Att befinna sig i en munhuggning gör ingen gott, påpekade Edla syrligt. Det bara leder fram till mer och mer av käbbel. Jag tror på samtal och kommunikation. Samtal och kommunikation som får ta tid. Hon sa det menande.
Astrid föll in. Sitter man med vid borden på kaffebjudningar och middagar dröjer et inte länge förrän flosklerna börjar komma. Till slut står de som spön i backen. Hon log artigt mot Robert som hade börjat skruva på sig borta i sin fåtölj.
*
Aron vände sig bort, såg mot skogsbrynet. Som om hann såg något i vardande, något som inte jag kunde se.
”Du väntar på den själavårdande herden”, försökte jag.
”Exakt.” Hans blick var tillbaka på mig. ”Tror du på mig”? dristade han sig till att fråga.
”Jo”, sa jag dröjande. ”Jag tror du har rätt, vi behöver en sådan. Det förstår jag, men…”
”Men…”
”Det finns ju bara en god herde, Jesus, han är den Gode Herden. Han som den 23 psalmen så utförligt talar om. Det sista kastade jag fram under stor vånda, osäker på hur Aron skulle ta det att jag ifrågasatte honom och hans vision. Här kanske jag satt och sköt hans dröm i sank med min bokstavstro, med mitt förnuft.
”Oroa dig inte”, sa han och klappade mig på armen. ”Du får tvivla. Men jag brinner för den där själasörjaren, herden som ska komma från öster som min farfar skrev om i alla sina brev.
”Har han inget namn?” Till min lättnad upptäckte jag att min röst inte längre darrade.
Aron såg forskande på mig. ”Jag kan inte ge dig ett namn. Det är knappt att jag vågar tro det själv ibland. Hans röst dog ut och hans blick förlorade sig åter i fjärran. I öster.
Han väntade verkligen på Någon. Det var så uppenbart. Här nere vid sjön fångade stillheten in oss i sitt nät och drog hemligheter ur oss.
Jag knep ihop munnen, mest på skoj, men med ett uns av allvar. Tidsandan från kriget svävade fortfarande omkring oss i sneglande blickar utan vare sig tillit eller förbarmande. Mårtenssons blick. Så många blickar. Jag sökte Arons blick och blev trygg när han såg in i mina ögon. Vilka vindar som än blåste vid sjön skulle jag aldrig drunkna i hans blick. Det fanns inget förslavande i den, inget som ville mig illa. Jag mötte en fasthet, något som gav mig liv, som sa mig att livet var verkligt och vad vi gjorde och vad vi valde spelade roll. Sa mig att jag måste lämna Mårtensson och mamma. Göra mig stark nog. Det räckte inte med att bränna upp pappas eka. Det var en symbolhandling som hade ökat spänningen därhemma betydligt och lett till att jag inte fick vara med på bröllopet. Något som jag i hemlighet var glad över. Jag vet inte om jag hade klarat av att se deras föreställning framför prästen. Mårtenssons föreställning. Jag var övertygad om att han inte hade onda avsikter bara när det kom till mg utan även för mamma.
Jag tittade upp. Signe stod framför mig. Jag väntade på dig i hagen, sa hon, men du kom aldrig. Jag berättade för henne att jag hade stött på Aron och att vi hade suttit nere vid sjön och pratat. Jag är ledsen, sa jag.
Jag förlåter dig, sa Signe. Men du bryr dig mer om Aron än om mig. Det har jag förstått.
Det är på ett annat sätt, sa jag. Du kommer själv att få se.
Jag ska aldrig gifta mig.
Jodå, sa jag övertygande. Det kommer du. Det dröjer inte länge förrän friarna står på kö ute vid farstutrappan hemma hos er.
Jag menade det. Ingen var så söt som Signe i hela bygden. Och hon var snäll som ingen.
Varför tror du det? Signe såg spänt på mig. Det fanns ett allvar bakom henens ord som fick det att krypa i mig. Var jag för självsäker, för självgod?
Men Signe, varför inte? Du har allt en man kan önska, och tanterna som kommer på besök till din mamma talar redan om dig som en svärmorsdröm.
Hennes bleka ansikte log mot mig.
Jag tror dig, sa hon. Men en sådan som Aron, tror du verkligen det?
Någon som Aron? Min blick for över hennes ansikte. Vad menade Signe? Min Aron? För jag ville verkligen tro att han var min. Med ens blev jag osäker.
”Jag hörde allt ni pratade om.”
”Smög du på oss? Sa du inte att du väntade i hagen?”
Signe rodnade.
Jag hade inte hjärta att säga något. Jag fick skylla mig själv som inte dykt upp. Och det var fritt att vistas i markerna, även vid sjön.
”Tror du att någon skulle vilja prata med mig på det sättet?” undrade Signe.
”Självklart”, sa jag utan att skälva. Men inom mig tänkte jag på deras stora gård, den förmögenhet som Signe representerade och hoppades att det inte skulle skymma allt det andra som hon var bärare av. Jag förstod också att jag måste låta Signe få tillfälle att träffa Aron.
”Jag måste hem. Du får komma och leka med lammen en annan dag”.
Jag tittade länge efter Signe. Hon hade väckt tankar hos mig. Min bästa vän höll på att glida mig ur händerna. Hon var avmagrad och tärd efter sin sjukdom och jag kunde inte hyckla inför mig själv om vad jag såg. Jag måste låta Signe få träffa Aron bestämde jag i djupet av mitt hjärta. Kanske kunde han hjälpa henne att få livslusten tillbaka.
*
Kyrkklockorna ringde när jag skyndade över skolgården med en trave skolböcker under armen. Jag kastade en blick på klockan på skolbyggnaden. Den visade på 12. Det ilade till i bröstet på mig. Var skulle jag vilja bli begravd?
Tankarna gick ofta till Tofteboda där jag växt upp. Pappa låg begravd där, mamma också, men inte i samma grav. Pappa dog och mamma gifte om sig. Jag skulle också vilja ligga på samma kyrkogård, begravas där för den eviga vilan. Var skulle annars min aska strös? Jag huttrade till fast solen sken, drog koftan tätare om axlar och midja. Det började bli dags att återvända hem. Jag hade upplevt min beskärda del av världen och nu var det dags att samla ihop mig inför den sista vilan. Jag knäppte händerna utan att vara riktigt medveten om det förrän någon tittade frågande på mina händer. Ber du? ropade en elev.
Jag hade sörjt Aron i många år nu, jag är van vid sorgen, har förvandlat den till ett inre samtal med min Aron. Vi fick aldrig barn, Aron och jag, och det är kanske det som jag saknar allra mest. Jag frågar mig inte längre varför han tvunget skulle resa i väg till Kina och hämta hem sin farfars efterlämnade resväska, jag vet att det var nödvändigt för honom lika nödvändigt som att lösa gåtan med ”den själasörjande herden” en gång för alla. Något som deras farfar inplanterat i sin son och så gick berättelsen i arv. Somliga kanske skulle kalla det en skröna.
När jag hämtade min cykel ur cykelstället rann tårarna på mig.
*
Kvinnan framför mig var den verkliga sektledaren, det betvivlade jag numera inte. Jag förstod inte vad som hade gjort henne så hård och förbittrad. Sju söner hade hon, och det fick mig osökt att tänka på Josef i brunnen, på Benjamin den yngste.
Aron var yngst bland sina bröder, han var den rebelliske – men också den känsligaste av dem alla – den som hade potential att störta sin mor, detronisera henne. Jag som hans fästmö var ett potentiellt, om inte reellt hot.
/Abdelhamid och Helena
