”Aktionen mot judarna var den svåraste och besvärligaste av alla de förföljelser jag har varit med om. Den var så obeskrivligt rå, och det var ett ständigt på liv och död både för offren och för oss som hjälpte dem. (s.80)
Grete Berggrav, biskop Eivind Berggravs syster kom ut med boken ”Vi Jössingar, 1945.
Till skillnad från brodern i ”Klar kamp-” skriver Grete Berggrav även något om judarnas situation i Norge.
Hon beskriver ett tillfälle då det ringer på telefonen. Det var hennes vän Anton, de jobbade båda inom Mil.org., (den underjordiska militärorganisationen i Oslo, s.63) Grete Berggrav hade förmedlat magister Jakob. D. Somme som hans förbindelse. (s.75). Grete Berggrav informerar om att Somme var Antons tredje chef på hemmafronten och en ny bekantskap för honom. (s.76). Hon blev alltid nervös när han ringde, berättar hon vidare, bland annat därför att ingen av dem brukade använda telefonen i onödan, speciellt som Anton måste vara väldigt försiktig. (s.77)
Han undrade om han kunde komma upp ett slag, och Berggrav skriver att hon bad honom vänta ett par timmar på grund av ett besök. Men Anton sa att han måste komma inom en halvtimme så hon fick sina gäster att bryta upp. Hon till och med påpekar att hon inte behövde be dem om att avlägsna sig, hon hade blivit märkbart nervös och de lämnade henne då de förstått att det fanns viktigare saker. Anledningen till nervositeten beskriver Berggrav så här: ”Något i Antons röst hade varskott mig om att nu var det slut”.
Hon berättar att Anton hade en ung judinna med sig som hade rymt från Stavanger, västkusten, och att hon måste placeras under jorden. (s.78)
Det var vid tiden för judeförföljelserna som det här hände, beskriver Berggrav. Vidare beskriver hon att en god vän till kom och hämtade henne. När hon gått berättar Anton för Berggrav att Somme är tagen av tyskarna och att det är allvarligt. Berggrav håller just på att korrekturläsa Sommes manus ”Orret boka”. Hon låter oss förstå hur mycket hon saknar sin vän som hon känt sedan sin tid på radiotjänst där han anlitas som föredragshållare. (s.76,79)
”’- Vad menar du med allvarligt Anton?’
‘- En avdelning av Mil.org har blivit sprängd’.
’Det ringde på dörren. Tre korta och en lång signal. Aldrig fick man vara ifred. Men jag måste öppna när det var d en överenskomna signalen.” (s.79)
Som läsare får jag veta att de två personer som stod utanför dörren var Gunnar och den andra mannen en jude i medelåldern. Därefter att Berggrav släppte in dem i badrummet därför att Anton inte fick träffa dem.
Mannen som var av judisk börd skulle maskeras innan han skulle skickas över gränsen till Sverige, skriver Berggrav, som konstaterar att hon aldrig haft mycket till övers för löshår och påklistrade skägg. Enligt henne var ett mycket säkrare sätt att antingen färga eller bleka det egna naturliga håret. (s.79)
Om mannen berättar Grete Berggrav att han var läkare och arbetat på ett norskt laboratorium i många år. Vidare att hans hustru skjutits i Tjeckoslovakien, medan hans tolvåriga dotter var placerad så långt norrut i Norge att hon var utom räckhåll för honom. (s.80) Berggrav informerar om att han inte långt efter gränspassagen sköt sig själv.
Grete Berggrav berättar också om två judar som hon aldrig glömde, och som hade blivit placerade i en stor pianolår och lastade på en transportbil från en expressbyrå.
”Låren med judarna sattes först upp på bilen; den hade inget lock, så de hade frisk luft så mycket de ville ha. Men plötsligt, medan expresskarlarna höll på att lasta in de övriga möblerna som skulle följa med på lasset för camouflagets skull, fick den ene av judarna ett nervsammanbrott. ”. (s.80)
Berggrav berättar hur sammanbrottet fick honom att skrika och att hans medföljare satte också igång. Följden blev att människor strömmade till och Berggrav framhåller att det vimlade av hemlig polis och angivare under de här dagarna så det var verkligen kritiskt. (s.81)
I sin rapsodiska men levandegörande och lite lakoniska stil fortsätter hon:
”Allt gick lyckligt. Chauffören hoppade upp i förarhytten i en fart och slog på motorn. Bilen susade upp genom Frognervägen.
Vi hörde aldrig av dem sedan. (s.81)
(s. 80) Marte Michelet skriver i ”Det största brottet”, om en kemist som flyttade från Prag till Norge i tidigt på 1900-talet. (s.188, 215) Michelet skriver också om en aktion, en arrestering av alla judar i Oslo och Aker som Germans SS Norge och Gestapopersonal och hirden skulle försöka genomföra samtidigt torsdagen den 26 november 1942, s.213) De skulle deporteras från samma kaj som Amerikabåtarna lade ut från på sin tid, visar Michelet. Hon beskriver hur det har inrättats en …”mottagningsstation” vid ett lagerhus på bryggan där alla måste gå in och bli registrerade”. (214) I kön fanns också atomforskaren Victor Moritz Goldschmidt, den kemist från Prag, som Michelet tidigare berättat om, och hon beskriver hans överraskning när han fick lov att bege sig hem igen. I fotnoten berättar Michelet att han kort därefter flydde till Sverige, och jag kan bara spekulera i om det var kring den perioden som Anton kom till Grete Berggrav och berättade att en avdelning av Mil.org var sprängd. Hon nämner inget om deportationen med båten.
Här måste jag stanna upp ett tag. Det är betryggande att det finns författare och historiker och överlevande som senare ”tar fram” alla anonyma judar, (och sina egna berättelser), och ger dem tillbaka sitt namn och sin historia, även om det blir postumt. (Berggravs bok kom ut 1945, och kanhända skrev hon den i Sverige efter att själv ha måst gå över gränsen i början av oktober 1944) Att de får ett sammanhang, att de blir begripliggjorda; att vi verkligen förstår hur utsatta och jagade judarna var, som under den tyska nazistockupationen i Norge. Människor som fick bära en stämpel, bokstaven ”J” i sina papper som markerade ”vem de var” – människor som redan utstått förföljelse och pogromer i århundranden. Nu var det meningen att de skulle utrotas en gång för alla enligt Hitler och hans mednazister.
I sin bok ”Det största brottet” skriver Marte Michelet om registreringen av alla judar, och att den inte skulle se ut som någon ”tysk befallning”. (s.171) Hon skriver ner innehållet i den annons som den 20 januari 1942 trycktes i landets alla dagstidningar
”Stämpling av judars legitimationskort m.m.
Legitimationskort, gränsbointyg, passersedlar och tjänstebevis som tillhör judar skall för att vara giltiga vara stämplade med ”J”. Som jude enligt denna bestämmelse betraktas: [ ] och sedan följer en lång redogörelse under 3 punkter”. (2017:171)
(läs gärna inlägget om boken Vägen till Nürnberg här.
I ett specialnummer om Förintelsen i “New German Critique”, (2000), skrev professor emeritus i historia, Saul Friedländer att:
”The integration of the victim´s voices radically widens the narrative span: This integration has to be complemented by the historian´s effort to find correspondingly new concepts that would express, however inadequately, the breakdown of all norms and the dimensions of suffering that traditional historiography cannot easily deal with.” (s.15)
Nu tanker jag återvända till Anton för Grete Berggrav ägnar honom ett helt kapitel, och det börjar med att hon befinner sig på ett högfjällshotell i slutet av januari 1942. Hon möter Anton där och förstår genast ”att här var en människa jag kunde ha utbyte av att umgås med.” (s.59) Hon berättar också att hon var på hotellet för att undvika Oslo den förste februari. Nämligen dagen då Quisling skulle installeras i sitt ämbete som norsk statschef, det vill säga ministerpresident et cetera. Men det som skulle tilldra sig i Oslo gällde i allra högsta grad hennes egen bror, skriver hon och berättar om den så kallade statsakten som i det allra väsentligaste var riktad mot Eivind Berggrav. (s.60)
”Det var därför inte så underligt att jag fullkomligt föll ihop när jag nere i hallen tog emot posten, öppnar tidningarna och såg Eivind Berggravs namn prunka i skrämmande fetstil på första sidan.” (s.60)
Terboven som stod kvar som utövare av den tyska ockupationsmakten och på så sätt var Quislings överordnade, höll ett tal, enligt Grete Berggrav där han utspann sig om att Berggrav vid sidan av sin andliga verksamhet hade spelat en synnerligen betydelsefull roll under det gamla systemet. (s.60-61) Enligt Grete Berggrav uttryckte Terboven i sitt tal att han skulle uppehålla sig vid politikern Berggrav. Och därefter redogjorde han för olika ekumeniska sammankomster och samtal som Berggrav varit involverad i 1939. Gick vidare och sa att Eivind Berggrav nedtecknat dessa samtal, och att originalmanuskriptet som delvis var handskrivet var undertecknat av honom personligen.
Grete Berggrav beskriver det ”verkliga sammanhanget” så här:
”När författaren Ronald Fangen blev arresterad, fann några tyska Gestapomän ett brev till Fangen från biskop Berggrav i vilket biskopen berättar om sina samtal med Göring och Halifax. Detta brev blev sedan bearbetat av tyskarna med lämpliga strykningar, det fotograferades och figurerade i tidningarna den 1 februari som bevis på biskopens politiska verksamhet.
Det var detta förvanskade tjuvgods som rikskommissarien kallade för originalmanuskriptet!” (s.62)
I den här situationen var Anton full av medkänsla och förståelse, berättar Grete Berggrav och hon beskriver hur de var ute och vandrade tillsammans om dagarna. De lärde känna, och kom underfund med varandra mer och mer, och en dag berättade Anton att den migränliknande huvudvärk han led av kom sig av ett slag i tinningen från en tysk nazist. En huvudvärk som både påverkade synen och hörseln. Det visade sig att han också var medlem av Mil.org.
Det första han bad Grete Berggrav om, berättar hon, var att bli satt i arbete när han hörde att hon också tillhörde Mil.org. Det blev han också så fort de kom tillbaka till Oslo, skriver Berggrav. Och det innebar att de kom att träffas mycket under en tid, fortsätter hon. Anton var köpman och hade en affär där tyskarna var ivriga kunder, enligt Berggrav. (s.66)
Den kvällen då Anton kommit hastigt på besök och haft med sig den unga kvinnan från Stavanger ser Berggrav hur Anton spottar ut en avlång liten glaspärla i näsduken när det blir dags att börja äta senare den kvällen. (s.81)
Det visade sig att han övade på att gå omkring med den i munnen medan han pratade. Han förklarade att det var gift, att vid en kroppsvisitation tar Gestapo allt gift ifrån en om man har något på sig, det är därför han prövar ut det här giftet innefattat i en glasinfattning för att testa om Grete Berggrav fattar några misstankar om att han hade något i munnen.
Hon skriver:
”Vi undvek i det längsta att tal om sådant som vi båda två visste var ofrånkomligt, nu när Somme hade råkat fast och organisationen var sprängd”. (s. 82).
Hon skriver också att hon visste att vad Anton beträffade så fanns det ingen som kunde ta upp manteln efter honom. Hans insats var alldeles för, individuell, alltför beroende av hans personliga egenskaper och förbindelser, betonar hon. Hon understryker också att det var just det som också gjorde det svårt för honom att lämna arbetet för han lade verkligen ned sin själ i det. (s.83).
Därefter gör hon en reflektion över läget:
”Men det hjälper inte… Vad man än har satt på spe, hur mycket man än har släppt till, så känner man sig ynkligen slagen till slant när den dagen kommer då det inte längre finns någon utväg.
Den dagen då enda möjligheten är att gå över gränsen. En kort tid därefter föll överstelöjtnanten Dannevig på sin post och Jakob Somme blev skjuten. Anton uppehöll sig då i Stockholm. ” (s.83)
Michelet nämner intressant nog en släkting till Grete Berggrav i ett sammanhang där hon bland annat skriver om Stian Beck och hans hårda tortyrmetoder. Det rör sig om Dag Berggrav, en av Eivind Berggravs söner.
”En av de många som fick känna på Stian Becks brutala metoder var Trygve Lundgren, en 55-årig skortensfejarmästare från Oslo [ ] En annan var den 19-åriga studenten Dag Berggrav, som förhördes i 13 timmar. Medan Berggrav hade handklovar på sig slog Bech honom i ansiktet med knytnävarna, piskade honom med ett rep, hotade honom med pistol och sa att han tänkte skjuta honom om han inte erkände.” (s.185)
/Helena Maria Ingeborg Lindbom
