Som fixpunker för det kollektiva minnet har jag valt staden Barcelona och kyrkan Santa Maria del Mar.
Barcelona har en speciell dragningskraft på människor för det är staden där man kan bli fri man. Att vara fri var väsentligt i en tid då feodalherrar härskade och genom sina olika rättigheter – och nycker – kunde föröda människors liv. Det är i stora drag vad som händer Bernat, en av huvudpersonerna.
På hans bröllop dyker Llorenc de Bellera och hans följe upp och de Bellera kräver sin rätt till intestia (se sid. 9, 16). Allt detta har Bernats pappa berättat om innan han dog – vilket skedde innan romanen tar sin början.
När de Bellera utnyttjat sin rättighet är Francesca, totalt knäckt:
”Francesca gick omkring på gården som en vilsen själ. Hon utförde sina husliga sysslor, men hon gjorde det under absolut tystnad, och utstrålade en sorg som inom kort hade lagt sig över de mest avlägsna hörn av familjen Estanyols hem”. (s. 22)
Bernat hade drömt om att dela morgnarna med sin hustru, att de skulle luta sig ut genom fönstret om morgnarna som han hade gjort med sin far och förutspå vilket typ av dag som låg framför dem. Det var så mycket som han skulle vilja dela med henne av arbetet, och så mycket som han skulle vilja berätta för henne om, nämligen allt det som han själv hade fått höra från sin fars läppar, och på så sätt från generation till generation. (s. 23)
De hade varit fria, att den bördiga jorden en gång varit allodial (historisk term (jord) egendom som besitts med fullt ägande- och arvsrätt) och tillhört familjen Estanyol. Nu hade de förvandlats till livegna och deras liv låg händerna på feodalherren.
Även kyrkans män hade fadern varnat för. Han hade sagt till Bernat att aldrig lita på dem som sa sig tjäna Gud. Och för att understryka det berättade han för sonen vad prästrockarna sa om dem som brukade jorden:
”- De säger att vi är åsnor, korkade och inte äger förmåga att förstå vad hövlighet är. De säger att vi är fasansfulla, gemena och avskyvärda, fräcka och okunniga. De säger att vi är grymma och motsträviga, att vi inte förtjänar någon värdighet eftersom vi inte kan uppskatta den och att vi bara kan förstå saker genom våld. De säger att…(s.25-26)
– Far, är vi allt det där? frågar då Bernat sin far och hans far replikerar med att ”allt det där är vad de vill göra dem till” (s. 26)
Bernat kan inte släppa det här med tron och påpekar att fadern ber varje dag och börjar säga ”och när mamma dog”. Fadern klipper av sonen och betonar att det är till Jungfru Maria han ber, och understryker att hon inte har något med klosterbröder och präster att göra. Att de tryggt kan fortsätta att tro på Jungfru Maria.
Francesca föder en son och det är tydligt att Bernat och inte de Bellera är fadern för sonen bär, precis som sin far och många i släkten, ett födelsemärke vid sitt högra ögonbryn.
de Bellera kräver att Francesca och barnet ska lämna gården och komma till godset. De får en usel tillvaro där och Bernat förstår att hans son kommer att dö. För att förhindra det stjäl han tillbaka sin son, och har ihjäl en smedlärling som försöker hindra honom.
Han tar sin tillflykt till en grotta uppe i bergen som hans far har visat honom. Hela tiden försäkrar han sin son Arnau ”Vi kommer att klara det här”.
När provianten var slut och vintern närmade sig övergav Bernat gömstället i Estanyolgrottan och begav sig mot Barcelona. När han ser staden på avstånd säger han till barnet som ligger tryckt mot hans bröst:
– Titta Arnau, Barcelona. Där ska vi bli fria.
Sedan han lämnat grottan hade han inte tänkt på något annat än Barcelona, alla trälars hopp. Han hade hört folket prata om staden när han utförde olika slags jobb på de Belleras gods. Som läsare förstår jag att han var uppväxt med drömmen om frihet, närhelst trälarna var ensamma och fick chansen att prata med varandra berättade de historier om Barcelona, Barcelona var mer än en stad, det var själva symbolen för frihet och frihetslängtan: ”’Om man lyckas leva där ett år utan att herren får tag på en’, hade han hört, ’då blir man mantalsskriven där och man blir fri”’. (s. 40) ”Barcelona behövde arbetare, fria arbetare”, det var vad Bernat hade hört en gamling berätta. (s.41)
Bernat tar sig in i Barcelona med sin son och uppsöker sin syster som är gift med en hantverkare där. Utan att gå in på allt som händer, så blir Bernat och hans son fria men Bernat hinner inte njuta av friheten så länge.
Men innan Bernat dör så har Arnau och hans kamrat funnit kyrkan Santa Maria del Mar. För Arnau var det viktigt att hitta jungfruns kyrka för Bernat har sagt honom att moderlösa barn (vilket han uppgett till Arnau att han var) får en ny mamma av Gud och det är jungfru Maria. Så hans hela tillvaro går nu ut på att hitta hennes kyrka och därmed henne själv.
”Framför dem reste sig en mäktig och solid, stram, karg och slätputsad kyrka utan stora fönster och imponerande tjocka murar.” De ser också byggnadsställningar, att den inte är färdigbyggd.
En man som bär på en sten på ryggen, en bastaix, (se sid. 104), säger:
”Katedralen betalas av adeln och staden, men den här kyrkan som ska bli mer betydelsefull och vackrare än katedralen, betalas och byggs av folket.” (s.96)
Mannen nämner jungfrun och han Arnau hör inte längre. Han har fått höra det han längtat efter att få höra: Inne i kyrkan finns hans jungfru. Det är till hennes ära kyrkan byggs.
– Skulle jag kunna få se henne? frågade Arnau den svettige mannen.
Arnau och hans vän får gå in i kyrkan. De träffar också prästen Angel. Sedan återkommer Arnau dit varje dag med sin vän. För Arnau är det sin mamma han pratar med när han ber och knäböjer framför altaret.
En dag träffar de också arkitekten till kyrkan, Berenguer de Montagut, som håller i bygget.
– Älskar du havets jungfru? frågade Berenguet.
Arnau och hans vän Joanet nickar.
Berenguet säger till Arnau att när kyrkan är färdigbyggd kommer den jungfrun som Arnau älskar så mycket att ha mer ljus än någon annan jungfru i hela världen. Han berättar också om bastaixernas brödraskap, det är det som har nyckeln till faderns kapell där jungfrun finns, och det är det som utövar tillsynen över jungfrun.
Som fixpunkt ett för det kollektiva minnet har jag valt Barcelona:
Det är främst Bernat som representerar den här fixpunkten; det är han som hört alla historier om staden och som för sin son Arnau dit när han är helt liten.
Den andra fixpunkten är kyrkan Santa Maria del Mar, kyrkan som byggs och betalas av folket (s.96) Den kyrkan är Arnaus, av olika skäl, se samtalet mellan far och son sid. 89-90. Bland annat för att Arnau blir bauxit och tas upp i deras brödraskap.
Mads Rosendahl Thomsen skriver att den franske sociologen Maurice Halbwachs införde begreppet kollektivt minne för att för att peka på att det finns minnen som lever sitt eget liv oberoende av individernas personliga minnen (s.316). Han påpekar att litterauren ständigt undersöker den grundläggande konflikten mellan det personliga och det kollektiva.
I Barcelona fallet är det relevant att ta upp det som Halbwachs framhävt enligt Rosendahl Thomsen att det kollektiva minnet av något förändras när de generationer som har upplevt något går bort och inte längre själva kan berätta om det förflutna. (ibid)
Edward S. Casey för ett intressant resonemang kring plats och identitet som är användbart på Arnau och hans djupa koppling till kyrkan, dess jungfru som han talar med och ber till som om hon verkligen vore hans mor.
Gällande andra fixpunkten finner jag Edward S. Caseys
artikel ”At vaere på kanten av stedt – Moderne, antikke og postmoderne refleksioner” i boken ”Stedsvandringar” användbar. Jag vill argumentera för att Santa Maria del Mar fungerar som ett ”stedt” för Arnau:
”[ ]der er flere af stedets hovedtraek, som bidrager til dets pålidelighet, f.eks. dets dybt orienterande virkekraft, livskraft, verksamma kraft, handlingskraft igennem hvilken stedet viser vej, hvor vi ellers ville have vaeret faret vild_ gått vilse; at det forsyner os med et sted at bo (derudaf udtrykket ”hjem-stedt”) (huvud)säte og at det fastholder den personlige och kollektive historie.”(2013:295)
Mest imponerande, fortsätter Edward S Casey är kanske att plats stedt ofta utgör basen grundlaget för den personliga identiteten. Så citerar han Gary Snyder i ”The Practice of the Wild” från 1990 som skriver att vår stedt är en del, av vad vi är”. (ibid)
Arnaus fasta punkt i Barcelona är Santa Maria del Mar. Arnau har inte den förbindelse till plats, till landsbygden, och ett (kollektivt) minne av att ha varit fria bönder som Bernat hade. Arnaus förbindelse med födelseplatsen blev abrupt avbruten i och med att mamman tvångskommenderades till godset och var tvungen att ta sitt spädbarn med sig. Sedan bodde han en tid med sin far i grottan.
Det är i kyrkan, i förbindelse med kyrkan som Arnau hittar sina betydelsefulla andra som fader Angel och bastaixerna, och han blir själv så småningom del av brödraskapet och blir del av deras kollektiva minnen. Men också stadens kollektiva minnen, exempelvis när slutstenen till kyrkan skulle hissas upp till Santa Marias absid (s. 110-113), krig, som i maj 1343 när stadens klockor ringde utan uppehåll och inifrån Santa Maria, med sina öppna murar, lyssnade Arnau bestört till dem (s. 277), pesten, (331-333), judeförföljelsen (s.339-341) och Santa Maria del Mars invigning 15 augusti 1384:
”I sällskap av sin familj, medan klockorna fortsatte ringa, gick Arnau in i Santa Maria. Folket som precis var på väg in stannade upp och släppte förbi honom. Det här bar Arnau Estanyols kyrka. Som bastaix hade han burit de första stenarna på sin rygg; som valutahandlare och havskonsul hade han gynnat den med stora donationer [ ] (s. 654)
Februari 1373 hade en jordbävning som ödelade Barcelona, rivit ner kyrkans klocktorn och Arnau, december sex år senare hade en brand förstört mycket av kyrkan, och vid båda tillfällena bidrog han med mycket pengar,
Den tredje november 1383 sattes sista stenen i centralskeppet på plats, den närmast huvudporten som bar byggnadskommitténs emblem för att hedra alla de anonyma invånare som gjorde byggandet av kyrkan möjligt, skriver Falcones. Arnau följer det hela med sin son och blir föranlåten att säga:
”– Det här är folkets kyrka min son. Många män har gett sitt liv för den och deras namn står inte inristade någonstans.
Då återvände Arnaus minne till pojken som bar stenar från det kungliga stenbrottet till Santa Maria. ”(s. 655)
Här sammanfaller det kollektiva minnet och det personliga. Och samtidigt förblir de män som burit sten till kyrkan just anonyma, upptagna i ett anonymt kollektiv, om inte de här männen ihågkoms av sina närmaste, att historien går vidare från far till barn exempelvis. Mar är med och fyller i och intygar. (s.656)
Kyrkan Santa Maria del Mar finns kvar, likaså stadsdelen Ribero. Falcones ”Katedralen vid havet” är en bestseller, och vad jag har förstått lockar kyrkan därmed många bokläsare till densamma. Man vill se kyrkan med egna ögon. I författarens efterord skriver Falcones bland annat att Santa Maria del Mar är en av världens vackraste kyrkor, att den är som en stor katalansk bondgård, och att ”Medelhavets ljus är dess främsta särskiljande element”. (663)
1966, anför han vidare, upptäcktes en romersk begravningsplats under Santa Maria och därefter är det många som i dag hävdar att de efter varandra följande Santa Maria-kyrkorna alltid har legat på samma plats, den ena byggnaden över den andra som han skriver. Det är på den begravningsplatsen som man antar att Barcelonas skyddshelgon, Santa Eulalia, begravdes och vars kvarlevor fördes från Santa Maria till katedralen av kung Peter. (ibid)
Hur Barcelona står sig som ”frihetens stad” i det kollektiva minnet av i dag är svårare; kanske är det snarare så att Barcelona står för det upproriska, Katalonien vill ju bryta sig ur Spanien så att säga och vara ett eget land. Kanske hämtar man identitet och styrka ur det förflutna för att våga – och kunna – sticka upp?
Kanske återuppväcker romaner” som ”Katedralen vid havet” det kollektiva minnet, om det nu råkat slumra till vad det gäller Barcelona. Ulf Eriksson, 2008, skriver att Barcelona just är spelplats i många fina litterära verk, exempelvis hos Carlos Ruiz Zafon.
Eriksson menar att Falcones romanbygge består av ett recept av historia-mysterium-kulturfernissa. Ingredienser som pekar framåt mot Francotiden. Jag har läst Ruiz romaner och när Falcones beskriver exempelvis berget Montjuic (sid. 41) så för de tankarna till det beryktade Montjuicborgen och det beryktade fängelset som Ruiz Zafon beskriver. (2001:419) Det är som jag läser de båda romanerna/epokerna, bitvis, parallellt. 1300-talets Barcelona ligger ”nedbäddat” i det Barcelona som Ruiz Zafon berättar om.
Enligt Mads Rosendahl Thomsen är historia och minne olika sätt att beskriva ett förhållande till det förflutna. Han påtalar att historisk kunskap p uppnås genom studier av källor i syfte att skaffa sig visshet om hur det förflutna utspelades sig (Falcones har använt sig av Peter den III:s krönika, men betonar att han inte följt den slaviskt, s.659) och man kommer att försöka närma sig sanningarna om vilka händelser som ägt rum. Han understryker att kollektiva minnen fungerar annorlunda och skapar fixpunkter som kanske inte berättar hela historien utan bildar fokus för minnet, på samma sätt som händelser vid en viss tidpunkt tycks väsentliga glider ur minnet eftersom de inte har samma betydelse för senare generationer, vilket jag har nämnt tidigare, men det tål att upprepas (s. 316)
Litteraturens bruk av minnen utvecklas hela tiden, framhåller Rosendahl Thomsen, också i takt med att nya medier förändrar vår tillgång till det förflutna, men centralt i denna process står förmågan att föra samman personliga och kollektiva minnen och att använda spänningen mellan medvetandets oförutsägbarhet och framspringande minnen och skriftens uttryckande av just dessa minnen. (s. 319) ( Inlägget egentligen en inlämningsuppgift för en distanskurs vid Umeå universitet)
/Helena Maria
TALBART 