Möten och dialog, kris och utveckling.

Jag läser eller hör det sägas; att en värld som inte resonerar är stum, där sker inga dialogiska möten.

Och jag tänker på Ing-Marie Wieselgren och Johan Cullberg, några av svensk psykiatris starka, empatiska och kunniga röster, när jag påminner mig om de orden. Båda bortgångna i år, Ing-Marie Wieselgren genom så brutala och tragiska omständigheter bara för några dagar sedan.

Två människor som på olika sätt betytt mycket för psykiatrin. Psykiater, psykoanalytiker och författaren Johan Cullberg genom att ”avförfrämliga” psykosen, detta yttersta försvar som människan har när allt annat rämnar. Han ville inte lämna människan där, i sin yttersta belägenhet, han ville förstå. Och han talade och skrev om att utveckling kommer ur kriser; att det kan komma något gott ur kriser. Men att man behöver hjälp. Att Cullberg hade en nära anhörig med psykiatrisk diagnos bidrog säkert också till hans djupa syn och förståelse. Han var kanske till och med lite före sin tid.

Ing-Marie Wieselgren var inbegripen i ett ständigt arbete för att psykiskt sjuka människor skulle få hjälp och bemötas med värdighet inom vården. Bara sättet hon talade om psykiskt sjuka var avstigmatiserande. Hon gav hopp. Hopp är allting, som författaren och den oskyldigt dödsdömde Anthony Ray Hinton skriver i sin bok ” The Sun Does Shine”.

När jag först medvetet lyssnade på psykiatrikern och senare den nationella samordnaren för psykiatrin, Ing-Marie Wieselgren i ett radioinslag om psykisk ohälsa bodde jag vid Wieselgrensplatsen på Hisingen, och den associationen gjorde det lättare att minnas hennes namn. Jag minns att jag slogs av att hon var så klar och tydlig. Det gick inte att missförstå henne. Hon stod på min sida. På allas sida med psykisk ohälsa. Jag minns att vid något tillfället tänkte att ”henne skulle jag vilja intervjua” eftersom jag varit journalist. Hon visste att behoven var stora, och gjorde allt hon kunde. Bättre kan man inte.

/Helena Maria