Det här ska handla lite mer om hur biskop Eivind Beggravs tro involverades i kampen mot de tyska nazisterna under ockupationen av Norge och quislingarna inom de egna leden. Nazismen har ju beskrivits inte bara som en politisk ideologi utan en andemakt, av en nära vän och författare till Eivind Berggrav som heter Ronald Fangen, utgiven på Gyldendals förlag.
Det här inlägget relaterar till ett inlägg på en tidigare blogg och till en situation i England 1946 där Psalm 23, (”Davids psalm”), ”Herren är min herde, mig skall intet fattas…” lästes upp högt, och därmed avvärjde ett helt företag, eller, åtagande, från att sprängas i luften. (Berggrav:1946:24)
Han fortsätter:
” Compare with this situation in Geneva, nine months after the end of this war. It was as though war had bound the Churches together more strongly than ever before- in spite of the fact that they had this time been far more deeply involved in the struggle than last time. “
Med undantag av några få kyrkor, (Churches), särskilt de i Sydamerika och Spanien, påpekar Berggrav, existerade ”a common world front,” (en gemensam global front), för frihet och rättvisa, (justice), tvärs över alla gränser. Ett ”community” av hopp och tro var i verksamhet, trots eller kanske på grund av, den yttre separationen.
Vi citerar Berggrav direkt igen:
”And then we find, this time, that when the victory has been gained, the victorious nations stand divided and unable to agree-that’s were the meeting today threaten to end with explosion -while the Churches are united as ever before.”(ibid:24-25)
Genom kriget hade kyrkorna “mottagit”, ”benådats”, (received), med en ”oneness”, enhet, från Gud, vilken dessa var ”pålagda” som en helig plikt att kommunicera till nationerna i världen.
Så här långt i talet ber biskop Berggrav att få illustrera det med en erfarenhet från sin ”norska erfaring”. Och han tillägger att han redan relaterat vad som hände, men vill ändå upprepa vad som hände honom personligen när han greps av tyskockupanterna 1942, och sattes i husarrest i en stuga ute på landet.
Han berättar hur han var inlåst, med poliser utposterade kring stugan för att omöjliggöra flykt. Men varje dag kom en bondkvinna med en flaska mjölk till honom, vilken honlyckades hon osedd passera vakterna, och klev fram rakt framför köksfönstret, där Berggrav fångade henne med blicken. Hons såg sig om nervöst, berättar Berggrav, och sträckte fram mjölkflaskan, medan hon viskande framförde följande till honom:
” My husband listened to the radio and heard the Archbishop of Canterbury. He was praying for you, Bishop!” (ibid:25-26)
Sedan sprang hon i väg, fortsätter Berggrav. Kvar hos mig, relaterar han, fanns inte längre en ren och enkel ”solitude”, utan en ensamhet fylld med en underlig och paradoxal ”kommunion”, samvaro. Jag upplevde hur de andra ”Churches” och deras medlemmar bar upp oss, bar upp vår Kyrka. När BBC sände ut sitt trådlösa budskap över världen, och berättade för oss vad som hände i Nederländerna, Tjeckoslovakien, Grekland, och annorstädes, startade dessa etervågor vågor av böner i hjärtana hos hundratusentals av kristna lyssnare.
” The evil which was wrought was used by God as His creative means of establishing His communions amongst men.”
Och sedan ber han sina åhörare betänka hur han och hans övriga ”fellow-norwegians” kände sig när de i hemlighet och under hög risk, mottog illegala budskap från andra kyrkor, (churches). (se tidigare inlägg, för återgivandet om kvinnan med sina stickor och sitt stora ullnystan, som slutar med ”It was the one Sancta Ecclesia militant, disregarding national frontiers) (
Berggrav betonar att det f i n n s, mot bakgrund av ovansagda, sådana krafter i denna hemska värld. Och menar på att, ”onda dagar ”had to come” på d e t att Gud måtte öppna våra ögon, vända dem till hans Godhet, (Hans vägar, ”Underbar i Råd”, vår anmärkning), och aktiv i den kristna gemenskapen.
Men, understryker Berggrav, ansvar följer på att ha sett dessa krafter (i verksamhet, vår anmärkning): Vision medför förpliktelse, menar Berggrav i sitt tal.
Han ber dem också ihågkomma att man aldrig kan tvinga någon till ansvar. Det måste komma inifrån en själv Och han hänvisar till den svenska ärkebiskopen Nathan Söderblom som pratat om ”ansvars-glädje”. I Berggravs ögon springer den här glädjen bara fram som ett naturligt uttryck av ens energi, och följdriktigen –kan vi inte agera, eller vara, på något annat sätt.
Den härrör från en erfarenhet/upplevelse som Gud gör inspirerande, får att framstå som inspirerande. Som när en i ett motlut, upplever att man får förnyad kraft, kan ta sig till det uppgjorda utflyktsmålet, utan blessyrer.
Och de här tingen, som vi har erfarit, är ingenting, anför Berggrav, om de inte just är en inspiration till ekumenisk samlevnad. Därför borde det här ansvaret vakna i oss alla, säger han i sin ”Burge-Memorial-föreläsning”. (ibid:27)
I nästa mening tar han upp hur de norska erfaringarna också borde vara inspirerande när en ser ut över världen och ser att eländet och klyftorna i världen är större än någon någonsin skulle ha kunnat förutse. (ibid:27) Han pekar på att svälten, (bread-famine), inte är enda svårigheten. Han förklarar vådan av ”Thought-famine”, vad vi skulle vilja kalla ”mentalism” ett tillstånd där man varken tillåts ”negera” eller ”mentalisera”, där man ”blockeras” utan exempelvis tillgång till en annan människa eller etermedia eller telefon och så vidare. Han menar att ”Thought-famine” är minst lika farligt som avsaknaden ” av bröd, det vill säga svält. (ibid) Här går Berggrav vidare och frågar sig vilken framtidsutsikt, och eller, utblick som världen av i dag, (1946, vår anmärkning) har att erbjuda de unga? Och förvånande, kan tyckas vid första anblicken, deklarerar han att ”vi har vunnit makten, men förlorat slaget om idéerna, (We have gained the power, but lost the ideas). (ibid)
Det finns många som inklinerar till/ tenderar att fästa sig vid en aning eller uppfattning att vi lever i de yttersta dagarna/yttersta tiden, och det suggererar fram, eller, anslår en eskatologisk sinnesstämning, framför Berggrav. (ibid).
TALBART 