(återpublicerad från 2024 för att ge lite mer kontext åt inlägget om rädslan för att ”fostra” ”lydnadsmänniskor” gjort oss alltför normlösa? )
”Det kommer några personer hem till mig i kväll,” sa Edla. Du får gärna komma.”
Hon tog ett steg tillbaka och granskade min hemmastickade tröja och byxorna med lappade knän.
”Som gäst”, tillade hon.
Jag svalde och förstod att jag måste hem och dra på mig finklänningen. Efter min pappas död och begravning hade vår stuga fyllts av kondolerande bybor. Ett tag var det som om vårt hem förvandlats till en värmestuga, men det hade klingat av. Numera var det mest mamma och jag – med Mårtensson som ett hot i bakgrunden. Jag tittade Edla i ögonen, försökte se bortom glasögonen som tycktes stoppa upp mitt seende, som om jag inte riktigt nådde in till hennes ögon och vad de reflekterade tillbaka. Men jag accepterade inbjudan för Edla var en vän till familjen genom att pappa hade arbetat för hennes bror, kyrkoherden.
Jag gick långsamt därifrån, gruset som skyfflats ut över den isiga gången knastrade under mina kängor. Jag huttrade till när jag tänkte på att jag måste ikläda mig klänning. Visserligen var mammas ylleklänning fin även i omsytt skick, men det var kallt och vintern skulle inte ge sig än på ett tag. Bildningscirkel, hade Edla kallat det. Bildningscirkel. Jag som ville bli lärarinna! Förväntan och spirande glädje steg i mitt bröst, och fötterna fick fart.
När jag återvände vid sjutiden anvisades jag till en stol bredvid Edla som satt i sin favoritfåtölj plysch. Efter att ha hälsat på tre tanter i soffan som såg ut som hämtade ur Elsa Beskows saga om tant Grön, tant Gredelin och… sedan höll inte liknelsen längre för tredje damen var klädd helt i svart. Hennes lealösa handslag påminde mig om sorg; hur den tunnade ut och sänkte livsgnistan hos människor som blivit vilsna och övergivna efter att ha mist en älskad. En man med skjorta och kavaj i något rustikt material satt i den andra fåtöljen. Jag höll på att snubbla över det sirliga soffbordets ben.
Jag hade inte hunnit lägga märke till honom, bara känt ett par ögon stirra mig i nacken. Han var präst från grannskapet, hälsade han, men sa aldrig sitt namn. I ålder var han närmare Edlas, kanske femtiofem, kanske mer. När jag slagit mig ner hos Edla och gästerna druckit den sista munnen kaffe tog hon till orda. Hon började beskriva något som jag väl kände till för jag hade läst högt ur boken för henne ända sedan november. Hon fick inte anstränga sina ögon för doktorn, men mina var unga och friska.
Edla berättade för gästerna att hon beslutat att starta den här bildningscirkeln efter att ha läst boken ”Inför framtidens demokrati” och gav mig samtidigt en blick ur ögonvrån. Kvinnorna i soffan rätade på ryggen som om de hörde bättre därvid, och prästmannen lade handen i hakan som för att ge intryck av att vara filosofiskt lagd, men förbyttes strax till en attityd av ”vad kommer nu?” Redan på givakt, halvt förebrående, halvt milt överseende.
Edla nämnde att Torgny Segerstedt – alla nickade bekant när de hörde namnet – hade samlat några personer till diskussioner vintern 1939 till 1940 för att diskutera demokratins problem. Kvinnorna satt stilla, prästmannen lade elegant det ena benet över det andra. Själv kände jag hur Edla tog sats och höll andan. Hennes ansikte lyste som om någon polerat det.
”Efter andra världskriget visste man väl vad demokratierna stred emot”, enligt Torgny Segerstedt i förordet i ”Inför framtidens demokrati”. Men när kriget väl var utkämpat,” fortsatte Edla, ”så menade han att demokratier hade mindre vetskap eller uppfattning om vad de kämpade för”.
Prästmannen fnös till och spände ögonen i Edlas. Han hade försökt avbryta ett flertal gånger genom att högljutt harkla sig. Att Edla satt i högsätet och ledde sammankomsten, om än inte en prästerlig sådan, bekom honom något.
”Herman”, sa Edla lugnt. ”Snälla Herman, jag ska bara ge oss lite kött på benen. Låter du mig tala till punkt?”
Herman torkade svetten från pannan med en vit näsduk med monogram, nickade nådigt, och såg sig efter något att dricka för han fuktade läpparna. Genast kallade Edla till sig Betty och bad henne hämta en konjak åt honom. En doft av sprit och ett visst lugn lade sig över rummet.
”Som Torgny Segerstedt påpekar”, fortsatte Edla, och räckte mig boken och bad mig läsa.
”Den uppfattningen kunde ju inte undgå att uppstå, att när den goda jordmånen för de totalitära idéerna, d.v.s uppenbart antihumanitära samhällsläror, måste ha sin orsak i en brist hos demokratin. Då dessa idéer med viss framgång vunnit insteg hos gemene man bland de nya samhällsklasserna i det industrialiserade samhället, var det inte svårt att se den enskilda människans vilsenhet i detta samhälle. Hon fann i stormavdelningarna den nya gemenskap som en gång industriarbetarmassorna funnit i fackföreningarna och nybyggarsamhällenas mellanklasser i friförsamlingarna.”
(Torgny Segerstedt, förordet, s. 7)
När Herman fått sin andra konjak hade jag hunnit till följande markerade stycke:
”…demokratins problem är i första hand problemet att skapa demokratiska människor. Utan dem har det demokratiska samhället inga bärare. Äro de nuvarande demokraternas medlemmar demokratiska människor? Om inte hur göra dem till det?” (Torgny Segerstedt, förordet, s. 7–8)
”Ja, det får ju inte gå totalitärt till,” muttrade Herman. Nu satt han bredbent och vilande armen nonchalant slängd över armstödet. Det första intrycket av honom som filosofiskt lagd var borta.
”Reformer?” frågan blev hängande i luften. Det var damen i svart som dristat sig.
Jag vände mig mot Edla, hon sprack upp när hon hörde ordet ”reformer” och såg tillgivet på den svartklädda.
”Viola”, sa hon med djup stämma, ”Tänk när vi slogs för kvinnlig rösträtt.”
Jag uppfattade en knackning på dörren som tydligen gått Betty förbi. Jag lade ifrån mig boken och sprang upp.
”Tack,” hörde jag Edla säga bakom mig. Tydligen hade hon också uppfattat ljudet från ytterdörren.
Det visade sig vara Edlas bror, kyrkoherden. I och med hans ankomst tog bildningscirkeln en ny vändning. Vendela stack diskret boken i min hand och skickade hem mig. På kvällen läste jag om skolan. Vart var vi på väg egentligen? Det talades om enhetsskola, men ännu hade ingen lag drivits igenom, förespråkarna för en icke-differentierad skola hade lång väg kvar.
Vad ville jag själv undervisa i för skola i framtiden? Kunde man ens önska något sådant? Och kunde man egentligen undervisas till en demokratisk människa, eller undervisats till något alls? Var det inte i hemmet som vi fostrades? Väcktes till medlidande eller lärde oss arrogans?
Jag plockade fram Edlas bok efter det att jag sagt godnatt till mamma och läst min aftonbön.
Jag återkom till något jag stannat till inför under mina högläsningar för Edla om kvällarna. Det var artikeln i boken med rubriken ”Uppfostran till demokratisk människa” av en Gregor Paulsson. Han var en av dem som ingått i Segerstedts diskussionsgrupp under krigets första vintrar när det fortfarande såg ut som om nazisterna skulle besegra de allierade.
”Motsatsen ståndsbildning-folkbildning är väl inte längre en pedagogisk-politisk motsats. Ingen politiker skulle i våra dagar våga träda upp till ståndsbildningens försvar. Sedan förra världskriget har man åtminstone i princip varit överens om att det icke är det demokratiska samhället värdigt att de lägre och högre skolorna skola svara mot samhällsklasser och att alltså de olika samhällsklassernas barn början skola gå i skilda skolor. I stället har trätt principen att barn från alla samhällsklasser skola ha en gemensam lägre undervisning, följd av en högre utbildning enligt olika levnadsbanors krav. I stor utsträckning har det emellertid stannat vid principen. Den hetsiga striden i vårt land om den fyra- eller femåriga realskolan innebär socialt sett ingenting annat än ett försök från en del av den högre undervisningens män att reducera folkskolans funktion som bottenskola. En för hela folket gemensam grundskola existerar inte i vårt land, strängt taget.”
(Gregor Paulsson i ”Inför framtidens demokrati”, sid. 103–104)
Ransoneringarna hade mer eller mindre upphört, men bildning var fortfarande en bristvara, hade Edla sagt. I mitt stilla sinne funderade jag på vad som var politik och vad som var bildning av det jag hade hört och läst? Med de tankarna i huvudet kröp jag till sängs.
För att bli delaktig i samhället och vara med och påverka måste man också ges förutsättningar för det. Dessutom är det inte självklart att demokrati (se definition nedan) är självklar, eller ens önskvärd, för alla. Hur pratar jag då om demokrati som begrepp och som levd erfarenhet?
/Helena
Källa, tips och länkar:
