Om Dödahavsrullarna.

Forskaren och professor Rachel Elior citerar den rysk-brittiska tänkaren och filosofen Isaiah Berlin i inledningen till en föreläsning på ”The Divinity School of The University of Chicago”, the department of Israelstudies, den 15 januari, 2014:

”Isaiah Berlin had been asked a half a century ago ”What is the problem of the Jewish people? He answered: There is no problem really, they only have too little geography, far too little and far too long history.”

(Citerat/återberättat av forskaren Rachel Elior som inledning till föredraget: Who wrote the Dead Sea Scrolls and Why Were THey forgotten?

Rachel Elior berättar att det finns tre olika beteckningar på ”Dödahavsrullarna”. Dödahavsrullarna är uppenbart ett, ett annat Qumranrullarna och det tredje the Judean Schrolls.

Bildillustration: talbart.blog.

https://en.wikipedia.org/wiki/Isaiah_Berlin

https://www.gp.se/nyheter/varlden/deras-jobb-var-att-grava-ner-minor-nu-graver-de-upp-dem-det-var-inte-vart-det.a29d2d99-81c2-467b-9c68-007f5b2f7866

https://poddtoppen.se/podcast/1677101142/harrisons-dramatiska-historia/gronlands-historia-inuiter-dansk-kolonisering-norska-krav

Be’er Sheva.

”I Be’er Sheva i södra Israel har en robot träffat ett bostadshus, skriver CNN. Enligt räddningstjänsten har tre personer dött och sex personer skadats lindrigt.Enligt israeliska luftförsvaret avfyrades roboten från Iran”. (Källa: SvD, 25-06-24]

Det är inte alltid medierna ger en bild av hur platser, städer och byar ser ut i Israel eftersom hat mot Israel och vad Israel/Palestina en gång i tiden stod för gör journalister och andra informanter biased. Jag skulle gärna vilja hinna åka till Bibelns platser i Israel/Palestina med Hamid för när jag åkte i slutet av 70-talet fann jag dem inte.

Där står bland annat att Be’er Sheva ligger på gränsen till Negevöknen och räknas som administrativt och kommersiellt centrum för Negev. Jag läser vidare om staden Be’er Sheva; att det finns textil- kemisk-och keramisk industri. Ben Gurion-universitetet ligger också i Negev och är ett av de största universiteten i Israel. År 2009 uppskattades invånarantalet till c:a 190 300, enligt Wikipedia. Staden är omnämnd i Bibeln står det vidare och jag påminns om Gamla testamentets ”refuger” eller ”sanktorarium” som Ashkelon, och friskar upp minnet med hjälp av Wikipedia: Haifa, Rishon Le Zion (omnämns oftast som bara Rishon), Ashdod.

Under rubriken Tel B’eer Sheva står b. la., att Beer-sheba

[] ”is mentioned 33 times in the Hebrew Bible. It is often used when describing the borders of the land of Israel: From Dan to Beersheba.”

Ruinhögen av den förhistoriska bosättningen Beersheba upptogs 2005 på Unescos världsarvslista, läser jag vidare på Wikipedia. Den vittnar om kulturutbyten längs stora forntida transportvägar, berättas det. Dess invecklade vattensystem visar uppfinningsrikedom och samarbete mellan de forntida samhällena och utgör viktiga lämningar av stora, forntida civilisationer, betonas det i Wikipedia.

LO-förbundet på Pride: ”Vi accepterar aldrig att människor spelas ut mot varandra.”

Bild: talbart.blog.

”LOs (Landsorganisationen) grundläggande uppgift är att se till att alla arbetare har lika rättigheter och skyldigheter på jobbet och att arbetare inte ställs mot varandra på arbetsplatsen.

Rättigheter och skyldigheter, liksom makt och inflytande, ska vara oberoende av klass, könstillhörighet, etnicitet eller sexuell läggning. Vi accepterar aldrig att människor spelas ut mot varandra, inte i samhället i stort, inte på arbetsmarknaden, inte på den enskilda arbetsplatser.

(Tält 12, bananpiren, Pridefestivalen, Göteborg, 2025, Socialdemokraterna och LO-förbundet)

ur ”Tea och Rita”.

”Du är en Birkaunge”. Jag mindes orden så väl. De kom från grannens dotter Jeanette, ett par år äldre än jag. Det måste ha varit för tio-tolv år sedan.

Orden återkom i minnet när jag satt och läste i min avlidna gudmor Magdas anteckningsböcker. Sent omsider fick jag förklaringen, och den gjorde mig först chockad, sedan skakad. Birka var ett mödrahem. Ett hem för kvinnor som blivit med barn utanför äktenskapet eller med fel män och som var tvungna att gömmas undan för omvärldens dömande blickar och barnen undkom oftast skammen genom att adopteras bort.

Jag kikade på väckarklockan på nattygsbordet. Det var hög tid att bege mig till stallet. Egentligen ville jag inget hellre än att stanna hemma och läsa vidare, Det var första gången som en sådan hädisk tankegjort sig påmind, och det förvånade mig. Sådana försåtliga tankar gick inte för sig eftersom jag hade ansvaret för ridskolestallet den här helgen. Tänk om Rita, min bästis, hade hört hur mina tankar gick… jag drog på munnen.  Hon skulle tro att jag blivit galen.

/Abdelhamid et Helena

Källa, tips och länkar:

Bild: Abdelhamid, talbart.blog
Bild: Abdelhamid, talbart.blog
Bild: talbart.blog
Bild: Abdelhamid & Roger Bengtsson, talbart.blog

Bild: talbart.blog

ur ”Tekla och Signe.”

Att befinna sig i en munhuggning gör ingen gott, påpekade Edla syrligt. Det bara leder fram till mer och mer av käbbel. Jag tror på samtal och kommunikation. Samtal och kommunikation som får ta tid. Hon sa det menande.

Astrid föll in.  Sitter man med vid borden på kaffebjudningar och middagar dröjer et inte länge förrän flosklerna börjar komma. Till slut står de som spön i backen. Hon log artigt mot Robert som hade börjat skruva på sig borta i sin fåtölj.

*

Aron vände sig bort, såg mot skogsbrynet. Som om hann såg något i vardande, något som inte jag kunde se.

”Du väntar på den själavårdande herden”, försökte jag.

”Exakt.” Hans blick var tillbaka på mig. ”Tror du på mig”? dristade han sig till att fråga.

”Jo”, sa jag dröjande. ”Jag tror du har rätt, vi behöver en sådan. Det förstår jag, men…”

”Men…”

”Det finns ju bara en god herde, Jesus, han är den Gode Herden. Han som den 23 psalmen så utförligt talar om. Det sista kastade jag fram under stor vånda, osäker på hur Aron skulle ta det att jag ifrågasatte honom och hans vision. Här kanske jag satt och sköt hans dröm i sank med min bokstavstro, med mitt förnuft.

”Oroa dig inte”, sa han och klappade mig på armen. ”Du får tvivla. Men jag brinner för den där själasörjaren, herden som ska komma från öster som min farfar skrev om i alla sina brev.

”Har han inget namn?” Till min lättnad upptäckte jag att min röst inte längre darrade.

Aron såg forskande på mig. ”Jag kan inte ge dig ett namn. Det är knappt att jag vågar tro det själv ibland. Hans röst dog ut och hans blick förlorade sig åter i fjärran. I öster.

Han väntade verkligen på Någon. Det var så uppenbart. Här nere vid sjön fångade stillheten in oss i sitt nät och drog hemligheter ur oss.

Jag knep ihop munnen, mest på skoj, men med ett uns av allvar. Tidsandan från kriget svävade fortfarande omkring oss i sneglande blickar utan vare sig tillit eller förbarmande. Mårtenssons blick. Så många blickar. Jag sökte Arons blick och blev trygg när han såg in i mina ögon. Vilka vindar som än blåste vid sjön skulle jag aldrig drunkna i hans blick. Det fanns inget förslavande i den, inget som ville mig illa. Jag mötte en fasthet, något som gav mig liv, som sa mig att livet var verkligt och vad vi gjorde och vad vi valde spelade roll. Sa mig att jag måste lämna Mårtensson och mamma. Göra mig stark nog. Det räckte inte med att bränna upp pappas eka. Det var en symbolhandling som hade ökat spänningen därhemma betydligt och lett till att jag inte fick vara med på bröllopet. Något som jag i hemlighet var glad över. Jag vet inte om jag hade klarat av att se deras föreställning framför prästen. Mårtenssons föreställning. Jag var övertygad om att han inte hade onda avsikter bara när det kom till mg utan även för mamma.

Jag tittade upp. Signe stod framför mig. Jag väntade på dig i hagen, sa hon, men du kom aldrig. Jag berättade för henne att jag hade stött på Aron och att vi hade suttit nere vid sjön och pratat. Jag är ledsen, sa jag.

Jag förlåter dig, sa Signe. Men du bryr dig mer om Aron än om mig. Det har jag förstått.

Det är på ett annat sätt, sa jag. Du kommer själv att få se.

Jag ska aldrig gifta mig.

Jodå, sa jag övertygande. Det kommer du. Det dröjer inte länge förrän friarna står på kö ute vid farstutrappan hemma hos er.

Jag menade det. Ingen var så söt som Signe i hela bygden. Och hon var snäll som ingen.

Varför tror du det?  Signe såg spänt på mig. Det fanns ett allvar bakom henens ord som fick det att krypa i mig. Var jag för självsäker, för självgod? 

Men Signe, varför inte?  Du har allt en man kan önska, och tanterna som kommer på besök till din mamma talar redan om dig som en svärmorsdröm.

Hennes bleka ansikte log mot mig.

Jag tror dig, sa hon. Men en sådan som Aron, tror du verkligen det?

Någon som Aron? Min blick for över hennes ansikte. Vad menade Signe? Min Aron? För jag ville verkligen tro att han var min. Med ens blev jag osäker.

”Jag hörde allt ni pratade om.”

”Smög du på oss? Sa du inte att du väntade i hagen?”

Signe rodnade.

Jag hade inte hjärta att säga något. Jag fick skylla mig själv som inte dykt upp. Och det var fritt att vistas i markerna, även vid sjön.

”Tror du att någon skulle vilja prata med mig på det sättet?” undrade Signe.

”Självklart”, sa jag utan att skälva. Men inom mig tänkte jag på deras stora gård, den förmögenhet som Signe representerade och hoppades att det inte skulle skymma allt det andra som hon var bärare av. Jag förstod också att jag måste låta Signe få tillfälle att träffa Aron.

”Jag måste hem. Du får komma och leka med lammen en annan dag”.

Jag tittade länge efter Signe. Hon hade väckt tankar hos mig. Min bästa vän höll på att glida mig ur händerna. Hon var avmagrad och tärd efter sin sjukdom och jag kunde inte hyckla inför mig själv om vad jag såg. Jag måste låta Signe få träffa Aron bestämde jag i djupet av mitt hjärta. Kanske kunde han hjälpa henne att få livslusten tillbaka.

*

Kyrkklockorna ringde när jag skyndade över skolgården med en trave skolböcker under armen. Jag kastade en blick på klockan på skolbyggnaden. Den visade på 12. Det ilade till i bröstet på mig. Var skulle jag vilja bli begravd?

Tankarna gick ofta till Tofteboda där jag växt upp. Pappa låg begravd där, mamma också, men inte i samma grav. Pappa dog och mamma gifte om sig. Jag skulle också vilja ligga på samma kyrkogård, begravas där för den eviga vilan. Var skulle annars min aska strös?  Jag huttrade till fast solen sken, drog koftan tätare om axlar och midja. Det började bli dags att återvända hem. Jag hade upplevt min beskärda del av världen och nu var det dags att samla ihop mig inför den sista vilan. Jag knäppte händerna utan att vara riktigt medveten om det förrän någon tittade frågande på mina händer. Ber du? ropade en elev.

Jag hade sörjt Aron i många år nu, jag är van vid sorgen, har förvandlat den till ett inre samtal med min Aron.  Vi fick aldrig barn, Aron och jag, och det är kanske det som jag saknar allra mest. Jag frågar mig inte längre varför han tvunget skulle resa i väg till Kina och hämta hem sin farfars efterlämnade resväska, jag vet att det var nödvändigt för honom lika nödvändigt som att lösa gåtan med ”den själasörjande herden” en gång för alla. Något som deras farfar inplanterat i sin son och så gick berättelsen i arv. Somliga kanske skulle kalla det en skröna.

När jag hämtade min cykel ur cykelstället rann tårarna på mig. 

*

Kvinnan framför mig var den verkliga sektledaren, det betvivlade jag numera inte.  Jag förstod inte vad som hade gjort henne så hård och förbittrad. Sju söner hade hon, och det fick mig osökt att tänka på Josef i brunnen, på Benjamin den yngste.

Aron var yngst bland sina bröder, han var den rebelliske – men också den känsligaste av dem alla – den som hade potential att störta sin mor, detronisera henne. Jag som hans fästmö var ett potentiellt, om inte reellt hot.

/Abdelhamid och Helena

”Något har greppat om mitt hjärta länge nog…”

Jag stiger fram ur en värld som varit mörklagd, jag vet inte vem jag är längre: Något har greppat om mitt hjärta länge nog: Några förblöder andra är hårda som flinta.Vi bevakar varandra med ängslan som om vi drömt högt om nätterna; som om våra drömmar varit segel på drömskepp om natten för alla att se eller färdas med.

(talbart.blog)

”Demokrati i ‘skugga”.

Under mellanrubriken ”Demokrati i skuggan av kalla kriget” skriver historikern Henrik Arnstad i boken ”Hatade demokrati” så här:

”Efter 1940-talets slut gled världspolitiken in under kalla krigets våta filt, där kärnvapenkrig ständigt hotade. Det hade en konserverade effekt på politisk-filosofisk demokratidebatt, som kändes perifer i skuggan av den globala konflikten mellan öst.

Understundom övergick kalla krigets kyla i militärt våld; exempelvis Koreakriget 1950. Ibland blev det riktigt farligt, som vid Kubakrisen 1962. Men mänskligheten lyckades undvika kärnvapenkatastrofen. Generellt fick krigen under kalla kriget karaktären av så kallade proxy-konflikter, då supermakterna USA och Sovjetunionen drabbades samman via ombud i sin kamp för regionalt inflytande och bevakning av intressesfärer.”

(Arnstad, 2018:181-182)

Källa, tips och länkar:

Henrik Arnstad. 2018. Hatade demokrati. De inkluderande rörelsernas ideologi and historia. (Förord av historiker Ola Larsmo). Norstedts.

Karl Eidem & Jale Poljarevius. 2020. Barnsjukhuset. Lava förlag.

Elly Griffiths. 2025. De fastfrusna. Vissa mord kan inte lösas på bara en livstid. Bokförlaget Forum.

Daisy Wood. 2021. The Clockmaker’s Wife. Avon books, UK.

Daisy Wood. 2022. The forgotten bookshop in Paris. Avon books, UK.

Daisy Wood. 2025. The Banned Books of Berlin. Avon books, UK.

Dokumentären ”Grönlands vita guld” på Hagabion.

Från antropologi Klaus Georg Hansens PowerPoint-presentation. Bild: talbart.blog

Dokumentären Grönlands ”Hvide guld” som handlar om Danmarks brytning av kryolit i Ivitutt på Grönland mellan 1854-1987 visades på Hagabion i kväll. Den är gjord av Otto Rosing och Claus Pilehave. Dokumentären har väckt rabalder i Danmark och motsvarigheten till SVT i Danmark har blockerat streamningen på grund av att dokumentären inte berättas från den politiska maktens och det förhärskande narrativets perspektiv. Vill man se dokumentären kan man streama den från Sapmifilm.com mot betalning.

Antropologen och filmproducenten Klas Georg Hansen som bott på Grönland i trettio år och verkat inom administrationen i 27, och som har specialiserat sig på de koloniala relationerna mellan Danmark och Grönland, presenterade Grönlands historia och inlemmandet i Danmark 1953 i korta drag.

Inuk Jorgensen, folkhögskolelärare och filmare berättade att ”Vitt Guld” är unik på det sättet att den bryter det förhärskande narrativet: Grönlands historia har alltid berättats av danskar, blivit sedd från den vinkeln. I och med att inuiterna på Grönland fått se filmen, (gjord 2025), sker ett skifte: från att ha varit uppvuxna med att få höra att de är en utgift, att de inte är lika mycket värda (fått mindre lön än etniska danskar vilket också varit lagstadgat) så vänder filmen upp och ned på detta, betonar Inuk Jorgensen. Nu får de det grönländska perspektivet som visar att det är Danmark som behöver Grönland, inte tvärtom. Grönländarna kan sträcka på sig istället för att låta sig hunsas av den bild de fått sig serverad: om deras hjälplöshet et cetera, framhåller Inuk Jorgensen.

Kryoliten, som var unik för Grönland, och som utplånats, har dragit in mer än 400 miljarder danska kronor till Danmark medan en del av invånarna levt i yttersta fattigdom och beroende, utan att ha blivit upplysta om vilka rikedomar som har slussats i en strid ström till Danmark. Gruvstaden Ivitutt var också en isolerad och avgränsad yta med särskilda bestämmelser vilken många av inuiterna inte fick vare sig lämna eller resa därifrån. Allt för att förhindra relationen mellan inuiter och danskar och kunskap av vad som skedde innanför stadens ”portar”. Alla maskiner kom från Danmark, alla arbetare. Inte ett öre utifrån omsattes i, eller gick tillbaka det inuitiska samhället och dess kultur. E

Filmen är hoppfull för den visar hur förvridna perspektiv och siffror kan vridas rätt igen. Den visar också hur det nya narrativet får ta plats och blir ”embodied knowledge” hos inuiter och dansk-inuiter som visas i hållningen, i sättet att berätta och argumentera. Och som bränner till i sorgen över att tidigare generationer inte fått vara med om perspektivskiftet: om brytningen med det danska narrativet till förmån för det egna och i upprättelsen att få veta om de egna naturtillgångarna och gruvorna och hur enormt rikt landet är i sig självt. Att Trump vill åt Grönland skapar stress hos inuiterna på Grönland, påpekar Inuk Jörgensen.

En intressant aspekt av genomgången från antropologiskt håll var att Grönland under andra världskriget var helt utan kontakt med Danmark sedan Nazityskland ockuperat landet. Uppgiften att vakta kryoliten så inte tyskarna lade beslag på den gick till USA.

Klaus Georg Hansen underströk att Danmark inlemmade Grönland 1953 utan att inuiterna fick vara med i processen – den gick över huvudet på dem. ”Home region- kriteriet” 1958 att grönländarna skulle ha lägre lön än danskar förstärktes 1964.

Med sina PowerPoints visar Klaus Georg Hansen en utveckling som innebär en tightening av inuiternas fri- och rättigheter och som övergår i övergrepp som sterilisering och ”forced contraception” av kvinnor och ”legal fatherlessness”: övergrepp som föregåtts av en policy av ”deliberate population concentration” från 1950, som pågick in på 1970-talet. 1953 förekom ” forced relocation”, se bild nedan.

1964. ”The ”birthplace criterion’ introduced, tightening the home region criterion. Wage disparities.

1958. The ”homeregion criterion”, (Hjemstads kriteriet) is introduced resulting in wagedisparities.

När kolgruvan Qullissat stängdes 1972 efter att ha varit i bruk sedan 1924 skedde en tvångsförflyttning, och den tvångsförflyttningen satte igång Grönlands krav på ”hjemmestyre”.

Klaus Georg Hansen spår in i framtiden och tror att Grönlands självständighet från det som i praktiken var Danmarks annektering av Grönland efter andra världskriget, kan hotas av eventuell invasion av USA. Det är en stressfull situation för grönländarna som pågår i nuet, som sagt, enligt Inuk Jorgensen.

Gruvverksamheten på Grönland: PowerPoint presentation av Klas Georg Hansen. Visst ser vi paralleller till Grönlands koloniala historia med Sapmis et cetera…Bild: talbart.blog
Fr vänster: Hagabions representant som jag tyvärr inte har namnet på, Klaus Georg Hansen, antropologi, professor i film och dokumentärfilmare Anders Berthelsen och filmare och lärare Inuk Jorgensen. Bild: talbart.blog

Introduktion av antropolog Klas Georg Hansen som.är ägare av filmproduktionsbolaget KGH. Bild: talbart.blog

Källa, tips och länkar:

https://www.sapmifilm.com/film/30213

https://www.svt.se/nyheter/sapmi/hard-kritik-mot-dansk-tv-man-tystar-ner-historien

https://www.berlingske.dk/kultur/hidtil-ukendte-dokumenter-afsloerer-omstridt-dr-dokumentar-ville-afsloere?gaa_at=eafs&gaa_n=ASWzDAi7QbGEsew7Fl3qYMnhitj1OqEvereKAt2BDTnYq0eDGAFuor_0d98vJW6gaSU%3D&gaa_ts=683b4e80&gaa_sig=EwPdAO-8azN-GYq8hCo6PYJhDSoG0uezaT9MPWVnarX5bEumeOolUaDJVn-JgHY5K_XP3ctjT3rlmBGKD4Ba3Q%3D%3D

https://www.berlingske.dk/kronikker/tidligere-dr-journalist-set-udefra-er-groenlands-hvide-guld-i-vaerste?gaa_at=eafs&gaa_n=ASWzDAglShDMREjdI2oZI5wCTfkUVLjJYjv4GphLgDMvSrjRNXyz7zhuYIcvW2C7oIU%3D&gaa_ts=683b4e80&gaa_sig=6Wz_blS1cckDUHOUB1IPujxQ65rOlanPvfDzh6DjdaGjkdTqgOFQ5aRFeSZtugX32gnpRQO4l0Wg_qB6nQqE0g%3D%3D

Hur mycket är en arbetares röst – eller kunskaper och erfarenheter – värd?

Från antropolog och filmproducent Klaus Georg Hansens PowerPoint presentation. Bild: talbart.blog

Eli Dambergs röst var inte värd någonting 1970. Eli Damberg var arbetare; snickare och rörmokare och jobbade på ett danskt företag i Godthåb, nuvarande Nuuk på Grönland. Gasexplosionen i Godthåbs förödande konsekvenser där elva personer dog och många fler skadades, kunde ha undvikits om ”Blok 5” hade utrymts. Jag ser dokumentären som skildrar den 14 mars, 1970 och den kraftiga explosionen på Grönland genom dokumentären som heter kort och gott ”Blok 5”, (2020) som visades i kväll på Hagabion. Dokumentären är gjord av filmaren och professorn Anders Berthelsen, född på Grönland. En dokumentär där Eli Damberg, snickare och rörmokare från Danmark berättar att om en av hans chefer som var på bygget den dagen varit mer lyhörd och tagit till sig vad han och hans jobbarkompis sa: att det luktade kraftigt av gas i ”Blok 5” – byggnaden där de höll på att lägga parkettgolv – hade Blok 5 kunnat utrymmas och inga människor kommit till skada. Till Eli Damberg sa han att han skulle ta tag i det, och Eli Damberg önskar med facit i handen att han följt upp om huruvida chefen vidtog åtgärder eller inte. Eli Damberg berättar sin historia, om hur han hamnade under en massa bråte och skräp, men blev utgrävd efter en lång ovisshet och dessutom allvarligt skadad och nedkyld. Anders Berthelsen berättar att det är först nu som de arbetare som var med och upplevde eller skadades under explosionen kunnat berätta vad de varit med om. De var mer eller mindre tystade och fick lida i tysthet, ensamma eller med nära anhöriga. Om vad som hänt fick de förtiga för en bredare omgivning i Danmark. Tystnaden gäller inte bara explosionen i Gotthåb utan även andra händelser, som tvångsförflyttningar och ”relocation”.

Från antropologen, filmproducent och grönlandskännaren som bott på Grönland i trettio år, Klaus George Hansens PowerPoint presentation under Grönländska filmaftonen på Hagabion. Bilder: talbart.blog

Anders Berthelsens blick bakom kameran på Eli Damberg är fascinerande: vaken, inkännande, och hållande. Han ger verkligen Eli Damberg stöd att berätta hela förloppet; också att han även efter olyckan fortsatte att åka till Grönland och jobba och stärkte banden ytterligare till Grönland genom att gifta sig med en inuit. Anders Berthelson är intresserad av alla dessa nedtystade historier som ligger latent i människor på Grönland eller människor som haft långa förbindelser med Grönland. Berättelser som inte varit ”välkomna” och som genererar en sådan befrielse när de äntligen kan berättas, enligt Anders Berthelsen.

Anders Berthelsen berättar att det finns många fortellingar som man inte tål att höra i Danmark.

”Vi har behov av att berätta våra egna historier.”

Under 1950 fram till inledningen av 1970-talet var det mycket aktivitet på Grönland och många katastrofer och olyckor.”

FIlmaren Anders Berthelsen, från Neriunaq, Västgrönland, berättar hur hans filmintresse växte fram och hur han köpte sin första kamera. Hans blick genom kameran på Eli Damberg är så befriande mänsklig och så lyhört känslig inför Eli Dambergs väsen och vad han upplevt under explosionen och rasmassorna.

Källa, tips och länkar:

https://poddtoppen.se/podcast/1596655937/made-in-nuuk

https://www.sapmifilm.com/film/30

https://hagabion.se/filmer/gronlandsk-filmkvall/

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/4BkE0q/morgan-johansson-oppna-inte-for-en-flod-av-minor

[Hämtad: 25-05-31]

Bild: talbart.blog