll. 2021. For years people in Iqaluit have feared their water, now it’s undrinkable. Oktober 13, 2021. aptn. National news. (se här)

Willow Fiddler. 2021. Iqaluit residents collect river water, city fills up tanks after gasoline suspected in tap water. Oktober, 13, 2021. The Globe and Mail.

https://www.theglobeandmail.com/canada/article-iqaluit-residents-collect-river-water-city-fills-up-tanks-after/

I slutet av år 2014 avlider patienten Sinthu Selvarajah på Västmanlands sjukhus. Han hade kommit in på psykiatriakuten dagen före på grund av psykos. Sju år tidigare fick han diagnosen bipolär, men hade inte varit sjuk sedan dess.

Ekot granskade ”Fallet Sinthu Selvarajah, och del 1 heter ”Död i Slutet rum” och reportrar var Bo-Göran Bodin och Daniel Velasco.  (se här) Det har gjorts fler inslag, och jag kommer att länka till dem nedan.

”Jag får intrycket av att han tror att personalen ska förgifta medpatienterna, att det är något sådant psykiatriskt agg hos honom”, förklarar en av personalen i inslaget. ”Det är den enda förklaringen som jag kan få till, men i det blir så himla rädd, han slår på någon då, kanske för att han tror att han ska skydda patienterna. ”

Sinthu blir aggressiv och personalen trycker på larmet, sammanfattas det. En skötare som är en av dem som kommer dit berättar för reportern i fråga:

”Han kommer springande ut i korridoren, vad han ser i sin värld vet inte vi, men han springer mot oss, vi backar, han fortsätter, springer på nästa, den backar också, fortsätter ner i korridorren, det finns också information om att han har vassa föremål, troligtvis rakblad i handen.” Om Sinthu Selvarajah varit med om ett larm på psyket förut vet vi inte.

En av reportrarna berättar att flera personer ser att Sinthu Selvarajah har en penna i handen, en patient trycker sig se att det blänker och tror att det är ett rakblad.  Förklarar att ett sådant aldrig kommer att hittas, men uppgiften om rakbladet gör att personalen snart kommer att ringa polisen.

En ur personalen berättar vidare att Sinthu Selvarajah fortsätter att springa och springer ner på andra delen av avdelningen och in på ett rum. Han springer efter honom, och då säger någon:” Lås dörren så har vi honom säker”.

Fredrik, AT-läkaren på avdelningen, nås av larmet och såg att det var en skötare och en sjuksköterska som stod och höll för dörren. Och någon som försökte komma ut från andra sidan dörren tryckte mot dörren. Någon annan berättar att ”Sedan ringde vi vakten, och sedan var det någon som ringde polisen. Sinthu sparkar först mot dörren men så lugnar han ner sig och han sa därinne: Kan jag få komma ut nu, jag är lugn nu.”

Reportern frågar då: ”Vad hände då?”

”Vi vågade inte släppa ut honom eftersom det var någon som sa att han hade ett rakblad”.

”Ni bestämde att ni ändå ska låta polisen komma dit?”.

”Mm”.

Sedan berättas det att det inte tar särskilt lång tid förrän polisen och en ordningsvakt anländer. Antalet poliser är fem, varav tre civilklädda med någon slags polisväst och två är uniformerade. De civilklädda beskrivs vara klädda i västar, och är polisens specialstyrka GSU, som bland annat får rycka in vid razzior mot Mc-gäng.  Det påpekas också att en av de civilklädda poliserna också har en sköld.

En personal berättar att polisen säger åt oss att backa och öppnar dörren bara lite grand på glänt och tittar in och en av poliserna säger att Sinthu har en penna i handen.  Polisen kommer sedan att skriva i sina rapporter att Sinthu var utåtagerande med ett rakblad i handen mot personalen, sägs i inslaget. Men AT- läkaren Fredrik hör hur poliserna, redan innan de går in i rummet, ser att det är en penna han har i handen och något rakblad kommer aldrig att hittas.

Jag kommer inte att relatera vidare, jag lyssnade på båda inslagen i våras och därefter skrev jag ett inlägg som jag förlorade på grund av en tangentmiss. Men fallet Sinthu har inte lämnat mig. Då som nu, tänker jag tillbaka på alla de gånger som jag själv varit intagen på ett av de stora mentalsjukhusen eller psykiatrisk klinik.  Jag har varit med om larm som gått på andra avdelningar, och personal från ”min avdelning” som rusat dit för att hjälpa sina kollegor. Jag har också varit med om när en patient på avdelningen där jag vistades började ”löpa amok” och hur vi andra beordrades in på våra rum och stänga vår dörr.  Det var ganska skrämmande, milt uttryckt. Men som sagt, på en psykiatrisk avdelning inträffar incidenter och min erfarenhet i allmänhet är att de flesta skötare är erfarna och lugna i de här situationerna.  De är de som jobbar närmast patienterna, och oftast har man som patient numera en eller två kontaktmän bland dem. I ”fallet Sinthu” det finns vittnessmål som tyder på att det i slutändan, när polisen anlänt, sprayades med väldigt mycket pepparspray, ”för det stank ut i korridorren”, och vittnesmål om grepp som inte bör användas.

Men jag skulle ända vilja börja från början, därför det gick snett från början, skulle jag vilja påstå, och helheten är viktig. Och ska man dra någon lärdom från detta måste man börja där, utan att på något sett förbise vad som pågick i det ”slutna rummet”, enligt vittnesmålen.

Jag vet inte vilka slutsatser som dragits internt, och vad man lärt sig av en sådan här ytterligt tragisk händelse – varje dödsfall på en psykiatrisk klinik är ett nederlag inte bara för psykiatrin och de inblandade, utan för hela samhället.

Jag skulle vilja dröja vid det här med vad ”patienten ser i sin värld, för sitt inre öga” och allas vår varseblivning.  Varseblivningen spelar oss alla spratt ibland: hur många av oss har inte misstagit ett rep för en orm, inte minst när det är skymning eller mörkt?

Jag vänder mig lite mot att en skötare pratar om att man inte vet vad Sinthu ser ” i sin värld”; det är ju i och för sig riktigt, vi vet ingenting om vad en annan människa ser eller upplever, vilket också den ”felaktiga perceptionen”, (jag reserverar mig då det inte råder konsensus om det), från en patients sida visar på. En patient som ”tycker att det blänker” och får det till att Sinthu har ett rakblad i handen, det talas till och med om rakblad i pluralis i programmet.

Måste man alltid utgå ifrån att en patient hallucinerar eller ”ser” saker? Uppenbarligen inte.

Varför räckte det inte med att konstatera att Sinthu mådde dåligt, och som någon sa, att han var rädd och stressad.  Enligt min erfarenhet, och den kunskap som jag fått mig förmedlad eller stött på, handlar psykisk sjukdom ytterst om trauma, och då handlar det ofta om något från det förflutna som spelas upp i nuet och det kan ses som något ”hallucinatoriskt”.

Det låter rimligt att Sinthu inte gillade ”medicinutdelningen”. Att han kanske inte gillade neuroleptika; att han inte såg det som en lösning på patienters problem, att han visste att det var bara ett slags ”omplåstring”, att det i sig inte löser det som problematiska eller komplexa som en människa brottas med. Men det är kanske bara något som jag läser in. Däremot vet jag att patienter inom psykiatrin som är negativa mot medicinering överlag ses som besvärliga .

Sinthu var ingenjör, hade studerat matematik och naturvetenskap.  Kanske hade han läst på om litium, neuroleptika över huvud taget. 

Något hände när han såg personalen gå omkring och dela ut medicin. En ritual som kan te sig ganska absurd. Att det är det enda som står till buds, när det jag behöver istället är närhet, omsorg, att prata.  När det enda jag kanske behöver är att ha min mamma hos mig.

Någon såg ett rakblad där det bara fanns en penna, och det utlöste hela kedjan av händelser, om jag förstått det rätt.  Men så enkelt är det inte. Det tycks inte råda något slutgiltigt konsensus bland personalen vad man verkligen såg…Någon ur personalen ringde polisen, säger man i reportaget.

Förutsättningslöst frågat, varför? Vilka rutiner har man kring när man ringer polisen? Vad sades i det här samtalet till polisen?  Det kan vara av värde eftersom hela fem poliser kom till avdelningen, inklusive två från en speciell styrka inom polisen.

Vad fick dem att komma så många?  Vad har polisen för rutiner när personal ringer från en psykiatrisk klinik?  Finns det vissa ”signalord” som gör att det betraktas som extra allvarligt? Som att det involverar rakblad ?  Får de veta att Sinthus kamrater hade ringt till polisen redan dagen tidigare när han gjort motstånd och inte velat följa med till psykakuten?  Vad sades om Sinthu i det samtalet? Helt enkelt, vad var den samlade informationen polisen hade att gå på?

När Sinthu sa att han var lugn igen, och bad om att bli utsläppt från rummet han stängts in på, varför blev han inte utsläppt?

Svaret som ges i programmet är att man trodde att han hade ett rakblad.

Brukar inte patienterna visiteras innan de kommer upp på avdelning, om de kommit akut? Hur sannolikt var det att han hade fått tag i ett rakblad? Man ska definitivt inte ta några risker, men varför valde man att lita på en patients uppgift om ”rakblad” när man i andra fall inte litar på en patient och menar att denne kanske ”ser saker” och antas se personalen som ”monster” et cetera? Varför ifrågasattes inte den patientens uppfattning som såg ett ”rakblad”? Flera personer såg ju att det var en penna, sägs det i programmet.  Att man inte kunde bilda konsensus kring vad Sinthu Selvarajah hade i handen förblir för mig en stor gåta.

Ändå blir det ”rakbladet” som dröjer sig kvar, som blir ”förklaringsmodellen”, till och med i polisrapporterna efter händelsen, enligt Ekots reportage.

Det är oroande, och jag får intrycket att personalen också var stressad och rädd vid tillfället.

Patienter som inte vill ta medicin anses besvärliga, och om Sinthu Selvarajah nu började visa prov på att motsätta sig medicinutdelningen på avdelningen, och till och med råkade slå till en medpatient för att skydda denna från att ta sin kvällsmedicin, och dessutom talade om ”gift” då kan jag förstå att det uppstod ”kaos” på avdelningen. Men att det skulle leda så långt som till att Sinthu drabbades av hjärtstillestånd och att han senare avled?

Jag hoppas att varje steg i händelsekedjan har analyserats, inte minst en personals blick på Sinthu: Ungefär, ”han var rädd, ögonen svarta, otäckt”, och en annan, beskriver det som att ”han var som ett jagat djur” – ändå ”jagades” han så att säga vidare för att sedan när polisen kom, övermannas.

Det handlar inte om att skuldbelägga , utan vissheten om att det är bra att förstå ett förlopp i efterhand, att kunna prata om och diskutera det, och som vårdpersonal förstå sin egen rädsla och oro och hur det kan påverka en situation, och också övriga patienter på avdelningen.

Jag tänker mig att polisen är den instans som man vanligtvis inte ringer till från psykiatriska klinikerna, att det är något man gör mer i nödfall.  Oftast är ju personalen den som bäst förstår sig på patienterna och är utbildade för att ta hand om dem.  Men, å andra sidan, i situationer som bedöms som farliga är det naturligtvis polisen som ska tillkallas, m e n när det kan gå så fel som på avdelning 95 krävs något annat också. Kanske att en psykiatrisjuksköterska, anställd av polisen, alltid bör ingå i teamet som åker på larm från psyket. Just för att göra en första bedömning utifrån sin speciella kunskap och erfarenhet.  Det kan gå fel i all mänsklig verksamhet, men det måste motverkas till varje pris.

I fallet Sinthu Selvarajah blev vårdarna till syvende och sist åskådare, de stod utanför dörren, blev oroliga, någon anar att det sprayas alldeles för mycket pepparspray, och enligt vittnesmål tyder det på att tryck lades mot Sinthus rygg, vilket är totalförbjudet enligt kriminalvårdens samordnare. ( se här) Det finns risk för kvävning i samband med sådana grepp, förklaras det.

Jag är medveten om att det är lätt att ha synpunkter och åsikter efteråt. Jag vet inte hur jag skulle ha reagerat om jag varit patient på avdelning 95 på Västmanlands sjukhus den kvällen.  Om jag hade sett ett ”blänk” och vantolkat det jag sett…

Hade jag haft luvjacka som Sinthu hade så hade jag kanske dragit upp luvan som ett symboliskt skydd, och dragit mig tillbaka till mitt rum, en gest om att jag ville vara ifred. Kanske för att jag skämdes för min rädsla för att jag upptäckt i efterhand att det där blänket i själva verket kom från en penna eller ett annat föremål i närheten?

Jag föreställer jag mig att det var så mycket som hängde och hade hängt över Sinthu när han blev sjuk, enligt vad jag lyssnat till i radioinslaget.  

Och mina tankar spinner på: Kanske hade han spänt sig inför jobbintervjun, så som de flesta av oss brukade/brukar göra? Han var 28 år och ville gifta sig och bilda familj, ett jättesteg för de flesta av oss. Och han hade nyligen träffat en tjej som han dejtade. Och förälskelse, inte att förglömma, brukar beskrivas som en psykos i sig, så i den meningen har många människor någon slags erfarenhet av psykos.

Ibland kan det bara bli för mycket.

Sinthu hade kommit efter ett halvår i sina studier efter första inläggningen, men jobbade extra hårt och tog igen det.  Det finns så många förklaringar varför man kan bli sjuk och må dåligt; oavsett om personen ifråga är bipolär eller inte.  Också det att tvingas bryta upp och fly från sin kända miljö med sin familj när man bara är två år…

Jag vet egentligen bara vad som sagts i programmet, allt annat är spekulationer från min sida.  Men jag har tagit fasta på att läkaren som skrev in honom den tionde december sa att han inte var aggressiv, och det fanns heller inget i hans journal som skulle tyda på det, eller att han skulle vara hotfull. Men fallet berör, inte minst för att han frågade efter sin mamma, att han kände att hennes närvaro var det enda som han behövde där och då, och det får mig att önska att de psykiatriska klinikerna ska öppna upp och göra som det övriga sjukhuset, vissa avdelningar i alla fall, att anhöriga till psykiatripatienter kan få bo över på patienthotell och kunna tillkallas, om patienten så önskar.

Det måste vara möjligt.

 Psykiatrin behöver göras mer anhörigvänlig.  Det tar tid att lära känna en människa, även inom psykiatrin, och ibland kan den anhöriga föräldern, eller föräldrarna, vara den genväg som psykiatrin behöver ta.  

Vi måste hjälpas åt att förstå. Och med vi menar jag alla dem som har intresse av psykiatrins patienters mående, att det ska bli så bra som möjligt.

Och ibland kan det vara så enkelt som närheten från en förälder, eller någon annan betydelsefull person i ens omgivning. 

Perceptionen kan leda, och vilseleda oss och hur det ibland kan gå överstyr, och kanske vore det bra om det fanns någon slags ”kontrollfunktion” inne på en psykiatrisk avdelning, även om jag är medveten om att ett ”förlopp” kan gå mycket snabbt, men att ändå försöka hinna stämma av: Vad är det vi ser, egentligen?

Den 25 september 2020 anmäldes svenska staten till justitiekanslern av människorättsorganisationen Civil Rights Defenders och anhöriga till Sinthu Selvarajah, enligt Ekot, se här.

Förundersökningar har gjorts i fallet, men lagts ner igen. Civil Rights Defenders anser att förundersökningen inte gjorts på ett objektivt sätt från början, poängteras det.

/Helena-Maria & Abdelhamid

Referenser:

Bo-Göran Bodin & Daniel Velasco. 2015. Fallet Sinthu: Död i slutet rum. 26 november, 2015. Ekot, Sveriges radio.

Daniel Velasco. 2016. Fallet Sinthu: Polisens ansvar och missarna i utredningen. 26 december, 2016, (sändes programmet i sin helhet).   P1.  Sveriges Radio. Sändes också i Studio Ett den 15 december, 2016.

Daniel Velasco. 2020. Fallet Sinthu anmäls till justitiekanslern. 25 september, 2020. Ekot, Granskning. Sveriges Radio, P1

Fakta: Här är polisens farliga grepp. 26 november. 2016. Ekot. Sveriges Radio.

Läs gärna också:

Jonas Edberg. 2020. Sinthu-fallet anmäls till JK: ”Brister i utredningen”. 27 september, 2020. Västerås Tidning.

https://www.vasterastidning.se/vasteras/sinthu-fallet-anmals-till-jk-brister-i-utredningen/reptiy!hsJQR4JxskFk1sHiW1Sy9w/

“East West Street – On the origins of Genocide and Crimes against humanity”

Philippe Sands, (2016), Weidenfeld & Nicolson, Orion Publishing Group, London

Boken “East West Street – On the origins of Genocide and Crimes against Humanity”  är skriven av Philippe Sands, professor i juridik vid University College of London, och som även varit verksam som jurist vid Internationella brottsdomstolen, (ICC) och World Court i Haag, (ICJ), där han har haft hand om flera fall av folkmord, bland annat  i Rwanda, Jugoslavien, Irak och Kongo.

Sands är också ordförande i brittiska PEN.

Prologen är en inbjudan och tar läsaren med bland annat till Nürnbergs justitiepalats den första oktober 1946 samt för ett återbesök den sextonde oktober 2014.

Boken är ett avtäckande av det moderna systemet av internationell rätt och de två männen bakom det: Rafaël Lemkin som försökte definiera ett begrepp som han ville ge namnet ”folkmord”, (genocide), och Hersch Lauterpacht som försökte definiera ett begrepp som han ville benämna ”brott mot mänskligheten”. (Rosenberg, 2018, se här) Den är dessutom en bok av självupptäckande, då Philippe Sands som jurist varit inbjuden att föreläsa vid universitetet i Lviv, började fråga sig själv varför han valde just juridiken när han blev varse hur hans egna vägar sammanföll med Lemkins respektive Lauterpachts.

Philippe Sands har en stark drivkraft boken igenom att lappa ihop det förflutna, kasta ljus och förstå sina huvudpersoners historia och bakgrund och hur dessa sammanträffar med en rad personer som också ges utrymme i boken.

I arbetet med boken är Sands vägledd bland annat av ett citat från Nicholas Adams, psykoanalytiker:

”What haunts are not the dead but the gaps left within us by the secrets of others (ur Notes on the Phantom”, 1975).

Det fält inom juridiken som han sökt sig till visar sig stå i förbindelse med en outtalad familjehistoria som det aldrig talats högt om.  

Han skriver också i början av boken att det förflutna vilade tungt över hans farföräldrar. Och att tiden innan familjen samlades i Paris inte var något som de talade om när han var närvarande, eller på ett språk som han förstod. Han skriver vidare att efter fyrtio år inser han med en känsla av skam att han aldrig frågade sina farföräldrar om deras barndom:

” If curiosity existed, it was not permitted to express itself”. (s 4)

Sands börjar fylla i luckorna i och upptäcker att hans familj var större än han först trodde.

Boken genomkorsas just av kuriösa tillfälligheter som blir betydelsebärande. Ett sådant är att tre av bokens huvudpersoner Hersch Lauterpacht, Rafaël Lemkin och Leon Buchholz, Sands farfar, är födda i staden Lemberg (dåvarande Österrike-Ungern, numera ukrainska Lviv), eller i dess närhet. Eller, om än inte dess omedelbara närhet: det är 371,2 kilometer mellan Ozerisko, nära Bialystok där Lemkin föddes och Lviv.   Buchholz föddes 1904 i Zolkiew, strax utanför Lviv. 1914 ockuperades den av sovjetiska trupper och slaget som följde involverade över en och en halv miljon män, skriver Sands.  Första världskriget tvingade familjen västerut, mot Wien.  Leon Buchholz familj var bara en i mängden av tiotusentals judar som flydde Galicien. När Sands farfar återvände till Lviv 1923 eller rättare sagt Lwow, för då var staden införlivad med Polen upptäckte han att han blivit av med sin österrikiska identitet.  ett fördrag från 1919 som undertecknats i juni 1919, The Polish Minorities Treaty hade gett Leon Buchholz polskt medborgarskap, skriver Sands. Han kallar fördraget en tidig föregångare till moderna mänskliga rättighets deklaration och beskriver hur dess artikel 4 i praktiken innebär att alla som föddes i Lwow innan fördraget undertecknades 1919 skulle bedömas som polska medborgare. För detta behövdes det inte fyllas i några formulär, inga ansökningar behövdes, betonar Sands. Detta skedde ipso facto.

”Leon and hundreds of thousands of other citizens of Lwow and Zolkiew and other lands became Polish citizens. A surprise and a nuisance, this legal quirk would later save his life and that of my mother. My own existence owed something to Article 4 of this Minorities Treaty”. (s18)

1934 förlorade Sands farfar sitt polska medborgarskap 1934 när Polens utrikesminister Jozef Beck 1934 avsade sig den i ett tal till Nationernas förbund. Det innebar att han bara kunde få ett främlingspass, men det förde med sig den oväntade välsignelsen att han och hans dotters pass senare slapp stämplen med ett stort rött J som i jude.

Det är en platsens beskrivning som tar vid, Sands skriver  ingående om Lviv. Lviv är belägen mitt i Europa och nationsgränserna har dragits om vid många tillfällen under historiens gång på grund av krig. Det är ett område med många språk, kulturer och religioner och ofta har judarna hamnat mitt emellan som 1918 då de kom i kläm mellan ukrainare och polacker.

Europa har dessutom varit starkt präglad av antisemitism under sekler, och fortfarande lever tyvärr en del av den kvar hos exempelvis nynazistiska organisationer, hos andra grupper och bland enskilda.

Erfarenheterna av att tillhöra en utsatt minoritet tog Hersch Lauterpacht och Rafaël Lemkin med sig in i juridiken. De studerade båda vid den juridiska fakulteten i Lviv i nuvarande Ukraina. Om än inte samtidigt. De har dock en lärare gemensam och det är professor dr Juliusz Makarewicz.

Sands redovisar med stor noggrannhet hur de bådas egna erfarenheter och händelser ute i världen bildar grogrunden för dessa båda studenters radikala idéer som i sinom tid kommer att slå igenom mot bakgrund av händelser som bland annat ledde fram till andra världskriget och Förintelsen. Det visar hur viktig levd erfarenhet är för att ny kunskap ska uppstå och få fäste. Men Sands demonstrerar också hur svårt det var för speciellt Lemkin att få gehör för begreppet folkmord som han bland annat skrev om i boken ”Axis Rule in Occupied Europé”.  Lemkin var praktisk, skriver Sands. De nuvarande reglerna var inadekvata, det behövdes något nytt och han fortsätter:

”A new world was accompanied by a new idea, a global treaty to protect against the extermination of groups, to punish perpetrators before any court in the world. Countries would no longer be free to treat citizens as they wished.” (s.181)

 Lemkin var länge obekväm för han vek sig inte och gav upp. Istället var han en den tidens visselblåsare som i slutändan fick gehör. Att destruktionen av grupper fanns med vid Nurembergrättegången var ett ögonblick av personlig triumf för Lemkin, understryker Sands. Som ung hade Lemkin läst om folkmordet på armenierna och också med intresse följt andra fall.

Lauterpachts bidrag gällde möjligheten för en individ att väcka talan mot staten, att man som individ inte förblir ett byte för staten, utan kan få sin rätt prövad.

Med ihärdighet i sitt sökande, och med en förmåga att inte ge upp, vänder Sands på alla detaljer och ledtrådar som står att finna om sina huvudpersoner och deras liv och omkrets. Om dessa inte omedelbart ger ifrån sig någon information låter han stenen vila bland grästuvorna tills någon annan detalj pekar på den igen. Det tar flera år ibland, förklarar Sands.

Det är så en sanningssökare och historiker jobbar, tänker jag imponerat.

Den fjärde huvudpersonen är Hans Frank som var jurist och försvarade nazisterna i en mängd rättsfall. En sådan rörde Leipzig 1930 (s. 210) Oktober 1939 blev han generalguvernör för ”generalguvernementet” för det ockuperade polska territoriet, tillsatt av Hitler själv.  I praktiken innebar ockupationen att Polen var annexerat av Tyskland och att dess lagar rådde där.  En av hans närmaste medarbetare var Otto von Wächter som tillsattes som guvernör för Krakow.

 Hans Franks och Otto von Wächters söner har jämfört med Sands, erfarenheter och liv som skiljer dem från honom, ändå kommer han dem nära. Niklas Frank har exempelvis vuxit upp på slottet Wavel i Krakow där hans far flyttade in med sin familj för att förödmjuka polackerna ytterligare eftersom det varit ett säte för polska kungar.  Niklas Frank är journalist och en hängiven motståndare till nazismen. Han har skrivit en bok om sin far ”The Vater” som är en skoningslös attack, enligt Sands. Otto von Wächters son Horst von Wächter säger till Sands i boken:

 ”I know that the whole system was criminal and that he was part of it, but I don`t think he was a criminal. He didn`t act like a criminal”.  (s.250)

Sands vågar gå nära som den jurist och författare han är och vågar vara nyfiken och ställa frågor till alla de personer som förekommer i boken. Kanske för att han har en förmåga att skapa relationer, och i hans samtal med Horst von Wächter så uppstår en spricka där denne tillstår:

”Indirectly, he was responsible for everything that happened in Nürnberg.”

– Indirekt? frågar Sands, och skriver att Horst von Wächler var tyst en lång stund.  Och att han såg att hans ögon var fuktiga.  Vilket fick Sands att fråga sig om han hade gråtit.

Försvar kan krackelera, spricka upp. Det är inte så lätt att detronisera en föräldragestalt, speciellt om man idealiserar. I boken blir våra mänskliga försvar- och överlevnadsstrategier tydliga oavsett. Som Sands egen mamma Ruth som för att orka leva och gå vidare med sitt liv behövt förtränga missionären Elsie Tilney som räddade hennes liv när hon förde henne till pappan Leon i Paris. Frågorna från hennes son väckte smärtsamma minnen till liv.

Boken är ett mäktigt arbete, som vid sidan av huvudstoryn visar mig, sida efter sida, hur viktigt, och avgörande det kan vara, att inte låta någon definieras av varifrån den kommer, av sin etnicitet eller sina rötter.

(inlägget har varit publicerat tidigare på annat ställe. Bokens svenska titel är ”Vägen till Nürnberg. En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa”, se https://www.adlibris.com/se/bok/vagen-till-nurnberg-en-berattelse-om-familjehemligheter-folkmord-och-rattvisa-9789100178949)

---

Källor:

Rosenberg, Göran. 2018. Han skriver fram folkmordets födelse. 2018-02-04. Expressen.

Läs gärna också:

Linehan, Hugh.2020. The former prince of the Nazi regime, who still defends his father. The Irish Times. 2020-04-26.

https://www.irishtimes.com/culture/books/the-former-prince-of-the-nazi-regime-who-still-defends-his-father-1.4235916. Sun, Apr 26, 2020.

Lyssna också gärna till podcasten i anslutning till ”The Irish Times”- artikeln ”Inside politics: Philippe Sands: talks to Hugh Linehan” och Philippe Sands egen podcast ”The Ratline” som Hugh Linehan refererar till: https://podcasts.apple.com/us/podcast/ep1-the-ratline-secrets-in-the-castle/id1205462850?i=1000420003692

Boken (som jag inte läst, men är nyfiken på) som ”Ratline” handlar om är:

Sands, Philippe. 2020. Råttlinjen: kärlek, lögner och rättvisa i en nazistförbrytares spår. Stockholm, Albert Bonniers förlag.

https://www.adlibris.com/se/bok/rattlinjen-karlek-logner-och-rattvisa-i-en-nazistforbrytares-spar-9789100185206

Se gärna också den brittiska dokumentären från 2019 på SVT play med manus av Mark Hayhurst: ”De som kände till Förintelsen”. (”Should We Bomb Auschwitz?” lyder originaltiteln).

https://www.svtplay.se/video/32175343/de-som-kande-till-forintelsen?id=8vB1k6x

Jag har den senaste tiden stött på två oberoende artiklar, en kulturdebattartikel i DN den 23 augusti, den andra en gästkolumn i GP från början av september, som lite godtyckligt gör uttalanden om historien, som förefaller mig något olyckliga. Detta mot bakgrund av de inlägg jag skrivit om de så kallade sinnesslöa, numera människor med intellektuella funktionsnedsättningar, och tvångsteriliseringar i Sverige.

Det går inte enligt min åsikt att ”lämna konflikten om arv och miljö åt historieböckerna” som Emma Frans, doktor i medicinsk epidemiologi och Patrik Magnusson, chef för Tvillingregistret, skriver lite lättvindigt i sin debattartikel, en replik till sociologen Johan Alfonsson.

Det är en olycklig formulering för historien bär vi alltid med oss, inte minst de som blev utsatta för tvångsterilisering. Historien sätter spår.

Även om forskarsamhället i dag har konsensus kring genetikens respektive miljöns roll i våra liv, så betyder inte det att forskningssamhället, eller delar av det, inte har varit, eller skulle kunna vara, påverkbara för ideologiska eller politiska strömningar. Det har inte minst klimatfrågan visat. Och vad det gäller genernas betydelse i våra liv så har det funnits en pendelrörelse över tid, ibland mindre emfas, ibland större – det kan gå trender i allt. Att det finns konsensus nu behöver inte betyda att det kommer att vara så för all framtid, som också poängteras.

Det jag också vänder mig mot är att om historien ”avvisas” så avvisar man också vetenskapshistorien, och all annan historia, den är bara för historieböckerna. Som om vi växt ur historien.

I det här inlägget vill jag peka på ett sätt att se, och kanske lära av historien, som diskuterades i det senaste programmet av Filosofiska rummet i P1. Programledaren Cecilia Strömberg bjöd in tre gäster för att diskutera de här frågorna: Hans Ruin, professor i historia på Södertörns högskola, författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink, och professor i historia vid Lunds universitet, Klas-Göran Karlsson.

De belyser just de tankegångar som jag efterlyser för att ge perspektiv på ovan nämnda formulering om att så att säga ”lämna historien åt historieböckerna”, men också om en formulering i en gästkolumn i GP av Jan Emanuel Johansson, som jag kommer att återkomma till längre ned i texten.

Hans Ruin säger bland annat i Filosofiska rummet att det förflutna blir tillgängligt och begripligt utifrån de situationer vi står i, men att historia också handlar om vad människor har gjort, liv som levts, och handlingar som har utförts, och att det i det här finns en ömsesidighet i det här. Ruin menar att genom den handlar det om att öppna så att säga nuets blick för det som varit och i den meningen släppa in historien genom våra egna erfarenheter. Han säger vidare att det som är så fascinerande och som kan vara så genomgripande med historiska studier är just att vid någon punkt i den ”ömsesidiga dialogen” när vi öppnar oss för det förflutna, så kan det påverka oss, trots att det inte finns, bara är rester av något etc. Genom att det kan öppna förståelserum hos oss själva som vi inte tidigare kände till, menar Hans Ruin.

Elisabeth Åsbrink har ofta mötts av attityden ”låt det förflutna vara, gräv inte i det”, berättar hon. Men hon framhåller då att hon drivs av en syn på tiden att att ”då:et är bara en del av nuet, det är bara lite längre bort i rummet”. Men hon betonar att det påverkar oss, och att om vi inte får syn på det då, om vi inte utforskar det, då vet vi inte vad som påverkar oss. Åsbrink exemplifierar med handfallenhet inför tankar och rörelser, att vi inte förstår var de kommer ifrån och vi tror kanske att de är nya. Det är ett av de perspektiv som Elisabeth Åsbrink håller fram.

Hans Ruin menar att ett djupt utforskande av en traumatisk historia kan faktiskt öppna blicken för något helt annat och att man då kan prata om att studiet av historien, både den egna och någon annans, kan få en humaniserande effekt. Det vill säga, förtydligar han, man ökar sin repetoir av att förstå.

Cecilia Strömberg tar upp Nietzsche som menade att samhällen även behöver glömma och inte fastna i oförrätter utan gå vidare.

Hans Ruin ger exempel på hur det kan handla om att inte just glömma, men kanske att lägga förbrytelser bakom sig. Ibland genom sanningskommissioner, påpekar han. Som i Sydafrika. Ruin berättar hur man där försökte att lägga förbrytelserna bakom sig, men att det gick för snabbt, att den levande smärtan i historien någonstans fortfarande krävde ett rättsligt efterspel.

Men det finns också glömska i en annan mening, framhåller Hans Ruin. Den glömskan som sjunker bort så att vi klarar att gå vidare som samhälle. Om alla oförrätter skulle leva kvar på samma nivå då skulle den mänskliga gemenskapen fullständigt kollapsa, understryker Ruin.

Klas-Göran Karlsson understryker också att det finns olika slags glömska. En han nämner är den mer ideologiska glömskan som bygger upp en ideologisk berättelse, men som inser att det finns delar av den där berättelsen som inte passar in utan som man då glömmer bort, nästan förtränger. Han benämner också den glömskan som tonar bort, och en tredje variant som mera handlar om att ”lägga historien till rätta”. Sätten att bekräfta historien i efterhand ”som den är” kan, enligt Karlsson, vara olika försoningsåtgärder, genom erkännanden, genom förlåtelse och många ord som ofta dyker upp till exempel när man diskuterar historiekommissioner och deras arbeten.

Elisabeth Åsbrink ger också exempel från Sydafrika, där hon var strax före pandemin bröt ut, och varnar för att lägga locket” på och det alldeles för tidigt, vilket skedde i Sydafrika när ”försoningstanken” blev pålagd allt. Hon menar att det som hände var att ingen tog ansvar, ingen avkrävdes ansvar, och därför lämnades människor åt sin vrede, berättar hon och hänvisar till samtal med både svarta och vita sydafrikaner.

Nu kommer jag till det andra uttalandet om historia. Så här skriver Jan Emanuel Johansson som slutkläm i en gästkolumn i GP den 4 september:

”Många partiet har en mörk historia, men nutiden blir inte ljusare av att vi smutsar ner politiken med det förflutna på det sättet.”

För att förstå kolumnen bör man givetvis läsa den i sin helhet, men återigen, historien påverkar nuet, det går inte att ”lägga locket” på eller ”mörka”, den finns där, outtalad eller inte. Utan bearbetning ”fastnar” vi. Och förnekar vi den kanaliseras den underjordiskt, i vårt privata liv som i det samhälleliga. Genom att tala om mörkret tar vi fram spökena ur garderoberna, vädrar vi och lämnar plats för nya tankar et cetera.

Ofta är det blicken utifrån som förmått fokusera på sådant i vår historia som vi som samhälle låtit bli att bearbeta, inte uppmärksammat eller förmått att se. Jag tänker exempelvis på Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon, ”Den dagen jag blir fri” och boken ”De rena och de andra” från 1999 av Maciej Zaremba. För att förtydliga vad jag menar, vad en bok kan betyda, vill jag citera ett omdöme om en annan bok, en bok av författaren Jonathan Goldhagen.

”…helped sharpen public understanding about the past during a radical period of change …” ( Källa: se här)

Att hylla Per Albin Hanssons ”folkhem” på det sättet som Jan Emanuel Johansson gör skaver mot bakgrund av att ”folkhemmet” inte var välkomnande mot alla: Vissa gruppers DNA ville man inte veta av, människor skulle tvångssteriliseras, och helst ”utgå” ur folkmaterialet. Inte minst fattiga människor, svaga grupper överhuvudtaget. Människor lätta att sparka på. Dessutom rådde inte religionsfrihet, vilket är lätt att glömma. Det är bara ”Konung” som måste vara ”av den rena evangeliska läran” enligt successionsordningen. ( se här )

Ska det åter ”sorteras” och ”avskiljas”? På vilket/vilka sätt? Vad betyder exempelvis ”nåbar tillhörighet”?

/ H-M

Referenser:

Frans, Emma & Magnusson, Patrik. 2021. Lämna konflikten mellan arv och miljö åt historieböckerna. Kulturdebatt. Dagens Nyheter. 202108-23.

P1. Filosofiska rummet. Kan vi lära av historien? Programledare Cecilia Strömberg. 2021-09-05.

https://sverigesradio.se/filosofiskarummet

Johansson,Jan Emanuel. 2021. Sluta bråka om partiers historia-se framåt istället. Gästkolumn. Göteborgsposten. 2021-09-04.

https://www.gp.se/ledare/sluta-br%C3%A5ka-om-partiers-historia-se-fram%C3%A5t-i-st%C3%A4llet-1.54109963

Lyssna gärna också på Dr. Gabor Mate, speciellt åtta minuter in i youtubeinslaget ”Why you are haunted by the past1”, om ”brain development”. Inslaget publicerades för två veckor sedan på youtubekanalen ”Motivation Thrive”, se här.

Man kan behöva lite ”motkraft” i vardagen: Känna igen sig i andra, dra paralleller.

Motkraft när människor projicerar, ser ner på eller bär på fördomar och förutfattade meningar om en själv och andra.

En som ger motkraft, som i Sommar i P1 och alldeles nyligen i en DN-krönika, är författaren och journalisten Patrik Lundberg. I den senare skriver han om diktsamlingen ”Var vänlig och bygg inga berg – betraktelser från kassan” av författaren och kassörskan på en Ica-butik i Malmö, Lina Arvidsson, (utgiven på Konsai förlag).

Lundbergs kritik mot klassamhället – begreppet känns närmast på utdöende av det skälet att det förekommer sällan i debatten- är lågmäld, intensiv och skoningslös.

I DN lyfter han fram Lina Arvidsson, som ”med poesins hjälp vill vrida på perspektivet” och visa upp det ”låglöneland” som många ser som tillfälliga stationer, som något man inte ”blir någonting” på. Som är utbytbara i samma stund som den ”orkeslösa armen” med handledsstöd och skena inte förmår gripa eller lyfta ens ett mjölkpaket.

Vem vill leva i ett ”luftslott” till samhälle? Om inte ett samhälle är varsamt med sitt ”golv” finns det heller inget ”tak”, för att travestera C. S. Lewis liknelse om ljus och mörker

Källa, tips och länkar:

Lundberg, Patrik. 2021. Jag drömmer om en värld där kassörskor inte ses som förlorare. Böcker/Krönika. Dagens Nyheter. 2021-09-01.

https://www.dn.se/sverige/patrik-lundberg-jag-drommer-om-en-varld-dar-kassorskor-inte-ses-som-forlorare/

Lundberg, Patrik. Sommar & Vinter i P1. 2020-08-06.

Läs gärna också (nytillagt):

Lundberg, Patrik. 2021. Arbetarnas samlade värk blir ingen valfråga. Böcker/Krönika. Dagens Nyheter. 2021-09-15.

https://www.dn.se/sverige/patrik-lundberg-arbetarnas-samlade-vark-blir-ingen-valfraga/

Levin, Amat. 2021. Satiren i ”Parlamentet” visar varför vapenvåldet inte ses som den nationella kris den är. Kultur/Krönika, Dagens Nyheter. 2021-09-15.

https://www.dn.se/kultur/amat-levin-satiren-i-parlamentet-visar-varfor-vapenvaldet-inte-ses-som-den-nationella-kris-det-ar/

Anknytningsteorin kom som en chock för föräldrar som tvingats avskilja sina barn till anstalter.

När föräldrar till barn med funktionsnedsättning/hinder fick höra talas om tidig anknytning och att deras barn har samma behov som alla andra barn, blev de chockade, framhåller barnpsykiatrikern och professorn, (se här), Karl Grunewald i sin bok ”Från idiot till medborgare. De utvecklingsstördas historia”, 2008, (s. 228) De hade ju enbart följt läkarnas råd att lämna bort sina barn till ett vårdhem.

Det här var en av de mest laddade frågorna under 1960-talet, understryker Grunewald.

Diskussioner med föräldrar visade honom att de hade en stark vilja att behålla sitt barn hemma, om samhället bara stöttade dem tillräckligt. Det var inte alls som många barnläkare trodde, att man kunde lämna bort sitt barn och glömma dem. (s. 227)

”Läkarna såg mer till vad de trodde var föräldrarnas bästa än till barnets behov.  Det visade sig att föräldrarnas och barnets behov sammanfaller: blir föräldrarna stöttade, och kan man förmedla en tro på barnets utveckling, så orkade de md i en utsträckning som man tidigare inte anade. Vad mer är: de är öppna och kapabla till att ta emot råd och handledning och har egna kunskaper och erfarenheter. Men vägen till en allmän acceptans av dessa insikter var lång.” (s. 228)

 I ett tidigare inlägg, (se här), skrev jag lite om föräldrarnas motstånd mot att lämna bort sina barn till de så kallade sinnesslöskolorna, vilket blev obligatoriskt för bildbara sinnesslöa i och med 1944 års lag.

Men det fanns också föräldrar som medvetet valde att lämna bort sina barn. Grunewald fick ett brev från en kollega som var läkare på ett privat vårdhem för barn i Skåne året 1960. Kollegan hade fått ett brev från en förälder som lämnat bort sitt barn med Downs syndrom och istället tagit ett adoptivbarn. (s. 231) Kollegan gör antagandet att ingen i släkten eller bekantskapskretsen känner till det här barnet som lämnats bort. Nu är det emellertid så att barnet med Down’ s syndrom skickat en julhälsning till sina föräldrar, vilket väckt stor oro i familjen, meddelar kollegan till Grunewald i brevet.

”Kan du ordna så att föräldrarna i fortsättningen slipper dessa livstecken från … är de mycket tacksamma”. (s. 231)

Grunewald understryker att barn med Downs syndrom var den grupp som föräldrarna först behöll hemma, om de bara fick rätt information och stöd från början. (s. 455)

Innan jag går vidare vill jag passa på att referera till det föregående inlägget, se här, där forskaren Sara Hansson i sin avhandling ”Den goda vården”, bland annat betonar att man måste försöka förstå, även om man inte gillar en handling. (s. 20) Eller till och med avskyr den, fasar. Och vem hade jag varit om jag varit i en liknande situation som paret ovan som Grunewald beskriver? Det är lätt att slå in öppna dörrar från en utkikspunkt på betryggande avstånd från dessa årtionden, med nuvarande människosyn och lagstiftning.  Men trots att allt blivit bättre för dem som tidigare varit anstaltsbundna exempelvis, så är allt inte är så ”fullkomligt” som det kanske ser ut .

När omsorgslagen av ”Lag om Särskilt Stöd”, (LSS), kom (som rör bland annat personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd) så handlar rättigheterna om boendeform, daglig verksamhet et cetera, läser jag i läkemedelsboken.se under rubriken ”Läkemedel hos personer med utvecklingsstörning.” Men den ger ingen rätt till speciella läkare eller sjuksköterskor, skriver de båda författarna, Inger Näslund, Vuxenhabiliteringen, Karlstad och Sten Björkman, Habiliteringen, Blekingesjukhuset, Karlshamn.  I dag är det primärvården som har hand om de här patienterna, och Näslund och Björkman påpekar att det är svårt att ställa diagnos på grund av de kommunikationsproblem som föreligger. Därför menar de att personer med utvecklingsstörning bör ha förtur till fast läkarkontakt i primärvården så att patient och läkare/ sjuksköterskor lär känna varandras sätt att fungera.

”Om man setts förut är möjligheten att senare korrekt bedöma ett akut tillstånd betydligt bättre. Läkarbesök bör om möjligt planeras till ordinarie läkare”. (lakemedelsboken.se, se här, uppdaterat senast 2015-08-27)

”Barn och ungdomar har god tillgång till sjukvård vid barnklinikerna, men efter 18 års ålder saknas för närvarande ett system i Sverige som garanterar att vuxna med utvecklingsstörning får kontakt med läkare med specifik kompetens rörande funktionshinder.”  (lakemedelsboken.se, se här)

Grunewald berättar i sin bok att psykologen Inga Sommarström i Stockholm var den första psykologen som förde systematiska personliga samtal med vuxna utvecklingsstörda i syfte att de skulle lära sig förstå sig på sig själva.  (s. 453) Han framhåller vidare att det bröt med den tidigare rådande inställningen att man inte skulle prata med personen om hans eller hennes funktionhinder. Sommarström introducerade även begreppet handikappmedvetande.

”Genom förstående samtal, pröva-på-träning och nya upplevelser ville Sommarström skapa ett positivt handikappmedvetande.” (s. 453)

 Grunewald beskriver hur begreppet blev allmänt erkänt och skapade en syn på vikten av att ta hänsyn till den enskildes personlighet och tidiga upplevelser. (s. 453) Det var som om de utvecklingsstörda äntligen fick bli subjekt. Han beskriver också hur det påverkade innehållet i fortbildningen för personalen och diskuterades i många FUB-sammanhang, (FUB, se här)

Grunewald som bland annat var medicinalråd och byråchef vid Socialstyrelsen 1968 och var chef för byrån vid handikappfrågor 1981-86, skriver i sin bok:

”Ännu på 1950-talet var vården av ”de obildbara” barnen mer isolerade och fattigare än någon annan vård i vårt land. Det härskade en kategorisk ”annorlundasyn” på dessa barn. ’Det lönar sig inte’, sa man.” (s. 375)

Men med experter och utbildad personal och nybyggda vårdhem hoppades man ändra på det här synsättet, skriver Grunewald.  (s. 375) Men resultaten av förändringarna uteblev, och det som visade ge bättre resultat och dessutom var billigare, enligt Grunewald var hemmavård för barn med stöd och undervisning.  Det inledde nedläggningen av vårdhemmen på 1980-talet. (s. 375)

Vid en inspektion 1973 vid institutionen Jättunahemmet i Flen visade det sig släpa efter i standard, påpekar Grunewald. Den uppgjorda femårsplaneringen följdes inte.  Vid en inspektion tre år senare kvarstod bristerna. Underbemanningen var extrem med 176 anställda på nästan trehundra barn och vuxna. (s. 397)

”Följden var bl. a att läggningen av barnen måste börja redan kl. 15.00 och att bara hälften av de vuxna fick någon sysselsättning.  De två planerade vårdhemmen för barn och ungdomar som skulle ha byggts i städerna med barnklinik hade inte kommit till stånd. Läkar- och tandläkarinsatserna var helt otillräckliga.” (s. 397)

Grunewald och skolinspektören som samtidigt gått igenom särskolan i länet hade bokat in ett möte med förvaltningsutskottets ordförande dagen därpå för att gå igenom sina iakttagelser och redovisa sina förslag till ändringar. En stab på åtta personer väntade honom och skolinspektören och de möttes med orden att de inte var välkommen till detta landsting. De meddelade helt sonika att de hade egna sakkunniga. Det blev en ”strid” där Jättetunahemmets föreståndare instämde med Grunewalds kritik, och det visade sig att både föräldrar och anhöriga hade krävt bättre förhållanden, men landstinget hade valt att slå dövörat till.

Vipeholms sjukhus öppnades 1935 för så kallat svårskötta sinnesslöa personer. (428). Grunewald beskriver hur sjukhuset var en nybyggd kasernbyggnad kompletterad med för ändamålet uppförda byggnader på två och en halv kilometers avstånd från stadskärnan i Lund. Sjukhuset började med 600 platser för män och det byggdes till och med ett järnvägsspår på området så att man lätt kunde forsla in patienter från hela Sverige.  (s. 428) Ganska snart byggdes Vipeholm till med en paviljong för 150 kvinnor, och det dröjde inte länge förrän man även skrev in barn, berättar Grunewald.  Han tar upp att dödligheten var hög på Vipeholm under de första åren. (s. 433) Till stor del berodde det på att kosten var dålig, särskilt under krigsåren, förklarar han. 1942 dog 88 av de 813 patienterna påpekar han, men redan året därpå ska dödstalen ha sjunkit. (s. 433) Om inte anhöriga hade råd att ta hem dem, begravdes de döda i Lund:

”Begravningsakten hölls i kapellet på sjukhuset med två skötare som vittnen, klädda i sina mörka vinteruniformer. Jordfästningen ägde rum på Norra kyrkogården. Där ligger nu barn, kvinnor och män från hela Sverige begravda, men endast några få fick en egen gravsten. ” (s. 433)

Det är Sveriges största massgrav i modern tid, med 560 personer, glömda i livet och glömda i döden, skriver Grunewald.   Det har skrivits om, och bland annat gjorts radioreportage om sockerförsöken på Vipeholms sjukhus, (se här och här).  När försöken på dessa personer med sinnesslöhet blev kända besökta statsrådet Gunnar Hedlund Vipeholm, berättar Grunewald och beskriver hur Hedlund uttalade sig om hur förvånad han var över att ingen enda av ”de sinnesslöa experimentbarnen” beklagade sig över den behandling de fått.

Hedlund fick ett svar i form av en dikt från författaren Stig Dagerman, se här.

Grunewald skriver också i sin bok att svåra former av fattigdom hos familjer, som bland annat barnpsykiatrikern Alfhild Tamm, vittnade om, började försvinna under 1940-talet och var rena undantaget efter 1950-talet. Därmed försvann även mängden av understimulerade och undernärda barn och antalet lindrigt utvecklingsstörda minskade, påpekar han.

Men på vårdhemmen var förhållandena fortfarande ibland oerhört torftiga, som på det privata vårdhemmet utanför Enköping, som Grunewald berättar om, bland annat refererande också till reportage i Dagens Nyheter och Expressen 1961. (s. 390) Grunewald beskriver att antalet platser var närmare hundra.  Endast en personal fanns tillgänglig under natten, och personalen flydde från vårdhemmet på grund av de långa arbetstiderna och den låga lönen.

”Personalen använde samma badvatten för upp till tio kvinnor. En, eventuellt flera, personer fick sitta fastbundna på toalettstolen i timmar.  På en avdelning för 20 personer diskades porslinet i det kombinerade tvätt- och toalettrummet. Tio fysiskt funktionshindrade kunde sitta uppe, men inte gå själva. De tillbringade hela dygnet i sina sovrum och utförde sina behov på hink eller bäcken. Endast vid lämplig väderlek fick de komma ut på en terrass. Barn vårdades tillsammans med vuxna. Barnens leksaker rymdes i en pappkartong.” (s. 390-391)

Detta var alltså 1961, fast forskningen visste bättre, och Sverige var i färd med att bekämpa fattigdomen, sedan mer än ett årtionde, som Grunewald redogör för ovan.

”Forskningen kring barn som växer upp i fattigdom tog fart efter andra världskriget. Den visade att orsak till begåvningsbristen var främst bristen på protein i kosten i kombination med psykologisk-pedagogisk understimulans. Därtill kom att dessa barn drabbas av infektioner och hjärnskador oftare än andra barn. Tidiga insatser hos små barn kunde i stor utsträckning häva tillståndet, men hos några år gamla barn gav dessa insatser inte samma resultat. ( s. 289-290)

Grunewald refererar också till vad en s-politiker, som var ordförande i Omsorgsdelegationen gav uttryck för i en intervju i ”Pockettidningen R”:

”Jag brukar säga att man kan tänka sej att de utvecklingsstörda grupperade utefter en stege. Med de bäst utvecklade på översta steget och de mest lågstående varelserna längst ner. – Och i en valsituation mellan att sats på de högstående och de lågstående så anser jag nog att vi måste satsa på dem som finns på översta steget. Då först får vi ut mest av pengarna… Det betyder inte så mycket var dom befinner sig, eftersom dom inte uppfattar miljön omkring sig.” (s. 167)

Grunewald skriver i n ”Från idiot till medborgare” att tillhöra kategorin sinnesslö var liktydigt med att i alla juridiska sammanhang saknaderättslig handlingsförmåga. Även om ”bildbara sinnesslöa” kunde tillägna sig kunskaper ansågs de som icke vittnesgilla. (s. 199)

”Det rådde en sorts omvänt rättsskydd: medborgaran skyddade sig mot sinnesslöa istället för att skydda dem mot att bli utnyttjade och kränkta. Härtill kom övertron på intelligensmätningens exakthet och beständighet. En intelligenskvot från barndomen fick gälla även som vuxen. Begåvningsnedsättningen ansågs vara ett statiskt tillstånd.” (s. 199-200)

Också enbart grundad på sin efterblivenhet och utan eget medgivande kunde vuxna utvecklingsstörda personer under åren 1950 till 1968 tas in på psykiatriskt sjukhus, skriver Grunewald. (s 203) 1968 togs emellertid ett viktigt steg bort från mentalsjukvården, påpekar han då det krävdes en psykisk sjukdom eller ett jämställt tillstånd för att kunna skrivas in.

De har också medicinerats med neuroleptika, och Näslund och Björkman tar i läkemedelsboken.se upp att senare studier har starkt ifrågasatt användningen av neuroleptika mot aggressivt och utmanande beteende hos patienter med utvecklingsstörning. Det står att osäkerhet föreligger beträffande effekt och säkerhet vid långtidsbehandling. Det finns väldigt många förbehåll och rekommendationer kring den här patientgruppen att inte använda neuroleptika, inte minst för att aggressivitet och beteendestörningar kan ha annan orsak än medicinsk/psykiatriska står det i faktaruta 4, som handlar om ”omprövning av psykofarmaka – behandling”.

Eftersom ”Riksförbundet för Social och Mental Hälsa”,  (RSMH) tillhör paraplyet Funktionsrätt ser jag en väldig fördel, att olika grupper under paraplyet samarbetar kring just psykofarmaka och hur dessa inverkar på individer och hur en vård, för alla individer enligt deras unika behov, skulle kunna se ut utan psykofarmaka eller i alla fall långvariga bruk av densamma. Vidgar man perspektivet och just arbetar tillsammans kan man nå längre. Äldre är också en grupp som ges neuroleptika. demenscentrum.se, (Svenskt Demenscentrum, (SDC), se här, som invigdes 2008) skriver i ett inlägg av Magnus Westlander från 11 juni, 2008, att ”antipsykotiska läkemedel skadar ofta mer än gör nytta” för äldre människor.  Westlander berättar att på brittiska sjukhem använder upp till 60 procent av de boende neuroleptika.  Även i Sverige är det vanligt förekommande står det.  Vidare att i Socialstyrelsens kvalitetsindikatorer för äldres läkemedel sägs att neuroleptika bör reserveras i första hand för psykotiska tillstånd, till exempel hallucinationer och vanföreställningar.  Men enligt Johan Fastbom, sakkunnig i läkemedelsfrågor på Socialstyrelsen, ordineras de i praktiken även mot andra symptom. 15-25 procent ligger siffran på för dem som får neuroleptika av andra orsaker.

Motivet bakom att ge neuroleptika vid icke-psykotiska tillstånd är när någon äldre är mycket aggressiv i beteendet i en omvårdnadssituation exempelvis. Då blir situationen ohållbar. Men detta bör vara undantagsfall betonas det och Johan Fastbom beskriver varför:

”För det första är neuroleptikans effekt på måttliga beteende störningar helt enkelt dålig (jämför ovan enligt rönen som också påvisats vid utvecklingsstörning, min anm.) För det andra har de biverkningar i form av bland annat Parkinsonliknande symptom och blodtrycksfall. Ofta blir personen ifråga också avtrubbad.” (https://demenscentrum.se/nyheter?nyhet=4224)

Han nämner också i intervjun som görs av Magnus Westlander på demenscentrum.se/ny forskning att ett tredje skäl är att läkemedlen kan hindra ett bättre omhändertagande:

”Det finns mycket man kan göra när en person med demens är orolig. Smärta, förstoppning, svårt att kissa-kroppsliga åkommor kan många gånger yttra sig som beteendestörningar och det kanske man inte upptäcker om personen ifråga ges läkemedel med dämpande effekt.”

I en ingress på demenscentrum.se som också handlar om antipsykotiska läkemedel från den 22 september, 2011, skriven av Magnus Westlander se här, står det att ny forskning ger ytterligare stöd för en restriktiv förskrivning av antipsykotiska läkemedel vid demens. En stor brittisk studie visar på ökad risk för allvarligare biverkningar som blodpropp vid just demens.

Det är också vissa psykiatriker som numera informerar sina psykiatripatienter att om man har behandlats med neuroleptika som Haldol och Mallerol (numera förbjudna, men används ändå) under längre tid så löper man ökad risk för demens. Men hur vanligt det är att psykiatriker informerar om detta vet jag inte.

Jag läser bland annat på ”Statens Beredning för Medicinsk och Social Utveckling”, (SBU), se här, att de skriver, i samarbete med journalisten Vanna Beckman, att vid psykos bör medicineringen inledas först efter en vecka efter att symptomen har börjat, eftersom de kan hinna förbättras av sig själv under tiden. Det här publicerades redan 1998-01-01 (sbu/sv/publikation) som det ombeds läsaren att observera. För mig är faktiskt det där om en ”första vecka” något nytt som jag inte haft någon vetskap om, men som låter väldigt bra: Att psykiatrin inte omedelbart tar till det stora ”artilleriet”, det mest drastiska.

Det som sker sker kanske mest på reflex, och av personalbrist.

/ Helena Maria

Referenser:

Grunewald, Karl och Ingrid Sundqvist, (red). 2008. Från idiot till medborgare. De utvecklingsstördas historia. Gothia förlag.

Läs gärna också inlägget om psykiatern och psykoanalytikern Frances Tustin och de så kallade ”Frances Tustin-barnen”, se här.

och här:

Insidan. 2021. Barns anknytning – här är de största missuppfattningarna. Dagens nyheter. 2021-05-26.

https://www.dn.se/insidan/barns-anknytning-har-ar-de-storsta-missuppfattningarna