Kategori: Okategoriserade

Några data i anslutning till förteckningen över epidemisjukhusets arkivalier.

Den person som omnämns som att ha utfärdat den första  författningen, (1374), rörande avspärrning av smittad ort är visconten Bernado av Reggio. Detta berättas av en bibliotekarie inom sjukvårdsförvaltningen i Göteborg i ”Förteckningen över epidemisjukhusets arkivalier ” som finns på Riksarkivet.

Det framkommer att problemet med hur mycket av samhället, som handeln, ska stängas ner vid en epidemi, inte är något nytt spörsmål.

I förteckningen berättas det att man har diskuterat nyttan av karantäns- och avspärrningsåtgärderna för att hindra spridningen av smittsam sjukdom.  Det poängteras att ”olika mening har framförts”.  Exemplet som nämns är Per Erik Svedbom, som i sin bok ”Om karantänanstalten mot kolera”, (1854) var mycket betänksam mot de hitintills använda avspärrnings- och karantänanstalterna. Han anförde många exempel då sådana vidtagits utan att de förmått att hindra smittans spridning, och han påtalade svårigheter som uppstå för, speciellt handeln, tongångar som vi känner igen från coronaepidmin.

Han anför: 

[  ]”oerhörda, utarmande kostnader i ett glest befolkat land, så som vårt glest befolkat land, så som vårt, vida överstigande mindre samhällens förmåga att bära (Vi tala här om naturligtvis om spärrningar , sådana som de måste vara för att såvitt möjligt uppfylla sitt ändamål, icke egentligen om de ändamålsvidriga  tillställningar, som i vårt land bära detta namn, ehuru visserligen även dessa medföra rätt ansenliga kostnader, vilka med allt skäl kunna anses desto mer tryckande som de här uppoffras utan allt förnuftigt ändamål; hängivande handelsförbindelser och i följd därav näringarnas och all livligare rörelsers avstannande; såsom följd därav, arbetslöshet för en mångbehövande och ökad fattigdom såsom följd av hämmad eller minskad tillförsel , dyrhet och stegrande priser på de nödvändigaste förnödenheter, vanligen om näringslösheten  blir ännu mer tryckande. Större oro och förstörelse och sämre sjukvård, om koleran ändå omsider, spärrningarna oaktat, dyker upp”.

Den första egentliga karantänförfattningen fick Sverige den 7 november 1806 och den första karantänsanstalten 1807 vid Kansö i Göteborgs skärgård.

Vi får också veta att anstalten löd under en särskild karantänskommission i Göteborg, vilken upplöstes 1869, varefter övervakningen övertogs av länsstyrelsen. Dylika kommissioner i Malmö och Stockholm som samtidigt tillsattes, upphävdes 1857. Genom hälsovårdsstadgan som antogs 1857 upphävdes alla tillfälligt inrättade karantänskommissioner. Anstalten å Kansö fick dock vara kvar och erhöll nytt reglemente 1882.

I Stockholms skärgård fanns en karantänsanstalt som dock endast togs i bruk vid behov. Den hade sängplatser för hundra personer.

De epidemiska sjukdomarna betecknades förr i allmänhet såsom pest, vilken benämning numera endast gäller den specifika infektionssjukdomen, b.pestis.

Vidare betonas att numera sammanfattas de epidemiska sjukdomarna under följande: pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, (fläcktyfus), tyfoidfeber paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnsjukdom, (hjärninflammation), rödsot, återfallsfebersömnsjuka, frossa, denguefeber, och så kallad undulatfeber.

De sista sjukdomarna ha inordnats i epidemilagen efter 1919 under paragraf, som tillägger Konungen rätt att besluta, att lagens Stadgan den skola tillämpas även på annan smittsam sjukdom, ändå i själva lagen uppräknande, betonas det.

Dr Albert Lindström, vid Lunds universitet betecknar på epidemi på följande sätt:

”Med epidemi förstår vi var och en sjukdom, som inom viss begränsad tidrymd uppträder på en viss ort i så stor utbredning, att den trycker sin egendomliga prägel på, det i denna ort härskande sjukdomstillståndet, antingen denna sjukdom för övrigt äger sin motsvarighet i någon bestämd, även sporadiskt uppträdande, patologisk process eller endast i form av epidemi iakttagits”.

Det var först under 1800-talet, som pesten äntligen syntes minska i omfattning, och som dess kraft syntes bruten. Enligt nedteckningen rasade den som värst under 1300 århundrandet då dess framfart åstadkom en oerhörd förödelse. Vidare berättas att under namn av digerdöden, storkdöden och svarta döden- härjade den väldiga i Sverige. I det som nedtecknats ges exempel på hur i Stockholm gatorna betäcktes med lik, och bland socknarna ute i landet träffades Färnebo socken så svårt att när farsoten var över, återstod av socknens befolkning endast en husfru, en dräng och två pigor.

Svårigheterna att ge en mer uttömande skildring av farsoterna, hävdar bibliotekarien, i Sverige under tidigare århundranden beskrevs av O.T. Hult sålunda:

”Därtill är de befintliga källorna alltför ofullständiga. Förteckningen pekar på hur dödsböckerna för denna tid saknas på många ställen, och där de finns, företeer de ofta luckor just för ifrågavarande period, beroende på att prästerna dött eller under stora dödligheten ej hunnit med anteckningarna i böckerna.”

/Helena Maria

Källa:

Sjukhusdirektörernas konferens i Göteborg 1938. Tryckta skrifter. Allmän hälso- och sjukvårds 1937.

Göteborgs stads sjukhusdirektions årsberättelser. Hälsovårdsnämndens årsberättelser.

Som ett utslag av synkronicitet har jag blivit uppmärksam på att självledarskap bland ungdomar är något som pågår! En spekulation från min sida är om det till viss del kan ses som ett behov som blivit synligt i vacuumet efter nedläggningarna av fritidsgårdarna?

Jag har hittat till den intressanta podden Drivkraften´´ s podcast som drivs av Malin Rosén, kognitiv coach och författare. I avsnittet från 2021-07-13, se här, intervjuas Leif Hejdenberg, grundare till Next Generation Leadership, (NGL), se här https://startaochdriva.se/2021/07/07/leif-hejdenberg-med-ett-team-som-vill-gora-skillnad-i-samhallet/, som är ett program som hjälper ungdomar till ett bättre mående och mer gemenskap. Han berättar för Malin Rosén att programmet har tagits fram i England och här i Sverige är NGL en förening som i nära samarbete med kommunerna planerar och genomför samhälls- och ungdomsprogram som gör en skillnad för ungdomar och pedagoger.

Leif Hejdenberg beskriver hur det finns en dold värld därute där människor hjälper andra människor och vill väl och gör så gott de kan. En dold värld på så sätt att det inte ”torgförs”.  För Leif Hejdenberg fortsätter med att det är en värld i vilken de som är engagerade inte skryter om vad de har gjort eller hjälpt människor med, Men det magiska händer när människor när det kommer i kontakt med föreningen och programmet enligt Leif Hejdenberg och föreningen kommer också att leverera fler program till kommunerna.

För jag har märkt, berättar han, att när man är i en trygg miljö och blir lyssnad på då kan man börja formulera saker som man kanske inte varit bekväm med tidigare. Han syftar på att ungdomarna inte vågar ta de här hittills oformulerade tankarna på allvar; att de resonerar som så att det bara är något som de ”hittat på”, att det bara är en tanke, att det inte betyder att den kan vara sann i verkligheten.

Tankar påverkar mina känslor så att jag blir ledsen eller tyst, eller det är ingen idé och så tror jag mig själv, fortsätter Leif Heijdeberg och pekar på hur jobbiga de här tankarna blir. Att de på något sätt blir till verklighet och blir till bevis på att inget går att förändra. Att ha någon som lyssnar för, som Hejdenberg uttrycker det, gör att det kan släppa och att ett skifte uppstår. Den blå himlen skiner igenom och skingrar molnen, är en bild som han illustrerar det med.

NGL bedriver den här verksamheten ute i kommunerna för att fler ungdomar ska få ord på vad som är viktigt och man lyssnar i stället för att värdera.

Malin Rosén ger uttryck för att det finns inga mirakelkurer eller magiska piller för att bli balanserad och harmonisk, men att hon tror på den verksamhet som NGL bedriver enligt Leif Hejdenbergs beskrivning: att finnas där. Hon betonar vikten av att ha någon som sitter bredvid en, och menar att den personen inte behöver säga något utan bara sitta med sin närvaro medan en berättar eller gråter om vad som hänt, vad som varit känslomässigt för den personen.

”Det är värt så mycket”, understryker Malin Rosén och poängterar att det här kanske är vad som behövs i stället för att det ska gå så långt att exempelvis föräldrar börjar koppla in BUP eller andra instanser. Ibland behövs det, men man ska inte underskatta vikten av att bara finnas där för ofta är det här som hjälper mest, enligt Malin Rosén och den erfarenhet hon har. Att faktiskt bli lyssnad på precis på det sätt som Leif Hejdenberg beskriver.

De är båda ense om att det inte handlar om att få en ”behandling”, även om det kan låta väldigt trevligt, utan att det handlar om att bli behandlad som en människa.

Det är med stort intresse jag har lyssnat på podden. Jag rekommenderar också avsnittet från 2021-11-23 där Malin Rosén samtalar med ledarskapskonsulent och mentala tränaren Elenor Thelander som också, i likhet med Malin Rosèn, jobbar både med ungdomar och vuxna, se här: https://play.acast.com/s/drivkraften/c65c2d18-809d-4ebe-b853-e8331d674c16.

Elenor Thelander talar bland annat om behovet av ”checks-in” för sig själv, som ”vad behöver jag mest nu”? Vikten av att kunna lägga in små mikropauser och kolla var man har sig själv: om axlarna har åkt upp exempelvis eller om jag börjar få en orosklump i magen, bland annat för att få på pejling på stressnivån.

Självledarskap är definitivt något som vi definitivt behöver mer av, både i vardagen och som förebyggande hälsovård inom ramen för folkhälsan. Den tid det tar för personliga samtal och genomgångar et cetera för varje individ kommer att vara betydelsefullt och djupt meningsfullt. Det är jag övertygad om.

Ytterligare ett podtips är psykologen Cy Wakemans podcast ”No ego pod” , se här https://podtail.se/podcast/no-ego/s4-e5-self-reflection/.

/Helena Maria

”Ten Thousand Miles Without a Cloud” är en bok skriven av författaren och dokumentärfilmaren Sun Shuyun. Den är utgiven år 2004 på Harper Perennial.

Första kapitlet ”Bringing Back the Truth” inleder Sun Shuyun på följande vis:

”I grew up in a small city in central China, in a time that now seems remote and strange. It was the 1960’s. Life went by like scenes in a play I could not understand”. (s.3)

Hon berättar om högtalare som öste ut revolutionära sånger från  ”dusk to dawn”, om Maos lilla Röda och virvlande patriotiska danser som lämnade människor så uttröttade att de svimmade och fick bäras från platsen.

”Some of them even pinned Mao´s portrait on their chests , and their blood dripped down. The Cultural Revolution was on the way.” (s. 5)

Under all den här revolutionära och feberaktiga ytan är det dock en karaktär som sticker ut och det är farmodern till Sun Shuyun. Förföljelsen, föraktet och våldet riktade sig också mot religionen, mot de människor som exempelvis trodde på Buddha och begrundade hans lära i sitt hjärta. Den här förföljelsen och regelrätta hjärntvätten försiggick i offentligheten. Inget lämnades orört. Alla, nära nog alla, deltog i den offentliga och våldsamma mobbningen för ingen ville bli offer, den som släpades i smutsen. Sun Shuyun drog med sin farmor till en sådan här ”offentlig avrättning” och farmorn blev askgrå i ansiktet. Hon vände sig till sitt barnbarn och bad henne mer eller mindre lova att aldrig behandla människor så.

Och medan hon stod och såg på hur människovärdet fråntogs människor tillsammans med sin farmor drabbades hon av en insikt: Hur kunde de buddistiska munkarna som tycktes så spröda, oförargliga och kraftlösa möjligen hota regimen och deras land? Män som såg ut att kollapsa under sina tunga plakat vilken minut som helst.

”My grandmother said they were the gentlest of men – they walked very carefully so they would not thread on ants; and in the old days, when they lit a lamp, they would cover it with a screen so that moths could not fly into it. But my father said I should not be fooled by appearances. ‘Even a dying cobra could bite’, he warned me.” (s. 5)

The Red Guards fortsatte sin framfart, sitt omkullkastande av det som varit, sin framfart präglad av våld och skoningslös propaganda. Det gjordes räder i hemmen, böcker, allt som kunde tänkas hota regimen eller antyda något kontrarevolutionärt beslagtogs.

Det framkommer att Sun Shuyun få ett hum om buddhismen innan Mao kom till makten (efter striderna mot Kang- Kai Chek), hon hade exempelvis följt med farmodern till det lokala templet. Och hos farmorn hittar Sun Shuyun en berättelse, ”The Monkey King” i form av en serierulle (scroll) som handlar om Zuanzang, om en buddhistisk munk (se här https://asiasociety.org/xuanzang-monk-who-brought-buddhism-east) som under svåra strapatser gav sig ut på en sjutton år lång resa för att hämta buddistiska beläringar från Indien till Kina (likt översättaren och gurun Marpa i den tibetanska traditionen som reste från Tibet till Indien under mödosamma strapatser). Berättelsen om Zuanzang, förbjuden som den var, blev vad som ledsagade Sun Shuyun genom en av Kinas blodigaste perioder. Att läsa om hennes ”återupptäckt” av buddhismen och mer och mer dras till sin farmors hemliga utövning av buddhism i smyg blir en motkraftens parallellhandling, vibrerande av liv, i motsats till allt dödande, likriktning och flockmentalitet i kommunismens namn.

Sun Shuyun berättar utförligt om Zuanzang och hur läsningen om honom och hans liv blev som en uppenbarelse för henne. Också för att berättelsen inte bara uppehåller sig hinsides, utan munken vågar också betrakta det samhälle som han lever i med öppna ögon. Vid ett tillfälle säger han exempelvis:

”The capital has becomed a nest of bandits’, as he later told Hui Li (en indisk buddhist munk och pilgrim som byggde Lingyin templet i Hangzhou och vars indiska namn förmodligen är Matiyukti enligt Wikipedia, se här )’Law and order has broken down completely. The magistrates have been killed and the priests have perished or taken flight. The streets are filled with bleached bones and the rubble of burned buildings.’ “ (s. 12-13)

Boken handlar om hur författaren själv ger sig ut på resa i munkens fotspår – men med betydligt modernare färdmedel till hands.

/ Helena Maria

Det finns en rörelse som heter Erni och som har sitt ursprung i Yorkshire i Storbritannien och som betonar att känslor inte är sjukdomar, ( Emotions aRe not Ilnesses) De som startade rörelsen är psykologer, psykiatriker, egenerfarna och klienter. Rörelsen författade en deklaration under förra året, Ernideklarationen, (se här), och den finns på olika språk, bland annat svenska och finska, och de som vill, och vad som är viktigt, om man signerar deklarationen, är att man tror på vad den ger uttryck för.

En av dem som uttryckt sitt stöd för deklarationen är psykiatrikern och författaren Sami Timimi, se här.

Så här säger han om den inriktning han ser psykiatrin måste ta, (se här):

”För att städa upp i den här avskyvärda röran, så måste vi först rensa våra utbildningar, vården och vår kultur från den pseudovetenskap som har skapat det diaboliska resultatet att vi har en vård som är bättre på att skapa långtidspatienter (som långsamt förgiftas av neurotoxiner vilka felaktigt etiketteras ‘medicin’), än att lindra begripligt lidande. (se här)

Exempel från 1900-talets psykiatri och mötet med 2000-talet

Jag skulle lite kort vilja belysa det inspirerande citatet av Sami Timimi ovan med några tillbakablickar till 1900-talets psykiatri. Den första tillbajabli ken är från Lars Norén som avled förra året, och som var författare och dramatiker.  Det jag ska citera återfinns i boken ”Freuds Psykoanalys. Inblickar i psykiatrins och den psykodynamiska terapins historia i Göteborg 1945–2009, Band IV, från 2009 ” Boken är skriven av docenten i ide- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet och hpsykoanalytikern Per Magnus Johansson. Per Magnus Johansson skildrar bland annat en debatt om mentalvården från 1966 till vilken Lars Norén sällar.  (s. 84) Noréns bild av mentalvården är i princip att den handlar om passiv förvaring utan utrymme för samtal. Själv skrevs han in efter ett dödsfall i familjen och räknade med att vara utskriven inom en vecka. Per Magnus Johansson berättar hur Norén får diagnosen endogen depression och hur det som var tänkt som en sjukhusvistelse på en vecka blev till sex månader. Jag citerar från boken:

”Med facit i handen hävdar han att han ’försvann in i ett perfekt maskineri av leda och likgiltighet’, utan möjlighet att styra sitt liv, bland annat på grund av all medicinering. Ju tydligare han visade sitt behov av att få tala sig ’in i det normala livet’ desto mer psykofarmaka och sömnmedel erhöll han. Han kallar medicineringen vanvettig.” (s. 84-85)

Lars Noréns vistelse kom till en vändpunkt när han dels fick flytta över till ett annat sjukhus, dels beviljades läkarsamtal och samtal med psykoanalytiker. Dessa händelser ledde till att Lats Norén kunde skrivas ut efter tio dagar

Ytterligare en infallsvinkel på Sami Timimis citat ovan kommer från historikern Cecilia Rivings artikel i Respons 6/2015, ”Oklart vilka slutsatser som bygger på forskning och vilka som är subjektiva”.

 Apropå boken ”Den sårade divan- Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)” av Karin Johannisson, (se här) undrar Cecilia Riving följande:

”Begreppet ’sårad diva’ har jag svårt att relatera till – de eventuella primadonnafasoner som kvinnorna gav utlopp för var kanske inte så främmande för kvinnor med deras höga sociala status”.

Cecilia Riving berör något viktigt, för kan man verkligen benämna exempelvis Nelly Sachs, författare och Nobelpristagare, som flydde undan Nazitysklands judeförföljelse och dödsfabriker under uppbyggnad, och kom till Sverige som flykting, för ”sårad diva”? Även om, som Riving betonar, att Karin Johannisson så gärna vill se kvinnorna som aktiva och starka i all sin olycka och svaghet. Men Cecilia Riving ställer frågan om Karin Johannisson inte drar det hela för långt, och hänvisar till att de beteenden som kvinnorna visade upp kan ha sin grund i en mängd komplexa faktorer som vi inte har någon möjlighet att känna till.  Inte minst mot bakgrund mot all den kännedom som finns om trauma i dag och att det bakom psykisk sjukdom ofta finns ett sådant, eller till och med flera trauman.

Även om kunskapen och förståelsen om trauma har gått lite upp och ned sedan slutet av 1800-talet enligt en av världens ledande traumaforskare Besser van der Kolk, är den numera väl beforskad och handlar om just det som Cecilia Riving benämner, det som vi inte kan se och som rör sig i det inre.

Konstnärskap som motmakt

Psykiskt lidande hos kvinnor, oavsett vilken status och klass, borde inte betecknas som ”sårade divor”. Och det är en direkt olämplig beteckning för en person som Nelly Sachs som flydde från Nazityskland och med en värld runtomkring sig som inte började talade om det som hänt under Förintelsen förrän någonstans i början på 1960-talet.

Sigrid Hjerten avled i samband med en lobotomi på Beckomberga. Att beskriva någon som en ”sårad diva” postumt efter ett sådant oetiskt ingrepp, är inte heller värdigt . (Lobotomi upphörde i allt väsentligt i Sverige omkring 1954, men så sent som 1963 utfördes en lobotomering, och i en motion av Elina Linna, med flera från 2006, framställs krav på ersättning till de drabbade. Bland dem återfinns också barn enligt en studie i Umeå som det hänvisas till, se här och här och här) förefaller Jag har för mig att någonstans, om det kanske var filmen Sigrid och Isaac från 2005, (se här) där det skildrades hur Sigrid Hjertens make, konstnären Isaac Grunewald, försökte stoppa ingreppet, men till sin förtvivlan kom försent.

Men, för att plocka upp tråden med status och klass igen, det ska inte heller stickas under stol med att även inom sjukhusens och mentalsjukhusets väggar var klassamhället strängt rådande, med dess ”ordning” internaliserad. Dessutom, ovanpå det, ett auktoritärt system där jag har en känsla av ingen mentalpatient gick säker (safe).

 I boken ”Berättelser från Insidan. En essai om personliga erfarenheter i psykiatrins historia”, (2010) av docenten i etnologi, institutionen för kulturvetenskap vid Lunds universitet, Lars-Eric Jönsson, går han igenom skildringar som skrivits av människor som varit inskrivna vid mentalsjukhus. I den norska författaren Amelie Skrams skildring exempelvis befinner sig Else Kant på en psykiatrisk avdelning i Danmark i boken ” Pa St. Jørgen” som kom ut första gången 1895. se här

Lars-Eric Jönsson skriver:

 ”Kants sociala umgänge gör ingen skillnad på medpatient, sköterska eller läkare. Filtret tycks snarare sortera människorna på anstalten med utgångspunkt i diagnos och klass. Hon ser föga mänsklighet i de grå massorna som rör sig i klump på de ”sämre” avdelningarna där många patienter ligger i öppna salar.  Dessa ”medpatienter” betraktar hon med en rysning på distans. De förefaller henne uppenbarligt galna. De har sin plats på hospitalet till skillnad från henne själv”. (s. 57–58)

Och Jönsson konstaterar torrt att ”nej, patientskap genererar inte automatiskt kamratskap. Tvärtom, skriver han, så är anstalten en plats där patienter kastar distanserade blickar mot varandra och gränser dras upp. ”(s. 60)

Karin Johannisson har utan tvekan, med all sin empati , enligt Cecilia Riving, försökt visa kvinnor med motmakt. Och där deras främsta motmakt tvivelsutan är deras konstnärskap. Nelly Sachs och Agnes von Krusenstjerna som författare och Sigrid Hjertèn som målare. Konstnärskap som lever och talar än i dag. (se artikeln här)

En som också, både litterärt och historiskt, intresserat sig för kvinnliga mentalpatienter och som skriver ur en feministisk synvinkel är Kate Zambreno. Hon har i Hjältinnor, (2019), exempelvis skildrat mötet med Highland Hospital, mentalsjukhus där författaren Zelda Fitzgerald brann inne. Det är när Kate Zembrano tillsammans med sin make är i Ashville som de gör en pilgrimsresa (min kursivering) till Highland Hospital för att se vad som återstår.  Rent fysiskt är det bara två byggnader, konstaterar hon, nämligen Dr Carrolls hus, och huvudbyggnaden Highland Hall. (Zambreno:2019:167)

”Jag går runt, försöker frammana det förgångna. Sjukhusområdet köptes upp av Dukeuniversitetet för länge sedan, och nu har ett företag som sysslar med sina medicinska tester sina lokaler här.  Jag fotograferar den blöta tennisplanen. Var det samma som Zelda spelade på om dagarna? Läkaren rapporterade om hennes fysiska övningar till maken, som ett tecken på framsteg. Hon är alltid iakttagen, övervakad. Hennes tanke om framsteg var inte deras, ändå lär hon sig, ja, hon lär sig spela spelet”. (ibid.)

En av de tydligaste lektionerna från nutida neurovetenskap är att vår känsla av själv, (sense of self) är förankrad i vital förbindelse med våra kroppar, påvisar Bessel van der Kolk i i sin bok ”The Body Keeps the Score”, som kom ut 2014. Han fortsätter med att poängtera att vi aldrig på riktigt kan tillägna oss självkännedom om vi inte kan känna och tolka våra fysiska förnimmelser. Han till och med understryker att vi behöver registrera och handla, (act), på dessa förnimmelser för att på ett betryggande, (safe), sätt kunna navigera genom livet.

Trauma är preverbal

Bessel van der Kolk slår fast :

”All too often, however, drugs such as Abilify, Zyprexa, and Seroquel, are prescribed instead of teaching people the skills to deal with ( ) distressing physical reactions. Of course, medications can only blunt sensations and do nothing to resolve them or transform them from toxic agents into allies. ” ( s.101)

Vidare påpekar Bessel van der Kolk att även åratal efter händelser som traumatiserat människor har de oerhörda svårigheter att kunna berätta vad de varit med om.

”Trauma, genom sin natur, driver oss till randen av förståelsen, förklarar han, skär av all förbindelse till ett språk baserat på en gemensam förståelse eller ett ”imaginable past”. (s. 43) (fritt översatt)

Det är ett väldigt arbete som ligger framför en starkt traumatiserad person, men med rätt hjälp och stöd går det att läka och bli fri, och Bessel van der Kolk visar på just detta.

En klok uppmaning medföljer också Ernideklarationen i vilken man ombeds att vänligen notera:

”Samtidigt som vi – som ERNI-orienterade yrkesverksamma samt klienter/patienter inom vården – inte ser lidandet som sjukdomar och psykofarmaka som behandling, så inser vi att många har ordinerats psykofarmaka som kan vara farliga att sätta ut utan medicinskt stöd. ERNI Declaration stöder inte utsättningen av förskrivna

psykofarmaka utan professionellt stöd och vägledning. Vi hoppas att ERNI Declaration kommer att bidra till en konstruktiv dialog i människors liv och inom psykiatrin.”

/Helena Maria

Referenser och tips:

Lars-Eric Jönsson. 2010. Berättelser från Insidan. En essai om personliga erfarenheter i psykiatrins historia. Förlaget Carlsson.

Cecilia Riving. 2016. Oklart vilka slutsatser som bygger på forskning och vilka som är subjektiva. Respons 6/2015.

Elisabeth Punzi. The art activities at Lillhagen and their relevance for current psychiatry. Outsider Inpatient. Reflections on art as therapy. 2021-01-01. Stockholm.Trapart Books

Elisabeth Punzi. Creative writing at a Swedish psychiatric inpatient clinic. perspectives from the authors who guided the patients. An interview study. Journal of Poetry Therapy. 2021-01-01. se här

http://tidskriftenrespons.se/recension/oklart-vilka-slutsatser-som-bygger-pa-forskning-och-vilka-som (Hämtad: 22-01-11)

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0GrEOJ/forskare-gar-till-botten-med-massdoden. 2020-11-06. (hämtad: 22-01-11)

Ida Lundqvist. 2010. Producent. Vipeholmsexperimenten. P3 Dokumentär. Sveriges Radio. 2010-10-05. (hämtad: 2022-01-11)

https://sverigesradio.se/avsnitt/6524

Randi Mossige-Norheim. 2020.Vipeholms anstalten – Min farbrors hjärna. Del 1/5. P1 Dokumentär. Sveriges radio. 2020-10-25. (hämtad: 2022-01-11)

https://sverigesradio.se/avsnitt/vipeholmsanstalten-del-1-min-farbrors-hjarna-p1-dokumentar

Charlotte Wiberg. 2021. Varför lossnar tabut runt psykoser först nu? Expressen. 2021-12-25. se här

Anna-Lena Haverdal. 2007. Var sjätte dog efter lobotomi. Svenska Dagbladet. 2007-04-30. (Hämtad: 2022-01-12) se här