Vendela Grindbjörk

Det är guldgul mellan hyreshuset i solnedgången, det lutar mot orange men riktigt så brinnande är det inte. Små fåglarna kvittrar och sjunger. Snart är månen framme, det borde vara halvmåne i kväll. Igår var det bara en tunn strimma som en strimma av hopp.

Druvorna ligger tungt mot husväggen. Strax ska hon ut och skotta. Männen far iväg tidigt på morgonen och överlåter även grovjobbet hos dem. De håller på att starta filialer och det ryktas om husköp och överlåtelser. Deras speciella typ av tro behövs menar Alrik, deras dogmer kan förändra hela bygder. När landsbygden är erövrad är det tur. Jens menar att det vore vettigare att starta i städerna. I en stadsdel och bygga upp något, sedan gå vidare och försöka etablera sig i nästa.

Alarik gillar inte städer i motsats till Jens. Han vill börja med landsbygden, med det som är välbekant för honom, där han känner sig hemma. Hilma tänker att en vacker dag går de skilda vägar, två bröder lika viljestarka, envisa och fåfänga. Hon har inte förstått förrän nu att det råder en maktkamp mellan dem. Men de behöver varandra, har samma övergripande mål. Hon slår igen boken och smyger ut. Det har blivit farligt att ha spetsade öron, att överhöra. Och hon vill verkligen inte tjuvlyssna eller indirekt få glimtar om deras förehavanden. Deras vänförsamling håller på att utvecklas till något annat, mer auktoritärt och främmande. Detta ger en besk smak i munnen. Om de ändå kunde ägna sig åt något mer vardagligt och banalt. Inte smida storslagna planer över henne och de övriga i lilla Betel.

SERIÖST VENDELA

Fåordigheten skrämmer Vendela – kastade in henne i ett vacuum där tiden tycktes stå still: Tingen förtingligades, avvisandet av det lätta flödet av småprat, trevligheter, utrop och inandningar, det var som ett helt universum hade försvunnit med hennes pappa.

Kap. 1

Det lätta regnandet hade övergått i skyfall.  Den nya skolväskan som Vendela hållit över huvudet skyddade henne inte längre, armarna värkte. Det klafsade om kängorna och vatten läckte in. Nu var de tunga, och sista biten hem tycktes oändlig. Då fick hon syn på ljuset som strömmade ut genom den halvöppna kyrkdörren. Utan att tänka sprang Vendela snubblande uppför grusgången mot den bastanta träporten. I kyrkan kunde hon skyla. och kanske var hennes pappa som arbetade som kyrkoherdens För sin inre syn möttes hon redan av den välbekanta altartavlan med Jesus och de tre vise männen i ett stall i Betlehem. Hon tog de tre trapporna i ett par språng och sköt sedan upp den svartmålade dörren för att stiga över tröskeln

 Men först ruskade hon av sig regnet så gott hon förmådde, stampade med fötterna så vattnet stänkte vida omkring. Det rann alltjämt från hennes kläder när hon hastade genom vapenhuset med dess stenbeläggning och fortsatte in i altargången. Hon ryggade tillbaka och gnuggade ögonen för att kunna se ordentligt. En öppen kista med ett lik i stod i gången. Hon hade sett alla möjliga slags människor i kyrkan, en del i hörn, höljda i dunkel. Någon som knäböjt framför altarringen. Men ett lik? Aldrig.

 Hon blev rädd, rädd för döingen. Vad gjorde den där?  Var det verkligen en död människa hon såg? En man med kal hjässa, fårat ansikte, och slutna ögon. Rädslan förändrade atmosfären med ens, den blev kallare och mer ödesdiger. Den isande kylan sipprade in i Vendela. Det var som om hennes hjärta höll på att stanna. Hon vände mig om och skulle börja springa när det hördes tunga steg bakom henne. Hennes hjärta for upp i halsgropen. Vågade hon springa, tänk om det var kyrkoherden? Men hade han verkligen så tunga steg? Andfådd däremot var han… Var fanns hennes pappa i detta ögonblick? Hur hade hon kunnat inbilla sig att kyrkan skulle kunna skydda henne från regnet eller att hennes skrivbordspappa skulle vara här?

Två armar slöt sig om hennes midja. Höll henne i ett skruvstäd. Det var dödgrävaren. Det förstod hon på stövlarna. Hon skulle just till att skrika när han lade sin fuktiga hand över hennes mun medan den högra gled iväg nedåt, tog henne hårt mellan benen. Även om Vendela förmått att ropa på hjälp så skulle det ha varit förgäves för dödgrävaren skulle snabbt ha strypt varje ord som kom ur henne. Nu flåsade han i hennes öra, viskade något onämnbart, tornade upp sig som en jätte bakom tolvåringen i sina styva, torra kläder och var omöjlig att göra motstånd mot. Instinkten sa henne att fly, men det gick inte. Han var så gott som den starkaste mannen i bygden på grund av sitt grävande. Det var som i drömmen ibland, att hon var jagad, men inte kunde röra sig. Inte röra sig. Hon vacklade till, knäna bar henne knappt, så darriga och svaga var de. Hon fruktade för att falla, men klarade sig och blev varse att Stigbert Mårtenssons grepp hade lossat något då hans hand som hade varit i grenen på byxorna nu var sysselsatt med att gräva innanför hans egen byxlinning… Hon hotades av att översköljas av ännu mer mörker, något farligt. Hon måste uppbåda alla sina sinnen.

Vendelas fötter tog spjärn mot altargångens stengolv: Som om hon hämtade kraft från det samtidigt som hon inom sig vädjade till Gud att han inte skulle ta sin hand ifrån henne, inte överge henne här i hennes dop kyrka inför en hädangången och en person som framträdde likt en Goliat, utan att någon stod henne bi.

Hon kom ur förstelningen och krängde till samtidigt som hon vrålade med hög röst. ”Släpp mig.”

Undret skedde. Mårtensson släppte Vendela och hon sprang som aldrig förr.

Rätt ut genom kyrkdörren sprang hon. Utanför kyrkogårdsmuren stannade hon till, tog stöd mot den med händerna och kräktes häftigt. Dödgrävarens tag om midjan, hans smutsiga hand över hennes mun och handen där nere i grenen och liket i kistan med uppslaget lock blandades ihop som i en tavla av Chagall där kor kan flyga och små flickor kan få änglavingar.

Hon förstod inte hur hon någonsin skulle kunna sätta sin fot i kyrkan igen. Dödgrävaren hade inte bara att skändat henne, han hade skändat Guds rum, kyrkobyggnaden. Hur skulle hon någonsin kunna förknippa kyrkan med Guds närvaro igen? Det var som om Mårtenssons andedräkt kom farande efter henne, en rutten lukt, en lukt av as och förmultning. Hon kunde inte fort nog komma bort från kyrkan och dess område, ut ur byn, och vika av in på grusvägen som bar hemåt. Men vad skulle hon säga till sina föräldrar? Vendela stannande upp ett ögonblick. Nog skulle hennes mamma se att något var i oordning?  Dessutom darrade och skälvde kroppen som toner från ett ostämt stränginstrument, tänderna skallrade. Hon bannade sig själv för att hon så impulsivt hade kastat sig innanför kyrkporten.

Vendela försökte att blinka bort tårarna och förödmjukelsen, men den blandade sig med skammen över att ha blivit tagen på och det på stället mellan benen – det mest förbjudna – av alla ställen. Hon visste inte var hon skulle göra av sig…Varför hade Gud låtit detta hända? I Hans eget hus dessutom?  Hon var förblindad av tårar när hon öppnade trädgårdsgrinden, missade handtaget ett par gånger innan hon fick upp den. Att ett under hade skett, att hon hade kommit loss hade Vendela nästan glömt. Nu skulle ingen vilja gifta sig med henne, det var hon övertygad av. Inte nu när Mårtensson hade varit på henne. Hon sprang med regnet som piskade henne i ansiktet, som om det var hon som straffades och inte Mårtensson. Framför huset var hon tvungen att stanna på gången och hämta andan: böja sig i en båge framåt och lägga händerna på knäna. Benen bar henne knappt, och hon var på väg att falla när hennes mamma Malin tog tag i henne och hjälpte henne in.

Hon hade stått i dörröppningen med en bekymrad min utan att Vendela ens hade lagt märke till henne, förblindad av regnet, sina tankar och tårar som hon var. Hon som hoppats på att ingen skulle vara hemma och möta henne i hennes utsatta, bedrövliga och genomdränkta tillstånd.

”Jisses, vad blöt du är.” Mamman hjälpte henne snabbt av med ytterplaggen medan hon kastade en blick ut genom ytterdörrens lilla fönster för att se om Vendelas pappa var i antågande. Han brukade få skjuts hem av Inga på pastorsexpeditionen när vädret inte bar sig.

Det rann vatten längs ryggen på Vendela, vatten som kom från kilat sig innanför kragen på jackan och som klibbade mot huden.

”Bums ner i källaren och ta av dig alla kläder och sätt dig badkaret. Varmvattenberedaren är på.”

Vendela for ner för trappan till källaren och fick hålla igen gråten när hon hörde hennes mammas vänliga, glättiga men bekymrade röst. Grät av lättnad för att hon hade någonstans att ta vägen, att hon inte kördes ut ur huset, besudlad av Mårtensson som hon var. Vendela hade hört historier om unga flickor som blivit körda på porten för att de råkat i omständigheter, som tanterna i mammans syjunta uttryckte det.

Badkaret i emalj stod på skrangliga fötter i ett hörn av tvättstugan. Vattnet rann från en slang vars munstycke var fastskruvat vid en av kranarna vid tvättstället där mamma utförde all handtvätt.  När hon fått av sig alla kläder och försäkrat sig om att ingen objuden gäst stod dold i någon vrå klev hon i.  Hon skulle vid bästa första tillfälle leta efter ett ställe där hon kunde knyckla in sina långbyxor och aldrig mer behöva se dem. Kanske hon rentav kunde elda upp dem? Hon ville ha bort dem från sin syn, slippa påminnas om det obehagliga. Inte minst Mårtenssons andedräkt i nacken som luktade ruttet.

Hon ryckte till när hennes mamma komma ner för trapporna. Hon räckte henne en alldeles ny Barnängens tvål och doften svepte in henne i något trösterikt. Hon såg in i sin mammas blick, så upptagen med hennes väl och ve. En del av henne ville kasta sig i famnen på henne, bli tröstad och omhändertagen som när hon var liten och det räckte med att mamma blåste på ett skrapsår för att det onda skulle gå bort.

Varför i alla sina dagar tog du så lång tid på dig att komma hem i dag? muttrade mamma medan hon lade fram det stora badlakanet i frotté.

Vendela svarade inte.

Resolut tog hon tag i hennes hår och började tvätta det.

Vendela knep ihop ögonen, helst ville hon bli lämnad i fred.

”Ge mig tvättlappen,” sa Vendela när mamma tänkte skrubba henne också.

Mamma gav henne tvättlappen och lämnade henne. Hon skrubbade sig överallt. Utom där. Där förmådde hon inte gnugga sig. Skämdes över att vara flicka för första gången. Över att vara så hjälplös. Hans stora grova, håriga händer med jord under naglarna. Fasan och illamåendet kom över henne igen. Det svartnade för ögonen.

 Det var omöjligt att säga hur mycket försenad hon blivit på grund av att hon frestats att söka skydd undan regnet i kyrkan. Men visst hade Signe hennes bästis och hon stått och pratat på deras vanliga ställe tills de var tvungen att springa åt varsitt håll (med skolväskorna som skydd över huvudet). En envis tår hade just börjat leta sig ned för hennes ena kind och hon gjorde sitt bästa för att blinka bort den.

När vattnet börjat bli kallt lät hon det rinna ut, sedan fyllde hon på med nytt varmt.

”Du behöver inte göra av med allt varmvattnet.”  Det var mamma som kommit ner igen.  Hon var inte så barsk som hon lät. I själva verket njöt hon av att kunna ge Vendela ett varmt bad sju gånger i veckan om det så skulle vara. Hon slängde sitt prickiga förkläde i tvättkorgen och bad henne skynda på eftersom maten stod och väntade på rummet.

Insvept i ett badlakan smög hon förbi köket. Erling, Signes pappas och pappas röster hördes ut i trapphallen inifrån köket genom springan i dörren.

När hon långt senare kom ner, påbyltad, för att gå till dasset, hade pappa förflyttat sig till sin favoritfåtölj i vardagsrummet. Kavajen hängde över en stol och skjortan med manschetter var utbytt mot en flanellskjorta. Han läste gårdagens Svenska Dagbladet som kyrkoherdens syster Edla Camms hembiträde överlämnade till honom varje dag.

 Pappa tittade upp och log när hon kom in i rummet för att hälsa.

”Jag hörde av mamma att du tänkte skyla i kyrkan men överraskades av Emil Andersson som ska begravas i morgon.”  Du behöver inte vara rädd för de döda, sa han. Och Emil Andersson är en troende man. Han har aldrig hoppat över vare sig söndagsgudstjänsten eller något möte i bygdegården om han inte haft laga förfall. Han smålog mot henne, som för att ingjuta lugn.

Vendelas första tanke var att mamma och pappa hade pratat om henne igen, om att hon var ”känslig”. Hon hatade det. Det började efter en julfest när hon var fem och blivit knuffad in i ett element och fått en allvarlig hjärnskakning. Hon var inte känslig. Det fans andra som var tiofalt känsligare i så fall. Men hon log tillbaka, ett hastigt, innan hon gick ut till dasset. Men så vände hon sig om.

”Pappa vill du stå i förstun medan jag går till avträdet? ”

Pappa suckade.

”Ja, men jag har ju sagt att du inte behöver vara rädd. Och Gud vakar över de sina.”

Vendelas hjärta öppnade sig vid de sista orden han sa medan hon gick mot utedasset i månens sken. Tron levde, den fanns i hennes hjärta. Hennes gudstro kunde inte Mårtensson ta ifrån henne. Vant balanserade hon på plankorna som var utlagda sista biten eftersom marken runt dasset brukade bli sankt och lerig.  När hon såg sin pappa stå och speja ut i trädgården och se till att hon kom tryggt tillbaka ville hon berätta för sin pappa vad som hänt, men hon förmådde inte. De gick inte att få fram orden, hon bara såg den förfärliga scenen framför sig, hörde de sjuka, slippriga orden, kände hans hastiga, grova rörelser in på skinnet, hur han hållit fast henne. Lukten från andedräkten och från liket, det var vad hon inbillade sig i alla fall. Och hur lukterna blandades, stöptes samma som i en mortel. Hon kräktes rakt ut, kunde inte hejda sig.  Hennes pappa bleknade och hjälpte henne in. Sa att han skulle säga åt mamma att komma upp med te och skorpor.

När hon nästan var uppe för trappan ropade hennes pappa att det var inte länge till som hon skulle behöva gå ut för att uträtta sina behov. Erling, som förutom att vara bonde var rörmokare och kunnig på det mesta och han hade suttit och skissat på förändringar:

”Vi ska byta ut gjutjärnsspisen och låta göra toalett inomhus och med ett riktigt badrum”.

Pappa hade länge haft stora planer för stugan och arbetet skulle ta sin början under novemberlovet. Det fanns en optimism som hade att göra med att kriget var över sedan några år: Saker och ting började bli bättre, enligt pappa.

Men inom sig var Vendela rädd för att hon skulle sakna rundorna till avträdet i för det var något av en andhämtning att få komma ut kvällar eller tidiga morgnar och beskåda himlen och alla dess fenomen och uppleva ett en vederkvickande och porlande glädje genomfor henne under Guds väldiga himmel. Men sätta sin fot i kyrkan igen ville hon inte. Men skulle det innebära att hon inte skulle kunna bli lärare? Det vill säga uppfylla sin högsta önskan?  Om hon blev gift eller inte var inte alls lika viktigt, bara hon fick bli lärare som sin fröken Agnes som varit hennes lärare i ettan och tvåan.

(Det var vad hon bad Gud om i sin aftonbön.)

Kap. 2.

Hon tvärstannade vid trappans fot, den som leder upp till lägenheten som förut var fröken Agnes, men som numera är omgjort till lärarrum/ nu är det enbart lärarrum. Det doftade riktigt kaffe från frökens våning.  Det ligger på andra sidan trappan som leder upp till lärarrummet. Det som varit frökens lägenhet tidigare, fröken Agnes som så brådstörtat hade varit tvungen att ge sig hem till sin by i Norrland utan att ens ta farväl av Vendela. Vendela som hade avgudat sin fröken i första klass. Signe och jag tittade på varandra och log stort. Drog in den aromatiska doften. Det var annat än cikorians bitterhet. Dessutom var cikoriakaffe i jämförelse med vanligt kaffe så gott som doftlöst. Vi visste att kaffedoften betydde att frökens syster varit på besök, och att fröken skulle vara på gott humör så länge kafferansonen varade.

Vi var klassens ordningsmän och hade skickats i väg till materielrummet för att hämta planscher på ätbara respektive giftiga svampar. Materielrummet ligger på andra sidan trappan som leder upp till frökens lägenhet. 

”Varför har du dina bästa byxor på dig i skolan? nästan viskade Signe. Och varför kom du för sent? Jag väntade på dig jättelänge, men så mindes jag att pappa sagt något om att du hade varit ute i ruskvädret i går och förkylt dig…”

”Jag berättar senare,” sa jag och stoppade planscherna under vänster arm och öppnade dörren till den trånga korridoren där våra jackor och kappor hängde och luktade svett och matos, tvättmedel och ladugård.  Dörren till klassrummet stod öppen och vi gick in och ställde upp planscherna vid katedern.

Värst vad ni dröjde, sa fröken.

Det var skönt att gå och sätta sig i bänken. Morgonen hade varit hektisk för mamma hade letat efter mina byxor in i det sista. Byxorna som jag hade gömt och aldrig ville se igen. I all hast hade hon fått plocka fram ett par gamla byxor med ett litet hål på ena knäet som hon aldrig lappat. De var aningen korta i benen och skulle förmodligen skänkas till Röda Korsets julbasar senare i vinter. När jag skulle dra dem på mig fastnade foten i hålet: Det ratschade till och hålet blev ännu större. Det slutade med att jag fick ta finbyxorna. Egentligen hade mamma velat att jag stannade hemma.

”Du var ju helt utslagen i går,” påminde hon om. Men jag hade stått på mig.  Sagt att jag kände mig frisk som en nötkärna och upprepat som en papegoja att jag inte ville halka efter i skolarbetet även om just den risken kanske inte var så väldigt stor; speciellt inte om det bara skulle handla om en dag. Jag ville tio gånger hellre vara i skolan än tillbringa dagen hemma och hemsökas av bilder från altargången som inte försvann hur hårt jag än blundade ögonen.  Det bästa var att ha någonting att göra, någonting som gjorde att jag inte tänkte på Mårtensson och det som hänt i kyrkan.

Skolan var det bästa jag visste, och sedan första klass fanns det inget jag själv hellre ville bli än lärarinna.

Mamma löste det hela genom att ta tempen på mig vilket tog ytterligare tio minuter ungefär.  Eftersom jag inte hade någon feber lät hon mig till sist springa i väg med skolväskan dunkande mot sidan.

På lunchrasten när vi hade ätit upp våra smörgåsar och druckit mjölk till fick jag äntligen tillfälle att berätta för Signe om liket i kistan i altargången, och avslöjade för henne att jag aldrig mer ville sätta min fot i kyrkan. Men jag bifogade inga detaljer, dem behöll jag för mig själv. Kloka, älvlika Signe. Jag berättade för henne att jag vikit av från min väg hemåt och sprungit in i kyrkan för att skyla. Hon berättade om kistan med liket som mött mig i gången och hur rädd jag hade blivit. När jag uttalade orden kände jag på nytt hur nackhåren reste sig på mig. Jag kunde inte sitta still utan reste på mig.

Det hade jag med blivit.  Kom så går vi och ser om Brita har några nya bokmärken.

XXX

Det doftade riktigt kaffe från fröken Ursula Ohlsson- Mandors våning. Signe och Vendela som var ordningsmän hade skickats i väg till materielrummet för att hämta planscher på Asien och världen.  Det ligger på andra sidan trappan som leder upp till lärarrummet. Det som varit frökens lägenhet tidigare, fröken Agnes som så brådstörtat hade varit tvungen att ge sig hem till sin by i Norrland utan att ens ta farväl av Vendela. Vendela som hade avgudat sin fröken i första klass. Signe och hon drog in den aromatiska doften, det vara annat än cikorians bitterhet och i jämförelse nästan doftlöshet. De visste att det betydde att fröken var på ett strålande humör så länge kaffet ransonen varade, – i alla fall på ett ypperligt sådant för hon var inte surkart annars heller – om inte hennes syster var på besök för då dracks det riktigt kaffe – det var i alla fall deras samlade erfarenhet.

Hon berättade för Signe om liket i kistan i altargången, och avslöjade för henne att hon aldrig mer ville sätta sin fot i kyrkan. Men detaljerna behöll hon för sig själv.

Efter skoldagens slut fortsatte de sitt samtal på mjölkbordet längs avtagsvägen som ledde till gården där Signe bodde med pappa och mamma och tre äldre syskon. Rönnen i åkerkanten bakom dem med sin grå spruckna bark rasslade till när vinden gick genom dess grenverk.

”Du kan inte vägra gå till mässan eller kyrkan för evigt”, sa Signe uppbragt. ”Du tror väl ändå inte på spöken”?  Efter att ha tagit av sig mössan och lagt den bredvid sig, fortsatte hon:

”Tänk på mig, vi ska ju konfirmeras tillsammans nästa år. Inte kan du bli avfälling.”

Hon spände ögonen i Vendela, kinderna röda av harm.

Vendela såg, om inte hörde, att hon svalde. Signes starka reaktion förvånade. Hon var ju förvärldsligad, hela hennes familj. Det tillhörde allmänbildningen att veta sådana saker om ens grannar.

”Om du gör det, ska du verkligen låta ett spöke skrämma bort dig från kyrkan? Dessutom är du ju troende, är inte Gud starkare än ett spöke?” Blicken blev forskande, närmast outgrundlig.

Vendela hörde frustrationen i Signes röst, den, den spred sig likt en våg till henne. En kall kåre löpte längs ryggraden. Skulle hon falla till föga och berätta om Mårtensson? Men hur skulle hon kunna leva med det? Signe var så oskuldsfull. Tafsandet, andedräkten, stönet, allt detta som hon kämpade med för sin inre syn, varför utsträcka det till Signe?

”Du har rätt”, sa hon. ”Gud är starkare än allt.” Hon log tacksamt. För att inte vara bekännelsekristen, hade bästa vännen stor förståelse för vem Gud var och om Hans verk på jorden. Ibland såg Vendela Signe som närmare Gud än henne trots alla hennes böner, kyrkobesök och bibelläsning. Vad visste hon om vad Signe gjorde på sin kammare när gården släckts ner för natten och kanske bara månen sken in genom hennes fönster? Kanske bad hon också, med så mycket mer hetta än henne själv?  Men i den här stunden, en tillfällig paus på väg hem från skolan innan de skulle skiljas åt och Vendela ta genvägen genom skogen hemåt, förstod hon att Signe ansåg henne löjlig. Men hon hade lyssnat på henne och gett henne rätt: Gud var starkare än alla världsliga makter. Starkare än spöken och troll och Mårtensson.

Signes blick började förlora sin koncentration. Det var en bit in i september och ganska varmt, men hennes tunna jacka fick henne att huttra. Hon satte på sig mössan.

”Nå”, sa hon. ”Ska vi gå?”

Motvilligt följde Vendela hennes begäran.

”Du har rätt Signe, jag ska jaga spökena på flykten, så som Jesus jagade ut månglarna ur templet.” Hon hoppade ner från mjölkbordet och blev varse hur dammiga hennes skor var.

”I samma ålder som vi är i nu”, tillade Vendela. Signe tog hennes hand.

”Jag kan följa med dig om du vill”.

Jag höjde på ögonbrynen,

”Men vad säger din mamma och pappa?

”Det är ju inte så att mina föräldrar hyser agg mot kyrkan.”

”Är de statskyrkotänkare?” frågade jag, en term som jag hört hemma vid köksbordet.

”Nej, socialdemokrater. Det vet du ju, du har ju gått med oss i Första maj-tåget.

Hon rodnade. Det hade hon glömt. Röda fanor, hela familjer tillsammans som lyssnade på talen, finklädda och med en sådan härlig atmosfär omkring sig av glöd och allvar och vänlighet: Människor som trodde på värderingar som solidaritet och allas lika värde.

”Det är något helt annat. Där lär man sig att tänka själv, inte bara upprepa vad överhögheten säger,” sa Signe som om hon hade läst Vendelas tankar.

Signe höjde hakan och fick ett spotskt drag kring munnen.

Mina föräldrar är folkpartister, sa Vendela olyckligt. Politik kändes som okänd mark för henne, inte lika hemtamt som det här med religion och tro.

”Du kan du inte vara helt okunnig om politik,” sa Signe och fnös. ”Det kan inte vara riktigt. ”Ingen kan,” säger min pappa. Inte efter kriget, vad nazisterna gjorde.”

”Det är jag inte”, protesterade Vendela. ” Jag är inte okunnig,” upprepade hon och mötte Signes blick. Det var uppenbart att Signe hyste medlidande för henne. Hon var inte säker på om det var det hon egentligen ville ha eller behövde. Sekunden efteråt ljusnade Signes blick och skärptes. Hon hade fått en idé.

”Du skulle kanske kunna gå till Filadelfia i stället för till kyrkan…Moster Hilma går där.”

De hade hunnit till avtagsvägen som ledde mot familjen Nilssons gård. Vendela gjorde fortfarande Signe sällskap, de hade ännu inte avslutat samtalet, Vendelas tankarna gick fortfarande på högvarv. Hon såg ut över det stora sockerbetsfältet på väg till gården. Betlovet närmade sig och hon undrade om hennes föräldrar skulle låta henne plocka betor tillsammans med Signe detta lov? Det skulle också innebära att hon skulle få chansen att tjäna lite egna pengar, inte bara vara beroende av sina föräldrar. Hon körde händerna längre ner i fickorna.

”Vill du följa med och klappa lammen?” undrade Signe. ”De har precis skiljts åt från tackorna.”

Hon nickade. Hon älskade när hon fick följa med Signe hem och vara ute i ladugården och stallet. Då kände hon lugnet komma som en efterlängtad överraskning: bättre än cirkus, bättre än att gå på tivoli. Bara borra sig ner i halmen och sitta och bland lammen.

Kap. 3. Ekan

Pappa tog några snabba årtag till och vilade sedan på årorna. Han såg ut över sjön och ansiktsdragen mjuknade, fick nästan något hänfört över sig. Stillheten omslöt oss och jag tror att jag njöt minst lika mycket som pappa av lugnet och utsikten av himmel och hav och avlägsna stränder med bryggor och klipputsprång. 

”Säg mig, Vendela, är det något som trycker dig? Din mamma och jag upplever att du inte varit dig själv det senaste. Det vilar något modstulet över dig.”

Det var så här pappa gjorde. Var det något allvarligt eller viktigt som behövde avhandlas rodde han gärna ut på sjön som om själva rymden stod som garant för öppenhet, och inte minst frihet från oinbjudna åhörare: en plats där endast vågskvalpet mot ekans skrov och en och annan sjöfågels hesa skriande hördes: Där enbart Gud var vårt vittne.

Tystnaden hängde i luften mellan oss. Jag önskade så att jag hade kunnat anförtro mig åt pappa, men hela mitt inre snördes ihop som om jag bar på ett alltför trångt livstycke närmast kroppen. Jag såg på honom med oändlig kärlek, ville försäkra honom att jag älskade honom och mamma över allt annat, men att en oförklarlig skräck gastkramade mig så fort jag närmade mig i tanken på vad som utspelat sig i kyrkan. Jag kunde inte säga som det var. Det skulle vara som om jag öppnade för Anden i flaskan, inbillade jag mig.

Istället såg jag ut över vattnet och tog in allt det vackra, som om det skulle försvinna om jag inte tog in det med hela min själ och hjärta, varje detalj för mitt inre öga.

Vill du ro lite? Pappa lät frågan hänga i luften mellan oss.

Jag skakade lätt på huvudet. Jag huttrade till fast oktobersolen värmde något.

”Du kan alltid komma till mig om det är något”, sa pappa. ”Men du vet också att herren alltid lyssnar. Till Honom kan du vända dig med allt. Ibland är han ensam om, i sin nåd och visdom, att kunna lösa allt.

Jag ror gärna, ville jag ropa. Men det var försent. Strax skulle vi lägga till vid bryggan. Jag älskade att ro, ända sedan jag i princip kunde prata hade jag tjatat om att få ro. Så pappa hade lärt mig. Jag sneglade på honom när han lade till och förstod att jag hade gjort honom orolig med att inte förmå mig till att ta årorna, Han såg fundersam ut och nästan missade bryggan, vilket han aldrig gjort förut.

Jag hjälpte honom att ta i land psalmböckerna som han hade beställt och sedan bar vi dem tillsammans upp i stugan. Pappa var kyrkoherdens högra hand. I morgon skulle han ta med sig böckerna till kyrkan.

Pappa rodde ofta ut på sjön med mig när det var dags för ett samtal eller avstämning, som sagt. Eller om det var något han ville diskutera.

Dagen före, innan pappa dog talade han om den Nya människan och Mammon.

Det talas så mycket om den Nya Människan, sa han. Det kommer från politiskt håll och handlar om självansvar och förmågan att göra rationella val. Men kom ihåg, betonade han, att det är i Kristus vi blir en ny människa. Det står i Kolosserbrevet 3, tillade han, det står om den gamla och nya människan. Han ville inte att jag skulle lura mig när evangeliet ikläds politisk språkdräkt och sedan skiljs från sina rötter.

Den nya människan ställs mot lydnadsmänniskan, den gamla människan, i den politiska tappningen, fortsatte pappa. Men vi bör frukta Gud. Utan gudsfruktan håller vi inget heligt, då låter vi Mammon styra. Han tar över allt, det är inte ens frågan om lydnad, sådana begrepp förlorar sin mening i Mammons sällskap för han slukar allt.

Jag ville att pappa skulle ge ledtrådar till mammon, peka ut vem och vad han var.

Det är som ett väsen, förklarade pappa. Något som alltid vill ha mer. Det var inte mycket att få för ögonen, men det var alltid något.

Jag såg på mina händer, ännu så opåverkade av arbete jämfört med de äldres i byn. När jag såg pappa ro, energin det krävde, längtade jag också efter att hugga i och bad att få årorna till pappas belåtenhet. Jag längtade efter att piska mattor, ligga på knä och skura golv, allt. Men pappa sa alltid att jag skulle studera, att jag inte skulle fastna i hushållsgöromålen för de tog aldrig slut. Han ville att jag skulle studera och få kunskap för kunskap var det enda som ingen kunde ta ifrån en.

Och jag kände hur motstridiga krafter tog sig an mitt inre, stångades i bröstet på mig. Det var som om det fanns kunskap och kunskap och kunskap som brännmärktes.

Mårtensson hade skändat mig. Han hade tagit sig rätten att förgripa sig på mig. Så maktlös jag var, jag vågade inte berätta för mina föräldrar vad som hade hänt, jag ville inte återuppleva maktlösheten och förnedringen och skräcken igen. Jag hade förvisats den till de bakre regionerna av min skalle och hoppade satt den skulle hålla sig där, inte att hela byn skulle få reda på det. För så skulle det oundvikligen bli när pappa konfronterade Mårtensson, för det skulle han inte tveka att göra. Jag ville bespara mina föräldrar det och inte minst mig själv.  Jag skulle aldrig ha gått in i kyrkan, jag skulle ha gått hem utan en tanke på att Guds hus skulle kunna erbjuda skydd – nu låter jag hädisk och hädisk har jag kanske blivit. Att se ett lik ligga så öppet till beskådande måste betyda otur var min omedelbara känsla och jag hade darrat i mitt inre av åsynen. Ovanpå det Mårtensson och hans styggelse.

 Mårtensson hade skändat mig. Han hade tagit sig rätten att förgripa sig på mig. Så maktlös jag var, jag vågade inte berätta för mina föräldrar vad som hade hänt: Jag ville inte återuppleva förnedringen och skräcken igen. Jag hade förvisat händelsen till de bakre regionerna av min skalle och hoppades att den skulle hålla sig där, inte att hela byn skulle få reda på det. För så skulle det bli när pappa konfronterade Mårtensson, för det skulle han tveklöst göra om jag berättade. Jag ville bespara mina föräldrar det och inte minst mig själv.

Långt om länge skakade hon på huvudet. Hon huttrade till fast oktobersolen ännu värmde. Ett annat minne från fem-sex år tillbaka i tiden förknippat med Mårtensson fladdrade förbi på näthinnan.

Hur hade hon kunnat stiga in i kyrkan den där olycksaliga dagen glömsk av den obehagliga Stigbert Mårtensson? Obehaglig var bara förnamnet.

Vendela och hennes mamma hade varit förbi affären och mamma hade köpt en strut karameller åt henne. På vägen därifrån stötte de på den nyinflyttade karlen som grävde gravar på kyrkogården. Han och mamman utväxlade hälsningar och de gängse artighetsfraserna. Mamman var mån om att hälsa på alla och få nyinflyttade att känna sig välkomna och som en naturlig del i gemenskapen. Men den här gången gick hon för lång.

”Du måste bjuda Mårtensson på en karamell, sa mamma och stötte Vendela i sidan. Vendela knep hårdare med handen om struten. Hon ville inte dela med sig. Inte till en vuxen karl. Hennes pappa hade minsann aldrig ätit en karamell, inte ens till julen. Skulle hon verkligen bjuda den här efterhängsne mannen på en karamell när det var så få och det var så sällan som hon fick dem? Hon såg misstroget på sin mamma och stod på sig. Henens pappa åt minsann inte godis, tog inte henens karameller. Men hon blev röd om kinderna och gav mig den där ilskna och uppfordrande blicken som skakade om mig i märgen. Men jag kunde inte bjuda till. Min mor tröttnade på mitt tilltag och drog struten ur händerna på mig så karamellerna for ut och spred sig som spelkulor på marken. Jag trodde inte mina ögon. Tårarna började rinna på mig och jag tog till flykten: jag var tillintetgjord. Mamma hade förnedrat mig för den här grovhuggna och påflugna mannen.)

 Pappa iakttog mig med en min som var omöjlig att tolka.

”Du kan alltid komma till mig om det är något”, sa pappa. ”Men du vet också att Herren alltid lyssnar. Till Honom kan du vända dig med allt. Ibland är Han ensam om, i sin nåd och visdom, att kunna lösa allt.”

Han fortsatte att prata, som han gjorde ibland.

Det talas så mycket om den Nya Människan, sa han. Det kommer från politiskt håll och handlar om självansvar och förmågan att göra rationella val. Men kom ihåg, betonade han, att det är i Kristus vi blir en ny människa. Det står i Kolosserbrevet 3, tillade han, det står om den gamla och nya människan. Han ville inte att jag vara en av dem som bedrogs när evangeliet ikläddes politisk språkdräkt och sedan skiljdes från sina rötter.

Den nya människan ställs mot lydnadsmänniskan, den gamla människan, i den politiska tappningen, fortsatte pappa. Men vi bör frukta Gud. Utan gudsfruktan håller vi inget heligt, då låter vi Mammon styra. Han tar över allt, det är inte ens frågan om lydnad, sådana begrepp förlorar sin mening i Mammons sällskap för han slukar allt.

Jag bad pappa ge ledtrådar till Mammon, peka ut vem och vad han var.

”Det är som ett väsen,” förklarade pappa. ”Något som alltid vill ha mer.”

Det var inte mycket till råd, men det var alltid något.

Efter en stund frågade han om jag ville ro?

Jag älskade att ro, ända sedan jag i princip kunde prata hade jag tjatat om att få ro. Så pappa hade lärt mig. Men nu skakade jag åter igen på huvudet. Jag hade ingen ork, jag kände pappas besvikelse över mitt uteblivna förtroende där jag satt i aktern trots allt hans tal. Han förstod att jag höll inne med något. Men han var inte den som lirkade.

Jag ut över vattnet och tog in allt det vackra, som om det skulle kunna försvinna om jag inte tog in det med hela min själ och mitt hjärta, varje detalj för mitt inre öga. Och då vaknade jag äntligen till.

Jag vill visst ro, ville jag ropa. Men det var för sent. Vi närmade oss bryggan och strax skulle jag hoppa i land och dra in vår mossgröna eka och förtöja. Jag sneglade på pappa. Han såg fundersam ut och nästan missade bryggan, vilket han aldrig gjort förut. Medan jag tog in lukten av bräckt vatten såg jag hans slokande axlar och hur anspänt ansiktet som vändes upp mot himlen var när han drog till sig årorna. För första gången såg jag de tio år som skiljde mellan honom och mamma och hur gråsprängt hans svarta hår hade blivit när han tog av sig mössan och frånvarande kliade sig i huvudet. Jag ingrep snabbt och tog över årorna. Rädd för den svaghet som pappa blottat.

”Du kan alltid komma till mig om det är något”, sa pappa. ”Men du vet också att Herren alltid lyssnar. Till Honom kan du vända dig med allt. Ibland är han ensam om, i sin nåd och visdom, att kunna lösa allt.

Jag ror gärna, ville jag ropa. Men det var försent. Strax skulle vi lägga till vid bryggan. Jag älskade att ro, ända sedan jag i princip kunde prata hade jag tjatat om att få ro. Så pappa hade lärt mig. Jag sneglade på honom när han lade till och förstod att jag hade gjort honom orolig med att inte förmå mig till att ta årorna, Han såg fundersam ut och nästan missade bryggan, vilket han aldrig gjort förut.

Jag hjälpte honom att ta i land psalmböckerna som han hade beställt och sedan bar vi dem tillsammans upp i stugan. Pappa var kyrkoherdens högra hand. I morgon skulle han ta med sig böckerna till kyrkan.

Pappa rodde ofta ut på sjön med mig när det var dags för ett samtal eller avstämning, som sagt. Eller om det var något han ville diskutera.

Dagen före, innan pappa dog talade han om den Nya människan och Mammon.

Det talas så mycket om den Nya Människan, sa han. Det kommer från politiskt håll och handlar om självansvar och förmågan att göra rationella val. Men kom ihåg, betonade han, att det är i Kristus vi blir en ny människa. Det står i Kolosserbrevet 3, tillade han, det står om den gamla och nya människan. Han ville inte att jag skulle lura mig när evangeliet ikläds politisk språkdräkt och sedan skiljs från sina rötter.

Den nya människan ställs mot lydnadsmänniskan, den gamla människan, i den politiska tappningen, fortsatte pappa. Men vi bör frukta Gud. Utan gudsfruktan håller vi inget heligt, då låter vi Mammon styra. Han tar över allt, det är inte ens frågan om lydnad, sådana begrepp förlorar sin mening i Mammons sällskap för han slukar allt.

Jag ville att pappa skulle ge ledtrådar till mammon, peka ut vem och vad han var.

Det är som ett väsen, förklarade pappa. Något som alltid vill ha mer. Det var inte mycket att få för ögonen, men det var alltid något.

Jag såg på mina händer, ännu så opåverkade av arbete jämfört med de äldres i byn. När jag såg pappa ro, energin det krävde, längtade jag också efter att hugga i och bad att få årorna till pappas belåtenhet. Jag längtade efter att piska mattor, ligga på knä och skura golv, allt. Men pappa sa alltid att jag skulle studera, att jag inte skulle fastna i hushållsgöromålen för de tog aldrig slut. Han ville att jag skulle studera och få kunskap för kunskap var det enda som ingen kunde ta ifrån en.

Och jag kände hur motstridiga krafter tog sig an mitt inre, stångades i bröstet på mig. Det var som om det fanns kunskap och kunskap och kunskap som brännmärktes.

Mårtensson hade skändat mig. Han hade tagit sig rätten att förgripa sig på mig. Så maktlös jag var, jag vågade inte berätta för mina föräldrar vad som hade hänt, jag ville inte återuppleva maktlösheten och förnedringen och skräcken igen. Jag hade förvisats den till de bakre regionerna av min skalle och hoppade satt den skulle hålla sig där, inte att hela byn skulle få reda på det. För så skulle det oundvikligen bli när pappa konfronterade Mårtensson, för det skulle han inte tveka att göra. Jag ville bespara mina föräldrar det och inte minst mig själv.  Jag skulle aldrig ha gått in i kyrkan, jag skulle ha gått hem utan en tanke på att Guds hus skulle kunna erbjuda skydd – nu låter jag hädisk och hädisk har jag kanske blivit. Att se ett lik ligga så öppet till beskådande måste betyda otur var min omedelbara känsla och jag hade darrat i mitt inre av åsynen. Ovanpå det Mårtensson och hans styggelse.

 Mårtensson hade skändat mig. Han hade tagit sig rätten att förgripa sig på mig. Så maktlös jag var, jag vågade inte berätta för mina föräldrar vad som hade hänt: Jag ville inte återuppleva förnedringen och skräcken igen. Jag hade förvisat händelsen till de bakre regionerna av min skalle och hoppades att den skulle hålla sig där, inte att hela byn skulle få reda på det. För så skulle det bli när pappa konfronterade Mårtensson, för det skulle han tveklöst göra om jag berättade. Jag ville bespara mina föräldrar det och inte minst mig själv.

Långt om länge skakade jag skakade på huvudet. Jag huttrade till fast oktobersolen värmde något.

 Pappa iakttog mig med en min som var omöjlig att tolka.

”Du kan alltid komma till mig om det är något”, sa pappa. ”Men du vet också att Herren alltid lyssnar. Till Honom kan du vända dig med allt. Ibland är Han ensam om, i sin nåd och visdom, att kunna lösa allt.”

Han fortsatte att prata, som han gjorde ibland.

Det talas så mycket om den Nya Människan, sa han. Det kommer från politiskt håll och handlar om självansvar och förmågan att göra rationella val. Men kom ihåg, betonade han, att det är i Kristus vi blir en ny människa. Det står i Kolosserbrevet 3, tillade han, det står om den gamla och nya människan. Han ville inte att jag vara en av dem som bedrogs när evangeliet ikläddes politisk språkdräkt och sedan skiljdes från sina rötter.

Den nya människan ställs mot lydnadsmänniskan, den gamla människan, i den politiska tappningen, fortsatte pappa. Men vi bör frukta Gud. Utan gudsfruktan håller vi inget heligt, då låter vi Mammon styra. Han tar över allt, det är inte ens frågan om lydnad, sådana begrepp förlorar sin mening i Mammons sällskap för han slukar allt.

Jag bad pappa ge ledtrådar till Mammon, peka ut vem och vad han var.

”Det är som ett väsen,” förklarade pappa. ”Något som alltid vill ha mer.”

Det var inte mycket till råd, men det var alltid något.

Efter en stund frågade han om jag ville ro?

Jag älskade att ro, ända sedan jag i princip kunde prata hade jag tjatat om att få ro. Så pappa hade lärt mig. Men nu skakade jag åter igen på huvudet. Jag hade ingen ork, jag kände pappas besvikelse över mitt uteblivna förtroende där jag satt i aktern trots allt hans tal. Han förstod att jag höll inne med något. Men han var inte den som lirkade.

Jag ut över vattnet och tog in allt det vackra, som om det skulle kunna försvinna om jag inte tog in det med hela min själ och mitt hjärta, varje detalj för mitt inre öga. Och då vaknade jag äntligen till.

Jag vill visst ro, ville jag ropa. Men det var för sent. Vi närmade oss bryggan och strax skulle jag hoppa i land och dra in vår mossgröna eka och förtöja. Jag sneglade på pappa. Han såg fundersam ut och nästan missade bryggan, vilket han aldrig gjort förut. Medan jag tog in lukten av bräckt vatten såg jag hans slokande axlar och hur anspänt ansiktet som vändes upp mot himlen var när han drog till sig årorna. För första gången såg jag de tio år som skiljde mellan honom och mamma och hur gråsprängt hans svarta hår hade blivit när han tog av sig mössan och frånvarande kliade sig i huvudet. Jag ingrep snabbt och tog över årorna. Rädd för den svaghet som pappa blottat.

Kap. 4

Bygdegården i Hästsjöö.

Det var en härlig syn att se par efter par, familj efter familj finklädda gå till bygdegården. Det fanns några löshästar som var äldre, över åttio, och hade förlorat sina respektive eller som levt ensamma hela livet.

Jag stod på håll och betraktade det hela, väntade på mamma som hade blivit försenad och hon sa att jag kunde springa i förväg. Jag längtade redan efter att få bli del av den uppsluppna feststämningen, rollerna vi skulle spela för varandra, allt det där som gav krydda till vardagen, som bröt av mot den och var något utöver det vanliga.

Mamma kom andfådd i kappan som hon sytt in i midjan, elegant i sin nya hatt. Pappa var redan på plats för han skulle assistera kyrkoherden som skulle hålla tal och dela ut diplom. Någon i kyrkorådet hade inte kunnat hålla sig utan basunerat ut att det skulle bli ett förmaningstal.

Mamma tog mig under armen och jag började dra i henne, ivrig att se om det fanns någon plats för mamma och mig vid Signes och hennes familj bord. Där kände jag mig mest hemma, och till och med mamma slappnade av med dem. Linnedukarna var perfekt pålagda utan rynkor och dukat med en vacker servis med guldkant 0ch dekorerad med gula rosor. Även servetterna bar gula rosor mot det vita. På varje assiett låg redan en smörgås med skinka och ost ett salladsblad. Mitt hjärta tog ett skutt upp i halsen.

Vad vill jag?

Jag vill tjäna Jesus med de gåvor jag har.

Jag vet sa Vendela. Jesus är Herre över allt.

Signe skrattade till.

”Jag önskar ibland att jag kunde tro som du.” Signe skakade på huvudet så lockarna for omkring och gav henne ett busigt leende.

Men du tror ju på…

…det socialdemokratiska partiets program. Ja, det gör jag.  Jag tror på jämlikhet och allas lika värde.

Ungefär som liberaler, som hennes föräldrar. Visst delade de samma röda tråd?

Din pappa sa till min pappa att vi måste upp på barrikaderna. De har gapat tomma länge nog, säger han. Jag skulle vilja upp på barrikaderna. Jag vill utropa att Jesus är Herre.

Vill du bli en fuhrer? Stå framför en folkmassa och servera dem en enda sanning som är en stor lögn? Eller en massa lögner.

Jag bleknade, och skälvde till. Rösten bar mig knappt när jag klämde fram med att det gjorde jag inte.

Naturligtvis inte, protesterade jag, nu med full kraft.

Signe triumferade. Hon såg hur hennes fråga hade skakat om mig.

”Då så. Sluta upp med att prata om Herren för mig, jag har hört nog om herrar och herrefolk.”

Med lätt uppspärrade ögon såg hon på Signe och försökte tyda hennes ansiktsuttryck. Vad låg bakom det triumferande leendet som nästan övergått till ett hånleende.

Predikar jag så mycket? fick jag ur mig. Det var meningen att det skulle vara sagt med humor. Någon ropade på Signe och hon kilade i väg. Kvar stod jag och skämdes. Jag kände mig träffad fast jag inte menat att pådyvla henne några sanningar. (I Betel talade vi om Herren Jesus, det började bli ett naturligt sätt för mig att språka om Gud och min tro på.) Men något upprörde Signe och förmodligen var det för att jag tjatade om min tro i stället för att leva i enlighet med den.

Kanske måste jag hädanefter vara försiktig med det jag säger så det inte missförstås, tänkte Vendela. Men Signe…jag trodde att vi visste var vi hade varandra. Trots allt umgicks våra pappor om inte våra familjer.

Kap. 5

Nytt kapitel? Ny scen? Hjälp, Moshe et Karen Robbins, käre Jesus hjälp mig så jag får en bra redaktör till Abdelhamid och mig…

”Visst är det ett ställe i Bibeln som säger att man känner igen någon på dess frukt?” fortsatte Signe.

”Ja, det är mycket om både sådd och skörd i Bibeln.”

Styrkta av vårt lilla resonemang klev vi in i klassrummet med våra flätor dinglande på ryggen.

Efter skolan ska jag till Kråkslätts skolan, sa Signe. Om mamma kan avvara mig, tillade hon.

Jag vill bli lärarinna, sa jag. Som Agnes, vår lärare från ettan. Visst kommer du ihåg henne?

Varför skulle jag inte det?

Jag bara tänkte…det är så längesedan… och hon slutade ju efter att en man tagit sig upp till henne på brandstegen och överfallit henne.

Jag gillade hennes morgonsamlingar. När hon läste något ur bibeln och bad oss uttrycka våra tankar om det hon läst.

Det var svårt, sa Signe. Det stod stilla i huvudet på mig. men jag tyckte om att hon tände ljus och sjöng psalmer med oss.  Hade hon talat om demokrati hade jag haft tusen tankar i huvudet.

Du kanske ska bli politiker.

Kanske det, sa Signe, men i så fall behöver jag ett starkt hjärta.

Det har du, sa Vendela. Ett starkt och varmt och ömsint hjärta. Alla politiker skulle ha ett sådant.

Signe sa inget mer. Vi fortsatte vägen fram med våra skolväskor dinglande längs sidorna.

Kommer du med och klappar Charlie? Charlie var Signes fjordhäst.

Jag kan inte i dag, sa jag. Jag har något viktigt att säga mina föräldrar.

Signe stannade upp.

Vadå?

Jag vill verkligen inte gå till kyrkan mer.

Är det sant? Har du inte kunnat jaga spökena på flykten? Signe såg misstroget på henne.

Jag vill gå med i Filadelfia.

Signe frustade till.

Men det är ju bara äldre där. Du kommer att vara den enda under femtio där. Det var ett dåligt infall jag fick.

Så illa ställt är det väl inte?

Tillväxten är inte god.

Vadå? Är det lantbruksrapporten du håller på med? Vendela började fnittra och Signe stämde in.

”Nej, vet du vad… hon besinnade sig. Det låter ju hårresande.”

”Hårresande?”

”Just precis. Hårresande.”

Jag måste Signe. Jag vill inte gå till kyrkan mer.

Hennes ögon smalnade. Är det den där Mårtensson nu igen eller på grund av det där liket?

Vendela hade berättat om händelsen med Mårtensson och godispåsen för Signe.

Pappa bytte inte om efter maten. Det högg till i magtrakten. Det betydde att han skulle tjänstgöra som vaktmästare vid mässan klockan sju och ville han ha mamma och mig med sig. Benen nästan vek sig på mig. Jag kunde omöjligt gå tillbaka efter det som hänt i kyrkan dagen före.  Styrkt av samtalet med Signe påbörjade jag en förklaring som pappa först förhöll sig avvaktande till, men jag kände hur han började lyssna och han undrade säkert vad som föranlett den här omsvängningen/vändningen

Mamma kom ut från köket med öronen spetsade och gick rakt på sak.

”Vem har satt de grillerna i flickans huvud? ” hon vände sig till pappa som om det var hans fel. Han skakade på huvudet.

Du får fråga Vendela själv. Han lät något kort i tonen.

Ingen, nästan skrek jag. Jag har kommit fram till det själv. (Är jag inte betrodd till att ha egna åsikter nu? Ni brukar ju framhålla att man inte ska vara opportunist.)

Är det den här Beda, fräste mamma. Hon har väl snart varit i vartenda samfund här i trakten. Det är väl bara frälsningssoldat som står på tur.

Frälsningsarmén, inflikade pappa lågt.

Jag började bli röd i ansiktet av ansträngning, det var jobbigt att bli ifrågasatt och ställd mot väggen.

Det kommer lite plötsligt…pappa försökte hitta en lugnare ton.  Har du verkligen övervägt det här? Jag skulle önska att du väntade till efter konfirmationen. Det är inte så långt till dess.

Mamma stod med händerna i kors och såg förtörnad ut. Som om jag var på väg att skämma ut henne. Jag hann tänka att mina föräldrar var ungefär lika långa, pappa mörkare än mamma. Det som verkligen skilde dem åt, åtminstone nu, var deras reaktioner på det jag sagt.

Nej, sa jag och tänkte säga långt mer men rösten darrade så att jag avbröt mig själv.

Pappa kände medlidande med mig. Jag visste att han hade lyssnat, också mellan orden. Mamma såg hjälplöst på mig, sedan på pappa.

Du är stor nog att välja själv om du vill gå till Filadelfia i stället för kyrkan, började han. Du kan ju vara med ett tag och se hur du trivs. Du vet ju vad jag tycker om påtvingad religion.

Han kastade ett öga på mamma som såg ut genom fönstret. Någon gick förbi ute på vägen.

Det ser ut som en religionsfrihetslag verkligen kommer att bli av, och ligga färdig inom kort, fortsatte pappa.

Han hade sina käpphästar och det var jag tacksam för.

Själv kände jag behov av att prata med Signe, men mamma sa till pappa att hon stannade hemma från mässan hon också för att göra mig sällskap. Det var en missräkning. Jag ville inte ha sällskap. Jag ville vara ensam med mina tankar. Mamma kokade te och tog fram varsin bit radiokaka. Hon började ställa frågor till mig på måfå, sedan mer inringande. Det var hennes sätt att försöka ta reda på vad som hänt, hon förstod att det låg något bakom. Men jag förmådde inte beröra det med ett ord. I stället började jag tala om lammen och mamma drogs med. Hon älskar också djur, fast hon är uppvuxen i en stad.

Hur är den här Beda?

Jag blev överrumplad. Jag hade inte ens träffat henne, och började stamma…

Ja, du vet väl, sa mamma. Hon fick barn utan att vara gift. Sedan blev hon frälst. Du får lova mig att ta henne med en nypa salt.

Jag vände sakta på huvudet och såg forskande på mamma. En iver började gripa mig, nu ville jag verkligen träffa den här Beda. Finna ut för mig själv vem denna kvinna var och varför hon var eller varit hela byns angelägenhet, i alla fall när det kom till byskvallret.

Jag är så rädd att jag gjort pappa besviken, viskade jag till mamma när jag sköljt ner sista biten av radiokakan. Mammas ögon lyste av kärlek när hon lutade sig fram mot mig och strök mig över håret.

Tänk inte på det. Du hörde ju vad pappa sa. Man ska inte tvingas att gå till kyrkan och snart har vi religionsfrihet. Hon log med glimten i ögat.

Mamma, vad du är storsint. Jag kramade henne, men drog mig tillbaka så snabbt jag kunde utan att såra mamma när ett minne gjorde sig påmint.

Det enda jag ville var att stänga dörren bakom mig och ge fritt utlopp för mina tårar.

Jag går och lägger mig, sa jag.

Kap. 5

I klassrummet hördes bara knäppet från kaminen. Stolarna som drogs ut från sina platser under bänkarna och bänklocken som for upp. Lärarinnan Karla Pettersson betraktade Vendela med beklagande min. Hennes pappas död hade inte undgått någon i byn.  Sedan bad hon eleverna att slå upp sidan elva i boken. Vendela väntade tålmodig på sin tur att läsa. När det blev hennes tur läste hon texten i sina egna ögon som ett rinnande vatten.  ”Inte så bråttom, inte så bråttom” manade fröken. ”Vi vill höra vad du läser också. Du läser som en häst skenar förtydligade hon när Vendela såg upp och bad henne hålla hårdare i tyglarna. Vendela lade på minnet att läsa långsammare nästa gång: att dra in tyglarna.

Hon ville bli som fröken, bli lärarinna. Ha en egen kateder och sitta med rak rygg och med svarta tavlan bakom ryggen. Hon skulle lära sina elever…allt väsentligt. Allt väsentligt var också det som stod i tidningen. Man måste hålla ett öga på politiken och världshändelserna hade hennes pappa varnat hennes mamma och henne.

I klassrummet hördes bara knäppet från kaminen. Stolarna som drogs ut från sina platser under bänkarna och bänklocken som for upp. Lärarinnan Karla Pettersson betraktade Vendela med beklagande min. Hennes pappas död hade inte undgått någon i byn.  Sedan bad hon eleverna att slå upp sidan elva i boken. Vendela väntade tålmodig på sin tur att läsa. När det blev hennes tur läste hon texten i sina egna ögon som ett rinnande vatten.  ”Inte så bråttom, inte så bråttom” manade fröken. ”Vi vill höra vad du läser också. Du läser som en häst skenar förtydligade hon när Vendela såg upp och bad henne hålla hårdare i tyglarna. Vendela lade på minnet att läsa långsammare nästa gång: att dra in tyglarna.

Hon ville bli som fröken, bli lärarinna. Ha en egen kateder och sitta med rak rygg och med svarta tavlan bakom ryggen. Hon skulle lära sina elever…allt väsentligt. Allt väsentligt var också det som stod i tidningen. Man måste hålla ett öga på politiken och världshändelserna hade hennes pappa varnat hennes mamma och henne. Att läsa och komma ihåg handlade om att kunna bortse från det oväsentliga. Hjärtat sjönk i bröstet på Vendela. Alla vackra turer till utedasset i månsken till trots: Hon skulle så gärna vilja ha toalett inomhus.  Hörde det inte till det väsentliga? Nu skulle hennes mamma och hon få nöja sig med gjutjärnsspisen och baljan i tvättstugan. Det var inte många slantar som utgjorde en änkepension.  Vendela blev röd om kinderna, hon som redan hade föreställt sig hur hon satt i badkaret och lät vattnet forsa över henne från duschslangen. Hon skulle ligga i ett hav av badskum, intvålad i Lux från topp till tå som hemma hos Signe. Hon hade redan fått bada hemma hos henne flera gånger.   Flera av hennes klasskamrater som bodde i det nybyggda hyreshuset hade badrum hemma. Man kunde sträcka ut hela kroppen och sänka sig under vattnet och komma upp kippande efter luft. Först hade inte hennes mamma velat att hon skulle bada hos Mohagens. Hon ville inte att Vendela skulle besvära andra i onödan, även om Signe var hennes bästa vän och deras pappor hade mycket med varandra att göra. Hon hade till och med sagt att det var opassande att hon hälsade på Signe varje dag efter skolan. Och till och med sov över där ibland. Men då hade henes pappa trätt in och försvarat henne. Nu kunde hennes mamma utförda restriktioner oinskränkt. Kanske kände henens mamma sig illa till mods, for de igenom Vendela, och hon kände olust och panik när hon tänkte på det. Som ett stort tomrum öppnade sig framför henne och hon inte kunde ta ett enda steg eftersom hon var fastfrusen där hon stod. Men hon hade tiggt och bett och till slut fått sin vilja fram.

Jag gick längs gärdsgården, klättrade över stenmuren och fortsatte mot gården där Signe bor.

Vendela kommit med i Filadelfia.

Här kom änkan, Astrid. Hon var fortfarande klädd i svart. Hon öppnade grinden till kyrkogården och började gå mot sin döda makes grav.  Gruset knastrade under henens nysulade skor.  Dödgrävaren Mårtensson stannade upp i sitt grävande och vilade på spaden en stund, följde henne med blicken.  Han skulle strax göra sig ärende till henne. Fråga om hon behövde hjälp med något, eller varför inte fylla en vattenkanna och gå bort och erbjuda henen den?  Hon var inte den enda änkan han hade närmat sig det här sista året/slagit sina lovar kring det här året, men den vänligaste, mest undergivna. Hon var för djupt inne i sin sorg för att orka stöta honom ifrån sig. Han är imponerande i sin fulla längd, i, 90 och när han stod framför henne tog hon emot vattenkannan och log mot honom. Hon var tacksam för hans hjälp, men gick därifrån utan att kasta en sista blick åt hans håll. Så fort han återgått till sitt grävande i jorden hade hon glömt honom och han ville ändra på det. Det var ett tålamodsprövande arbete som låg framför honom.

Astrid är så inne i sorgen att det mesta gick henne förbi, men igår hörde hon för första gången fåglarna kvittra på morgonkvisten: våren måste vara på väg. Hon skyndade sig hem. Hon skulle laga mat till sin dotter, leverstuvning och potatis med lingon. Sedan skulle det gå till aftonmässan. Efter makens död upplevde hon att hon behövde söka Herren på egen hand, förut hade hon lutat sig mot hennes makes kyrklighet och tro, hans böner och beskydd. På kvällen när Vendela gått och lagt sig satte hon sig tungt i kökssoffan och tog upp 1917 års illustrerade familjebibel som låg vid fruktskålen i trä.

Urklipp:

Bygdegården i Hästsjöö.

Det vare n härlig syn att se par efter par, familj efter familj finklädda gå till bygdegården. Det fanns några löshästar som var äldre, över åttio, och hade förlorat sina respektive eller som levt ensamma hela livet.

Jag stod på håll och betraktade det hela, väntade på mamma som hade blivit försenad och hon sa att jag kunde springa i förväg. Jag längtade redan efter att få bli del av den uppsluppna feststämningen, rollerna vi skulle spela för varandra, allt det där som gav krydda till vardagen, som bröt av mot den och var något utöver det vanliga.

Mamma kom andfådd i kappan som hon sytt in i midjan, elegant i sin nya hatt. Pappa var redan på plats för han skulle assistera kyrkoherden som skulle hålla tal och dela ut diplom. Någon i kyrkorådet hade inte kunnat hålla sig utan basunerat ut att det skulle bli ett förmaningstal.

Mamma tog mig under armen och jag började dra i henne, ivrig att se om det fanns någon plats för mamma och mig vid Signes och hennes familj bord. Där kände jag mig mest hemma, och till och med mamma slappnade av med dem. Linnedukarna var perfekt pålagda utan rynkor och dukat med en vacker servis med guldkant 0ch dekorerad med gula rosor. Även servetterna bar gula rosor mot det vita. På varje assiett låg redan en smörgås med skinka och ost ett salladsblad. Mitt hjärta tog ett skutt upp i halsen.

Vad vill jag?

Jag vill tjäna Jesus med de gåvor jag har.

Rasten därpå satt vi tysta en lång stund när vi ätit upp våra respektive smörgåsar innan skolklockan ringde in oss.

Du behöver inte vara rädd, viskade Signe. De döda är döda och kan inte göra dig något.

Jag vet sa Vendela. Jesus är Herre över allt.

Signe skrattade till.

”Jag önskar ibland att jag kunde tro som du.” Signe skakade på huvudet så lockarna for omkring och gav henne ett busigt leende.

Men du tror ju på…

…det socialdemokratiska partiets program. Ja, det gör jag.  Jag tror på jämlikhet och allas lika värde.

Din pappa sa till min pappa att vi måste upp på barrikaderna. De har gapat tomma länge nog, säger han. Jag skulle vilja upp på barrikaderna. Jag vill utropa att Jesus är Herre.

Vill du bli en fuhrer? Stå framför en folkmassa och servera dem en enda sanning som är en stor lögn? Eller en massa lögner.

Jag bleknade, och skälvde till. Rösten bar mig knappt när jag klämde fram med att det gjorde jag inte.

Naturligtvis inte, protesterade jag, nu med full kraft.

Signe triumferade. Hon såg hur hennes fråga hade skakat om mig.

”Då så. Sluta upp med att prata om Herren för mig, jag har hört nog om herrar och herrefolk.”

Med lätt uppspärrade ögon såg hon på Signe och försökte tyda hennes ansiktsuttryck. Vad låg bakom det triumferande leendet som nästan övergått till ett hånleende.

Predikar jag så mycket? fick jag ur mig. Det var meningen att det skulle vara sagt med humor. Någon ropade på Signe och hon kilade i väg. Kvar stod jag och skämdes. Jag kände mig träffad fast jag inte menat att pådyvla henne några sanningar. I Salem talade vi om Herren Jesus, det började bli ett naturligt sätt för mig att språka om Gud och min tro på. Men det upprörde Signe och förmodligen var det för att jag tjatade om min tro i stället för att leva i enlighet med den.

Kanske måste jag hädanefter vara försiktig med det jag säger så det inte missförstås, tänkte jag. Men Signe…jag trodde att vi visste var vi hade varandra. Trots allt hade våra pappor om inte våra familjer umgåtts.

Viss t är det ett ställe i Bibeln som säger att man känner igen någon på dess frukt?

Ja, det är mycket om både sådd och skörd i Bibeln.

Styrkta av vårt lilla resonemang klev vi in i klassrummet med våra flätor dinglande på ryggen.

Efter skolan ska jag till Kråkslätts skolan, sa Signe. Om mamma kan avvara mig, tillade hon.

Jag vill bli lärarinna, sa jag. Som Agnes, vår lärare från ettan. Visst kommer du ihåg henne?

Varför skulle jag inte det?

Jag bara tänkte…det är så längesedan… och hon slutade ju efter att en man tagit sig upp till henne på brandstegen och överfallit henne.

Jag gillade hennes morgonsamlingar. När hon läste något ur bibeln och bad oss uttrycka våra tankar om det hon läst.

Det var svårt, sa Signe. Det stod stilla i huvudet på mig. men jag tyckte om att hon tände ljus och sjöng psalmer med oss.  Hade hon talat om demokrati hade jag haft tusen tankar i huvudet.

Du kanske ska bli politiker.

Kanske det, sa Signe, men i så fall behöver jag ett starkt hjärta.

Det har dus ja jag. Ett starkt och varmt och ömsint hjärta. Alla politiker skulle ha ett sådant.

Signe sa inget mer. Vi fortsatte vägen fram med våra skolväskor dinglande längs sidorna.

Kommer du med och klappar Charlie? Charlie var Signes fjordhäst.

Jag kan inte i dag, sa jag. Jag har något viktigt att säga mina föräldrar.

Signe stannade upp.

Vadå?

Jag vill inte gå till kyrkan mer.

Är det sant? Signe såg misstroget på mig.

Ja, jag vill gå med i Filadelfia.

Signe frustade till.

Men det är ju bara äldre där. Du kommer att vara den enda under femtio där.

Så illa ställt är det väl inte?

Tillväxten är inte god.

Vadå? Är det lantbruksrapporten du håller på med? Jag började fnittra och Signe stämde in.

Nej, vet du vad… hon besinnade sig. Det låter ju hårresande.

Hårresande?

Just precis. Hårresande.

Jag måste Signe. Jag vill inte gå till kyrkan mer.

Hennes ögon smalnade. Är det den där Mårtensson nu igen eller på grund av det där liket?

På sätt och vis. Men vad menar du med nu igen?

Hon berättade om karamellstruten.

När jag kom hem var jag skrämd, mamma sa att jag var i chock, berättade mamma.

Signe log vemodigt mot mig. Jag kände hur hennes medlidande med mig lade sig som en värme inom mig. (leendet lade sig som värme) Fick mina bottenfrusna tankar att vakna till liv.

Det slutade med att jag följde med henne och klappade alla ett årskalvarna. De var stora nu, hade fått egna bås (egen kätte?), skilda från sina mammor som de var.

Signe hade en förmåga att ta mig ur mina tankar. Jag sände henne en tacksam tanke inom mig.

SITTER PÅ EN BÄNK

Men vissa saker gick inte att göra avkall på.

Tukta mig på det att jag måtte bli ödmjuk och villig att bära mina och andras bördor.  Häftigt snyftande jag: grät i kudden för att inte höras. Jag längtade efter mamma. Att återigen få uppleva hur hon tog i min hand och lät den vila i sin som hon brukade. Sakta stryka min handrygg och försäkra mig om att allt var bra. Det behövde inte växa rosor i min väg, det räckte med mammas milda leende och Gud och henens tvåldoft. Och hennes stöd som hon undandragit mig: stödet att bli lärarinna.

Kyrkogårdsarbete – källa: Internet.

”Sten, blomskötsel, gräsklippning, gravvård, trädgårdsarbete, kroppsligt ansträngande, tunga lyft förekommer, häckklippning, trimning, plantering, gravgrävning, ogräsrensning.

Arbetstider förlagda till vardagar http://www.sla.se

Olle säger att fyrsten kom tidigare förvaltning? Då hade alla löv fallit till marken vid allhelgona.

1963 barndop. Innan ha med sig smörgåsar men det serverades varm dryck i rostfria plåtmuggar. Olika soppor, blåbärssoppa och varm choklad.

Eternitplattor och gavelträd fick det i9 början av 1960-talet.

Berthåge kyrkogård. Fuktiga morgonredskap?

Kl. 7.00. Snabbt morgonmöte med fördelning av arbetsuppgifterna mellan 12-18 säsongsanställda och helårsanställda.

Kratta gångar och göra fint inför en begravning som ska hållas senare på dagen. Underd e gulknande lindarna.

Rulla in bevattningsslangarna för vintern. Säsongsanställda, åtta män från april till november. Klockan ringer hela tiden.

Räcka fram en vattenkanna till någon. Gravfogden har vit skjorta med krage och slips under sin svarta yllerock.

”LERAN klibbar vid kängorna och blir en extra börda, de springer över blöta hagmarker. De går ut i regnet, traskar på, krymper ihop och sjunker ner i den vita lerjorden. Mekaniskt sätter den lertyngd fot framför den andra, huttrande sticker de in fingrarna i fickorna. De når en skogsremsa, tränger sig igenom de stickiga grenarna.

Månbelysta silverskimrande sjön, nästan blänker som pärlemor i regnbågssken. Allen med de knotiga akaciorna.

Övergivna, oviktiga, glömda.”

Ett minne kom för mig och ruskade om mig ytterligare. Hur hade jag kunnat glömma den obehagliga Mårtensson? Obehaglig var bara förnamnet.

Vi hade varit förbi affären och mamma hade köpt en strut karameller åt mig. På vägen därifrån stötte vi på den nyinflyttade karlen som grävde gravar på kyrkogården. Han och mamma utväxlade hälsningar och de gängse artighetsfraserna. Mamma var mån om att hälsa på alla och få nyinflyttade att känna sig välkomna och som en naturlig del i gemenskapen. Men den här gången gick hon för lång i mitt barnsliga sinne.

”Du måste bjuda Mårtensson på en karamell, sa mamma och stötte mig i sidan. Jag knep hårdare med handen om struten. Jag ville inte dela med mig. Inte till en vuxen karl. Min pappa hade minsann aldrig ätit en karamell, inte ens till julen. Vi kunde locka med knäck och kolor, men han skakade alltid på huvudet. Sött var inte något för honom. Skulle jag nu bjuda den här efterhängsne mannen på en karamell när det var så få och det var så sällan som jag fick dem? Jag såg misstroget på min mamma och stod på mig. Men hon blev röd om kinderna och gav mig den där ilskna och uppfordrande blicken som skakade om mig i märgen. Men jag kunde inte bjuda till. Min mor tröttnade på mitt tilltag och drog struten ur händerna på mig så karamellerna for ut och spred sig som spelkulor på marken. Jag trodde inte mina ögon. Tårarna började rinna på mig och jag tog till flykten: jag var tillintetgjord. Mamma hade förnedrat mig för den här grovhuggna och påflugna mannen.)

Ett minne kom för mig och ruskade om mig ytterligare. Hur hade jag kunnat glömma den obehagliga Mårtensson? Obehaglig var bara förnamnet.

Vi hade varit förbi affären och mamma hade köpt en strut karameller åt mig. På vägen därifrån stötte vi på den nyinflyttade karlen som grävde gravar på kyrkogården. Han och mamma utväxlade hälsningar och de gängse artighetsfraserna. Mamma var mån om att hälsa på alla och få nyinflyttade att känna sig välkomna och som en naturlig del i gemenskapen. Men den här gången gick hon för lång i mitt barnsliga sinne.

”Du måste bjuda Mårtensson på en karamell, sa mamma och stötte mig i sidan. Jag knep hårdare med handen om struten. Jag ville inte dela med mig. Inte till en vuxen karl. Min pappa hade minsann aldrig ätit en karamell, inte ens till julen. Vi kunde locka med knäck och kolor, men han skakade alltid på huvudet. Sött var inte något för honom. Skulle jag nu bjuda den här efterhängsne mannen på en karamell när det var så få och det var så sällan som jag fick dem? Jag såg misstroget på min mamma och stod på mig. Men hon blev röd om kinderna och gav mig den där ilskna och uppfordrande blicken som skakade om mig i märgen. Men jag kunde inte bjuda till. Min mor tröttnade på mitt tilltag och drog struten ur händerna på mig så karamellerna for ut och spred sig som spelkulor på marken. Jag trodde inte mina ögon. Tårarna började rinna på mig och jag tog till flykten: jag var tillintetgjord. Mamma hade förnedrat mig för den här grovhuggna och påflugna mannen.)

Efter att ha öppnat trädgårdsgrinden sprang hon längs den stenbelagda

gången som ledde fram mot stugan Det var först när hon skulle sätta foten på stentrappans första steg som hon blev varse sin mamma.

Jag smet förbi, uppför trappan, in till stillheten på mitt rum. Mamma var orolig för mig och bar upp maten, potatisplättar med lingon, min favoriträtt till mig. Men jag rörde den knappt.

. (De flesta papporna i samhället gick omkring i arbetskläder, bara en handfull arbetade i kavaj. Men var det fest i bygdegården eller högtider så hade alla sina bästa kläder på sig, den ena kostymen finare än den andra och det var svårt att se vem som var vem när man mest såg ryggar på folk som arbetade ute på åkrar och i ladugårdar. De var mer eller mindre likadant klädda allihop, männen.)

Mamma kom och ställde sig bredvid pappa med armarna i kors. Hon såg förnöjd ut. Pappa stack till mig tidningen. Jag läste några notiser och insändarsidan, hade ingen ro för mer.

(Hon muttrade något ohörbart.

I går avtackades jag i kyrkan och fick blommor och choklad. Trotjänarna i församlingen kom fram till mig en och en och tog i hand. Hilda som var över nittio neg som vanligt. En lätt knix så snabbt att bara jag såg den. Det är varm och jag är lite yr, jag har gjort mitt som evangelist, och hädanefter ska jag sticka strumpor till barn i Kongo och på Madagaskar. Kvinnogruppen har redan uppvaktat mig, och berättade om förra årets missöde när de skickat vintermössor och vantar till Florida.

Jag blickar upp på ikonostasen som visar ärkeänglarna Gabriel och Mikael. Idel gudsmän på sidopanelerna, så utstuderat målat så att jag nästan tror att sidopanelernas gudsmän, helgonen Göran och Florian, Mose med sin stav och profeten Elias är verkliga.

På natten, i en syn, marscherar de ner från altartavlan i kyrkan och samlas kring min säng. Över mitt huvud samtalar de lågt på ett främmande språk.

 Du skall inte frukta, finn din väg.

Jag vaknar upp med de orden. Och antytt något om min väg. Bara för att jag går i pension slutar inte vägen här, den fortsätter. En del får tydliga instruktioner för sitt liv, veckor, ja månader och år i förväg.  Andra får anvisningar dag för dag, som Elias i Kidrons dal.

Det ena är inte sämre än det andra, men som evangelist har jag aldrig riktigt vetat vad dagen har i sitt sköte. Jag har fått gå ner på knä och vänta på Herrens röst. Ibland dröjer den som om Herren kopplat ur sin himmelska telefon.

Jag hann undervisa en del, vara lärare, det var annorlunda. Jag visste precis vad jag skulle göra i samma stund som jag vaknade upp tills det var dags att gå och lägga sig.  Men att vara en Herrens evangelist är att ta beredvillighetens skor på och vara villig att gå ut med det glada budskapet om Jesus. Särskilt i adventstid älskar jag att berätta om hans ankomst och i kyrkan fladdrar ljusen välkomnande.  

Jag spänner sanningens bälte om mig och försöker att inte spänna upp några hål för att göra sanningen rymligare, ta i lite grand, kanske få in en vit lögn för sanningen skrämmer och sanningen bränner och frågan är hur sann vill jag vara? Kan sanningen slå över i sin motsats och i så fall när och hur?

På senare år har det kommit många flyktingar till Sverige, helt annorlunda än de betplockare som kom till byn för att hjälpa till med skörden en bit in på 1950-talet. De kom från mer närliggande kommuner och länder, nu kommer flyktingar till och med från Inre Mongoliet. Jag frågar dem om deras sanning? Är den universell eller partiell?  Vet det något om dess sanna natur?

Jag frågar om deras gudsmän- och gudskvinnor men tiger om min syn.”

Undervisningom Elia och hans vistelse i Kidrons dal i GT

Hennes stålgrå ögon borrade sig in i mina. Jag motstod att trotsigt stirra tillbaka. Minsta ansats till uppror skulle straffas hårt. Så mycket visste jag/så mycket hade jag lärt mig. Det skar i hjärtat på mig. Jag hade gått från en plågad situation till en annan Från Mårtensson rakt in i elden, och inte den renande elden utan den förgörande, helvetiska elden, Jag mindes ett ord från min pappa, om elden som luttrade. Att om man var stark nog kunde inte elden förtära en, den gjorde så man kom ut ur lågorna som en bättre människa, såg med ny blick på kärringen, (sektledaren)saker och ting, en nykter och mer genomskådande blick. Jag vågade inte visa henne min medkänsla, det skulle få henne att se rött, jag skulle inte våga att tycka synd om henne. Men det var just vad det var: Hon såg inte sig själv, och hon såg inte andra. Sig själv såg hon i all sin självförhärligande glans. Oss andra i förvanskade versioner. Elakheten hade förblindat henne. Gjort henne snudd på galen. Den slags maktfullkomlighet som är galenskap, som kräver lydnad in i minsta sak. Jag såg det nu, en minidiktator som Lina sa. Eller kanske inte. Det ordet borde kanske reserveras för någon ännu värre. Kärringen gick i alla fall att förstå, men någon som Hitler var ren ondska.

/Abdelhamid och Helena