”Axel-The real bearbetning,”

skriven av Abdelhamid och Helena.

”Birkaungen”.

”Du är en Birkaunge”. Jag mindes orden så väl. De kom från grannens dotter Jeanette, ett par år äldre än mig. Det måste ha varit för tio-tolv år sedan.

Orden återkom i minnet när jag satt och läste i min avlidna gudmor Magdas anteckningsböcker. Sent omsider fick jag förklaringen, och den gjorde mig först chockad, sedan skakad. Birka var ett mödrahem. Henriks: Birka var ett av de där ställena det viskades om, ett av de där ställen DIT DE SKICKADE KVINNOR SOM bara skulle glömmas – ett mödrahem. Ett hem för kvinnor som blivit med barn utanför äktenskapet eller med fel män och som var tvungna att gömmas undan för omvärldens dömande blickar och barnen undkom oftast skammen genom att adopteras bort. Jag fattade inte att min mamma Maja aldrig sagt något.

Jag höll på att rykta Stella, halvblodet som jag var medryttare på, och lät tankarna löpa på. Egentligen ville jag slänga ryktborsten på golvet och rusa hem och läsa vidare. Det var första gången som en sådan hädisk tanke kommit för mig, och jag tog nästan ett steg bakåt av förvåning. Sådana försåtliga tankar gick inte för sig eftersom jag hade ansvaret för ridskolehästarna och deras utfordring. Jag kastade en blick ut genom den öppna stalldörren, jag önskade nästan att min bästis Rita skulle dyka upp och rädda mig fast jag visste att hon var på släktkalas den här helgen. Men kanske skulle hon titta förbi, som hon gjorde ibland, säga att hon var hemma och beklaga sig lite över sina yngre och busiga kusiner som hon hade för vana att göra. Jag smålog för mig själv och skulle just ta sista taget med ryktborsten när jag hörde någon komma smattrandes längs stallgången. Jag for ut ur boxen och stannande abrupt. Det var Rita, med det blonda håret i en ny, kort frisyr och klädd i nya jodhpursskor, vårjacka och snickarbyxor.

”Kan vi inte smita upp på höskullen som på gamla dar”?  Den busiga blicken hade återvänt till Rita under helgen hos kusinerna. Av skoltröttheten syntes inte ett smack.

”Varför inte? Men bara så du vet, höet håller på att ta slut. Jag har lagt en lapp till Kamilla om det”.

”Då får vi slåss om de höbalar som är kvar”. Rita satte fart mot stegen med sin tunga kasse.

”Jag måste ringa runt bland våra bönder och försöka få tag på en laddning hö innan sommaren”…

”Tänk inte mer på arbete nu”. Rita vände sig om, hon var redan halvvägs uppför stegen. Ta bort pennan bakom örat”.

Jag skrattade och skyndade att följa efter henne uppför den välbekanta stegen. När jag stack upp huvudet genom luckan möttes jag av dunklet och den torra luften på logen. Det var också kallare däruppe så här efter att solen hade gått ner. Jag hörde loggolvet knarra under Ritas skor och ropade till henne att jag skulle hämta två hästtäcken till oss som vi kunde svepa in oss i. Jag var tillbaka på rekordtid, lämnade ett täcke åt Rita och tog det andra själv.

Sedan drog jag in doften av kaffe och tog emot muggen som Rita räckte mig. Därefter plockade hon fram en tre deciliters mjölkkartong.

Jag log tacksamt.

”Kommer du ihåg sist när vi sov över på höskullen”?

Jag nickade. Det var i maj förra året. Då hade svalorna redan bott in sig och byggt bon under takbjälkarna. Vi hade haft prov och visste att det hade gått bra. Vi hade legat i höet och berättat historier för varandra.

Det vattnades i munnen på mig när Rita började ställa fram plastlådorna med maten på en duk. Det var köttbullsmackor, smörgåsar med ägghalvor och kaviar, och som inte det var nog, gräddtårta som pricken över i: et. Därefter trollade hon fram servetter, pappersassietter och skedar.

”Jag kommer väl inte att sova en blund i natt på grund av kaffet”, stönade jag, ”men jag kan aldrig motstå en fika. Inte på en höskulle”. Jag drog ljudligt in doften av klövern och ängsörterna i höet. I andra änden av logen tronade halmen med sin mer kärva och fadda lukt.

Rita blåste på kaffet.

”Vad gör du egentligen hos din pappa och hans sambo där nere i Helsingborg när du är där”?

”Spelar Fia med knuff”.

”Allvarligt”.

”Tja, jag vet inte. Tiden går så fort”.

Rita spände ögonen i mig. Hon ville höra sanningen och jag visste inte ens om det fanns en sådan. Jag var vilsen vad det gällde min pappa Karsten, osäker på vem han var sedan Dorte kommit in i hans liv. Och hur djupt lär man känna en förälder som man träffar högst fyra gånger om året?

Jag lutade mig fram mot Rita för att få påfyllning och lade först nu märkte till att skuggorna under hennes ögon hade djupnat.

Hennes fråga överrumplade mig. Jag visste inte vad jag skulle svara. Den versionen som mamma serverades eller som det var.  Jag ville säga ”nedslående” för något hade hänt i kontakten mellan oss. Karsten kom inte ens ihåg min födelsedag längre. Och Dorte gillade mig uppenbarligen inte, för annars skulle hon varit snällare mot mig. Kanske behövde jag bara ge henne tid”?

”Jag ligger mest och läser uppe på gästrummet. 

”Gästrummet…”

Rita satte ner muggen bredvid sig på balen och rynkade pannan.

”Allvarligt talat, har du inte ett eget rum hos din pappa”?

Jag spärrade upp ögonen, oförberedd på att Rita skulle reagera som hon gjorde. Min blick gled bort.

Hennes fråga väckte så många känslor till liv inom mig. Det här med Magda tryckte också på och pockade på uppmärksamhet. Jag ville berätta allt.

När jag återvände med blicken till Rita, redo att prata, såg jag till min häpnad att hon hade somnat. Jag betraktade henne en stund. Hon var lika vacker när hon sov som när hon var vaken med sina höga kindben och den välformade munnen. Men det var hennes livliga och mandelformade ögon med allt från spefulla ögonkast till djupaste allvar, som jag uppskattade bäst: nu var de slutna och Rita (långt borta) i sömnens rike.

Jag stödde hakan i händerna och överlämnade mig åt tystnaden. Envist betraktade jag de två portarna på ena långsidan genom vilka höbalarna kastades upp. De stod och slog lågmält i sina gångjärn understödda av vinden, samtidigt som en häst frustade till i stallet under oss. Det var Stella.

När Rita vaknade till med ett ryck gnuggade hon sig i ögonen och blinkade yrvaket mot mig. Hon reste sig halvvägs upp, stödd på ena armbågen och nappade åt sig en ny servett och snöt sig. Påstod att hö dammet kittlade henne i näsan. Hon ville inte låtsas om att hon slumrat till.

”Hoppas att vår psykologilärare är tillbaka snart”, sa jag. ”Vikarien är inte alls lika bra. Hon ägnar halva lektionen att bläddra i boken för att hitta sidan vi är på”.

”Jag vet”. Det är sådant beteende som bidrar till tristessen i skolan”. Hon suckade djupt. ”Hon borde använda sig av bokmärken”.

”Kanske vi ska ge henne en uppsättning änglabokmärken? förslog jag, inspirerad av alla de bokmärken som Magda hade i sina biblar.

”Vi är änglar”, sa Rita.

”Kamilla är en ängel som låter oss härja så pass fritt här som vi får. En ängel som valt att bosätta sig på jorden, som inte lever bland molnen om man säger så”.

Rita stramade upp sig, blev allvarlig.

”Jag ska läsa ut Harry Martinson-boken till i morgon. Jag har knappt läst en rad den här helgen. Du får skjutsa mig på din cykel. Pappa var snäll och körde mig hit”. Hon drog rask upp mig på fötter och klättrade före ner för stegen med hästtäcket runt midjan. Vi kikade in hos hästarna en sista gång innan vi släckte och lämnade stallet. Jag stoppade nyckeln i fickan.

”I morgon ”, tänkte jag, ”måste jag berätta för Rita”.

Rita gav mig en hastig kram och sprang uppför den stenbelagda trädgårdsgången till tegelvillan. Jag såg att hennes föräldrar genom köksfönstret, de stod på varsin sida av köksbordet som om de hade hört oss komma och rest på sig. Vera mötte min blick genom rutan.

Andreas, pappan försvann bort, kanske ut i tamburen för att ta emot Rita. Lyckliga Rita som hade sina båda föräldrar. Hennes familj var för mig kärnfamiljen personifierad, en kärnfamilj som inte hemsöktes av några sprängningar.  När ytterdörren öppnades och jag såg Andreas varma tillgivenhet mot sin dotter kände jag ett sting av saknad. Om Karsten ändå hade varit mer lik Andreas! Jag skakade på huvudet. Rita levde i förvissningen om att alla pappor var lik hennes. Hur skulle hon kunna förstå att så inte var fallet?

Jag skakade på huvudet och kvävde en gäspning. Nu var det jag som nästan kollapsade av trötthet.

Jag kastade mig upp på cykeln igen och trampade den knappa kilometern hem till hyreshuset med alla sina balkonger och neddragna rullgardiner eller persienner.

Dagen för aulaskrivningen var inne. Den vackra tavlan. Ingen Rita. Jag stirrade mot dörren tills jag höll på att få nackspärr. Men hon kom inte. Det var olikt Rita. Hon missade aldrig ej skrivning, i så fall skulle hon i det närmaste vara dödssjuk. Jag trummade med pennan mot bordet som jag fällt upp framför mig. Placerade min dricka på det, radade upp pennor, suddgummi. Alla nödvändiga saker. Tuggummi i reserv. Lika bra att jag tog ett medan jag inväntade Rita. En kvart över gav jag upp. Satte mig till rätta. Det var hög tid att ta itu med skrivningen. F-n Rita, tänkte jag, förstummad över att svärorden nuförtiden så lätt studsade ur min mun eller dök upp i huvudet på mig. Jag borde vara full av glosor och matematiska formler. Men huvudet var tomt, hela salen var tom i avsaknaden av Rita. Jag borde efterlysa henne, eller bara resa mig upp och gå. Det pyrde av frustration inom mig, men jag behärskade mig och satt kvar utan att skriva en rad den första trekvartsen.  Inte kunde jag äventyra mina betyg, hela min framtid för Ritas skull? Jag satte i gång att skriva så pennan glödde, högst osäker på resultatet/utgången för första gången i mitt liv. För första gången i mitt liv fullständigt osäker på utgången av skrivningen/resultatet av skrivningen. Missmodet strålade från mig när jag avlägsnade mig. Axel måste ha sett mina slokade axlar, min förbittrade min för han ropade på mig utanför skolporten när jag störtade förbi honom nerför trappan.

”Sakta i backarna”, protesterade han när jag inte hörsammat hans rop, så inne i mina egna tankar som jag var.

Här var det muntert. Hans kommentarer fortsatte. Jag föll till föga och såg upp på honom, gav honom ett snabbt leende.

”Jag sabbade salstentan, sa jag.

Axel gav upp ett frustande skratt,

Så det gjorde du! glättigheten försvann ur rösten, och han tillade. Tror det gick dåligt för mig också. Men, men, någon gång ska det ske.

Ja någon gång ska det ske, höll jag med om.

Skolgården var inhägnad av ett lågt staket av järnkättingar som hängde löst mellan stenblock.

En grupp på fyra som stått och blossat tillsammans höll på att skingras. Jag iakttog eleverna som var på väg hem eller ut på stan eller vidare till andra aktiviteter som sport och musikövningar. Själv väntade jag på Rita. Jag tänkte fråga henne om hon ville följa med mig till det mödrahem som jag hade bott under de första månaderna av mitt spädbarnsliv. Men Rita dröjde. Kanske hade hon stannat kvar för att diskutera med sin lärare i ryska. Rita har alltid en egen syn på saker och ting och vet redan att hon vill bli advokat. Själv läser jag spanska som tredje språk och därför står jag och kastade blickar mot den port som jag förväntade mig att Rita närsomhelst skulle träda ut genom och ut på trappan. Själv var jag tidigt ut i dag eftersom vår lärare varit tvungen att släppa i väg oss på grund av ett möte som dykt upp. I lugn och ro åsåg jag hur skolgården tömdes. Jag kastade en blick upp mot klockan.

Kvart över fyra. I samma ögonblick kommer Rita ut ur den vänstra porten, men hon var inte ensam. Jag kisade. En ny tjej som jag aldrig sett, eller vänta, det var något bekant över henne. Var det inte den nya tjejen som jobbade i elevkafeterian? Den andra var mammaledig. Så mycket visste jag. Rita gestikulerade, henens graciösa arm-och handrörelser utförde en koreografi i luften och kafétjejen som var huvudet högre, nickade och strök bort luggen från pannan. De stod halvt vända mot mig, och Rita hade ryggen emot. Kafétjejen märkte tydligen av mina blickar för hon stirrade på mig med hård blick. Ett kort ögonblick, nästan som om hennes blick inte alls hade borrat sig in i min med ett tydligt budskap om att jag inte var uppskattad. Märkligt. Vad har hon emot mig? Vi har knappt träffats. Hon bara står i elevkafeterian och ser surmulen och högdragen ut. Det klack till i bröstet på mig och jag kände en vag oro, men slog genast bort den.

Rita och jag var bästisar och det skulle vi alltid förbli. Jag log för mig själv och såg bort mot trappan igen. De båda hade rört sig en bit ifrån den, men deras animerade diskussion hade inte avstannat. Väldigt vad de snackar. Vad kan de prata om som behöver dryftas i all oändlighet? Det har säkert inte gått mer än fem-sex minuter sedan de kom ut ur porten, vad jag än inbillar mig. Rita var spensligare än den andra tjejen som var grövre, mer muskulös. Kanske var hon fotbollstjej? Jag har ett vagt minne av att jag har sett henne någon annanstans, mött henne i ett annat sammanhang som hade med sport att göra?

Kunde vi ha mötts i något skolmästerskap på 400 meter? Så var det, kanske. Karin eller något. Vad kunde Rita och hon ha gemensamt? Det tändes en gnista hos mig. Skulle Rita börja spela fotboll? Jag slog bort tanken. Rita var hästtjej och tävlade i hoppning. Något annat existerade inte för henne. Visserligen hade Fabian, hennes häst, varit halt ett bra tag, men han var på väg tillbaka.

Jag sökte Ritas blick, men utan resultat. Hon var alltför upptagen för att lägga märke till mig eller söka mig med blicken. Jag började gå mot utgången. Ställde mig vid ingången och såg bort mot Rita igen. Fotbollstjejen samlade håret i nacken och satte upp det i en hästsvans. Hon såg på mig igen och det gick som en stöt genom mig. Det var en nedlåtande blick, en antydan till förakt i den.

Hon tog och lade sin arm om Ritas och började tåga med henne mot baksidan av skolbyggnaden. Där fanns den norra utgången som ledde mot idrottsplatsen och uppåt stan. Då kastade Rita en blick bakom sig och mötte min. Hon lösgjorde sig från kafétjejens arm och sprang fram till mig och gav mig en lätt kram. ”Vi ses i stallet i kväll. Karin vill att jag ska vara med och planera skoldansen.” Hon stötte till mig i sidan med armbågen, en lätt knuff och sade skrattande:

”Du ångrar inte att du inte ställde upp i elevkårsvalet?” Jag skakade på huvudet. Jag var inte populär som min bästis.

Så for Rita i väg bort mot Karin, igen.

Skolgården var inhägnad av ett lågt staket av järnkättingar som hängde löst mellan stenblock.

En grupp på fyra som stått i rökrutans mitt och blossat höll på att skingras. Tea iakttog eleverna som var på väg hemåt eller ut på stan eller vidare till andra aktiviteter som sport eller musikövningar. Själv väntade hon på Rita. I dag längtade hon efter henne med ovanlig iver [HW1] eftersom hon tänkte fråga henne om hon ville följa med henne till det mödrahem där hon hade bott de första månaderna av sitt spädbarnsliv.  Men Rita dröjde. Kanske hade hon stannat kvar för att diskutera med sin lärare i ryska. Rita hade alltid en egen syn på saker och ting och visste redan att hon ville bli advokat.  Själv läste Tea spanska som tredje språk och därför stod hon och kastade blickar mot den port som hon förväntade sig att Rita närsomhelst skulle träda ut från och ut på trappan. Själv hade hon varit tidig i dag eftersom deras lärare hade varit tvungen att släppa i väg dem på grund av ett möte som hon skulle till. I lugn och ro åsåg hon hur skolgården tömdes – men var var Rita? Hon kastade en blick upp mot skolklockan. [HW2] Kvart över fyra. I samma ögonblick kom hon ut ur den vänstra porten men hon var inte ensam. Tea kisade. En ny tjej som hon aldrig sett, eller vänta, det var något bekant över henne. Var det inte den nya tjejen som jobbade i elevcafeterian? Den andra var mammaledig. Så mycket visste hon. Rita och den andra tjejen var inbegripna i en diskussion[HW3] , hon kunde se hur Rita gestikulerade, hennes graciösa arm- och handrörelser utförde en koreografi i luften och cafetjejen, som var huvudet högre, nickade och strök bort luggen från pannan. De stod halvt vända mot henne, och Rita hade ryggen emot henne. Kafétjejen märkte tydligen av hennes blickar för hon stirrade på henne med hård blick. Ett kort ögonblick, nästan som om hennes blick inte alls hade borrat sig in i hennes med ett tydligt budskap om att hon inte var uppskattad. Märkligt, tänkte Tea. Vad har hon emot mig? Vi har knappt träffats. Hon bara står i elevcafeterian och ser surmulen och högdragen ut. Det klack till i bröstet på henne och hon kände en vag oro, men slog nästan genast bort den. [HW4] Rita och hon var bästisar och det skulle de alltid förbli. Hon log för sig själv och såg bort mot trappan igen, de båda hade rört sig en bit ifrån den men deras animerade diskussion hade inte avstannat. Den pågick fortfarande[HW5] . Väldigt vad de snackar; tänkte hon. Vad kan de prata om som behöver dryftas i all oändlighet/som är så viktigt? Hon såg på klockan igen, den här gången på sitt armbandsur. Det hade inte gått mer än fem-sex minuter sedan de kom ut ur porten vad hon än inbillade sig. Rita var spensligare än den andra tjejen som var grövre, mer muskulös.  Kanske var hon fotbollstjej? Tea hade ett vagt minne av att hon hade sett henne någon annanstans, mött henne i ett annat sammanhang som hade med sport att göra?

Kunde de ha mötts i något skolmästerskap på 400 meter?  Så var det kanske. Karin eller något. Vad kunde Rita och hon ha gemensamt? Det tändes en gnista hos henne. Skulle Rita börja spela fotboll? Hon slog bort tanken. Rita var hästtjej. Något annat existerade inte för henne. Möjligtvis?? Hon sökte Ritas blick, men utan resultat. Hon var alltför upptagen för att lägga märke till henne eller söka henne med blicken. Tea började gå mot utgången. Ställde sig vid ingången och såg bort mot Rita igen. Fotbollstjejen samlade håret i nacken och satte upp det i en hästsvans. Hon såg på Tea igen och det gick som en stöt genom henne. Det var en nedlåtande blick, en antydan till förakt i den.  [HW6] Hon tog och lade sin arm om Ritas och började tåga med henne mot baksidan av skolbyggnaden. Där fanns den norra utgången som ledde mot idrottsplatsen och uppåt stan.  Då kastade Rita en blick bakom sig och mötte Teas. Hon lösgjorde sig från kafétjejens arm och sprang fram till henne och gav henne en lätt kram. ”Vi ses i stallet i kväll. Karin vill att jag ska vara med och planera skoldansen.” Hon stötte till Tea i sidan med armbågen, en lätt knuff och sade skrattande:

”Du ångrar inte att du inte ställde upp i elevkårsvalet”? Jag skakade på huvudet. Jag var inte populär som Rita.

Så for hon i väg, bort mot Karin, igen.    [HW7] 

   Kap.

Spänningen i hjärtat lättade omedelbart efter kontakten med Rita.  Våra små ömhetsbetygelser i vardagen var viktiga för mig., små betryggande försäkringar om att bandet höll. Men jag skulle ju ha bett Rita att följa med till mödrahemmet i dag. Med tunga steg började jag gå mot spårvagnshållplatsen för att ta mig närmare Ekhaga och mödrahemmet Birka där jag för sexton år sedan såg dagens ljus för första gången. Det fladdrade till i magtrakten och jag drog jackan tätare om mig.

 Jag for förbi Liseberg och upp mot Sankt Sigfrids plan. …Ravinen är vacker och vindlande och jag gick av vid …för att fortsätta till fots till ån som löpte djupt mellan å en asidan och …å andra sidan. En tår letade sig ner längs ena kinden och jag bandade mig själv för min sentimentalitet. Det var inte samma sak som om Rita skulle ha gått vid min sida. Då skulle jag ha kunnat berätta för henne om vad jag hade läst i Magdas dagboksanteckningar. Egentligen skulle jag ha berättat för henne vad jag funnit ut långt tidigare. Men jag hade velat smäkta de här nya uppgifterna för mig själv först, införskaffa mig lite distans. Nu gick jag själv, om än darrig inombords. På väg att stilla min nyfikenhet och få en djupare inblick i min släkthistoria. Jag kände efter med handen i väskan. Dagboken som dolde sig bakom den enkla blå fasaden låg där. Den som handlade om min födelse och mina första år sett med Magdas ögon. Den som jag hade velat visa Rita. Jag kunde flera meningar ur den utantill vid det här laget. Nu viskade jag dem lågt för mig själv.

”Kristen som jag var hade jag ändå önskat att barnet inte skulle födas, utan att Maja hade kunnat göra abort. Men det fanns inga skäl till det, att abort skulle beviljas i hennes fall. Och illegal abort, så långt skulle jag inte kunna gå. Jag skäms så för den här inställningen, men jag såg ingen annan utväg först. När min syssling, majas mor anförtrodde sig till mig om dotterns belägenhet tog jag hennes fars parti först”.

Jag häpnade åter igen över Magdas uppfattning men visste att fortsättningen som följde slutade med att hon ställde sig på min mammas sida, fast besluten att hjälpa henne på de sätt som hon fann för gott.

När jag väl kom fram till Birkahemmet slogs jag av dess oansenlighet: en låg, gul tegelbyggnad i ett plan. En krattad grusgång ledde fram till dörren och de tre trapporna som ledde upp till den. Utanför ett par ett par björkar, men inte mycket mer till växtlighet förutom de spirande gräsmattorna. Jag vet inte vad jag hade föreställt mig egentligen. Kanske mer som en sjukhusbyggnad som Carlanderska eller Ekmanska. I alla fall en byggnad i mer än ett plan och i en mer parkliknande omgivning. Men jag tar några steg tillbaka och tar in byggnaden. Tar ett djupt andetag. Sedan ger jag mig över gatan och sätter mig på en bänk vid en plantage på andra sidan. Här var det alltså (som det begav sig), tänker jag. Lutar mig tillbaka mot parkbänken och sluter ögonen. Känner kylan från träet bita in i baken, men det är inte risk för urinvägs inflammation, bedömer jag. Låter vinden leka i mitt hår, smeka mina kinder med aprildofterna som den för med sig. Vind och väder får mig alltid att känna mig så levande, de rör vid min själ, ger mig lust att leva. Och jag behöver den känslan för att hålla fast i. Inte förlora mig i bitterhet över att jag förts bakom ljuset om min tillblivelse och tiden strax efter. Fast, och det måste jag intala mig, det var inte med berått mod. Magda och mamma trodde att det var för mitt bästa, tröstar jag mig själv. Och måste påminna mig om att de är äldre och har andra perspektiv än jag. Magda upplevde andra världskriget, och hur annorlunda var inte världen då?

Jag tar upp anteckningsboken igen och läser vidare efter stycket som jag viskade fram nästan nyss, stycket som jag kan som ett rinnande vatten. Men Dagmar visade under upprepande tillfällen att hon inte ville böja sig under sin make i det här fallet och visa Maja på porten. Men hon hade ingen yttranderöst, kvinnan skulle tiga i församlingen. Hennes make var av den gamla auktoritära stammen. En av de präster som förespråkat tvångssteriliseringar, och övertalat flera av sina församlingsmedlemmar att genomgå ett dylikt ingrepp. I min släkt tillhörde vi inte Svenska kyrkan. Sedan slutet av 1800-talet stod det att mina förfäder hade utträtt ur denna. Istället hade de blivit medlemmar i frikyrkan. Vi var utan herde som fick söka sig egna. Visst fanns det ibland oss även de som gått vilse och såg på Hitlers framfart i politiken sedan 1920-talet. Men hade de verkligen räknat med vad hans seger skulle kunna innebära? Varför hade de inte hoppat av denna ideologiska strömning i tid?

Jag satt längre än jag tänkt, förlorad i mina tankar som jag var. Och jag hade nästan glömt av byggnaden framför mig när jag kastade en blick mot porten. Någon kom ut från mödrahemmet. Det var Axel från en av parallellklasserna. Jag rätade på mig, alldeles paff. Vad hade han gjort därinne?

Min nyfikenhet visste sig ingen hejd. Jag upptäcker att jag fortfarande hade Magdas anteckningsblock i handen och smusslar förstulet mer den i axelremsväskan. Om Axel har sett den så säger han inget. Men vad då? Vi pluggar ju och antecknar dagarna i ända som de goda gymnasieelever vi är.

Han har korsat vägen och spricker upp i ett leende:

”Är det mig du sitter och väntar på”?

”Javisst”, svarar jag glatt och fortsätter i samma ton:

”Inte visste jag att du bodde på ett mödrahem”?

”Så du vet”, säger han och blir allvarligt.

Jag har försagt mig och känner hur allt blod rusar upp i huvudet

”Min mamma jobbar där inne”. Han nickar i riktning mot hemmet. ”Hon är sjuksköterska där”.

”Du då, sitter du bara här eller har du någon anknytning till det här stället”?

Jag nickar.

Axel stirrade på mig. Nu var det han som var nyfiken.

”Jag är född där”.  Det stockade sig i halsen på mig. Jag fick nästan inte fram orden. ”Fick nyligen reda på det”.  Det var inte så här jag hade tänkt det. Axel är den först som får reda på det, före Rita. 

”Du behöver inte förklara något”, säger han lite onödigt bryskt. Som sagt, min mamma jobbar därinne så jag vet en del om vad skam vill säga. Än i dag, tillade han och såg bort mot tegelbyggnaden som om den satt osynliga spår i honom också. Jag drog jackan tätare om kroppen.

”Det är inte mödrahem längre”, avslöjar han. ”Den verksamheten har upphört”. 

”Måste bege mig”, säger han. ”Ska klippa mig”.

Jag fäste blicken på hans bruna lockar. Nej, klipp dig inte, vädjade jag i tanken. Du är så med dina bruna lockar och halvlånga hår. Men jag sa inget, utan reste mig från bänken och stoppade händerna i fickan. Önskade att jag hade haft en muff eller något att stoppa in dem i så att de fick värmas.

”Du är mitt ständigt dåliga samvete”, sa han när han gick.

Vad menade han med det?

Jag såg efter honom, men ryckte sedan på axlarna. Det fick vara nog med dumheter för i dag. Och jag skulle till stallet, helst hinna före Rita.

Kap. Första plotpunkten. Glidningen

Kap.

Jag är medvetet sen. Det första min blick möter när jag öppnar ytterdörren är en sliten Dramaten som står lutad mot skohyllan. Mönstret är rutigt i blått och svart. På hatthyllan hänger en jeansjacka som jag förmodar tillhör gästen.

Jag snörar upp gympadojorna, och går in på mitt rum. Jag ser mig i spegeln och tar ett djupt andetag. Därefter beger jag mig till vardagsrummet.

När jag kliver in i rummet står gästen med ryggen vänd mot mig och betraktar bokryggarna i bokhyllan. Hon tyckts läsa titlarna tyst för sig själv, jag uppfattar vagt ljuden från hennes mun. När hon blir medveten om min närvaro vänder hon sig om.

Beatrice har brunt lockigt hår som faller mjukt mot axlarna. Ögonen är melerade, gröna och bruna, skimmer av guld i dem. Läpparna är breda och fylliga och nersmetade med rosa läppstift. Det ser ut att ha varit pålagt i all hast.

Hon ger mig en blick som hastigt drar sig undan. Jag går fram till henne och hälsar.  Hon räcker fram en sval hand som hon snabbt drar tillbaka. Vi nuddade knappt vid varandra. Det får mig att för ett ögonblick fundera på om hon har beröringsskräck, men jag inser att det kan ha sitt ursprung i hennes blyghet. Jag vet vem hon är, hon är 27 år och brukar vara inlagd på Lillhagens psykiatriska sjukhus. Hon är min mammas klient. Hon som tar så mycket av min mammas tid att jag nästan upplever mig försummad. Hon behöver inte arbeta ideellt efter arbetstidens slut, anser jag. Behöver inte göra små onödiga tjänster åt henne som att sy gardiner till hennes balkong. Och ändå, någonstans inom mig, i djupet av min själ kan jag inte låta bli att vara stolt över mamma för att hon bryr sig.  Men jag har saker på hjärtat som jag vill prata om, och mamma lyckas alltid finta bort mig, visa att vissa frågor gör sig bäst obesvarade, lämnade åt tystnaden och glömskan.  Jag rycks bort från mina tankar.

”Dig har jag hört mycket om,” säger Beatrice med en aning hes röst.

”Bara fördelaktiga saker hoppas jag.” Jag ler krampaktigt mot henne.

”Absolut. Jag har bara hört positiva saker om dig, så skulle tomten komma in i rummet här just nu, och fråga om här finns några snälla barn så skulle jag utan tveka svara ja.” Hon skrattar till. Jag drog pliktskyldigast på munnen och slog mig ner i soffan. Jag hade varit motståndare till att bli bjuden på den här festen. Men nu satt hon hemma hos oss, i min fåtölj. Jag hade nog med mig själv, med mina funderingar som uppstått i samband med Magdas anteckningsböcker. Jag tänker på alla uppoffringar som hon har tvingats till på grund av mig. Var jag en börda för mamma? Hade min ankomst till jorden ställt sig i vägen för hennes karriär? Men sedan tröstar jag med mig själv i linje med existentialismen att hon har gjort sitt val. Hon hade kunnat göra annorlunda, men valde att ta den väg som hon nu befinner sig på.

Jag greppar tag om armstödet och stirrar på Beatrice i rosa tunika och säckiga jeans. Håret är uppsatt i hästsvans.

 Beatrice vänder bort blicken. Hon är obekväm med mitt närgångna granskande, och skruvar besvärat på sig.

Jag skulle låta de där två föra talan, tänker jag, för nu hade Maja också kommit in i rummet, och slog sig ner i den andra fåtöljen.

 De följer inte min plan. De sitter tysta och dricker sitt kaffe – jag dricker te. Tystnaden var inte oangenäm, de verkar vana vid tystnad emellan sig.

Majas blick dröjer vid min. Hon ser fundersam ut, och sätter ner sin kaffekopp.

Just då ringer telefonen. Maja reser sig upp för att gå och svara. Jag är lämnad ensam med Beatrice igen.

Jag kommer att tänka på fredagsmyset som Maja och jag brukade ha när jag var yngre. Kvällar som jag hade sett fram emot när jag fick ha Maja alldeles för mig själv, och då jag var i högsätet. Inte inkallad för att vara artig och underhållande.

Beatrice plockar nervöst med någonting, men upphör genast med det när hon känner att hon är iakttagen. I stället slätar hon till kjolen, drar den över knäna som om den kändes för kort. I själva verket går den en bra bit ner över knäna, och behöver ingen räddningsåtgärd.

Hon vill ha någonstans att göra av sina händer, anar jag. I mitt sällskap känner hon sig utlämnad. Och det känns uppriktigt sagt inte bra.

”Hur gammal är du?” undrar plötsligt Beatrice och vänder sig mot mig.

”Har inte Maja sagt det?” Jag ser roat på henne. 

Beatrice skrattar till generat.

”Ja, det kanske man skulle kunna tro. Jag tror att din mamma har sagt något om att du är i tonåren, men något exakt årtal minns jag nog inte.”

”Jag är sexton,” säger jag snabbt.

Det blir tyst igen.

”Jag ska börja på ett kooperativ i nästa vecka”, säger Beatrice i ett nytt försök till konversation. ”Jag har varit på studiebesök där, och två intervjuer.  Nu ska jag vara provmedlem där i tre månader, och sedan får jag se om jag blir antagen.”

”Är det svårt att bli antagen?” kan jag inte låta bli att fråga.

”De säger att det är väldigt ovanligt att någon inte blir godkänd efter sitt provmedlemskap. Det ska i regel vara något ganska exceptionellt om man nekas inträde. Att man är våldsam, använder droger eller något sådant.” Hon ger mig ett osäkert leende.

”Det låter spännande. Jag förstår att du är ivrig att komma i gång med någonting. Själv håller jag till i ett stall när jag inte är i skolan eller pluggar. Du har kanske hört talas om stallgården?”

”Nej, faktiskt inte.”

Vid Sjötorp, det vet du kanske var det ligger?”

”Jo, det vet jag. Min morfar och mormor bodde där.”

”Åh, vad kul. Var i Sjötorp?”

”Mitt i samhället, i en av de gamla villorna längs huvudgatan. Den finns kvar, men är såld sedan länge. Min morfar och mormor är inte i livet längre.”

”Så synd.”

”Ja.”

Min mamma kommer inbärandes på en bricka och vårt samtal stannar av abrupt. Beatrice lyser upp vid hennes entré, jag ser hur hon slappnar av mer och hennes händer hittar en naturlig viloplats i knäet.

I mitten av brickan tronar en Frödinge Swartzwald, inte den riktiga, men ändå. Swartzwald är min favorittårta. Det visar sig att det även var Beatrice favorit för hon ropar till när hon får syn på den.

Det enda jag kan tänka på i det ögonblicket är när jag var liten och mamma hade gäster och jag var tvungen att gå och lägga mig innan tårtan skulle ätas. Mamma lockade mig i säng genom att utlova tårta till frukost i stället.

”Lovar du”, sa jag.

”Jag lovar.”

På morgonen fanns inte ens den smalaste tårtbit kvar. Det är det här jag sitter och tänker på och känner mig futtig och banal medan mamma grattar Beatrice på födelsedagen i efterväg.

”Jag tänkte att vi skulle passa på och fira din födelsedag i dag, även om det är två dagar för sent,” säger mamma till Beatrice.

”Hur vet du att jag har fyllt år?” undrar Beatrice förvånat.

”Personnumret. Vi har det i våra papper.”

”Javisst ja, det borde jag ha insett. Det finns ingen anonymitet någonstans.”

”Nej, kanske inte. Men nu tar vi och hugger in på tårtan. Du börjar Beatrice. Blås ut ljusen först. ”

Beatrice gnider sig med handryggen på näsan. Jag vet inte om det faktiskt kliar eller om det är eftertänksam gest hon gör. Den avoghet jag känner gentemot mamma har jag flyttat över på Beatrice, det inser jag nu. Det är lättast så, på så sätt undviker jag tänka på mammas och Magdas svek. Jag orkar inte kännas vid det sveket, speciellt inte som Beatrice sitter i rummet. Jag undrar om hon känner av den spända stämningen mellan mig och mamma? Konflikten som ligger begravd. Kanske är försiktigheten med vilken vi sätter ner porslinet mot fatet respektive bordets duk talande? För närvarande balanserar mamma så försiktigt med kopp och fat i sin hand.

Märker Beatrice något visar hon det inte med en min. Hon för bestämt tårtskeden mot munnen fast handen darrar. Darrningarna är biverkningar från medicinen ska mamma senare förklara för mig när jag för det på tal. Ordet trauma kommer att landa i mitt knä under en psykologilektion, också den senare. Men en av de där lektionerna som fångar mitt intresse och slår följe med mig fortsättningsvis. Jag tror att Magdas anteckningar har accelererat den processen. Fram till dess var inte människan, mig inkluderad, något mysterium. Jag berömde mig av att ha lätt för att avläsa människor, men det var idel hybris.

Efter tårtätningen avslutades vår samvaro. Beatrice tackade för sig, och mamma skulle en snabb sväng till affären och fylla på med mjölk.

Så fort dörren slog igen bakom dem plockade jag ihop kaffekopparna, min mugg och resten av tårtan och bar ut det i köket på brickan. Jag skakade på huvudet åt mig själv. Jag hade tänkt sätta henne på plats, men det slog slint från första stund. Det var något avväpnade med hennes sätt. Och uppriktigt sagt, så förstod jag att det fanns en tragisk och mycket sorglig historia förknippad med hennes levnadsöde. Hon hade inte haft en spikrak väg genom livet – men vem har det egentligen?

Jag diskade upp kopparna och plastade tårtan och satte in den i kylskåpet. Jag hade övervägt att ta en bit till, men jag kände mig mätt och vågade inte utmana ödet. Att bli proppmätt och däst var inget jag längtade efter. Jag kom fram till att också jag behövde en nypa frisk luft. Om sanningen ska fram så längtade jag efter att få röra på mig, på att få ta ut stegen. Jag ville komma in i andra andningen, och känna mjölksyran komma när jag gav allt i finishen i slutet av motionsslingan.

Jag drog på mig träningskläderna och lämnade den tysta lägenheten. När jag kom ut genom porten gav jag mig av i riktning mot spåret.  När jag närmade mig skogen såg jag elljusspåret lysa inbjudande. Jag ökade mina steg, och när jag kände gruset knastra under mina träningsskor började jag springa. Så fort jag satt fötterna i träningsskorna, och är jag på väg in i ett annat mentalt tillstånd. Jag har några kilometer framför mig att avverka, men efter det kommer jag att vara inne i andra andningen, och då känns det som om jag skulle kunna springa hur långt som helst.

Jag drar ett par djupa andetag. Luften är sval mot mina kinder.

Jag förstår inte hur man kan hamna i psykisk sjukdom. Det förbryllar mig, och skrämmer mig. Varför hamnar man långt därnere? Som om det fanns förrädiska schakt under fötterna på en.

Kanske är det därför jag springer: för att skydda mig. För när jag springer känns det som jag knappt vidrör marken, rentav svävar.

Kap. 9

Jag gick längs stallgången och kikade in i boxarna för att se efter att alla hästarna mådde bra. Aladdin, min favorit, gnäggade lågt när jag gick in till honom. Jag gav mig tid att smeka hans mule och viska några kärleksfulla ord. Därefter blandade jag till kraftfoder och gav var och en av hästarna sin speciella ranson. När utfordringen var över lägrade sig lugnet över stallet igen. Jag fortsatte mina sysslor: Klättrade uppför stegen till loftet och kastade ner balar med friskt doftande klöverhö. Sedan var det var det dags för min frukost. Jag gick in i sadelkammaren och satte på vattenkokaren som stod på en hylla. Jag tog fram muggen märkt med mitt namn och fixade te med hjälp av tepåsar. Medan jag tog försiktiga klunkar av det varma teet och lyssnade till hästarnas belåtna mumsande, tog jag fram en ostsmörgås ur matlådan och började äta. I huvudet planerade jag för dagens ridtur. Jag gillade att rida ut. Mina sinnen skärptes på hästryggen, iakttagelseförmågan ökade. Naturen var den omväxlande fond som erbjöd så mycket med allt sitt prassel av gräs och träd, vindens susningar och fåglarnas kvittrande. Jag hade en helt annan överblick än om jag gick till fots.

Till sist sopade jag stallgången med långa svepande tag. Att arbeta med kroppen gjorde mig avspänd och koncentrerad

Jag spärrade upp ögonen. Kamilla, ägaren till privatstallet, kom sättande längs stallgången.

– God morgon. Bra att du är på plats. Jag har något att säga som rör Aladdin.

Jag försökte att inte visa mina känslor – i all synnerhet som Kamilla inte var typen som lät sig bevekas av känslosamhet. Men hon ångade upp bruset från känslostormen som var på igång inom mig.

– Jag har bestämt mig. Jag måste sälja honom.

Jag öppnade munnen för att säga något.

Kamilla förekom mig:

”Du vet hur det är. Hade du haft råd hade du gärna fått köpa honom det vet du.”

Hon gick stallgången fram och kikade in i varje box.  Upprepande samma procedur som jag för drygt en timme sedan. Jag följde henne i hack i häl. Under sina inspektionsrundor ville hon inte bli störd utan ville kolla varje häst i lugn och ro och förlita sig på sin kunskap om hästarnas mående, men också sin intuition. Hon sa alltid att en bra hästmänniska måste ha mer än en god portion intuition för hästar är mycket känsligare än människor. Jag visste mer än väl att Maja skulle ha argumentera emot det. Själv höll jag med Kamilla, hästar eller djur var känsligare.

Jag hade vetat att dagen då Aladdin skulle säljas skulle komma, det var oundvikligt. Stallgården brukade då och då köpa in besvärliga hästar och rida till dem. Aladdin var en sådan häst och det var jag som ägnat honom tid, som hade ridit till honom.

Det var bara det att jag inte varit beredd på att dagen då vi måste skiljas skulle infinna sig så snabbt. Aladdin hade visat sig vara både läraktig och tillitsfull.

Varje gång var det lika svårt. Jag hade haft hand om ett par hästar innan Aladdin som jag tagit hand om och genom jobb och tålamod fått att lita på mig och andra människor igen.

Kamilla kastade en blick bakom axeln på mig. Hon kände på sig att jag ville säga något.

– Nå, sa hon?

Jag såg henne i ögonen. Efter att det att de två föregående ponnyerna hade sålts var jag luttrad vad det gällde Kamilla. Hon hade stallets överlevnad för ögonen. Istället påpekade jag att pelletsen höll på att ta slut. Havren var också på upphällningen.

Okej, Ardine, sade hon, jag ska ta hand om det. Du kan släppa ut hästarna nu.

Jag släppte ut alla hästarna i hagen utom Aladdin. Jag ryktade honom och skvätte ner honom med mina tårar innan jag gick för att kroka ner tränset och hämta sadeln. Jag ledde honom ut ur stallet och satt upp. Det här skulle kanske bli min sista ridtur med Aladdin.  Han var inte lika ivrig som vanligt att komma ut i skogen, han kände av att jag var ledsen.

Det lila hade gått ur landskapet för längesedan, det var rävrumporna som hade vissnat, nu var det bara brunskiftande gult över ängen och det enda inslaget som fick en att häntyda till rött var rönnbären och nyponen som skrumpnat, men gyllene orangea när solens strålar träffade dem.

 Jag skrittade på stigen som ledde mot Skogome med hängande tyglar.  Ridturen, speciellt när jag skrittar, är ett sätt att slappna av och bara låta tankarna vandra, all den rymd som naturen rymmer gör tankarna lösa och lediga.  Efteråt kommer de tillbaka till mig klarare och mer fridfulla. Oftast kan jag inte komma ihåg något särskilt som jag tänkt på. I dag var det definitivt annorlunda. Tanken på att skiljas från Aladdin var outhärdlig.  Klumpen i halsen växte och växte. Jag fick svårt att svälja.  Jag försökte tänka på något annat men de letade sig hela tiden tillbaka saknaden som redan satt sig i magen. Och inte nog med det. Det bistra avskedet från Karsten gjorde sig påmint.  Jag hörde knappt fågelsången runtomkring mig på grund av tankarnas malande. Då dök bilden av Torben upp för min inre syn, och det var som en strimma hopp banade sig en väg mitt bland alla tankar. Jag kunde inte annat än le när jag tänkte på natten på byggnadsställningen. Så här efteråt fattade jag knappt hur jag hade kunnat hamna där.  Jag återupplevde lättnaden i att möta Torben och följa honom. Han hade till och med hållit min hand.

Jag skulle inte överge honom. Det skulle jag inte. Så fort jag tänkt tanken kände jag mig lugnare. Dessutom var jag skyldig honom pengar. Det fanns vissa saker som jag fortfarande hade kontroll över.

Några hundra meter innan jag kom fram till vägen svängde jag till vänster över en bäck och in på en äng. Där ängen tog slut red jag in på en smal trädkantad stig i utkanten av det stora område som utgjordes av Lillhagens mentalsjukhus.  Jag såg en skata flyga över vägen, och en kråka som flög från ett träd till ett annat, som satte sig på en gren i ett av de gamla träden som växte brant uppför en höjd bland snår av kaprifol och björnbärsbuskar, ormbunkar och nässlor på min vänstra sida.  Fåglarna sjöng för hög hals, orädda och fria som de var. Jag hade ridit här många gånger och nästan aldrig mött en människa.

 Längre fram stod sparsamt utplacerade gamla bänkar och vittrade i sönder av ålder. Jag undrade vem eller vilka som suttit på dem en gång i tiden?

Att rida ut i naturen var den finaste presenten jag kunde ge Aladdin och mig. Men nu kunde jag inte längre hålla det oundvikliga nuet borta. Mina ögon fylldes av tårar och stundtals såg jag knappt stigen framför mig på grund av dem. Jag förlitade mig på Aladdin, att han fann stigen av sig själv. Det kändes återigen olidligt att mista honom. Jag kände mig tom och kraftlös bara jag tänkte på det. 

Det susade i skogen. Nästan alla löven har fallit och de täcker marken. Men det var ännu ganska få röda löv bland dem. Blad har fallit på ormbunkarna, dekorerar deras sista längtan inför vintern. Mossan var djup och fuktig, jag kände lukten från den där jag satt på hästryggen. Grenar och omkullfallna träd draperar sig i mönster över landskapet. Barken bortruttnad, stammarna låg öppna och nakna för insekter och andra småkryp bland blåbärsriset.

Jag mindes hur han hade skyggat för i princip allt i början. Nu spelade det ingen roll om en fasan flög upp, en gren knakade till eller kläder på ett klädstreck fladdrade till på en villatomt, inget av detta skrämde honom längre.

Han hade kastat sig åt sidan, skenat med mig. Nerför stup och branter, och ut mot livligt trafikerade vägar. Jag hade varit livrädd ett par gånger, och vi hade varit en hårsmån från döden.

Det som kännetecknade honom numera var hans mjuka mun och känslighet för hjälperna. Jag behövde knappt nudda honom med skänklarna förrän han gav gensvar.

Jag kunde också ta rast under vår ridtur, och då kunde jag tränsa av honom och lägga upp stigbyglarna och låta honom beta en stund.  I trygg förvissning om att han inte sprang sin väg.

Jag såg på klockan. Den var än så länge bara halv elva. Jag beräknade vara tillbaka vid tolvtiden. Då skulle jag gödsla ut boxarna och släppa ut Aladdin i hagen.

Jag kunde bara tacka min lyckliga stjärna att jag i alla fall hade fått ett och ett halvt år med honom. Det var så jag lärt mig att försöka resonera för att mota bort känslan av att gå under, av separationsångesten som väcktes till liv hos mig för varje häst som försvann ur mitt liv.

 Inom en månad skulle Aladdin förmodligen vara såld. Det kändes hopplöst. 

När jag kom tillbaka var Lisa och Desiree där. De hade tagit in sina hästar från hagen och höll på att rykta dem. De såg medlidsamt på mig.

– Vi hörde om det i går, sade Desiree från boxen intill.

Jag drog spände ifrån sadelgjorden och lyfte av sadeln.

– Vi förstår att du är ledsen, sa Desiree, men det kommer säkert en ny häst som du kan ta hand om.

– Du har säkert rätt, instämde jag, och började frenetiskt borsta av Aladdin.

– Ha det fint på ridturen, sa jag när de började leda hästarna ut från stallet.

– Sköt om dig, sade de nästan i korus och Lisa tillade:

– Fan vad jobbigt.

Jag kunde inte låta bli att le genom tårarna.

När jag släppt ut Aladdin i hagen började jag gödsla. Jag körde skottkärra efter skott kärra och lade sedan in ren halm. Svetten dröp om mig. Jag ville ta i. Jag har nog aldrig mockat ut så fort förut.

Du ska inte ta en fika med mig för en gångs skull? Glättigheten var tillbaka. Min avan trogen tänkte jag skaka på huvudet, men en vana var erdan bruten, varför inte bryta e andra? Vad spelade det för roll om jag kom försent till stallet? Aladdin skulle ändå säljas, det fanns inget jag kunde göra.

Lyckost dig som går ut i år, sa jag.  Jag är trött på skolan. Den stjäl all min tid.

Jag ser den som en investering, sa Axel. Ju mer jag pluggar desto mer får jag tillbaka.

Också ett sätt att se på det. Skulle nu Axel sitta här och vara förnuftet själv kunde jag lika gärna cykla till stallet.  Ibland lät han så vuxen, nästa som han talade ur en bok och det skrämde mig. Jag kände inte alls att jag hade kontroll på mina tankar, just nu var de huller om buller och möta Axels perfekta tankevärld kändes som att stöta ihop med ett annat universum och jag visste inte hur jag skulle gå ur ett sådant möte: Skulle jag bli likadan? Jag tittade på klockan, låtsades bli förskräckt och gjorde en ansats att ersa mig upp.

Axel drog i mig, ville få mig att sätta mig igen.

Snälla Thea. Sätt dig igen, sa han. Vi mötets ju utanför Birkahemmet härom sist. Och jag har sett fram emot att få prata med dig om det. Längtat, lade han till.

Förvånat blickade jag in i hans bruna ögon. De var allvarliga, forskande. Tillitsfulla.

Om du vill.

Om jag vill?

Ja, sa jag. Ja. Fin klippning förresten.

Min flickvän, sa han. Hon ville att jag skulle klippa mig kort.

Ville hon? Sa jag osäkert. Själv hade jag hade älskat hans långa lockiga hår.

Så han hade flickvän. Det förstås.

Hon, Kerstin, vet inte om det. Bara så du vet. Han såg sig omkring.

Var inte orolig. Jag kommer inte att basunera ut något. Varken om dig eller mig själv.

Inte för att det är en stor sak. Han log lite generat. Men ibland saknar jag. ..Ja, en del av historien.

Som om något fattas mig.

Jag tänkte efter. Tänkte att kanske Magda hade gett mig det som jag kanske hade saknat om hon inte fanns i mammas och mitt liv. Men jag förstod vad han menade och nicka

Efter aula skrivningen gick det utför. Jag fick en dag till i stallet med Rita, men den var långtifrån tillfredställande. På morgonen meddelade Kamilla att hon var tvungen att sälja Star och jag blev upprörd. Under uteritten med Rita gick jag på om hur orättvist det var av Camilla att sälja just min favorit.

Men har du inte sparat ihop till en häst vid det här laget? Undrade Rita. Du har ju hållit på ett bra tag.

Hon vill ha 15,000 och så mycket har jag inte.

Men hur mycket har du?

Runt 8.

Ja, det räcker ju inte. Och Camilla ger ju ingen prutmån. Om jag vore du så skulle jag åka till din pappa i Helsingborg och be honom om några tusen. Eller be honom om ett lån.

Har vi inte varit inne på det tidigare förresten?

Jo, Thea suckade.

Du kommer aldrig till skott, konstaterade Rita och skänklade Balder som började trava. Thea följde efter.

Du behandlar din pappa som om han var något slags upphöjt väsen och inte en kille som satt en unge till världen, sa Rita till Thea när de åter skrittade bredvid varandra. Han har faktiskt förpliktelser.

Thea tänkte på alla födelsedagar som Karsten glömt bort.

Rita slog som vanligt huvudet på spiken. det gick en ilning längst ryggraden på mig. Jag lyssnade på henne med skräckblandad förtjusning, hennes sanningar och avslöjanden kring det som var mina tabun. Hennes uppriktighet. Hon hade dessutom hjärtat på rätta stället, så det slog aldrig fel. Jag kände mig lättad och ibland luttrad när hon fått mig att gå igenom något som liknade skärseldens renande kraft. Nu sa jag till mig själv att jag banne mig skulle åka ner på vinst och förlust.

Jag ska åka ner till Skåne och prata med Karsten, lovade jag Rita. Han skulle få axla papparollen för en gångs skull.

Så ska det låta, sa Rita. På honom bara. Låt honom inte komma undan. Pappor kan vara sådana svin.

Vad sa du? jag ryggade tillbaka för henens ordval.

Är inte ALLA PAPPOR SVIN? R

Rita dolde en gäspning. Jag stirrade på henne. Men just då dök stallet upp framför oss efter kurvan och vi fick annat att tänka på.

Förlåt, sa Rita när vi sadlade av hästarna. Jag gick kanske lite för långt. Jag ska vårda språket, särskilt i alla helylletjejers sällskap.

Helylle, nu får du väl ändå ge dig, rita. Du driver ju med mig och säkert dig själv också. Det sista frammumlade jag utom Ritas hörhåll. Hon hade gått efter sin ryktpåse. När hon kom tillbaka glodde vi ilsket på varandra, tills jag vände bort blicken. Jag kunde se hur hon försökte dölja ett leende bredare än en ladugårdsdörr när hon kom tillbaka.

Om det roade henne att kalla mig helylletjej så fick hon väl göra det. Jag var för trött att fortsätta protestera. Slutspurten på terminen med alla sina tentamina tog musten ur mig. Jag klappade Star på manken och svingade mig ur sadeln så fort vi var tillbaka vid stallarna.

”

Vill du göra mig en tjänst? bad Rita mig och sköta utfordringen själv en av hästarna för jag har något brådskande där hemma som inte kan vänta.

Jag stirrade på Rita, men hon såg inte på mig utan lyfte på Balders ben, ett efter ett och kratsade ur hovarna.

Aj, då”, sa jag, men insåg att det var lika bra att vara tjänstvillig så att vårt samtal inte spårade ur helt.

Jag kommer inte till skolan i morgon, ropade jag efter Rita, bara så du vet. Jag åker på hemligt uppdrag till Helsingborg.

Rita vände på huvudet och log så att jag kände värmen från leendet.

Jag gjorde tummen upp.

Jag ska säga att du är sjuk, var det sista jag hörde när stalldörren slog igen bakom mig. jag log förnöjt och började gnola på en melodi som jag fått i huvudet under gårdagen.

Föga anade jag att det skulle vara det sista jag såg av Rita innan vi släppte hästarna på sommarbete.

Pappan Helsingborg -utkörd.

Kap. 1

Jag vandrade kors och tvärs genom centrum tills jag kände att jag hade nått vägs ände. Jag var så bemäktigad av sorg och ville hitta ett vindskydd för min vilsenhet, ville fylla mig med himmelen och dess stjärnor, lapa dem, men jag såg inga stjärnor över Köpenhamn, bara månen på väg mot sin fullhet och med slöjmoln svävande över dess yta.

Var kommer detta?

På min väg genom det glesnande stråket av människor längs Ströget passerade jag en och annan gatupratare utanför barer och butiker. De talade till mig. Jag kunde inte låta bli att identifiera mig med dem i den övergivenhetskänsla i vilken jag befann mig.

Jag gick dröjande mot Rådhusplatsen, stadens hjärta, och satte mig på en bänk. Runtomkring mig tömdes Köpenhamn på folk. Rådhustornets klocka närmade sig midnatt.  Snart skulle jag vara ensam – om jag inte räknade alla människor som fortfarande trängdes på barer, restauranger och klubbar. För en del av dem hade förmodligen natten bara börjat. Jag små huttrade, och stack händerna i jackfickorna.

                                                   *

Eftermiddagen led mot sitt slut och från min plats på altanen såg jag trädgården i färd med att vissna ner för vintern. Hortensiornas och libbstickornas prakt var borta, och till och med astrarna hade blommat ut. Mitt på gräsmattan en regnmätare, och i ett skyddat hörn en övergiven parasoll i stram givakt. 

Jag kunde höra ljudet av Karstens och hans nya sambo sedan drygt ett halvår Dortes röster genom det halvöppna fönstret i vardagsrummet. Jag borde ha gått in, anslutit mig till dem, men jag förmådde det inte. Behövde stilla mina tankar som rörde sig oroligt i cirklar, och kretsade kring det ämne som jag velat ta upp sedan länge. Men rädslan för att barlägga mina känslor hade hållit mig tillbaka.

Förra gången inte fått komma in och hade inte frågat om pengar till häst.

Jag var på randen till sammanbrott, eller på gränsen till uppror, och hörde Karsten ropa och jag visste att jag måste gå in och antingen fortsätta spela teater eller sjunga ut och låta teaterfasonerna fara all världens väg för jag klarade inte längre av att undertrycka den del av mig själv som inte fick tillräckligt med syre, som höll på att kuvas.

Mina steg var korta, nästan ödesmättade. Jag stannade upp i dörröppningen till vardagsrummet, drog ett djupt andetag och försökte överblicka situationen: Vad var det för situation jag höll på att stiga in i? Ville jag befinna mig här överhuvudtaget? Mina tankar snodde sig och jag fick inte fram något vettigt svar till mig själv.

Jag klev över tröskeln.  I soffan satt Karsten och vid hans sida Dorte.

Jag drog som en skugga över rummets äkta mattor och slog mig ner i fåtöljen. 

Vad händer? frågade jag så glättigt jag förmådde, väl medveten om att det var längesedan jag åt frukost nu. Jag kände dofterna från köket.

– Vi tänkte ta något lätt att äta före teatern, svarade Karsten samtidigt som han reste sig ur soffan.  Vill du ta en aperitif med oss?

Jag tog tag om fåtöljens båda armstöd.

• Jag dricker inte alkohol.

Karsten höjde på ögonbrynen.

• Javisst. Utmärkt.
•  Han stod vid barskåpet i mahogny och tog fram en flaska sherry, skruvade av korken och började hälla upp den gyllenbruna drycken i de två glas som han trollat fram. Dorte tog leende emot sitt. Hon tog en klunk, och drog ut på den. Hon satt leende och självsäker i sin knytblus vars mönster och material hade en underton av ljuvhet och en viss flickaktighet, men mitt humör tillät ingen eftergift åt det estetiska. De hade inte brytt sig om att fråga om jag ville följa med.  Karsten hade lätt kunnat slå en signal till Göteborg och fråga om han skulle reservera en plats för mig med, men det var som om han inte kunde tänka i de banorna. 

Jag lade armarna i kors och lät blicken falla på Kosta Boda skålen som stod på soffbordet. Det fanns äpplen i den och jag sträckte mig efter ett, men ångrade mig. Det alltför röd glänsande äpplena påminde mig om mammas varningar om att de säkert var besprutade och hade färdats långt.  

Dortes klor, inställda på ägande, enbart riktade mot Karsten, målade i någon röd nyans som skrek lång väg och som rörde sig över hans arm, hans arm som fångade upp hennes signaler och lade sig omkring henne som ett band av värme. Tvåsamheten deras som var så egoistisk att den inte kunde utsträcka sig till ens en enkel liten eftermiddagssamvaro, utan som måste hålla uppe gränser till varje pris: markera revir med en massa uteslutande knep och krusiduller.

I det ögonblicket ville jag bara bort, bort från åsynen av honom och hans drottning Dorte. Gå längs havet och lyssna till vågornas brus, låta vinden rufsa om i mitt hår.  Eller kanske ta bussen direkt in till Helsingborg och sätta mig på Fahlmans, det anrika konditoriet som låg i princip nedanför Kärnan. När världen skenade rakt på mig behövde jag kaffe och bakelse för att klara stötarna.

Jag genomled den lätta måltiden. En stund efter det att de avlägsnat sig sprang jag upp till gästrummet och ryckte åt mig min rygga. Den svarta skinnjackan tog jag inte ens på mig utan slängde den över axeln medan jag öppnade ytterdörren, och skyndade ut.

När ögonblicket var över krympte jag tillbaka in i min känsla av att inte vara medräknad på riktigt. Som om jag trängde mig på, och inte var en del av grenverket.

*

Jag avbröts i mina tankar av Dorte som hade vänt sig till mig.

När hade jag blivit så oviktig? Jag försökte minnas, men det enda jag mindes var det som var fint. Som jag tyckte var fint. Det handlade om tiden i Karstens stuga ute på danska landsbygden. Ibland hade det hänt att han inte hade några cigaretter och då kastade han sig upp på en gammal cykel och trampade iväg någon mil till en nattöppen bensinmack.

Första gången jag vaknade av att han inte var hemma sprang jag gråtande omkring på grusvägen tills han återvände trampandes på den gamla cykeln. Efter den gången fick jag alltid följa med om han saknade cigaretter, jag fick hoppa upp på pakethållaren.

En gång när han hade gott om pengar ringde han på en taxi som kom med cigaretterna.  När han hade pengar på fickan var han vidlyftig, frikostig och överdådig. Annars var det ganska knapert, men trivsamt. Klockan existerade inte, det var en bohemisk tillvaro han förde där de åren.

En sak var jag klar över: Det var bara i stallet som jag kände mig fullständigt säker. Det var hemmavid på något sätt. Där rådde ett lugn som jag åtrådde varje dag för där behärskade jag alla rutinerna och jag visste min plats i hierarkin. Men det som egentligen spelade roll var att jag gjorde nytta och var pålitlig och noggrann.  Jag hade en given plats och var alltid med när vi skulle fira någon lycklig tilldragelse som ett nyförvärv, ett ekipage som vunnit en tävling eller ett föl som fötts. De här små inbjudningarna var en bekräftelse på att jag tillhörde sammanhanget, och gjorde mig bara ännu mer lojal.

                  Jag var dessutom av den uppfattningen att hästar var betydligt intressantare än människor. Människor lägger inte sitt innersta väsen i öppen dager som hästar gör. Det är nästan bara i litteraturen som jag fick en glimt av människans. I litteraturen gestaltas de stora rörelserna, och de allra minsta, de vi till vardags gömmer undan eller maskerar. Spelet under ytan är det sista vi lämnar ifrån oss.

Kap.2

Jag hoppade av bussen vid Stadsteatern, och skyndade gatan fram.

Plötsligt insåg jag vart jag var på väg: Jag var på väg till Knutpunkten. Det dröjde inte länge förrän jag svepte in genom de automatiska dörrarna och sedan åt höger för att ta rulltrappan upp till färjeterminalen.

Vid klart väder varje dag kunde helsingborgarna betrakta sitt grannland utsträckt som en sjöjungfrus stjärtfena på andra sidan sundet. Det kändes som Danmark bara låg några kliv bort, att jag kunde sträcka fram min hand och röra vid det.

 Öppet skyltarna över kassorna till vänster lyste iögonfallande. Jag tvekade en minimal sekund, sedan raskade jag på till kassan för landgångspassagerare och köpte en tur- och returbiljett.

Avgångshallens arkitektur med sina båg- och cylinderformade välvda tak gav mig en illusorisk känsla av att redan vara ombord. De stålgrå och gråvita färgerna bidrog till ett nästan futuristiskt intryck som mildrades betydligt av oss resenärer: en del av oss i jeans och med ryggsäckar eller sportväskor, andra mer uppklädda och med axelremsväskorna nonchalant svepta över axeln som ytterligare ett smycke.[HW8] [HW9] [V10] 

Vid den ena sidan stod bänkarna, och i ögonvrån såg jag en plats bli ledig på en av dem. Men i samma stund gled dörrarna åt sidan till passagerartunneln som skulle slussa oss ut till färjan.

Jag visade min biljett och skyndade mig in i gången. Det var lägre i tak här, och på båda sidor såg jag hamnområdet sträcka ut sig med sina torn, silos, kranar, lastbryggor och containrar. [HW11] Jag såg havet och jag såg bilarna nedanför på vänster sida som rullade mot färjans bildäck, allt medan jag själv följde strömmen av passagerare. En tjugo minuter lång överfart väntade mig.

Så över rampen och rakt in i färjans innandöme, men istället för att ställa mig i kön till något av caféerna tog jag trappan upp till däck. Två trappsteg i taget. Väl uppe sköt jag upp den tunga dörren och fick vinden i ansiktet. Jag gick över det turkosblå soldäcket och ställde mig vid relingen.[HW12] [HW13] 

Nedanför mig rullade sista bilen över rampen och svaldes upp av bildäckets innanmäte. Jag blickade mot djupet, men min blick gled hela tiden undan, strävade mot den remsa av land som jag visste låg utbredd framför mig och som lugnt väntade in mig i kontrast till havets oroliga spegel.[HW14] [HW15] [HW16]  Färjan lade ut.

Härute dränktes högtalarrösten som hälsade alla välkomna ombord. Himlen över mig var som en öppen ridå, allt kunde hända. (Här ute i det blå kom insikten smygande på mig): att mamma kanske ville ge Beatrice och sina övriga klienter en känsla av familj, åtminstone tillfälligt, för hon vet hur det är att vara utan familj. Vad hon sannolikt inte var medveten om var att hennes förlust också i någon mening var min. Den låg där mellan oss som något odefinierbart, som hon inte förmådde eller ville ta i.

Ett par, hon i grön lång kappa, och han i blå täckjacka, kom ut och sällade sig mig vid relingen. Lösryckta meningar av deras samtal nådde mig med vinden.[HW17] [HW18] [V19] 

Jag blickade mot Helsingör som låg rakt framför, under väldiga under väldiga molnmassor och en blek vit månskära, svag som en inbillning, som blev synlig då och då.

Jag borde koncentrera mig på äventyret och släppa tanken på att jag höll på att förlora min pappa. Men skulle han sakna mig? Skulle de sakna mig? För ett ögonblick rev ångesten i magen. Vad det gällde pappa visste jag numera varken ut eller in.

Jag hejdade mig i min ilska. Kronoborgs slott på sin udde till vänster om hamninloppet trädde tydligare in i synfältet: de gula hamnbyggnaderna och den mörkröda stationstegelbyggnaden kom närmare. Jag lämnade relingen och skyndade mig ner till valutaväxlingen, jag hade så när glömt den detaljen

Samtidigt som det kom ett nytt meddelande till oss passagerare i högtalaren. Jag gick och ställde mig vid Förväntningar i luften, sorl av röster och resväskor som rullade över golvet, eller Dramaten på släp. Det började bli trångt. Vi var ett hundratal passagerare som skulle stiga i land.

Jag följde lördagsströmmen nerför trappan, och på väg ut till perrongen köpte jag en biljett i automaten till S-banetåget till Köpenhamn.

Stationsklockan med sitt fullmåneansikte visade på några minuter i sju. Pappa och Dorte kunde sakna mig bäst de ville. Jag hade fått nog. Jag tänkte inte sitta och vänta på en pappakärlek som aldrig kom. Den hade banne mig flyget sin kos.

Kvällen var min nu, och jag kände dess lätta omfamning som en stilla eufori medan tåget taktfast förde mig allt närmare Köpenhamn den danska huvudstaden.[HW20] [HW21] 

Kap. 3

Ångesten svepte mig längs gågatan med alla sina restauranter och barer.  Men att gå in på en bar med uppsluppna, nöjeslystna och hojtande människor och hög musik kändes fel. Jag var inte typen som gick in på en bar, dränkte mina sorger i alkohol och började prata med en främling. Jag var hästtjej, jag hade hästar på hjärnan. Uteställen var inte min miljö, i så fall skulle åtminstone golven vara beströdda med halm.

Ändå sköt jag upp dörren och promenerade längs den röda slitna mattan fram till bardisken. Musiken var hög, och jag fick skrika fram min beställning.

.

Jag såg det på bartenderns min när jag beställde Ramlösan att jag var den överflödiga kunden, baren redan fullpackad av människor som var på väg att bli berusade och min blygsamma beställning kunde den vara utan. Men han öppnade den med samma självklara elegans som det tillkommer ett proffs i sin bransch.

Ställde den rakt framför mig, medan jag böjade mig ner och letade efter plånboken i ryggsäcken. Gång på gång rafsade jag efter den, och började leta systematiskt genom att ta ur saker ur den och lägga ifrån mig. Den var borta.  Bartendern såg på mig med upphöjt lugn.

– Nästa gång kanske.

Jag log tappert. (Jag hade bara några danska pengar löst i ryggan från ett tidigare besök, och de skulle inte förslå långt.)

Med tunga steg gick jag över den röda mattan mot dörren och natten utanför, och vacklade ut ur baren barskrapad och chockad. Plånboken med mitt Visakort var borta, och jag hade inte märkt någonting. Antingen hade jag blivit bestulen eller så hade den glidit ur ryggan utan jag märkt något. Hade jag tur kunde någon ha hittat den och lämnat in den. S-banetågen hade en hittegodsavdelning någonstans på Hovedbanegården.

När hoppet infann sig lättade hjärtklappningen något. Den kalla luften ute på gatan kändes uppfriskande och rentav välkomnande.  Drygt fem minuter senare fann jag ut att hittegodsavdelningen inte var öppen så här i dags, inte en lördagskväll. Modet sjönk igen och mitt dåliga samvete över min plötsliga flykt ansatte mig. Det var ovanligt korkat att bara sticka iväg så här.  Dessutom hade det redan straffat sig eftersom plånboken var borta. Jag andades tungt.

Efter att ha vandrat omkring en stund gjorde jag ett försök till åkerbrasa, men detgjorde föga nytta. Efter besöket på baren kände jag mig som en udda fågel i Köpenhamns nattliv. Om jag ändå hade haft vett att åka tillbaka till Göteborg. Jag kunde ha liftat, vad som helst.

Men tanken på att återvända till Göteborg innan helgen var slut, hade gjort mig obekväm.  Varför? Skulle Maja, min mamma, över huvud taget vara hemma?  Varför skulle inte Maja vara hemma? Snöresan?

På en bakgata satt en kille på en trappa och rökte och av skylten att döma och musiken som strömmade vida omkring var det ett disko innanför väggarna. När jag passerat honom med ett par metrar ropade han på mig.

– Vart är du på väg?

– Hem, ljög jag, eller kalla det önsketänkande. Jag stack händerna i jackfickorna och gjorde mig redo att fortsätta. Då frågade han mig om han fick bjuda mig på en öl, men jag bara skakade på huvudet. Han ryckte på axlarna och fimpade sin cigarett. När jag såg mig om var han på väg in genom dörren. Jag kände mig fri när jag såg honom gå in i den stojiga värmen, men en minimal del av mig önskade att jag hade kunnat slinka in genom dörren med honom, dricka öl och glömma bort min belägenhet. Men jag var inte funtad åt det hållet, intalade jag mig själv. 

/Jag vilade som ett grässtrå mot nattens stam, en strof från Edith Södergran eller kanske Ekelöf kom för mig, men så snart jag hunnit tänka tanken tampades jag åter med vreden, ångern och känslostormarna i mitt inre.

Jag såg ingen mening i tillvaron, inget blänk på stigen framför mig. Jag ville ge mig in i en berättelse, skaka av mig allt ovidkommande. /

Tänker hon verkligen så mycket här?

Men det här med samhörighet lockar mig. Samhörighet på djupet. Jag vill veta vad det är, ge mig ut på en undersökande odyssé. Kanske är samhörigheten som livet handlar om, går ut på?

Jag gick Ströget ner mot Kongens Nytorv. Vid ena änden av torget låg ett gatukök. Jag gick dit. Män i överrockar och någon enstaka festklädd kvinna kom och tog sig en kebab eller korv efter barrundan. De åt hastigt, utan ro. Det här var kanske deras sista desperata försök att förlänga kvällen som alltför snart måste ta slut.

En del av dem kanske med önskningar om att något oväntat skulle hända så där i elfte timmen: ett ord som drog bort slöjan mellan jaget och medmänniskan, ett leende med särskild mening, en gest från hjärtat.

Det var en välbesökt plats, människor kom och gick. Jag var hungrig och stegade fram till luckan övertygad om att mina danska pengar i alla fall skulle räcka till kaffe och ett korvbröd med senap på.

Korvgubben räknade mina pengar. Det fattades några kronor, men han log vänligt och sa att det var okej.

Han började hälla upp kaffe i en mugg medan han pratade med mig.

– Du ska få något att äta, sade han och log vänligt och började hälla upp kaffe i en mugg medan han pratade med mig.

– Ibland är det någon kund som inte vill ha sin växel tillbaka och då lägger jag den i en liten låda, så om det kommer någon som du som fattas lite, ja då tar jag från den lådan förstår du.

Jag tog muggen med kaffet och brödet i pappret, och jag makade mig åt sidan och stod där, som i ett fredat hörn, och åt och drack med vördnadsfull min medan jag inandades den tilltagande natten.

Jag kastade en hastig blick på Hôtel d´Angleterre innan jag gick vidare längs Ströget.  Till och med gatupratarna hade tagits in för natten. Dröjande gick jag mot till Rådhusplatsen. Där satte jag mig på en av bänkarna.

Efter att ha kastat en blick mot Rådhusklockan och byggnaden med sina utsmyckningar av havsvidunder kom jag på mig själv med att sakna Tivoli. Det var knappt fjorton dagar sedan som nöjesparken bunkrat upp för säsongen. Men så länge den pågick var det liv och rörelse: Tivoli var Köpenhamns yrhätta, det hördes alltid tjut från karusellåkare, skratt, glam och musik därifrån. Det gick inte att undgå energin som strålade ut från nöjesparken, och oavsett om man ville eller inte blev man delaktig i ett större äventyr, det stora vrål som pågick därinne.

Nu var tystnaden i det närmaste massiv. Till och med duvorna hade gett sig av. Det var mest bara vindens tag över den öppna platsen som genljöd. Egentligen skulle jag ha varit tillbaka i Helsingborg för längesedan, eller på väg mot Göteborg.

Ungdomarna på bänken bredvid utbytte adresser till välrenommerade yogainstitut i Sverige respektive Danmark hade tog farväl av varandra. Det hade varit vilsamt att lyssna på dem en stund.

Jag borde röra på mig och få upp värmen. Frågan var vad jag skulle göra sedan? Att sitta på en bar och invänta morgontimmarna var uteslutet.

Då fick jag syn på honom, killen som plockade tomburkar och tomflaskor.

Kap.4

Han kom gående mellan bänkarna och letade i papperskorgarna efter tomflaskor. Han hade en blå jacka och gråa träningsoverallsbyxor på sig. När han närmade sig papperskorgen vid bänken där jag satt möttes våra blickar.  Hans blick gick rakt in i mig, den var öppen, men också tankfull, som om han undrade vad jag gjorde här mitt i natten. Det gjorde mig egendomligt naken. Han släppte min blick och fortsatte sin runda.

Så fort han vänt ryggen mot torget började jag betrakta honom på nytt. Han var på väg ner längs Vester Voldgade. Hans rörelser var mjuka och fjädrande som om han var hade gått mycket i naturen. som om han var uppvuxen på ett annat underlag än asfalt. Han vred på sig, stod mig. stund och började sedan gå mot mig. Det var nästan som jorden skalv till under mina fötter.

Jag reste mig från bänken och gick honom till mötes.

I skenet från en gatlykta såg vi varandra på nära håll för första gången.

–  Behöver du någon att prata med? Du har ingenstans att ta vägen eller hur?

Jag log urskuldande.

Vi började gå. Mannen några år äldre än jag, knackade fram en cigarett ur ett paket Marlboro som han hade i jackfickan. Innan han skulle tände sin cigarett hejdade han sig och frågade om jag också ville ha en? Jag skakade på huvudet.

– Så vad gör du ute så här dags? frågade han och jag anade en road glimt i hans ögon.

Jag blev förstummad.

– Det är knappast sightseeing, eller har jag fel? Hans blick var vänlig.

Jag började skratta. Fram till dess hade jag inte förstått hur spänd och reserverad jag varit.

– Nej, sa jag, du har så klart rätt. Det är ju så att… Det här låter säkert jättefånigt, men jag har stuckit från min far och hans sambo. Kände mig inte välkommen antar jag så blev det som det blev.  Det är lite svårt att förklara.

Jag såg upp på tomglassamlaren. Han såg forskande på mig.

– Var bor du? Jag menar om du inte bor hos din far och hans sambo?

– Egentligen bor jag i Göteborg. Hos min Maja, min mamma. Jag tystnade.

– Vad heter du? frågade han.

Jag sa mitt namn, och frågade sedan efter hans.

–Jaspar, sade han.  Men jag har ett kristet namn också.

– Kristet namn? Jag höjde på ögonbrynen.

– Alla inuiter har det.  Mitt är Elias.

– Så varför Jaspar?

– Så varför Jaspar? Jag har ett hemligt namn också, men det kommer jag inte att tala om för dig. (som i ursula le Guins bok)

– För då är det ingen vits?

Han betraktade mig närmare.

– Precis.  Men jag gav mig själv namnet Jaspar, jag ville inte gå omkring och heta Elias efter någon helig man i Bibeln.

Varför inte?

Nu var det min tur att närmare betrakta honom. Rynkorna och vecken kring ögonen, de nariga läpparna. Det fanns ett visst allvar över honom, som även skymtade fram i ögonen. Ögonen som såg varmt och uppriktigt på mig.

Jag väntade på att han skulle fråga mig om mitt namn, om det hade en historia bakom sig, men frågan kom aldrig. Jag som var så van vid att svara att mitt namn var ett egensinnigt  påhitt av Maja.

Vi satt en stund på bänken och pratade trots att det var kallt. Månen skärskådade oss, hade oss under sin lupp. Himmelens väldiga fläkt föste molnen framför sig över himlen som en fårskock.

Vårt samtal var knackigt till en början. Han berättade att han aldrig varit i Göteborg, men att han hade kamrater i Lund som bodde på Smålands nation och att han själv läst ett tag vid Köpenhamns universitet. Han undrade om jag studerade. Jag sa att jag gick sista året på gymnasiet och att jag inte visste om jag skulle söka till universitetet, att jag ville vänta lite, arbeta ett par år istället.

– I ett stall. Hästar är mitt liv, mer eller mindre…Jag läser ganska mycket också. Jag skrattade till, en aning förlägen. Det var som om jag ville be om ursäkt för att mitt liv bara kretsade kring stallet och plugg.

Eli sneglade på sin klocka. Vi var de enda människorna på gatan. En glansfull praktfull gata, med stadens alla härskartecken inom räckhåll, en gata för parader och korteger och folk som trängdes utanför avspärrningar, men nu var det vi som ägde den med vår närvaro. Det enda som hördes förutom våra mjukt svävande röster var rasslet från några kvarvarande löv i de beskurna kastanjeträden intill.

 Han satte handen för munnen och gäspade.

”Om du ursäktar mig så måste jag dra mig tillbaka till mitt nattkvarter och få mig några timmars sömn.  Jag är uteliggare.”

Bara så, jag är uteliggare.

Jag låtsades först inte höra av vad han sa. Men han såg hur jag tappade hakan. Hans yttre sken hade förvillat mig. Hemlösa förknippade jag med trasiga uppenbarelser som pratade med sig själva på gator och torg.

 Jag hade inte kopplat att hans flask- och burksamlande kanske hade med en så utsatt social situation att göra. Det är inte så märkvärdigt att ha ont om pengar om man är ung och kanske student eller arbetslös. Men hemlös? Nej, det hade inte slagit mig. Jag hade varit alltför upptagen med min egen situation för att ens reflektera över hans.

Jag såg mig omkring, nedsläckta hus praktiskt taget överallt. Det var bara reklamen som brann i bakgrunden, glödhet i neon. Jag vände blicken mot Eli igen och mötte hans blick med nedslagna ögon.

In i det sista ville jag tro att det här med att han var uteliggare bara var ett skämt. Jag visste uppriktigt sagt inte vad jag hade att vänta mig. Hemlösa sov i cementrör eller under broar. Men jag såg inga andra alternativ, så jag travade på jämsides.

– Jag kan sova i en tunna, var som helst, gick jag på. En gång sov jag faktiskt i ett badkar. Det var efter en blött natt, tillade jag. Min första och hittills enda.

Eli skrattade för första gången sedan vi träffats.

Det var inte min blöta natt tillade jag. Det var min fars och hans vänner. Jag fick nog av fyllsnacket och oväsendet de förde och flydde ut i sommarnatten. Fick med mig en kudde. På den närliggande betesängen stod ett övergivet badkar, inte en ko syntes till så långt ögat kunde nå, så jag lade kudden över proppen i karets ena änden och kröp ner.  Jag sneglade ur ögonvrån på honom och fortsatte. Det var en stjärnlös natt och jag huttrade mig igenom den fast det var mitt i sommaren.

Var kommer följande:

Jag försjönk i tankar. Egentligen mindes jag inte mina första möten med Karsten, och jag ändå hade jag varit sex-sju år. Min känsla sa mig emellertid att de här första mötena hade varit omtumlande, och inte alltid motsvarat mina förväntningar.  Inledningsvis hade alltid Magda, min gudmor och den enda släkting ur Majas familj som jag någonsin känt, varit med som en trygghetsfaktor.  Maja hade vägrat. Bara namnet Karsten väckte alldeles för många känslor till liv hos henne som hon inte kunde härbärgera. Istället blev det Magda som förtjust åtog sig att arrangera saker och ting med samma oräddhet och överdrivna noggrannhet.

Karstens mamma Birgit hade jag bara träffat en enda gång, och jag glömde den aldrig. Hon var skräckinjagande.

Hennes hem bestod av ljuskandelabrar och ensamhet. Kristallkronor i taken i stora rum som ekade för att möblerna hade sålts av och i bästa fall ersatts med billiga varianter. Hela övervåningen hade stängts av och köket på tjugofyra kvadrat och ensamhet var hennes enda tillflykt.

Hon livnärde sig på burksoppor och veckotidningar och mazariner som levererades varje dag från det lokala bageriet och som anlände lagom till eftermiddagsteet. Hon lade sig tidigt, strax efter åtta.  Karsten sa långt senare att hon hade blivit sol och vårad och det märkte henne för resten av livet. Efter hennes död konstaterade han att även gamla drakar dör. Trots allt livselixir och alla vedermödor får de nog.

Så småningom började Karsten och jag lära känna varandra. Trodde jag i alla fall.

Jag rycktes ur mina funderingar när Torben tvärstannade:

– Glöm alla andra. För tillfället är det bara du och jag.

De orden ingav mig lättnad.  Gav mig modet att fortsättain i natten utan att känna rädsla.

För rädslan låg på lur: Hittade alla mina sinnen och vidrörde dem. Som en skrämd liten hare gnagde den innanför bröstet på mig. Jag var så ensam plötsligt. Så ensam som man blir när man lösgjorde sig ur ett sammanhang, och inte riktigt vet var foten ska landa.

Vi stannade till på kajen, stod alldeles stilla intill varandra och blickade ner i det sidenmjuka vattnet. Efter ett tag lyfte jag blicken. På andra sidan kunde jag urskilja siluetterna av magasinsbyggnader och skorstenar som höjde sig över staden.  Jag insöp natten, lukterna av sälta, bensinångor och olja. Ljudet från avlägsna brus, rörelsen av vatten och alla icke-ljuden. I bakgrunden SAS-huset som en väldig orienteringspunkt.

Natten var som en sval kudde mot min kind. Torben vände huvudet mot himlen och jag såg hur hans käkben för ett ögonblick fick ro när han slöt ögonen.

– Köpenhamn är vackert, sade jag.

Torben ryckte på axlarna.

 Därefter återupptog vi vår vandring utmed kajen mot hans nattlogi.

Efter ett tag kom Frederikholms kanal inom synhåll.  Den glittrade i gatlyktornas sken. Jag ökade mina steg. Där låg båtar i olika storlekar på rad och vattnet var gåtfullt mörkt, ett svalt täcke som rörde på sig när vinden andades på det.

Jag kände Torbens andedräkt i nacken, han gled upp bredvid mig. Under ett par minuter stod vi tätt ihop och andades in lukten av vatten och förmultning. Värmen vibrerade mellan oss några korta ögonblick innan höstkylan tog över igen. Vi följde kanalen ett par hundra meter tills vi nådde fram till en byggnadsställning som tornade upp sig mot en byggnad vars slitna tegelvägg såg ut att tillhöra någon slags myndighet. Det var mot den byggnadsställningen som vi varit på väg till hela tiden.  Senare förstod jag att vi nästan gått i en cirkel. Som om Torben tvekat in i det sista att ta med mig hit.

Han stannade till vid hörnet mot tvärgatan och hoppade upp på ställningens nedersta brädgång och försvann bort genom den.  Jag dröjde ett kvar några sekunder i, en sista rådbråkning med min vid det här laget trötta hjärna. Det fanns ingen annan utväg.

 Med bankande hjärta följde jag den väg som Torben tagit.  Det luktade byggdamm, murbruk och sopor. Gången var mörk på grund av det galonliknande skynke som hängde som ett jättedraperi ut mot gatan. Jag såg honom inte ens, och när jag trampade på en massa bråte och skräp blev jag överväldigad av skräck och trodde för en sekund att jag trampade på honom, men just då ropade han lågt mitt namn och jag fortsatte snubblande fram till honom.

Längst in i gången hade han sitt krypin som bestod av en jutesäck att ligga på, och en att ha över sig.  Med en gest visade han att han var villig att dela sina säckar med mig, och jag sänkte mig långsamt ned bredvid honom.

.

                                              *

Ovanför mig var det bara brädor. Dessutom spädde stadsljuset ut himlen på andra sidan plasthänget, spädde ut det mörka och skorstenarnas siluetter naggade den i kanterna, fick natten att se ut som en luggsliten matta.

Jag insåg i alla fall att jag var ett steg närmare min dröm, om än på lite underliga vägar. Men efter bara några minuter kom insikten krypande:

Jag klarar inte av att vara uteliggare, tänkte jag för mig själv. Inte ens för en natt, inte i den här blåsten och kylan. Jag var hellre flugan på väggen i någon annans liv än hemlös.

Jättedraperiet svängde i vinden och åstadkom tunga och mäktiga ljud som påminde om dånande vågor i färd med att kasta sig mot klippor. Jag makade mig närmare Torben och försökte sova. Han måste ha somnat i samma ögonblick som han lade huvudet mot sin provisoriska kudde: några hopknycklade plastpåsar. Det enda som hördes från honom var de svaga pipen från luftrören när han andades.  Det störde inte mig, vad mig anbelangar andades han som en gud.

Mina tankar gled iväg. Tänkte på att det var Magda som hade tagit hand om mig. Maja och mig. Det var fem år nu sedan hon dog.

När Maja och jag kom hem från Birkahemmet flyttade vi in hos henne i Åkered.  Maja var tjugo då.

Det var när jag föddes som det skar mig sig på riktigt mellan Maja och mina morföräldrar. Striden hade varit lång innan Maja kapitulerade och gick med på adoption. Men när hon satt med mig vid bröstet ångrade hon sin överenskommelse, och lyckades driva igenom sin vilja att få behålla mig. Detta för att hon tjöt och uppträdde så vansinnigt att Magda fruktade att hon skulle ta sitt liv.

 Magda var väldigt praktiskt lagd. Hon ville att Maja skulle försonas med sina föräldrar, inte minst för att jag skulle få ett par morföräldrar. En av hennes stående fraser var att alla barn behöver föräldrar, och att man behöver dem så länge man får behålla dem. Men Maja stod på sig, sa att det var ett döfött projekt och att Magda var världsfrånvänd och aldrig hade insett vilket rangligt bålverk släkten var.

Och jag visste varför Maja, som var boendestödjare, ville ge sina klienter en familj, åtminstone en temporärt, för hon visste hur det var att vara utan familj. Vad hon inte var medveten om, tror jag, var att hennes förlust också i någon mening var min. Den låg där mellan oss som något odefinierbart, som hon inte kunde eller ville ta i.

När jag kände Torbens mjuka kropp mot min slöt jag drömskt ögonen. Efter en stund vände jag på mig så att jag kom med ansiktet mot honom och då vaknade han till och lade armen om mig.

• Lever du alltid ensam så här? viskade jag.      

– Jag levde i ett förhållande tills för ett par år sedan.

       – Bodde ni i lägenhet då?

     Jag fick inget svar. Torben hade glidit tillbaka in i sömnen. Jag vände på mig så att säcken kasade av. Jag drog den över mig igen. Med handen kände jag på den skrovliga tegelväggen. Det drog. Jag vände på mig igen.

• Jag klarar inte detta, viskade jag rakt ut i luften. Jag var desperat, men låg ändå kvar och stirrade ut i natten. Plastskynket rörde sig otympligt, vände och vred på sig som en själ i vånda. Sedan måste jag ha somnat. När jag vaknade nästa gång hörde jag ljud från gatan, en man och en kvinna som ropade på sin hund. Genom ett hål i draperiet såg jag dem i gryningsdimman, ett par mörka och otydliga gestalter som avlägsnade sig.

 Det var söndag morgon. Ändå kunde jag inte låta bli att undra om han inte var rädd som levde så här utlämnat. Jag betraktade förundrat Torbens sovande ansikte.

I samma stund vaknade han. Jag vet inte om det var min blick som väckte honom eller om det var hans inre väckarklocka.

 Han gnuggade sömnen ur ögonen och log mot mig.

– Vi ger oss av, sa han med morgonskrovlig röst.  Jag tog min rygga, och slängde den över axeln och började sedan ta mig fram genom gången och hoppade ner på marken. Jag vinglade till när fötterna tog i, mörbultad och stel som jag var.

Jag ställde mig nedanför byggnadsställningen, kvävde en gäspning, och väntade på Torben. En varm dusch och rena kläder skulle vara himmelriket. För att inte tala om tandborstning.

Han kom strax efter, och höll plastkassen med tomburkar i ena handen.  Morgondimman låg över kanalen och åstadkom ett dunkelt om än romantiskt skimmer när ljuskällorna reflekterades i det gråsvartblanka vattnet.

Torben drog jackans krage tätare omkring sig, tände en cigarrett och vi började gå.

Vi följde kanalen uppåt, och efter bara en liten stund svängde vi in på tvärgatan som ledde ut till Vester Voldsgade. På mindre än tio minuter skulle vi vara tillbaka vid Rådhuspladsen där jag fått syn på Torben föregående kväll. Då hade vågorna gått höga i mitt inre, men nu, med honom vid min sida, kändes som om jag hade blivit halad iland från en simtur i grov sjö. 

Målet var 7Eleven som låg vid hörnet av Ströget  Jag såg ett par äldre gubbar i vindtygsjackor och keps gå in genom dörren.

Jag gäspade igen. Torben följde mitt exempel.

Kap.5

Han lämnade mig utanför med plastkassarna med tomburkar och gick in i butiken. När han kom ut höll bar han på två plastmuggar med kaffe i händerna. Han hade också köpt ett par fyllda baguetter som stack upp ur en påse i fickan.

• Ursäkta att det tog lite tid. Han räckte mig kaffet.

Vi stod i gathörnet och drack kaffe med socker och grädde, och högg in på baguetterna. Jag petade bort skinkan från min och gav den till Torben.  Jag kände hur livsandarna återvände. Det var skönt att bli fri från den glupande hunger som ansatt mig sedan jag vaknade. Det var längesedan jag var så hungrig. Jag kunde inte som Torben tillfälligt stilla min hunger genom rökning.

 Han såg på mig över plastmuggens kant. 

– Det här är dagens bästa stund.

Jag log brett tillbaka, och jag fylldes av känslan att jag skulle kunna klara av vad som helst efter den här natten på byggnadsställningen

. – Folk gifter sig därinne, sade Torben och pekade mot Rådhuset.  Han frågade mig om jag har varit därinne.

 Jag skakade på huvudet.

•   Det är värt ett besök. Det finns en italiensk festvåning därinne, sa han.  Elsa och… Det stockade sig i halsen på honom och han avbröt sig.

– Du är verkligen intresserad av historia, sa jag. Du skulle kunna vara lokalguide här.

Torben skrattade. Sedan berättar han om Havn, Danmarks första huvudstad. Hur invånarna där kunde gå ut i vattnet och fånga fisk med sina bara händer. Fiskar fanns i överflöd.

Han fortsatte och sade att i ett samhälle där man bara kan gå ut och fånga allt man behöver med händerna på det viset så behövs ingen skicklighet, sådan skicklighet och specialkunskap som fiskare eller jägare besitter. Eller bönder för den delen.  Det tas heller ingen hänsyn till naturens kretslopp, påpekade han. Och menade att vi människor då också upphör med att ställa frågor, frågor om orsak och verkan, vad natur är, hur saker och ting blir till, var livet kommer ifrån.

– Man förlorar släktskapet med sin historia, med alla andra levande varelser och med naturen, jorden och det som växer på det. Det leder till utrotning och rovdrift.

 Jag såg häpet på honom medan han hämtade andan. Sedan fortsatte han:

• Jag har tänkt på det här, eller, jag tror så här, jag har de frågorna med mig. Inbyggda som fläckarna i ett sälskinn. Jag är inuit, till hälften i alla fall.

Han log mot mig, och började fumla efter cigaretterna, han hade köpt ett paket Marlboro inne på 7Eleven. När han äntligen fick fyr på cigaretten och tagit sitt första bloss tog han upp tråden igen.

– Mitt folk var skickliga jägare och fiskare, men jag har aldrig ställts inför de situationer som inuiter har gjort i generationer. Det kan handla om att bedöma väder och vind och is. Bygga kajaker och ta sig fram med dem eller med hundsläde. Möte med björn, övernaturliga händelser. En del av mig skulle vilja möta det där, tillägna mig den livserfarenheten och framför allt skickligheten innan det är alldeles försent.

Jag nickade. Jag trodde mig förstå vad han menade. Man blir bortskämd om man inte behöver anstränga sig, liknöjd. Och man utvecklar inga färdigheter.

– Det blir ett slags degenererat liv, det naturliga sättet att leva går under. Det är så klart en myt det här med Havn men det är värt att tänka på. Det är ju syftet med myten, att vi ska tänka till.

Han avbröt sig och tog fram servetten från Seven Eleven och torkade bort en brödsmula som han fått syn på i min ena mungipa. Jag log förläget mot honom, och han återupptog berättandet.

– Låt oss säga att vi har fri tillgång till fiske, det är bara att vada ut och ta för sig. Alla förser sig, mer och mer. Men inget varar för evigt, allt förbyts till sin motsats eller åtföljs av en förbannelse som med gyllene skinnet, Tantalos begär, kung Midas och guldet.  De utlovades överflöd, som från ett löpande band som de bara kunde plocka från… Eller så finns det tre frågor som i sagan som man måste kunna svara på för att kunna fortsätta vältra sig i lyx, och svarar du fel så försvinner fisken låt säg. Eller så blir det svält och nöd eller så börjar fisken vända sig mot människan, bli en jättefisk och slukar henne. Rena skräckscenariot.

– Som Den gamle och havet, kommenterade jag, men ångrade mig genast för Torben visade ingen igenkänning. Istället fimpade han sin cigarett.

Jag ville skynda mig att säga något som skulle få honom att få upp ögonen för att jag verkligen hade lyssnat. Så jag öppnade munnen:

– Det där om Havn får mig att tänka på att det är ungefär samma sak som om jag skulle ha en stormarknad utanför min dörr och att det bara var att gå och förse sig med förnödenheter.  Det var en bild jag fick.

Han tände en cigarett till. Långsamt blåste han ut röken och stod och såg ut över torget och de få människor som var i rörelse. Utan att se på mig sa han:

• Om man inte ens kan hålla sams inom familjen, hur ska man då kunna begära av stater att de ska hålla ihop?

Jag rynkade på pannan och tog en klunk kaffe. Jag behövde betänketid.

Han slog ut med händerna, förväntade sig inte något svar.

Jag fattade dunkelt att han måste syfta på det jag berättat om Karsten, Dorte och mig.

Samtidigt undrade jag hur han kom in på fredsämnet? Hade han inte nyss talat om överflödssamhället? På något vagt sätt anade jag att det hängde ihop.

Det han sade om familjer som inte kan hålla sams slungade mig rakt in i min egen historia igen:

Jag tänkte tillbaka på mina vistelser hos Karsten. Det var något som var förändrat mellan oss, det var det. Men det hade inte skett plötsligt utan gradvis och smygande.

Torben och jag korsade torget och fortsatte förbi Tivoli, vi var på väg till Huvudbangården för jag behövde gå på toaletten, och det var närmaste stället vi kom på.  Jag använde toaletten på det enda caféet som var öppet fast den egentligen bara var avsedd för ställets gäster.  När jag kom ut därifrån fortsatte vi. Vi svängde upp längs Hans Christian Andersens Boulevard.

*

                  Jag tyckte mig ha sett där på Rådhusplatsen, när vi drack vårt kaffe, att Torbens vardag handlade om mer än bara hans överlevnad. Tyckte mig se att den handlade om min och allas vår överlevnad på något vis. Och han hade rätt, vi var sammanlänkade. Vi satt alla i samma båt även om det inte alltid såg så ut. En del knuffades faktiskt överbord.

Efter ett tags vandrande ville jag fråga Torben varför han måste gå till en sådan extrem och bo på gatan, men jag visste precis hur mycket av hätskhet och besvikelse som skulle smyga sig in i min röst. Jag skulle hellre vara flugan på väggen i någon annans liv än att vara hemlös.

Och vad skulle han svara? Jag jobbar på det, Ardine. Jag lovar dig, det här är inget som jag önskar, men jag jobbar på det. Men du måste också förstå att jag inte vill ha någon som hänger över min axel och talar om hur jag ska leva. Det finns så många förståsigpåare och så få medmänniskor ibland.

Jag hade hört något liknande. Från någon av Majas klienter som vi stött på när jag hade varit med henne och handlat. Det hade träffat henne rakt i hjärtat. Jag hade sett hur ledsen hon blev för det var som om spänsten i hennes gång gick förlorad under resten av promenaden.

För rör man vid en fjäril är det lätt att fjällen som täcker deras vingar faller av. Så upplevde jag det. Jag var medveten om att om jag förde hans hemlöshet på tal, kunde han vända mig ryggen. Han behövde inte mitt moraliserande, han var förmodligen van vid det. I själva verket ville han klara sig själv, vara sin egen. Det var det den vardagen han levde i och berättade om. Han ville inte uppslukas av systemet, bli bidragsberoende.

– Jag tycker du ska ordna upp den där relationen med din far och hans tjej, sa Torben som hade ställt sig rakt framför mig, nästan som han spärrade vägen för mig.

 Mitt hjärta nästan stannade i bröstet på mig – hörde jag rätt?

Torben bara fortsatte:

– När det inte finns några relationer längre finns det inga relationer att ordna upp. Jag vet för min mor är död, och min far vet jag inte ens vem det är.

Det kom så oväntat. Att han var föräldralös. Jag skulle behöva tid att smälta det, samtidigt som jag genomfors av känslan av att veta alldeles för lite om honom.

Han lade märke till bestörtningen i mitt ansikte och lugnade mig:

– Det låter antagligen hemskare än vad det är. Jag adopterades av min mors syster och hennes familj.

Han gjorde en paus, som om han sökte efter ord, men han lät det vara och sedan hoppade han raskt över till vad vi hade pratat om innan han avbröt sig:

– Om det nu är som du säger, att du tror att du inte är välkommen, så låt dem ta steget till en brytning – inte du.  Håll kvar så länge du kan.

Han gav mig en uppriktig blick, och även om det tog emot insåg jag att jag inte kunde bortse från sanningen i det han sa. Han hade verkligen en poäng.

Han förmedlade något som var viktigt för honom, som kom ur hans egen erfarenhet.  Jag hörde att hans röst var trött, och jag önskade att jag kunde säga något som kunde ge honom lite kraft, men allt jag hade var mina tankar som for än hit och än dit.

Han fångade min blick igen.

– Det är nog ganska vanligt att vara vårdslös med relationer, och inse det först när det är försent.

Jag öppnade munnen för att säga något till Torben om Magda, men jag förblev tyst. Det var så ovant att prata om min familj, att jag inte kunde formulera mig. Dessutom låg oron över hur jag skulle ta mig hem och malde någonstans i bakhuvudet. Jag skulle behöva släppa fram den, förr eller senare.

Det började duggregna, men Torben verkade inte bekymra sig om det så jag slappnade av och lät det dugga på. Efter ett par kilometrar närmade vi oss en park. Torben öppnade smidesgrinden och vi gick upp för en gång medan gruset knastrade under skorna på oss.  Vi trädde in i en dunge och i dess mitt öppnade den sig upp i form av en sjö som man kunde promenera över på en vindlande träbro om man ville.

– Så vackert det är här. Jag stod andlös och tog in vyn.  Och jag tänkte åter igen på natten bakom det tisslande och tasslande plastschabraket som nu lyckligtvis låg bakom mig. Jag skakade av mig de dystra tankarna och såg jag mig omkring, lät blicken dröja vid några spröda pilträd längs vattnet.

– Du vet väl att skönhet är något flyktigt, den varar inte för evigt, sa Torben med eftertryck. Inget varar för evigt.

– Jag vet, men man kan väl få önska, mumlade jag och följde några änder med blicken.

– Man kan inte leva i luftslott. Han såg vemodig ut när han sa det.

– Man kan alltid gå bortom verkligheten, försökte jag.

– Hm, transcendera, intressant, hur menar du då? Torben såg road ut.

– Nu retas du bara.

– Nej, det bor säkert en liten mystiker i dig, han log på nytt. Jag slår vad på att du trodde på tomten när du var liten.

Jag undslapp mig ett litet skratt. Jag kände mig trygg med hans lugna, lågmälda sätt. Det finns inget hatande hos en sådan person.

Torben började se sig om efter tomburkar i papperskorgarna som stod uppställda vid bänkarna runt sjön. Där fanns inga. Kanske tittade han egentligen efter något annat, själva parkens själ.

Precis som han visste att jag tyckte att det var löjligt att leta efter tomglas på den här platsen så här på senhösten sa han:

• Jag går mest hit för att det är så stilla här.

Vi stod med ryggarna mot parkens utgång och vår närvaro och det skira regnet lånade något sublimt åt stunden. Torben tog min hand, och jag darrade till av beröringen.

• Jag brukar alltid promenera genom den här parken på morgonen, sade han. När jag först fick ögonen på den för några år sedan tänkte jag att den är min. Liten och skyddad som den är räcker det att ha gått här några gånger för att man snart ska känna varje sten, varje träd och det speciella lugn som råder här. Han släppte min hand och vi trädde ut ur parken.

Vi gick bredvid varandra, våra steg mot trottoaren, de var tröttare nu. Då och då nuddade min axel vid hans. Nuddningen åstadkom en knappt märkbar skälvning hos mig. Jag kände lukten från hans otvättade hår, eller om det var från mitt eget. Mötte vi en annan fotgängare släppte vi fram denna eller dem. De tog knappt notis om oss: en och annan gav oss en förströdd blick. Jag tänkte att vintern får oss människor att hushålla med våra kroppsrörelser, vår mimik, det är snabbaste vägen till härden som gäller. Var den nu än är.

       – Bli inte ledsen om jag plötsligt försvinner, sade Torben. Jag spratt till, kom ur takt, men kom inte på något att säga. Jag fylldes av ett stort vemod, och ångesten förknippad med Karsten som hade förpassats till bakgrunden i sällskap med Torben gjorde sig påmind med förnyad styrka. Jag kände av mattheten i kroppen.

Nästa anhalt var en lågprisbutik i närheten av Vesterport. Det var där Torben pantade sina flaskor. Affären hade ännu inte öppnat så vi satte oss på ett räcke och Torben rökte ännu en cigarett.  Jag började förstå att han hade sina rutiner, en viss struktur på dagen. Tur var det, för annars hade han kanske fallit handlöst och redan varit liggande.

Jag kunde inte låta bli att fråga Torben om han och hans flickvän brukade promenera i Skogsdungeparken.

– Nej, sa han, vi promenerade mycket, men aldrig där. Hon var en sådan person så att vi kunde lika gärna ha promenerat omkring på en soptipp och hon hade fått den att skimra och glimma och framstå som den vackraste plats.

Jag tänkte för mig själv när han sa det att jag skulle vilja få en skymt av en sådan kvinna och drömma om att det fanns åtminstone en bråkdel av henne i mig.

 I samma ögonblick öppnade butiken och Torben reste sig genast och drog mig med sig och vi försvann in i affären. Då var klockan exakt en minut över nio.

Torben lämnade tomglasen i automaten, ett efter ett och ryckte åt sig pantkvittot. Tillsammans begav vi oss till kassan.  Först ignorerade kassörskan oss, lät ett par andra kunder gå före oss tills en äldre man i keps påpekade att vi var före och släppte fram oss. Utan att höja blicken gav kassörskan Torben pengarna. Det fick mig att undra hur mycket vi egentligen ser oss själva med andras ögon istället för att se på oss själva med våra egna. Här var vi bara luft, Torben och jag.

 Kylan slog omkring sig när vi kom ut från affären och vi stampade med fötterna för att hålla värmen. Solen var på väg att bryta igenom, en blek cirkel av vitt ljus.

Torben granskade himlen, men sa ingenting.

• Vart ska du ta vägen sedan? frågade jag honom istället, ängslig som jag var över det faktum att han snart skulle försvinna. Allt tydde på det. Jag ville be honom dröja kvar, men något sa mig att han menade allvar. Kanske var det själva tonen med vilken han hade sagt det.

Till varje pris ville jag vara tillsammans med honom så länge som möjligt. Jag önskade att jag kunde tänja på tiden.

Kap. 6

Det var som om vi vandrade omkring mitt i en fridlös ö utom räckhåll för det mäktiga brus som omgav oss. Det kändes som om jag skulle kunna gå så här i evighet.

Så småningom kom vi ut på Vesterbrogade igen. Kommersen längs gatan började ta fart, och cyklister trängdes med bilarna på körbanan.

 Återigen gick vi mot Rådhuspladsen, och i förlängningen Ströget. Snart skulle gågatan vara svart av människor. Inte minst av svenskar.

 Vi hade just passerat Grand hotell med dess eleganta entré flankerade av två lejon när en kompis till Torben svängde ut från Reventlowsgade, en tvärgata till Hovedbanegården. De gav varandra en varm omfamning. Kompisen var i Elis ålder, klädd i en ljusblå mockajacka och knasiga byxor i rött och lila. Den bruna pagefrisyren ramade in ett tärt ansikte som fick ögonen att framstå som ännu större, näsan var fint välvd. Men det var munnen jag verkligen lade märke till. Den var som ett streck, tillknäppt. Niklas. Han räckte fram en hand och vi hälsade kort på varandra.

Han hade vänt sig mot Torben igen, och de fortsatte sitt resonemang.  Jag hukade mig ner och knöt mina skosnören. Ljudet av en bildörr som slog igen i närheten smällde till i mina öron. Det var kvinna som stigit ur sin bil, och som nu låste upp dörren till en restaurant som larmade av. Dörrklockan pinglade till.

När jag  riktade blicken mot Torben jag riktade Niklas på väg bort. Torben berättade att  de hade pluggat ihop.  Sedan han blivit hemlös hade han ibland fått sova över hos honom tills han flyttade ihop med en tjej.

Ljussignalerna slog om. Vi gick över. Torben tog min hand, den var varm, och ovan som jag var vid att någon höll min hand gjorde det mig knäsvag.  I Efter ett tag blev jag varse att mina fötter ömmade och jag kände antydan till skoskav. Jag frågade Torben om han aldrig fick ont i fötterna när han gick så mycket.

Han bara skrattade, ett vemodigt skratt, som trots att det inte varit hans avsikt fick mig att känna mig okänslig och dum.

Förresten, ska du inte springa in på hittegodsavdelningen och höra om de fått in din plånbok. Torbens bekymrade blick mötte min.

Vi svängde tillbaka en bit och gick mot stationen. Ingen svart plånbok från Don och Donna hade upphittats.  löd beskedet från den hittegodsanställde.

– Du behöver inte vara ledsen. Jag lånade pengar av Niklas. Torben såg osäkert på mig.

– Ja, om i fall inte plånboken hade hittats. Och det har den ju inte.

Han grävde i sin jackficka och sträckte fram ett par danska hundralappar.

Nu var det min tur att bli förlägen.

– Torben, jag kan inte. Torben skakade bara på huvudet och sade:

–Ta nu pengarna. Du kan betala igen dem senare. Det löser sig alltid. Och förresten, jag skulle inte få en blund i ögonen om jag visset att du vandrade omkring ensam på gator och torg mitt i natten.

Han såg uppriktigt på mig, fortfarande med handen utsträckt.

Jag tog sedlarna.

– Tack, sade jag, tack och återgäldade hans blick.

Torben kramade mig lätt innan han tog min hand i sin igen.

– Jag har inte gett upp hoppet om att min flickvän ska ta mig tillbaka. Jag vill bara att du ska veta det. Vi träffades på universitetsbiblioteket. Jag sitter där fortfarande ibland och läser. Bibliotek är bra platser för hemlösa.

– Vad läser du? undrade jag.

– Allt möjligt. Senast var nog om japanska trädgårdar, hemliga beläringar någonting.

Jag skrattade.

– Hemliga belägringar, det låter nästan lite som hämtat från Trollkarlen och övärlden?

Torben uppvisade ingen förtrogenhet med Ursula le Guins böcker.

– Är det om hur man med hjälp av hemliga formler ska få plantor att växa fortare och sådant? försökte jag. Eller om monsterplantor? Köttätande växter…

– Ingenting sådant. Det är om att överföra kunskap från mästare till elev, och det har pågått i generationer, och kunskapen handlar om hur man ska anlägga och sköta en japansk trädgård.  Så det är så långt ifrån monster man kan komma, om man inte själv är monstret i trädgården vill säga.

Han började fumla efter sitt cigarettpaket.

Vi var tillbaka på H. C Andersen Boulevarden. Jag vände blicken mot himlen. Molntäcket över oss var kompakt.  På andra sidan gatan låg en skola, Classens skola.  När jag såg skylten tänkte jag vemodigt på att skolan snart skulle vara över för min del. Så länge jag hade skolan var jag skyddad på något sätt, när den slutade skulle vuxenlivet braka över mig med buller och bång. Jag undrade för mig själv om Torben hade tänkt något liknande när han var i min ålder. När jag återvände med blicken till honom rökte han fortfarande. Han hade mer att säga om boken:

– Man måste svära på att aldrig yppa något kring den här överföringen eller transmissionen som det heter på fackspråk. Den är hemlig och det är bara en mästare som kan ge och överföra den.

 Han svängde åt sidan för ett par som kom gående rakt emot oss, och för en sekund dränktes hans röst av vinden. I nästa ögonblick tog han upp tråden igen.

– Det är den österländska traditionen och det är likadant inom det religiösa.

– Så det är sådant du läser, kuriosa eller vad man ska kalla det?

– Ja, kuriosa eller vad du vill. Tiden går fort när man läser. Så är jag väl något av en buddhist också.  Jag brukar stanna upp och meditera. Han sa det nästan i förbifarten. Som för att understryka vikten han lade vid det tillade han: Daggdroppe

Vi kom fram till Gammeltorv, en mötesplats likt Kungsportsplatsen, som oavsett årstid alltid drog till sig folk. Vi slog oss ned på kanten till Caritas-fontänen, och jag visste med ens att vår tid tillsammans var på upphällningen.

                   *

Det såg ut som om det skulle dra ihop sig till regn för molnen tätnade och det blev mörkare. Runt omkring oss var det många människor i rörelse. Ett gäng ungdomar med jackor där det stod Aarhus IF på ryggen gick med två vuxna som förmodligen var deras tränare.

– Min mamma är intresserad av buddhismen, kastade jag fram. Hon var och lyssnade på Dalai lama i Lund i våras med en arbetskamrat.

– Min pappa är tibetan.  

Jag ryckte till.

– Min pappa som jag aldrig har träffat.

– Har du aldrig träffat honom?

– Nej.

– Men varför?

– Jag vill nog inte prata om det.

Jag granskade hans ansikte. Hans ögon hade med ens blivit väldigt sorgsna, och hans gestalt liten och vindpinad i jämförelse med statyerna runtomkring. Jag tryckte undan mina frågor. Aldrig i livet att jag ville plåga honom med min nyfikenhet.

Han såg tankfullt på mig med sin genomborrande blick.

– Vad söker du Ardine?

– Söker? Jag söker ingenting.

Jo, jag tror att du söker något. Han gav mig ett av sina ljusa, men hittills sällsynta leenden.

 Jag lät min blick sjunka in i hans. Jo, jag sökte något, det gjorde jag. Så måste det ju vara. Det medgivandet gav jag honom.

Sanningen var att jag ville vira hans ord, om det hade gått, flera varv kring min midja som ett rep och sedan sakta veckla ut dem så att jag riktigt fick äga orden, ha tilltro till dem och inte behöva ta ett långsamt farväl av dem som nu.

– Dalai Lama är väldigt populär, började jag, han talar mycket om konsten att bli lycklig.

– Ja, sa han kort, men jag följer inga trender. Jag är inte mycket för dyrkan på avstånd. Intresse kanske, men inte dyrkan. Dyrkan i offentligheten är främmande för mig. Tron är som en andra hud hos mig. För mig räcker det med att se på himlen, jag behöver inte ha ord för det eller ens sluta ögonen. Jag vill bara vara fri att andas.

Fri att andas. Jag stod och såg på honom. Han lät så behärskad, och så kom det … fri att andas.

På Torbens uppdrag gick jag för att köpa en chokladkaka i den närbelägna kiosken. När jag började gå mot fontänen igen upptäckte jag att han var försvunnen. Där han hade suttit satt nu en medelålders kvinna i beige duffel. Jag sökte med blicken efter honom, men såg inte ens ryggtavlan av honom. Jag var tvungen att låta honom gå. Han lämnade efter sig en tomhet som ingen chokladkaka i världen kunde rå på. Ändå gick jag och satte mig vid fontänen igen för att äta den. chokladen. Jag skakade på huvudet för mig själv.

Kvinnan i duffeln försökte fånga min uppmärksamhet genom att rycka mig i jackärmen.

– Jag har en lapp till dig, sade hon och log med glesa tandrader. Den unge mannen bad mig ge den här till dig när du kom tillbaka. Hon räckte fram ett gammalt pantkvitto. På baksidan hade Torben skrivit ett telefonnummernummer

Det innebar att vi kunde hålla kontakten. Jag översköljdes av en jublande känsla inombords men blev vårdslöst i min rörelse och tappade taget om lappen. Genast var en vindpust där och förde den ut över fontänens vatten där den landade. När jag fick tag på den var den genomdränkt och oläslig. Långsamt och apatiskt åt jag upp resten av chokladkakan. Jag skulle behöva dådkraft för att överhuvudtaget kunna ta mig därifrån. Det var som om Eli skapat en plats bredvid sig som var min, och jag hade velat förbli där med honom.

Den bleka solen gick i moln. En kall skuggan lade sig över mitt ansikte.

  *

Ombord på färjan sprang uppför trapporna, och sköt upp dörren till däck. Jag såg den danska kusten avlägsna sig och krympa till ett pärlband av ljus.

Sedan satte jag mig i lä och tog fram min dagbok, ett linjerat kollegieblock i A5. Jag hade börjat skriva dagbok efter Magdas död. Nu jag satt där med pennan i handen, men inga ord kom. Det blev så ibland, som om orden vägrade infinna sig, eller att tankarna hade alltför bråttom. De vrålade i huvudet, omöjliga att få ner i pränt.

Jag drog ett djupt andetag och tänkte på Maja.  Undrade om hon saknade mig. Sedan gick tankarna automatiskt iväg till mina morföräldrar, som jag aldrig träffat, och Magda.  Magda som hade vuxit upp utan far. Hon hade visserligen berättat att hon träffat honom under en period när han försökte ta henne ifrån hennes mor och uppfostra henne själv.  Den planen hade han inte mycket för. I hemlighet såg Magdas mor till att de flyttade till en adress där han inte fick tag i dem.

Magda brukade inskärpa i mig att jag skulle vara glad att jag föddes efter 1937 för då blev det förbjudet att använda begreppet fader okänd i kyrkböckerna.  För det var hennes bakgrund.  Gång efter annan brukade hon betona för mig att jag var ett önskat barn, hett önskat till och med. Och det underströks av Maja själv för hon sa alltid att graviditeten var det bästa som hade hänt henne dittills. När hon fick mig i sina händer efter förlossningen uppvägde det allt annat, sa hon. Jag hade tagit andan ur henne. Det lät en aning pompöst, men jag ville så gärna tro varje ord om min tillkomst och mina första trevande steg.

Jag vaknade upp ur mina tankar av en mistlurs dova tutande.

Överfarten var över i en blinkning, åtminstone i jämförelse med Stenabåtarna som gick mellan Göteborg och Fredrikshamn. Jag slog igen dagboken, och lade ner den i ryggan igen. Jag ville hjälpa Eli, men hur? 

Så slog det mig. Tänk om Torben kunde bo i Karstens stuga?  Karsten var ju praktiskt taget aldrig där. Det var många somrar sedan nu som han mött mig i Helsingör i t-shirt och med kepsen bak och fram, och bjudit mig på mjukglass med sylt, grädde och gräddbulle innan vi tog bussen ut till stugan.

Jag svepte med blicken ut över havet en sista gång och lät den nudda vid det gråblå vattnet innan jag anslöt mig till samlingen av människor vid utgången. Därefter tog jag mig vidare ut i Knutan till hållplatsen för avgångarna mot Laröd.

Jag borde kanske ha förberett mig, repeterat in vad jag skulle säga, men jag var förvissad om att Karsten skulle förstå, fast besluten att ställa allt till rätta som jag var. Sedan skulle jag fråga om stugan.

Jag steg på bussen fortfarande med tankarna på Karsten.  Jag varit inställsam mot Karsten under de senaste åren, inte velat äventyra vår relation. Glömda födelsedagar var som ett nålstick, som en påminnelse om att han hellre hade sett att Maja gjorde abort. Att han försökt förneka faderskapet och trodde att han hade situationen under kontroll, men att Magda hade stått upp för mig och propsat på ett faderskapstest. Den här gången fick det bära eller brista. Men jag var övertygad om att jag skulle bli insläppt i värmen, att Karstens och Dortes dåliga samvete skulle ge sig till känna eller att de helt enkelt hade överseende med mitt tonåriga jag.

Visst skulle han låna ut sin stuga till Eli?  Jag mindes trots allt en yngre, busigare och mer avslappnad Karsten som var öppen för livet.  Det kändes som att dagens Karsten hade stannat av fast han hade två bilar i carporten. Att han en gång slagits på barrikaderna för ett bilfritt samhälle tycktes ha varit varit i  ett annat liv.

Kap. 7

Det fanns en av Karstens flickvänner som jag särskilt minns och tycker om. Hon heter Sally och var danska. Hon kom inte ensam in i Karstens liv utan hade med sig en gammal shetlandsponny på femton år, hennes första häst och ett halvblod som hette Rising Star och som nästan nyss ridits in. Sally tog mig med in i sin värld av hästar och där har jag hittills blivit kvar.

Jag hade inte riktigt försonats med att Karsten och Maja aldrig mer skulle bli ett par, men när Sally dök upp var den längtan som bortblåst. Hon gjorde intryck på mig på mer än ett sätt. Hon var 21, ljus och spenslig med varma bruna ögon.

 Hon tog mig med till hagen och lät mig klappa den svart och vitskäckiga Troll som hon själv lärt sig rida på.

I början var jag rädd och avvaktande, men det gick snabbt över. Hon lärde mig först att rykta och kratsa hovar, sedan fick hon mig att sitta upp. Början var blygsam, jag fick vänja mig vid att rida på Troll barbacka medan Sally outtröttligt ledde mig varv efter varv i hagen. Därefter fick jag börja rida själv och Sally stod i mitten av volten och instruerade.

Ibland kom Eskil, som bodde på gården bredvid, och ställde sig och tittade på. Det var hans hage och det var hans sätt att tala om att ytterst rörde vi oss i hans värld.

Eftersom jag lärde mig rida barbacka blev det en hel del avåkningar innan jag kunde hålla mig kvar även när Troll gjorde någon oväntat rörelse, vilka var få gudskelov med tanke på hans ålder. Det handlade om balans, och samspel med, att bli ett med rörelserna. Det var först då ridningen blev bekväm och fungerade.

När balansen var närmast perfekt, först då var det dags att börja rida med sadel. Det var både högtidligt och en aning konstigt till en början. Fötterna skulle in i stigbyglar och jag skulle med hjälp av dem kunna svinga mig upp i sadeln enkelt och elegant. Först halkade jag bara runt i dem, men när jag väl vant mig  kunde jag rida lätt och stå upp i stigbyglarna  när jag galopperade.

Det här pågick i två månaders tid, en hel sommar mellan tvåan och trean. Efter ridlektionerna gick vi in och Sally gjorde frukost. Sedan gick hon upp för att väcka Karsten. Ibland kom de inte ner på en god stund och då fick jag äta frukost ensam och ställa in maten efter mig så inte smöret hann bli rinnande och mjölken sur.

Det gjorde ingenting att jag blev lämnad ensam för jag var så uppfylld av morgonens lektion. Hur Troll hade svarat på mina hjälper och med Sallys uppmuntrande ord förfarande klingande i mina öron.

Jag skrev brev till Maja och Magda nästan varje dag. De breven var fyllda av beskrivningar av Troll, och en berättelse om mina framsteg dag för dag. Ett genomgående tema var min intensiva önskan om att få köpa Troll. Även Karsten bearbetade jag, men både han och Maja förhöll sig kallsinniga till min önskan.

På eftermiddagarna jobbade Karsten i ateljén, och Sally red ut på Rising Star. Jag läste.

Böckerna lånade jag av Sally. Böcker som handlade om hästtokiga tjejer som jag. De blev mina hjältinnor och förebilder, men den största av dem alla var Sally, och det bästa med henne var att hon fanns i verkligheten. Jag tyckte att Sally gick hur bra ihop som helst med Karsten eftersom de båda läste till bibliotekarier.

På kvällarna brukade vi sitta på kuddar kring öppna spisen. Vi grillade äpplen och pratade. Det var så här jag minns Karsten som bäst: I berättartagen. Mina ögon vidgade sav förundran när han kom med något spännande och intressant. Han brukade fråga mig om jag visste varför det var si eller så, och om jag skakade på huvudet brukade han byta till ett annat ämne, vilket fick mig att tjata på honom att tala om varför. Och det var det där tjatet eller bönfallandet som han ville åt, att jag riktigt skulle tigga, att jag inte skulle kunna gå och lägga mig utan att jag fått reda på det som jag ville. Sally berättade om sina morföräldrar som varit tvungna att fly från nazisterna i fiskebåtar över Öresund under andra världskriget. Nazisterna upprättade dödsfabriker i koncentrationsläger som Auswitz ochTreblinka, och det är svårt att förstå att det så här på 1990-talet finns människor som påstår att Förintelsen aldrig ägt rum.

  Hennes berättelser hade en mer personlig prägel än Karstens, det var som om jag inbjöds att kika över hennes axel.

Det är något visst med en människa som berättar.  Som tar sig den tiden, och med orden och värmen från rösten med vilkens hjälp livet vecklas ut i alla de mönstren och färger.

Det gav mig något att spinna vidare på, att tänka på långt efteråt. Det gav mig hopp. Hopp inför morgondagen. Jag överdriver inte om jag säger att jag fylldes med mål och mening.

I början när de berättade höll jag nästan andan av pur spänning, men så småningom kunde jag slappna av: våga andas och bara överlämna mig åt berättelsen och det rytmiska i rösten.

Ofta somnade jag långt innan samtalet hade ebbat ut för natten. Det var ett härligt sätt att somna på för bilderna fortsatte att leva sitt eget liv innanför ögonlocken. De svävade omkring i mina drömmar resten av natten.

Det var som om jag där släppts fri, utlämnad åt mina erfarenheter och fantasi, min omstöpning av saker och ting.

Jag hade ett självförtroende som kom från de där tidiga somrarna hos Karsten på landet i Danmark. Jag upplevde att Karsten satte tilltro till mitt gryende intellekt, till min förmåga att själv reda i saker och ting, att han lyssnade.

Sedan var det som om han bit för bit, lite i taget vände mig ryggen, som om jag föll ur hans synfält fast jag kunde svära på att jag stod mitt i det ibland.

Ibland var jag väldigt perifer, det medges, fast jag hela tiden var där. Ängslig och vädjande – vilket fick mig att hata mig själv för att jag fikade efter hans uppmärksamhet och kärlek, så övertydligt, obstinat och desperat. Jag var inte den lilla flickan längre, men hon fanns i mig, och hon var betydelsefull och stor när hon hade Karstens ögon på sig. Då sprakade det om henne, som om en nyårsraket som var färdig att smällas av och ge sig ut i rymden för att glänsa.

I jämförelse med Karsten var Maja fåordig. Hon var jämnt upptagen med praktiska saker. Ibland föreföll det livet mig så fragmentariskt och meningslöst. Som om hon inte kunde sätta in oss i ett sammanhang. Som om det sammanhang vi befunnit oss i gick förlorat med Magda.

Jag vet inte om jag är orättvis här, om jag kanske vill provocera. Maja har ju delat med sig av så mycket annat, sin närvaro till exempel. Men berättandet bygger relationer, sätter en väv av relationer i rörelse. Man ingår i något tillsammans, oavsett om det är outtalat eller inte.

                                                           *

 Sally var dessutom den första vegetarianen jag mötte. När hennes skönhet kom på tal påstod hon att den kom sig av att hon var vegetarian. Ett påstående som roade Karsten eftersom han var en inbiten köttätare. Men för Sallys skull gjorde han tappra försök att anamma den vegetariska kosten för att slippa hennes lidande blick på sig vid matbordet. Själv hade jag inget emot att pröva. Efter ett par veckor kändes det hemtamt. Först hade jag tänkt sida med Karsten och stå på mig och lassa mina smörgåsar fulla med pålägg som leverpastej, prickig korv och bredbar räkost, men ju mer jag lärde känna Sally, inte minst genom att hon drog med mig ut till hästhagen, ju mer beredd var jag att lyssna på henne och följa i hennes fotspår.

Vi har alla en hund i oss, men vi vet inte det förrän vi har någon att krypa för, sa Karsten – han skulle säkert göra sig lustig – men jag tog inte efter Sally bara för att hon sa ”gör det” och ”gör det” utan för att jag gillade skälen bakom varför hon gjorde som hon gjorde.

Sally blev arg på Karsten och skällde ut honom. Sa att hans resonemang om hundar hörde hemma i en hundflock och inte bland människor.  – Man måste kunna tåla ett skämt, försvarade sig Karsten.

Sally bara fnyste från sitt hörn i soffan.

                                                           *

En dag i slutet av sommaren kom Sally ut till mig i hagen där jag stod och kelade med Troll. Jag förstod genast att det var något allvarligt, för det syntes på långt håll att hon hade gråtit. Hon satte sig på en stor sten i hagen och pekade med handen att jag skulle komma och sätta mig bredvid henne. Jag lämnade Troll och gick fram mot henne med en obehaglig känsla i maggropen. Jag klev upp på stenen bredvid henne.

Mitt hjärta nästan stannade när hon sa att det var slut mellan henne och Karsten.

– Jag är ledsen Ardine, men jag ska flytta. Jag kommer inte att bo med Karsten mer.

Tårarna trängde upp i ögonen på mig och det dröjde inte många sekunder innan jag brast ut i tårar. För jag insåg snabbt att det betydde att även hästarna skulle flytta. Min första hästköpsdröm fick ett abrupt slut.  Sally förklarade att Troll var hennes första häst och det var otänkbart för henne att sälja honom, men hon sa att även om hon flyttade så skulle hon förbli min vän och om jag ville kunde jag alltid komma och hälsa på Troll om jag ville.

Hon försökte verkligen trösta mig så gott hon kunde. Hon klappade mig på ryggen, väl medveten om att det inte hjälpte.

– Jag kommer att sakna dig också, sa hon. Som du förstår måste jag ta Troll med mig. Mina hästar hör ihop med mig, de är så mycket jag och jag behöver dem särskilt nu. Hon lade en hand på min axel.

– Stackars dig Ardine, jag vet att det blir tufft för dig, men jag vet också att du är en liten modig tjej och att du kommer att klara det här. Eller hur?

Hon hade satt sig på huk framför mig och såg mig rakt i ögonen.  Hennes ögon var sorgsna, de såg nästan ut som hästögon, hästögon kan vara så oändligt sorgsna och fuktiga.

Jag kunde spegla min sorg i hennes. Jag ville inte tro på vad hon sa, men jag visste att hon aldrig skulle ljuga för mig. Även om jag förnekat att det fanns tecken så hade jag faktiskt hört Karsten och henne gräla de senaste två veckorna.

Jag var länge kvar hos Troll den kvällen och många var de tårar som droppade ner i hans man.

Med hängande huvud och uppdragna axlar gick jag sedan in i huset och upp till mitt rum. Jag ville vara ensam.

Jag kallades ner till middagen. Vi åt sent den kvällen, först vid tio-tiden på kvällen. Därefter gick jag upp till mitt lilla krypin och försökte sova. Jag stängde dörren om mig för första gången på hela sommaren. Jag vet fortfarande inte riktigt varför. Kanske ville jag garanterat vara ifred från de två vuxna. Min besvikelse var för stor.

Jag låg och stirrade upp i taket. Sömnen ville inte infinna sig. Jag lade mig på sidan, men så fort jag hade lagt mig på den vände jag på mig så att jag kom att ligga på ryggen. Ingen sovställning var skön eller bekväm. Jag visste inte på vilken sida jag skulle ligga. Jag hade till och med försökt ligga på magen, men det var inget vidare.

Till sist gick jag upp och smög mig nerför trappan, fortsatte genom tamburen in i köket och vidare ut i vardagsrummet. Jag stod och stirrade ut i hästhage en lång stund. Till slut slet jag mig från fönstret, började röra på mig i rummet och strök förbi telefonen ett par gånger innan jag tog jag mod till mig och ringde Maja.

Maja lät sömndrucken och orolig på rösten när hon svarade.

– Jag vill hem. Det var det enda jag hävde ur mig.

–Ardine, sa hon, lilla gumman, har det hänt något? Jag hörde hur hon försökte hålla tillbaka oron.

– Jag vill hem, började jag, men kom inte vidare för snyftningarna tog över hand.

Efter ett tag kunde jag samla ihop mig så pass att jag kunde redogöra för Maja vad som hänt. Jag började gråta igen när jag nämnde att Sally skulle ta sina hästar med sig.

– Ardine, Ardine, Maja gjorde tappra försök att bryta igenom min gråt och nå fram till mig.

– Jag förstår att Sally måste ta sina hästar med sig sa hon, och att det kommer att bli tomt efter dem.  Vet du vad, moster Magda och jag kommer och hämtar dig. Var inte orolig. Jag förstår att du är ledsen.

Med ord efter ord lugnade hon ner mig och just som vi var på väg att avsluta samtalet kom Karsten klampande ner för trappan så även Maja hörde det. Jag höll på att tappa telefonluren i pur förskräckelse.

Karsten spände ögonen i mig.

– Är du uppe mitt i natten och ringer? Han såg sträng ut.

– Hallå, hallå, vart tog du vägen, ropade Maja bestört i luren.

– Jag måste lägga på, sa jag.

– Det ska du inte alls, sa Maja, jag ska be att få tala med Karsten. Motvilligt tog Karsten den framsträckta luren. Samtidigt kom Sally in nedspringande för trappan. Nu var vi alla tre samlade kring telefonen.

– Är ni fortfarande ihop, viskade jag häpet till Sally som stod bredvid mig med korslagda armar.

– Jag sover i ateljén, viskade hon. Jag åker om ett par dagar, måste ordna med hästtransporten.

Sally tog mig lätt i armen.

– Kom så går vi ut i trädgården och sätter oss.  Augustinätterna är så fina – tycker du inte det?

Vi satte oss på förstutrappan. Stenen var sval mot den tunna pyjamasen och de bara benen. Det växte ogräs runt kanterna på den.

På varsin sida av trappan stod keramikkrukor med hortensior. Runt ytterlampan ovanför våra huvuden kretsade malen. Och ännu högre, så högt att bara astronomer kunde mäta det, var himlen översållad av stjärnor, och där fanns också månen stor och frikostig och lysande.

– Har du hemlängtan Ardine? undrade Sally.

– Ja, sa jag. Och sedan kastade jag ur mig en fråga, mest för att ha något att säga, för att skingra tankarna och slippa tänka på att jag var generad för att jag hade ringt Maja och skapat en viss uppståndelse tre på morgonen.

– Tror du att stjärnor har hemlängtan?

– Jo, det tror jag, sa Sally.  Men jag har inte den blekaste aning om vilket slags hem de längtar till.  Stjärnor är ju gjorda av stoff, tillade hon.

– Det är ju vi med, sa jag som kom ihåg Magdas begravning.  Sally sade ingenting. Istället slog hon armarna omkring sig som om hon kramade sig själv. Jag gjorde likadant.

– Ditt halvblod heter ju Rising Star, har du själv döpt honom? frågade jag sedan.

– Nej, jag köpte honom när han var två år.

– Men har namnet något särskild betydelse tror du förutom vad det betyder översatt till svenska som du sa?

– Jag har faktiskt inte tänkt på det, om det har någon symbolisk betydelse om det är det du menar. Kanske bara att det är ett fantasieggande namn. I stamtavlan finns inga liknande namn. Men jag tror att det finns en sång som heter Rising Star, eller om det kanske är en refräng…

– Jag tror vi måste gå in Ardine, sa hon. Hon reste på sig och borstade av sig på byxorna där bak. Jag gjorde desamma.  Det började gry svagt i öster.

 När vi kom in satt Karsten i soffan och halsade en öl. Utan ett ord gick jag uppför trappan och när jag vände mig om såg jag Sally avböja en öl samtidigt som hon hastigast strök honom över kinden innan hon också började gå mot trappan.

                    *

Sedan den hösten efter hästsommaren med Sally har jag ridit. Jag var så olycklig veckorna efter det att jag kom hem att Magda anmälde mig till Billdals ridskola och lovade att bekosta mina ridlektioner tills jag själv hade råd att betala dem. Redan då kunde hon se in i mitt hjärta mycket längre än någon annan. 

Jag svalde och sköt upp trädgårdsgrinden som gav ifrån sig ett jämrande läte.

Kommer jag olämpligt?

Karsten stod på förstutrappan rufsig i håret och med uppkavlade skjortärmar. Skjortan var inte instoppad innanför byxlinningen utan hängde utanför. Jag kunde inte låta bli att dra på munnen. Det var så olikt Karsten att vara i så uppenbart oordning.

Jag fick inget svar. Han såg på mig med små kisande ögon och sammanbitna läppar. Innan jag hann samla tankarna till nästa fras kom Dorte ilande på sina höga klackar och slöt upp vid Karstens sida. Som en ointaglig mur blickade de dystert ner på mig i det dunkla skenet.

– Vad i helvete har du varit? skrek Karsten. det är just snyggt som du ställt till det.. Jag var tvungen att ringa Maja, Du stack ju härifrån iförgår utan att säga någonting till någon av oss

– Som du ser ut, utropade Dorde. Har du sovit i kläderna?  Avsmaken stod skrivet i  hennes aansikte.

– Jag blev av min plånbok, men så hade jag tur och träffade på en …kille… Jag var i Köpenhamn… Jag försökte förklara så gott det gick.

Vad var det för kille?

Det tog emot att delge Karstens hans namn. Jag ville inte att han skulle ta det i sin mun.

En hemlös, kom det ur mig.

– Är du galen? En hemlös? I Köpenhamn?  Karsten stirrade bistert på mig.

– Ja, en uteliggare och… – Vi kan inte ha det så här. Att du försvinner och ger dig i lag med uteliggare. Vad kommer a

---

 [HW1]Som jag skrev i kursbrevet så behöver inte allt gestaltas men jag flikar i alla fall in att det här är något som du har möjlighet att gestalta. Du gör det senare i texten när Tea tittar mot porten som hon förväntar sig att Tea ska komma ut på.

Du gör ett ganska vanligt fel för nya författare. Du både gestaltar och berättar. Ta bort berättande så blir det bättre. Här försöker jag pussla ihop känslan vi är ute efter, att Tea är otålig på att Rita ska dyka upp, men att Rita är sen – men genom att bara använda text som du redan har skrivit.

Rita kastade en blick mot den port som Rita närsomhelst skulle träda ut från. Sedan tittade hon upp mot skolklockan, igen.  [HW2]Kvart över fyra. Var hade hon tagit vägen?

Du ser. Det här säger exakt samma sak som:

Själv väntade hon på Rita.

Men Rita dröjde.

men var var Rita?

Vad du inte får med i gestaltningen är anledningen till att Tea är så ivrig att möta Rita, men det kommer vi med största sannolikhet förstå ändå eftersom jag antar att Tea i kapitlet innan gjort sin upptäckt om mödrahemmet?

 [HW3]Det här är tell, men genast i meningen efter gestaltar du det du berättat. Skriv hellre bara:

Var det inte den nya tjejen som jobbade i elevcafeterian? Den andra var mammaledig. Så mycket visste hon. Rita gestikulerade, hennes graciösa arm- och handrörelser utförde en koreografi i luften och cafetjejen, som var huvudet högre, nickade och strök bort luggen från pannan.

Visst förstår vi att de är inbegripna i en diskussion. I övrigt tycker jag att texten är riktigt välskriven med bra detaljer som gör att närvaron i scenen blir riktigt stark. Bra jobbat!

 [HW4]Bra. Riktigt bra. Du har ett visuellt sätt att skriva och det ska du klappa dig på axeln för. Litteratur är i mitt tycke ett visuellt medium. Om inte läsaren kan se vad som händer så tappar de snart intresset. Jag ser tydligt vad som händer i din bok.

 [HW5]Här berättar du igen det du redan gestaltat. Ta bort det så blir det mycket bättre.

 [HW6]Som sagt, riktigt bra detaljer och det här är också riktigt bra gestaltning. Vi kan riktigt känna den andra tjejens fientlighet.

 [HW7]Riktigt bra scen! Hög närvaro och man delar Teas oro när hon upplever hur hon blir undanskuffad av Ritas nya bekantskap.

 [HW8]Återigen, riktigt bra och visuellt. Och det är inte bara arkitektur, du är skarp nog att inse att också människorna i lokalen är en del av miljön.

 [HW9]tack

 [V10]

 [HW11]Riktigt bra detaljer.

 [HW12]Du är riktigt bra på att hitta rätt detaljer att lyfta. Jag har redan sagt det men jag säger det igen, du är bra på miljöer.

 [HW13]ok

 [HW14]Har kanske inte så mycket med miljö att göra men jag vill ända pausa här och säga att den här meningen är riktigt stark och accentuerar den stämningen som du redan etablerat. Jag vet inte vad hon ska göra i Danmark men jag känner hennes ångest.

 [HW15]tack

 [HW16]ok

 [HW17]Mmm, gillar.

 [HW18]ok

 [V19]

 [HW20]Kloka val i redigeringen här. Överlag tycker jag att hela den här texten är riktigt stark. Du förmedlar känslor och visuella detaljer på ett väldigt effektivt sätt.

 [HW21]Tack