February 2009
By Anna Lewini, of Stoke Newington, London. Subtitled, “Divine healing in Scandinavia, etc.” Published in Confidence, April-June 1922.
“That, which we have seen and heard, declare we unto you.” 1 John 1:3.
The Writer (whose personal testimony was in the last issue of “Confidence”) had the privilege for three months last year to be in the center of Mr. Smith Wigglesworth’s meetings in both Sweden and Denmark. It was a time of visitation from on high: I dare to say that hundreds of people received Jesus as their Savior, thousands were healed from all kinds of diseases, also thousands of believers awoke to a new life, and many, many received the Baptism of the Holy Ghost as on the day of Pentecost. For all this we give glory to Jesus. Here are a few examples of miracles my eyes have seen.
I will begin with the first meeting I attended. It was in Orebro (Sweden) where at that time there was held a Pentecostal Convention. I came to seek help myself, being worn out with long unbroken service in the Lord’s work. I had not heard of Mr. Wigglesworth before, but I knew that Pastor Barratt, my spiritual father, was there. The next day there was a meeting for healing. After the preaching service I went forward into the other hall and I was surprised to find in a few minutes a crowd following. The hall was full with a queue of hundreds of men and women patiently waiting for a touch of God through His servant, and, glory to God, we we were not disappointed. As hands were laid upon me, the power of God went through me in a mighty way. I was immediately well.
It was wonderful to notice, as the ministry continued, the effect upon the people as the power of the Lord came over them. Some lifted their hands, crying, “I am healed! I am healed!” Some fell on the the platform overpowered by the power of the Spirit, having to be helped down. Others walked away as in a dream; others as drunk with new wine, lost to everything but God; but all had faces as transfigured with the glory of the Lord and magnifying Jesus. A young biind girl, as she was ministered to, cried out, “Oh, how many windows there are in this hall!” ‘During the three weeks the meetings continued the great chapel was crowded daily, multitudes being healed and many saved. The testimony meetings were wonderful. One said, “I was deaf, they prayed, and Jesus heaied me.” Another, “I had consumption, and I am free,” and so on.
At Skofde. In the smaiier hall, set apart for those seeking the Baptism of the Holy Ghost, I shall never forget the sight, how the people with eyes closed and hearts uplifted to God waited. Did the Holy Spirit fall upon them? Of course He did. Here also many were healed. At another place there was a young man whose body was spoiled because of sin, but the Lord is merciful with sinners. He was anointed, and when hands were laid on, the power of God went mightily over him. He said, “I am healed,” but being broken down, he cried as a little child confessing his sin; at the same moment the Lord saved him. Glory to God! He went into the large hall and testified to salvation and healing.
Stockholm. Here long queues waited for hours to get in. The hall held 1,800 people. At nearly every meeting crowds were unable to enter the building, but they waited on often hours and hours for the chance, if any left the building, to step into the place. Here a man with two crutches, his whole body shaking with palsy, is lifted on to the platform. (Behind him five or six hundred more are waiting for help.) This man is anointed and hands laid upon him in the Name of Jesus. He is still shaking. Then he drops one crutch, and after a short time the other one. His body is still shaking, but he takes the first step out in faith! Will it be? He lifts oue foot and then the other, walks round the platform. The onlookers rejoice with him. Now he walks around the auditorium. Hallelujah!
During this meeting a woman began to shout and shout. The preacher told her to be quiet, but instead she jumped up on a chair, flourishing her arms about, and crying, “I am healed! I am healed! I had cancer in my mouth, and I was unsaved; but during the meeting, as I listened to the word of God, the Lord has saved me and healed me of cancer in my mouth.” She shouts again, “I am saved! I am saved! I am healed of cancer!” She was quite beside herself. The people laughed and cried together.
Here was another woman unable to walk, sitting on a chair as she was ministered to. Her experience was the same as hundreds of the others. She rose up, looking around, wondering if after all it was a dream. Suddenly she laughed and said, “My leg is healed.” Afterwards she said, “I am not saved,” and streams of tears ran down her face. They prayed for her, and later she left the meeting healed and saved and full of joy. We have a wonderful Savior; glory to His Holy Name!
Miracles in Norway. Out of many, many, I quote two taken from Pastor Barratt’s paper, “Korsets Seir” (the Victory of the Cross). A man and his son came in a taxi to a meeting. Both had crutches. The father had been in bed two years and was unable to put his leg to the ground. He was ministered to. He dropped both crutches, walking and praising God. When the son saw this he cried out, “Help me too,” and after a little while father and son, without crutches and without taxi, walked away from the hall together. That word again is manifested; the same Jesus, the wonder-working Jesus is just the same today.
Now Copenhagen, my homeland! During three weeks thousands daily attended the meetings. Each morning, two or three hundred were ministered to for healing. Each evening the platform was surrounded. Again and again, as each throng retired another company came forward seeking salvation. Here many were baptized in the Holy Ghost. The testimony meetings were wonderful.
Now I will close with a vision a brother had who attended these meetings. He was lost in intercession for the hundreds of sick waiting to be ministered to for healing. He saw an opening from the platform, where the sick were, right into the glory. He saw wonderful beings in the form of men resting who, with interest, looked on. Again he looked at the platform and saw a heavenly Being clothed in white, who all the time was more active than any other in helping the sick, and when He touched them the effect was wonderful. Bent forms were made straight, their eyes shone, they began to glorify and praise the Lord. A Voice said: “Healings are the smallest of all gifts; it is but a drop in the bucket in view of what God has in store for His children. Ye shall do greater works than these.”
I pray that the Lord may be magnified by this attestation to signs, wonders, and mighty deeds, and that there may be a multiplication in every land that shall redound to the glory of God.
The Smith Wigglesworth Blog is a production of The Christ Almighty Blog. Come give us a visit.
I started this site ’cause I took a Pentecostal history class in grad school, used several Wigglesworth articles for a paper, and rather than just throw away my source materials, I stuck ’em on the internet. I’ve been adding to them since. Thanks for the encouraging feedback!
Yes, the Wigglesworth articles are edited for spelling, punctuation, paragraph breaks, and verse references. But that’s all. Most of the source materials are transcripts of what he spoke aloud, so I believe such alterations are justifiable. I’ve included scans of the original publications in case you wish to compare. Any further typos are because the OCR software made them and I didn’t catch them. Sorry.
If you come across another version of these articles with significant differences (including in print!) it’s because their editor decided to take further liberties with Wigglesworth than I would. There comes a point when such editing becomes less about Wigglesworth’s own words, and more about editors wishing to reshape Wigglesworth to suit them. Or the times. There are certain things Wigglesworth said and taught where I personally can’t agree, and honestly don’t believe the scriptures back him up. (You want my view, visit Christ Almighty.) But as an historian I’m posting what he said, disagreements or not. I wouldn’t appreciate it if people bent my words in like manner, and I’m not editing him for anyone’s theological sensibilities—neither mine nor yours.
You have my permission to link to this blog, and make fair-use quotations of it. But as for republication, the rights don’t belong to me. Thanks to Disney’s continued lobbying for copyright extensions, they won’t be out of copyright in the United States till 2042—if ever. So the copyrights belong to Wigglesworth, the respective publications, and their successors. All rights reserved.
Bible links go to good old Bible Gateway. Wigglesworth used the Authorized (King James) Version, and any discrepancies are because he impressively quoted from memory.
European readers: It’s only fair to warn you this site uses cookies. Sorry. I didn’t put them there. Blogger did. I still love using Blogger though.
| Anna Lewini, a sister in the Lord, who was a former Danish actress, tells what she saw in Sweden during some meetings held by Smith Wigglesworth |
| In 1921 Smith Wigglesworth held some special meetings in Sweden. Anna Lewini, a former actress of Denmark, who attended these meetings, wrote: ‘Hundreds of people received Jesus as their Saviour. Thousands of believers awoke to new life. Many received the Baptism in the Holy Ghost as on the day of Pentecost. For all this we give God the glory. Here are a few examples of miracles our eyes have seen. The first meeting I attended was at Orebro. I came to seek help myself, being worn out with long, unbroken service in the Lord’s work. There was a meeting for healing. After the preaching service, I went forward into the other hall and was surprised to find a crowd following. As hands were laid upon me the power of God went through me in a mighty way. I was immediately well. |
| It was wonderful to notice, as the ministry continued, the effect upon the people as the power of the Lord came upon them. Some lifted their hands, crying: ‘I am healed! I am healed!’ Some fell on the platform overcome by the power of the Spirit. A young blind girl, as she was ministered to, cried out: ‘Oh, how many windows there are in this hall!’ During the three weeks the meetings continued, the great chapel was crowded daily, multitudes being healed and many saved. The testimony meetings were wonderful. One said: ‘I was deaf, they prayed, and Jesus healed me’. Another: ‘I had consumption, and I am free’. And so on. |
| At Stockholm crowds waited for hours to get in. At nearly every meeting, crowds were unable to enter the building, but they waited on, often hour after hour, for the chance, if any left the building, to step into the place. Here a man with two crutches, his whole body shaking with palsy, is lifted onto the platform. This man is anointed and hands laid on him in the name of Jesus. He is still shaking. Then he drops one crutch, and after a short time, the other one. His body is still shaking, but he takes the first step out in faith! He lifts one foot and then the other, and walks around the platform. The onlookers rejoice with him. Now he walks around the auditorium. Hallelujah! |
| During this meeting a woman began to shout. The preacher told her to be quiet, but instead she jumped upon a chair, flourishing her arms, and crying: ‘I am healed! I am healed! I had cancer in my mouth, and I was unsaved; but during the meeting as I listened to the Word of God, the Lord saved me and healed me of cancer in my mouth! I am saved! I am saved! I am healed of cancer!’ The people laughed and cried together. |
| Here was another woman unable to walk, sitting on a chair as she was ministered to. Her experience was the same as hundreds of others. She rose up, looking around, wondering if after all it was a dream. Suddenly she laughed and said: ‘My leg is healed!’ Afterwards she said: ‘I am not saved’, and streams of tears ran down her face. They prayed for her, and later she left the meeting healed and saved and full of joy. We have a wonderful Saviour!’ |
| From: Stanley H. Frodsham, With Signs Following, Gospel Publishing House, Springfield Missouri, 1946, pages 80-81 |
Ensam gårdvar.
Missionsförsamlingen i Åtvidaberg bildades sommaren 1904 av åtta personer och den anslöts år 1907 till Svenska Missionsförbundet. Sommaren samma år invigdes ett nybyggt missionshus som rymde omkring 200 personer. I huset fanns också två lägenheter på vardera ett rum och kök. Baron Theodor Adelswärd, som hade mycket att säga till om i Åtvidaberg, kom att i hög grad påverka missionshusets placering och utförande. Han såg till att en känd arkitekt anlitades ‒ Isak Gustaf Clason som hade ritat Nordiska Museet och Hallwylska palatset. Församlingen hade räknat med att kunna bygga för under 5 000 kronor, men Adelswärds ingrepp gjorde att kostnaden blev omkring 11 000 kronor; en tung börda för församlingen som vid den här tiden hade drygt 20 medlemmar. Först år 1915 anställdes en pastor som redan året därpå efterträddes av Martin Nordbring. Denne slutade sin tjänst under år 1920. År 1923 tillträdde Johan Wennberg som uppehöll tjänsten till september 1927.
Under Nordbrings tid i församlingen kom Anna Lewini från Danmark på besök för en mötesserie från lördagen den 9 mars 1918 till söndagen den 17 mars. Lokalen kunde inte rymma de skaror som sökte sig till mötena.[1] Lewini skriver i ett brev till Filadelfiaförsamlingen i Stockholm att »ett 100-tal ha vi faaet bede samman med« (EH 1918, 47). Hon talade även under påsken vid månadsskiftet mars/april i missionshuset liksom under en helg i slutet av april. Hur det kom sig att hon besökte Åtvidaberg vet vi inte. Medlemsantalet ökade som följd av hennes insatser med 30 medlemmar till 80 under år 1918. Anna Lewini var andedöpt och hennes besök kan ha väckt ett intresse i missionsförsamlingen för pingstväckelsen.
Av någon anledning gjorde styrelsen sig ingen brådska med att försöka få någon ny pastor efter Johan Wennberg. Man lade i stället ner ganska mycket arbete på att få besök under vakanstiden av predikanter
och evangelister ‒ från enstaka möten upp till någon månad. Rektor Mosesson på missionsskolan rekommenderade hösten 1927 en elev i avgångsklassen som pastor. Församlingen fick tillfälle att lära känna honom under julledigheten då han tjänstgjorde i Åtvidaberg. Den 15 februari 1928 beslöt församlingen att sända ett tack till Mosesson »för den julelev, han skickade, samt ett meddelande om att församlingen här ej tänkte kalla denne som sin predikant«. Ett skäl var att man av ekonomiska skäl ville avvakta. I maj 1928 diskuterade man möjligheten att ändå anställa en evangelist under en längre tid. Distriktsordföranden F.A. Larsson i Linköping erbjöd sig då att lämna förslag på evangelister. Församlingen accepterade detta erbjudande. Någon tanke på en slutgiltig lösning hade man alltså inte. En evangelist inom Helgelseförbundet, Simon Larsson, som vid den här tiden hjälpte församlingen och som hade vunnit mångas sympati, tillfrågades i mitten av juni av styrelsen, men han avböjde en kallelse.
David Lagergren skriver år 1994 i sin bok om Baptistsamfundet åren 1933‒1948 att det i början av 1930-talet blev »ett omslag i det andliga klimatet« och att det var »den viktigaste orsaken till stagnationen«. Det blev svårare att samla människor till möten och gudstjänster. Han fortsätter:
Klimatförändringen berodde inte på att antikristna krafter ökade sin aktivitet. Fritänkaragitatorernas tid var förbi, och motsättningen mellan socialdemokrati och kyrkor tonades ner i Per Albin Hanssons folkhem. Snarare var det så att väckelserörelsernas radikala »innanför eller utanför« inte längre passade in i folkhemmet och att folkkyrkans extensiva kristendom med kyrkobesök då och då, utan bekännarkrav, låg bättre till, när fattig-Sverige hade kommit en bit in på vägen till välstånds-Sverige. Ännu viktigare var kanske att man inom frikyrkoförsamlingarna, särskilt de större, hade svårt att identifiera sig med väckelsens intensivkristendom, som utmanade de namnkristna som motståndarna. Möjligtvis är det här som förklaringen ligger till att Pingströrelsen fortsatt att växa, när de gamla samfunden stagnerat. (Lagergren, 25‒26)
År 1979 publicerades boken Frikyrkosverige, en livsstilsstudie (1979). Uppgifterna i denna kanske ger en antydan om vad som kan ha gällt redan på 1930-talet. Sven Halvardson skriver år 1991, utifrån uppgifter i nämnda studie, att de tre äldre trossamfundens medlemmar har högre utbildning än medlemmarna i de två yngre trossamfunden, Pingströrelsen och Örebromissionen. Andelen medlemmar i den äldre gruppen som studerat vid universitet ligger över riksgenomsnittet, andelen med enbart folk- eller grundskoleexamen är lägre än riksgenomsnittet. Beträffande prioritering av kyrkans arbetsuppgifter talar medlemmarna i de äldre samfunden i högre grad för medvetandegörande om ekonomiska och sociala rättvisefrågor, internationellt fredsarbete och politisk medvetenhet än vad medlemmarna i de yngre samfunden gör. Dessa väljer mer entydigt evangelisation och andlig väckelse.
I den yngre samfundsgruppen är intensiteten avgjort högre vad beträffar hur ofta man besöker sin kyrka, hur ofta man ber och hur ofta man läser sin bibel. Som skäl att vara med i kyrkan väljer medlemmarna inom detta läger betydligt oftare än i det andra lägret att de vill verka för personligt själavinnande, medan de är klart mindre benägna att välja alternativet kristen samhällssolidaritet. I de yngre samfunden är det vanligare att man haft en avgörande omvändelseupplevelse. I de äldre samfunden har man i allmänhet, och i högre grad än i [de yngre], kommit i kontakt med sin församling genom föräldrars eller släktingars försorg. (Halvardson, 100‒101)
År 1921 anställde Norra Vi missionsförsamling tillsammans med AsbyUddes missionsförsamling en evangelist, Gustaf Zetterholm. 21 år gammal tillträdde han i augusti sin tjänst. I Norrköping hade han vintern 1918 besökt stadens andra metodistförsamling som då gästades av T.B. Barratt och Anna Lewini. Flera hade blivit andedöpta och Gustav Zetterholm hörde till dem. Zetterholm predikade emellertid inte andedopet i Norra Vi men berättade vid ett tillfälle om sina erfarenheter. Församlingen lyssnade intresserat »men ingen sa något eller frågade något« (Widlert
Anna lewini, dansk skådespelare
Förlorat sin hövdingeställning.
Stått i sönderskärelsens tjänst. Sått Tvedräkt.
Strök omkring sin flock som en enslig gårdvar, kravatt och stärkt krage och omisskännlig dofta svett och gammal herrparfym och en andedräkt som påminde henne om Mårtenssons, men hon föredrog honom framför de flesta män hon hade omkring sig i vardagen: Högst i rang stod Signes pappa efter hennes egen pappas död. Han hade tålamod och delade med sig av sin familj till en var som hade behov av dem, där helst han såg ett behov.
Han vakade över deras renlärighet så att inga främmande element eller läror tog sig innanför borgen Som det enkla missionshuset kallades i folkmun. Ända sedan strider på 1920-talet mellan svenska missionsförbundet och pingströrelsen levde aversionen mot ”religiösa äventyrare” kvar. Svärmade gjorde bin, inte människor, inte kristna människor i alla fall. Det var Mosslunds illa dolda övertygelse som han spred i sin närmaste krets och i församlingen på fjorton personer.
Ljumma och varmhjärtade kristna personer, det var som om det fanns en himmelsvid skillnad mellan dem. Mosslund predikade om en hög moralisk nivå, till skillnad mot andra samfund och församlingar som enligt hans förmenande hade sjunkit ner i …ett träsk. Fler lågvattenmärken kom. Det var en allmänt känd föreställning på den tiden, återgav Laila för henne, att vissa av pingsrörelsens ledare voro dikatorer
ppträder mera sansat, men inom vilken de ovannämnda tendenserna tydligt nog kommit till synes. […] Den faktiska diktatur vilken åtskilliga av pingströrelsens ledare utöva, har i någon mån
”En så radikal omgestaltning som här kräves för att den brustna harmonien skall återställas kan icke ske utan stora förluster. (AA 1931, 146‒147)” (s. 72 Gareskog)
”Det kan nu frågas, om Svenska Missionsförbundets folk skall mäkta övervinna dessa svårigheter och komma ut på lugnare farvatten igen. Möjligheten därför synes så mycket mindre, som just den frihet och tolerans som av gammalt präglat Svenska Missionsförbundet, gjort det lättare för de religiösa äventyrare, som alltid söka profitera på kristlig verksamhet, att här tränga sig in. Så länge Waldenström levde, tvekade han icke att med avseende på dylikt folk tjänstgöra som gårdvar. Sedan har ingen velat åtaga sig det obehagliga uppdraget. (Ibid. 151) ”
En så radikal omgestaltning som här kräves för att den brustna harmonien skall återställas kan icke ske utan stora förluster. (AA 1931, 146‒147)
Janne Nyrén hade inte ställt upp som gårdvar mot »religiösa äventyrare« till vilka pingstvännerna och de pingstbetonade räknades, men Axel Andersson hade bestämt sig för att göra det. Nyrén gick aldrig till angrepp mot Pingströrelsen. Han bejakade andedopet och Andens gåvor, men han slog vakt om förbundets grundprinciper.
Uttalande om förbundets grundprinciper
Missionsstyrelsen höll den 9 januari 1931 ett ordinarie sammanträde då villkoren för medlemskap i församlingarna togs upp. Tendenser hade »börjat göra sig gällande« att man avvek från Svenska Missionsförbundets grundprinciper, på grund av pingstbetonades krav på att vuxendopet skulle vara ett villkor för medlemskap. Efter en ingående diskussion beslöts att tillsätta en kommitté med fem ledamöter. Tanken var att kommittén skulle göra ett uttalande i frågan, »vilket uttalande efter Styrelsens prövning skulle föreläggas« generalkonferensen i juni.
Kommittén presenterade sitt förslag inför ett sammanträde den 18 maj. Då hade situationen förvärrats:
Inom församlingar, anslutna till Svenska Missionsförbundet, ha under den senaste tiden uppstått sådana svårigheter och slitningar, som kommit att beröra själva grundvalarna för Svenska Missionsförbundets församlingsbildande, därigenom att äldredop gjorts till villkor för medlemskap. […]
Uppenbart är, att ingen församlingsgemenskap på den hittills gällande grundvalen är möjlig om viss dopålder och visst dopsätt göras till villkor för medlemskap. […] Vi anse denna grund innebära för Guds verk […] omistliga värden. Vi anse vidare att om den skulle upprivas, detta innebure, att Svenska Missionsförbundet ej längre ägde något existensberättigande.
Kommittén anser det påkallat, att Missionsstyrelsen fordrar av i Förbundets tjänst direkt anställda, att de i all sin verksamhet företräda de grundsatser, som äro konstituerade för Svenska Missionsförbundet samt undvika allt, som vållar obroderlig söndring.
Missionsstyrelsen bör därjämte vaka över att dessa, som på Missionsskolan utbildas för predikogärningen, verkligen omfatta Svenska Missionsförbundets församlingsprinciper och i sin verksamhet inom Förbundets församlingar känna sig förpliktiga att företräda och tillämpa dem.
Då det understundom visat sig, att elever, som utgå från våra evangelistkurser, i sin verksamhet inte beaktat Svenska Missionsförbundets församlingsprinciper, är det nödvändigt, att distriktsföreståndarna och övriga, som bära ansvar för deras arbete, tillse, att de få kännedom om Förbundets principer och är villiga att arbeta för dem. (MS 310518) ” (Gareskog s72-75)
TALBART 