Norska kyrkokampen som motstånd mot tyskockupationen.

1936 höll Adolf Keller, den schweiziske generalsekreteraren för Europén Central Bureau of Inter- Church Aid en serie föreläsningar, och forskaren Arne Hassing betonar att han inte kunde ha valt ett mer relevant ämne än ”the Church struggle”, (kirchenkampf) mellan Adolf Hitlers National Socialistiska stat och den tyska Evangeliska kyrkan, en strid som det året gick in på sitt fjärde år.

Keller var välbekant med den tyska kyrkan och hade följt konflikten från dess tillblivelse och det var en aspekt som särskilt bekymrade honom påpekar Hassing i sin bok ”Church Resistance to Nazism in Norway 1940-1945”, (2014) :

”The willingness of the Lutheran churches ’to collaborate with the State, following Romans 13, to go a long way even with an antagonistic Government’” (s.5)

Keller gjorde en analys av förhållandet mellan kyrka och stat i norra Europa och menade enligt Hassing att ”the purest form of State-Church today exists in the Scandinavian countries” (s.17) och den mest accentuerade av de renodlade statskyrkorna fanns i Norge. Utifrån Norges kyrkohistoria kunde det förutsägas, enligt Keller i Hassings redogörelse, att Norge skulle handla ungefär som den tyska moderkyrkan, det vill säga ‘det klassiska lutheranska mönstret av underkastelse och underdånighet inför staten’ och dess ledare och medlemmar hade inga svårigheter med att acceptera en sådan hållning som önskvärd och distinkt lutheransk, framhäver Hassing. Men förutsägelsen slog inte in, förutom några kompromisser i början, framhåller Hassing. Slutresultatet blev ett annat. Varför det blev så är den fråga som Hassing försöker besvara i boken ”Church Resistance to Nazism in Norway 1940-1945”.

Tidigt 1900-tal såg norska statskyrkan på sig själv som en folkkyrka (folkekirken). Berggrav  exempelvis, menade med ”folkkyrkan” att den var en förenande institution för landet, särskilt vad det gällde respekten för vanliga etiska värderingar, förklarar Hassing.

 Mer än 95 procent var döpta, konfirmerade eller begravda i kyrkan, skriver Hassing. (s. 20). Hassing refererar till Dissenterlagen 1845 som gav icke-lutheranska kristna rätt att finnas, men trots det så stred många av frikyrkorna fortfarande nästan ett sekel senare för samma religiösa och juridiska rättigheter som statskyrkan. (s.21) Präster inom statskyrkan såg också ner på frikyrkorna som ”sekter”, en term lika nedsättande i Norge som i Tyskland, påpekar Hassing.

Den protestantiska kyrkans kamp i Tyskland var preludiet till norska statskyrkans motstånd mot Nazism, skriver Arne Hassing. (s.5) 

En förklaring till att prästerskapet i Norge följde den tyska kyrkokampen noga var att de bästa akademikerna bland biskoparna prästerskapet och de teologiska fakulteterna hade studerat vid tyska universitetet, nästan som en rites de passage, framhåller Hassing. (s. 29)

Den person vars åsikt hade mest genomslagskraft var biskop Eivind Berggrav. Han hade besökt Tyskland sedan 1907 och hade studerat vid Marburgs universitet. Han talade flytande tyska.

Han kände djupt för tyskarnas lidande under första världskriget och hade stor aktning för sina tyska vänner, the ”anständiga” tyskarna, berättar Hassing om Eivind Berggrav. Deras initiala stöd för Hitler bidrog till hans försiktiga optimism under de inledande månaderna under nazistrevolutionen. Emellertid allteftersom tyskarna tog över kyrkan fördömde han den som en ”Nazistkyrka” och i slutet av mars 1934 var han rädd för att ”ruin may now be the only rescue for the German Christianity”. Han drog emellertid lärdomar av det han såg genom att observera den tyska kyrkokampen, lärdomar som han sedan skulle komma att använda sig av i sin egen kyrkas möten med en naziststat.  (s. 29)

Ingen inom statskyrkan i Norge hade funnit det nödvändigt att ompröva statens traditionella teologi, det fanns det ingen luthersk politisk etik att stödja sig på eller utnyttja när kyrkan står ansikte mot ansikte med en nazistregim, och källan Hassing här använder är Austad. (s. 31)

Men inom det internationella kyrkliga samfundet fanns det emellertid ekumenisk rörelse – en protestantisk rörelse för kristen enhet och som var engagerad i att fundamentalt på överväga och ompröva kyrkliga och statliga spörsmål. Den här omprövningen började vid Uppsala konferensen 1917 och fortsatte i den största ekumeniska rörelsen under den moderna eran, Stockholmskonferensen 1925. (s. 31)

Hassing redogör för hur tillväxten av kommunistiska och fascistiska stater under 1920-talet och början av 1930-talet  bidrog till att kyrka-stat-förhållandet  blev ett ämne som nästan tvångsmässigt hamnade i förgrunden i alla ekumeniska diskussioner Detta i sin tur kulminerade med 1937 års Oxford konferens som tog upp ämnet ”Kyrka, Samhälle och Stat”.

Det är slående, framhåller Hassing, hur många teman från Oxfordkonferensen som dök upp i norska statskyrkans motstånd mot nazismen, och han räknar bland annat upp: the sovereignty of God and his will in all life; God as the source of justice” et cetera (s.31) (

Ett annat var kyrkans plikt att kritisera en stat som avlägsnar sig från de rättesnören som står i Guds ord, och det viktigaste är plikten ”of disobedience to a state that fails to uphold ‘the standards of justice set forth in the Word of God’”.

(Herdebrevet var det ockuperade Norges första kollektiva attack på det nya förhållandet och den första artikuleringen av ett teologiskt, etiskt och juridiskt ramverk för kyrkans nya kurs- motstånd, betonar Hassing (s.77)

 Oxfordkonferensen erbjöd också strategiska riktlinjer och praktiska förslag för kyrkor som konfronterades med en totalitär stat, skriver Hassing. (s. 31-32)

Tvistefrågan var kyrkans rätt att uppfylla sitt uppdrag och konferensen förklarade bokstav för bokstav de väsentliga villkoren för att så göra. Om de här villkoren inte var uppfyllda så var det prästerskapets och lekmännens plikt att göra allt som stod till buds för att trygga sin frihet, även om det innebar kyrkans skiljande från staten. (s. 32)

I norska kyrkan var en handfull kyrkliga ledare engagerade i den ekumeniska rörelsen. Bland dem stod Berggrav ut, poängterar Hassing. Hans initiering/invigning i ekumeniska sammanhang tog plats 1903. Han var med på både konferensen 1917 och den i Stockholm1925. Han var inte med i Oxford 1937, men måste ha läst rapporterna från konferensen, skriver Hassing. Det visar hur viktigt det är att få inflöden och stöd från andra sammanhang än de egna, tänker jag. Hur viktigt det är att kyrkor, andra organisationer och samfund hela tiden för diskussioner, utmanar sig själva, möter nya idéer och tankeströmningar och människorna bakom dem.  (Inte minst vi människor som individer) Att inte bara finnas och verka i en konserverande miljö som avvärjer allt yttre inflytande, inte minst om man tror att det skulle undergräva den egna auktoriteten.  Därför tror jag på betydelsen av inter- faith dialog, det fanns ingen sådan rörelse under 1900-talets första hälft i Norden vad jag förstår, men i samtiden finns sådana initiativ och rörelser, och jag hoppas att de tillsammans kan ta fram en ”mall”, strategiska riktlinjer och förslag hur de tillsammans kan handla exempelvis i fall de ”konfronteras” med en totalitär stat. (om inte ett sådant specifikt arbete redan pågår)

I sin artikel i ”Journal of Ecumenical Studies” skriver Hassing om Austads förklaringar till varför den norska kyrkan kom till korta inför den moraliska utmaningen att inkludera judarna i ”Kirkens grunn” som kom till som ett svar på naziststatens diktat om en obligatorisk ungdomstjänst.

 Bland annat skrev Austad att frågan inte var tillräckligt viktig att ta upp för de kyrkliga ledarna i den situationen de befann sig i och att de saknade medvetenhet om hur allvarlig situationen egentligen var . (517)

Hassing skriver att den icke ställda frågan som gäller det här begångna misstaget gäller dess fundamentala orsak: Varför var det inte ”viktigt nog”? Varför uppvisade kyrkoledarna en”lack of awareness” of the gravity of the situation? (s.517)

Berggrav har i en förklaring avslutat med “we ought to stick to the direct challenges to our own Church”, enligt Hassing. (s.510)

Berggrav var en man av exceptionell intelligens, energi och stil, framhåller Hassing, och samma år som Oxfordkonferensen och som han blev biskop i Oslo, tackade han ja till att leda inte mindre än tre olika förgreningar av den ekumeniska rörelsen i Norge. (Faith and Order, Life and Work and the World Alliance for International Friendship through the Churches)

Efter kriget, år 1946, var han inbjuden att föreläsa i Stora Hallen på King´s College, London, The Burge Memorial Lecture. Han talar om ekumenik. Judarna är helt frånvarande i talet. Jag undrar återigen varför?

Jag återvänder från läsningen och skrivandet till det pågående nuet och frågar mig själv:

”Tänk om en annan version av verkligheten kom och knackade på min dörr?

 En version som inte bara speglade mina förutfattade åsikter, vad jag tror och tänker om mig själv och andra.

Skulle jag våga öppna dörren? Skulle jag tro mina ögon?

Eller skulle jag vara förblindad av min egen version?”

( fri översättning från Chögyam Trungpa´s bok ”Training the Mind and cultivating loving kindness”, (2003), Shambala. London)

(inlägget har varit publicerat tidigare på annat ställe)