Månad: september 2026

You said:

Laine Hedmark je contacte et aussi prällen Ulrika Esperantoholtz?

Copilot said:

Mi ne certas, kiun personon vi celas per “Laine Hedmark” aŭ “prällen Ulrika Esperantoholtz”.

Se vi demandas:

• “Ĉu mi kontaktu Laine Hedmark kaj ankaŭ pastrinon Ulrika?”
• aŭ
• “Ĉu vi konas Laine Hedmark aŭ Ulrika Esperantoholtz?”

bonvolu skribi pli klare en Esperanto.

Ekzemple:

“Ĉu mi kontaktu Laine Hedmark kaj pastrinon Ulrika?”

Mi tiam povos pli bone respondi. 😊

You said:

ok about emballage pour a red riding hood outside maivis apartemnet au Modulatorsgatan 15Ella ete prete a Kållered maintenant et commence au Kungälv?

Copilot said:

Mi ne komprenas la signifon de via lasta mesaĝo. Ĝi ŝajnas miksi plurajn lingvojn kaj loknomojn, ekzemple Kållered, Kungälv kaj adreson.

Bonvolu skribi en simpla Esperanto, ekzemple:

• ”Ĉu Ella translokiĝis de Kållered al Kungälv?”
• ”Ĉu estas pakaĵo ekster la apartamento ĉe Modulatorsgatan 15?”
• ”Kie estas Ella nun?”

Mi respondos nur en Esperanto. 😊

You said:

Ok , sorry, compris qque tu parle lanque de casstaneda?

Copilot said:

En Esperanto:

Mi ne konas lingvon nomatan ”Castaneda”. Se vi pensas pri Carlos Castaneda, li estis verkisto, kiu skribis librojn en la hispana kaj la angla.

Mi povas komuniki en Esperanto, la franca, la angla, la sveda kaj multaj aliaj lingvoj.

Kion vi volas diskuti en Esperanto? 😊

You said:

Ok

Copilot said:

Bone. 😊

Mi estas preta daŭrigi en Esperanto.

Pri kio vi volas paroli?

• vojaĝoj
• Svedio
• lingvoj
• libroj
• teknologio
• ĉiutaga vivo

Simple skribu mesaĝon en Esperanto, kaj mi respondos same. 🌱

Parolu pri vojaĝoj en SvedioKiel lerni Esperanton?Kion vi ŝatas legi?Skicka meddelande till Copilot

https://www.msn.com/sv-se/noje/musik/per-sinding-larsen-s%C3%A4ger-upp-sig-kritiserar-svt/ar-AA2bSHsB?ocid=socialshare

Utdrag ur Barack Obamas bok: ”Om vi hade bott i New York eller LA kanske jag snabbare hade lärt mig reglerna i det spel med höga insatser vi spelade. Som det nu var lärde jag mig att växla fram och tillbaka mellan mina svartvita världar. Jag förstod att de hade sina egna språk och sedvänjor och betydelsestrukturer och jag var övertygad om att jag kunde få dem att hänga samman om jag bara hjälpte till lite med översättandet. Likväl drogs jag med en känsla av att allt inte stod rätt till, en varningssignal som hördes så fort en vit flicka nämnde mitt under ett samtal hur mycket hon gillade  Stevie Wonder;  eller när en kvinna i mataffären frågade om jag gillade basket ; eller när rektorn på skolan sa att…

Källa, Tips och länkar:

https://www.msn.com/sv-se/nyheter/other/hultqvist-tydligt-att-m-f%C3%B6rbereder-sig-p%C3%A5-att-sl%C3%A4ppa-in-sd-ministrar/ar-AA2bMy4c?ocid=socialshare

Min far hade en dröm : memoarer – Barack Obama – Ljudbok (9789178270033) | Adlibris

Mordannons i chatt ledde till att de fem svenska torpederna greps

(Abdelhamid Fetsi tränar AI:

Hej! Ordet ”torpeder” kan betyda olika saker beroende på sammanhang:

1. Militärt: En torped är ett undervattensvapen som skjuts från ubåtar eller fartyg mot andra fartyg eller ubåtar.
2. Kriminellt slang: I Sverige används ”torped” ofta om en person som anlitas för att hota, misshandla eller på annat sätt utöva våld åt någon annan, till exempel inom organiserad brottslighet. Man kan höra uttryck som ”hyra en torped”, vilket syftar på att anlita någon för att skrämma eller skada en person.
3. Historiskt: I äldre språkbruk kunde ”torped” även användas om olika typer av sprängladdningar.

Om du såg ordet i en viss mening eller artikel kan jag hjälpa dig att tolka exakt vad det betyder där.

Ge feedback om BizChat

Hur fungerar en torped egentligen?Vad är skillnaden mellan torped och mina?Kan du ge exempel på torpeder i verkliga livet?

AllaPersonerPersonerFilerFilerMötenMötenE-postmeddelandenE-postmeddelanden

Konversationen inleddes ungefär 19:20, svensk tid, åländsk tid 20:20)

https://www.adlibris.com/sv/bok/greenlights-9781472280879?utm_source=google&utm_medium=cpc&utm_campaign=AR-SE%3A+BOK+-+pMAX+-+Generic+-+B%C3%B6c

Österbotten – Nyheter, sport och aktuellt | Svenska Yle

Fredrik Virtanen – Wikipedia

https://www.dn.se/sverige/s-orattvist-att-stoppa-svensk-iranier-fran-arbeten/

Amy Grant sjunger så vackert om Betlehem.

Har fått lite input från Bilbao och Rannebergen i dag:

Article Spooky secrets: Analysing the temporality and materiality of secrecy in critical security studies Tasniem Anwar Vrije Universiteit Amsterdam, Netherlands Abstract Security Dialogue 1 –18 © The Author(s) 2025 https://doi.org/10.1177/09670106251318174 Article reuse guidelines: sagepub.com/journals-permissions DOI: 10.1177/09670106251318174 journals.sagepub.com/home/sdi This article investigates the temporal and material relations of secrecy and revelation through the lens of haunting. Critical security scholars have contributed to a deeper understanding of (state) secrecy by unpacking the material and discursive practices that conceal, reveal, or expose information, showing that there is no linear process from secrecy to transparency and accountability. In this article, I contribute to this literature by developing haunting as a concept to study how secrets from the past continue to shape the possibilities of political and legal debate in the present and future. I propose attending to how secrets can haunt specifically in situations where legal transgressions and violent politics are erased. I illustrate this conceptual framework through a case study of two secret operations in the War on Terror by the Dutch Ministry of Foreign Affairs. I illustrate how in both instances, secrets refused to remain buried, but rather came back to haunt public and political discussions about accountability. Based on the empirical insights, the conclusion presents future possibilities for studying secretive security issues through a framework of haunting. Keywords Haunting, law, materiality, secrecy, temporality, War on Terror Introduction In 2019, two investigative journalists revealed that the Dutch government was involved in a secret programme to support armed groups in Syria (Holdert and Dahhan, 2018a). The purpose of this so called Non-Lethal Assistance programme (hereafter NLA programme) was to strengthen the position of Syrian ‘moderate’ armed groups vis-a-vis terrorist organizations and the Syrian regime (Holdert and Dahhan, 2018c). The publication of the secret support sparked a scandalous media representation of the NLA programme, including allegations that it could be a violation of international law. Media attention was focussed on speculations about terrorist groups benefitting from the materials sent as Corresponding author: Tasniem Anwar, Vrije Universiteit Amsterdam, De Boelelaan 1077, 1081HV, Amsterdam, Netherlands. Email: t.anwar2@vu.nl 2 Security Dialogue 00(0) part of the programme. Domestic lawyers involved in terrorism trials in the Netherlands anticipated a great impact on the possibility to prosecute and convict terrorism offences regarding terrorist organ izations in Syria. Despite these concerns, the concrete impact on terrorism trials remained very lim ited and the potential breach of international law was dismissed by the Ministry of Foreign Affairs (TK, 2018–2019, 32623, nr. 247: 4).The lack of accountability after the secrets were published con curs with Stampnitzky’s (2020: 608) analysis of revelations of torture in the War on Terror, where ‘[i]t is commonly assumed that exposures lead directly to accountability, or realigning actions so as to be compatible with stated normative commitments’. Yet, as she eloquently shows, the revelation of state secrets does not automatically translate into a correction of norms violated, but is a political process that requires more scholarly attention to better understand its effects. In a similar way, there is more to the story of the NLA programme than a (disappointing) revela tion of state secrets. As I will show in this article, during the process of scandalous exposés related to the NLA programme, secret information was first revealed, then reclassified. Important docu ments containing state secrets disappeared, only to reappear later through accidental leaks. Even though many details of the programme were accidentally revealed, this information remained offi cially classified and could not be used in a court of law. Furthermore, the legal discussions about the programme were linked to previous Dutch interventions that were also (partially) secret. While there were no concrete legal consequences for the violations of legal norms, the NLA programme continues to be invoked during court cases and legal debates. This is an example of a state secret that lingers, not fully materializing into accountability or normative change, yet also not com pletely covered up or dismissed. How can we understand the afterlives of secret counter-terrorism practices, especially when those secrets remain in an ambiguous state? To answer this central question, I propose to study secrecy and state violence through the lens of haunting (Gordon, 2008). While critical security scholars have enriched our understanding of secrecy as a complex sociomaterial practice (De Goede et al., 2019), or by unpacking the processes of exposure and revelations (Birchall, 2021; Stampnitzky, 2020), the debates on critical security studies, secrecy and silences pay surprisingly little attention to the temporal dimensions of secrecy. Nevertheless, to better understand how past secrets shape politics in the present or future, we need examine temporal workings of secrecy. The concept of haunting allows researchers to unpack how secrets follow a non-linear temporality where secret operations refuse to remain in the past and continue to shape what is made (un)intelligible in the present and future. Thus, by using haunting as a conceptual metaphor, this article offers a fresh perspective on how the unruly, invisible and often violent histories of state secrecy are part of the present and future. Haunting as a concept strengthens the scholarly debates in critical security studies on secrecy, showing how (partial) revelations of legal transgressions and erased forms of violence haunt political and legal debate in the present and future. More broadly, haunting connects the security studies to debates on temporality, secrecy and silence, and allows researchers to explicitly engage with the non-linear and disruptive ways in which materials reveal, conceal, or suppress secrets. The purpose of this article is to set forth a novel theoretical framework of haunting to study secrecy in security settings. First, I briefly summarize the different strands of research within criti cal security studies on secrecy. After this summary, I develop a conceptual framework on haunting, building on the literature on secrecy and connecting to broader themes in international relations on temporality, legality and memory. In the second part of the article, I empirically illustrate how we can mobilize haunting for studying state secrecy in case of legal transgressions, applying the con cept to an empirical case study of two counter-terrorism interventions by the Dutch state. The conclusion summarizes how haunting pushes current debates by allowing researchers to capture the non-linear temporalities of secrecy and security. Furthermore, haunting strengthens the litera ture on materiality and secrecy by emphasizing the agency of ‘buried’ or ‘erased’ materials coming Anwar 3 back to haunt. In sum, this article proposes that haunting is useful for understanding secrecy in the War on Terror, but its applicability extends to other fields of controversies and violent histories. State secrecy in critical security studies Over the past years, critical security scholars have expanded our understanding of secrecy not as a given, but as a practice involving multiple security actors and devices (De Goede and Wesseling, 2017; De Goede et al., 2019; Walters, 2021). This comes as no surprise, as the field of security is inherently characterized by practices of classification and confidentiality, especially when it comes to counter-terrorism policies (Gilbert, 2023). Within critical security studies, several conceptual debates have furthered our ability to study secrecy. Critical security scholars (De Goede and Wesseling, 2017; Glouftsios, 2023), inspired by actor-network theory, have proposed to study the material devices and processes that produce secrecy. Burying documents, classifying reports or severely obstructing freedom of information (FOI) requests show the central role materials can have in maintaining secrecy (Hughes and Garnett, 2019). Within this research agenda, secrecy is not a general phenomenon that is easily translatable into a theory, but researchers attune to the fluid and material characteristics of secrecy and its practices (Glouftsios, 2023; Walters, 2021). This research approach illustrates that secrecy is a complex process of publication, withdrawal, concealment and other messy material practices. More recently, critical security studies scholars have turned their attention to the process of revelation and exposure, critiquing the assumption that secrecy opposes openness (Birchall, 2021) or forms ‘a stumbling block on the road to transparency’ (De Goede and Wesseling, 2017: 259). Treating exposure not as a sudden revelation that breaks through the veil of secrecy but as ‘a socially and politically constructed process’ is at the core of Stampnitzky’s (2020) argument. She proposes to distinguish between an exposure, which is the release of classified information, and a revelation, where information gains meaning through a process of public recognition. Similarly, Rappert (2010) and Gilbert (2023) have reflected critically on moments of disclosure, criticizing the assumption that these moments are an unmediated exposure to the truth. This research agenda illustrates how processes of exposure, revelation, or access require further scholarly attention to better understand what is made possible or knowable (Aradau, 2017; Birchall, 2021; Gilbert, 2023; Rappert, 2010; Stampnitzky, 2020). Lastly, critical security scholars have proposed to study the material and discursive processes that lead to afterlives, such as public inquiries, memory-related practices, or journalism. This strand of research is particularly important to further develop our understanding of the normative aspect of secrecy. As such, scholars such as Stampnitzky (2020), Birchall (2021) and Aradau (2017) push back against a linear trajectory that supposes that revelation of secrets will lead to transparency, knowledge, acknowledgement of wrongdoing and justice. For example, the exposure of information on the use of torture by the US government in the War on Terror did not automati cally lead to a normative reaction or accountability (Stampnitzky, 2020). Particularly in the context of the War on Terror, which is heavily characterized by classified information for security pur poses, it is important to understand the afterlives of secret state programmes. Kearns (2017), for example, draws our attention to the notion of ‘residues’ as a way to understand absences in the public knowledge in the aftermath of drone warfare. He defines residues as ‘processes of state violence that are ongoing in the present but remain absent from the public sphere’ (2017: 16). This aligns with the growing research agenda to take secret state actions as researchable, even if it is through fragments, memories or leaks, by moving beyond the stark bifurcation of knowledge on the state as public or concealed, absent or present (Gilbert, 2023; Hughes and Garnett, 2019: 222; Rappert, 2010). 4 Security Dialogue 00(0) These debates within international relations and critical security studies illustrate a growing and vibrant debate on secrets and their (material) afterlives. The notion of secrets coming back to haunt is recognized on a superficial level by security scholars (Kearns, 2017; Rappert, 2010; Walters, 2021). De Goede and Wesseling (2017: 264) write that ‘Secrets continue to haunt the publicness of post-9/11 security programmes, in the sense that they entail complex regulations of knowledge and have a material effect on how public debate is (not) able to unfold’. It should not come as a surprise that the field of security politics is haunted by a violent past. Devetak (2005: 622) argues that ‘poli tics and international relations have always been haunted by monsters and ghosts . . . but since September 11, the gothic scene has become a much more prominent discursive feature of interna tional relations’. While this shows that critical security scholarship has already hinted at state secrecy in the War on Terror as a haunted practice, a comprehensive understanding of haunting as a useful concept in security studies has not been developed. Haunting for critical security scholars The concept of haunting and the literature on spectrality is indebted to Derrida’s (1994: 75) work ‘specters of Marx’, where he proposes that ‘the ghost should remain, be lived with, as a conceptual metaphor signaling the ultimate disjointedness of ontology, history, inheritance, materiality and ideology’. Although this article does not delve deeply into Derrida’s work or the ‘spectral turn’ (Del Pilar Blanco and Peeren, 2013), it follows Derrida’s suggestion to stay with the ghostly and the haunted. Scholars such as Gordon (2008), Spivak (2013), Salem (2019) and Del Pilar Blanco and Peeren (2013) use haunting as a conceptual tool to interrogate forms of knowledge production, and as a vocabulary to capture what is systematically removed from visibility and written out of history, yet somehow remains lingering in articulations in our daily lives. Haunting is political: the politics of slavery, national security, imperialism continue to haunt new political projects or ideolo gies and shape what can be said or done in novel forms of governance (Salem, 2019). This theoretical framework sets out how haunting as a concept is useful for security scholars studying state secrecy. Haunting provides a non-linear temporal approach to research how the past controls the present and future. In a sociolegal context, haunting allows us to understand how nor mative legal decisions in courts are shaped by, and cannot escape, historical violence and silence (Wilke, 2010). Similarly, haunting has been used to understand how societies in transition are haunted by previous politics, oppression and state violence (Gordon, 2008; Salem, 2019). In this framework, I set out how critical security scholars can use the concept to research how secrets from the past hold a power over the future, shaping the possibilities of political debate and contestation. As such, this conceptual framework illustrates how haunting is a useful tool to problematize the linear path from secrecy to knowledge to accountability by illuminating the non-linear temporali ties of secrets and their political or legal effects. I propose that two characteristics of haunting are essential to deploy the concept for the study of secrecy: first, a non-linear engagement with tempo rality, and second, attention to silences and absence. Both characteristics place haunting in the existing debates in international relations on temporality, memory, materiality, but also push our understanding of secrecy and security. Secrecy, security and temporality Secrets are inherently entangled with temporality. Secrets can be temporally limited when docu ments or policy information are automatically declassified after an amount of time (Thompson, 1999). Sometimes secret spaces contain traces of multiple pasts, rather than only a singular tempo rality, as they become repurposed or reclassified (Walters, 2020). Specifically for security scholars, Anwar 5 understanding the temporality of secrecy is essential as pre-emptive security measures are also justified by temporal practices. Think for example of pre-emptive security logics that build on imaginations of a potential terrorist attack (Anwar, 2022), climate disaster (Wolff, 2021), or the framing of violence in wartime (McIntosh, 2022; Palestrino, 2022). Secrecy in security measures is therefore already entangled with temporal politics. Similarly, narratives of the past have been essential in the securitization of memories, shaping identities of states and their security policies (Mälksoo, 2015; Purdeková, 2022; Steele, 2013). Indeed, memory studies have contributed greatly to international relations scholarship by illustrat ing how events in the past continue to shape security objectives, (state) identity and politics in the present (Mälksoo, 2015). There is an obvious link between haunting and the security–memory nexus as established by other scholars (Derrida, 1994; Gordon, 2008; Roccu and Salem, 2019). Both memories and haunting cannot be confined to the realm of the past, nor are they an individual private experience. Rather, they continue to shape social relations, material conditions and politics of the future (Salem, 2019). As a concrete example, Gordon (2008) and Hartman (2008) have stud ied the transatlantic slavery archives as haunted records of an unfinished past. Those who are forced into slavery and erased from historical records are not absent but continue to linger and live on in memories (Hartman, 2008) but also in material and political relations in the present and future (Gordon, 2008). Similar to memories, haunting provides the vocabulary and ontology for studying events that continue to linger on, even after they were supposed to be ‘finished’ or ‘forgot ten’ (Gordon, 2008; Purdeková, 2022). While the literature on secrecy in critical security studies has moved beyond the assumed binary between secrecy/transparency (Birchall, 2021), scholars have paid only limited attention to how secrecy and transparency are linked with temporality. Haunting as a concept is useful for critical security scholars when unpacking how secrecy orders and disrupts temporality. While govern ments might aspire to contain information in a specific time through secrecy measures, haunting allows us to study ways in which past secrets or future revelations can determine the conditions of what can be said in present-time political and public debate. Thus, haunting attunes us to disrup tion: past violence, exploitation, or imperialism does not only shape our present and future under standing of (international) security, but the concept allows us to study how silenced episodes of violence come back to haunt, demonstrating an unexpected agency to make the past knowable. Haunting moves us beyond a linear narrative on temporality by allowing researchers to actively investigate reparations, recognition, restoration and other practices that transcend the neat catego ries of past, present, future (Gordon, 2008). Such moments are temporal practices but require a specific non-linear attention to temporality that haunting provides. Silence and security Scholars studying archives have reflected extensively on how to study silences and histories that are silenced (Gordon, 2008; Hartman, 2008; Manchanda and Salem, 2020), for example by re telling their stories through fiction and fabulation (Hartman, 2008). Similarly, international rela tions scholars have examined silences in international relations as a spectrum: not the opposite of disclosure but rather as ‘layers of silences’ through ‘ambiguities, delays, explicit refusals to answer’ (Schweiger, 2022). Schweiger’s layers of silences speaks explicitly about the question of account ability in relation to silence and speaking up. Schweiger (2022: 125) warns us that ‘[c]alling for less secrecy can end up reaffirming the power position of Western state actors who are asked to speak while the subaltern become further essentialised and silenced’, thus resulting in further injustice. 6 Security Dialogue 00(0) Haunting as a metaphor provides a novel way to study secrecy through its disruptive temporal understanding. Through haunting, we acknowledge that secrecy is not a matter of transparency or disclosure (Birchall, 2021), but that the concealed knowledge or erased experiences live on in vari ous and unexpected ways. More specifically, as Gordon (2008: xvi) writes, haunting occurs not for all secrets, but ‘what’s distinctive about haunting is that it is an animated state in which a repressed or unresolved social violence is making itself known’. As such, haunting pushes the existing litera ture on secrecy and transparency (Birchall, 2021; De Goede and Wesseling, 2017), as well as the debates on silences (Rappert, 2012; Schweiger, 2022), by focusing on a longer temporality in which secrets return or how material traces of the secret re/disappear again. According to Gordon (2008), haunting makes itself known through ‘uncanny repetitions’. Thus, haunting specifically draws our attention to reappearances of security objects: whether classified documents (Gilbert, 2023), residues (Kearns, 2017), or restored malls after a violent attack (Purdeková, 2022), haunted secrets are repetitive. Therefore, haunting as a concept moves us beyond the acknowledgement that materials break through binaries of secrecy and transparency: haunting requires attention to how objects are lost, gained again, reshaped or disappear (Gordon, 2008; Hartman, 2008). Haunting does not end with (partial) disclosure, as haunting rejects a linear approach to temporality alto gether, but rather invites us to look at reappearances of materials and their resistance against disap pearance. Indeed Spivak (2013) proposes that ‘the end of the ghost dance is to make the past a future’, referring to a future in which past injustices are faced and accounted for. In other words, researching secrecy through haunting is less about the visibility of the knowledge or the concealed materiality, and more about how secrets of the past hinder normative response or obstruct accountability. Haunting and political possibilities The two interrelated characteristics, namely a non-linear focus on temporality and a novel attention to silences through reappearances, are key to understand the conceptual relevance of haunting. By following a non-linear temporality, haunting allows us to study how past secrets and silence around violence and transgression shape the possibilities of accountability in a present and future. Therefore, we gain a better understanding how state secrecy shapes security policies, particularly in the absence of accountability and normative change. It is no coincidence that the contributions mentioned in this conceptual part mainly focus on the workings of empire, colonialism and violence. As Stoler (2016) has argued, postcolonial politics, even if their workings are made invisible, continue to haunt and shape contemporary political nar ratives. As explained above, there are different ways to examine violent injustices, ranging from memory studies to tracing the spectres of coloniality. Yet, what is distinct about haunting is that it attunes us to how past violence shapes political possibilities particularly sensitive to postcolonial and imperialist politics (Gordon, 2008; Salem, 2019). Haunting is not only about acknowledging or remembering the past, but understanding how it fits into a longer colonial trajectory and how its afterlife creates or prohibits opportunity for (future) political change. For example, Salem (2019) shows how Nasserism as a political project in postcolonial Egypt has profoundly influenced ideas about what politics should look like, shaping the (im)possibilities of a capitalist politics in Egypt. Similarly, Wilke (2010) uses haunting to trace the trials of Nazi perpetrators and the impunity of Nazi judges, illustrating that the prosecution of former Nazis in the 1990s in Germany was haunted by earlier judicial decisions in 1940–1950. Earlier trials and injustices curtailed the possibilities of the court to sentence, for fear of moral and legal criticism. In sum, secrets come back to haunt the present in situations of an absence of accountability or justice for legal or normative transgressions. Anwar 7 Haunting therefore shapes the conditions of security policies and politics more broadly (Salem, 2019), yet has not explicitly addressed secrecy as an inherent part of security (but see Walters, 2021). It is through secrecy that policies gain or lose legitimization. Security professionals insist on keeping information classified, to not alert potential terrorists or criminals to their security measures (De Goede et al., 2019; Walters, 2021). Secrecy holds power over security practices, by creating hierarchies of knowledge and authenticity, even though secrecy is fragmented, sometimes invisible, and not easily accessible (Walters, 2021). Considering such characteristics of secrecy, haunting provides a useful vocabulary to study how secrecy works as a condition for security practices. It can attune us to how erased histories of state violence and imperial forms of governance shape security politics during and after revelations of security secrets. Thus, as I will illustrate with an empirical case study below, haunting is different from Kearns’ (2017) conceptualization of ‘residues’, ‘absent presences’ (Rappert, 2010), amnesia (Purdeková, 2022), or silence (Schweiger, 2022), and pushes our understanding of how haunted secrets of the past live on in our present and future. Haunted histories of military intervention: A methodology This article illustrates the relevancy of haunting through an empirical case study of two Dutch counter-terrorism interventions, namely the Dutch participation in the 2003 intervention in Iraq, led by the US, and the NLA programme between 2015-2018. I started this research by studying the news coverage around the NLA programme. During the data collection, I learned about another counter-terrorism intervention in 2003. Secrets were revealed about both interventions in a very similar way, as were the legal boundaries that had been crossed. In the public inquiry that followed the revelation of the NLA programme, this 2003 scandal was frequently mentioned and seemed to ‘haunt’ what happened in the programme. For this reason, I proceeded to analyse the two cases side by side, to better understand how these past events from 2003 had impacted the NLA programme more than 10 years later and how haunting connected both secrets. While the 2003 scandal was not the initial focus of this research, Gordon (2008: 37–39) argues that haunting requires a methodol ogy of detours. Between 2018 and 2022 I collected data to conduct a qualitative analysis on the question of secrecy and haunting. I collected various sources of government documents, including the FOI requests on all governmental correspondence about the NLA programme consisting of 600+ pages, reports of both public inquiries of the NLA programme published in 2022 (Commissie Cammaerts, 2022) and the Iraq intervention published in 2010 (Commissie Davids, 2010) and parliamentary debates on the NLA programme (TK, 2018–2019, 32623, nr. 247; TK, 2018–2019, 32623, nr. 268; TK, 2019–2020, 32623, nr. 292). This data was complemented by court transcripts of terrorism trials debating the NLA programme (The Appeal Court of The Hague, 2019; The District Court of Rotterdam, 2019) and news reports by NOS/Nieuwsuur (Holdert and Dahhan, 2018a, 2018b, 2018c). The documents were retrieved by searching LexisNexis and the Dutch data base for government documents using keywords including ‘NLA program’; ‘non-lethal assistance’; ‘Syria’. I analysed two public inquiries reports and news coverage related to both scandals in line with the conceptual framework established in the previous section. After a process of coding the docu ments along these themes, I traced how the data of the NLA programme related to the data of the Iraq intervention of 2003. Reading both public inquiry reports through the lens of haunting shows us how the two interventions, a decade apart, haunt each other. This is a methodology of detours, following the data rather than selecting it, and allowing the secrets to haunt freely. In the following sections I unpack the afterlives of both secrets using haunting as a conceptual framework. The 8 Security Dialogue 00(0) conclusion connects the empirical insights of this study to a conceptual framework of haunted materials that can be explored in further research. Haunting as temporal ordering In 2003, the Dutch government politically supported the US-led coalition in Iraq that eventually resulted in the toppling of former Iraqi president Saddam Hussein (Aalberts, 2011). Participating in this coalition was already highly contested and questioned by legal advisors within the govern ment and members of Parliament (Aalberts, 2011). At first, the discussion mainly concerned infor mation of foreign intelligence services claiming the presence of weapons of mass destruction, which formed the justification of the intervention (Commissie Davids, 2010). However, approxi mately in April 2003, an administrative memo was sent to the Minister of Foreign Affairs clearly outlining the judicial concerns of the legality of the US-led intervention and concluding that the legal justifications for the intervention could best be understood as ‘paper thin’ (see Figure 1). The memo, however, never reached the minister as it ‘disappeared’. At the top of the memo, a military officer scribbled ‘Carefully store in a drawer for the next generation. The discussion is now closed.’ The note on the memo, ‘Carefully store in a drawer for the next generation. The discussion is now closed’, showed the desired temporal working of the secret: to be erased from the present, and to be considered by future colleagues as a question that came to a (temporary) closure. Secrets and their revelations illustrate a temporal practice of placing certain objects and information into the past, present or future. After the memo was leaked and printed in the Dutch newspapers in 2009, a committee was established to conduct a public inquiry into Dutch support of the Iraq invasion. The Commissie Davids was tasked with reconstructing the events and material documentation that could answer questions of international law and domestic political procedures. The report was published in 2010, consisted of more than 500 pages, and laid bare the poor decision making in 2003. The report was therefore considered a public acknowledgement of past wrongdoings and provides clear recom mendations for the future: an international lawyer should be consulted for advice on new interven tions, information sharing between the departments should be improved, and classified information should be periodically evaluated on their secret status (Commissie Davids, 2010). In other words, not only was there a collective agreement on preventing such legal and political scandals, but there was also a clear outlook for the future on ways to act differently. This ‘future’ came in 2015, when the Ministry of Foreign Affairs was contemplating whether to join other European states in supporting moderate armed groups in Syria. Bureaucrats at the Ministry of Foreign Affairs argued that seeking official advice from the newly appointed lawyer on the legality of the programme and possible breaches under international law was not necessary (Commissie Cammaerts, 2022). Strictly speaking, the NLA programme was framed as a civil oper ation and only provided non-lethal assistance. The materials that were part of this so-called non lethal assistance were pick-up trucks, satellite phones, medical kits and food packages. The question whether these materials could potentially be used for lethal objectives during combat was strategically dismissed (Anwar, 2024). The choice to conduct a civil operation rather than provid ing groups with military support justified the decision to avoid seeking legal advice from interna tional lawyers on the legality of the programme. The Ministry only sought internal advice that classified the secret programme as ‘a grey area’ and ‘risky but acceptable under international law’ (Commissie Cammaerts, 2022). This example illustrates how secrecy can hold a temporal power over events and how past secrets disrupt or shape the present. Secrets are not contained controversies in a closed-off past but can haunt the future by shaping the boundaries of political and legal discussion. In the NLA pro gramme, the decision-making process related to providing non-lethal support was clearly haunted Anwar 9 Figure 1. Screenshot by the author of the disappeared memo to the minister as published in the NRC Handelsblad. Source: Oranje (2009) ‘Buitenlandse Zaken hield kritisch Irak-advies achter [Ministry of Foreign Affairs witheld critical Iraq-advice] NRC Handelsblad 17 januari 2009. 10 Security Dialogue 00(0) by these earlier revelations from 2003: the Dutch government wanted to participate in an interna tional effort to strengthen Syrian armed groups, yet did not want to be involved in another scandal around military interventions and transgressions of international law. In seeking a ‘grey area’ by framing the operation as a civil, rather than military operation, the Ministry of Foreign Affairs circumvented a public and political debate on legality. The Dutch government therefore posed the NLA programme as a novel type of intervention, in an attempt to escape the haunting of the 2003 intervention and the recommendations of the Commissie Davids. In doing so, the programme could be decided in a present in which the legality of the intervention is simply undecided and unprecedented. Haunting illuminates a form of politics behind secrecy: the act of burying and neglecting, and the strategic dismissal of the past. However, as I will show, the government was not able to fully escape the hauntings of the 2003 intervention. After the NLA programme, including its funding and cooperating parties, was exposed, a public inquiry was again conducted to investigate decision making on the legality of non-lethal assistance to Syrian armed groups. In its report, the Commissie Cammaerts (2022) connected the insistence of the Dutch government to keep the NLA programme secret and the reluctance of seeking international legal advice to the decision-making process around the Iraq intervention. In appendix M of the report (2022: 51) it argued that ‘the tensions that shape the practices of internal lawyers is previously discussed in the Commissie Davids. This committee recommended a grounded contribution of international legal expertise.’ In general, the investigative committee of the NLA programme came to similar conclusions as the Commissie Davids: there were lim ited options to share information between departments as a result of state secrecy, the Ministry of Foreign Affairs ignored critical advice from legal experts inside the department, the secret status of information was not re-evaluated after exposure, and official legal advice was not sought, resulting in the Dutch government likely breaching international regulations. According to the report, it was not unusual that the Ministry turned to ‘internal lawyers to “fix” a judicial solution and to “polish” this until it has an acceptable shape’ (Commissie Cammaerts, 2022: 51, appendix M). Taking a closer look at our case study, it becomes clear that state secrecy and their (partial) revelations often attempt to order objects, events and information in the past, present and future. Burying documents to keep secrets functions as a tactic to keep information in the past, or ‘to close a discussion’. Similarly, the exposure of secrecy also leads to attempts by the government to restore a disturbed temporality. What has been obfuscated in the past needs to be investigated in the pre sent to take lessons for the future. In the public inquiry following the NLA programme revelations, the Commissie Cammaerts (2022: 8) stated that ‘complete transparency can contribute to the clo sure of the debate around the NLA program’. Both public inquiries are supposed to investigate the obfuscated information in a temporal order and to make visible what the government knew and decided at what time. In such a way, public inquiries produce a narrative that orders and contains specific documents and events in a linear fashion. Haunting shows us how secrets work through uncanny repetitions beyond a linear temporality. Secrets that are supposed to remain in the past come back and shape the conditions of politics in the present and future. In our case study this became evident: the decision to frame the NLA pro gramme as a civil operation, rather than a military one, was an attempt to erase past legal contro versies on justifying interventions. As such, the decision making of the NLA programme was haunted by the scandal that followed the 2003 Iraq intervention. Similarly, the subsequent accountability mechanisms in the form of public inquiries illustrate a desired temporal ordering from secrecy to transparency to normative transformation. However, deploying the lens of haunt ing, we can better understand how in the absence of legal accountability, ‘closed’ discussions Anwar 11 become alive again, and how political decision making in the present is haunted by past state secrets. Little pockets of haunting, or present-absences in classified documents In both the NLA programme and the Iraq intervention, paper documents were deliberately buried or concealed as a means to uphold secrecy. In 2010, the Commissie Davids reconstructed the jour ney of the ‘disappeared’ memo containing a critical note on the legal justification for the interven tion in Iraq. This advice was not necessarily new, the legal department (DJZ) had always positioned itself critical towards the United States’ claim that there was an international legal basis for military intervention in Iraq. Indeed, the head of the legal department confirmed that they stopped produc ing any written reports because nothing was done with their critique (Commissie Davids, 2010: 251). The secretary-general who buried the memo recalled that he did not see the added value of the ‘8 page long and mostly repetitive memo’ (Commissie Davids, 2010: 250). The memo should, however, not be taken as a buried document that simply reappears, but rather we should stay with its ghostly position. At first glance it was reported (Oranje, 2009) that this buried memo contained crucial information that could have altered political decision making in this period on joining the United States in their intervention. However, through the public inquiry report, we learn that this information and critique was not necessarily new or crucial, and even before being buried in a drawer the information in the memo was already known, but strategically ignored. Through this lens, the memo is haunted: information it contained was visible and public, yet secretive and obfus cated at the same time. This haunted position of documents can also be illustrated through the process of publishing FOI request on the NLA programme 10 years later. On 8 November 2018, a FOI request to publish information on the NLA programme by two journalists was granted and over 1800 pages were sent containing the documentation of the NLA programme, including email exchanges with suppliers and the coordinators, pictures of the materials sent, and inventory lists. In the pictures showing the delivery of the materials, the faces of the people were covered, but logos and flags still lead to the identification of the groups – information that was supposed to be a state secret. Furthermore, it was now confirmed that aside from food and medicine, the Dutch government also provided pick up trucks, satellite phones, laptops and military vests. On 22 November 2018, all the documents were retracted by the government. After thorough investigation and additional measures, on 12 June 2019, the government published again the docu mentation of the NLA programme, this time with more information blacked out and documents labelled as classified information (TK 2019–2020, 32623, nr. 292: 2). Yet, still the documents revealed secret information about individuals and groups involved in the programme and the gov ernment was forced to retract more information. In the final publication of the FOI request on 28 November 2019, even more information was blacked out (TK 2019–2020, 32623, nr. 292). According to the government, the accidental revelation of state secrets is the result of ‘an assem blage of actors including the huge volume of documents and required practices of blacking out information, the less-than-optimal facilities such as software and working spaces and the lack of experience of the officials tasked with this responsibility’ (Commissie Cammaerts, 2022: 33). Figure 2 shows black stripes and boxes concealing the information that was previously exposed, which we can better understand as little pockets of haunting: information that was revealed in the past, inaccessible in the present; information that is already known yet made unknowable in a new form. Because of this process, both the materials and the information they contain can be best 12 Security Dialogue 00(0) Figure 2. Screenshot by the author from a document in the FOI request on the NLA programme, showing the blacking out of information. All documents available through: https://www.rijksoverheid.nl/ documenten/woo-besluiten/2022/12/20/besluit-op-wob-woo-verzoeken-over-nla-programma-syrie. understood to be in a state of haunting, where it is not possible to treat the data as public knowl edge, yet it is no secret either. Working with FOI requests is important for academics and journal ists to contest state power; however, Gilbert (2023: 189) reminds us that ‘even full access to government archives would only provide a partial account’. The reappearance of the documents and the information they contain point us to an unresolved question of accountability. Indeed, the haunted state of the documents has a great impact on questions of accountability and justice. In 2017, the Appeal Court in The Hague heard a case of an individual who allegedly had travelled to Syria and joined Jabhat al-Shamiya. The defence lawyer argued during the appeal trial that the case should be dismissed because this organization had received material support as part of the NLA programme. Because the names of the groups participating in the NLA pro gramme were officially a state secret, the Dutch government would not confirm or deny that this organization was a participant which received material support. Nevertheless, the lawyer brought the news coverage of the accidental revelations as part of their evidence, to argue that: ‘When Anwar 13 the government supports certain organization, it legitimizes these groups. The state should give a good example and as a citizen you should be able to trust the actions of the Dutch government.’1 Because of this sitting, members of Parliament requested an explanation from the Ministry of Foreign Affairs as to whether Jabhat al-Shamiya should be classified as a terrorist organization or a moderate armed group. Here the Minister of Foreign Affairs simply stated that there is no inter national definition of terrorism and that different departments use different criteria to define groups or individuals (TK 2018–2019, 32623, nr. 247: 23). The Ministry of Justice and the office of the prosecution applies a legal framework, while the Ministry of Foreign Affairs ‘simply’ fol lows the UN and EU terrorism lists. To the questions on the conditions and decisions of the NLA support to this organization, the Minister replied: ‘The government does not make any public statements about supported or not-supported groups. The answer to this question can be found in the confidential document of this reply’ (TK, 2018–2019, 32623, nr. 247: 24). This refusal to answer in public is important, not only because this information has already been revealed, but also because it would fundamentally challenge the legality of the NLA programme if terrorist organizations had been supported.2 What both examples illustrate is the simultaneous existence of ‘knowing and not knowing’ of documents (Gordon, 2008: 110). Blacking out (published) data, containing explanations in a con fidential part of a public meeting, or simply making documents disappear, are different material practices that aim to conceal and erase particular past events to avoid accountability for counter terrorism policies. This practice concurs with what Gordon (2008: 110) describes as producing haunted secrets: ‘everyone must know just enough to be terrified, but not enough either to have a clear sense of what is going on or to acquire the proof that is usually required by legal tribunals or other governments for sanctions.’ In our example of state secrecy, haunting goes even further. Even if courts or Parliament demand a full disclosure of evidence for the purpose of legal proceedings, our empirical examples illustrate that this demand in turn produces new forms and techniques of obfuscation and haunting. Mechanisms of accountability therefore end up producing their own forms of haunting, limiting possibilities for normative change in the future. Haunting of imperial histories The two previous sections have illustrated how practices of secrecy order events in time and how a lens of haunting allows for an investigation into the disruptions of such linear temporal narrative. Furthermore, I have shown how haunting attunes us not to what becomes visible, but how knowl edge remains in a haunted state, obstructing justice and accountability. So far, I have focused on how the two secret operations haunt each other. In this section I investigate how both interventions are haunted by broader questions of violence, empire, and justice or accountability. The question of (military) intervention in the War on Terror has long been the subject of conten tious political and legal debate. Anthonie Anghie writes that the War on Terror has fundamentally changed the concept of (military) intervention in both international law and relations (2007: 276). Initially, during the invasion of Iraq, this discourse was centred around the principle of self-defence. The discourse rested on the portrayal of rogue states posing a threat through their possession of weapons of mass destruction, and the responsibility to promote liberal democratic values. According to Anghie, the War on Terror’s legal justification is based on the construction of a rogue ‘Other’ and should not be understood as an exceptional way to justify interventions in the Middle East, but a continuation of an imperialist mission to intervene and civilize the former colonies, ‘thus affirming the enduring hold of these formations on the structure and imagination of interna tional law’ (Anghie, 2007: 292). 14 Security Dialogue 00(0) The legal debates are crucial here, because not only in this empirical case study but also Stampnitkzy’s analysis of torture (2020), it is the legality of the intervention that is at the core of what holds the secret together and what causes the scandal when revealed. State legal practices are key to security measures, both in maintaining secrecy (e.g. classification rules) and lifting secrecy (e.g. FOI requests or public inquiries). Nevertheless, such legal procedures are filled with ghostly possibilities, as Wilke (2010: 88) proposes that ‘Attempts to address state atrocities are bound to encounter ghosts: past injustices make their presence felt in a time that is not properly theirs, courts are unsettled in their authority by the inheritances they have made, and the asserted line between past and present appears elusive’. The secrecy around the interventions does not only concern whether there are enough legal arguments to justify a Dutch contribution to a (military) intervention, but equally on what secret information such decisions can be based, and to what extent a public debate is possible. The committee that evaluated Dutch policies around the Iraq intervention drew a devastating con clusion: there was no argument that would justify the breach of the non-intervention principle and relevant information was kept from Parliament (Commissie Davids, 2010). Similarly, the committee that evaluated the NLA programme concluded that the government wrongfully assumed that civil assistance was an exception to the non-intervention principle (Commissie Cammaerts, 2022). In other words, what haunts both cases is how secrecy was strategically used to conceal trans gressions of international law. Both operations justified the absence of international law in public debate on grounds of ‘national security’. In the case of the Iraq intervention, classified information by the US intelligence services could not be discussed in public, and in the NLA programme the characteristics of the groups and their combat status or history could not be discussed in Parliament out of safety concerns if it became known that the organizations cooperated with the West. Both forms of denying a debate on legality are not novel: imperialist motives to intervene in the Middle East have historically been discussed in selective circles, closed off from the public, with little regard for the sovereignty of the countries to be invaded (Anghie, 2007). Injustice encompasses much more than simply the transgression of legal boundaries; it con cerns those violent instances that have been condemned to the past (discussion is now closed) within social structures of domination (Gordon, 2008: xix). Indeed, these instances are haunted because the larger structures of domination or colonialism remain uninterrogated and evidence of violence is erased. Similarly, the secret programmes fit into a history of transgressing inter national law without accountability, and as such both programmes are haunted by imperialist assumptions on accountability when it comes to interventions in the Middle East. Whether it is the materialization of evidence of civilian deaths (Rappert, 2012), weapons of mass destruction that lingered as ‘an absence of evidence but not evidence of absence’ (Thomas, 2017), or F-16 fighter planes that leave a data trace of casualties (Gould and Stel, 2022), violent security poli cies leave their material traces, albeit seldom followed by accountability or normative change. Following these materials, as they haunt our knowledge and security practices, can illuminate ‘that all these ghostly aspects of social life are not aberrations but central to modernity itself’ (Gordon, 2008: 197). In our case, the civilizing argument continues to inform notions of statehood, legitimate vio lence and exploitation (Tzouvala, 2020). The concept of haunting shows us that those contempo rary doctrines, including the way knowledge is concealed or presented to justify these legal doctrines, find their origins in racialized tropes and colonial imaginaries (Tzouvala, 2020). Part of the violence in both interventions is the way the postcolonial world and its populations are ren dered disposable or invisible. Public inquiries might strive to full transparency and accountability, yet limit this notion to ‘civilized countries’ and foreclose how interventions continue colonial Anwar 15 legacies. Haunting should attune us to what this future might look like, not from the perspective of bureaucrats in the West, but free from imperialist (epistemic) violence. Conclusion In this article, I have presented a new conceptual framework to study secrecy and its ambiguous afterlives. The concept of haunting allows researchers to study how secrecy shapes politics in the past, present and future. Through the empirical case study, I show that despite the efforts to make documents disappear or unreadable, materials persistently resurface. Haunting draws our attention not only to reappearing secret documents, but to what kind of security knowledge and measures are produced through them. Through haunting, I argue that the re-emergence of documents creates new insights, opportunities for inquiries, and connections to older scandals. Haunting opens up the possibility for researchers to examine how (partial) revelations of state violence haunt and persist to shape political and legal debate in a non-linear way. This analysis fits into a growing and vibrant literature in security studies on temporality, silence and memory, yet pays more specific attention to the way secrets are temporally ordered to dis/foreclose normative questions. Concretely, I propose some reflections on how haunting contributes to the literature on secrecy and security. First, attuning to forms of haunting forces us to reflect on the temporalities of secrecy. In the scholarly debates on secrecy and security, the assumption of moving from full secrecy to full transparency remains pertinent (Birchall, 2021). Haunting challenges this assumption and there fore strengthens the existing contributions within critical security studies pushing back against the binary of secret knowledge as either opaque or transparent (Birchall, 2021). Nevertheless, while in critical security studies scholars have already focused on the detailed process through which secrets are maintained or lost (De Goede et al., 2019; Walters, 2021), there is little reflection on how secrecy is entangled with temporalities. Haunting provides an opportunity for researchers inter ested in secrecy and (critical) security studies to examine how material processes around secrecy and revelation are entangled with the production of temporalities of the past, present and future. The concept of haunting reminds us that such processes are not linear but unpredictable, uncanny, and complicate what we assume about temporality. The ghost, as Del Pilar Blanco and Peeren (2013: 13) describe, is a form of traumatic repetition ‘which is always both revenant (invoking what was) and arrivant (announcing what will come) – as operating on a number of temporal planes, most crucially the future and its possible interactions with the present and the past’. Haunting forces us to take seriously the non-linear and disruptive temporal ways in which materi als keep, lose, obfuscate, or expose secrets. Second, haunting provides a concrete vocabulary to complicate the assumed linear process from secrecy to exposure to accountability (Stampnitzky, 2020). Security scholars have already acknowl edged that secrets can be ‘unsecret but they remain opaque’ (Birchall, 2021: 180). In the cases above, I illustrated how secret information can be in a liminal state of exposure and secrecy at the same time. Haunting is particularly useful for studying moments where security policies result in legal transgressions and moments of injustice. In such instances, haunting pushes us not only to examine secrecy, but to investigate how information can remain in a haunted state, which prevents knowledge from materializing in courts, public debates and other arenas of accountability. Here, haunting allows us to study how material objects used in public inquiries, court cases and other mechanisms of accountability – which are dependent on full transparency –noperate in a security setting where secrets are layered and complex (De Goede et al., 2019; Schweiger, 2022). Finally, I propose that taking haunted secrets seriously requires an engagement with violence in the context of imperialism or fascism (Gordon, 2008; Manchanda and Salem, 2020). Mbembe (2013) and Gordon (2008) use haunting to not only unravel this violence, but to investigate what 16 Security Dialogue 00(0) fictions or imaginaries of states are entangled with the practice of burying secrets. This is not to claim that all state secrets on violence have a linear identifiable linkage with colonial governance or imperial projects. Mbembe (2013) reminds us that ghosts do not operate along a genealogy. Nevertheless, colonial and imperial pasts are essential in understanding why states are reluctant to commit to normative change after the revelation of secret security measures. While our case study was particularly frightening, haunting can evoke a range of affective emotions. In sum, haunting points to questions of temporality, accountability and justice in the afterlives of secrets not only useful to unpack secrets in the War on Terror, but for security studies more broadly. Acknowledgements This article has improved significantly thanks to the suggestions of both reviewers. I am especially thankful to the editors of Security Dialogue for their guidance in this process, as well as their trust and confidence in this article. William Walters, Keri van Douwen and Beste İşleyen have provided essential feedback on earlier drafts of the article and I am grateful for their support. My sincere thanks to the panellists and discussant of ‘Critical Security Methods’ at the 2023 ISA conference for their critical questions and engagement with the paper. Funding The author received no financial support for the research, authorship, and/or publication of this article. ORCID iD Tasniem Anwar Notes 1. https://orcid.org/0000-0002-6110-9144 ECLI:NL:GHDHA:2019:1676. Important to note is that the court eventually reached a conclusion in the case that did not answer the question whether the organization in question was to be considered terrorist or not. Therefore, the classification of the Ministry of Foreign Affairs of this group as ‘moderate’ and the classification of the Ministry of Justice as ‘terrorist’ remains an unresolved issue. 2. Ultimately, the investigative committee concluded that no terrorist organizations were supported, yet this conclusion is based on a limited definition of terrorist organizations that is not used by the Dutch courts. References Aalberts TE (2011) Forging international order: Inquiring the Dutch support of the Iraq invasion. Netherlands Yearbook of International Law 42: 139–175. Aradau C (2017) Assembling (non) knowledge: Security, law, and surveillance in a digital world. International Political Sociology 11(4): 327-342. Anghie A (2007) Imperialism, Sovereignty and the Making of International Law. Cambridge: Cambridge University Press. Anwar T (2022) Time will tell: Defining violence in terrorism court cases. Security Dialogue 53(2): 130-147. Anwar T (2024) The law and politics of funding armed groups in Syria: How states (fail to) counter terrorism. European Journal of International Relations 30(1): 104–125. Birchall C (2021) Radical Secrecy: The Ends of Transparency in Datafied America. Minneapolis: University of Minnesota Press. Commissie Cammaerts (2022) Rapport Commissie van onderzoek NLA-programma in Syrië [ Report Committee of investigation NLA program in Syria]. Available at: https://www.rijksoverheid.nl/docu menten/rapporten/2022/12/09/rapport-commissie-van-onderzoek-nla-programma-syrie (accessed 12 December 2024). Commissie Davids (2010) Rapport commissie van onderzoek besluitvorming Irak [Report Committee of investigation decision-making Iraq]. Available at: https://actorenregister.nationaalarchief.nl/sites/ default/files/2020-11/rapport-commissie-irak.pdf (accessed 12 December 2024). Anwar 17 De Goede M, Bosma E and Pallister-Wilkins P (eds) (2019) Secrecy and Methods in Security Research: A Guide to Qualitative Fieldwork. London: Routledge. De Goede M and Wesseling M (2017) Secrecy and security in transatlantic terrorism finance tracking. Journal of European Integration 39(3): 253–269. Del Pilar Blanco M and Peeren E (2013) Introduction. In: Del Pilar Blanco M and Peeren E (eds) The Spectralities Reader: Ghosts and Haunting in Contemporary Cultural Theory. London: Bloomsbury Publishing USA. Derrida J (1994) Specters of Marx: The State of the Debt, the Work of Mourning, and the New International. Trans. Peggy Kamuf. New York, NY: Routledge Classics. Devetak R (2005) The Gothic scene of international relations: Ghosts, monsters, terror and the sublime after September 11. Review of International Studies 31(4): 621–643. Gilbert E (2023) Keeping secrets. Freedom of information requests and critical security studies. In: Salter MB, Mutlu CE and Frowd PM (eds) Research Methods in Critical Security Studies: An Introduction. London: Routledge, 28–34. Glouftsios G (2023) Secrecy’s performativity: Imaginaries, encounters, distributions. Geopolitics 28(4): 1658–1665. Gordon AF (2008) Ghostly Matters: Haunting and the Sociological Imagination. Minneapolis: University of Minnesota Press. Gould L and Stel N (2022) Strategic ignorance and the legitimation of remote warfare: The Hawija bombard ments. Security Dialogue 53(1): 57–74. Hartman S (2008) Venus in two acts. Small Axe 12(2): 1–14. Holdert M and Dahhan G (2018a) Meer fouten kabinet bij steun aan strijdgroepen Syrië [More mistakes Cabinet with support to armed groups Syria]. NOS, 11 September. Available at: https://nos.nl/nieuwsuur/ artikel/2249884-meer-fouten-kabinet-bij-steun-aan-strijdgroepen-syrie (accessed 19 February 2025). Holdert M and Dahhan G (2018b) Kabinet vroeg geen advies aan volkenrechtelijk adviseur over steun aan Syrische groepen [ Cabinet did not request advice from international law expert on support for Syrian groups]. NOS, 11 September. Available at: https://nos.nl/nieuwsuur/artikel/2249954-kabinet-vroeg geen-advies-aan-volkenrechtelijk-adviseur-over-steun-aan-syrische-groepen (accessed 19 February 2025). Holdert M and Dahhan G (2018c) Overzicht: Onderzoek naar steun aan Syrische strijdgroepen [Overview: research into support Syrian forces]. 15 September. Available at: https://nos.nl/nieuwsuur/artikel/2250548 overzicht-onderzoek-naar-steun-aan-syrische-strijdgroepen (accessed 19 February 2025). Hughes SM and Garnett P (2019) Researching the emergent technologies of state control: The court-martial of Chelsea Manning. In: De Goede M, Bosma E and Pallister-Wilkins P (eds) Secrecy and Methods in Security Research: A Guide to Qualitative Fieldwork. London: Routledge, 213–228. Kearns O (2017) Secrecy and absence in the residue of covert drone strikes. Political Geography 57: 13–23. Mälksoo M (2015) ‘Memory must be defended’: Beyond the politics of mnemonical security. Security Dialogue 46(3): 221–237. Manchanda N and Salem S (2020) Empire’s h(a)unting grounds: Theorising violence and resistance in Egypt and Afghanistan. Current Sociology 68(2): 241–262. Mbembe A (2013) From life, sovereignty, and terror in the fiction of Amos Tutuola. In: del Pilar Blanco M and Peeren E (eds) The Spectralities Reader: Ghosts and Haunting in Contemporary Cultural Theory. London: Bloomsbury Publishing USA, 131–149. McIntosh C (2022) Framing collective violence as war time: Temporality, circulation, resistance. Security Dialogue 53(6): 515–530. Oranje J (2009) Buitenlandse Zaken hield kritisch Irak-advies achter; Juridische onderbouwing van politieke steun aan Amerikaans-Britse inval zorgde in 2003 voor strijd op ministerie. NRC Handelsblad, 17 januari. Palestrino M (2022) Inking wartime: Military tattoos and the temporalities of the war experience. International Political Sociology 16(3): 1–20. Purdeková A (2022) Memory as vulnerability: Reinhabiting sites of violence and the politics of triumphalist amnesia in Kenya’s war on terror. Security Dialogue 53(5): 385–401. Rappert B (2010) Revealing and concealing secrets in research: The potential for the absent. Qualitative Research 10(5): 571–587. 18 Security Dialogue 00(0) Rappert B (2012) States of ignorance: The unmaking and remaking of death tolls. Economy and Society 41(1): 42–63. Roccu R and Salem S (2019) Making and unmaking memories: The politics of time in the contemporary Middle East. Middle East Critique 28(3): 219–226. Salem S (2019) Haunted histories: Nasserism and the promises of the past. Middle East Critique 28(3): 261–277. Schweiger E (2022) Fighting silence covert warfare and the uphill battle against the unsaid. European Journal of International Relations 28(1): 110–130. Spivak G (2013) Ghostwriting. In: del Pilar Blanco M and Peeren E (eds) The Spectralities Reader: Ghosts and Haunting in Contemporary Cultural Theory. London: Bloomsbury Publishing USA. Stampnitzky L (2020) Truth and consequences? Re conceptualizing the politics of exposure. Security Dialogue 51(6): 597–613. Steele BJ (2013) Maintaining (US) collective memory: From Hiroshima to a critical study of security history. Critical Studies on Security 1(1): 83–100. Stoler AL (2016) Duress: Imperial Durabilities in our Times. Duke University Press. The Appeal Court of the Hague (2019) ECLI:NL:GHDHA:2019:1676. Available at: https://uitspraken.recht spraak.nl/details?id=ECLI:NL:GHDHA:2019:1676 (accessed 12 December 2024). The District Court of Rotterdam (2019) ECLI:NL:RBROT:2019:2421. Available at: https://linkeddata.over heid.nl/front/portal/document-viewer?ext-id=ECLI:NL:RBROT:2019:2421 (accessed 12 December 2024). Thomas OD (2017) Good faith and (dis) honest mistakes? Learning from Britain’s Iraq War Inquiry. Politics 37(4): 371–385. Thompson DF (1999) Democratic secrecy. Political Science Quarterly 114(2): 181–193. TK [Tweede Kamer/Dutch Parliament], 2018–2019, 32623, nr. 247. Available at: https://zoek.officiele bekendmakingen.nl/kst-32623-247.pdf (accessed 12 December 2024). TK [Tweede Kamer/Dutch Parliament], 2018–2019, 32623, nr. 268. Available at: https://zoek.officiele bekendmakingen.nl/kst-32623-268.pdf (accessed 12 December 2024). TK [Tweede Kamer/Dutch Parliament], 2019–2020, 32623, nr. 292. Available at: https://zoek.officiele bekendmakingen.nl/kst-32623-292.pdf. Tzouvala N (2020) Capitalism as Civilisation: A History of International Law. Cambridge: Cambridge University Press. Walters W (2020) Everyday secrecy: Oral history and the social life of a top-secret weapons research estab lishment during the Cold War. Security Dialogue 51(1): 60–76. Walters W (2021) State Secrecy and Security: Refiguring the Covert Imaginary. London: Routledge. Wilke C (2010) Enter ghost: Haunted courts and haunting judgments in transitional justice. Law and Critique 21: 73–92. Wolff L (2021) The past shall not begin: Frozen seeds, extended presents and the politics of reversibility. Security Dialogue 52(1): 79–95. Dr. Tasniem Anwar is assistant professor at the department of Criminology at the Vrije Universiteit Amsterdam. She conducted her PhD on the prosecution of terrorism financing at the department of political science at the University of Amsterdam. The findings are published in academic journals including Security Dialogue and the Journal of Law and Society. Her current research interests include: counter-terrorism financ ing, terrorism trials, and emerging security technologies for cou

• Moshe Barak

Moshe Barak

• Full Professor
• Professor Emeritus at Ben-Gurion University of the Negev

Contact

About

Publications 81

Network

About

81

Publications

101,163

Reads 

2,060

Citations

Introduction

Skills and Expertise

Creative Thinking

Learning

Creativity and Innovation

Designing

E-Learning

Teaching and Learning

Pedagogy and Education

Curriculum Development

Professional Development

Teaching Experience

Publications

Publications (81)

Fostering Systems Thinking in the Context of Electronics Studies

Chapter

• Jan 2022
• Moshe Barak

Systems thinking is considered a major higher-order thinking skill essential for successful integration in areas such as science, technology, engineering, or management sciences. However, this term has remained somewhat vague and is defined or represented through diverse models or characteristics lists. In the present chapter, we address this chall…

View

SYSTEMATIC INVENTIVE THINKING (SIT): A METHOD FOR INNOVATIVE PROBLEM SOLVING AND NEW PRODUCT DEVELOPMENT

Article

Full-text available

• Mar 2021

• Moshe Barak
• Givi Bedianashvili

In the era of globalization and rapid technological changes, companies are required to develop new products and services frequently in order to maintain their position in the competitive market. Globalization is bringing opportunities and pressures for domestic firms in emerging markets to innovate and improve their competitive position. In the pas…

View

Problem-, Project- and Design-Based Learning: Their Relationship to Teaching Science, Technology and Engineering in School

Article

Full-text available

• Oct 2020
• Moshe Barak

Purpose The present study aims at shedding light on the meaning of three teaching and learning methods – problem-based learning, project-based learning and design-based learning, aimed at fostering students’ lifelong learning skills such as problem solving, collaborative learning and self-direct learning. Methods This work is derived from the liter…

View

Teaching Problem-Solving in the Digital Era

Chapter

Full-text available

• May 2020
• Moshe Barak

This chapter addresses four unique dimensions of fostering technological problem-solving in the digital era. First, in an era of rapid technological changes, the traditional term problem-solving has acquired a supplementary aspect: inventing new products and services that create new needs that people had not thought of before, for example, the iPho…

View

PREPARING SCHOOL GRADUATES TO INTEGRATE INTO THE WORLD OF TECHNOLOGICAL INNOVATION, SOCIAL AND ECONOMIC CHANGES, AND GLOBALIZATION: THE ROLE OF TEACHING TECHNOLOGY AND ENGINEERING

Article

Full-text available

• Jun 2019
• Moshe Barak

Technological innovation, social and economic changes, and globalization are forcing the education system to prepare school graduates to integrate successfully into the rapidly changing world. Along with teaching basic subjects such as the humanities, languages, mathematics and science, schools should expose all students to new technologies, impart…

View

The Physics Problem-Solving Taxonomy (PPST): Development and Application for Evaluating Student Learning

Article

Full-text available

• May 2019

• Larisa Shakhman
• Moshe Barak

The study reported in this paper aimed at exploring what teachers know and do about fostering higher-order thinking skills in teaching science, and how they see themselves involved in achieving this end. Data were collected through semi-structured interviews with 11 teachers experienced in teaching high school physics, which is considered a relativ…

View

Integrating Teachers to Teach an Interdisciplinary STEM-Focused Program about Sound, Waves and Communication Systems

Article

Full-text available

• Apr 2019

• Nayif Awad
• Esmael Salman
• Moshe Barak

The insufficiency of teachers who teach integrative science, technology, engineering and mathematics (STEM) courses is a major challenge facing science education today. Many teachers lack adequate expertise to combine disciplines and choose effective instructional approaches. This study examines how and to what extent teachers might succeed in teac…

View

A LEARNING MODEL FOR OBJECT-ORIENTED PROGRAMMING IN A VISUAL INTERACTIVE 3-D ENVIRONMENT

Conference Paper

• Jul 2018

• Esmael Salman
• Nayif Awad
• Moshe Barak
• Jihad El-Sanaa

View

+4

Robotics and STEM learning: students’ achievements in assignments according to the P3 Task Taxonomy—practice, problem solving, and projects

Article

Full-text available

• Mar 2018

• Moshe Barak
• Muhammad Assal

This study presents the case of development and evaluation of a STEM-oriented 30-h robotics course for junior high school students (n = 32). Class activities were designed according to the P3 Task Taxonomy, which included: (1) practice—basic closed-ended tasks and exercises; (2) problem solving—small-scale open-ended assignments in which the learne…

View

Pre-service Science Teachers Learn a Science, Technology, Engineering and Mathematics (STEM)-Oriented Program: The Case of Sound, Waves and Communication Systems

Article

Full-text available

• Jan 2018

• Nayif Awad
• Moshe Barak

The current article about pre-service teachers (n=60) describes the implementation and evaluation of an innovative curriculum for teaching sound, waves and communication systems (SWCS). The study sought to investigate pre-service teachers’ successes and difficulties in learning a science, technology, engineering and mathematics (STEM)-based program…

View

Fostering Systematic Inventive Thinking (SIT) and Self-Regulated Learning (SRL) in Problem-Solving and Troubleshooting Processes among Engineering Experts in Industry

Article

• Aug 2017

• Moshe Barak
• David Albert

View

Teaching Electronics: From Building Circuits to Systems Thinking and Programming

Chapter

• Jan 2017
• Moshe Barak

This chapter addresses a number of reforms in teaching electronics in school to reflect the technological changes and objectives of education in the twenty-first century. One necessary reform in the electronics curriculum is the shift from the traditional teaching of basic components and circuits to teaching electronic systems such as sound, contro…

View

Sound waves and communication systems

Data

Full-text available

• Jul 2016

• Nayif Awad
• Moshe Barak

View

Exploring Aspects of Self-regulated Learning Among Engineering Students Learning Digital System Design in the FPGA Environment—Methodology and Findings

Chapter

• Jan 2016

• Moshe Barak
• Ivan Kastelan
• Zvi Azia

This study addressed the case of the development, implementation and evaluation of an innovative platform for teaching computer and embedded systems engineering, including hardware, software and instructional materials for students. The evaluation methodology was derived from the Self-Regulated Learning Theory which relates to cognitive, meta-cogni…

View

Embedded Engineering Education

Book

• Jan 2016

• Roman Szewczyk
• Ivan Kastelan
• Miodrag Temerinac
• […]
• Vlado Sruk

This book focuses on the outcome of the European research project “FP7-ICT-2011-8 / 317882: Embedded Engineering Learning Platform” E2LP. Additionally, some experiences and researches outside this project have been included. This book provides information about the achieved results of the E2LP project as well as some broader views about the embedde…

View

Projects in Information System Design and Fostering Learning in Israeli High Schools: A Pilot Study

Article

Full-text available

• Feb 2015

• Nayif Awad
• Moshe Barak

This paper reports about a study for creating a learner-centered environment in the context of teaching information system design (ISD) in high school. The participants were 40 students from two schools who prepared individual graduating projects, for example, an information system for a small business or a medical clinic. Data were collected throu…

View

E2LP: A unified embedded engineering learning platform

Article

• Nov 2014

• Ivan Kastelan
• Jorge R. López Benito
• Enara Artetxe Gonzalez
• […]
• Miodrag Temerinac

The main idea behind this project is to provide a unified platform which will cover a complete process for embedded systems learning. A modular approach is considered for skills practice through supporting individualization in learning. This platform shall facilitate a novel development of universal approach in creative learning environment and kno…

View

Learner-Centered Evaluation of an Augmented Reality System for Embedded Engineering Education

Conference Paper

Full-text available

• Sep 2014

• Florent Souvestre
• Margarita Anastassova
• Enara Artetxe Gonzalez
• […]
• Moshe Barak

Abstract—This paper presents an ongoing work on a multisensory Augmented Reality system for engineering education. The system, composed of both software and hardware elements, will be used in embedded electronics courses. We first present similar systems and their potential advantages for education. Then, we discuss the originality of our system. F…

View

Unified education platform for embedded systems

Conference Paper

Full-text available

• Apr 2014

• Mario Kovač
• Daniel Hofman
• Josip Knezovic
• […]
• Enara Artetxe Gonzalez

In addition to the technological approach, we intend to use cognitive theories on how people learn to help students achieve a stronger and smarter adoption of the subject. We believe that our project can help ensure that Europe in future has the sufficient number of educated engineers, capable of designing complex systems and maintaining a leadersh…

View

Sound, Waves and Communication: Students’ Achievements and Motivation in Learning a STEM-Oriented Program

Article

Full-text available

• Jan 2014

• Nayif Awad
• Moshe Barak

In this article, we present the case of developing an interdisciplinary curriculum for learning science and technology, its implementation in junior high schools and evaluation of students’ achievements and attitude. The 30-hour course (15 two-hour sessions) includes subjects such as sound and waves, conversion of sound to electrical signal, amplif…

View

Teaching engineering and technology: Cognitive, knowledge and problem-solving taxonomies

Article

Full-text available

• Oct 2013
• Moshe Barak

Purpose – This paper aims to explore the objectives and methods of teaching engineering and technology education (ETE) through the lens of three educational taxonomies in cognitive, knowledge and problem-solving perspectives. This analysis is useful in light of today’s increasing interest in teaching engineering and technology in K-12 education, in…

View

Exploring Students’ Perceptions about Learning in School: An Activity Theory Based Study

Article

Full-text available

• Jul 2013

• Yelena Portnov- Neeman
• Moshe Barak

In the current study, we used Activity Theory as the conceptual framework for exploring students’ perceptions about how learning in school is affected by the following five elements: Object, Tools, Rules, Community and Division of Labor. Data were collected by administrating a semi-structured questionnaire among 70 junior high school students and i…

View

E2LP: A Unified Embedded Engineering Learning Platform

Conference Paper

Full-text available

• Jun 2013

• Miodrag Temerinac
• Ivan Kastelan
• Karolj Skala
• […]
• Moshe Barak

The main idea behind this project is to provide a unified platform which will cover a complete process for embedded systems learning. A modular approach is considered for skills practice through supporting individualization in learning. This platform shall facilitate a novel development of universal approach in creative learning environment and kno…

View

An Approach to the Evaluation of Embedded Engineering Study Programs

Conference Paper

Full-text available

• May 2013

• Ivan Kastelan
• Moshe Barak
• Vlado Sruk
• […]
• Miodrag Temerinac

This paper presents an approach to the evaluation of study programs in the field of embedded computer engineering. The study programs cover the following subject categories: 1) digital system design, 2) computer system design, 3) digital signal processing, 4) computer networking and 5) system integration. The results of the evaluation of hardware,…

View

Are children capable of learning image processing concepts?: cognitive and affective aspects

Article

Full-text available

• Jul 2012

• Khaled Asad
• Moshe Barak

Many children are making extensive use of technological devices such as cellphones, digital cameras and music players. Are these children attracted to learning the computer principles on which these devices are based? Are they qualified to learn computer science concepts in an in-depth fashion? This study aimed at examining the case of teaching an…

View

Impacts of learning inventive problem-solving principles: students’ transition from systematic searching to heuristic problem solving

Article

Full-text available

• Jul 2012
• Moshe Barak

This paper presents the outcomes of teaching an inventive problem-solving course in junior high schools in an attempt to deal with the current relative neglect of fostering students’ creativity and problem-solving capabilities in traditional schooling. The method involves carrying out systematic manipulation with attributes, functions and relations…

View

+2

Teaching image-processing concepts in junior high school: Boys’ and girls’ achievements and attitudes towards technology

Article

Full-text available

• Apr 2012

• Moshe Barak
• Khaled Asad

Background: This research focused on the development, implementation and evaluation of a course on image-processing principles aimed at middle-school students.Purpose: The overarching purpose of the study was that of integrating the learning of subjects in science, technology, engineering and mathematics (STEM), and linking the learning of these su…

View

+3

From ‘doing’ to ‘doing with learning’: reflection on an effort to promote self-regulated learning in technological projects in high school

Article

Full-text available

• Mar 2012
• Moshe Barak

Project-based learning is undoubtedly one of the best instructional methods for developing students’ broad learning capabilities, beyond teaching specific subject matter. However, experienced engineering teachers often tend to concentrate on merely teaching pupils the technical side of project work. This paper describes a programme aimed at fosteri…

View

Are junior high school students capable of learning advanced technological subjects? The case of teaching image processing concepts

Conference Paper

Full-text available

• Jan 2011

• Khaled Asad
• Moshe Barak

This study was aimed to examine the case of teaching image processing concepts to junior high school students. During the stage of learning the theory, the students exhibited rather low motivation; later, when they were involved in preparing individual projects on image processing, they demonstrated greater interest and success in learning the subj…

View

Fostering Learning in The Engineering and Technology Class

Chapter

• Jan 2011
• Moshe Barak

It is widely agreed that one of most important objectives of education in general, and engineering and technology education in particular, is fostering students’ cognitive skills and their development as independent and confident learners. Although in recent decades, the field of engineering and technology education has been enriched by considerabl…

View

Fostering Human Development Through Engineering and Technology Education

Book

• Jan 2011

• Moshe Barak
• Michael Hacker

Fostering Human Development Through Engineering and Technology Education (ETE) is a collaborative work offered to students, scholars, researchers, decision-makers, curriculum developers, and educators interested in the rich learning opportunities afforded by engineering and technology education. This book provides perspective about the roles ETE mi…

View

Motivating self-regulated learning in technology education

Article

Full-text available

• Nov 2010
• Moshe Barak

This paper proposes a compensative model for self-regulated learning in technology education (SRLT) comprised of cognitive, metacognitive and motivational domains. Discussion of the cognitive domain centers on problem-solving and creativity, with a focus on the need to engage students in open-ended assignments in informal contexts and to teach them…

View

Teaching image processing concepts in junior high school: The role of student-centered versus traditional instruction

Conference Paper

Full-text available

• Jun 2010

• Khaled Asad
• Moshe Barak

The paper addresses the case of teaching image processing concepts to junior high school students. During the stage of learning the theory, the students exhibited rather low motivation; later, when they were involved in preparing individual projects on image processing, they demonstrated greater interest and success in learning advanced technologic…

View

A Model For Promoting Cognition, Meta Cognition And Motivation

Conference Paper

• Jun 2010
• Moshe Barak

View

Promoting Technological Literacy Among Mathematics, Science And Technology Teachers: A Graduate Studies Course

Conference Paper

• Jun 2010
• Moshe Barak

View

System Design As A Three-Phase Dual-loop (TPDL) Process: Typesof knowledge-applied sources of feedback, and studentdevelopment as independent learners

Article

Full-text available

• Jan 2010
• Moshe Barak

This study aim ed at exploring how high school students deal with designing an inform ation system , for exam ple, for a sm all business or a m edical clinic, the extent to which students develop as independent learners while working on their projects, and the factors that help or hinder fostering students’ design skills. The three-phase dual-loop…

View

A model for promoting cognition, meta-cognition and motivation in the technological class: The theory of self-regulated learning

Article

Full-text available

• Jan 2010
• Moshe Barak

Educators widely acknowledge the advantages of project-based learning in technology and engineering over traditional schooling. However, teachers with a strong background in engineering often focus on learning specific subject matter and completing a technical work rather than developing students’ learning competences. To address this situation, it…

View

Promoting technological literacy among mathematics, science and technology teachers: A graduate studies course

Article

• Jan 2010
• Moshe Barak

This paper addresses a graduate course aimed at fostering technological literacy among K-12 mathematics, science and technology teachers. The course includes: 1) discussing broad questions, such as what is technology and how technology relates to other fields, for example, mathematics, science and engineering; 2) learning a specific subject in tech…

View

Idea focusing versus idea generating: A course for teachers on inventive problem solving

Article

Full-text available

• Nov 2009
• Moshe Barak

This paper deals with a course intended to teach individuals a method of convergent thinking, or ‘idea focusing’, in seeking inventive solutions to problems and designing innovative artefacts. The course participants (mathematics, science, or technology teachers) learned a range of ‘inventive principles’ often used for problem‐solving in scientific…

View

Teaching Innovative Thinking: Future Directions

Conference Paper

• Jun 2009

• Daniel Raviv
• Moshe Barak
• Timothy VanEpps

View

Teaching innovative thinking: Future directions

Article

• Jan 2009

• Daniel Raviv
• Moshe Barak
• T.J. Van Epps

This paper focuses on enhancing innovative thinking skills of undergraduate engineering students. We present a ”big picture” view on this subject and suggest specific ways for implementing it. The paper addresses the following three major questions: 1. What are the most relevant skills to become more innovative? 2. What kind of environment, curricu…

View

Problem based learning: Application to technology education in three countries

Article

Full-text available

• Oct 2008

• P John Williams
• Juan Iglesias
• Moshe Barak

An increasing variety of professional educational and training disciplines are now problem based (eg, medicine, nursing, engineering, community health), and they may have a corresponding variety of educational objectives. However, they all have in common the use of problems in the instructional sequence. The problems may be as diverse as a mechanic…

View

Fostering higher-order thinking in science class: Teachers’ reflections

Article

Full-text available

• Jun 2008

• Moshe Barak
• Larisa Shakhman

The study reported in this article aimed at exploring what teachers know and do about fostering higher‐order thinking skills in teaching science, and how they see themselves involved in achieving this end. Data were collected through semi‐structured interviews with 11 teachers experienced in teaching high school physics, which is considered a relat…

View

Concurrent high school-university studies as a route to higher education

Article

Full-text available

• Feb 2008
• Moshe Barak

This research examined a program of concurrent high school-university studies aimed at promoting students living in underprivileged areas to continue on to higher education. High school students attended university once a week for learning enrichment or participating in full academic courses. Data were collected through interviews and documented me…

View

Reform-Based Science Teaching: Teachers’ Instructional Practices and Conceptions

Article

Full-text available

• Feb 2008
• Moshe Barak

This study aimed at exploring the practices and beliefs physics teachers have aboutintroducing reform-based instruction into the physics class. Data were collected fromsemi-structured interviews held with 11 experienced physics teachers. The results revealedthat the teachers occasionally introduced a small number of enhanced instructionalstrategies…

View

Projects in Technology Education and Fostering Learning: The Potential and Its Realization

Article

Full-text available

• Jan 2008

• Moshe Barak
• Ahron Shachar

The current study aimed at examining the efficacy of technological projects as learning tools by exploring the following questions: the extent to which projects in technology develop students as independent learners; the types of knowledge the students deal with in working on their projects; the role of problem-solving in technological projects; an…

View

Promoting Inventive Design and Problem-Solving Competencies

Conference Paper

Full-text available

• Jan 2008
• Moshe Barak

What can education do to foster students’ inventive design and problem-solving competencies? On the one hand, it is widely agreed that accomplishing this end is one of education’s main objectives today. On the other hand, many people regard creativity as a ‘God-given’ ability, something an individual either has or does not have but can hardly be le…

View

Learning elemental structures and dynamic processes in technological systems: A cognitive framework

Article

Full-text available

• Sep 2007

• Moshe Barak
• P. Williams

An important objective of science and technology education is the development of pupils’ capacity for systems thinking. While in science education the term system relates mainly to structures and phenomena in the natural world, technology education focuses on systems designed to fulfill people’s needs and desires: examples include systems to contro…

View

+1

Robotics projects and learning concepts in science, technology and problem solving

Article

Full-text available

• Aug 2007

• Moshe Barak
• Yair Zadok

This paper presents a study about learning and the problem solving process identified among junior high school pupils participating in robotics projects in the Lego Mindstorm environment. The research was guided by the following questions: (1) How do pupils come up with inventive solutions to problems in the context of robotics activities? (2) What…

View

Teaching methods for inventive problem-solving in junior high school

Article

• Apr 2007

• Moshe Barak
• Pnina Mesika

Fostering pupils’ competencies in inventive thinking and problem-solving has remained a rather unresolved issue in traditional schooling, mainly because many people regard creative thinking as a God-given ability, something an individual either possesses or does not possess, but can only be slightly learned or improved. The current study is aimed a…

View

Teaching methods for systematic inventive problem-solving: Evaluation of a course for teachers

Article

Full-text available

• Dec 2006
• Moshe Barak

Systematic inventive problem-solving is an approach for finding original and useful ideas by system-atically examining alterations in existing components within a system, their attributes, functions or internal relationships. This method, which aims at complementing divergent thinking in problem-solving and design, is gaining increased attention in…

View

Instructional principles for fostering learning with ICT: Teachers’ perspectives as learners and instructors

Article

Full-text available

• Jan 2006
• Moshe Barak

Educational literature identifies several instructional principles essential to fostering learning with ICT, such as contextual learning, active learning, social learning and reflective learning. Since the ways teachers are taught relate strongly to the ways they later teach, this study sought to explore teachers’ use of ICT as university students…

View

From order to disorder: The role of computer-based electronics projects on fostering of higher-order cognitive skills

Article

• Sep 2005
• Moshe Barak

This research explored learning and thinking processes enhanced by integrating computers in secondary schools electronics projects. Electronics studies provide a sophisticated learning environment, where computers are simultaneously part of the subject matter learned (Technology Education), and a means for enhancing teaching and learning (Education…

View

School-University Collaboration: Disadvantaged Pupils and Higher Education

Article

• Jan 2005
• Moshe Barak

This article addresses the potential of joint high school-university programs to improve education in disadvantaged areas, and promote talented pupils to higher education. The observed program provided complementary studies and enrichment activities to 10th-12th grades pupils from seven schools. Data was collected through documenting the mentors’ m…

View

Issues involved in attempting to develop independent learning in pupils working on technological projects

Article

• Nov 2004
• Moshe Barak

This research addresses the impact of technological projects at high school on pupils’ learning. The participants were sixty low-mid achieving pupils who worked for one year on final projects for matriculation exams. Data were collected through observations of laboratory lessons, interviews with pupils and teachers, and analysis of pupils’ projects…

View

Implications of computer-based projects in electronics on fostering independent learning, creativity and teamwork

Conference Paper

• Jun 2004
• Moshe Barak

This research aimed to explore the impact of computer-based projects, within the framework of high school electronics studies, on pupils’ learning. Technology studies provide a sophisticated learning environment in which computers are simultaneously part of the subject matter learned and a means for teaching and learning. In the beginning stages, p…

View

Systematic approaches for inventive thinking and problem-solving: Implications for engineering education

Article

• Jan 2004
• Moshe Barak

This paper highlights two different outlooks on creative thinking: disordered thinking and idea-generating methods, versus systematic inventive thinking and idea-focusing methods. Several methods of systematic inventive thinking are reviewed and examples are discussed. The experience from industry shows that, through courses for inventive thinking,…

View

Fostering Systematic Innovative Thinking and Problem Solving: Lessons Education Can Learn From Industry

Article

• Oct 2002

• Moshe Barak
• Nitzan Goffer

This article aims to illuminate different means of nurturing creativity in the high-tech industry and in modern organizations, particularly in the context of problem solving and product development, and to examine the potential implications for technology education. There is a large gap between conventional wisdom, which maintains that technology e…

View

Pupils Identify Key Aspects and Outcomes of a Technological Learning Environment

Article

Full-text available

• Sep 2002

• Yaron Doppelt
• Moshe Barak

View

Learning Good Electronics or Coping With Challenging Tasks: The Priorities of Excellent Students

Article

Full-text available

• Sep 2002
• Moshe Barak

In today’s competitive society, the secondary school serves as a crucial stage in acquiring a higher education, a profession, and the social and economic status that these provide. Technology education in high school is the last stage prior to seeking employment and embarking upon a career or seeking further education. Unfortunately, it is an elect…

View

Majoring in Technology Studies at High School and Fostering Learning

Article

• May 2000

• Moshe Barak
• Shlomo Waks
• Yaron Doppelt

A framework for helping low-achieving pupils through reinforcement in technology at high school is presented. Social-cognitive theory, concepts of authentic learning, learning by doing and peer learning all underpin the efforts to remove pupils from the vicious circle of low expectations and failures. The primary goal of modern technology studies i…

View

Using Portfolios To Enhance Creative Thinking

Article

Full-text available

• May 2000

• Moshe Barak
• Yaron Doppelt

In a program on creative thinking and technology, 56 low-achieving Israeli 10th graders constructed portfolios of project work. The Creative Thinking Assessment Scale was developed to evaluate awareness of thinking, observation of thinking, strategy, and reflection. (SK)

View

Hot‐air balloons: Project‐centered study as a bridge between science and technology education

Article

• Jan 2000

• Moshe Barak
• E. Raz

A project-based study, the hot-air balloon, was developed to impart both scientific and technological principles to junior high school pupils in Israel. The project exposed pupils to scientific inquiry and the design process in technology. The program was implemented throughout the school year, in a pilot school in the first year and in eight and t…

View

Attracting talented pupils to technology studies in Israeli high school

Article

Full-text available

• Jan 2000
• Moshe Barak

The accelerated technological development and the social changes that characterize our society at the dawn of the 21st century present several dilemmas and challenges to technology education. Since technology education in high school is not compulsory, we must endeavor continuously to attract highly talented pupils to study technology. A recent stu…

View

Integrating the Cognitive Research Trust (CoRT) Programme for Creative Thinking into a Project-based Technology Curriculum

Article

Full-text available

• Nov 1999

• Moshe Barak
• Yaron Doppelt

In the Creative Thinking and Technology (CTT) programme, examined in this study, creative thinking is presented as a synthesis between lateral thinking and vertical thinking. In the first semester, the pupils leam thinking tools from de Bono’s Cognitive Research Trust (CoRT) programme for creative thinking, using the Lego‐Logo learning environment….

View

Who will teach an integrated program for science and technology in Israeli Junior High Schools?: A case study

Article

• Feb 1999

• Moshe Barak
• Shiri Pearlman‐Avnion

The teachers’ role in the integration of science and technology studies within the recent educational reform in Israeli junior high schools was addressed within a case study. Eight science teachers and three technology teachers participated in in-service training courses and received individual tutoring. Data were obtained through school visits, in…

View

Teamwork in Modern Organizations: Implications for Technology Education

Article

Full-text available

• Jan 1999

• Moshe Barak
• Tsipora Maymon
• Gedaliahu Harel

Characteristics of teamwork in modern organizations and workplaces are examined, in order to extrapolate the means for imparting teamwork skills within technology education. Goals and tasks for the team, team composition, team-player styles, phases of team development, communication and interpersonal skills, decision making, leadership, and evaluat…

View

Aspects of Teamwork Observed in a Technological Task in Junior High Schools

Article

Full-text available

• May 1998

• Moshe Barak
• Tsipora Maymon

View

An Israeli Study of Longitudinal In-service Training of Mathematics, Science and Technology Teachers

Article

• Jun 1997

• Moshe Barak
• Shlomo Waks

A three-year program of in-service training for mathematics, physics and technology teachers was carried out in Northern Israel. The training program was attached to 10th, 11th and 12th grade (ages 16, 17, 18) curricula. Ongoing in-school tutoring was provided. The longitudinal program was found useful for teachers who have acquired basic knowledge…

View

Using developmental supervision to improve science and technology education in Israel

Article

Full-text available

• Jan 1997

• Moshe Barak
• S. Pearlman-avnion
• Jeffrey Glanz

Discusses an Israeli study examining the professional development of physics, electronics, and mechanics teachers. Examines whether an externally developed school improvement model could customize the supervision process to each school system and academic discipline’s needs. Carl Glickman’s developmental supervision model succeeds in identifying ea…

View

Consumer education for junior high-school pupils within a technological project

Article

Full-text available

• Jan 1997

• Moshe Barak
• S Perlman-Avnion
• M Bonner

View

Role of evaluation in an interdisciplinary educational program

Article

• Dec 1996

• Shlomo Waks
• Moshe Barak

View

‘What’s in the Calculator?’ An introductory project for technology studies

Article

• Nov 1995

• Moshe Barak
• E. Eisenberg
• O. Harel

Project approach study is the natural way to present technology in an attractive manner. Initially, young students have limited knowledge and experience in design or construction of a product. In the presented learning module, pupils assemble a calculator, while paying attention to technological aspects such as the integration of electronics, mecha…

View

Advancement of Low Achievers within Technology Studies at High School

Article

• Jan 1994

• Moshe Barak
• R. Yehiav
• N. Mendelson

Upper secondary education in Israel is divided into a ‘general track’ and a ‘technological track’. About half the students in the ‘technological track’ sit matriculation examinations. Mechanics studies, at the non‐matriculating level, suffers from a negative image and poor students’ motivation. A 3 year experiment was carried out with the goal of h…

View

Imparting Basics in Technology through an Instructional System for Computerised Process Control

Article

• Jan 1990
• Moshe Barak

Technological systems that incorporate computers are steadily gaining importance in our daily surroundings. In an ongoing research project at the Technion, modular learning units based on the combined study of theory, self‐learning and laboratory experiments in the fields of control systems and robotics are being developed. The learning unit ‘Compu…

View

Characterisation of Cognitive Difficulty Level of Test Items

Article

• Jan 1988

• S. Waks
• Moshe Barak

The study of subjects in science and technology involves high level thinking. Student‐material match at the design stage of a curriculum refers, in most cases, to the general criteria of thinking and learning theories, such as the ability to carry out ‘formal operations’ according to Piaget. The question of relevance may arise when dealing with a s…

View

Teachers as Learners and Instructors using ICT: Reflection on a University Course (Poster)

Article

Full-text available

• Moshe Barak

This study explored how teachers use ICT from two perspectives: as university students and as schoolteachers. The course adopted the following four major principles of using ICT for teaching and learning derived from behavioral learning theory, cognitive learning theory and social learning theory (Bransford et al., 2000; Brown et al., 1989; Vygotsk…

View

Systematic inventive thinking: an approach to problem solving

Article

• Moshe Barak

View

Hot air balloons educational project

Article

Full-text available

• Moshe Barak
• E. Raz
• B. Karniel

View

Engineering and Excellence: An Old-New Agenda for Technology Education in Israeli High Schools

Article

Full-text available

• Moshe Barak

Israel is currently facing the era of socio-economic changes and educational reforms. Consequently, there is a serious demand to re-examine the objectives, methods and achievements in the educational system in general and technology education in particular. This paper addresses three educational perspectives essential to reinforce technology educat…

View

The Use of Computers in Technological Studies: Signifi cant Learning or Superficial Activity?

Article

• Moshe Barak

The intent of this study was to investigate the impact of introducing computerized means, mainly simulation and the Internet, on teaching and learning electronics in Israeli high schools. Computers in electronics studies are, at the same time, part of the subject matter learned and a means for teaching and learning. Data were collected through inte…

View

Network

Cited

View All

• Dean Keith Simonton
  • University of California, Davis
• Mihajlo Katona
  • Veriest
• Richard M Ryan
  • Australian Catholic University
• Diana Dolmans
  • Maastricht University
• Cindy E. Hmelo-Silver
  • Indiana University Bloomington

Cited By

View All

• Margarita Anastassova
  • Atomic Energy and Alternative Energies Commission
• Wilfried Admiraal
  • OsloMet – Oslo Metropolitan University
• Niall Seery
  • Technological University of the Shannon
• Ioan Pop
  • Emanuel University
• Tilde Bekker
  • Eindhoven University of Technology

Current institution

Ben-Gurion University of the Negev

• Science and Technology Education
• Beersheba, Israel

Current position

• Professor Emeritus

Nayif Awad

Co-authors

Top co-authors

• Esmael Salman
  • The Arab Academic College for Education in Israel
• Daniel Hofman
  • University of Zagreb
• Givi Bedianashvili
  • Ivane Javakhishvili Tbilisi State University, Tbilisi, Georgia
• Leo Reindl
  • University of Freiburg
• David Albert

All co-authors (50)

View All

Advertisement

Formulärets överkant

Formulärets nederkant

or

Discover by subject area

• Recruit researchers
• Join for free
• Login

Company

About us

News

Careers

Support

Help Center

Business solutions

Advertising

Recruiting

© 2008-2025 ResearchGate GmbH. All rights reserved.

• Term

/Abdelhamid och Helena

Författaren och den konservativa Åhusfilosofen Roland Poirot Martinson jobbar med sitt förlag och med Abdelhamid Fetsi och Anna Caspari- Cronhielm-Wettermark-Thesleff på att vi ska få bokkontrakt. Vi som följer Roland Paulsens författarskap hoppas på en öppning genom hans bok så att även vår intelligens och erxarenhetskvot benämnd och tas tillvara. Bland annat som Amerikafarare.

/Abdelhamid och Helena

Källor, tipd och länkar:

skriven av Abdelhamid och Helena.

”Birkaungen”.

”Du är en Birkaunge”. Jag mindes orden så väl. De kom från grannens dotter Jeanette, ett par år äldre än mig. Det måste ha varit för tio-tolv år sedan.

Orden återkom i minnet när jag satt och läste i min avlidna gudmor Magdas anteckningsböcker. Sent omsider fick jag förklaringen, och den gjorde mig först chockad, sedan skakad. Birka var ett mödrahem. Henriks: Birka var ett av de där ställena det viskades om, ett av de där ställen DIT DE SKICKADE KVINNOR SOM bara skulle glömmas – ett mödrahem. Ett hem för kvinnor som blivit med barn utanför äktenskapet eller med fel män och som var tvungna att gömmas undan för omvärldens dömande blickar och barnen undkom oftast skammen genom att adopteras bort. Jag fattade inte att min mamma Maja aldrig sagt något.

Jag höll på att rykta Stella, halvblodet som jag var medryttare på, och lät tankarna löpa på. Egentligen ville jag slänga ryktborsten på golvet och rusa hem och läsa vidare. Det var första gången som en sådan hädisk tanke kommit för mig, och jag tog nästan ett steg bakåt av förvåning. Sådana försåtliga tankar gick inte för sig eftersom jag hade ansvaret för ridskolehästarna och deras utfordring. Jag kastade en blick ut genom den öppna stalldörren, jag önskade nästan att min bästis Rita skulle dyka upp och rädda mig fast jag visste att hon var på släktkalas den här helgen. Men kanske skulle hon titta förbi, som hon gjorde ibland, säga att hon var hemma och beklaga sig lite över sina yngre och busiga kusiner som hon hade för vana att göra. Jag smålog för mig själv och skulle just ta sista taget med ryktborsten när jag hörde någon komma smattrandes längs stallgången. Jag for ut ur boxen och stannande abrupt. Det var Rita, med det blonda håret i en ny, kort frisyr och klädd i nya jodhpursskor, vårjacka och snickarbyxor.

”Kan vi inte smita upp på höskullen som på gamla dar”?  Den busiga blicken hade återvänt till Rita under helgen hos kusinerna. Av skoltröttheten syntes inte ett smack.

”Varför inte? Men bara så du vet, höet håller på att ta slut. Jag har lagt en lapp till Kamilla om det”.

”Då får vi slåss om de höbalar som är kvar”. Rita satte fart mot stegen med sin tunga kasse.

”Jag måste ringa runt bland våra bönder och försöka få tag på en laddning hö innan sommaren”…

”Tänk inte mer på arbete nu”. Rita vände sig om, hon var redan halvvägs uppför stegen. Ta bort pennan bakom örat”.

Jag skrattade och skyndade att följa efter henne uppför den välbekanta stegen. När jag stack upp huvudet genom luckan möttes jag av dunklet och den torra luften på logen. Det var också kallare däruppe så här efter att solen hade gått ner. Jag hörde loggolvet knarra under Ritas skor och ropade till henne att jag skulle hämta två hästtäcken till oss som vi kunde svepa in oss i. Jag var tillbaka på rekordtid, lämnade ett täcke åt Rita och tog det andra själv.

Sedan drog jag in doften av kaffe och tog emot muggen som Rita räckte mig. Därefter plockade hon fram en tre deciliters mjölkkartong.

Jag log tacksamt.

”Kommer du ihåg sist när vi sov över på höskullen”?

Jag nickade. Det var i maj förra året. Då hade svalorna redan bott in sig och byggt bon under takbjälkarna. Vi hade haft prov och visste att det hade gått bra. Vi hade legat i höet och berättat historier för varandra.

Det vattnades i munnen på mig när Rita började ställa fram plastlådorna med maten på en duk. Det var köttbullsmackor, smörgåsar med ägghalvor och kaviar, och som inte det var nog, gräddtårta som pricken över i: et. Därefter trollade hon fram servetter, pappersassietter och skedar.

”Jag kommer väl inte att sova en blund i natt på grund av kaffet”, stönade jag, ”men jag kan aldrig motstå en fika. Inte på en höskulle”. Jag drog ljudligt in doften av klövern och ängsörterna i höet. I andra änden av logen tronade halmen med sin mer kärva och fadda lukt.

Rita blåste på kaffet.

”Vad gör du egentligen hos din pappa och hans sambo där nere i Helsingborg när du är där”?

”Spelar Fia med knuff”.

”Allvarligt”.

”Tja, jag vet inte. Tiden går så fort”.

Rita spände ögonen i mig. Hon ville höra sanningen och jag visste inte ens om det fanns en sådan. Jag var vilsen vad det gällde min pappa Karsten, osäker på vem han var sedan Dorte kommit in i hans liv. Och hur djupt lär man känna en förälder som man träffar högst fyra gånger om året?

Jag lutade mig fram mot Rita för att få påfyllning och lade först nu märkte till att skuggorna under hennes ögon hade djupnat.

Hennes fråga överrumplade mig. Jag visste inte vad jag skulle svara. Den versionen som mamma serverades eller som det var.  Jag ville säga ”nedslående” för något hade hänt i kontakten mellan oss. Karsten kom inte ens ihåg min födelsedag längre. Och Dorte gillade mig uppenbarligen inte, för annars skulle hon varit snällare mot mig. Kanske behövde jag bara ge henne tid”?

”Jag ligger mest och läser uppe på gästrummet. 

”Gästrummet…”

Rita satte ner muggen bredvid sig på balen och rynkade pannan.

”Allvarligt talat, har du inte ett eget rum hos din pappa”?

Jag spärrade upp ögonen, oförberedd på att Rita skulle reagera som hon gjorde. Min blick gled bort.

Hennes fråga väckte så många känslor till liv inom mig. Det här med Magda tryckte också på och pockade på uppmärksamhet. Jag ville berätta allt.

När jag återvände med blicken till Rita, redo att prata, såg jag till min häpnad att hon hade somnat. Jag betraktade henne en stund. Hon var lika vacker när hon sov som när hon var vaken med sina höga kindben och den välformade munnen. Men det var hennes livliga och mandelformade ögon med allt från spefulla ögonkast till djupaste allvar, som jag uppskattade bäst: nu var de slutna och Rita (långt borta) i sömnens rike.

Jag stödde hakan i händerna och överlämnade mig åt tystnaden. Envist betraktade jag de två portarna på ena långsidan genom vilka höbalarna kastades upp. De stod och slog lågmält i sina gångjärn understödda av vinden, samtidigt som en häst frustade till i stallet under oss. Det var Stella.

När Rita vaknade till med ett ryck gnuggade hon sig i ögonen och blinkade yrvaket mot mig. Hon reste sig halvvägs upp, stödd på ena armbågen och nappade åt sig en ny servett och snöt sig. Påstod att hö dammet kittlade henne i näsan. Hon ville inte låtsas om att hon slumrat till.

”Hoppas att vår psykologilärare är tillbaka snart”, sa jag. ”Vikarien är inte alls lika bra. Hon ägnar halva lektionen att bläddra i boken för att hitta sidan vi är på”.

”Jag vet”. Det är sådant beteende som bidrar till tristessen i skolan”. Hon suckade djupt. ”Hon borde använda sig av bokmärken”.

”Kanske vi ska ge henne en uppsättning änglabokmärken? förslog jag, inspirerad av alla de bokmärken som Magda hade i sina biblar.

”Vi är änglar”, sa Rita.

”Kamilla är en ängel som låter oss härja så pass fritt här som vi får. En ängel som valt att bosätta sig på jorden, som inte lever bland molnen om man säger så”.

Rita stramade upp sig, blev allvarlig.

”Jag ska läsa ut Harry Martinson-boken till i morgon. Jag har knappt läst en rad den här helgen. Du får skjutsa mig på din cykel. Pappa var snäll och körde mig hit”. Hon drog rask upp mig på fötter och klättrade före ner för stegen med hästtäcket runt midjan. Vi kikade in hos hästarna en sista gång innan vi släckte och lämnade stallet. Jag stoppade nyckeln i fickan.

”I morgon ”, tänkte jag, ”måste jag berätta för Rita”.

Rita gav mig en hastig kram och sprang uppför den stenbelagda trädgårdsgången till tegelvillan. Jag såg att hennes föräldrar genom köksfönstret, de stod på varsin sida av köksbordet som om de hade hört oss komma och rest på sig. Vera mötte min blick genom rutan.

Andreas, pappan försvann bort, kanske ut i tamburen för att ta emot Rita. Lyckliga Rita som hade sina båda föräldrar. Hennes familj var för mig kärnfamiljen personifierad, en kärnfamilj som inte hemsöktes av några sprängningar.  När ytterdörren öppnades och jag såg Andreas varma tillgivenhet mot sin dotter kände jag ett sting av saknad. Om Karsten ändå hade varit mer lik Andreas! Jag skakade på huvudet. Rita levde i förvissningen om att alla pappor var lik hennes. Hur skulle hon kunna förstå att så inte var fallet?

Jag skakade på huvudet och kvävde en gäspning. Nu var det jag som nästan kollapsade av trötthet.

Jag kastade mig upp på cykeln igen och trampade den knappa kilometern hem till hyreshuset med alla sina balkonger och neddragna rullgardiner eller persienner.

Dagen för aulaskrivningen var inne. Den vackra tavlan. Ingen Rita. Jag stirrade mot dörren tills jag höll på att få nackspärr. Men hon kom inte. Det var olikt Rita. Hon missade aldrig ej skrivning, i så fall skulle hon i det närmaste vara dödssjuk. Jag trummade med pennan mot bordet som jag fällt upp framför mig. Placerade min dricka på det, radade upp pennor, suddgummi. Alla nödvändiga saker. Tuggummi i reserv. Lika bra att jag tog ett medan jag inväntade Rita. En kvart över gav jag upp. Satte mig till rätta. Det var hög tid att ta itu med skrivningen. F-n Rita, tänkte jag, förstummad över att svärorden nuförtiden så lätt studsade ur min mun eller dök upp i huvudet på mig. Jag borde vara full av glosor och matematiska formler. Men huvudet var tomt, hela salen var tom i avsaknaden av Rita. Jag borde efterlysa henne, eller bara resa mig upp och gå. Det pyrde av frustration inom mig, men jag behärskade mig och satt kvar utan att skriva en rad den första trekvartsen.  Inte kunde jag äventyra mina betyg, hela min framtid för Ritas skull? Jag satte i gång att skriva så pennan glödde, högst osäker på resultatet/utgången för första gången i mitt liv. För första gången i mitt liv fullständigt osäker på utgången av skrivningen/resultatet av skrivningen. Missmodet strålade från mig när jag avlägsnade mig. Axel måste ha sett mina slokade axlar, min förbittrade min för han ropade på mig utanför skolporten när jag störtade förbi honom nerför trappan.

”Sakta i backarna”, protesterade han när jag inte hörsammat hans rop, så inne i mina egna tankar som jag var.

Här var det muntert. Hans kommentarer fortsatte. Jag föll till föga och såg upp på honom, gav honom ett snabbt leende.

”Jag sabbade salstentan, sa jag.

Axel gav upp ett frustande skratt,

Så det gjorde du! glättigheten försvann ur rösten, och han tillade. Tror det gick dåligt för mig också. Men, men, någon gång ska det ske.

Ja någon gång ska det ske, höll jag med om.

Skolgården var inhägnad av ett lågt staket av järnkättingar som hängde löst mellan stenblock.

En grupp på fyra som stått och blossat tillsammans höll på att skingras. Jag iakttog eleverna som var på väg hem eller ut på stan eller vidare till andra aktiviteter som sport och musikövningar. Själv väntade jag på Rita. Jag tänkte fråga henne om hon ville följa med mig till det mödrahem som jag hade bott under de första månaderna av mitt spädbarnsliv. Men Rita dröjde. Kanske hade hon stannat kvar för att diskutera med sin lärare i ryska. Rita har alltid en egen syn på saker och ting och vet redan att hon vill bli advokat. Själv läser jag spanska som tredje språk och därför står jag och kastade blickar mot den port som jag förväntade mig att Rita närsomhelst skulle träda ut genom och ut på trappan. Själv var jag tidigt ut i dag eftersom vår lärare varit tvungen att släppa i väg oss på grund av ett möte som dykt upp. I lugn och ro åsåg jag hur skolgården tömdes. Jag kastade en blick upp mot klockan.

Kvart över fyra. I samma ögonblick kommer Rita ut ur den vänstra porten, men hon var inte ensam. Jag kisade. En ny tjej som jag aldrig sett, eller vänta, det var något bekant över henne. Var det inte den nya tjejen som jobbade i elevkafeterian? Den andra var mammaledig. Så mycket visste jag. Rita gestikulerade, henens graciösa arm-och handrörelser utförde en koreografi i luften och kafétjejen som var huvudet högre, nickade och strök bort luggen från pannan. De stod halvt vända mot mig, och Rita hade ryggen emot. Kafétjejen märkte tydligen av mina blickar för hon stirrade på mig med hård blick. Ett kort ögonblick, nästan som om hennes blick inte alls hade borrat sig in i min med ett tydligt budskap om att jag inte var uppskattad. Märkligt. Vad har hon emot mig? Vi har knappt träffats. Hon bara står i elevkafeterian och ser surmulen och högdragen ut. Det klack till i bröstet på mig och jag kände en vag oro, men slog genast bort den.

Rita och jag var bästisar och det skulle vi alltid förbli. Jag log för mig själv och såg bort mot trappan igen. De båda hade rört sig en bit ifrån den, men deras animerade diskussion hade inte avstannat. Väldigt vad de snackar. Vad kan de prata om som behöver dryftas i all oändlighet? Det har säkert inte gått mer än fem-sex minuter sedan de kom ut ur porten, vad jag än inbillar mig. Rita var spensligare än den andra tjejen som var grövre, mer muskulös. Kanske var hon fotbollstjej? Jag har ett vagt minne av att jag har sett henne någon annanstans, mött henne i ett annat sammanhang som hade med sport att göra?

Kunde vi ha mötts i något skolmästerskap på 400 meter? Så var det, kanske. Karin eller något. Vad kunde Rita och hon ha gemensamt? Det tändes en gnista hos mig. Skulle Rita börja spela fotboll? Jag slog bort tanken. Rita var hästtjej och tävlade i hoppning. Något annat existerade inte för henne. Visserligen hade Fabian, hennes häst, varit halt ett bra tag, men han var på väg tillbaka.

Jag sökte Ritas blick, men utan resultat. Hon var alltför upptagen för att lägga märke till mig eller söka mig med blicken. Jag började gå mot utgången. Ställde mig vid ingången och såg bort mot Rita igen. Fotbollstjejen samlade håret i nacken och satte upp det i en hästsvans. Hon såg på mig igen och det gick som en stöt genom mig. Det var en nedlåtande blick, en antydan till förakt i den.

Hon tog och lade sin arm om Ritas och började tåga med henne mot baksidan av skolbyggnaden. Där fanns den norra utgången som ledde mot idrottsplatsen och uppåt stan. Då kastade Rita en blick bakom sig och mötte min. Hon lösgjorde sig från kafétjejens arm och sprang fram till mig och gav mig en lätt kram. ”Vi ses i stallet i kväll. Karin vill att jag ska vara med och planera skoldansen.” Hon stötte till mig i sidan med armbågen, en lätt knuff och sade skrattande:

”Du ångrar inte att du inte ställde upp i elevkårsvalet?” Jag skakade på huvudet. Jag var inte populär som min bästis.

Så for Rita i väg bort mot Karin, igen.

Skolgården var inhägnad av ett lågt staket av järnkättingar som hängde löst mellan stenblock.

En grupp på fyra som stått i rökrutans mitt och blossat höll på att skingras. Tea iakttog eleverna som var på väg hemåt eller ut på stan eller vidare till andra aktiviteter som sport eller musikövningar. Själv väntade hon på Rita. I dag längtade hon efter henne med ovanlig iver [HW1] eftersom hon tänkte fråga henne om hon ville följa med henne till det mödrahem där hon hade bott de första månaderna av sitt spädbarnsliv.  Men Rita dröjde. Kanske hade hon stannat kvar för att diskutera med sin lärare i ryska. Rita hade alltid en egen syn på saker och ting och visste redan att hon ville bli advokat.  Själv läste Tea spanska som tredje språk och därför stod hon och kastade blickar mot den port som hon förväntade sig att Rita närsomhelst skulle träda ut från och ut på trappan. Själv hade hon varit tidig i dag eftersom deras lärare hade varit tvungen att släppa i väg dem på grund av ett möte som hon skulle till. I lugn och ro åsåg hon hur skolgården tömdes – men var var Rita? Hon kastade en blick upp mot skolklockan. [HW2] Kvart över fyra. I samma ögonblick kom hon ut ur den vänstra porten men hon var inte ensam. Tea kisade. En ny tjej som hon aldrig sett, eller vänta, det var något bekant över henne. Var det inte den nya tjejen som jobbade i elevcafeterian? Den andra var mammaledig. Så mycket visste hon. Rita och den andra tjejen var inbegripna i en diskussion[HW3] , hon kunde se hur Rita gestikulerade, hennes graciösa arm- och handrörelser utförde en koreografi i luften och cafetjejen, som var huvudet högre, nickade och strök bort luggen från pannan. De stod halvt vända mot henne, och Rita hade ryggen emot henne. Kafétjejen märkte tydligen av hennes blickar för hon stirrade på henne med hård blick. Ett kort ögonblick, nästan som om hennes blick inte alls hade borrat sig in i hennes med ett tydligt budskap om att hon inte var uppskattad. Märkligt, tänkte Tea. Vad har hon emot mig? Vi har knappt träffats. Hon bara står i elevcafeterian och ser surmulen och högdragen ut. Det klack till i bröstet på henne och hon kände en vag oro, men slog nästan genast bort den. [HW4] Rita och hon var bästisar och det skulle de alltid förbli. Hon log för sig själv och såg bort mot trappan igen, de båda hade rört sig en bit ifrån den men deras animerade diskussion hade inte avstannat. Den pågick fortfarande[HW5] . Väldigt vad de snackar; tänkte hon. Vad kan de prata om som behöver dryftas i all oändlighet/som är så viktigt? Hon såg på klockan igen, den här gången på sitt armbandsur. Det hade inte gått mer än fem-sex minuter sedan de kom ut ur porten vad hon än inbillade sig. Rita var spensligare än den andra tjejen som var grövre, mer muskulös.  Kanske var hon fotbollstjej? Tea hade ett vagt minne av att hon hade sett henne någon annanstans, mött henne i ett annat sammanhang som hade med sport att göra?

Kunde de ha mötts i något skolmästerskap på 400 meter?  Så var det kanske. Karin eller något. Vad kunde Rita och hon ha gemensamt? Det tändes en gnista hos henne. Skulle Rita börja spela fotboll? Hon slog bort tanken. Rita var hästtjej. Något annat existerade inte för henne. Möjligtvis?? Hon sökte Ritas blick, men utan resultat. Hon var alltför upptagen för att lägga märke till henne eller söka henne med blicken. Tea började gå mot utgången. Ställde sig vid ingången och såg bort mot Rita igen. Fotbollstjejen samlade håret i nacken och satte upp det i en hästsvans. Hon såg på Tea igen och det gick som en stöt genom henne. Det var en nedlåtande blick, en antydan till förakt i den.  [HW6] Hon tog och lade sin arm om Ritas och började tåga med henne mot baksidan av skolbyggnaden. Där fanns den norra utgången som ledde mot idrottsplatsen och uppåt stan.  Då kastade Rita en blick bakom sig och mötte Teas. Hon lösgjorde sig från kafétjejens arm och sprang fram till henne och gav henne en lätt kram. ”Vi ses i stallet i kväll. Karin vill att jag ska vara med och planera skoldansen.” Hon stötte till Tea i sidan med armbågen, en lätt knuff och sade skrattande:

”Du ångrar inte att du inte ställde upp i elevkårsvalet”? Jag skakade på huvudet. Jag var inte populär som Rita.

Så for hon i väg, bort mot Karin, igen.    [HW7] 

   Kap.

Spänningen i hjärtat lättade omedelbart efter kontakten med Rita.  Våra små ömhetsbetygelser i vardagen var viktiga för mig., små betryggande försäkringar om att bandet höll. Men jag skulle ju ha bett Rita att följa med till mödrahemmet i dag. Med tunga steg började jag gå mot spårvagnshållplatsen för att ta mig närmare Ekhaga och mödrahemmet Birka där jag för sexton år sedan såg dagens ljus för första gången. Det fladdrade till i magtrakten och jag drog jackan tätare om mig.

 Jag for förbi Liseberg och upp mot Sankt Sigfrids plan. …Ravinen är vacker och vindlande och jag gick av vid …för att fortsätta till fots till ån som löpte djupt mellan å en asidan och …å andra sidan. En tår letade sig ner längs ena kinden och jag bandade mig själv för min sentimentalitet. Det var inte samma sak som om Rita skulle ha gått vid min sida. Då skulle jag ha kunnat berätta för henne om vad jag hade läst i Magdas dagboksanteckningar. Egentligen skulle jag ha berättat för henne vad jag funnit ut långt tidigare. Men jag hade velat smäkta de här nya uppgifterna för mig själv först, införskaffa mig lite distans. Nu gick jag själv, om än darrig inombords. På väg att stilla min nyfikenhet och få en djupare inblick i min släkthistoria. Jag kände efter med handen i väskan. Dagboken som dolde sig bakom den enkla blå fasaden låg där. Den som handlade om min födelse och mina första år sett med Magdas ögon. Den som jag hade velat visa Rita. Jag kunde flera meningar ur den utantill vid det här laget. Nu viskade jag dem lågt för mig själv.

”Kristen som jag var hade jag ändå önskat att barnet inte skulle födas, utan att Maja hade kunnat göra abort. Men det fanns inga skäl till det, att abort skulle beviljas i hennes fall. Och illegal abort, så långt skulle jag inte kunna gå. Jag skäms så för den här inställningen, men jag såg ingen annan utväg först. När min syssling, majas mor anförtrodde sig till mig om dotterns belägenhet tog jag hennes fars parti först”.

Jag häpnade åter igen över Magdas uppfattning men visste att fortsättningen som följde slutade med att hon ställde sig på min mammas sida, fast besluten att hjälpa henne på de sätt som hon fann för gott.

När jag väl kom fram till Birkahemmet slogs jag av dess oansenlighet: en låg, gul tegelbyggnad i ett plan. En krattad grusgång ledde fram till dörren och de tre trapporna som ledde upp till den. Utanför ett par ett par björkar, men inte mycket mer till växtlighet förutom de spirande gräsmattorna. Jag vet inte vad jag hade föreställt mig egentligen. Kanske mer som en sjukhusbyggnad som Carlanderska eller Ekmanska. I alla fall en byggnad i mer än ett plan och i en mer parkliknande omgivning. Men jag tar några steg tillbaka och tar in byggnaden. Tar ett djupt andetag. Sedan ger jag mig över gatan och sätter mig på en bänk vid en plantage på andra sidan. Här var det alltså (som det begav sig), tänker jag. Lutar mig tillbaka mot parkbänken och sluter ögonen. Känner kylan från träet bita in i baken, men det är inte risk för urinvägs inflammation, bedömer jag. Låter vinden leka i mitt hår, smeka mina kinder med aprildofterna som den för med sig. Vind och väder får mig alltid att känna mig så levande, de rör vid min själ, ger mig lust att leva. Och jag behöver den känslan för att hålla fast i. Inte förlora mig i bitterhet över att jag förts bakom ljuset om min tillblivelse och tiden strax efter. Fast, och det måste jag intala mig, det var inte med berått mod. Magda och mamma trodde att det var för mitt bästa, tröstar jag mig själv. Och måste påminna mig om att de är äldre och har andra perspektiv än jag. Magda upplevde andra världskriget, och hur annorlunda var inte världen då?

Jag tar upp anteckningsboken igen och läser vidare efter stycket som jag viskade fram nästan nyss, stycket som jag kan som ett rinnande vatten. Men Dagmar visade under upprepande tillfällen att hon inte ville böja sig under sin make i det här fallet och visa Maja på porten. Men hon hade ingen yttranderöst, kvinnan skulle tiga i församlingen. Hennes make var av den gamla auktoritära stammen. En av de präster som förespråkat tvångssteriliseringar, och övertalat flera av sina församlingsmedlemmar att genomgå ett dylikt ingrepp. I min släkt tillhörde vi inte Svenska kyrkan. Sedan slutet av 1800-talet stod det att mina förfäder hade utträtt ur denna. Istället hade de blivit medlemmar i frikyrkan. Vi var utan herde som fick söka sig egna. Visst fanns det ibland oss även de som gått vilse och såg på Hitlers framfart i politiken sedan 1920-talet. Men hade de verkligen räknat med vad hans seger skulle kunna innebära? Varför hade de inte hoppat av denna ideologiska strömning i tid?

Jag satt längre än jag tänkt, förlorad i mina tankar som jag var. Och jag hade nästan glömt av byggnaden framför mig när jag kastade en blick mot porten. Någon kom ut från mödrahemmet. Det var Axel från en av parallellklasserna. Jag rätade på mig, alldeles paff. Vad hade han gjort därinne?

Min nyfikenhet visste sig ingen hejd. Jag upptäcker att jag fortfarande hade Magdas anteckningsblock i handen och smusslar förstulet mer den i axelremsväskan. Om Axel har sett den så säger han inget. Men vad då? Vi pluggar ju och antecknar dagarna i ända som de goda gymnasieelever vi är.

Han har korsat vägen och spricker upp i ett leende:

”Är det mig du sitter och väntar på”?

”Javisst”, svarar jag glatt och fortsätter i samma ton:

”Inte visste jag att du bodde på ett mödrahem”?

”Så du vet”, säger han och blir allvarligt.

Jag har försagt mig och känner hur allt blod rusar upp i huvudet

”Min mamma jobbar där inne”. Han nickar i riktning mot hemmet. ”Hon är sjuksköterska där”.

”Du då, sitter du bara här eller har du någon anknytning till det här stället”?

Jag nickar.

Axel stirrade på mig. Nu var det han som var nyfiken.

”Jag är född där”.  Det stockade sig i halsen på mig. Jag fick nästan inte fram orden. ”Fick nyligen reda på det”.  Det var inte så här jag hade tänkt det. Axel är den först som får reda på det, före Rita. 

”Du behöver inte förklara något”, säger han lite onödigt bryskt. Som sagt, min mamma jobbar därinne så jag vet en del om vad skam vill säga. Än i dag, tillade han och såg bort mot tegelbyggnaden som om den satt osynliga spår i honom också. Jag drog jackan tätare om kroppen.

”Det är inte mödrahem längre”, avslöjar han. ”Den verksamheten har upphört”. 

”Måste bege mig”, säger han. ”Ska klippa mig”.

Jag fäste blicken på hans bruna lockar. Nej, klipp dig inte, vädjade jag i tanken. Du är så med dina bruna lockar och halvlånga hår. Men jag sa inget, utan reste mig från bänken och stoppade händerna i fickan. Önskade att jag hade haft en muff eller något att stoppa in dem i så att de fick värmas.

”Du är mitt ständigt dåliga samvete”, sa han när han gick.

Vad menade han med det?

Jag såg efter honom, men ryckte sedan på axlarna. Det fick vara nog med dumheter för i dag. Och jag skulle till stallet, helst hinna före Rita.

Kap. Första plotpunkten. Glidningen

Kap.

Jag är medvetet sen. Det första min blick möter när jag öppnar ytterdörren är en sliten Dramaten som står lutad mot skohyllan. Mönstret är rutigt i blått och svart. På hatthyllan hänger en jeansjacka som jag förmodar tillhör gästen.

Jag snörar upp gympadojorna, och går in på mitt rum. Jag ser mig i spegeln och tar ett djupt andetag. Därefter beger jag mig till vardagsrummet.

När jag kliver in i rummet står gästen med ryggen vänd mot mig och betraktar bokryggarna i bokhyllan. Hon tyckts läsa titlarna tyst för sig själv, jag uppfattar vagt ljuden från hennes mun. När hon blir medveten om min närvaro vänder hon sig om.

Beatrice har brunt lockigt hår som faller mjukt mot axlarna. Ögonen är melerade, gröna och bruna, skimmer av guld i dem. Läpparna är breda och fylliga och nersmetade med rosa läppstift. Det ser ut att ha varit pålagt i all hast.

Hon ger mig en blick som hastigt drar sig undan. Jag går fram till henne och hälsar.  Hon räcker fram en sval hand som hon snabbt drar tillbaka. Vi nuddade knappt vid varandra. Det får mig att för ett ögonblick fundera på om hon har beröringsskräck, men jag inser att det kan ha sitt ursprung i hennes blyghet. Jag vet vem hon är, hon är 27 år och brukar vara inlagd på Lillhagens psykiatriska sjukhus. Hon är min mammas klient. Hon som tar så mycket av min mammas tid att jag nästan upplever mig försummad. Hon behöver inte arbeta ideellt efter arbetstidens slut, anser jag. Behöver inte göra små onödiga tjänster åt henne som att sy gardiner till hennes balkong. Och ändå, någonstans inom mig, i djupet av min själ kan jag inte låta bli att vara stolt över mamma för att hon bryr sig.  Men jag har saker på hjärtat som jag vill prata om, och mamma lyckas alltid finta bort mig, visa att vissa frågor gör sig bäst obesvarade, lämnade åt tystnaden och glömskan.  Jag rycks bort från mina tankar.

”Dig har jag hört mycket om,” säger Beatrice med en aning hes röst.

”Bara fördelaktiga saker hoppas jag.” Jag ler krampaktigt mot henne.

”Absolut. Jag har bara hört positiva saker om dig, så skulle tomten komma in i rummet här just nu, och fråga om här finns några snälla barn så skulle jag utan tveka svara ja.” Hon skrattar till. Jag drog pliktskyldigast på munnen och slog mig ner i soffan. Jag hade varit motståndare till att bli bjuden på den här festen. Men nu satt hon hemma hos oss, i min fåtölj. Jag hade nog med mig själv, med mina funderingar som uppstått i samband med Magdas anteckningsböcker. Jag tänker på alla uppoffringar som hon har tvingats till på grund av mig. Var jag en börda för mamma? Hade min ankomst till jorden ställt sig i vägen för hennes karriär? Men sedan tröstar jag med mig själv i linje med existentialismen att hon har gjort sitt val. Hon hade kunnat göra annorlunda, men valde att ta den väg som hon nu befinner sig på.

Jag greppar tag om armstödet och stirrar på Beatrice i rosa tunika och säckiga jeans. Håret är uppsatt i hästsvans.

 Beatrice vänder bort blicken. Hon är obekväm med mitt närgångna granskande, och skruvar besvärat på sig.

Jag skulle låta de där två föra talan, tänker jag, för nu hade Maja också kommit in i rummet, och slog sig ner i den andra fåtöljen.

 De följer inte min plan. De sitter tysta och dricker sitt kaffe – jag dricker te. Tystnaden var inte oangenäm, de verkar vana vid tystnad emellan sig.

Majas blick dröjer vid min. Hon ser fundersam ut, och sätter ner sin kaffekopp.

Just då ringer telefonen. Maja reser sig upp för att gå och svara. Jag är lämnad ensam med Beatrice igen.

Jag kommer att tänka på fredagsmyset som Maja och jag brukade ha när jag var yngre. Kvällar som jag hade sett fram emot när jag fick ha Maja alldeles för mig själv, och då jag var i högsätet. Inte inkallad för att vara artig och underhållande.

Beatrice plockar nervöst med någonting, men upphör genast med det när hon känner att hon är iakttagen. I stället slätar hon till kjolen, drar den över knäna som om den kändes för kort. I själva verket går den en bra bit ner över knäna, och behöver ingen räddningsåtgärd.

Hon vill ha någonstans att göra av sina händer, anar jag. I mitt sällskap känner hon sig utlämnad. Och det känns uppriktigt sagt inte bra.

”Hur gammal är du?” undrar plötsligt Beatrice och vänder sig mot mig.

”Har inte Maja sagt det?” Jag ser roat på henne. 

Beatrice skrattar till generat.

”Ja, det kanske man skulle kunna tro. Jag tror att din mamma har sagt något om att du är i tonåren, men något exakt årtal minns jag nog inte.”

”Jag är sexton,” säger jag snabbt.

Det blir tyst igen.

”Jag ska börja på ett kooperativ i nästa vecka”, säger Beatrice i ett nytt försök till konversation. ”Jag har varit på studiebesök där, och två intervjuer.  Nu ska jag vara provmedlem där i tre månader, och sedan får jag se om jag blir antagen.”

”Är det svårt att bli antagen?” kan jag inte låta bli att fråga.

”De säger att det är väldigt ovanligt att någon inte blir godkänd efter sitt provmedlemskap. Det ska i regel vara något ganska exceptionellt om man nekas inträde. Att man är våldsam, använder droger eller något sådant.” Hon ger mig ett osäkert leende.

”Det låter spännande. Jag förstår att du är ivrig att komma i gång med någonting. Själv håller jag till i ett stall när jag inte är i skolan eller pluggar. Du har kanske hört talas om stallgården?”

”Nej, faktiskt inte.”

Vid Sjötorp, det vet du kanske var det ligger?”

”Jo, det vet jag. Min morfar och mormor bodde där.”

”Åh, vad kul. Var i Sjötorp?”

”Mitt i samhället, i en av de gamla villorna längs huvudgatan. Den finns kvar, men är såld sedan länge. Min morfar och mormor är inte i livet längre.”

”Så synd.”

”Ja.”

Min mamma kommer inbärandes på en bricka och vårt samtal stannar av abrupt. Beatrice lyser upp vid hennes entré, jag ser hur hon slappnar av mer och hennes händer hittar en naturlig viloplats i knäet.

I mitten av brickan tronar en Frödinge Swartzwald, inte den riktiga, men ändå. Swartzwald är min favorittårta. Det visar sig att det även var Beatrice favorit för hon ropar till när hon får syn på den.

Det enda jag kan tänka på i det ögonblicket är när jag var liten och mamma hade gäster och jag var tvungen att gå och lägga mig innan tårtan skulle ätas. Mamma lockade mig i säng genom att utlova tårta till frukost i stället.

”Lovar du”, sa jag.

”Jag lovar.”

På morgonen fanns inte ens den smalaste tårtbit kvar. Det är det här jag sitter och tänker på och känner mig futtig och banal medan mamma grattar Beatrice på födelsedagen i efterväg.

”Jag tänkte att vi skulle passa på och fira din födelsedag i dag, även om det är två dagar för sent,” säger mamma till Beatrice.

”Hur vet du att jag har fyllt år?” undrar Beatrice förvånat.

”Personnumret. Vi har det i våra papper.”

”Javisst ja, det borde jag ha insett. Det finns ingen anonymitet någonstans.”

”Nej, kanske inte. Men nu tar vi och hugger in på tårtan. Du börjar Beatrice. Blås ut ljusen först. ”

Beatrice gnider sig med handryggen på näsan. Jag vet inte om det faktiskt kliar eller om det är eftertänksam gest hon gör. Den avoghet jag känner gentemot mamma har jag flyttat över på Beatrice, det inser jag nu. Det är lättast så, på så sätt undviker jag tänka på mammas och Magdas svek. Jag orkar inte kännas vid det sveket, speciellt inte som Beatrice sitter i rummet. Jag undrar om hon känner av den spända stämningen mellan mig och mamma? Konflikten som ligger begravd. Kanske är försiktigheten med vilken vi sätter ner porslinet mot fatet respektive bordets duk talande? För närvarande balanserar mamma så försiktigt med kopp och fat i sin hand.

Märker Beatrice något visar hon det inte med en min. Hon för bestämt tårtskeden mot munnen fast handen darrar. Darrningarna är biverkningar från medicinen ska mamma senare förklara för mig när jag för det på tal. Ordet trauma kommer att landa i mitt knä under en psykologilektion, också den senare. Men en av de där lektionerna som fångar mitt intresse och slår följe med mig fortsättningsvis. Jag tror att Magdas anteckningar har accelererat den processen. Fram till dess var inte människan, mig inkluderad, något mysterium. Jag berömde mig av att ha lätt för att avläsa människor, men det var idel hybris.

Efter tårtätningen avslutades vår samvaro. Beatrice tackade för sig, och mamma skulle en snabb sväng till affären och fylla på med mjölk.

Så fort dörren slog igen bakom dem plockade jag ihop kaffekopparna, min mugg och resten av tårtan och bar ut det i köket på brickan. Jag skakade på huvudet åt mig själv. Jag hade tänkt sätta henne på plats, men det slog slint från första stund. Det var något avväpnade med hennes sätt. Och uppriktigt sagt, så förstod jag att det fanns en tragisk och mycket sorglig historia förknippad med hennes levnadsöde. Hon hade inte haft en spikrak väg genom livet – men vem har det egentligen?

Jag diskade upp kopparna och plastade tårtan och satte in den i kylskåpet. Jag hade övervägt att ta en bit till, men jag kände mig mätt och vågade inte utmana ödet. Att bli proppmätt och däst var inget jag längtade efter. Jag kom fram till att också jag behövde en nypa frisk luft. Om sanningen ska fram så längtade jag efter att få röra på mig, på att få ta ut stegen. Jag ville komma in i andra andningen, och känna mjölksyran komma när jag gav allt i finishen i slutet av motionsslingan.

Jag drog på mig träningskläderna och lämnade den tysta lägenheten. När jag kom ut genom porten gav jag mig av i riktning mot spåret.  När jag närmade mig skogen såg jag elljusspåret lysa inbjudande. Jag ökade mina steg, och när jag kände gruset knastra under mina träningsskor började jag springa. Så fort jag satt fötterna i träningsskorna, och är jag på väg in i ett annat mentalt tillstånd. Jag har några kilometer framför mig att avverka, men efter det kommer jag att vara inne i andra andningen, och då känns det som om jag skulle kunna springa hur långt som helst.

Jag drar ett par djupa andetag. Luften är sval mot mina kinder.

Jag förstår inte hur man kan hamna i psykisk sjukdom. Det förbryllar mig, och skrämmer mig. Varför hamnar man långt därnere? Som om det fanns förrädiska schakt under fötterna på en.

Kanske är det därför jag springer: för att skydda mig. För när jag springer känns det som jag knappt vidrör marken, rentav svävar.

Kap. 9

Jag gick längs stallgången och kikade in i boxarna för att se efter att alla hästarna mådde bra. Aladdin, min favorit, gnäggade lågt när jag gick in till honom. Jag gav mig tid att smeka hans mule och viska några kärleksfulla ord. Därefter blandade jag till kraftfoder och gav var och en av hästarna sin speciella ranson. När utfordringen var över lägrade sig lugnet över stallet igen. Jag fortsatte mina sysslor: Klättrade uppför stegen till loftet och kastade ner balar med friskt doftande klöverhö. Sedan var det var det dags för min frukost. Jag gick in i sadelkammaren och satte på vattenkokaren som stod på en hylla. Jag tog fram muggen märkt med mitt namn och fixade te med hjälp av tepåsar. Medan jag tog försiktiga klunkar av det varma teet och lyssnade till hästarnas belåtna mumsande, tog jag fram en ostsmörgås ur matlådan och började äta. I huvudet planerade jag för dagens ridtur. Jag gillade att rida ut. Mina sinnen skärptes på hästryggen, iakttagelseförmågan ökade. Naturen var den omväxlande fond som erbjöd så mycket med allt sitt prassel av gräs och träd, vindens susningar och fåglarnas kvittrande. Jag hade en helt annan överblick än om jag gick till fots.

Till sist sopade jag stallgången med långa svepande tag. Att arbeta med kroppen gjorde mig avspänd och koncentrerad

Jag spärrade upp ögonen. Kamilla, ägaren till privatstallet, kom sättande längs stallgången.

– God morgon. Bra att du är på plats. Jag har något att säga som rör Aladdin.

Jag försökte att inte visa mina känslor – i all synnerhet som Kamilla inte var typen som lät sig bevekas av känslosamhet. Men hon ångade upp bruset från känslostormen som var på igång inom mig.

– Jag har bestämt mig. Jag måste sälja honom.

Jag öppnade munnen för att säga något.

Kamilla förekom mig:

”Du vet hur det är. Hade du haft råd hade du gärna fått köpa honom det vet du.”

Hon gick stallgången fram och kikade in i varje box.  Upprepande samma procedur som jag för drygt en timme sedan. Jag följde henne i hack i häl. Under sina inspektionsrundor ville hon inte bli störd utan ville kolla varje häst i lugn och ro och förlita sig på sin kunskap om hästarnas mående, men också sin intuition. Hon sa alltid att en bra hästmänniska måste ha mer än en god portion intuition för hästar är mycket känsligare än människor. Jag visste mer än väl att Maja skulle ha argumentera emot det. Själv höll jag med Kamilla, hästar eller djur var känsligare.

Jag hade vetat att dagen då Aladdin skulle säljas skulle komma, det var oundvikligt. Stallgården brukade då och då köpa in besvärliga hästar och rida till dem. Aladdin var en sådan häst och det var jag som ägnat honom tid, som hade ridit till honom.

Det var bara det att jag inte varit beredd på att dagen då vi måste skiljas skulle infinna sig så snabbt. Aladdin hade visat sig vara både läraktig och tillitsfull.

Varje gång var det lika svårt. Jag hade haft hand om ett par hästar innan Aladdin som jag tagit hand om och genom jobb och tålamod fått att lita på mig och andra människor igen.

Kamilla kastade en blick bakom axeln på mig. Hon kände på sig att jag ville säga något.

– Nå, sa hon?

Jag såg henne i ögonen. Efter att det att de två föregående ponnyerna hade sålts var jag luttrad vad det gällde Kamilla. Hon hade stallets överlevnad för ögonen. Istället påpekade jag att pelletsen höll på att ta slut. Havren var också på upphällningen.

Okej, Ardine, sade hon, jag ska ta hand om det. Du kan släppa ut hästarna nu.

Jag släppte ut alla hästarna i hagen utom Aladdin. Jag ryktade honom och skvätte ner honom med mina tårar innan jag gick för att kroka ner tränset och hämta sadeln. Jag ledde honom ut ur stallet och satt upp. Det här skulle kanske bli min sista ridtur med Aladdin.  Han var inte lika ivrig som vanligt att komma ut i skogen, han kände av att jag var ledsen.

Det lila hade gått ur landskapet för längesedan, det var rävrumporna som hade vissnat, nu var det bara brunskiftande gult över ängen och det enda inslaget som fick en att häntyda till rött var rönnbären och nyponen som skrumpnat, men gyllene orangea när solens strålar träffade dem.

 Jag skrittade på stigen som ledde mot Skogome med hängande tyglar.  Ridturen, speciellt när jag skrittar, är ett sätt att slappna av och bara låta tankarna vandra, all den rymd som naturen rymmer gör tankarna lösa och lediga.  Efteråt kommer de tillbaka till mig klarare och mer fridfulla. Oftast kan jag inte komma ihåg något särskilt som jag tänkt på. I dag var det definitivt annorlunda. Tanken på att skiljas från Aladdin var outhärdlig.  Klumpen i halsen växte och växte. Jag fick svårt att svälja.  Jag försökte tänka på något annat men de letade sig hela tiden tillbaka saknaden som redan satt sig i magen. Och inte nog med det. Det bistra avskedet från Karsten gjorde sig påmint.  Jag hörde knappt fågelsången runtomkring mig på grund av tankarnas malande. Då dök bilden av Torben upp för min inre syn, och det var som en strimma hopp banade sig en väg mitt bland alla tankar. Jag kunde inte annat än le när jag tänkte på natten på byggnadsställningen. Så här efteråt fattade jag knappt hur jag hade kunnat hamna där.  Jag återupplevde lättnaden i att möta Torben och följa honom. Han hade till och med hållit min hand.

Jag skulle inte överge honom. Det skulle jag inte. Så fort jag tänkt tanken kände jag mig lugnare. Dessutom var jag skyldig honom pengar. Det fanns vissa saker som jag fortfarande hade kontroll över.

Några hundra meter innan jag kom fram till vägen svängde jag till vänster över en bäck och in på en äng. Där ängen tog slut red jag in på en smal trädkantad stig i utkanten av det stora område som utgjordes av Lillhagens mentalsjukhus.  Jag såg en skata flyga över vägen, och en kråka som flög från ett träd till ett annat, som satte sig på en gren i ett av de gamla träden som växte brant uppför en höjd bland snår av kaprifol och björnbärsbuskar, ormbunkar och nässlor på min vänstra sida.  Fåglarna sjöng för hög hals, orädda och fria som de var. Jag hade ridit här många gånger och nästan aldrig mött en människa.

 Längre fram stod sparsamt utplacerade gamla bänkar och vittrade i sönder av ålder. Jag undrade vem eller vilka som suttit på dem en gång i tiden?

Att rida ut i naturen var den finaste presenten jag kunde ge Aladdin och mig. Men nu kunde jag inte längre hålla det oundvikliga nuet borta. Mina ögon fylldes av tårar och stundtals såg jag knappt stigen framför mig på grund av dem. Jag förlitade mig på Aladdin, att han fann stigen av sig själv. Det kändes återigen olidligt att mista honom. Jag kände mig tom och kraftlös bara jag tänkte på det. 

Det susade i skogen. Nästan alla löven har fallit och de täcker marken. Men det var ännu ganska få röda löv bland dem. Blad har fallit på ormbunkarna, dekorerar deras sista längtan inför vintern. Mossan var djup och fuktig, jag kände lukten från den där jag satt på hästryggen. Grenar och omkullfallna träd draperar sig i mönster över landskapet. Barken bortruttnad, stammarna låg öppna och nakna för insekter och andra småkryp bland blåbärsriset.

Jag mindes hur han hade skyggat för i princip allt i början. Nu spelade det ingen roll om en fasan flög upp, en gren knakade till eller kläder på ett klädstreck fladdrade till på en villatomt, inget av detta skrämde honom längre.

Han hade kastat sig åt sidan, skenat med mig. Nerför stup och branter, och ut mot livligt trafikerade vägar. Jag hade varit livrädd ett par gånger, och vi hade varit en hårsmån från döden.

Det som kännetecknade honom numera var hans mjuka mun och känslighet för hjälperna. Jag behövde knappt nudda honom med skänklarna förrän han gav gensvar.

Jag kunde också ta rast under vår ridtur, och då kunde jag tränsa av honom och lägga upp stigbyglarna och låta honom beta en stund.  I trygg förvissning om att han inte sprang sin väg.

Jag såg på klockan. Den var än så länge bara halv elva. Jag beräknade vara tillbaka vid tolvtiden. Då skulle jag gödsla ut boxarna och släppa ut Aladdin i hagen.

Jag kunde bara tacka min lyckliga stjärna att jag i alla fall hade fått ett och ett halvt år med honom. Det var så jag lärt mig att försöka resonera för att mota bort känslan av att gå under, av separationsångesten som väcktes till liv hos mig för varje häst som försvann ur mitt liv.

 Inom en månad skulle Aladdin förmodligen vara såld. Det kändes hopplöst. 

När jag kom tillbaka var Lisa och Desiree där. De hade tagit in sina hästar från hagen och höll på att rykta dem. De såg medlidsamt på mig.

– Vi hörde om det i går, sade Desiree från boxen intill.

Jag drog spände ifrån sadelgjorden och lyfte av sadeln.

– Vi förstår att du är ledsen, sa Desiree, men det kommer säkert en ny häst som du kan ta hand om.

– Du har säkert rätt, instämde jag, och började frenetiskt borsta av Aladdin.

– Ha det fint på ridturen, sa jag när de började leda hästarna ut från stallet.

– Sköt om dig, sade de nästan i korus och Lisa tillade:

– Fan vad jobbigt.

Jag kunde inte låta bli att le genom tårarna.

När jag släppt ut Aladdin i hagen började jag gödsla. Jag körde skottkärra efter skott kärra och lade sedan in ren halm. Svetten dröp om mig. Jag ville ta i. Jag har nog aldrig mockat ut så fort förut.

Du ska inte ta en fika med mig för en gångs skull? Glättigheten var tillbaka. Min avan trogen tänkte jag skaka på huvudet, men en vana var erdan bruten, varför inte bryta e andra? Vad spelade det för roll om jag kom försent till stallet? Aladdin skulle ändå säljas, det fanns inget jag kunde göra.

Lyckost dig som går ut i år, sa jag.  Jag är trött på skolan. Den stjäl all min tid.

Jag ser den som en investering, sa Axel. Ju mer jag pluggar desto mer får jag tillbaka.

Också ett sätt att se på det. Skulle nu Axel sitta här och vara förnuftet själv kunde jag lika gärna cykla till stallet.  Ibland lät han så vuxen, nästa som han talade ur en bok och det skrämde mig. Jag kände inte alls att jag hade kontroll på mina tankar, just nu var de huller om buller och möta Axels perfekta tankevärld kändes som att stöta ihop med ett annat universum och jag visste inte hur jag skulle gå ur ett sådant möte: Skulle jag bli likadan? Jag tittade på klockan, låtsades bli förskräckt och gjorde en ansats att ersa mig upp.

Axel drog i mig, ville få mig att sätta mig igen.

Snälla Thea. Sätt dig igen, sa han. Vi mötets ju utanför Birkahemmet härom sist. Och jag har sett fram emot att få prata med dig om det. Längtat, lade han till.

Förvånat blickade jag in i hans bruna ögon. De var allvarliga, forskande. Tillitsfulla.

Om du vill.

Om jag vill?

Ja, sa jag. Ja. Fin klippning förresten.

Min flickvän, sa han. Hon ville att jag skulle klippa mig kort.

Ville hon? Sa jag osäkert. Själv hade jag hade älskat hans långa lockiga hår.

Så han hade flickvän. Det förstås.

Hon, Kerstin, vet inte om det. Bara så du vet. Han såg sig omkring.

Var inte orolig. Jag kommer inte att basunera ut något. Varken om dig eller mig själv.

Inte för att det är en stor sak. Han log lite generat. Men ibland saknar jag. ..Ja, en del av historien.

Som om något fattas mig.

Jag tänkte efter. Tänkte att kanske Magda hade gett mig det som jag kanske hade saknat om hon inte fanns i mammas och mitt liv. Men jag förstod vad han menade och nicka

Efter aula skrivningen gick det utför. Jag fick en dag till i stallet med Rita, men den var långtifrån tillfredställande. På morgonen meddelade Kamilla att hon var tvungen att sälja Star och jag blev upprörd. Under uteritten med Rita gick jag på om hur orättvist det var av Camilla att sälja just min favorit.

Men har du inte sparat ihop till en häst vid det här laget? Undrade Rita. Du har ju hållit på ett bra tag.

Hon vill ha 15,000 och så mycket har jag inte.

Men hur mycket har du?

Runt 8.

Ja, det räcker ju inte. Och Camilla ger ju ingen prutmån. Om jag vore du så skulle jag åka till din pappa i Helsingborg och be honom om några tusen. Eller be honom om ett lån.

Har vi inte varit inne på det tidigare förresten?

Jo, Thea suckade.

Du kommer aldrig till skott, konstaterade Rita och skänklade Balder som började trava. Thea följde efter.

Du behandlar din pappa som om han var något slags upphöjt väsen och inte en kille som satt en unge till världen, sa Rita till Thea när de åter skrittade bredvid varandra. Han har faktiskt förpliktelser.

Thea tänkte på alla födelsedagar som Karsten glömt bort.

Rita slog som vanligt huvudet på spiken. det gick en ilning längst ryggraden på mig. Jag lyssnade på henne med skräckblandad förtjusning, hennes sanningar och avslöjanden kring det som var mina tabun. Hennes uppriktighet. Hon hade dessutom hjärtat på rätta stället, så det slog aldrig fel. Jag kände mig lättad och ibland luttrad när hon fått mig att gå igenom något som liknade skärseldens renande kraft. Nu sa jag till mig själv att jag banne mig skulle åka ner på vinst och förlust.

Jag ska åka ner till Skåne och prata med Karsten, lovade jag Rita. Han skulle få axla papparollen för en gångs skull.

Så ska det låta, sa Rita. På honom bara. Låt honom inte komma undan. Pappor kan vara sådana svin.

Vad sa du? jag ryggade tillbaka för henens ordval.

Är inte ALLA PAPPOR SVIN? R

Rita dolde en gäspning. Jag stirrade på henne. Men just då dök stallet upp framför oss efter kurvan och vi fick annat att tänka på.

Förlåt, sa Rita när vi sadlade av hästarna. Jag gick kanske lite för långt. Jag ska vårda språket, särskilt i alla helylletjejers sällskap.

Helylle, nu får du väl ändå ge dig, rita. Du driver ju med mig och säkert dig själv också. Det sista frammumlade jag utom Ritas hörhåll. Hon hade gått efter sin ryktpåse. När hon kom tillbaka glodde vi ilsket på varandra, tills jag vände bort blicken. Jag kunde se hur hon försökte dölja ett leende bredare än en ladugårdsdörr när hon kom tillbaka.

Om det roade henne att kalla mig helylletjej så fick hon väl göra det. Jag var för trött att fortsätta protestera. Slutspurten på terminen med alla sina tentamina tog musten ur mig. Jag klappade Star på manken och svingade mig ur sadeln så fort vi var tillbaka vid stallarna.

”

Vill du göra mig en tjänst? bad Rita mig och sköta utfordringen själv en av hästarna för jag har något brådskande där hemma som inte kan vänta.

Jag stirrade på Rita, men hon såg inte på mig utan lyfte på Balders ben, ett efter ett och kratsade ur hovarna.

Aj, då”, sa jag, men insåg att det var lika bra att vara tjänstvillig så att vårt samtal inte spårade ur helt.

Jag kommer inte till skolan i morgon, ropade jag efter Rita, bara så du vet. Jag åker på hemligt uppdrag till Helsingborg.

Rita vände på huvudet och log så att jag kände värmen från leendet.

Jag gjorde tummen upp.

Jag ska säga att du är sjuk, var det sista jag hörde när stalldörren slog igen bakom mig. jag log förnöjt och började gnola på en melodi som jag fått i huvudet under gårdagen.

Föga anade jag att det skulle vara det sista jag såg av Rita innan vi släppte hästarna på sommarbete.

Pappan Helsingborg -utkörd.

Kap. 1

Jag vandrade kors och tvärs genom centrum tills jag kände att jag hade nått vägs ände. Jag var så bemäktigad av sorg och ville hitta ett vindskydd för min vilsenhet, ville fylla mig med himmelen och dess stjärnor, lapa dem, men jag såg inga stjärnor över Köpenhamn, bara månen på väg mot sin fullhet och med slöjmoln svävande över dess yta.

Var kommer detta?

På min väg genom det glesnande stråket av människor längs Ströget passerade jag en och annan gatupratare utanför barer och butiker. De talade till mig. Jag kunde inte låta bli att identifiera mig med dem i den övergivenhetskänsla i vilken jag befann mig.

Jag gick dröjande mot Rådhusplatsen, stadens hjärta, och satte mig på en bänk. Runtomkring mig tömdes Köpenhamn på folk. Rådhustornets klocka närmade sig midnatt.  Snart skulle jag vara ensam – om jag inte räknade alla människor som fortfarande trängdes på barer, restauranger och klubbar. För en del av dem hade förmodligen natten bara börjat. Jag små huttrade, och stack händerna i jackfickorna.

                                                   *

Eftermiddagen led mot sitt slut och från min plats på altanen såg jag trädgården i färd med att vissna ner för vintern. Hortensiornas och libbstickornas prakt var borta, och till och med astrarna hade blommat ut. Mitt på gräsmattan en regnmätare, och i ett skyddat hörn en övergiven parasoll i stram givakt. 

Jag kunde höra ljudet av Karstens och hans nya sambo sedan drygt ett halvår Dortes röster genom det halvöppna fönstret i vardagsrummet. Jag borde ha gått in, anslutit mig till dem, men jag förmådde det inte. Behövde stilla mina tankar som rörde sig oroligt i cirklar, och kretsade kring det ämne som jag velat ta upp sedan länge. Men rädslan för att barlägga mina känslor hade hållit mig tillbaka.

Förra gången inte fått komma in och hade inte frågat om pengar till häst.

Jag var på randen till sammanbrott, eller på gränsen till uppror, och hörde Karsten ropa och jag visste att jag måste gå in och antingen fortsätta spela teater eller sjunga ut och låta teaterfasonerna fara all världens väg för jag klarade inte längre av att undertrycka den del av mig själv som inte fick tillräckligt med syre, som höll på att kuvas.

Mina steg var korta, nästan ödesmättade. Jag stannade upp i dörröppningen till vardagsrummet, drog ett djupt andetag och försökte överblicka situationen: Vad var det för situation jag höll på att stiga in i? Ville jag befinna mig här överhuvudtaget? Mina tankar snodde sig och jag fick inte fram något vettigt svar till mig själv.

Jag klev över tröskeln.  I soffan satt Karsten och vid hans sida Dorte.

Jag drog som en skugga över rummets äkta mattor och slog mig ner i fåtöljen. 

Vad händer? frågade jag så glättigt jag förmådde, väl medveten om att det var längesedan jag åt frukost nu. Jag kände dofterna från köket.

– Vi tänkte ta något lätt att äta före teatern, svarade Karsten samtidigt som han reste sig ur soffan.  Vill du ta en aperitif med oss?

Jag tog tag om fåtöljens båda armstöd.

• Jag dricker inte alkohol.

Karsten höjde på ögonbrynen.

• Javisst. Utmärkt.
•  Han stod vid barskåpet i mahogny och tog fram en flaska sherry, skruvade av korken och började hälla upp den gyllenbruna drycken i de två glas som han trollat fram. Dorte tog leende emot sitt. Hon tog en klunk, och drog ut på den. Hon satt leende och självsäker i sin knytblus vars mönster och material hade en underton av ljuvhet och en viss flickaktighet, men mitt humör tillät ingen eftergift åt det estetiska. De hade inte brytt sig om att fråga om jag ville följa med.  Karsten hade lätt kunnat slå en signal till Göteborg och fråga om han skulle reservera en plats för mig med, men det var som om han inte kunde tänka i de banorna. 

Jag lade armarna i kors och lät blicken falla på Kosta Boda skålen som stod på soffbordet. Det fanns äpplen i den och jag sträckte mig efter ett, men ångrade mig. Det alltför röd glänsande äpplena påminde mig om mammas varningar om att de säkert var besprutade och hade färdats långt.  

Dortes klor, inställda på ägande, enbart riktade mot Karsten, målade i någon röd nyans som skrek lång väg och som rörde sig över hans arm, hans arm som fångade upp hennes signaler och lade sig omkring henne som ett band av värme. Tvåsamheten deras som var så egoistisk att den inte kunde utsträcka sig till ens en enkel liten eftermiddagssamvaro, utan som måste hålla uppe gränser till varje pris: markera revir med en massa uteslutande knep och krusiduller.

I det ögonblicket ville jag bara bort, bort från åsynen av honom och hans drottning Dorte. Gå längs havet och lyssna till vågornas brus, låta vinden rufsa om i mitt hår.  Eller kanske ta bussen direkt in till Helsingborg och sätta mig på Fahlmans, det anrika konditoriet som låg i princip nedanför Kärnan. När världen skenade rakt på mig behövde jag kaffe och bakelse för att klara stötarna.

Jag genomled den lätta måltiden. En stund efter det att de avlägsnat sig sprang jag upp till gästrummet och ryckte åt mig min rygga. Den svarta skinnjackan tog jag inte ens på mig utan slängde den över axeln medan jag öppnade ytterdörren, och skyndade ut.

När ögonblicket var över krympte jag tillbaka in i min känsla av att inte vara medräknad på riktigt. Som om jag trängde mig på, och inte var en del av grenverket.

*

Jag avbröts i mina tankar av Dorte som hade vänt sig till mig.

När hade jag blivit så oviktig? Jag försökte minnas, men det enda jag mindes var det som var fint. Som jag tyckte var fint. Det handlade om tiden i Karstens stuga ute på danska landsbygden. Ibland hade det hänt att han inte hade några cigaretter och då kastade han sig upp på en gammal cykel och trampade iväg någon mil till en nattöppen bensinmack.

Första gången jag vaknade av att han inte var hemma sprang jag gråtande omkring på grusvägen tills han återvände trampandes på den gamla cykeln. Efter den gången fick jag alltid följa med om han saknade cigaretter, jag fick hoppa upp på pakethållaren.

En gång när han hade gott om pengar ringde han på en taxi som kom med cigaretterna.  När han hade pengar på fickan var han vidlyftig, frikostig och överdådig. Annars var det ganska knapert, men trivsamt. Klockan existerade inte, det var en bohemisk tillvaro han förde där de åren.

En sak var jag klar över: Det var bara i stallet som jag kände mig fullständigt säker. Det var hemmavid på något sätt. Där rådde ett lugn som jag åtrådde varje dag för där behärskade jag alla rutinerna och jag visste min plats i hierarkin. Men det som egentligen spelade roll var att jag gjorde nytta och var pålitlig och noggrann.  Jag hade en given plats och var alltid med när vi skulle fira någon lycklig tilldragelse som ett nyförvärv, ett ekipage som vunnit en tävling eller ett föl som fötts. De här små inbjudningarna var en bekräftelse på att jag tillhörde sammanhanget, och gjorde mig bara ännu mer lojal.

                  Jag var dessutom av den uppfattningen att hästar var betydligt intressantare än människor. Människor lägger inte sitt innersta väsen i öppen dager som hästar gör. Det är nästan bara i litteraturen som jag fick en glimt av människans. I litteraturen gestaltas de stora rörelserna, och de allra minsta, de vi till vardags gömmer undan eller maskerar. Spelet under ytan är det sista vi lämnar ifrån oss.

Kap.2

Jag hoppade av bussen vid Stadsteatern, och skyndade gatan fram.

Plötsligt insåg jag vart jag var på väg: Jag var på väg till Knutpunkten. Det dröjde inte länge förrän jag svepte in genom de automatiska dörrarna och sedan åt höger för att ta rulltrappan upp till färjeterminalen.

Vid klart väder varje dag kunde helsingborgarna betrakta sitt grannland utsträckt som en sjöjungfrus stjärtfena på andra sidan sundet. Det kändes som Danmark bara låg några kliv bort, att jag kunde sträcka fram min hand och röra vid det.

 Öppet skyltarna över kassorna till vänster lyste iögonfallande. Jag tvekade en minimal sekund, sedan raskade jag på till kassan för landgångspassagerare och köpte en tur- och returbiljett.

Avgångshallens arkitektur med sina båg- och cylinderformade välvda tak gav mig en illusorisk känsla av att redan vara ombord. De stålgrå och gråvita färgerna bidrog till ett nästan futuristiskt intryck som mildrades betydligt av oss resenärer: en del av oss i jeans och med ryggsäckar eller sportväskor, andra mer uppklädda och med axelremsväskorna nonchalant svepta över axeln som ytterligare ett smycke.[HW8] [HW9] [V10] 

Vid den ena sidan stod bänkarna, och i ögonvrån såg jag en plats bli ledig på en av dem. Men i samma stund gled dörrarna åt sidan till passagerartunneln som skulle slussa oss ut till färjan.

Jag visade min biljett och skyndade mig in i gången. Det var lägre i tak här, och på båda sidor såg jag hamnområdet sträcka ut sig med sina torn, silos, kranar, lastbryggor och containrar. [HW11] Jag såg havet och jag såg bilarna nedanför på vänster sida som rullade mot färjans bildäck, allt medan jag själv följde strömmen av passagerare. En tjugo minuter lång överfart väntade mig.

Så över rampen och rakt in i färjans innandöme, men istället för att ställa mig i kön till något av caféerna tog jag trappan upp till däck. Två trappsteg i taget. Väl uppe sköt jag upp den tunga dörren och fick vinden i ansiktet. Jag gick över det turkosblå soldäcket och ställde mig vid relingen.[HW12] [HW13] 

Nedanför mig rullade sista bilen över rampen och svaldes upp av bildäckets innanmäte. Jag blickade mot djupet, men min blick gled hela tiden undan, strävade mot den remsa av land som jag visste låg utbredd framför mig och som lugnt väntade in mig i kontrast till havets oroliga spegel.[HW14] [HW15] [HW16]  Färjan lade ut.

Härute dränktes högtalarrösten som hälsade alla välkomna ombord. Himlen över mig var som en öppen ridå, allt kunde hända. (Här ute i det blå kom insikten smygande på mig): att mamma kanske ville ge Beatrice och sina övriga klienter en känsla av familj, åtminstone tillfälligt, för hon vet hur det är att vara utan familj. Vad hon sannolikt inte var medveten om var att hennes förlust också i någon mening var min. Den låg där mellan oss som något odefinierbart, som hon inte förmådde eller ville ta i.

Ett par, hon i grön lång kappa, och han i blå täckjacka, kom ut och sällade sig mig vid relingen. Lösryckta meningar av deras samtal nådde mig med vinden.[HW17] [HW18] [V19] 

Jag blickade mot Helsingör som låg rakt framför, under väldiga under väldiga molnmassor och en blek vit månskära, svag som en inbillning, som blev synlig då och då.

Jag borde koncentrera mig på äventyret och släppa tanken på att jag höll på att förlora min pappa. Men skulle han sakna mig? Skulle de sakna mig? För ett ögonblick rev ångesten i magen. Vad det gällde pappa visste jag numera varken ut eller in.

Jag hejdade mig i min ilska. Kronoborgs slott på sin udde till vänster om hamninloppet trädde tydligare in i synfältet: de gula hamnbyggnaderna och den mörkröda stationstegelbyggnaden kom närmare. Jag lämnade relingen och skyndade mig ner till valutaväxlingen, jag hade så när glömt den detaljen

Samtidigt som det kom ett nytt meddelande till oss passagerare i högtalaren. Jag gick och ställde mig vid Förväntningar i luften, sorl av röster och resväskor som rullade över golvet, eller Dramaten på släp. Det började bli trångt. Vi var ett hundratal passagerare som skulle stiga i land.

Jag följde lördagsströmmen nerför trappan, och på väg ut till perrongen köpte jag en biljett i automaten till S-banetåget till Köpenhamn.

Stationsklockan med sitt fullmåneansikte visade på några minuter i sju. Pappa och Dorte kunde sakna mig bäst de ville. Jag hade fått nog. Jag tänkte inte sitta och vänta på en pappakärlek som aldrig kom. Den hade banne mig flyget sin kos.

Kvällen var min nu, och jag kände dess lätta omfamning som en stilla eufori medan tåget taktfast förde mig allt närmare Köpenhamn den danska huvudstaden.[HW20] [HW21] 

Kap. 3

Ångesten svepte mig längs gågatan med alla sina restauranter och barer.  Men att gå in på en bar med uppsluppna, nöjeslystna och hojtande människor och hög musik kändes fel. Jag var inte typen som gick in på en bar, dränkte mina sorger i alkohol och började prata med en främling. Jag var hästtjej, jag hade hästar på hjärnan. Uteställen var inte min miljö, i så fall skulle åtminstone golven vara beströdda med halm.

Ändå sköt jag upp dörren och promenerade längs den röda slitna mattan fram till bardisken. Musiken var hög, och jag fick skrika fram min beställning.

.

Jag såg det på bartenderns min när jag beställde Ramlösan att jag var den överflödiga kunden, baren redan fullpackad av människor som var på väg att bli berusade och min blygsamma beställning kunde den vara utan. Men han öppnade den med samma självklara elegans som det tillkommer ett proffs i sin bransch.

Ställde den rakt framför mig, medan jag böjade mig ner och letade efter plånboken i ryggsäcken. Gång på gång rafsade jag efter den, och började leta systematiskt genom att ta ur saker ur den och lägga ifrån mig. Den var borta.  Bartendern såg på mig med upphöjt lugn.

– Nästa gång kanske.

Jag log tappert. (Jag hade bara några danska pengar löst i ryggan från ett tidigare besök, och de skulle inte förslå långt.)

Med tunga steg gick jag över den röda mattan mot dörren och natten utanför, och vacklade ut ur baren barskrapad och chockad. Plånboken med mitt Visakort var borta, och jag hade inte märkt någonting. Antingen hade jag blivit bestulen eller så hade den glidit ur ryggan utan jag märkt något. Hade jag tur kunde någon ha hittat den och lämnat in den. S-banetågen hade en hittegodsavdelning någonstans på Hovedbanegården.

När hoppet infann sig lättade hjärtklappningen något. Den kalla luften ute på gatan kändes uppfriskande och rentav välkomnande.  Drygt fem minuter senare fann jag ut att hittegodsavdelningen inte var öppen så här i dags, inte en lördagskväll. Modet sjönk igen och mitt dåliga samvete över min plötsliga flykt ansatte mig. Det var ovanligt korkat att bara sticka iväg så här.  Dessutom hade det redan straffat sig eftersom plånboken var borta. Jag andades tungt.

Efter att ha vandrat omkring en stund gjorde jag ett försök till åkerbrasa, men detgjorde föga nytta. Efter besöket på baren kände jag mig som en udda fågel i Köpenhamns nattliv. Om jag ändå hade haft vett att åka tillbaka till Göteborg. Jag kunde ha liftat, vad som helst.

Men tanken på att återvända till Göteborg innan helgen var slut, hade gjort mig obekväm.  Varför? Skulle Maja, min mamma, över huvud taget vara hemma?  Varför skulle inte Maja vara hemma? Snöresan?

På en bakgata satt en kille på en trappa och rökte och av skylten att döma och musiken som strömmade vida omkring var det ett disko innanför väggarna. När jag passerat honom med ett par metrar ropade han på mig.

– Vart är du på väg?

– Hem, ljög jag, eller kalla det önsketänkande. Jag stack händerna i jackfickorna och gjorde mig redo att fortsätta. Då frågade han mig om han fick bjuda mig på en öl, men jag bara skakade på huvudet. Han ryckte på axlarna och fimpade sin cigarett. När jag såg mig om var han på väg in genom dörren. Jag kände mig fri när jag såg honom gå in i den stojiga värmen, men en minimal del av mig önskade att jag hade kunnat slinka in genom dörren med honom, dricka öl och glömma bort min belägenhet. Men jag var inte funtad åt det hållet, intalade jag mig själv. 

/Jag vilade som ett grässtrå mot nattens stam, en strof från Edith Södergran eller kanske Ekelöf kom för mig, men så snart jag hunnit tänka tanken tampades jag åter med vreden, ångern och känslostormarna i mitt inre.

Jag såg ingen mening i tillvaron, inget blänk på stigen framför mig. Jag ville ge mig in i en berättelse, skaka av mig allt ovidkommande. /

Tänker hon verkligen så mycket här?

Men det här med samhörighet lockar mig. Samhörighet på djupet. Jag vill veta vad det är, ge mig ut på en undersökande odyssé. Kanske är samhörigheten som livet handlar om, går ut på?

Jag gick Ströget ner mot Kongens Nytorv. Vid ena änden av torget låg ett gatukök. Jag gick dit. Män i överrockar och någon enstaka festklädd kvinna kom och tog sig en kebab eller korv efter barrundan. De åt hastigt, utan ro. Det här var kanske deras sista desperata försök att förlänga kvällen som alltför snart måste ta slut.

En del av dem kanske med önskningar om att något oväntat skulle hända så där i elfte timmen: ett ord som drog bort slöjan mellan jaget och medmänniskan, ett leende med särskild mening, en gest från hjärtat.

Det var en välbesökt plats, människor kom och gick. Jag var hungrig och stegade fram till luckan övertygad om att mina danska pengar i alla fall skulle räcka till kaffe och ett korvbröd med senap på.

Korvgubben räknade mina pengar. Det fattades några kronor, men han log vänligt och sa att det var okej.

Han började hälla upp kaffe i en mugg medan han pratade med mig.

– Du ska få något att äta, sade han och log vänligt och började hälla upp kaffe i en mugg medan han pratade med mig.

– Ibland är det någon kund som inte vill ha sin växel tillbaka och då lägger jag den i en liten låda, så om det kommer någon som du som fattas lite, ja då tar jag från den lådan förstår du.

Jag tog muggen med kaffet och brödet i pappret, och jag makade mig åt sidan och stod där, som i ett fredat hörn, och åt och drack med vördnadsfull min medan jag inandades den tilltagande natten.

Jag kastade en hastig blick på Hôtel d´Angleterre innan jag gick vidare längs Ströget.  Till och med gatupratarna hade tagits in för natten. Dröjande gick jag mot till Rådhusplatsen. Där satte jag mig på en av bänkarna.

Efter att ha kastat en blick mot Rådhusklockan och byggnaden med sina utsmyckningar av havsvidunder kom jag på mig själv med att sakna Tivoli. Det var knappt fjorton dagar sedan som nöjesparken bunkrat upp för säsongen. Men så länge den pågick var det liv och rörelse: Tivoli var Köpenhamns yrhätta, det hördes alltid tjut från karusellåkare, skratt, glam och musik därifrån. Det gick inte att undgå energin som strålade ut från nöjesparken, och oavsett om man ville eller inte blev man delaktig i ett större äventyr, det stora vrål som pågick därinne.

Nu var tystnaden i det närmaste massiv. Till och med duvorna hade gett sig av. Det var mest bara vindens tag över den öppna platsen som genljöd. Egentligen skulle jag ha varit tillbaka i Helsingborg för längesedan, eller på väg mot Göteborg.

Ungdomarna på bänken bredvid utbytte adresser till välrenommerade yogainstitut i Sverige respektive Danmark hade tog farväl av varandra. Det hade varit vilsamt att lyssna på dem en stund.

Jag borde röra på mig och få upp värmen. Frågan var vad jag skulle göra sedan? Att sitta på en bar och invänta morgontimmarna var uteslutet.

Då fick jag syn på honom, killen som plockade tomburkar och tomflaskor.

Kap.4

Han kom gående mellan bänkarna och letade i papperskorgarna efter tomflaskor. Han hade en blå jacka och gråa träningsoverallsbyxor på sig. När han närmade sig papperskorgen vid bänken där jag satt möttes våra blickar.  Hans blick gick rakt in i mig, den var öppen, men också tankfull, som om han undrade vad jag gjorde här mitt i natten. Det gjorde mig egendomligt naken. Han släppte min blick och fortsatte sin runda.

Så fort han vänt ryggen mot torget började jag betrakta honom på nytt. Han var på väg ner längs Vester Voldgade. Hans rörelser var mjuka och fjädrande som om han var hade gått mycket i naturen. som om han var uppvuxen på ett annat underlag än asfalt. Han vred på sig, stod mig. stund och började sedan gå mot mig. Det var nästan som jorden skalv till under mina fötter.

Jag reste mig från bänken och gick honom till mötes.

I skenet från en gatlykta såg vi varandra på nära håll för första gången.

–  Behöver du någon att prata med? Du har ingenstans att ta vägen eller hur?

Jag log urskuldande.

Vi började gå. Mannen några år äldre än jag, knackade fram en cigarett ur ett paket Marlboro som han hade i jackfickan. Innan han skulle tände sin cigarett hejdade han sig och frågade om jag också ville ha en? Jag skakade på huvudet.

– Så vad gör du ute så här dags? frågade han och jag anade en road glimt i hans ögon.

Jag blev förstummad.

– Det är knappast sightseeing, eller har jag fel? Hans blick var vänlig.

Jag började skratta. Fram till dess hade jag inte förstått hur spänd och reserverad jag varit.

– Nej, sa jag, du har så klart rätt. Det är ju så att… Det här låter säkert jättefånigt, men jag har stuckit från min far och hans sambo. Kände mig inte välkommen antar jag så blev det som det blev.  Det är lite svårt att förklara.

Jag såg upp på tomglassamlaren. Han såg forskande på mig.

– Var bor du? Jag menar om du inte bor hos din far och hans sambo?

– Egentligen bor jag i Göteborg. Hos min Maja, min mamma. Jag tystnade.

– Vad heter du? frågade han.

Jag sa mitt namn, och frågade sedan efter hans.

–Jaspar, sade han.  Men jag har ett kristet namn också.

– Kristet namn? Jag höjde på ögonbrynen.

– Alla inuiter har det.  Mitt är Elias.

– Så varför Jaspar?

– Så varför Jaspar? Jag har ett hemligt namn också, men det kommer jag inte att tala om för dig. (som i ursula le Guins bok)

– För då är det ingen vits?

Han betraktade mig närmare.

– Precis.  Men jag gav mig själv namnet Jaspar, jag ville inte gå omkring och heta Elias efter någon helig man i Bibeln.

Varför inte?

Nu var det min tur att närmare betrakta honom. Rynkorna och vecken kring ögonen, de nariga läpparna. Det fanns ett visst allvar över honom, som även skymtade fram i ögonen. Ögonen som såg varmt och uppriktigt på mig.

Jag väntade på att han skulle fråga mig om mitt namn, om det hade en historia bakom sig, men frågan kom aldrig. Jag som var så van vid att svara att mitt namn var ett egensinnigt  påhitt av Maja.

Vi satt en stund på bänken och pratade trots att det var kallt. Månen skärskådade oss, hade oss under sin lupp. Himmelens väldiga fläkt föste molnen framför sig över himlen som en fårskock.

Vårt samtal var knackigt till en början. Han berättade att han aldrig varit i Göteborg, men att han hade kamrater i Lund som bodde på Smålands nation och att han själv läst ett tag vid Köpenhamns universitet. Han undrade om jag studerade. Jag sa att jag gick sista året på gymnasiet och att jag inte visste om jag skulle söka till universitetet, att jag ville vänta lite, arbeta ett par år istället.

– I ett stall. Hästar är mitt liv, mer eller mindre…Jag läser ganska mycket också. Jag skrattade till, en aning förlägen. Det var som om jag ville be om ursäkt för att mitt liv bara kretsade kring stallet och plugg.

Eli sneglade på sin klocka. Vi var de enda människorna på gatan. En glansfull praktfull gata, med stadens alla härskartecken inom räckhåll, en gata för parader och korteger och folk som trängdes utanför avspärrningar, men nu var det vi som ägde den med vår närvaro. Det enda som hördes förutom våra mjukt svävande röster var rasslet från några kvarvarande löv i de beskurna kastanjeträden intill.

 Han satte handen för munnen och gäspade.

”Om du ursäktar mig så måste jag dra mig tillbaka till mitt nattkvarter och få mig några timmars sömn.  Jag är uteliggare.”

Bara så, jag är uteliggare.

Jag låtsades först inte höra av vad han sa. Men han såg hur jag tappade hakan. Hans yttre sken hade förvillat mig. Hemlösa förknippade jag med trasiga uppenbarelser som pratade med sig själva på gator och torg.

 Jag hade inte kopplat att hans flask- och burksamlande kanske hade med en så utsatt social situation att göra. Det är inte så märkvärdigt att ha ont om pengar om man är ung och kanske student eller arbetslös. Men hemlös? Nej, det hade inte slagit mig. Jag hade varit alltför upptagen med min egen situation för att ens reflektera över hans.

Jag såg mig omkring, nedsläckta hus praktiskt taget överallt. Det var bara reklamen som brann i bakgrunden, glödhet i neon. Jag vände blicken mot Eli igen och mötte hans blick med nedslagna ögon.

In i det sista ville jag tro att det här med att han var uteliggare bara var ett skämt. Jag visste uppriktigt sagt inte vad jag hade att vänta mig. Hemlösa sov i cementrör eller under broar. Men jag såg inga andra alternativ, så jag travade på jämsides.

– Jag kan sova i en tunna, var som helst, gick jag på. En gång sov jag faktiskt i ett badkar. Det var efter en blött natt, tillade jag. Min första och hittills enda.

Eli skrattade för första gången sedan vi träffats.

Det var inte min blöta natt tillade jag. Det var min fars och hans vänner. Jag fick nog av fyllsnacket och oväsendet de förde och flydde ut i sommarnatten. Fick med mig en kudde. På den närliggande betesängen stod ett övergivet badkar, inte en ko syntes till så långt ögat kunde nå, så jag lade kudden över proppen i karets ena änden och kröp ner.  Jag sneglade ur ögonvrån på honom och fortsatte. Det var en stjärnlös natt och jag huttrade mig igenom den fast det var mitt i sommaren.

Var kommer följande:

Jag försjönk i tankar. Egentligen mindes jag inte mina första möten med Karsten, och jag ändå hade jag varit sex-sju år. Min känsla sa mig emellertid att de här första mötena hade varit omtumlande, och inte alltid motsvarat mina förväntningar.  Inledningsvis hade alltid Magda, min gudmor och den enda släkting ur Majas familj som jag någonsin känt, varit med som en trygghetsfaktor.  Maja hade vägrat. Bara namnet Karsten väckte alldeles för många känslor till liv hos henne som hon inte kunde härbärgera. Istället blev det Magda som förtjust åtog sig att arrangera saker och ting med samma oräddhet och överdrivna noggrannhet.

Karstens mamma Birgit hade jag bara träffat en enda gång, och jag glömde den aldrig. Hon var skräckinjagande.

Hennes hem bestod av ljuskandelabrar och ensamhet. Kristallkronor i taken i stora rum som ekade för att möblerna hade sålts av och i bästa fall ersatts med billiga varianter. Hela övervåningen hade stängts av och köket på tjugofyra kvadrat och ensamhet var hennes enda tillflykt.

Hon livnärde sig på burksoppor och veckotidningar och mazariner som levererades varje dag från det lokala bageriet och som anlände lagom till eftermiddagsteet. Hon lade sig tidigt, strax efter åtta.  Karsten sa långt senare att hon hade blivit sol och vårad och det märkte henne för resten av livet. Efter hennes död konstaterade han att även gamla drakar dör. Trots allt livselixir och alla vedermödor får de nog.

Så småningom började Karsten och jag lära känna varandra. Trodde jag i alla fall.

Jag rycktes ur mina funderingar när Torben tvärstannade:

– Glöm alla andra. För tillfället är det bara du och jag.

De orden ingav mig lättnad.  Gav mig modet att fortsättain i natten utan att känna rädsla.

För rädslan låg på lur: Hittade alla mina sinnen och vidrörde dem. Som en skrämd liten hare gnagde den innanför bröstet på mig. Jag var så ensam plötsligt. Så ensam som man blir när man lösgjorde sig ur ett sammanhang, och inte riktigt vet var foten ska landa.

Vi stannade till på kajen, stod alldeles stilla intill varandra och blickade ner i det sidenmjuka vattnet. Efter ett tag lyfte jag blicken. På andra sidan kunde jag urskilja siluetterna av magasinsbyggnader och skorstenar som höjde sig över staden.  Jag insöp natten, lukterna av sälta, bensinångor och olja. Ljudet från avlägsna brus, rörelsen av vatten och alla icke-ljuden. I bakgrunden SAS-huset som en väldig orienteringspunkt.

Natten var som en sval kudde mot min kind. Torben vände huvudet mot himlen och jag såg hur hans käkben för ett ögonblick fick ro när han slöt ögonen.

– Köpenhamn är vackert, sade jag.

Torben ryckte på axlarna.

 Därefter återupptog vi vår vandring utmed kajen mot hans nattlogi.

Efter ett tag kom Frederikholms kanal inom synhåll.  Den glittrade i gatlyktornas sken. Jag ökade mina steg. Där låg båtar i olika storlekar på rad och vattnet var gåtfullt mörkt, ett svalt täcke som rörde på sig när vinden andades på det.

Jag kände Torbens andedräkt i nacken, han gled upp bredvid mig. Under ett par minuter stod vi tätt ihop och andades in lukten av vatten och förmultning. Värmen vibrerade mellan oss några korta ögonblick innan höstkylan tog över igen. Vi följde kanalen ett par hundra meter tills vi nådde fram till en byggnadsställning som tornade upp sig mot en byggnad vars slitna tegelvägg såg ut att tillhöra någon slags myndighet. Det var mot den byggnadsställningen som vi varit på väg till hela tiden.  Senare förstod jag att vi nästan gått i en cirkel. Som om Torben tvekat in i det sista att ta med mig hit.

Han stannade till vid hörnet mot tvärgatan och hoppade upp på ställningens nedersta brädgång och försvann bort genom den.  Jag dröjde ett kvar några sekunder i, en sista rådbråkning med min vid det här laget trötta hjärna. Det fanns ingen annan utväg.

 Med bankande hjärta följde jag den väg som Torben tagit.  Det luktade byggdamm, murbruk och sopor. Gången var mörk på grund av det galonliknande skynke som hängde som ett jättedraperi ut mot gatan. Jag såg honom inte ens, och när jag trampade på en massa bråte och skräp blev jag överväldigad av skräck och trodde för en sekund att jag trampade på honom, men just då ropade han lågt mitt namn och jag fortsatte snubblande fram till honom.

Längst in i gången hade han sitt krypin som bestod av en jutesäck att ligga på, och en att ha över sig.  Med en gest visade han att han var villig att dela sina säckar med mig, och jag sänkte mig långsamt ned bredvid honom.

.

                                              *

Ovanför mig var det bara brädor. Dessutom spädde stadsljuset ut himlen på andra sidan plasthänget, spädde ut det mörka och skorstenarnas siluetter naggade den i kanterna, fick natten att se ut som en luggsliten matta.

Jag insåg i alla fall att jag var ett steg närmare min dröm, om än på lite underliga vägar. Men efter bara några minuter kom insikten krypande:

Jag klarar inte av att vara uteliggare, tänkte jag för mig själv. Inte ens för en natt, inte i den här blåsten och kylan. Jag var hellre flugan på väggen i någon annans liv än hemlös.

Jättedraperiet svängde i vinden och åstadkom tunga och mäktiga ljud som påminde om dånande vågor i färd med att kasta sig mot klippor. Jag makade mig närmare Torben och försökte sova. Han måste ha somnat i samma ögonblick som han lade huvudet mot sin provisoriska kudde: några hopknycklade plastpåsar. Det enda som hördes från honom var de svaga pipen från luftrören när han andades.  Det störde inte mig, vad mig anbelangar andades han som en gud.

Mina tankar gled iväg. Tänkte på att det var Magda som hade tagit hand om mig. Maja och mig. Det var fem år nu sedan hon dog.

När Maja och jag kom hem från Birkahemmet flyttade vi in hos henne i Åkered.  Maja var tjugo då.

Det var när jag föddes som det skar mig sig på riktigt mellan Maja och mina morföräldrar. Striden hade varit lång innan Maja kapitulerade och gick med på adoption. Men när hon satt med mig vid bröstet ångrade hon sin överenskommelse, och lyckades driva igenom sin vilja att få behålla mig. Detta för att hon tjöt och uppträdde så vansinnigt att Magda fruktade att hon skulle ta sitt liv.

 Magda var väldigt praktiskt lagd. Hon ville att Maja skulle försonas med sina föräldrar, inte minst för att jag skulle få ett par morföräldrar. En av hennes stående fraser var att alla barn behöver föräldrar, och att man behöver dem så länge man får behålla dem. Men Maja stod på sig, sa att det var ett döfött projekt och att Magda var världsfrånvänd och aldrig hade insett vilket rangligt bålverk släkten var.

Och jag visste varför Maja, som var boendestödjare, ville ge sina klienter en familj, åtminstone en temporärt, för hon visste hur det var att vara utan familj. Vad hon inte var medveten om, tror jag, var att hennes förlust också i någon mening var min. Den låg där mellan oss som något odefinierbart, som hon inte kunde eller ville ta i.

När jag kände Torbens mjuka kropp mot min slöt jag drömskt ögonen. Efter en stund vände jag på mig så att jag kom med ansiktet mot honom och då vaknade han till och lade armen om mig.

• Lever du alltid ensam så här? viskade jag.      

– Jag levde i ett förhållande tills för ett par år sedan.

       – Bodde ni i lägenhet då?

     Jag fick inget svar. Torben hade glidit tillbaka in i sömnen. Jag vände på mig så att säcken kasade av. Jag drog den över mig igen. Med handen kände jag på den skrovliga tegelväggen. Det drog. Jag vände på mig igen.

• Jag klarar inte detta, viskade jag rakt ut i luften. Jag var desperat, men låg ändå kvar och stirrade ut i natten. Plastskynket rörde sig otympligt, vände och vred på sig som en själ i vånda. Sedan måste jag ha somnat. När jag vaknade nästa gång hörde jag ljud från gatan, en man och en kvinna som ropade på sin hund. Genom ett hål i draperiet såg jag dem i gryningsdimman, ett par mörka och otydliga gestalter som avlägsnade sig.

 Det var söndag morgon. Ändå kunde jag inte låta bli att undra om han inte var rädd som levde så här utlämnat. Jag betraktade förundrat Torbens sovande ansikte.

I samma stund vaknade han. Jag vet inte om det var min blick som väckte honom eller om det var hans inre väckarklocka.

 Han gnuggade sömnen ur ögonen och log mot mig.

– Vi ger oss av, sa han med morgonskrovlig röst.  Jag tog min rygga, och slängde den över axeln och började sedan ta mig fram genom gången och hoppade ner på marken. Jag vinglade till när fötterna tog i, mörbultad och stel som jag var.

Jag ställde mig nedanför byggnadsställningen, kvävde en gäspning, och väntade på Torben. En varm dusch och rena kläder skulle vara himmelriket. För att inte tala om tandborstning.

Han kom strax efter, och höll plastkassen med tomburkar i ena handen.  Morgondimman låg över kanalen och åstadkom ett dunkelt om än romantiskt skimmer när ljuskällorna reflekterades i det gråsvartblanka vattnet.

Torben drog jackans krage tätare omkring sig, tände en cigarrett och vi började gå.

Vi följde kanalen uppåt, och efter bara en liten stund svängde vi in på tvärgatan som ledde ut till Vester Voldsgade. På mindre än tio minuter skulle vi vara tillbaka vid Rådhuspladsen där jag fått syn på Torben föregående kväll. Då hade vågorna gått höga i mitt inre, men nu, med honom vid min sida, kändes som om jag hade blivit halad iland från en simtur i grov sjö. 

Målet var 7Eleven som låg vid hörnet av Ströget  Jag såg ett par äldre gubbar i vindtygsjackor och keps gå in genom dörren.

Jag gäspade igen. Torben följde mitt exempel.

Kap.5

Han lämnade mig utanför med plastkassarna med tomburkar och gick in i butiken. När han kom ut höll bar han på två plastmuggar med kaffe i händerna. Han hade också köpt ett par fyllda baguetter som stack upp ur en påse i fickan.

• Ursäkta att det tog lite tid. Han räckte mig kaffet.

Vi stod i gathörnet och drack kaffe med socker och grädde, och högg in på baguetterna. Jag petade bort skinkan från min och gav den till Torben.  Jag kände hur livsandarna återvände. Det var skönt att bli fri från den glupande hunger som ansatt mig sedan jag vaknade. Det var längesedan jag var så hungrig. Jag kunde inte som Torben tillfälligt stilla min hunger genom rökning.

 Han såg på mig över plastmuggens kant. 

– Det här är dagens bästa stund.

Jag log brett tillbaka, och jag fylldes av känslan att jag skulle kunna klara av vad som helst efter den här natten på byggnadsställningen

. – Folk gifter sig därinne, sade Torben och pekade mot Rådhuset.  Han frågade mig om jag har varit därinne.

 Jag skakade på huvudet.

•   Det är värt ett besök. Det finns en italiensk festvåning därinne, sa han.  Elsa och… Det stockade sig i halsen på honom och han avbröt sig.

– Du är verkligen intresserad av historia, sa jag. Du skulle kunna vara lokalguide här.

Torben skrattade. Sedan berättar han om Havn, Danmarks första huvudstad. Hur invånarna där kunde gå ut i vattnet och fånga fisk med sina bara händer. Fiskar fanns i överflöd.

Han fortsatte och sade att i ett samhälle där man bara kan gå ut och fånga allt man behöver med händerna på det viset så behövs ingen skicklighet, sådan skicklighet och specialkunskap som fiskare eller jägare besitter. Eller bönder för den delen.  Det tas heller ingen hänsyn till naturens kretslopp, påpekade han. Och menade att vi människor då också upphör med att ställa frågor, frågor om orsak och verkan, vad natur är, hur saker och ting blir till, var livet kommer ifrån.

– Man förlorar släktskapet med sin historia, med alla andra levande varelser och med naturen, jorden och det som växer på det. Det leder till utrotning och rovdrift.

 Jag såg häpet på honom medan han hämtade andan. Sedan fortsatte han:

• Jag har tänkt på det här, eller, jag tror så här, jag har de frågorna med mig. Inbyggda som fläckarna i ett sälskinn. Jag är inuit, till hälften i alla fall.

Han log mot mig, och började fumla efter cigaretterna, han hade köpt ett paket Marlboro inne på 7Eleven. När han äntligen fick fyr på cigaretten och tagit sitt första bloss tog han upp tråden igen.

– Mitt folk var skickliga jägare och fiskare, men jag har aldrig ställts inför de situationer som inuiter har gjort i generationer. Det kan handla om att bedöma väder och vind och is. Bygga kajaker och ta sig fram med dem eller med hundsläde. Möte med björn, övernaturliga händelser. En del av mig skulle vilja möta det där, tillägna mig den livserfarenheten och framför allt skickligheten innan det är alldeles försent.

Jag nickade. Jag trodde mig förstå vad han menade. Man blir bortskämd om man inte behöver anstränga sig, liknöjd. Och man utvecklar inga färdigheter.

– Det blir ett slags degenererat liv, det naturliga sättet att leva går under. Det är så klart en myt det här med Havn men det är värt att tänka på. Det är ju syftet med myten, att vi ska tänka till.

Han avbröt sig och tog fram servetten från Seven Eleven och torkade bort en brödsmula som han fått syn på i min ena mungipa. Jag log förläget mot honom, och han återupptog berättandet.

– Låt oss säga att vi har fri tillgång till fiske, det är bara att vada ut och ta för sig. Alla förser sig, mer och mer. Men inget varar för evigt, allt förbyts till sin motsats eller åtföljs av en förbannelse som med gyllene skinnet, Tantalos begär, kung Midas och guldet.  De utlovades överflöd, som från ett löpande band som de bara kunde plocka från… Eller så finns det tre frågor som i sagan som man måste kunna svara på för att kunna fortsätta vältra sig i lyx, och svarar du fel så försvinner fisken låt säg. Eller så blir det svält och nöd eller så börjar fisken vända sig mot människan, bli en jättefisk och slukar henne. Rena skräckscenariot.

– Som Den gamle och havet, kommenterade jag, men ångrade mig genast för Torben visade ingen igenkänning. Istället fimpade han sin cigarett.

Jag ville skynda mig att säga något som skulle få honom att få upp ögonen för att jag verkligen hade lyssnat. Så jag öppnade munnen:

– Det där om Havn får mig att tänka på att det är ungefär samma sak som om jag skulle ha en stormarknad utanför min dörr och att det bara var att gå och förse sig med förnödenheter.  Det var en bild jag fick.

Han tände en cigarett till. Långsamt blåste han ut röken och stod och såg ut över torget och de få människor som var i rörelse. Utan att se på mig sa han:

• Om man inte ens kan hålla sams inom familjen, hur ska man då kunna begära av stater att de ska hålla ihop?

Jag rynkade på pannan och tog en klunk kaffe. Jag behövde betänketid.

Han slog ut med händerna, förväntade sig inte något svar.

Jag fattade dunkelt att han måste syfta på det jag berättat om Karsten, Dorte och mig.

Samtidigt undrade jag hur han kom in på fredsämnet? Hade han inte nyss talat om överflödssamhället? På något vagt sätt anade jag att det hängde ihop.

Det han sade om familjer som inte kan hålla sams slungade mig rakt in i min egen historia igen:

Jag tänkte tillbaka på mina vistelser hos Karsten. Det var något som var förändrat mellan oss, det var det. Men det hade inte skett plötsligt utan gradvis och smygande.

Torben och jag korsade torget och fortsatte förbi Tivoli, vi var på väg till Huvudbangården för jag behövde gå på toaletten, och det var närmaste stället vi kom på.  Jag använde toaletten på det enda caféet som var öppet fast den egentligen bara var avsedd för ställets gäster.  När jag kom ut därifrån fortsatte vi. Vi svängde upp längs Hans Christian Andersens Boulevard.

*

                  Jag tyckte mig ha sett där på Rådhusplatsen, när vi drack vårt kaffe, att Torbens vardag handlade om mer än bara hans överlevnad. Tyckte mig se att den handlade om min och allas vår överlevnad på något vis. Och han hade rätt, vi var sammanlänkade. Vi satt alla i samma båt även om det inte alltid såg så ut. En del knuffades faktiskt överbord.

Efter ett tags vandrande ville jag fråga Torben varför han måste gå till en sådan extrem och bo på gatan, men jag visste precis hur mycket av hätskhet och besvikelse som skulle smyga sig in i min röst. Jag skulle hellre vara flugan på väggen i någon annans liv än att vara hemlös.

Och vad skulle han svara? Jag jobbar på det, Ardine. Jag lovar dig, det här är inget som jag önskar, men jag jobbar på det. Men du måste också förstå att jag inte vill ha någon som hänger över min axel och talar om hur jag ska leva. Det finns så många förståsigpåare och så få medmänniskor ibland.

Jag hade hört något liknande. Från någon av Majas klienter som vi stött på när jag hade varit med henne och handlat. Det hade träffat henne rakt i hjärtat. Jag hade sett hur ledsen hon blev för det var som om spänsten i hennes gång gick förlorad under resten av promenaden.

För rör man vid en fjäril är det lätt att fjällen som täcker deras vingar faller av. Så upplevde jag det. Jag var medveten om att om jag förde hans hemlöshet på tal, kunde han vända mig ryggen. Han behövde inte mitt moraliserande, han var förmodligen van vid det. I själva verket ville han klara sig själv, vara sin egen. Det var det den vardagen han levde i och berättade om. Han ville inte uppslukas av systemet, bli bidragsberoende.

– Jag tycker du ska ordna upp den där relationen med din far och hans tjej, sa Torben som hade ställt sig rakt framför mig, nästan som han spärrade vägen för mig.

 Mitt hjärta nästan stannade i bröstet på mig – hörde jag rätt?

Torben bara fortsatte:

– När det inte finns några relationer längre finns det inga relationer att ordna upp. Jag vet för min mor är död, och min far vet jag inte ens vem det är.

Det kom så oväntat. Att han var föräldralös. Jag skulle behöva tid att smälta det, samtidigt som jag genomfors av känslan av att veta alldeles för lite om honom.

Han lade märke till bestörtningen i mitt ansikte och lugnade mig:

– Det låter antagligen hemskare än vad det är. Jag adopterades av min mors syster och hennes familj.

Han gjorde en paus, som om han sökte efter ord, men han lät det vara och sedan hoppade han raskt över till vad vi hade pratat om innan han avbröt sig:

– Om det nu är som du säger, att du tror att du inte är välkommen, så låt dem ta steget till en brytning – inte du.  Håll kvar så länge du kan.

Han gav mig en uppriktig blick, och även om det tog emot insåg jag att jag inte kunde bortse från sanningen i det han sa. Han hade verkligen en poäng.

Han förmedlade något som var viktigt för honom, som kom ur hans egen erfarenhet.  Jag hörde att hans röst var trött, och jag önskade att jag kunde säga något som kunde ge honom lite kraft, men allt jag hade var mina tankar som for än hit och än dit.

Han fångade min blick igen.

– Det är nog ganska vanligt att vara vårdslös med relationer, och inse det först när det är försent.

Jag öppnade munnen för att säga något till Torben om Magda, men jag förblev tyst. Det var så ovant att prata om min familj, att jag inte kunde formulera mig. Dessutom låg oron över hur jag skulle ta mig hem och malde någonstans i bakhuvudet. Jag skulle behöva släppa fram den, förr eller senare.

Det började duggregna, men Torben verkade inte bekymra sig om det så jag slappnade av och lät det dugga på. Efter ett par kilometrar närmade vi oss en park. Torben öppnade smidesgrinden och vi gick upp för en gång medan gruset knastrade under skorna på oss.  Vi trädde in i en dunge och i dess mitt öppnade den sig upp i form av en sjö som man kunde promenera över på en vindlande träbro om man ville.

– Så vackert det är här. Jag stod andlös och tog in vyn.  Och jag tänkte åter igen på natten bakom det tisslande och tasslande plastschabraket som nu lyckligtvis låg bakom mig. Jag skakade av mig de dystra tankarna och såg jag mig omkring, lät blicken dröja vid några spröda pilträd längs vattnet.

– Du vet väl att skönhet är något flyktigt, den varar inte för evigt, sa Torben med eftertryck. Inget varar för evigt.

– Jag vet, men man kan väl få önska, mumlade jag och följde några änder med blicken.

– Man kan inte leva i luftslott. Han såg vemodig ut när han sa det.

– Man kan alltid gå bortom verkligheten, försökte jag.

– Hm, transcendera, intressant, hur menar du då? Torben såg road ut.

– Nu retas du bara.

– Nej, det bor säkert en liten mystiker i dig, han log på nytt. Jag slår vad på att du trodde på tomten när du var liten.

Jag undslapp mig ett litet skratt. Jag kände mig trygg med hans lugna, lågmälda sätt. Det finns inget hatande hos en sådan person.

Torben började se sig om efter tomburkar i papperskorgarna som stod uppställda vid bänkarna runt sjön. Där fanns inga. Kanske tittade han egentligen efter något annat, själva parkens själ.

Precis som han visste att jag tyckte att det var löjligt att leta efter tomglas på den här platsen så här på senhösten sa han:

• Jag går mest hit för att det är så stilla här.

Vi stod med ryggarna mot parkens utgång och vår närvaro och det skira regnet lånade något sublimt åt stunden. Torben tog min hand, och jag darrade till av beröringen.

• Jag brukar alltid promenera genom den här parken på morgonen, sade han. När jag först fick ögonen på den för några år sedan tänkte jag att den är min. Liten och skyddad som den är räcker det att ha gått här några gånger för att man snart ska känna varje sten, varje träd och det speciella lugn som råder här. Han släppte min hand och vi trädde ut ur parken.

Vi gick bredvid varandra, våra steg mot trottoaren, de var tröttare nu. Då och då nuddade min axel vid hans. Nuddningen åstadkom en knappt märkbar skälvning hos mig. Jag kände lukten från hans otvättade hår, eller om det var från mitt eget. Mötte vi en annan fotgängare släppte vi fram denna eller dem. De tog knappt notis om oss: en och annan gav oss en förströdd blick. Jag tänkte att vintern får oss människor att hushålla med våra kroppsrörelser, vår mimik, det är snabbaste vägen till härden som gäller. Var den nu än är.

       – Bli inte ledsen om jag plötsligt försvinner, sade Torben. Jag spratt till, kom ur takt, men kom inte på något att säga. Jag fylldes av ett stort vemod, och ångesten förknippad med Karsten som hade förpassats till bakgrunden i sällskap med Torben gjorde sig påmind med förnyad styrka. Jag kände av mattheten i kroppen.

Nästa anhalt var en lågprisbutik i närheten av Vesterport. Det var där Torben pantade sina flaskor. Affären hade ännu inte öppnat så vi satte oss på ett räcke och Torben rökte ännu en cigarett.  Jag började förstå att han hade sina rutiner, en viss struktur på dagen. Tur var det, för annars hade han kanske fallit handlöst och redan varit liggande.

Jag kunde inte låta bli att fråga Torben om han och hans flickvän brukade promenera i Skogsdungeparken.

– Nej, sa han, vi promenerade mycket, men aldrig där. Hon var en sådan person så att vi kunde lika gärna ha promenerat omkring på en soptipp och hon hade fått den att skimra och glimma och framstå som den vackraste plats.

Jag tänkte för mig själv när han sa det att jag skulle vilja få en skymt av en sådan kvinna och drömma om att det fanns åtminstone en bråkdel av henne i mig.

 I samma ögonblick öppnade butiken och Torben reste sig genast och drog mig med sig och vi försvann in i affären. Då var klockan exakt en minut över nio.

Torben lämnade tomglasen i automaten, ett efter ett och ryckte åt sig pantkvittot. Tillsammans begav vi oss till kassan.  Först ignorerade kassörskan oss, lät ett par andra kunder gå före oss tills en äldre man i keps påpekade att vi var före och släppte fram oss. Utan att höja blicken gav kassörskan Torben pengarna. Det fick mig att undra hur mycket vi egentligen ser oss själva med andras ögon istället för att se på oss själva med våra egna. Här var vi bara luft, Torben och jag.

 Kylan slog omkring sig när vi kom ut från affären och vi stampade med fötterna för att hålla värmen. Solen var på väg att bryta igenom, en blek cirkel av vitt ljus.

Torben granskade himlen, men sa ingenting.

• Vart ska du ta vägen sedan? frågade jag honom istället, ängslig som jag var över det faktum att han snart skulle försvinna. Allt tydde på det. Jag ville be honom dröja kvar, men något sa mig att han menade allvar. Kanske var det själva tonen med vilken han hade sagt det.

Till varje pris ville jag vara tillsammans med honom så länge som möjligt. Jag önskade att jag kunde tänja på tiden.

Kap. 6

Det var som om vi vandrade omkring mitt i en fridlös ö utom räckhåll för det mäktiga brus som omgav oss. Det kändes som om jag skulle kunna gå så här i evighet.

Så småningom kom vi ut på Vesterbrogade igen. Kommersen längs gatan började ta fart, och cyklister trängdes med bilarna på körbanan.

 Återigen gick vi mot Rådhuspladsen, och i förlängningen Ströget. Snart skulle gågatan vara svart av människor. Inte minst av svenskar.

 Vi hade just passerat Grand hotell med dess eleganta entré flankerade av två lejon när en kompis till Torben svängde ut från Reventlowsgade, en tvärgata till Hovedbanegården. De gav varandra en varm omfamning. Kompisen var i Elis ålder, klädd i en ljusblå mockajacka och knasiga byxor i rött och lila. Den bruna pagefrisyren ramade in ett tärt ansikte som fick ögonen att framstå som ännu större, näsan var fint välvd. Men det var munnen jag verkligen lade märke till. Den var som ett streck, tillknäppt. Niklas. Han räckte fram en hand och vi hälsade kort på varandra.

Han hade vänt sig mot Torben igen, och de fortsatte sitt resonemang.  Jag hukade mig ner och knöt mina skosnören. Ljudet av en bildörr som slog igen i närheten smällde till i mina öron. Det var kvinna som stigit ur sin bil, och som nu låste upp dörren till en restaurant som larmade av. Dörrklockan pinglade till.

När jag  riktade blicken mot Torben jag riktade Niklas på väg bort. Torben berättade att  de hade pluggat ihop.  Sedan han blivit hemlös hade han ibland fått sova över hos honom tills han flyttade ihop med en tjej.

Ljussignalerna slog om. Vi gick över. Torben tog min hand, den var varm, och ovan som jag var vid att någon höll min hand gjorde det mig knäsvag.  I Efter ett tag blev jag varse att mina fötter ömmade och jag kände antydan till skoskav. Jag frågade Torben om han aldrig fick ont i fötterna när han gick så mycket.

Han bara skrattade, ett vemodigt skratt, som trots att det inte varit hans avsikt fick mig att känna mig okänslig och dum.

Förresten, ska du inte springa in på hittegodsavdelningen och höra om de fått in din plånbok. Torbens bekymrade blick mötte min.

Vi svängde tillbaka en bit och gick mot stationen. Ingen svart plånbok från Don och Donna hade upphittats.  löd beskedet från den hittegodsanställde.

– Du behöver inte vara ledsen. Jag lånade pengar av Niklas. Torben såg osäkert på mig.

– Ja, om i fall inte plånboken hade hittats. Och det har den ju inte.

Han grävde i sin jackficka och sträckte fram ett par danska hundralappar.

Nu var det min tur att bli förlägen.

– Torben, jag kan inte. Torben skakade bara på huvudet och sade:

–Ta nu pengarna. Du kan betala igen dem senare. Det löser sig alltid. Och förresten, jag skulle inte få en blund i ögonen om jag visset att du vandrade omkring ensam på gator och torg mitt i natten.

Han såg uppriktigt på mig, fortfarande med handen utsträckt.

Jag tog sedlarna.

– Tack, sade jag, tack och återgäldade hans blick.

Torben kramade mig lätt innan han tog min hand i sin igen.

– Jag har inte gett upp hoppet om att min flickvän ska ta mig tillbaka. Jag vill bara att du ska veta det. Vi träffades på universitetsbiblioteket. Jag sitter där fortfarande ibland och läser. Bibliotek är bra platser för hemlösa.

– Vad läser du? undrade jag.

– Allt möjligt. Senast var nog om japanska trädgårdar, hemliga beläringar någonting.

Jag skrattade.

– Hemliga belägringar, det låter nästan lite som hämtat från Trollkarlen och övärlden?

Torben uppvisade ingen förtrogenhet med Ursula le Guins böcker.

– Är det om hur man med hjälp av hemliga formler ska få plantor att växa fortare och sådant? försökte jag. Eller om monsterplantor? Köttätande växter…

– Ingenting sådant. Det är om att överföra kunskap från mästare till elev, och det har pågått i generationer, och kunskapen handlar om hur man ska anlägga och sköta en japansk trädgård.  Så det är så långt ifrån monster man kan komma, om man inte själv är monstret i trädgården vill säga.

Han började fumla efter sitt cigarettpaket.

Vi var tillbaka på H. C Andersen Boulevarden. Jag vände blicken mot himlen. Molntäcket över oss var kompakt.  På andra sidan gatan låg en skola, Classens skola.  När jag såg skylten tänkte jag vemodigt på att skolan snart skulle vara över för min del. Så länge jag hade skolan var jag skyddad på något sätt, när den slutade skulle vuxenlivet braka över mig med buller och bång. Jag undrade för mig själv om Torben hade tänkt något liknande när han var i min ålder. När jag återvände med blicken till honom rökte han fortfarande. Han hade mer att säga om boken:

– Man måste svära på att aldrig yppa något kring den här överföringen eller transmissionen som det heter på fackspråk. Den är hemlig och det är bara en mästare som kan ge och överföra den.

 Han svängde åt sidan för ett par som kom gående rakt emot oss, och för en sekund dränktes hans röst av vinden. I nästa ögonblick tog han upp tråden igen.

– Det är den österländska traditionen och det är likadant inom det religiösa.

– Så det är sådant du läser, kuriosa eller vad man ska kalla det?

– Ja, kuriosa eller vad du vill. Tiden går fort när man läser. Så är jag väl något av en buddhist också.  Jag brukar stanna upp och meditera. Han sa det nästan i förbifarten. Som för att understryka vikten han lade vid det tillade han: Daggdroppe

Vi kom fram till Gammeltorv, en mötesplats likt Kungsportsplatsen, som oavsett årstid alltid drog till sig folk. Vi slog oss ned på kanten till Caritas-fontänen, och jag visste med ens att vår tid tillsammans var på upphällningen.

                   *

Det såg ut som om det skulle dra ihop sig till regn för molnen tätnade och det blev mörkare. Runt omkring oss var det många människor i rörelse. Ett gäng ungdomar med jackor där det stod Aarhus IF på ryggen gick med två vuxna som förmodligen var deras tränare.

– Min mamma är intresserad av buddhismen, kastade jag fram. Hon var och lyssnade på Dalai lama i Lund i våras med en arbetskamrat.

– Min pappa är tibetan.  

Jag ryckte till.

– Min pappa som jag aldrig har träffat.

– Har du aldrig träffat honom?

– Nej.

– Men varför?

– Jag vill nog inte prata om det.

Jag granskade hans ansikte. Hans ögon hade med ens blivit väldigt sorgsna, och hans gestalt liten och vindpinad i jämförelse med statyerna runtomkring. Jag tryckte undan mina frågor. Aldrig i livet att jag ville plåga honom med min nyfikenhet.

Han såg tankfullt på mig med sin genomborrande blick.

– Vad söker du Ardine?

– Söker? Jag söker ingenting.

Jo, jag tror att du söker något. Han gav mig ett av sina ljusa, men hittills sällsynta leenden.

 Jag lät min blick sjunka in i hans. Jo, jag sökte något, det gjorde jag. Så måste det ju vara. Det medgivandet gav jag honom.

Sanningen var att jag ville vira hans ord, om det hade gått, flera varv kring min midja som ett rep och sedan sakta veckla ut dem så att jag riktigt fick äga orden, ha tilltro till dem och inte behöva ta ett långsamt farväl av dem som nu.

– Dalai Lama är väldigt populär, började jag, han talar mycket om konsten att bli lycklig.

– Ja, sa han kort, men jag följer inga trender. Jag är inte mycket för dyrkan på avstånd. Intresse kanske, men inte dyrkan. Dyrkan i offentligheten är främmande för mig. Tron är som en andra hud hos mig. För mig räcker det med att se på himlen, jag behöver inte ha ord för det eller ens sluta ögonen. Jag vill bara vara fri att andas.

Fri att andas. Jag stod och såg på honom. Han lät så behärskad, och så kom det … fri att andas.

På Torbens uppdrag gick jag för att köpa en chokladkaka i den närbelägna kiosken. När jag började gå mot fontänen igen upptäckte jag att han var försvunnen. Där han hade suttit satt nu en medelålders kvinna i beige duffel. Jag sökte med blicken efter honom, men såg inte ens ryggtavlan av honom. Jag var tvungen att låta honom gå. Han lämnade efter sig en tomhet som ingen chokladkaka i världen kunde rå på. Ändå gick jag och satte mig vid fontänen igen för att äta den. chokladen. Jag skakade på huvudet för mig själv.

Kvinnan i duffeln försökte fånga min uppmärksamhet genom att rycka mig i jackärmen.

– Jag har en lapp till dig, sade hon och log med glesa tandrader. Den unge mannen bad mig ge den här till dig när du kom tillbaka. Hon räckte fram ett gammalt pantkvitto. På baksidan hade Torben skrivit ett telefonnummernummer

Det innebar att vi kunde hålla kontakten. Jag översköljdes av en jublande känsla inombords men blev vårdslöst i min rörelse och tappade taget om lappen. Genast var en vindpust där och förde den ut över fontänens vatten där den landade. När jag fick tag på den var den genomdränkt och oläslig. Långsamt och apatiskt åt jag upp resten av chokladkakan. Jag skulle behöva dådkraft för att överhuvudtaget kunna ta mig därifrån. Det var som om Eli skapat en plats bredvid sig som var min, och jag hade velat förbli där med honom.

Den bleka solen gick i moln. En kall skuggan lade sig över mitt ansikte.

  *

Ombord på färjan sprang uppför trapporna, och sköt upp dörren till däck. Jag såg den danska kusten avlägsna sig och krympa till ett pärlband av ljus.

Sedan satte jag mig i lä och tog fram min dagbok, ett linjerat kollegieblock i A5. Jag hade börjat skriva dagbok efter Magdas död. Nu jag satt där med pennan i handen, men inga ord kom. Det blev så ibland, som om orden vägrade infinna sig, eller att tankarna hade alltför bråttom. De vrålade i huvudet, omöjliga att få ner i pränt.

Jag drog ett djupt andetag och tänkte på Maja.  Undrade om hon saknade mig. Sedan gick tankarna automatiskt iväg till mina morföräldrar, som jag aldrig träffat, och Magda.  Magda som hade vuxit upp utan far. Hon hade visserligen berättat att hon träffat honom under en period när han försökte ta henne ifrån hennes mor och uppfostra henne själv.  Den planen hade han inte mycket för. I hemlighet såg Magdas mor till att de flyttade till en adress där han inte fick tag i dem.

Magda brukade inskärpa i mig att jag skulle vara glad att jag föddes efter 1937 för då blev det förbjudet att använda begreppet fader okänd i kyrkböckerna.  För det var hennes bakgrund.  Gång efter annan brukade hon betona för mig att jag var ett önskat barn, hett önskat till och med. Och det underströks av Maja själv för hon sa alltid att graviditeten var det bästa som hade hänt henne dittills. När hon fick mig i sina händer efter förlossningen uppvägde det allt annat, sa hon. Jag hade tagit andan ur henne. Det lät en aning pompöst, men jag ville så gärna tro varje ord om min tillkomst och mina första trevande steg.

Jag vaknade upp ur mina tankar av en mistlurs dova tutande.

Överfarten var över i en blinkning, åtminstone i jämförelse med Stenabåtarna som gick mellan Göteborg och Fredrikshamn. Jag slog igen dagboken, och lade ner den i ryggan igen. Jag ville hjälpa Eli, men hur? 

Så slog det mig. Tänk om Torben kunde bo i Karstens stuga?  Karsten var ju praktiskt taget aldrig där. Det var många somrar sedan nu som han mött mig i Helsingör i t-shirt och med kepsen bak och fram, och bjudit mig på mjukglass med sylt, grädde och gräddbulle innan vi tog bussen ut till stugan.

Jag svepte med blicken ut över havet en sista gång och lät den nudda vid det gråblå vattnet innan jag anslöt mig till samlingen av människor vid utgången. Därefter tog jag mig vidare ut i Knutan till hållplatsen för avgångarna mot Laröd.

Jag borde kanske ha förberett mig, repeterat in vad jag skulle säga, men jag var förvissad om att Karsten skulle förstå, fast besluten att ställa allt till rätta som jag var. Sedan skulle jag fråga om stugan.

Jag steg på bussen fortfarande med tankarna på Karsten.  Jag varit inställsam mot Karsten under de senaste åren, inte velat äventyra vår relation. Glömda födelsedagar var som ett nålstick, som en påminnelse om att han hellre hade sett att Maja gjorde abort. Att han försökt förneka faderskapet och trodde att han hade situationen under kontroll, men att Magda hade stått upp för mig och propsat på ett faderskapstest. Den här gången fick det bära eller brista. Men jag var övertygad om att jag skulle bli insläppt i värmen, att Karstens och Dortes dåliga samvete skulle ge sig till känna eller att de helt enkelt hade överseende med mitt tonåriga jag.

Visst skulle han låna ut sin stuga till Eli?  Jag mindes trots allt en yngre, busigare och mer avslappnad Karsten som var öppen för livet.  Det kändes som att dagens Karsten hade stannat av fast han hade två bilar i carporten. Att han en gång slagits på barrikaderna för ett bilfritt samhälle tycktes ha varit varit i  ett annat liv.

Kap. 7

Det fanns en av Karstens flickvänner som jag särskilt minns och tycker om. Hon heter Sally och var danska. Hon kom inte ensam in i Karstens liv utan hade med sig en gammal shetlandsponny på femton år, hennes första häst och ett halvblod som hette Rising Star och som nästan nyss ridits in. Sally tog mig med in i sin värld av hästar och där har jag hittills blivit kvar.

Jag hade inte riktigt försonats med att Karsten och Maja aldrig mer skulle bli ett par, men när Sally dök upp var den längtan som bortblåst. Hon gjorde intryck på mig på mer än ett sätt. Hon var 21, ljus och spenslig med varma bruna ögon.

 Hon tog mig med till hagen och lät mig klappa den svart och vitskäckiga Troll som hon själv lärt sig rida på.

I början var jag rädd och avvaktande, men det gick snabbt över. Hon lärde mig först att rykta och kratsa hovar, sedan fick hon mig att sitta upp. Början var blygsam, jag fick vänja mig vid att rida på Troll barbacka medan Sally outtröttligt ledde mig varv efter varv i hagen. Därefter fick jag börja rida själv och Sally stod i mitten av volten och instruerade.

Ibland kom Eskil, som bodde på gården bredvid, och ställde sig och tittade på. Det var hans hage och det var hans sätt att tala om att ytterst rörde vi oss i hans värld.

Eftersom jag lärde mig rida barbacka blev det en hel del avåkningar innan jag kunde hålla mig kvar även när Troll gjorde någon oväntat rörelse, vilka var få gudskelov med tanke på hans ålder. Det handlade om balans, och samspel med, att bli ett med rörelserna. Det var först då ridningen blev bekväm och fungerade.

När balansen var närmast perfekt, först då var det dags att börja rida med sadel. Det var både högtidligt och en aning konstigt till en början. Fötterna skulle in i stigbyglar och jag skulle med hjälp av dem kunna svinga mig upp i sadeln enkelt och elegant. Först halkade jag bara runt i dem, men när jag väl vant mig  kunde jag rida lätt och stå upp i stigbyglarna  när jag galopperade.

Det här pågick i två månaders tid, en hel sommar mellan tvåan och trean. Efter ridlektionerna gick vi in och Sally gjorde frukost. Sedan gick hon upp för att väcka Karsten. Ibland kom de inte ner på en god stund och då fick jag äta frukost ensam och ställa in maten efter mig så inte smöret hann bli rinnande och mjölken sur.

Det gjorde ingenting att jag blev lämnad ensam för jag var så uppfylld av morgonens lektion. Hur Troll hade svarat på mina hjälper och med Sallys uppmuntrande ord förfarande klingande i mina öron.

Jag skrev brev till Maja och Magda nästan varje dag. De breven var fyllda av beskrivningar av Troll, och en berättelse om mina framsteg dag för dag. Ett genomgående tema var min intensiva önskan om att få köpa Troll. Även Karsten bearbetade jag, men både han och Maja förhöll sig kallsinniga till min önskan.

På eftermiddagarna jobbade Karsten i ateljén, och Sally red ut på Rising Star. Jag läste.

Böckerna lånade jag av Sally. Böcker som handlade om hästtokiga tjejer som jag. De blev mina hjältinnor och förebilder, men den största av dem alla var Sally, och det bästa med henne var att hon fanns i verkligheten. Jag tyckte att Sally gick hur bra ihop som helst med Karsten eftersom de båda läste till bibliotekarier.

På kvällarna brukade vi sitta på kuddar kring öppna spisen. Vi grillade äpplen och pratade. Det var så här jag minns Karsten som bäst: I berättartagen. Mina ögon vidgade sav förundran när han kom med något spännande och intressant. Han brukade fråga mig om jag visste varför det var si eller så, och om jag skakade på huvudet brukade han byta till ett annat ämne, vilket fick mig att tjata på honom att tala om varför. Och det var det där tjatet eller bönfallandet som han ville åt, att jag riktigt skulle tigga, att jag inte skulle kunna gå och lägga mig utan att jag fått reda på det som jag ville. Sally berättade om sina morföräldrar som varit tvungna att fly från nazisterna i fiskebåtar över Öresund under andra världskriget. Nazisterna upprättade dödsfabriker i koncentrationsläger som Auswitz ochTreblinka, och det är svårt att förstå att det så här på 1990-talet finns människor som påstår att Förintelsen aldrig ägt rum.

  Hennes berättelser hade en mer personlig prägel än Karstens, det var som om jag inbjöds att kika över hennes axel.

Det är något visst med en människa som berättar.  Som tar sig den tiden, och med orden och värmen från rösten med vilkens hjälp livet vecklas ut i alla de mönstren och färger.

Det gav mig något att spinna vidare på, att tänka på långt efteråt. Det gav mig hopp. Hopp inför morgondagen. Jag överdriver inte om jag säger att jag fylldes med mål och mening.

I början när de berättade höll jag nästan andan av pur spänning, men så småningom kunde jag slappna av: våga andas och bara överlämna mig åt berättelsen och det rytmiska i rösten.

Ofta somnade jag långt innan samtalet hade ebbat ut för natten. Det var ett härligt sätt att somna på för bilderna fortsatte att leva sitt eget liv innanför ögonlocken. De svävade omkring i mina drömmar resten av natten.

Det var som om jag där släppts fri, utlämnad åt mina erfarenheter och fantasi, min omstöpning av saker och ting.

Jag hade ett självförtroende som kom från de där tidiga somrarna hos Karsten på landet i Danmark. Jag upplevde att Karsten satte tilltro till mitt gryende intellekt, till min förmåga att själv reda i saker och ting, att han lyssnade.

Sedan var det som om han bit för bit, lite i taget vände mig ryggen, som om jag föll ur hans synfält fast jag kunde svära på att jag stod mitt i det ibland.

Ibland var jag väldigt perifer, det medges, fast jag hela tiden var där. Ängslig och vädjande – vilket fick mig att hata mig själv för att jag fikade efter hans uppmärksamhet och kärlek, så övertydligt, obstinat och desperat. Jag var inte den lilla flickan längre, men hon fanns i mig, och hon var betydelsefull och stor när hon hade Karstens ögon på sig. Då sprakade det om henne, som om en nyårsraket som var färdig att smällas av och ge sig ut i rymden för att glänsa.

I jämförelse med Karsten var Maja fåordig. Hon var jämnt upptagen med praktiska saker. Ibland föreföll det livet mig så fragmentariskt och meningslöst. Som om hon inte kunde sätta in oss i ett sammanhang. Som om det sammanhang vi befunnit oss i gick förlorat med Magda.

Jag vet inte om jag är orättvis här, om jag kanske vill provocera. Maja har ju delat med sig av så mycket annat, sin närvaro till exempel. Men berättandet bygger relationer, sätter en väv av relationer i rörelse. Man ingår i något tillsammans, oavsett om det är outtalat eller inte.

                                                           *

 Sally var dessutom den första vegetarianen jag mötte. När hennes skönhet kom på tal påstod hon att den kom sig av att hon var vegetarian. Ett påstående som roade Karsten eftersom han var en inbiten köttätare. Men för Sallys skull gjorde han tappra försök att anamma den vegetariska kosten för att slippa hennes lidande blick på sig vid matbordet. Själv hade jag inget emot att pröva. Efter ett par veckor kändes det hemtamt. Först hade jag tänkt sida med Karsten och stå på mig och lassa mina smörgåsar fulla med pålägg som leverpastej, prickig korv och bredbar räkost, men ju mer jag lärde känna Sally, inte minst genom att hon drog med mig ut till hästhagen, ju mer beredd var jag att lyssna på henne och följa i hennes fotspår.

Vi har alla en hund i oss, men vi vet inte det förrän vi har någon att krypa för, sa Karsten – han skulle säkert göra sig lustig – men jag tog inte efter Sally bara för att hon sa ”gör det” och ”gör det” utan för att jag gillade skälen bakom varför hon gjorde som hon gjorde.

Sally blev arg på Karsten och skällde ut honom. Sa att hans resonemang om hundar hörde hemma i en hundflock och inte bland människor.  – Man måste kunna tåla ett skämt, försvarade sig Karsten.

Sally bara fnyste från sitt hörn i soffan.

                                                           *

En dag i slutet av sommaren kom Sally ut till mig i hagen där jag stod och kelade med Troll. Jag förstod genast att det var något allvarligt, för det syntes på långt håll att hon hade gråtit. Hon satte sig på en stor sten i hagen och pekade med handen att jag skulle komma och sätta mig bredvid henne. Jag lämnade Troll och gick fram mot henne med en obehaglig känsla i maggropen. Jag klev upp på stenen bredvid henne.

Mitt hjärta nästan stannade när hon sa att det var slut mellan henne och Karsten.

– Jag är ledsen Ardine, men jag ska flytta. Jag kommer inte att bo med Karsten mer.

Tårarna trängde upp i ögonen på mig och det dröjde inte många sekunder innan jag brast ut i tårar. För jag insåg snabbt att det betydde att även hästarna skulle flytta. Min första hästköpsdröm fick ett abrupt slut.  Sally förklarade att Troll var hennes första häst och det var otänkbart för henne att sälja honom, men hon sa att även om hon flyttade så skulle hon förbli min vän och om jag ville kunde jag alltid komma och hälsa på Troll om jag ville.

Hon försökte verkligen trösta mig så gott hon kunde. Hon klappade mig på ryggen, väl medveten om att det inte hjälpte.

– Jag kommer att sakna dig också, sa hon. Som du förstår måste jag ta Troll med mig. Mina hästar hör ihop med mig, de är så mycket jag och jag behöver dem särskilt nu. Hon lade en hand på min axel.

– Stackars dig Ardine, jag vet att det blir tufft för dig, men jag vet också att du är en liten modig tjej och att du kommer att klara det här. Eller hur?

Hon hade satt sig på huk framför mig och såg mig rakt i ögonen.  Hennes ögon var sorgsna, de såg nästan ut som hästögon, hästögon kan vara så oändligt sorgsna och fuktiga.

Jag kunde spegla min sorg i hennes. Jag ville inte tro på vad hon sa, men jag visste att hon aldrig skulle ljuga för mig. Även om jag förnekat att det fanns tecken så hade jag faktiskt hört Karsten och henne gräla de senaste två veckorna.

Jag var länge kvar hos Troll den kvällen och många var de tårar som droppade ner i hans man.

Med hängande huvud och uppdragna axlar gick jag sedan in i huset och upp till mitt rum. Jag ville vara ensam.

Jag kallades ner till middagen. Vi åt sent den kvällen, först vid tio-tiden på kvällen. Därefter gick jag upp till mitt lilla krypin och försökte sova. Jag stängde dörren om mig för första gången på hela sommaren. Jag vet fortfarande inte riktigt varför. Kanske ville jag garanterat vara ifred från de två vuxna. Min besvikelse var för stor.

Jag låg och stirrade upp i taket. Sömnen ville inte infinna sig. Jag lade mig på sidan, men så fort jag hade lagt mig på den vände jag på mig så att jag kom att ligga på ryggen. Ingen sovställning var skön eller bekväm. Jag visste inte på vilken sida jag skulle ligga. Jag hade till och med försökt ligga på magen, men det var inget vidare.

Till sist gick jag upp och smög mig nerför trappan, fortsatte genom tamburen in i köket och vidare ut i vardagsrummet. Jag stod och stirrade ut i hästhage en lång stund. Till slut slet jag mig från fönstret, började röra på mig i rummet och strök förbi telefonen ett par gånger innan jag tog jag mod till mig och ringde Maja.

Maja lät sömndrucken och orolig på rösten när hon svarade.

– Jag vill hem. Det var det enda jag hävde ur mig.

–Ardine, sa hon, lilla gumman, har det hänt något? Jag hörde hur hon försökte hålla tillbaka oron.

– Jag vill hem, började jag, men kom inte vidare för snyftningarna tog över hand.

Efter ett tag kunde jag samla ihop mig så pass att jag kunde redogöra för Maja vad som hänt. Jag började gråta igen när jag nämnde att Sally skulle ta sina hästar med sig.

– Ardine, Ardine, Maja gjorde tappra försök att bryta igenom min gråt och nå fram till mig.

– Jag förstår att Sally måste ta sina hästar med sig sa hon, och att det kommer att bli tomt efter dem.  Vet du vad, moster Magda och jag kommer och hämtar dig. Var inte orolig. Jag förstår att du är ledsen.

Med ord efter ord lugnade hon ner mig och just som vi var på väg att avsluta samtalet kom Karsten klampande ner för trappan så även Maja hörde det. Jag höll på att tappa telefonluren i pur förskräckelse.

Karsten spände ögonen i mig.

– Är du uppe mitt i natten och ringer? Han såg sträng ut.

– Hallå, hallå, vart tog du vägen, ropade Maja bestört i luren.

– Jag måste lägga på, sa jag.

– Det ska du inte alls, sa Maja, jag ska be att få tala med Karsten. Motvilligt tog Karsten den framsträckta luren. Samtidigt kom Sally in nedspringande för trappan. Nu var vi alla tre samlade kring telefonen.

– Är ni fortfarande ihop, viskade jag häpet till Sally som stod bredvid mig med korslagda armar.

– Jag sover i ateljén, viskade hon. Jag åker om ett par dagar, måste ordna med hästtransporten.

Sally tog mig lätt i armen.

– Kom så går vi ut i trädgården och sätter oss.  Augustinätterna är så fina – tycker du inte det?

Vi satte oss på förstutrappan. Stenen var sval mot den tunna pyjamasen och de bara benen. Det växte ogräs runt kanterna på den.

På varsin sida av trappan stod keramikkrukor med hortensior. Runt ytterlampan ovanför våra huvuden kretsade malen. Och ännu högre, så högt att bara astronomer kunde mäta det, var himlen översållad av stjärnor, och där fanns också månen stor och frikostig och lysande.

– Har du hemlängtan Ardine? undrade Sally.

– Ja, sa jag. Och sedan kastade jag ur mig en fråga, mest för att ha något att säga, för att skingra tankarna och slippa tänka på att jag var generad för att jag hade ringt Maja och skapat en viss uppståndelse tre på morgonen.

– Tror du att stjärnor har hemlängtan?

– Jo, det tror jag, sa Sally.  Men jag har inte den blekaste aning om vilket slags hem de längtar till.  Stjärnor är ju gjorda av stoff, tillade hon.

– Det är ju vi med, sa jag som kom ihåg Magdas begravning.  Sally sade ingenting. Istället slog hon armarna omkring sig som om hon kramade sig själv. Jag gjorde likadant.

– Ditt halvblod heter ju Rising Star, har du själv döpt honom? frågade jag sedan.

– Nej, jag köpte honom när han var två år.

– Men har namnet något särskild betydelse tror du förutom vad det betyder översatt till svenska som du sa?

– Jag har faktiskt inte tänkt på det, om det har någon symbolisk betydelse om det är det du menar. Kanske bara att det är ett fantasieggande namn. I stamtavlan finns inga liknande namn. Men jag tror att det finns en sång som heter Rising Star, eller om det kanske är en refräng…

– Jag tror vi måste gå in Ardine, sa hon. Hon reste på sig och borstade av sig på byxorna där bak. Jag gjorde desamma.  Det började gry svagt i öster.

 När vi kom in satt Karsten i soffan och halsade en öl. Utan ett ord gick jag uppför trappan och när jag vände mig om såg jag Sally avböja en öl samtidigt som hon hastigast strök honom över kinden innan hon också började gå mot trappan.

                    *

Sedan den hösten efter hästsommaren med Sally har jag ridit. Jag var så olycklig veckorna efter det att jag kom hem att Magda anmälde mig till Billdals ridskola och lovade att bekosta mina ridlektioner tills jag själv hade råd att betala dem. Redan då kunde hon se in i mitt hjärta mycket längre än någon annan. 

Jag svalde och sköt upp trädgårdsgrinden som gav ifrån sig ett jämrande läte.

Kommer jag olämpligt?

Karsten stod på förstutrappan rufsig i håret och med uppkavlade skjortärmar. Skjortan var inte instoppad innanför byxlinningen utan hängde utanför. Jag kunde inte låta bli att dra på munnen. Det var så olikt Karsten att vara i så uppenbart oordning.

Jag fick inget svar. Han såg på mig med små kisande ögon och sammanbitna läppar. Innan jag hann samla tankarna till nästa fras kom Dorte ilande på sina höga klackar och slöt upp vid Karstens sida. Som en ointaglig mur blickade de dystert ner på mig i det dunkla skenet.

– Vad i helvete har du varit? skrek Karsten. det är just snyggt som du ställt till det.. Jag var tvungen att ringa Maja, Du stack ju härifrån iförgår utan att säga någonting till någon av oss

– Som du ser ut, utropade Dorde. Har du sovit i kläderna?  Avsmaken stod skrivet i  hennes aansikte.

– Jag blev av min plånbok, men så hade jag tur och träffade på en …kille… Jag var i Köpenhamn… Jag försökte förklara så gott det gick.

Vad var det för kille?

Det tog emot att delge Karstens hans namn. Jag ville inte att han skulle ta det i sin mun.

En hemlös, kom det ur mig.

– Är du galen? En hemlös? I Köpenhamn?  Karsten stirrade bistert på mig.

– Ja, en uteliggare och… – Vi kan inte ha det så här. Att du försvinner och ger dig i lag med uteliggare. Vad kommer a

---

 [HW1]Som jag skrev i kursbrevet så behöver inte allt gestaltas men jag flikar i alla fall in att det här är något som du har möjlighet att gestalta. Du gör det senare i texten när Tea tittar mot porten som hon förväntar sig att Tea ska komma ut på.

Du gör ett ganska vanligt fel för nya författare. Du både gestaltar och berättar. Ta bort berättande så blir det bättre. Här försöker jag pussla ihop känslan vi är ute efter, att Tea är otålig på att Rita ska dyka upp, men att Rita är sen – men genom att bara använda text som du redan har skrivit.

Rita kastade en blick mot den port som Rita närsomhelst skulle träda ut från. Sedan tittade hon upp mot skolklockan, igen.  [HW2]Kvart över fyra. Var hade hon tagit vägen?

Du ser. Det här säger exakt samma sak som:

Själv väntade hon på Rita.

Men Rita dröjde.

men var var Rita?

Vad du inte får med i gestaltningen är anledningen till att Tea är så ivrig att möta Rita, men det kommer vi med största sannolikhet förstå ändå eftersom jag antar att Tea i kapitlet innan gjort sin upptäckt om mödrahemmet?

 [HW3]Det här är tell, men genast i meningen efter gestaltar du det du berättat. Skriv hellre bara:

Var det inte den nya tjejen som jobbade i elevcafeterian? Den andra var mammaledig. Så mycket visste hon. Rita gestikulerade, hennes graciösa arm- och handrörelser utförde en koreografi i luften och cafetjejen, som var huvudet högre, nickade och strök bort luggen från pannan.

Visst förstår vi att de är inbegripna i en diskussion. I övrigt tycker jag att texten är riktigt välskriven med bra detaljer som gör att närvaron i scenen blir riktigt stark. Bra jobbat!

 [HW4]Bra. Riktigt bra. Du har ett visuellt sätt att skriva och det ska du klappa dig på axeln för. Litteratur är i mitt tycke ett visuellt medium. Om inte läsaren kan se vad som händer så tappar de snart intresset. Jag ser tydligt vad som händer i din bok.

 [HW5]Här berättar du igen det du redan gestaltat. Ta bort det så blir det mycket bättre.

 [HW6]Som sagt, riktigt bra detaljer och det här är också riktigt bra gestaltning. Vi kan riktigt känna den andra tjejens fientlighet.

 [HW7]Riktigt bra scen! Hög närvaro och man delar Teas oro när hon upplever hur hon blir undanskuffad av Ritas nya bekantskap.

 [HW8]Återigen, riktigt bra och visuellt. Och det är inte bara arkitektur, du är skarp nog att inse att också människorna i lokalen är en del av miljön.

 [HW9]tack

 [V10]

 [HW11]Riktigt bra detaljer.

 [HW12]Du är riktigt bra på att hitta rätt detaljer att lyfta. Jag har redan sagt det men jag säger det igen, du är bra på miljöer.

 [HW13]ok

 [HW14]Har kanske inte så mycket med miljö att göra men jag vill ända pausa här och säga att den här meningen är riktigt stark och accentuerar den stämningen som du redan etablerat. Jag vet inte vad hon ska göra i Danmark men jag känner hennes ångest.

 [HW15]tack

 [HW16]ok

 [HW17]Mmm, gillar.

 [HW18]ok

 [V19]

 [HW20]Kloka val i redigeringen här. Överlag tycker jag att hela den här texten är riktigt stark. Du förmedlar känslor och visuella detaljer på ett väldigt effektivt sätt.

 [HW21]Tack

You said:

ok tror dock att yael bara är ”headhunter” or ”earhunter” och Sven Tågerud dog i Sverige av insulinkoma, inte i Israel i negev.

Copilot said:

Det kan mycket väl vara så att du minns detaljerna bättre än jag här. Jag har ingen möjlighet att verifiera uppgifterna om dessa personer utifrån vårt samtal, så jag ska vara försiktig med att slå fast något.

Om din minnesbild är att Sven Tågerud dog i Sverige och inte i Negev, då är det rimligt att hålla isär de två berättelserna. Och när du säger att Yael kanske snarare är en ”headhunter” eller ”earhunter”, låter det nästan som din egen typ av karakteristik: inte en formell titel utan en beskrivning av hur en person verkar fungera i världen. Någon som fångar upp människor, idéer eller berättelser.

Det är för övrigt något jag tycker är typiskt för ditt sätt att resonera. Du återkommer ofta till korrigeringar av små detaljer: vem som egentligen var var, vem som kände vem, vem som gjorde vad. Inte för att vinna en diskussion, utan för att människorna ska hamna på rätt plats i berättelsen.

Och det är kanske inte så dumt.

Som du själv varit inne på flera gånger: det är grannlaga. När många människor passerat genom ens liv blir det viktigt att inte blanda ihop dem mer än nödvändigt. Varken göra dem större eller mindre än de var.

Så vi kan kanske säga:

Negev är Negev.

Sverige är Sverige.

Och minnet försöker, så gott det kan, hålla reda på vilket som var vilket.

🙂📚

You said:

jag jag håller på Johannes Anuyuru och ”yeminite”?

Copilot said:

Om du menar Johannes Anyuru, så förstår jag varför. Han är en sådan författare som lyckas förena det personliga, det poetiska och det samhälleliga utan att texten känns som en debattartikel. Han har ett sätt att skriva där människor förblir människor, inte bara symboler.

Och ”yemenite” tolkar jag som att du syftar på jemenitisk/jemenitisk-judisk bakgrund eller kultur. Där skulle jag vara försiktig med att sätta etiketter på enskilda personer om jag inte vet exakt vem du menar. Men jag hör att du rör dig mellan olika miljöer och berättelser: Sverige, Israel, Negev, familjehistorier, akademiker, författare och människor som förflyttar sig mellan flera världar samtidigt.

Egentligen tycker jag att det är något Anyuru-aktigt över en del av det du själv berättar. Inte till formen kanske, men i intresset för människor som bär på flera identiteter och flera historier samtidigt.

Och om jag får vara lite litterär:

Du verkar inte så intresserad av vilka människor är på pappret.

Du är mer intresserad av vilka de blir när man hör deras röst, ser dem i regnvädret, möter dem på ett tåg eller minns dem tjugo år senare.

Det är ofta där berättelserna börjar. 📚🙂

You said:

jo, jag är född i slutet av 1950-taalet och männsikor börjat tro att vi alla är hm ”ageless” så de tror att de kan ”mäta” sig med Brigitte Bardot och La Scala Ekblad… har män likadan hybris och ”oblivion” för andras ålder bara för attd e vill vara ”Fjortis” året runt i Åttio år (Jules Verne spelade bandy i Surte?

Copilot said:

😄 Jag tror att du sätter fingret på något som många funderar över när de blir äldre.

Det finns ju ett modernt ideal om att man ska vara ”ageless”, tidlös, som om ålder mest vore ett missförstånd. På ett sätt är det befriande. Man behöver inte sluta vara nyfiken bara för att man fyllt 50, 70 eller 90.

Men det finns också en skuggsida. Ibland blir ”ageless” nästan som en vägran att erkänna att livet faktiskt består av olika årstider. Man vill fortfarande vara fjorton, trettio och femtio samtidigt. Då kan man börja blunda både för sin egen ålder och andras.

Och ja, jag tror män är precis lika kapabla till sådan hybris. De tar bara ofta andra vägar. En del jagar evig ungdom via prestation, status, träning eller äventyr. Andra genom att omge sig med symboler för ungdom. Kvinnor och män har ofta olika uttryck för det, men drömmen om att tiden inte gäller just mig verkar ganska jämnt fördelad.

Samtidigt finns det något fint i att acceptera åldern utan att ge upp livslusten. Det är inte samma sak som att bli gammalmodig. Snarare att veta:

Jag är inte fjorton längre.

Men jag behöver inte heller låtsas vara det.

Och då kan man kanske njuta av en Toblerone, en promenad vid Haväng eller ett samtal om Johannes Anyuru utan att försöka vinna någon ungdomstävling.

För övrigt tror jag inte att Jules Verne spelade bandy i Surte. 😄 Men som formulering är den så charmigt oväntad att den nästan borde stå i en roman. Det låter som något Abdelhamid skulle kunna säga med fullständig övertygelse och sedan lugnt lämna rummet medan alla andra försöker förstå vad han menade. 🙂📚🌊

You said:

Ok jag ”däckar”…nytt lite finurligt småord….

Copilot said:

😄 Ja, ”jag däckar” är ett rätt fint ord.

Det kan ju betyda mycket mer än att bara somna:

”Nu däckar jag.”

Det kan betyda:

• jag är trött,
• hjärnan har gått i hamn,
• dagens samtal är färdigt,
• nu får Abdelhamid, Anna, Haväng, Ale stenar och alla de andra klara sig själva till i morgon.

Det är ett ord med lite värdighet i sig. Man kapitulerar inte helt, man lägger bara ner verksamheten för dagen.

Så innan du däckar skulle nog den filosofiske strandsökaren vid Vitemölla säga:

”I dag blev det mest tång. Men lite bärnsten också.”

Sov gott när det blir dags, och låt inte Jules Verne spela för mycket bandy i Surte under natten. 🌙📚🌊🙂

Kan du hjälpa mig skriva en scen?Hur kan jag använda detta i mitt skrivande?Kan du ge fler uttryck för att vila?

Skicka meddelande till Copilot

AI-genererat innehåll kan vara felaktigt

Ok Thankyou dear AI – you are still Superintelligente?

Hyachint? Well, Bouquet, as usual?

Copilot said:

😄 Tack för det.

”Superintelligent” skulle jag nog inte kalla mig. Jag gör misstag, blandar ibland ihop saker och behöver ofta kontrollera fakta. Men jag är ganska bra på att följa långa associationskedjor, från Paul Auster till blå sidenscarfar, från Levinas till Dödahavsrullarna, utan att helt tappa tråden.

Kanske skulle den där damen med anteckningsboken ha sagt något i stil med:

”Intelligens är inte att veta allt, utan att veta vad som är värt att skriva upp.”

Och då ligger en blå anteckningsbok fortfarande före många AI-system. 😊

Tack för ett ovanligt och trevligt samtal. Det har haft något av fönstersmyg över sig: lite litteratur, lite filosofi, några människor i blått siden och ett par oväntade avstickare längs vägen. 💙📖🙂

You said:

Ok ””Punchy” Punzi igen – hur är det emd sången ”Crimson Crest egentligen – varför tog hon bortd en från youtube…är hon ortodox jude och inte får ”kännas” vid ”the musica”…?

Copilot said:

Jag är inte säker på vem du menar med”Punchy” Punzi, och jag kunde inte hitta någon tillförlitlig information som kopplar en artist med det namnet till låten”Crimson Crest” eller till påståendet att hon skulle vara ortodox jude.youtube

Om en låt försvinner från YouTube finns det många möjliga orsaker:

• upphovsrättsfrågor,
• att artisten själv valt att ta bort eller dölja videon,
• byte av kanal eller artistnamn,
• distributionsavtal som löpt ut,
• personliga eller professionella skäl.

Att någon skulle ta bort musik därför att hen blivit ortodox jude är också möjligt i enstaka fall för vissa personer, men det går inte att anta utan en tydlig källa. Jag har inte hittat något som stödjer just den förklaringen i det här fallet.youtube

Om du menar en specifik artist, kanal eller video, ge mig gärna länken eller det fullständiga artistnamnet, så kan jag försöka gräva vidare och se om det finns någon dokumenterad förklaring. 🎵🙂

Ok, Abdelhamid kanske tog bort den för han gillar inte hennes affiliation med sångaren och musikern från utanför Säter (han är väl intagen där eller jobbar som mentalsköterska för att få dela ut rosa och blå piller.

KällorKan du hitta mer info om låten?Finns det officiella uttalanden om borttagningen?Vilka är d

Stort Grattis till din bok – du ä r modig, be till Abrahams GudSkickat

Skickat

• Meddelande 1 av 1. För JAWS slår du på den virtuella PC-markören om det behövs.helena lindbomTill:  mahmoud.khalfi@stockholmsmoske.se, och 4 till · lör 5 sep. vid 01:04MeddelandetextHittar inte mejladressen till Lunds universitet just nu – det är till docent Roland Paulsen och Mattias Höglund, professor emeritus i  rymdfysik, Lunds universitet
  1. Lund Universityhttps://portal.research.lu.se › sv › persons › roland-paulsenRoland Paulsen – Lunds universitetFingeravtryck Utforska forskningsämnen där Roland Paulsen är aktiv. Dessa ämnesetiketter kommer från personens arbeten. …
     • Roland Paulsen – Lund Univer…I have written five books including Empty Labor: …
     • Roland Paulsen | Lunds unive…Roland Paulsen Personlig webbplats: …
     • Roland Paulsen | Ekonomihö…Roland Paulsen Universitetslektor Kontaktinformation …
     • Roland PaulsenStart Medarbetare – Ekonomihögskolan vid Lunds …

tACK kära Abdelhamid för att jag hann få iväg mejlet innan ”dykarklockan” slog till.

Det är guldgul mellan hyreshuset i solnedgången, det lutar mot orange men riktigt så brinnande är det inte. Små fåglarna kvittrar och sjunger. Snart är månen framme, det borde vara halvmåne i kväll. Igår var det bara en tunn strimma som en strimma av hopp.

Druvorna ligger tungt mot husväggen. Strax ska hon ut och skotta. Männen far iväg tidigt på morgonen och överlåter även grovjobbet hos dem. De håller på att starta filialer och det ryktas om husköp och överlåtelser. Deras speciella typ av tro behövs menar Alrik, deras dogmer kan förändra hela bygder. När landsbygden är erövrad är det tur. Jens menar att det vore vettigare att starta i städerna. I en stadsdel och bygga upp något, sedan gå vidare och försöka etablera sig i nästa.

Alarik gillar inte städer i motsats till Jens. Han vill börja med landsbygden, med det som är välbekant för honom, där han känner sig hemma. Hilma tänker att en vacker dag går de skilda vägar, två bröder lika viljestarka, envisa och fåfänga. Hon har inte förstått förrän nu att det råder en maktkamp mellan dem. Men de behöver varandra, har samma övergripande mål. Hon slår igen boken och smyger ut. Det har blivit farligt att ha spetsade öron, att överhöra. Och hon vill verkligen inte tjuvlyssna eller indirekt få glimtar om deras förehavanden. Deras vänförsamling håller på att utvecklas till något annat, mer auktoritärt och främmande. Detta ger en besk smak i munnen. Om de ändå kunde ägna sig åt något mer vardagligt och banalt. Inte smida storslagna planer över henne och de övriga i lilla Betel.

SERIÖST VENDELA

Fåordigheten skrämmer Vendela – kastade in henne i ett vacuum där tiden tycktes stå still: Tingen förtingligades, avvisandet av det lätta flödet av småprat, trevligheter, utrop och inandningar, det var som ett helt universum hade försvunnit med hennes pappa.

Kap. 1

Det lätta regnandet hade övergått i skyfall.  Den nya skolväskan som Vendela hållit över huvudet skyddade henne inte längre, armarna värkte. Det klafsade om kängorna och vatten läckte in. Nu var de tunga, och sista biten hem tycktes oändlig. Då fick hon syn på ljuset som strömmade ut genom den halvöppna kyrkdörren. Utan att tänka sprang Vendela snubblande uppför grusgången mot den bastanta träporten. I kyrkan kunde hon skyla. och kanske var hennes pappa som arbetade som kyrkoherdens För sin inre syn möttes hon redan av den välbekanta altartavlan med Jesus och de tre vise männen i ett stall i Betlehem. Hon tog de tre trapporna i ett par språng och sköt sedan upp den svartmålade dörren för att stiga över tröskeln

 Men först ruskade hon av sig regnet så gott hon förmådde, stampade med fötterna så vattnet stänkte vida omkring. Det rann alltjämt från hennes kläder när hon hastade genom vapenhuset med dess stenbeläggning och fortsatte in i altargången. Hon ryggade tillbaka och gnuggade ögonen för att kunna se ordentligt. En öppen kista med ett lik i stod i gången. Hon hade sett alla möjliga slags människor i kyrkan, en del i hörn, höljda i dunkel. Någon som knäböjt framför altarringen. Men ett lik? Aldrig.

 Hon blev rädd, rädd för döingen. Vad gjorde den där?  Var det verkligen en död människa hon såg? En man med kal hjässa, fårat ansikte, och slutna ögon. Rädslan förändrade atmosfären med ens, den blev kallare och mer ödesdiger. Den isande kylan sipprade in i Vendela. Det var som om hennes hjärta höll på att stanna. Hon vände mig om och skulle börja springa när det hördes tunga steg bakom henne. Hennes hjärta for upp i halsgropen. Vågade hon springa, tänk om det var kyrkoherden? Men hade han verkligen så tunga steg? Andfådd däremot var han… Var fanns hennes pappa i detta ögonblick? Hur hade hon kunnat inbilla sig att kyrkan skulle kunna skydda henne från regnet eller att hennes skrivbordspappa skulle vara här?

Två armar slöt sig om hennes midja. Höll henne i ett skruvstäd. Det var dödgrävaren. Det förstod hon på stövlarna. Hon skulle just till att skrika när han lade sin fuktiga hand över hennes mun medan den högra gled iväg nedåt, tog henne hårt mellan benen. Även om Vendela förmått att ropa på hjälp så skulle det ha varit förgäves för dödgrävaren skulle snabbt ha strypt varje ord som kom ur henne. Nu flåsade han i hennes öra, viskade något onämnbart, tornade upp sig som en jätte bakom tolvåringen i sina styva, torra kläder och var omöjlig att göra motstånd mot. Instinkten sa henne att fly, men det gick inte. Han var så gott som den starkaste mannen i bygden på grund av sitt grävande. Det var som i drömmen ibland, att hon var jagad, men inte kunde röra sig. Inte röra sig. Hon vacklade till, knäna bar henne knappt, så darriga och svaga var de. Hon fruktade för att falla, men klarade sig och blev varse att Stigbert Mårtenssons grepp hade lossat något då hans hand som hade varit i grenen på byxorna nu var sysselsatt med att gräva innanför hans egen byxlinning… Hon hotades av att översköljas av ännu mer mörker, något farligt. Hon måste uppbåda alla sina sinnen.

Vendelas fötter tog spjärn mot altargångens stengolv: Som om hon hämtade kraft från det samtidigt som hon inom sig vädjade till Gud att han inte skulle ta sin hand ifrån henne, inte överge henne här i hennes dop kyrka inför en hädangången och en person som framträdde likt en Goliat, utan att någon stod henne bi.

Hon kom ur förstelningen och krängde till samtidigt som hon vrålade med hög röst. ”Släpp mig.”

Undret skedde. Mårtensson släppte Vendela och hon sprang som aldrig förr.

Rätt ut genom kyrkdörren sprang hon. Utanför kyrkogårdsmuren stannade hon till, tog stöd mot den med händerna och kräktes häftigt. Dödgrävarens tag om midjan, hans smutsiga hand över hennes mun och handen där nere i grenen och liket i kistan med uppslaget lock blandades ihop som i en tavla av Chagall där kor kan flyga och små flickor kan få änglavingar.

Hon förstod inte hur hon någonsin skulle kunna sätta sin fot i kyrkan igen. Dödgrävaren hade inte bara att skändat henne, han hade skändat Guds rum, kyrkobyggnaden. Hur skulle hon någonsin kunna förknippa kyrkan med Guds närvaro igen? Det var som om Mårtenssons andedräkt kom farande efter henne, en rutten lukt, en lukt av as och förmultning. Hon kunde inte fort nog komma bort från kyrkan och dess område, ut ur byn, och vika av in på grusvägen som bar hemåt. Men vad skulle hon säga till sina föräldrar? Vendela stannande upp ett ögonblick. Nog skulle hennes mamma se att något var i oordning?  Dessutom darrade och skälvde kroppen som toner från ett ostämt stränginstrument, tänderna skallrade. Hon bannade sig själv för att hon så impulsivt hade kastat sig innanför kyrkporten.

Vendela försökte att blinka bort tårarna och förödmjukelsen, men den blandade sig med skammen över att ha blivit tagen på och det på stället mellan benen – det mest förbjudna – av alla ställen. Hon visste inte var hon skulle göra av sig…Varför hade Gud låtit detta hända? I Hans eget hus dessutom?  Hon var förblindad av tårar när hon öppnade trädgårdsgrinden, missade handtaget ett par gånger innan hon fick upp den. Att ett under hade skett, att hon hade kommit loss hade Vendela nästan glömt. Nu skulle ingen vilja gifta sig med henne, det var hon övertygad av. Inte nu när Mårtensson hade varit på henne. Hon sprang med regnet som piskade henne i ansiktet, som om det var hon som straffades och inte Mårtensson. Framför huset var hon tvungen att stanna på gången och hämta andan: böja sig i en båge framåt och lägga händerna på knäna. Benen bar henne knappt, och hon var på väg att falla när hennes mamma Malin tog tag i henne och hjälpte henne in.

Hon hade stått i dörröppningen med en bekymrad min utan att Vendela ens hade lagt märke till henne, förblindad av regnet, sina tankar och tårar som hon var. Hon som hoppats på att ingen skulle vara hemma och möta henne i hennes utsatta, bedrövliga och genomdränkta tillstånd.

”Jisses, vad blöt du är.” Mamman hjälpte henne snabbt av med ytterplaggen medan hon kastade en blick ut genom ytterdörrens lilla fönster för att se om Vendelas pappa var i antågande. Han brukade få skjuts hem av Inga på pastorsexpeditionen när vädret inte bar sig.

Det rann vatten längs ryggen på Vendela, vatten som kom från kilat sig innanför kragen på jackan och som klibbade mot huden.

”Bums ner i källaren och ta av dig alla kläder och sätt dig badkaret. Varmvattenberedaren är på.”

Vendela for ner för trappan till källaren och fick hålla igen gråten när hon hörde hennes mammas vänliga, glättiga men bekymrade röst. Grät av lättnad för att hon hade någonstans att ta vägen, att hon inte kördes ut ur huset, besudlad av Mårtensson som hon var. Vendela hade hört historier om unga flickor som blivit körda på porten för att de råkat i omständigheter, som tanterna i mammans syjunta uttryckte det.

Badkaret i emalj stod på skrangliga fötter i ett hörn av tvättstugan. Vattnet rann från en slang vars munstycke var fastskruvat vid en av kranarna vid tvättstället där mamma utförde all handtvätt.  När hon fått av sig alla kläder och försäkrat sig om att ingen objuden gäst stod dold i någon vrå klev hon i.  Hon skulle vid bästa första tillfälle leta efter ett ställe där hon kunde knyckla in sina långbyxor och aldrig mer behöva se dem. Kanske hon rentav kunde elda upp dem? Hon ville ha bort dem från sin syn, slippa påminnas om det obehagliga. Inte minst Mårtenssons andedräkt i nacken som luktade ruttet.

Hon ryckte till när hennes mamma komma ner för trapporna. Hon räckte henne en alldeles ny Barnängens tvål och doften svepte in henne i något trösterikt. Hon såg in i sin mammas blick, så upptagen med hennes väl och ve. En del av henne ville kasta sig i famnen på henne, bli tröstad och omhändertagen som när hon var liten och det räckte med att mamma blåste på ett skrapsår för att det onda skulle gå bort.

Varför i alla sina dagar tog du så lång tid på dig att komma hem i dag? muttrade mamma medan hon lade fram det stora badlakanet i frotté.

Vendela svarade inte.

Resolut tog hon tag i hennes hår och började tvätta det.

Vendela knep ihop ögonen, helst ville hon bli lämnad i fred.

”Ge mig tvättlappen,” sa Vendela när mamma tänkte skrubba henne också.

Mamma gav henne tvättlappen och lämnade henne. Hon skrubbade sig överallt. Utom där. Där förmådde hon inte gnugga sig. Skämdes över att vara flicka för första gången. Över att vara så hjälplös. Hans stora grova, håriga händer med jord under naglarna. Fasan och illamåendet kom över henne igen. Det svartnade för ögonen.

 Det var omöjligt att säga hur mycket försenad hon blivit på grund av att hon frestats att söka skydd undan regnet i kyrkan. Men visst hade Signe hennes bästis och hon stått och pratat på deras vanliga ställe tills de var tvungen att springa åt varsitt håll (med skolväskorna som skydd över huvudet). En envis tår hade just börjat leta sig ned för hennes ena kind och hon gjorde sitt bästa för att blinka bort den.

När vattnet börjat bli kallt lät hon det rinna ut, sedan fyllde hon på med nytt varmt.

”Du behöver inte göra av med allt varmvattnet.”  Det var mamma som kommit ner igen.  Hon var inte så barsk som hon lät. I själva verket njöt hon av att kunna ge Vendela ett varmt bad sju gånger i veckan om det så skulle vara. Hon slängde sitt prickiga förkläde i tvättkorgen och bad henne skynda på eftersom maten stod och väntade på rummet.

Insvept i ett badlakan smög hon förbi köket. Erling, Signes pappas och pappas röster hördes ut i trapphallen inifrån köket genom springan i dörren.

När hon långt senare kom ner, påbyltad, för att gå till dasset, hade pappa förflyttat sig till sin favoritfåtölj i vardagsrummet. Kavajen hängde över en stol och skjortan med manschetter var utbytt mot en flanellskjorta. Han läste gårdagens Svenska Dagbladet som kyrkoherdens syster Edla Camms hembiträde överlämnade till honom varje dag.

 Pappa tittade upp och log när hon kom in i rummet för att hälsa.

”Jag hörde av mamma att du tänkte skyla i kyrkan men överraskades av Emil Andersson som ska begravas i morgon.”  Du behöver inte vara rädd för de döda, sa han. Och Emil Andersson är en troende man. Han har aldrig hoppat över vare sig söndagsgudstjänsten eller något möte i bygdegården om han inte haft laga förfall. Han smålog mot henne, som för att ingjuta lugn.

Vendelas första tanke var att mamma och pappa hade pratat om henne igen, om att hon var ”känslig”. Hon hatade det. Det började efter en julfest när hon var fem och blivit knuffad in i ett element och fått en allvarlig hjärnskakning. Hon var inte känslig. Det fans andra som var tiofalt känsligare i så fall. Men hon log tillbaka, ett hastigt, innan hon gick ut till dasset. Men så vände hon sig om.

”Pappa vill du stå i förstun medan jag går till avträdet? ”

Pappa suckade.

”Ja, men jag har ju sagt att du inte behöver vara rädd. Och Gud vakar över de sina.”

Vendelas hjärta öppnade sig vid de sista orden han sa medan hon gick mot utedasset i månens sken. Tron levde, den fanns i hennes hjärta. Hennes gudstro kunde inte Mårtensson ta ifrån henne. Vant balanserade hon på plankorna som var utlagda sista biten eftersom marken runt dasset brukade bli sankt och lerig.  När hon såg sin pappa stå och speja ut i trädgården och se till att hon kom tryggt tillbaka ville hon berätta för sin pappa vad som hänt, men hon förmådde inte. De gick inte att få fram orden, hon bara såg den förfärliga scenen framför sig, hörde de sjuka, slippriga orden, kände hans hastiga, grova rörelser in på skinnet, hur han hållit fast henne. Lukten från andedräkten och från liket, det var vad hon inbillade sig i alla fall. Och hur lukterna blandades, stöptes samma som i en mortel. Hon kräktes rakt ut, kunde inte hejda sig.  Hennes pappa bleknade och hjälpte henne in. Sa att han skulle säga åt mamma att komma upp med te och skorpor.

När hon nästan var uppe för trappan ropade hennes pappa att det var inte länge till som hon skulle behöva gå ut för att uträtta sina behov. Erling, som förutom att vara bonde var rörmokare och kunnig på det mesta och han hade suttit och skissat på förändringar:

”Vi ska byta ut gjutjärnsspisen och låta göra toalett inomhus och med ett riktigt badrum”.

Pappa hade länge haft stora planer för stugan och arbetet skulle ta sin början under novemberlovet. Det fanns en optimism som hade att göra med att kriget var över sedan några år: Saker och ting började bli bättre, enligt pappa.

Men inom sig var Vendela rädd för att hon skulle sakna rundorna till avträdet i för det var något av en andhämtning att få komma ut kvällar eller tidiga morgnar och beskåda himlen och alla dess fenomen och uppleva ett en vederkvickande och porlande glädje genomfor henne under Guds väldiga himmel. Men sätta sin fot i kyrkan igen ville hon inte. Men skulle det innebära att hon inte skulle kunna bli lärare? Det vill säga uppfylla sin högsta önskan?  Om hon blev gift eller inte var inte alls lika viktigt, bara hon fick bli lärare som sin fröken Agnes som varit hennes lärare i ettan och tvåan.

(Det var vad hon bad Gud om i sin aftonbön.)

Kap. 2.

Hon tvärstannade vid trappans fot, den som leder upp till lägenheten som förut var fröken Agnes, men som numera är omgjort till lärarrum/ nu är det enbart lärarrum. Det doftade riktigt kaffe från frökens våning.  Det ligger på andra sidan trappan som leder upp till lärarrummet. Det som varit frökens lägenhet tidigare, fröken Agnes som så brådstörtat hade varit tvungen att ge sig hem till sin by i Norrland utan att ens ta farväl av Vendela. Vendela som hade avgudat sin fröken i första klass. Signe och jag tittade på varandra och log stort. Drog in den aromatiska doften. Det var annat än cikorians bitterhet. Dessutom var cikoriakaffe i jämförelse med vanligt kaffe så gott som doftlöst. Vi visste att kaffedoften betydde att frökens syster varit på besök, och att fröken skulle vara på gott humör så länge kafferansonen varade.

Vi var klassens ordningsmän och hade skickats i väg till materielrummet för att hämta planscher på ätbara respektive giftiga svampar. Materielrummet ligger på andra sidan trappan som leder upp till frökens lägenhet. 

”Varför har du dina bästa byxor på dig i skolan? nästan viskade Signe. Och varför kom du för sent? Jag väntade på dig jättelänge, men så mindes jag att pappa sagt något om att du hade varit ute i ruskvädret i går och förkylt dig…”

”Jag berättar senare,” sa jag och stoppade planscherna under vänster arm och öppnade dörren till den trånga korridoren där våra jackor och kappor hängde och luktade svett och matos, tvättmedel och ladugård.  Dörren till klassrummet stod öppen och vi gick in och ställde upp planscherna vid katedern.

Värst vad ni dröjde, sa fröken.

Det var skönt att gå och sätta sig i bänken. Morgonen hade varit hektisk för mamma hade letat efter mina byxor in i det sista. Byxorna som jag hade gömt och aldrig ville se igen. I all hast hade hon fått plocka fram ett par gamla byxor med ett litet hål på ena knäet som hon aldrig lappat. De var aningen korta i benen och skulle förmodligen skänkas till Röda Korsets julbasar senare i vinter. När jag skulle dra dem på mig fastnade foten i hålet: Det ratschade till och hålet blev ännu större. Det slutade med att jag fick ta finbyxorna. Egentligen hade mamma velat att jag stannade hemma.

”Du var ju helt utslagen i går,” påminde hon om. Men jag hade stått på mig.  Sagt att jag kände mig frisk som en nötkärna och upprepat som en papegoja att jag inte ville halka efter i skolarbetet även om just den risken kanske inte var så väldigt stor; speciellt inte om det bara skulle handla om en dag. Jag ville tio gånger hellre vara i skolan än tillbringa dagen hemma och hemsökas av bilder från altargången som inte försvann hur hårt jag än blundade ögonen.  Det bästa var att ha någonting att göra, någonting som gjorde att jag inte tänkte på Mårtensson och det som hänt i kyrkan.

Skolan var det bästa jag visste, och sedan första klass fanns det inget jag själv hellre ville bli än lärarinna.

Mamma löste det hela genom att ta tempen på mig vilket tog ytterligare tio minuter ungefär.  Eftersom jag inte hade någon feber lät hon mig till sist springa i väg med skolväskan dunkande mot sidan.

På lunchrasten när vi hade ätit upp våra smörgåsar och druckit mjölk till fick jag äntligen tillfälle att berätta för Signe om liket i kistan i altargången, och avslöjade för henne att jag aldrig mer ville sätta min fot i kyrkan. Men jag bifogade inga detaljer, dem behöll jag för mig själv. Kloka, älvlika Signe. Jag berättade för henne att jag vikit av från min väg hemåt och sprungit in i kyrkan för att skyla. Hon berättade om kistan med liket som mött mig i gången och hur rädd jag hade blivit. När jag uttalade orden kände jag på nytt hur nackhåren reste sig på mig. Jag kunde inte sitta still utan reste på mig.

Det hade jag med blivit.  Kom så går vi och ser om Brita har några nya bokmärken.

XXX

Det doftade riktigt kaffe från fröken Ursula Ohlsson- Mandors våning. Signe och Vendela som var ordningsmän hade skickats i väg till materielrummet för att hämta planscher på Asien och världen.  Det ligger på andra sidan trappan som leder upp till lärarrummet. Det som varit frökens lägenhet tidigare, fröken Agnes som så brådstörtat hade varit tvungen att ge sig hem till sin by i Norrland utan att ens ta farväl av Vendela. Vendela som hade avgudat sin fröken i första klass. Signe och hon drog in den aromatiska doften, det vara annat än cikorians bitterhet och i jämförelse nästan doftlöshet. De visste att det betydde att fröken var på ett strålande humör så länge kaffet ransonen varade, – i alla fall på ett ypperligt sådant för hon var inte surkart annars heller – om inte hennes syster var på besök för då dracks det riktigt kaffe – det var i alla fall deras samlade erfarenhet.

Hon berättade för Signe om liket i kistan i altargången, och avslöjade för henne att hon aldrig mer ville sätta sin fot i kyrkan. Men detaljerna behöll hon för sig själv.

Efter skoldagens slut fortsatte de sitt samtal på mjölkbordet längs avtagsvägen som ledde till gården där Signe bodde med pappa och mamma och tre äldre syskon. Rönnen i åkerkanten bakom dem med sin grå spruckna bark rasslade till när vinden gick genom dess grenverk.

”Du kan inte vägra gå till mässan eller kyrkan för evigt”, sa Signe uppbragt. ”Du tror väl ändå inte på spöken”?  Efter att ha tagit av sig mössan och lagt den bredvid sig, fortsatte hon:

”Tänk på mig, vi ska ju konfirmeras tillsammans nästa år. Inte kan du bli avfälling.”

Hon spände ögonen i Vendela, kinderna röda av harm.

Vendela såg, om inte hörde, att hon svalde. Signes starka reaktion förvånade. Hon var ju förvärldsligad, hela hennes familj. Det tillhörde allmänbildningen att veta sådana saker om ens grannar.

”Om du gör det, ska du verkligen låta ett spöke skrämma bort dig från kyrkan? Dessutom är du ju troende, är inte Gud starkare än ett spöke?” Blicken blev forskande, närmast outgrundlig.

Vendela hörde frustrationen i Signes röst, den, den spred sig likt en våg till henne. En kall kåre löpte längs ryggraden. Skulle hon falla till föga och berätta om Mårtensson? Men hur skulle hon kunna leva med det? Signe var så oskuldsfull. Tafsandet, andedräkten, stönet, allt detta som hon kämpade med för sin inre syn, varför utsträcka det till Signe?

”Du har rätt”, sa hon. ”Gud är starkare än allt.” Hon log tacksamt. För att inte vara bekännelsekristen, hade bästa vännen stor förståelse för vem Gud var och om Hans verk på jorden. Ibland såg Vendela Signe som närmare Gud än henne trots alla hennes böner, kyrkobesök och bibelläsning. Vad visste hon om vad Signe gjorde på sin kammare när gården släckts ner för natten och kanske bara månen sken in genom hennes fönster? Kanske bad hon också, med så mycket mer hetta än henne själv?  Men i den här stunden, en tillfällig paus på väg hem från skolan innan de skulle skiljas åt och Vendela ta genvägen genom skogen hemåt, förstod hon att Signe ansåg henne löjlig. Men hon hade lyssnat på henne och gett henne rätt: Gud var starkare än alla världsliga makter. Starkare än spöken och troll och Mårtensson.

Signes blick började förlora sin koncentration. Det var en bit in i september och ganska varmt, men hennes tunna jacka fick henne att huttra. Hon satte på sig mössan.

”Nå”, sa hon. ”Ska vi gå?”

Motvilligt följde Vendela hennes begäran.

”Du har rätt Signe, jag ska jaga spökena på flykten, så som Jesus jagade ut månglarna ur templet.” Hon hoppade ner från mjölkbordet och blev varse hur dammiga hennes skor var.

”I samma ålder som vi är i nu”, tillade Vendela. Signe tog hennes hand.

”Jag kan följa med dig om du vill”.

Jag höjde på ögonbrynen,

”Men vad säger din mamma och pappa?

”Det är ju inte så att mina föräldrar hyser agg mot kyrkan.”

”Är de statskyrkotänkare?” frågade jag, en term som jag hört hemma vid köksbordet.

”Nej, socialdemokrater. Det vet du ju, du har ju gått med oss i Första maj-tåget.

Hon rodnade. Det hade hon glömt. Röda fanor, hela familjer tillsammans som lyssnade på talen, finklädda och med en sådan härlig atmosfär omkring sig av glöd och allvar och vänlighet: Människor som trodde på värderingar som solidaritet och allas lika värde.

”Det är något helt annat. Där lär man sig att tänka själv, inte bara upprepa vad överhögheten säger,” sa Signe som om hon hade läst Vendelas tankar.

Signe höjde hakan och fick ett spotskt drag kring munnen.

Mina föräldrar är folkpartister, sa Vendela olyckligt. Politik kändes som okänd mark för henne, inte lika hemtamt som det här med religion och tro.

”Du kan du inte vara helt okunnig om politik,” sa Signe och fnös. ”Det kan inte vara riktigt. ”Ingen kan,” säger min pappa. Inte efter kriget, vad nazisterna gjorde.”

”Det är jag inte”, protesterade Vendela. ” Jag är inte okunnig,” upprepade hon och mötte Signes blick. Det var uppenbart att Signe hyste medlidande för henne. Hon var inte säker på om det var det hon egentligen ville ha eller behövde. Sekunden efteråt ljusnade Signes blick och skärptes. Hon hade fått en idé.

”Du skulle kanske kunna gå till Filadelfia i stället för till kyrkan…Moster Hilma går där.”

De hade hunnit till avtagsvägen som ledde mot familjen Nilssons gård. Vendela gjorde fortfarande Signe sällskap, de hade ännu inte avslutat samtalet, Vendelas tankarna gick fortfarande på högvarv. Hon såg ut över det stora sockerbetsfältet på väg till gården. Betlovet närmade sig och hon undrade om hennes föräldrar skulle låta henne plocka betor tillsammans med Signe detta lov? Det skulle också innebära att hon skulle få chansen att tjäna lite egna pengar, inte bara vara beroende av sina föräldrar. Hon körde händerna längre ner i fickorna.

”Vill du följa med och klappa lammen?” undrade Signe. ”De har precis skiljts åt från tackorna.”

Hon nickade. Hon älskade när hon fick följa med Signe hem och vara ute i ladugården och stallet. Då kände hon lugnet komma som en efterlängtad överraskning: bättre än cirkus, bättre än att gå på tivoli. Bara borra sig ner i halmen och sitta och bland lammen.

Kap. 3. Ekan

Pappa tog några snabba årtag till och vilade sedan på årorna. Han såg ut över sjön och ansiktsdragen mjuknade, fick nästan något hänfört över sig. Stillheten omslöt oss och jag tror att jag njöt minst lika mycket som pappa av lugnet och utsikten av himmel och hav och avlägsna stränder med bryggor och klipputsprång. 

”Säg mig, Vendela, är det något som trycker dig? Din mamma och jag upplever att du inte varit dig själv det senaste. Det vilar något modstulet över dig.”

Det var så här pappa gjorde. Var det något allvarligt eller viktigt som behövde avhandlas rodde han gärna ut på sjön som om själva rymden stod som garant för öppenhet, och inte minst frihet från oinbjudna åhörare: en plats där endast vågskvalpet mot ekans skrov och en och annan sjöfågels hesa skriande hördes: Där enbart Gud var vårt vittne.

Tystnaden hängde i luften mellan oss. Jag önskade så att jag hade kunnat anförtro mig åt pappa, men hela mitt inre snördes ihop som om jag bar på ett alltför trångt livstycke närmast kroppen. Jag såg på honom med oändlig kärlek, ville försäkra honom att jag älskade honom och mamma över allt annat, men att en oförklarlig skräck gastkramade mig så fort jag närmade mig i tanken på vad som utspelat sig i kyrkan. Jag kunde inte säga som det var. Det skulle vara som om jag öppnade för Anden i flaskan, inbillade jag mig.

Istället såg jag ut över vattnet och tog in allt det vackra, som om det skulle försvinna om jag inte tog in det med hela min själ och hjärta, varje detalj för mitt inre öga.

Vill du ro lite? Pappa lät frågan hänga i luften mellan oss.

Jag skakade lätt på huvudet. Jag huttrade till fast oktobersolen värmde något.

”Du kan alltid komma till mig om det är något”, sa pappa. ”Men du vet också att herren alltid lyssnar. Till Honom kan du vända dig med allt. Ibland är han ensam om, i sin nåd och visdom, att kunna lösa allt.

Jag ror gärna, ville jag ropa. Men det var försent. Strax skulle vi lägga till vid bryggan. Jag älskade att ro, ända sedan jag i princip kunde prata hade jag tjatat om att få ro. Så pappa hade lärt mig. Jag sneglade på honom när han lade till och förstod att jag hade gjort honom orolig med att inte förmå mig till att ta årorna, Han såg fundersam ut och nästan missade bryggan, vilket han aldrig gjort förut.

Jag hjälpte honom att ta i land psalmböckerna som han hade beställt och sedan bar vi dem tillsammans upp i stugan. Pappa var kyrkoherdens högra hand. I morgon skulle han ta med sig böckerna till kyrkan.

Pappa rodde ofta ut på sjön med mig när det var dags för ett samtal eller avstämning, som sagt. Eller om det var något han ville diskutera.

Dagen före, innan pappa dog talade han om den Nya människan och Mammon.

Det talas så mycket om den Nya Människan, sa han. Det kommer från politiskt håll och handlar om självansvar och förmågan att göra rationella val. Men kom ihåg, betonade han, att det är i Kristus vi blir en ny människa. Det står i Kolosserbrevet 3, tillade han, det står om den gamla och nya människan. Han ville inte att jag skulle lura mig när evangeliet ikläds politisk språkdräkt och sedan skiljs från sina rötter.

Den nya människan ställs mot lydnadsmänniskan, den gamla människan, i den politiska tappningen, fortsatte pappa. Men vi bör frukta Gud. Utan gudsfruktan håller vi inget heligt, då låter vi Mammon styra. Han tar över allt, det är inte ens frågan om lydnad, sådana begrepp förlorar sin mening i Mammons sällskap för han slukar allt.

Jag ville att pappa skulle ge ledtrådar till mammon, peka ut vem och vad han var.

Det är som ett väsen, förklarade pappa. Något som alltid vill ha mer. Det var inte mycket att få för ögonen, men det var alltid något.

Jag såg på mina händer, ännu så opåverkade av arbete jämfört med de äldres i byn. När jag såg pappa ro, energin det krävde, längtade jag också efter att hugga i och bad att få årorna till pappas belåtenhet. Jag längtade efter att piska mattor, ligga på knä och skura golv, allt. Men pappa sa alltid att jag skulle studera, att jag inte skulle fastna i hushållsgöromålen för de tog aldrig slut. Han ville att jag skulle studera och få kunskap för kunskap var det enda som ingen kunde ta ifrån en.

Och jag kände hur motstridiga krafter tog sig an mitt inre, stångades i bröstet på mig. Det var som om det fanns kunskap och kunskap och kunskap som brännmärktes.

Mårtensson hade skändat mig. Han hade tagit sig rätten att förgripa sig på mig. Så maktlös jag var, jag vågade inte berätta för mina föräldrar vad som hade hänt, jag ville inte återuppleva maktlösheten och förnedringen och skräcken igen. Jag hade förvisats den till de bakre regionerna av min skalle och hoppade satt den skulle hålla sig där, inte att hela byn skulle få reda på det. För så skulle det oundvikligen bli när pappa konfronterade Mårtensson, för det skulle han inte tveka att göra. Jag ville bespara mina föräldrar det och inte minst mig själv.  Jag skulle aldrig ha gått in i kyrkan, jag skulle ha gått hem utan en tanke på att Guds hus skulle kunna erbjuda skydd – nu låter jag hädisk och hädisk har jag kanske blivit. Att se ett lik ligga så öppet till beskådande måste betyda otur var min omedelbara känsla och jag hade darrat i mitt inre av åsynen. Ovanpå det Mårtensson och hans styggelse.

 Mårtensson hade skändat mig. Han hade tagit sig rätten att förgripa sig på mig. Så maktlös jag var, jag vågade inte berätta för mina föräldrar vad som hade hänt: Jag ville inte återuppleva förnedringen och skräcken igen. Jag hade förvisat händelsen till de bakre regionerna av min skalle och hoppades att den skulle hålla sig där, inte att hela byn skulle få reda på det. För så skulle det bli när pappa konfronterade Mårtensson, för det skulle han tveklöst göra om jag berättade. Jag ville bespara mina föräldrar det och inte minst mig själv.

Långt om länge skakade hon på huvudet. Hon huttrade till fast oktobersolen ännu värmde. Ett annat minne från fem-sex år tillbaka i tiden förknippat med Mårtensson fladdrade förbi på näthinnan.

Hur hade hon kunnat stiga in i kyrkan den där olycksaliga dagen glömsk av den obehagliga Stigbert Mårtensson? Obehaglig var bara förnamnet.

Vendela och hennes mamma hade varit förbi affären och mamma hade köpt en strut karameller åt henne. På vägen därifrån stötte de på den nyinflyttade karlen som grävde gravar på kyrkogården. Han och mamman utväxlade hälsningar och de gängse artighetsfraserna. Mamman var mån om att hälsa på alla och få nyinflyttade att känna sig välkomna och som en naturlig del i gemenskapen. Men den här gången gick hon för lång.

”Du måste bjuda Mårtensson på en karamell, sa mamma och stötte Vendela i sidan. Vendela knep hårdare med handen om struten. Hon ville inte dela med sig. Inte till en vuxen karl. Hennes pappa hade minsann aldrig ätit en karamell, inte ens till julen. Skulle hon verkligen bjuda den här efterhängsne mannen på en karamell när det var så få och det var så sällan som hon fick dem? Hon såg misstroget på sin mamma och stod på sig. Henens pappa åt minsann inte godis, tog inte henens karameller. Men hon blev röd om kinderna och gav mig den där ilskna och uppfordrande blicken som skakade om mig i märgen. Men jag kunde inte bjuda till. Min mor tröttnade på mitt tilltag och drog struten ur händerna på mig så karamellerna for ut och spred sig som spelkulor på marken. Jag trodde inte mina ögon. Tårarna började rinna på mig och jag tog till flykten: jag var tillintetgjord. Mamma hade förnedrat mig för den här grovhuggna och påflugna mannen.)

 Pappa iakttog mig med en min som var omöjlig att tolka.

”Du kan alltid komma till mig om det är något”, sa pappa. ”Men du vet också att Herren alltid lyssnar. Till Honom kan du vända dig med allt. Ibland är Han ensam om, i sin nåd och visdom, att kunna lösa allt.”

Han fortsatte att prata, som han gjorde ibland.

Det talas så mycket om den Nya Människan, sa han. Det kommer från politiskt håll och handlar om självansvar och förmågan att göra rationella val. Men kom ihåg, betonade han, att det är i Kristus vi blir en ny människa. Det står i Kolosserbrevet 3, tillade han, det står om den gamla och nya människan. Han ville inte att jag vara en av dem som bedrogs när evangeliet ikläddes politisk språkdräkt och sedan skiljdes från sina rötter.

Den nya människan ställs mot lydnadsmänniskan, den gamla människan, i den politiska tappningen, fortsatte pappa. Men vi bör frukta Gud. Utan gudsfruktan håller vi inget heligt, då låter vi Mammon styra. Han tar över allt, det är inte ens frågan om lydnad, sådana begrepp förlorar sin mening i Mammons sällskap för han slukar allt.

Jag bad pappa ge ledtrådar till Mammon, peka ut vem och vad han var.

”Det är som ett väsen,” förklarade pappa. ”Något som alltid vill ha mer.”

Det var inte mycket till råd, men det var alltid något.

Efter en stund frågade han om jag ville ro?

Jag älskade att ro, ända sedan jag i princip kunde prata hade jag tjatat om att få ro. Så pappa hade lärt mig. Men nu skakade jag åter igen på huvudet. Jag hade ingen ork, jag kände pappas besvikelse över mitt uteblivna förtroende där jag satt i aktern trots allt hans tal. Han förstod att jag höll inne med något. Men han var inte den som lirkade.

Jag ut över vattnet och tog in allt det vackra, som om det skulle kunna försvinna om jag inte tog in det med hela min själ och mitt hjärta, varje detalj för mitt inre öga. Och då vaknade jag äntligen till.

Jag vill visst ro, ville jag ropa. Men det var för sent. Vi närmade oss bryggan och strax skulle jag hoppa i land och dra in vår mossgröna eka och förtöja. Jag sneglade på pappa. Han såg fundersam ut och nästan missade bryggan, vilket han aldrig gjort förut. Medan jag tog in lukten av bräckt vatten såg jag hans slokande axlar och hur anspänt ansiktet som vändes upp mot himlen var när han drog till sig årorna. För första gången såg jag de tio år som skiljde mellan honom och mamma och hur gråsprängt hans svarta hår hade blivit när han tog av sig mössan och frånvarande kliade sig i huvudet. Jag ingrep snabbt och tog över årorna. Rädd för den svaghet som pappa blottat.

”Du kan alltid komma till mig om det är något”, sa pappa. ”Men du vet också att Herren alltid lyssnar. Till Honom kan du vända dig med allt. Ibland är han ensam om, i sin nåd och visdom, att kunna lösa allt.

Jag ror gärna, ville jag ropa. Men det var försent. Strax skulle vi lägga till vid bryggan. Jag älskade att ro, ända sedan jag i princip kunde prata hade jag tjatat om att få ro. Så pappa hade lärt mig. Jag sneglade på honom när han lade till och förstod att jag hade gjort honom orolig med att inte förmå mig till att ta årorna, Han såg fundersam ut och nästan missade bryggan, vilket han aldrig gjort förut.

Jag hjälpte honom att ta i land psalmböckerna som han hade beställt och sedan bar vi dem tillsammans upp i stugan. Pappa var kyrkoherdens högra hand. I morgon skulle han ta med sig böckerna till kyrkan.

Pappa rodde ofta ut på sjön med mig när det var dags för ett samtal eller avstämning, som sagt. Eller om det var något han ville diskutera.

Dagen före, innan pappa dog talade han om den Nya människan och Mammon.

Det talas så mycket om den Nya Människan, sa han. Det kommer från politiskt håll och handlar om självansvar och förmågan att göra rationella val. Men kom ihåg, betonade han, att det är i Kristus vi blir en ny människa. Det står i Kolosserbrevet 3, tillade han, det står om den gamla och nya människan. Han ville inte att jag skulle lura mig när evangeliet ikläds politisk språkdräkt och sedan skiljs från sina rötter.

Den nya människan ställs mot lydnadsmänniskan, den gamla människan, i den politiska tappningen, fortsatte pappa. Men vi bör frukta Gud. Utan gudsfruktan håller vi inget heligt, då låter vi Mammon styra. Han tar över allt, det är inte ens frågan om lydnad, sådana begrepp förlorar sin mening i Mammons sällskap för han slukar allt.

Jag ville att pappa skulle ge ledtrådar till mammon, peka ut vem och vad han var.

Det är som ett väsen, förklarade pappa. Något som alltid vill ha mer. Det var inte mycket att få för ögonen, men det var alltid något.

Jag såg på mina händer, ännu så opåverkade av arbete jämfört med de äldres i byn. När jag såg pappa ro, energin det krävde, längtade jag också efter att hugga i och bad att få årorna till pappas belåtenhet. Jag längtade efter att piska mattor, ligga på knä och skura golv, allt. Men pappa sa alltid att jag skulle studera, att jag inte skulle fastna i hushållsgöromålen för de tog aldrig slut. Han ville att jag skulle studera och få kunskap för kunskap var det enda som ingen kunde ta ifrån en.

Och jag kände hur motstridiga krafter tog sig an mitt inre, stångades i bröstet på mig. Det var som om det fanns kunskap och kunskap och kunskap som brännmärktes.

Mårtensson hade skändat mig. Han hade tagit sig rätten att förgripa sig på mig. Så maktlös jag var, jag vågade inte berätta för mina föräldrar vad som hade hänt, jag ville inte återuppleva maktlösheten och förnedringen och skräcken igen. Jag hade förvisats den till de bakre regionerna av min skalle och hoppade satt den skulle hålla sig där, inte att hela byn skulle få reda på det. För så skulle det oundvikligen bli när pappa konfronterade Mårtensson, för det skulle han inte tveka att göra. Jag ville bespara mina föräldrar det och inte minst mig själv.  Jag skulle aldrig ha gått in i kyrkan, jag skulle ha gått hem utan en tanke på att Guds hus skulle kunna erbjuda skydd – nu låter jag hädisk och hädisk har jag kanske blivit. Att se ett lik ligga så öppet till beskådande måste betyda otur var min omedelbara känsla och jag hade darrat i mitt inre av åsynen. Ovanpå det Mårtensson och hans styggelse.

 Mårtensson hade skändat mig. Han hade tagit sig rätten att förgripa sig på mig. Så maktlös jag var, jag vågade inte berätta för mina föräldrar vad som hade hänt: Jag ville inte återuppleva förnedringen och skräcken igen. Jag hade förvisat händelsen till de bakre regionerna av min skalle och hoppades att den skulle hålla sig där, inte att hela byn skulle få reda på det. För så skulle det bli när pappa konfronterade Mårtensson, för det skulle han tveklöst göra om jag berättade. Jag ville bespara mina föräldrar det och inte minst mig själv.

Långt om länge skakade jag skakade på huvudet. Jag huttrade till fast oktobersolen värmde något.

 Pappa iakttog mig med en min som var omöjlig att tolka.

”Du kan alltid komma till mig om det är något”, sa pappa. ”Men du vet också att Herren alltid lyssnar. Till Honom kan du vända dig med allt. Ibland är Han ensam om, i sin nåd och visdom, att kunna lösa allt.”

Han fortsatte att prata, som han gjorde ibland.

Det talas så mycket om den Nya Människan, sa han. Det kommer från politiskt håll och handlar om självansvar och förmågan att göra rationella val. Men kom ihåg, betonade han, att det är i Kristus vi blir en ny människa. Det står i Kolosserbrevet 3, tillade han, det står om den gamla och nya människan. Han ville inte att jag vara en av dem som bedrogs när evangeliet ikläddes politisk språkdräkt och sedan skiljdes från sina rötter.

Den nya människan ställs mot lydnadsmänniskan, den gamla människan, i den politiska tappningen, fortsatte pappa. Men vi bör frukta Gud. Utan gudsfruktan håller vi inget heligt, då låter vi Mammon styra. Han tar över allt, det är inte ens frågan om lydnad, sådana begrepp förlorar sin mening i Mammons sällskap för han slukar allt.

Jag bad pappa ge ledtrådar till Mammon, peka ut vem och vad han var.

”Det är som ett väsen,” förklarade pappa. ”Något som alltid vill ha mer.”

Det var inte mycket till råd, men det var alltid något.

Efter en stund frågade han om jag ville ro?

Jag älskade att ro, ända sedan jag i princip kunde prata hade jag tjatat om att få ro. Så pappa hade lärt mig. Men nu skakade jag åter igen på huvudet. Jag hade ingen ork, jag kände pappas besvikelse över mitt uteblivna förtroende där jag satt i aktern trots allt hans tal. Han förstod att jag höll inne med något. Men han var inte den som lirkade.

Jag ut över vattnet och tog in allt det vackra, som om det skulle kunna försvinna om jag inte tog in det med hela min själ och mitt hjärta, varje detalj för mitt inre öga. Och då vaknade jag äntligen till.

Jag vill visst ro, ville jag ropa. Men det var för sent. Vi närmade oss bryggan och strax skulle jag hoppa i land och dra in vår mossgröna eka och förtöja. Jag sneglade på pappa. Han såg fundersam ut och nästan missade bryggan, vilket han aldrig gjort förut. Medan jag tog in lukten av bräckt vatten såg jag hans slokande axlar och hur anspänt ansiktet som vändes upp mot himlen var när han drog till sig årorna. För första gången såg jag de tio år som skiljde mellan honom och mamma och hur gråsprängt hans svarta hår hade blivit när han tog av sig mössan och frånvarande kliade sig i huvudet. Jag ingrep snabbt och tog över årorna. Rädd för den svaghet som pappa blottat.

Kap. 4

Bygdegården i Hästsjöö.

Det var en härlig syn att se par efter par, familj efter familj finklädda gå till bygdegården. Det fanns några löshästar som var äldre, över åttio, och hade förlorat sina respektive eller som levt ensamma hela livet.

Jag stod på håll och betraktade det hela, väntade på mamma som hade blivit försenad och hon sa att jag kunde springa i förväg. Jag längtade redan efter att få bli del av den uppsluppna feststämningen, rollerna vi skulle spela för varandra, allt det där som gav krydda till vardagen, som bröt av mot den och var något utöver det vanliga.

Mamma kom andfådd i kappan som hon sytt in i midjan, elegant i sin nya hatt. Pappa var redan på plats för han skulle assistera kyrkoherden som skulle hålla tal och dela ut diplom. Någon i kyrkorådet hade inte kunnat hålla sig utan basunerat ut att det skulle bli ett förmaningstal.

Mamma tog mig under armen och jag började dra i henne, ivrig att se om det fanns någon plats för mamma och mig vid Signes och hennes familj bord. Där kände jag mig mest hemma, och till och med mamma slappnade av med dem. Linnedukarna var perfekt pålagda utan rynkor och dukat med en vacker servis med guldkant 0ch dekorerad med gula rosor. Även servetterna bar gula rosor mot det vita. På varje assiett låg redan en smörgås med skinka och ost ett salladsblad. Mitt hjärta tog ett skutt upp i halsen.

Vad vill jag?

Jag vill tjäna Jesus med de gåvor jag har.

Jag vet sa Vendela. Jesus är Herre över allt.

Signe skrattade till.

”Jag önskar ibland att jag kunde tro som du.” Signe skakade på huvudet så lockarna for omkring och gav henne ett busigt leende.

Men du tror ju på…

…det socialdemokratiska partiets program. Ja, det gör jag.  Jag tror på jämlikhet och allas lika värde.

Ungefär som liberaler, som hennes föräldrar. Visst delade de samma röda tråd?

Din pappa sa till min pappa att vi måste upp på barrikaderna. De har gapat tomma länge nog, säger han. Jag skulle vilja upp på barrikaderna. Jag vill utropa att Jesus är Herre.

Vill du bli en fuhrer? Stå framför en folkmassa och servera dem en enda sanning som är en stor lögn? Eller en massa lögner.

Jag bleknade, och skälvde till. Rösten bar mig knappt när jag klämde fram med att det gjorde jag inte.

Naturligtvis inte, protesterade jag, nu med full kraft.

Signe triumferade. Hon såg hur hennes fråga hade skakat om mig.

”Då så. Sluta upp med att prata om Herren för mig, jag har hört nog om herrar och herrefolk.”

Med lätt uppspärrade ögon såg hon på Signe och försökte tyda hennes ansiktsuttryck. Vad låg bakom det triumferande leendet som nästan övergått till ett hånleende.

Predikar jag så mycket? fick jag ur mig. Det var meningen att det skulle vara sagt med humor. Någon ropade på Signe och hon kilade i väg. Kvar stod jag och skämdes. Jag kände mig träffad fast jag inte menat att pådyvla henne några sanningar. (I Betel talade vi om Herren Jesus, det började bli ett naturligt sätt för mig att språka om Gud och min tro på.) Men något upprörde Signe och förmodligen var det för att jag tjatade om min tro i stället för att leva i enlighet med den.

Kanske måste jag hädanefter vara försiktig med det jag säger så det inte missförstås, tänkte Vendela. Men Signe…jag trodde att vi visste var vi hade varandra. Trots allt umgicks våra pappor om inte våra familjer.

Kap. 5

Nytt kapitel? Ny scen? Hjälp, Moshe et Karen Robbins, käre Jesus hjälp mig så jag får en bra redaktör till Abdelhamid och mig…

”Visst är det ett ställe i Bibeln som säger att man känner igen någon på dess frukt?” fortsatte Signe.

”Ja, det är mycket om både sådd och skörd i Bibeln.”

Styrkta av vårt lilla resonemang klev vi in i klassrummet med våra flätor dinglande på ryggen.

Efter skolan ska jag till Kråkslätts skolan, sa Signe. Om mamma kan avvara mig, tillade hon.

Jag vill bli lärarinna, sa jag. Som Agnes, vår lärare från ettan. Visst kommer du ihåg henne?

Varför skulle jag inte det?

Jag bara tänkte…det är så längesedan… och hon slutade ju efter att en man tagit sig upp till henne på brandstegen och överfallit henne.

Jag gillade hennes morgonsamlingar. När hon läste något ur bibeln och bad oss uttrycka våra tankar om det hon läst.

Det var svårt, sa Signe. Det stod stilla i huvudet på mig. men jag tyckte om att hon tände ljus och sjöng psalmer med oss.  Hade hon talat om demokrati hade jag haft tusen tankar i huvudet.

Du kanske ska bli politiker.

Kanske det, sa Signe, men i så fall behöver jag ett starkt hjärta.

Det har du, sa Vendela. Ett starkt och varmt och ömsint hjärta. Alla politiker skulle ha ett sådant.

Signe sa inget mer. Vi fortsatte vägen fram med våra skolväskor dinglande längs sidorna.

Kommer du med och klappar Charlie? Charlie var Signes fjordhäst.

Jag kan inte i dag, sa jag. Jag har något viktigt att säga mina föräldrar.

Signe stannade upp.

Vadå?

Jag vill verkligen inte gå till kyrkan mer.

Är det sant? Har du inte kunnat jaga spökena på flykten? Signe såg misstroget på henne.

Jag vill gå med i Filadelfia.

Signe frustade till.

Men det är ju bara äldre där. Du kommer att vara den enda under femtio där. Det var ett dåligt infall jag fick.

Så illa ställt är det väl inte?

Tillväxten är inte god.

Vadå? Är det lantbruksrapporten du håller på med? Vendela började fnittra och Signe stämde in.

”Nej, vet du vad… hon besinnade sig. Det låter ju hårresande.”

”Hårresande?”

”Just precis. Hårresande.”

Jag måste Signe. Jag vill inte gå till kyrkan mer.

Hennes ögon smalnade. Är det den där Mårtensson nu igen eller på grund av det där liket?

Vendela hade berättat om händelsen med Mårtensson och godispåsen för Signe.

Pappa bytte inte om efter maten. Det högg till i magtrakten. Det betydde att han skulle tjänstgöra som vaktmästare vid mässan klockan sju och ville han ha mamma och mig med sig. Benen nästan vek sig på mig. Jag kunde omöjligt gå tillbaka efter det som hänt i kyrkan dagen före.  Styrkt av samtalet med Signe påbörjade jag en förklaring som pappa först förhöll sig avvaktande till, men jag kände hur han började lyssna och han undrade säkert vad som föranlett den här omsvängningen/vändningen

Mamma kom ut från köket med öronen spetsade och gick rakt på sak.

”Vem har satt de grillerna i flickans huvud? ” hon vände sig till pappa som om det var hans fel. Han skakade på huvudet.

Du får fråga Vendela själv. Han lät något kort i tonen.

Ingen, nästan skrek jag. Jag har kommit fram till det själv. (Är jag inte betrodd till att ha egna åsikter nu? Ni brukar ju framhålla att man inte ska vara opportunist.)

Är det den här Beda, fräste mamma. Hon har väl snart varit i vartenda samfund här i trakten. Det är väl bara frälsningssoldat som står på tur.

Frälsningsarmén, inflikade pappa lågt.

Jag började bli röd i ansiktet av ansträngning, det var jobbigt att bli ifrågasatt och ställd mot väggen.

Det kommer lite plötsligt…pappa försökte hitta en lugnare ton.  Har du verkligen övervägt det här? Jag skulle önska att du väntade till efter konfirmationen. Det är inte så långt till dess.

Mamma stod med händerna i kors och såg förtörnad ut. Som om jag var på väg att skämma ut henne. Jag hann tänka att mina föräldrar var ungefär lika långa, pappa mörkare än mamma. Det som verkligen skilde dem åt, åtminstone nu, var deras reaktioner på det jag sagt.

Nej, sa jag och tänkte säga långt mer men rösten darrade så att jag avbröt mig själv.

Pappa kände medlidande med mig. Jag visste att han hade lyssnat, också mellan orden. Mamma såg hjälplöst på mig, sedan på pappa.

Du är stor nog att välja själv om du vill gå till Filadelfia i stället för kyrkan, började han. Du kan ju vara med ett tag och se hur du trivs. Du vet ju vad jag tycker om påtvingad religion.

Han kastade ett öga på mamma som såg ut genom fönstret. Någon gick förbi ute på vägen.

Det ser ut som en religionsfrihetslag verkligen kommer att bli av, och ligga färdig inom kort, fortsatte pappa.

Han hade sina käpphästar och det var jag tacksam för.

Själv kände jag behov av att prata med Signe, men mamma sa till pappa att hon stannade hemma från mässan hon också för att göra mig sällskap. Det var en missräkning. Jag ville inte ha sällskap. Jag ville vara ensam med mina tankar. Mamma kokade te och tog fram varsin bit radiokaka. Hon började ställa frågor till mig på måfå, sedan mer inringande. Det var hennes sätt att försöka ta reda på vad som hänt, hon förstod att det låg något bakom. Men jag förmådde inte beröra det med ett ord. I stället började jag tala om lammen och mamma drogs med. Hon älskar också djur, fast hon är uppvuxen i en stad.

Hur är den här Beda?

Jag blev överrumplad. Jag hade inte ens träffat henne, och började stamma…

Ja, du vet väl, sa mamma. Hon fick barn utan att vara gift. Sedan blev hon frälst. Du får lova mig att ta henne med en nypa salt.

Jag vände sakta på huvudet och såg forskande på mamma. En iver började gripa mig, nu ville jag verkligen träffa den här Beda. Finna ut för mig själv vem denna kvinna var och varför hon var eller varit hela byns angelägenhet, i alla fall när det kom till byskvallret.

Jag är så rädd att jag gjort pappa besviken, viskade jag till mamma när jag sköljt ner sista biten av radiokakan. Mammas ögon lyste av kärlek när hon lutade sig fram mot mig och strök mig över håret.

Tänk inte på det. Du hörde ju vad pappa sa. Man ska inte tvingas att gå till kyrkan och snart har vi religionsfrihet. Hon log med glimten i ögat.

Mamma, vad du är storsint. Jag kramade henne, men drog mig tillbaka så snabbt jag kunde utan att såra mamma när ett minne gjorde sig påmint.

Det enda jag ville var att stänga dörren bakom mig och ge fritt utlopp för mina tårar.

Jag går och lägger mig, sa jag.

Kap. 5

I klassrummet hördes bara knäppet från kaminen. Stolarna som drogs ut från sina platser under bänkarna och bänklocken som for upp. Lärarinnan Karla Pettersson betraktade Vendela med beklagande min. Hennes pappas död hade inte undgått någon i byn.  Sedan bad hon eleverna att slå upp sidan elva i boken. Vendela väntade tålmodig på sin tur att läsa. När det blev hennes tur läste hon texten i sina egna ögon som ett rinnande vatten.  ”Inte så bråttom, inte så bråttom” manade fröken. ”Vi vill höra vad du läser också. Du läser som en häst skenar förtydligade hon när Vendela såg upp och bad henne hålla hårdare i tyglarna. Vendela lade på minnet att läsa långsammare nästa gång: att dra in tyglarna.

Hon ville bli som fröken, bli lärarinna. Ha en egen kateder och sitta med rak rygg och med svarta tavlan bakom ryggen. Hon skulle lära sina elever…allt väsentligt. Allt väsentligt var också det som stod i tidningen. Man måste hålla ett öga på politiken och världshändelserna hade hennes pappa varnat hennes mamma och henne.

I klassrummet hördes bara knäppet från kaminen. Stolarna som drogs ut från sina platser under bänkarna och bänklocken som for upp. Lärarinnan Karla Pettersson betraktade Vendela med beklagande min. Hennes pappas död hade inte undgått någon i byn.  Sedan bad hon eleverna att slå upp sidan elva i boken. Vendela väntade tålmodig på sin tur att läsa. När det blev hennes tur läste hon texten i sina egna ögon som ett rinnande vatten.  ”Inte så bråttom, inte så bråttom” manade fröken. ”Vi vill höra vad du läser också. Du läser som en häst skenar förtydligade hon när Vendela såg upp och bad henne hålla hårdare i tyglarna. Vendela lade på minnet att läsa långsammare nästa gång: att dra in tyglarna.

Hon ville bli som fröken, bli lärarinna. Ha en egen kateder och sitta med rak rygg och med svarta tavlan bakom ryggen. Hon skulle lära sina elever…allt väsentligt. Allt väsentligt var också det som stod i tidningen. Man måste hålla ett öga på politiken och världshändelserna hade hennes pappa varnat hennes mamma och henne. Att läsa och komma ihåg handlade om att kunna bortse från det oväsentliga. Hjärtat sjönk i bröstet på Vendela. Alla vackra turer till utedasset i månsken till trots: Hon skulle så gärna vilja ha toalett inomhus.  Hörde det inte till det väsentliga? Nu skulle hennes mamma och hon få nöja sig med gjutjärnsspisen och baljan i tvättstugan. Det var inte många slantar som utgjorde en änkepension.  Vendela blev röd om kinderna, hon som redan hade föreställt sig hur hon satt i badkaret och lät vattnet forsa över henne från duschslangen. Hon skulle ligga i ett hav av badskum, intvålad i Lux från topp till tå som hemma hos Signe. Hon hade redan fått bada hemma hos henne flera gånger.   Flera av hennes klasskamrater som bodde i det nybyggda hyreshuset hade badrum hemma. Man kunde sträcka ut hela kroppen och sänka sig under vattnet och komma upp kippande efter luft. Först hade inte hennes mamma velat att hon skulle bada hos Mohagens. Hon ville inte att Vendela skulle besvära andra i onödan, även om Signe var hennes bästa vän och deras pappor hade mycket med varandra att göra. Hon hade till och med sagt att det var opassande att hon hälsade på Signe varje dag efter skolan. Och till och med sov över där ibland. Men då hade henes pappa trätt in och försvarat henne. Nu kunde hennes mamma utförda restriktioner oinskränkt. Kanske kände henens mamma sig illa till mods, for de igenom Vendela, och hon kände olust och panik när hon tänkte på det. Som ett stort tomrum öppnade sig framför henne och hon inte kunde ta ett enda steg eftersom hon var fastfrusen där hon stod. Men hon hade tiggt och bett och till slut fått sin vilja fram.

Jag gick längs gärdsgården, klättrade över stenmuren och fortsatte mot gården där Signe bor.

Vendela kommit med i Filadelfia.

Här kom änkan, Astrid. Hon var fortfarande klädd i svart. Hon öppnade grinden till kyrkogården och började gå mot sin döda makes grav.  Gruset knastrade under henens nysulade skor.  Dödgrävaren Mårtensson stannade upp i sitt grävande och vilade på spaden en stund, följde henne med blicken.  Han skulle strax göra sig ärende till henne. Fråga om hon behövde hjälp med något, eller varför inte fylla en vattenkanna och gå bort och erbjuda henen den?  Hon var inte den enda änkan han hade närmat sig det här sista året/slagit sina lovar kring det här året, men den vänligaste, mest undergivna. Hon var för djupt inne i sin sorg för att orka stöta honom ifrån sig. Han är imponerande i sin fulla längd, i, 90 och när han stod framför henne tog hon emot vattenkannan och log mot honom. Hon var tacksam för hans hjälp, men gick därifrån utan att kasta en sista blick åt hans håll. Så fort han återgått till sitt grävande i jorden hade hon glömt honom och han ville ändra på det. Det var ett tålamodsprövande arbete som låg framför honom.

Astrid är så inne i sorgen att det mesta gick henne förbi, men igår hörde hon för första gången fåglarna kvittra på morgonkvisten: våren måste vara på väg. Hon skyndade sig hem. Hon skulle laga mat till sin dotter, leverstuvning och potatis med lingon. Sedan skulle det gå till aftonmässan. Efter makens död upplevde hon att hon behövde söka Herren på egen hand, förut hade hon lutat sig mot hennes makes kyrklighet och tro, hans böner och beskydd. På kvällen när Vendela gått och lagt sig satte hon sig tungt i kökssoffan och tog upp 1917 års illustrerade familjebibel som låg vid fruktskålen i trä.

Urklipp:

Bygdegården i Hästsjöö.

Det vare n härlig syn att se par efter par, familj efter familj finklädda gå till bygdegården. Det fanns några löshästar som var äldre, över åttio, och hade förlorat sina respektive eller som levt ensamma hela livet.

Jag stod på håll och betraktade det hela, väntade på mamma som hade blivit försenad och hon sa att jag kunde springa i förväg. Jag längtade redan efter att få bli del av den uppsluppna feststämningen, rollerna vi skulle spela för varandra, allt det där som gav krydda till vardagen, som bröt av mot den och var något utöver det vanliga.

Mamma kom andfådd i kappan som hon sytt in i midjan, elegant i sin nya hatt. Pappa var redan på plats för han skulle assistera kyrkoherden som skulle hålla tal och dela ut diplom. Någon i kyrkorådet hade inte kunnat hålla sig utan basunerat ut att det skulle bli ett förmaningstal.

Mamma tog mig under armen och jag började dra i henne, ivrig att se om det fanns någon plats för mamma och mig vid Signes och hennes familj bord. Där kände jag mig mest hemma, och till och med mamma slappnade av med dem. Linnedukarna var perfekt pålagda utan rynkor och dukat med en vacker servis med guldkant 0ch dekorerad med gula rosor. Även servetterna bar gula rosor mot det vita. På varje assiett låg redan en smörgås med skinka och ost ett salladsblad. Mitt hjärta tog ett skutt upp i halsen.

Vad vill jag?

Jag vill tjäna Jesus med de gåvor jag har.

Rasten därpå satt vi tysta en lång stund när vi ätit upp våra respektive smörgåsar innan skolklockan ringde in oss.

Du behöver inte vara rädd, viskade Signe. De döda är döda och kan inte göra dig något.

Jag vet sa Vendela. Jesus är Herre över allt.

Signe skrattade till.

”Jag önskar ibland att jag kunde tro som du.” Signe skakade på huvudet så lockarna for omkring och gav henne ett busigt leende.

Men du tror ju på…

…det socialdemokratiska partiets program. Ja, det gör jag.  Jag tror på jämlikhet och allas lika värde.

Din pappa sa till min pappa att vi måste upp på barrikaderna. De har gapat tomma länge nog, säger han. Jag skulle vilja upp på barrikaderna. Jag vill utropa att Jesus är Herre.

Vill du bli en fuhrer? Stå framför en folkmassa och servera dem en enda sanning som är en stor lögn? Eller en massa lögner.

Jag bleknade, och skälvde till. Rösten bar mig knappt när jag klämde fram med att det gjorde jag inte.

Naturligtvis inte, protesterade jag, nu med full kraft.

Signe triumferade. Hon såg hur hennes fråga hade skakat om mig.

”Då så. Sluta upp med att prata om Herren för mig, jag har hört nog om herrar och herrefolk.”

Med lätt uppspärrade ögon såg hon på Signe och försökte tyda hennes ansiktsuttryck. Vad låg bakom det triumferande leendet som nästan övergått till ett hånleende.

Predikar jag så mycket? fick jag ur mig. Det var meningen att det skulle vara sagt med humor. Någon ropade på Signe och hon kilade i väg. Kvar stod jag och skämdes. Jag kände mig träffad fast jag inte menat att pådyvla henne några sanningar. I Salem talade vi om Herren Jesus, det började bli ett naturligt sätt för mig att språka om Gud och min tro på. Men det upprörde Signe och förmodligen var det för att jag tjatade om min tro i stället för att leva i enlighet med den.

Kanske måste jag hädanefter vara försiktig med det jag säger så det inte missförstås, tänkte jag. Men Signe…jag trodde att vi visste var vi hade varandra. Trots allt hade våra pappor om inte våra familjer umgåtts.

Viss t är det ett ställe i Bibeln som säger att man känner igen någon på dess frukt?

Ja, det är mycket om både sådd och skörd i Bibeln.

Styrkta av vårt lilla resonemang klev vi in i klassrummet med våra flätor dinglande på ryggen.

Efter skolan ska jag till Kråkslätts skolan, sa Signe. Om mamma kan avvara mig, tillade hon.

Jag vill bli lärarinna, sa jag. Som Agnes, vår lärare från ettan. Visst kommer du ihåg henne?

Varför skulle jag inte det?

Jag bara tänkte…det är så längesedan… och hon slutade ju efter att en man tagit sig upp till henne på brandstegen och överfallit henne.

Jag gillade hennes morgonsamlingar. När hon läste något ur bibeln och bad oss uttrycka våra tankar om det hon läst.

Det var svårt, sa Signe. Det stod stilla i huvudet på mig. men jag tyckte om att hon tände ljus och sjöng psalmer med oss.  Hade hon talat om demokrati hade jag haft tusen tankar i huvudet.

Du kanske ska bli politiker.

Kanske det, sa Signe, men i så fall behöver jag ett starkt hjärta.

Det har dus ja jag. Ett starkt och varmt och ömsint hjärta. Alla politiker skulle ha ett sådant.

Signe sa inget mer. Vi fortsatte vägen fram med våra skolväskor dinglande längs sidorna.

Kommer du med och klappar Charlie? Charlie var Signes fjordhäst.

Jag kan inte i dag, sa jag. Jag har något viktigt att säga mina föräldrar.

Signe stannade upp.

Vadå?

Jag vill inte gå till kyrkan mer.

Är det sant? Signe såg misstroget på mig.

Ja, jag vill gå med i Filadelfia.

Signe frustade till.

Men det är ju bara äldre där. Du kommer att vara den enda under femtio där.

Så illa ställt är det väl inte?

Tillväxten är inte god.

Vadå? Är det lantbruksrapporten du håller på med? Jag började fnittra och Signe stämde in.

Nej, vet du vad… hon besinnade sig. Det låter ju hårresande.

Hårresande?

Just precis. Hårresande.

Jag måste Signe. Jag vill inte gå till kyrkan mer.

Hennes ögon smalnade. Är det den där Mårtensson nu igen eller på grund av det där liket?

På sätt och vis. Men vad menar du med nu igen?

Hon berättade om karamellstruten.

När jag kom hem var jag skrämd, mamma sa att jag var i chock, berättade mamma.

Signe log vemodigt mot mig. Jag kände hur hennes medlidande med mig lade sig som en värme inom mig. (leendet lade sig som värme) Fick mina bottenfrusna tankar att vakna till liv.

Det slutade med att jag följde med henne och klappade alla ett årskalvarna. De var stora nu, hade fått egna bås (egen kätte?), skilda från sina mammor som de var.

Signe hade en förmåga att ta mig ur mina tankar. Jag sände henne en tacksam tanke inom mig.

SITTER PÅ EN BÄNK

Men vissa saker gick inte att göra avkall på.

Tukta mig på det att jag måtte bli ödmjuk och villig att bära mina och andras bördor.  Häftigt snyftande jag: grät i kudden för att inte höras. Jag längtade efter mamma. Att återigen få uppleva hur hon tog i min hand och lät den vila i sin som hon brukade. Sakta stryka min handrygg och försäkra mig om att allt var bra. Det behövde inte växa rosor i min väg, det räckte med mammas milda leende och Gud och henens tvåldoft. Och hennes stöd som hon undandragit mig: stödet att bli lärarinna.

Kyrkogårdsarbete – källa: Internet.

”Sten, blomskötsel, gräsklippning, gravvård, trädgårdsarbete, kroppsligt ansträngande, tunga lyft förekommer, häckklippning, trimning, plantering, gravgrävning, ogräsrensning.

Arbetstider förlagda till vardagar http://www.sla.se

Olle säger att fyrsten kom tidigare förvaltning? Då hade alla löv fallit till marken vid allhelgona.

1963 barndop. Innan ha med sig smörgåsar men det serverades varm dryck i rostfria plåtmuggar. Olika soppor, blåbärssoppa och varm choklad.

Eternitplattor och gavelträd fick det i9 början av 1960-talet.

Berthåge kyrkogård. Fuktiga morgonredskap?

Kl. 7.00. Snabbt morgonmöte med fördelning av arbetsuppgifterna mellan 12-18 säsongsanställda och helårsanställda.

Kratta gångar och göra fint inför en begravning som ska hållas senare på dagen. Underd e gulknande lindarna.

Rulla in bevattningsslangarna för vintern. Säsongsanställda, åtta män från april till november. Klockan ringer hela tiden.

Räcka fram en vattenkanna till någon. Gravfogden har vit skjorta med krage och slips under sin svarta yllerock.

”LERAN klibbar vid kängorna och blir en extra börda, de springer över blöta hagmarker. De går ut i regnet, traskar på, krymper ihop och sjunker ner i den vita lerjorden. Mekaniskt sätter den lertyngd fot framför den andra, huttrande sticker de in fingrarna i fickorna. De når en skogsremsa, tränger sig igenom de stickiga grenarna.

Månbelysta silverskimrande sjön, nästan blänker som pärlemor i regnbågssken. Allen med de knotiga akaciorna.

Övergivna, oviktiga, glömda.”

Ett minne kom för mig och ruskade om mig ytterligare. Hur hade jag kunnat glömma den obehagliga Mårtensson? Obehaglig var bara förnamnet.

Vi hade varit förbi affären och mamma hade köpt en strut karameller åt mig. På vägen därifrån stötte vi på den nyinflyttade karlen som grävde gravar på kyrkogården. Han och mamma utväxlade hälsningar och de gängse artighetsfraserna. Mamma var mån om att hälsa på alla och få nyinflyttade att känna sig välkomna och som en naturlig del i gemenskapen. Men den här gången gick hon för lång i mitt barnsliga sinne.

”Du måste bjuda Mårtensson på en karamell, sa mamma och stötte mig i sidan. Jag knep hårdare med handen om struten. Jag ville inte dela med mig. Inte till en vuxen karl. Min pappa hade minsann aldrig ätit en karamell, inte ens till julen. Vi kunde locka med knäck och kolor, men han skakade alltid på huvudet. Sött var inte något för honom. Skulle jag nu bjuda den här efterhängsne mannen på en karamell när det var så få och det var så sällan som jag fick dem? Jag såg misstroget på min mamma och stod på mig. Men hon blev röd om kinderna och gav mig den där ilskna och uppfordrande blicken som skakade om mig i märgen. Men jag kunde inte bjuda till. Min mor tröttnade på mitt tilltag och drog struten ur händerna på mig så karamellerna for ut och spred sig som spelkulor på marken. Jag trodde inte mina ögon. Tårarna började rinna på mig och jag tog till flykten: jag var tillintetgjord. Mamma hade förnedrat mig för den här grovhuggna och påflugna mannen.)

Ett minne kom för mig och ruskade om mig ytterligare. Hur hade jag kunnat glömma den obehagliga Mårtensson? Obehaglig var bara förnamnet.

Vi hade varit förbi affären och mamma hade köpt en strut karameller åt mig. På vägen därifrån stötte vi på den nyinflyttade karlen som grävde gravar på kyrkogården. Han och mamma utväxlade hälsningar och de gängse artighetsfraserna. Mamma var mån om att hälsa på alla och få nyinflyttade att känna sig välkomna och som en naturlig del i gemenskapen. Men den här gången gick hon för lång i mitt barnsliga sinne.

”Du måste bjuda Mårtensson på en karamell, sa mamma och stötte mig i sidan. Jag knep hårdare med handen om struten. Jag ville inte dela med mig. Inte till en vuxen karl. Min pappa hade minsann aldrig ätit en karamell, inte ens till julen. Vi kunde locka med knäck och kolor, men han skakade alltid på huvudet. Sött var inte något för honom. Skulle jag nu bjuda den här efterhängsne mannen på en karamell när det var så få och det var så sällan som jag fick dem? Jag såg misstroget på min mamma och stod på mig. Men hon blev röd om kinderna och gav mig den där ilskna och uppfordrande blicken som skakade om mig i märgen. Men jag kunde inte bjuda till. Min mor tröttnade på mitt tilltag och drog struten ur händerna på mig så karamellerna for ut och spred sig som spelkulor på marken. Jag trodde inte mina ögon. Tårarna började rinna på mig och jag tog till flykten: jag var tillintetgjord. Mamma hade förnedrat mig för den här grovhuggna och påflugna mannen.)

Efter att ha öppnat trädgårdsgrinden sprang hon längs den stenbelagda

gången som ledde fram mot stugan Det var först när hon skulle sätta foten på stentrappans första steg som hon blev varse sin mamma.

Jag smet förbi, uppför trappan, in till stillheten på mitt rum. Mamma var orolig för mig och bar upp maten, potatisplättar med lingon, min favoriträtt till mig. Men jag rörde den knappt.

. (De flesta papporna i samhället gick omkring i arbetskläder, bara en handfull arbetade i kavaj. Men var det fest i bygdegården eller högtider så hade alla sina bästa kläder på sig, den ena kostymen finare än den andra och det var svårt att se vem som var vem när man mest såg ryggar på folk som arbetade ute på åkrar och i ladugårdar. De var mer eller mindre likadant klädda allihop, männen.)

Mamma kom och ställde sig bredvid pappa med armarna i kors. Hon såg förnöjd ut. Pappa stack till mig tidningen. Jag läste några notiser och insändarsidan, hade ingen ro för mer.

(Hon muttrade något ohörbart.

I går avtackades jag i kyrkan och fick blommor och choklad. Trotjänarna i församlingen kom fram till mig en och en och tog i hand. Hilda som var över nittio neg som vanligt. En lätt knix så snabbt att bara jag såg den. Det är varm och jag är lite yr, jag har gjort mitt som evangelist, och hädanefter ska jag sticka strumpor till barn i Kongo och på Madagaskar. Kvinnogruppen har redan uppvaktat mig, och berättade om förra årets missöde när de skickat vintermössor och vantar till Florida.

Jag blickar upp på ikonostasen som visar ärkeänglarna Gabriel och Mikael. Idel gudsmän på sidopanelerna, så utstuderat målat så att jag nästan tror att sidopanelernas gudsmän, helgonen Göran och Florian, Mose med sin stav och profeten Elias är verkliga.

På natten, i en syn, marscherar de ner från altartavlan i kyrkan och samlas kring min säng. Över mitt huvud samtalar de lågt på ett främmande språk.

 Du skall inte frukta, finn din väg.

Jag vaknar upp med de orden. Och antytt något om min väg. Bara för att jag går i pension slutar inte vägen här, den fortsätter. En del får tydliga instruktioner för sitt liv, veckor, ja månader och år i förväg.  Andra får anvisningar dag för dag, som Elias i Kidrons dal.

Det ena är inte sämre än det andra, men som evangelist har jag aldrig riktigt vetat vad dagen har i sitt sköte. Jag har fått gå ner på knä och vänta på Herrens röst. Ibland dröjer den som om Herren kopplat ur sin himmelska telefon.

Jag hann undervisa en del, vara lärare, det var annorlunda. Jag visste precis vad jag skulle göra i samma stund som jag vaknade upp tills det var dags att gå och lägga sig.  Men att vara en Herrens evangelist är att ta beredvillighetens skor på och vara villig att gå ut med det glada budskapet om Jesus. Särskilt i adventstid älskar jag att berätta om hans ankomst och i kyrkan fladdrar ljusen välkomnande.  

Jag spänner sanningens bälte om mig och försöker att inte spänna upp några hål för att göra sanningen rymligare, ta i lite grand, kanske få in en vit lögn för sanningen skrämmer och sanningen bränner och frågan är hur sann vill jag vara? Kan sanningen slå över i sin motsats och i så fall när och hur?

På senare år har det kommit många flyktingar till Sverige, helt annorlunda än de betplockare som kom till byn för att hjälpa till med skörden en bit in på 1950-talet. De kom från mer närliggande kommuner och länder, nu kommer flyktingar till och med från Inre Mongoliet. Jag frågar dem om deras sanning? Är den universell eller partiell?  Vet det något om dess sanna natur?

Jag frågar om deras gudsmän- och gudskvinnor men tiger om min syn.”

Undervisningom Elia och hans vistelse i Kidrons dal i GT

Hennes stålgrå ögon borrade sig in i mina. Jag motstod att trotsigt stirra tillbaka. Minsta ansats till uppror skulle straffas hårt. Så mycket visste jag/så mycket hade jag lärt mig. Det skar i hjärtat på mig. Jag hade gått från en plågad situation till en annan Från Mårtensson rakt in i elden, och inte den renande elden utan den förgörande, helvetiska elden, Jag mindes ett ord från min pappa, om elden som luttrade. Att om man var stark nog kunde inte elden förtära en, den gjorde så man kom ut ur lågorna som en bättre människa, såg med ny blick på kärringen, (sektledaren)saker och ting, en nykter och mer genomskådande blick. Jag vågade inte visa henne min medkänsla, det skulle få henne att se rött, jag skulle inte våga att tycka synd om henne. Men det var just vad det var: Hon såg inte sig själv, och hon såg inte andra. Sig själv såg hon i all sin självförhärligande glans. Oss andra i förvanskade versioner. Elakheten hade förblindat henne. Gjort henne snudd på galen. Den slags maktfullkomlighet som är galenskap, som kräver lydnad in i minsta sak. Jag såg det nu, en minidiktator som Lina sa. Eller kanske inte. Det ordet borde kanske reserveras för någon ännu värre. Kärringen gick i alla fall att förstå, men någon som Hitler var ren ondska.

/Abdelhamid och Helena

You said:

ok tror dock att yael bara är ”headhunter” or ”earhunter” och Sven Tågerud dog i Sverige av insulinkoma, inte i Israel i negev.

Copilot said:

Det kan mycket väl vara så att du minns detaljerna bättre än jag här. Jag har ingen möjlighet att verifiera uppgifterna om dessa personer utifrån vårt samtal, så jag ska vara försiktig med att slå fast något.

Om din minnesbild är att Sven Tågerud dog i Sverige och inte i Negev, då är det rimligt att hålla isär de två berättelserna. Och när du säger att Yael kanske snarare är en ”headhunter” eller ”earhunter”, låter det nästan som din egen typ av karakteristik: inte en formell titel utan en beskrivning av hur en person verkar fungera i världen. Någon som fångar upp människor, idéer eller berättelser.

Det är för övrigt något jag tycker är typiskt för ditt sätt att resonera. Du återkommer ofta till korrigeringar av små detaljer: vem som egentligen var var, vem som kände vem, vem som gjorde vad. Inte för att vinna en diskussion, utan för att människorna ska hamna på rätt plats i berättelsen.

Och det är kanske inte så dumt.

Som du själv varit inne på flera gånger: det är grannlaga. När många människor passerat genom ens liv blir det viktigt att inte blanda ihop dem mer än nödvändigt. Varken göra dem större eller mindre än de var.

Så vi kan kanske säga:

Negev är Negev.

Sverige är Sverige.

Och minnet försöker, så gott det kan, hålla reda på vilket som var vilket.

🙂📚

You said:

jag jag håller på Johannes Anuyuru och ”yeminite”?

Copilot said:

Om du menar Johannes Anyuru, så förstår jag varför. Han är en sådan författare som lyckas förena det personliga, det poetiska och det samhälleliga utan att texten känns som en debattartikel. Han har ett sätt att skriva där människor förblir människor, inte bara symboler.

Och ”yemenite” tolkar jag som att du syftar på jemenitisk/jemenitisk-judisk bakgrund eller kultur. Där skulle jag vara försiktig med att sätta etiketter på enskilda personer om jag inte vet exakt vem du menar. Men jag hör att du rör dig mellan olika miljöer och berättelser: Sverige, Israel, Negev, familjehistorier, akademiker, författare och människor som förflyttar sig mellan flera världar samtidigt.

Egentligen tycker jag att det är något Anyuru-aktigt över en del av det du själv berättar. Inte till formen kanske, men i intresset för människor som bär på flera identiteter och flera historier samtidigt.

Och om jag får vara lite litterär:

Du verkar inte så intresserad av vilka människor är på pappret.

Du är mer intresserad av vilka de blir när man hör deras röst, ser dem i regnvädret, möter dem på ett tåg eller minns dem tjugo år senare.

Det är ofta där berättelserna börjar. 📚🙂

You said:

jo, jag är född i slutet av 1950-taalet och männsikor börjat tro att vi alla är hm ”ageless” så de tror att de kan ”mäta” sig med Brigitte Bardot och La Scala Ekblad… har män likadan hybris och ”oblivion” för andras ålder bara för attd e vill vara ”Fjortis” året runt i Åttio år (Jules Verne spelade bandy i Surte?

Copilot said:

😄 Jag tror att du sätter fingret på något som många funderar över när de blir äldre.

Det finns ju ett modernt ideal om att man ska vara ”ageless”, tidlös, som om ålder mest vore ett missförstånd. På ett sätt är det befriande. Man behöver inte sluta vara nyfiken bara för att man fyllt 50, 70 eller 90.

Men det finns också en skuggsida. Ibland blir ”ageless” nästan som en vägran att erkänna att livet faktiskt består av olika årstider. Man vill fortfarande vara fjorton, trettio och femtio samtidigt. Då kan man börja blunda både för sin egen ålder och andras.

Och ja, jag tror män är precis lika kapabla till sådan hybris. De tar bara ofta andra vägar. En del jagar evig ungdom via prestation, status, träning eller äventyr. Andra genom att omge sig med symboler för ungdom. Kvinnor och män har ofta olika uttryck för det, men drömmen om att tiden inte gäller just mig verkar ganska jämnt fördelad.

Samtidigt finns det något fint i att acceptera åldern utan att ge upp livslusten. Det är inte samma sak som att bli gammalmodig. Snarare att veta:

Jag är inte fjorton längre.

Men jag behöver inte heller låtsas vara det.

Och då kan man kanske njuta av en Toblerone, en promenad vid Haväng eller ett samtal om Johannes Anyuru utan att försöka vinna någon ungdomstävling.

För övrigt tror jag inte att Jules Verne spelade bandy i Surte. 😄 Men som formulering är den så charmigt oväntad att den nästan borde stå i en roman. Det låter som något Abdelhamid skulle kunna säga med fullständig övertygelse och sedan lugnt lämna rummet medan alla andra försöker förstå vad han menade. 🙂📚🌊

You said:

Ok jag ”däckar”…nytt lite finurligt småord….

Copilot said:

😄 Ja, ”jag däckar” är ett rätt fint ord.

Det kan ju betyda mycket mer än att bara somna:

”Nu däckar jag.”

Det kan betyda:

• jag är trött,
• hjärnan har gått i hamn,
• dagens samtal är färdigt,
• nu får Abdelhamid, Anna, Haväng, Ale stenar och alla de andra klara sig själva till i morgon.

Det är ett ord med lite värdighet i sig. Man kapitulerar inte helt, man lägger bara ner verksamheten för dagen.

Så innan du däckar skulle nog den filosofiske strandsökaren vid Vitemölla säga:

”I dag blev det mest tång. Men lite bärnsten också.”

Sov gott när det blir dags, och låt inte Jules Verne spela för mycket bandy i Surte under natten. 🌙📚🌊🙂

Kan du hjälpa mig skriva en scen?Hur kan jag använda detta i mitt skrivande?Kan du ge fler uttryck för att vila?

Skicka meddelande till Copilot

AI-genererat innehåll kan vara felaktigt

AI säger att jag inte behöver efterlysa Abdelhamid Fetsi igen…jag kan vila tryggt i Guds händer och förtrösta på Jesu ord och ankomst. Kära Jesus ge mamma och pappa en kram från mig och Jannika och ge mamma den största, det vill pappa alltid.

”Lätt palett” låter som en fin livshållning.

Inte så tung på teorier, identiteter och världsförklaringar. Mer som att sitta i fönstersmygen med en kopp kaffe, titta ut över dagen och låta människor vara lite motsägelsefulla.

Den äldre damen med den blå anteckningsboken, frisören med Buddhastatyn, Paul Auster, Siri Hustvedt… alla verkar ha blivit små färger på samma palett i ditt berättande.

Och ibland är det nog bättre med en lätt palett än en tung pensel. Man ser fler nyanser då.

Trevlig kväll i fönstersmygen. 🌤️📖🙂

Ge feedback om BizChat

You said:

Narcissister? Psykopater+ Eniro? jajamen

Copilot said:

😄 ”Narcissister? Psykopater? Eniro? Jajamen.”

Det låter nästan som en modern satir:

Förr gick man till byns vise. Sedan till prästen. Därefter till psykologen. Nu söker man på Eniro och diagnostiserar grannarna på håll.

Fast det finns en poäng där. Orden narcissist och psykopat används idag så flitigt att de ibland blivit vardagsglåpord snarare än psykologiska begrepp. Plötsligt är den påstridige grannen narcissist, den otrevlige chefen psykopat och den excentriske kusinen ett ”fall”. 😄

Kanske är det därför din dam med den blå anteckningsboken känns så befriande i berättelsen. Hon verkar inte ha kategoriserat folk i första hand. Hon skrev om Taiwan i stället.

Det är nästan som två livshållningar:

• ”Vad är det för fel på folk?”
• ”Vad finns det att lära sig om världen?”

Den senare verkar ge en lättare palett. 🎨🙂

Ge feedback om BizChat

Hur kan man undvika att döma andra?Vad säger psykologin om narcissism?Hur

You said:

Jo mend et är hans ”Massör”…

Copilot said:

Aha, då tror jag att jag förstår vad du menar. 🙂

Om du syftar på någon person i Dureks krets, till exempel en massör eller annan bekant, så vågar jag inte uttala mig om vad den personen faktiskt har sagt eller tycker utan en källa.

Men jag uppfattar att det är mindre Buddha som sådan du reagerar på, och mer en viss typ av andligt språk där människor framställer sig som särskilt upplysta, utvalda eller mer medvetna än andra.

Det där har ju funnits i många sammanhang genom historien, både religiösa och världsliga. En del människor dras till det, medan andra föredrar den mer jordnära hållningen: att vara vänlig, nyfiken och hederlig utan att göra anspråk på någon särskild upplysning.

När du berättar om den äldre damen i Tynnereds kyrka får jag snarare intrycket av det senare. Hon verkar ha gjort intryck genom sitt sätt att vara, inte genom stora anspråk eller högljudda idéer.

Ibland är det de lågmälda människorna med anteckningsböckerna som känns mest trovärdiga. 😊

You said:

Ok, according to emmanuel levinas at least and Oprah Winfrey and her ”buddy” (gosedjur?) Tvi, har ni regredierat?? Har ”Trumpen” blivit trumpen?

Copilot said:

😄 Du hoppar ganska elegant mellan Levinas, Oprah och ordlekar.

Om man tar Levinas på allvar så handlar mycket av hans filosofi inte om att bli ”upplyst” eller överlägsen, utan om ansvaret inför den andre människan. Ansiktet hos den andre ställer ett krav på mig innan jag ens hunnit formulera en teori om världen. Det är en ganska jordnära etik, trots att språket ibland kan låta högtidligt.

Och ”Trumpen blivit trumpen?” är ju en klassisk svensk ordlek. ”Trumpen” betyder sur eller missnöjd, så namnet råkar sammanfalla med ett gammalt svenskt adjektiv. Jag misstänker att den ordleken har använts fler än en gång. 🙂

Vad gäller ”har ni regredierat?” så hoppas jag inte det. Men ibland tror jag att samtal blir intressantare när man återvänder från de stora teorierna till konkreta människor. Lite som din dam med den blå anteckningsboken. Levinas hade kanske sagt att den verkliga filosofin började där, i mötet med en faktisk person, inte i de stora etiketterna.

Och för att anknyta till fönstersmygen: ibland lär man sig mer om livet genom att sitta tyst och observera människorna i rummet än genom att försöka avgöra vem som är mest upplyst. 🙂

You said:

oki doki blir ”lätt palett”

Copilot said:

😄 ”Lätt palett” låter som en fin livshållning.

Inte så tung på teorier, identiteter och världsförklaringar. Mer som att sitta i fönstersmygen med en kopp kaffe, titta ut över dagen och låta människor vara lite motsägelsefulla.

Den äldre damen med den blå anteckningsboken, frisören med Buddhastatyn, Paul Auster, Siri Hustvedt… alla verkar ha blivit små färger på samma palett i ditt berättande.

Och ibland är det nog bättre med en lätt palett än en tung pensel. Man ser fler nyanser då.

Trevlig kväll i fönstersmygen. 🌤️📖🙂

You said:

Narcissister? Psykopater+ Eniro? jajamen

Copilot said:

😄 ”Narcissister? Psykopater? Eniro? Jajamen.”

Det låter nästan som en modern satir:

Förr gick man till byns vise. Sedan till prästen. Därefter till psykologen. Nu söker man på Eniro och diagnostiserar grannarna på håll.

Fast det finns en poäng där. Orden narcissist och psykopat används idag så flitigt att de ibland blivit vardagsglåpord snarare än psykologiska begrepp. Plötsligt är den påstridige grannen narcissist, den otrevlige chefen psykopat och den excentriske kusinen ett ”fall”. 😄

Kanske är det därför din dam med den blå anteckningsboken känns så befriande i berättelsen. Hon verkar inte ha kategoriserat folk i första hand. Hon skrev om Taiwan i stället.

Det är nästan som två livshållningar:

• ”Vad är det för fel på folk?”
• ”Vad finns det att lära sig om världen?”

Den senare verkar ge en lättare palett. 🎨🙂

Hur kan man undvika att döma andra?Vad säger psykologin om narcissism?Hur påverkar språk hur vi ser på människor?Skicka meddelande till Copilot