”Om du är snäll mot dig själv är du snäll mot andra”.

”Be wise. Treat yourself, your mind symphatetically, with loving kindness. If you are gentle with yourself, you will become gentle with others”.

(Lama Yeshe, citerad av Geshe Tashi Tsering i ”The Awakening Mind. The Foundation of Buddhist Thought. Volume 4, s. 55)

Om Lama Yeshe har jag läst att han tog hand om och undervisade bland annat många narkotikaberoende västerlänningar i Nepal. Västerlänningar fulla av existentiella frågor, nyfikenhet på buddhismen och trauman i bagaget. När de sökte Lama Yeshes och Lama Zopas (se här: https://fpmt.org/teachers/yeshe/jointbio/) undervisning kunde dessa två lamor se bortom deras narkotikaberoende och fångade deras uppmärksamhet med en undervisning som innebar att många fick den insikt och styrka att de reste sig ur sitt beroende.

”Inte heller är västerlänningar de enda som dragit nytta av lamormnas medkänsla, omsorg och energi. Lama Thubten Zopas föregångare blev ombedd av Solo Khumbus tibetaner och sherpainvånare att bygga ett kloster i närheten av hans meditationsgrotta. Han avböjde och ursäktade sig med sin höga ålder. men lovade att grunda ett kloster för dessa människor i sitt nästa liv. När lama Thubten Zopa Rinpoche återvände till Nepal 1967, beslöt han att hedra detta löfte som den föregående Lawudo-Laman avlagt.” (s. 13)

Jag tänker att ”emptinessbeläringarna” har gett de västerländska studenterna mycket hopp och tillförsikt, men också lamornas vänliga bemötande, omsorg och förståelse. Det är fascinerande tycker jag; ibland måste människan ”resa över haven” för att finna de svar som den egna kulturen inte har eller misslyckas med att ge. I det här fallet till Asien och tibetansk buddhism.

Hur man sedan förvaltar det eller använder det är en annan sak. Några av de här ungdomarna är i dag själva lärare och ger tillbaka något av den stora gåva och medkänsla de själva fick genom undervisning och samtal och bandet med laman. Jag har mött några av dem i Sverige och Danmark. Och givetvis är jag tacksam även gentemot dem. För deras mod och intresse och vilja att dela med sig och ge vidare. Modet att underkasta sig/med öppet hjärta gå in i en annan tradition. Det är bara att hoppas att utbytet med våra lärare i Asien (eller Asien födda eller överhuvudtaget lärare utanför den gängse så kallade västerländska sfären) fortsätter, mer bokstavligen tagandet av ”tillflykt” och att inte vi i väst som fått ta del av buddhismen av traditionella visdomslärare eller gurus (dit jag räknar mig själv; min första guru var Tenga Rinpoche, se här https://images.app.goo.gl/pvJcmsiAKHkkVufJ6 och hans nuvarande reinkarnation har jag inte mött ) blir oss ”själva nock”. Eller ”likriktade”. Något som kan hända alla.

Kanske behöver jag tillägga att jag inte är i färd med att kasta det judiskt-kristna kulturarvet överbord. Det är och förblir en del av mitt DNA, så att säga, oomtvistligen för rötter går inte att klippa av (om man inte vill begå våld mot sig själv) Istället har jag nått insikt om att hade det kulturarvet, eller den kristna religionen i sig, inte varit i samklang med vissa buddhistiska lärosatser et cetera (i vissa avseenden) hade det varit omöjligt att ta tillflykt. Den samklang jag upplevde möjliggjorde den.

Med detta inlägg vill jag också något ”problematisera” hållningen att ”jag är min egen guru”. Absolut, (och underförstått), att vi som människor ska bli (utvecklas till) autonoma (se här: https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=autonom) och sträva efter kontakt med vår inre guru och så småningom smälta samman med den – men vad betyder det egentligen?

Är jag/vi människor självtillräckliga? (Enligt buddhismen är vi alla interdependent). Hursomhelst, är det ett stadium? När i så fall vet jag/vi det? Eller kan jag stanna kvar i ett växande, belärande och mognad med en guru hela livet? Eller har jag svårt för en sådan relation som svensk och ”westerner” speciellt om jag inte kan resa till Indien årligen? Blir gurun (som kan vara man eller kvinna) mer som ett slags ”limerent objekt” som jag slutligen måste avvisa för att det håller inte att försöka ha ena foten, helst båda fast det är en illusion, i en buddhism med rötter i den ursprungliga traditionen eller kontexten? Eller någon som i själva verket kan bli ett hinder för mig om jag inte söker svaren inom mig själv, som det är tänkt, utan vill ha och använder gurun som en slags rådgivare och ett ”medium”? Med detta sagt att det inte kan finnas charlataner även i den ursprungliga traditionen.

Är mitt eget sinne den enda och slutgiltiga läraren? Det är vad buddhismen i alla fall tycks peka mot. Samtidigt som man behöver den yttre läraren, i alla fall om man inte är upplyst. Men de upplysta mästarna inom den tibetanska traditionen är inte ”isolat” eller självtillräckliga. De ingår i en tradition av vördnad och bhakti, av att ge respekt tillbaka till sina mästare och även sina föräldrar, som jag tror ter sig ganska främmande för många av oss födda i väst. Speciellt också för att åldringar, som i Sverige inte värderas särskilt högt. Som om själva åldrandet skulle devalvera människovärdet.

De här tankarna har jag umgåtts med en tid, men några av dem fick ny aktualitet genom en roman som jag läst ganska nyligen. Jag återkommer till den.

/Helena Maria

Källa, tips och länkar:

Yeshe Lama Rinpoche och Lama Zopa. 2005. Visdomens energi. Stockholm. Bokförlaget Natur och Kultur.