(inlägg i repris)
Den nationella temadagen Arkeologidagen infaller om bara några dagar – närmare bestämt den 25 augusti. Det är en dag för den som vill upptäcka arkeologins spännande värld.
Den har arrangerats i närmare trettio år sista söndagen i augusti, men jag har varit ovetande om den i lika många år tills jag fick kunskap om dess existens genom arkeologen Benjamin Grahn, verksamhetschef på Picea Kulturarv i Brunnsbo, Göteborg, se tidigare inlägg här.
I Brunnsbo kommer Benjamin Grahn, och en av hans kollegor på Pica Kulturarv, Gülbin Kulbay, att leda en vandring upp till fornborgen på Arödsberget, (också kallat Teleberget).
Picea Kulturarv arbetar med alla aspekter av arkeologin, ett av fälten de arbetar med är samtidsarkeologin. Sedan starten 2015 har Picea arbetat med samtidsarkeologi för att utforska samhället och säga något om det närliggande förflutna, samtiden, men också om framtiden, får jag mig berättat.
Grahn redogör för hur samtidsarkeologin samverkar med olika typer av källor, det gäller både muntliga och skriftliga sådana. Men det är främst ett perspektiv som tar fasta på berättandet, vad jag förstår.
Det som kännetecknar exempelvis bronsåldern är att det var ett skriftlöst samhälle.
-Arkeologin kan bidra till den moderna historieskrivningen genom att undersöka lämningar efter händelser som inte gett upphov till texter i officiella arkiv eller muntliga traditioner, framhåller Grahn.
Det finns fall där de senare bara ger vaga anvisningar att gå på, men hursomhelst lett till utgrävningar. Ett exempel som Grahn ger är Bohusläns museums utgrävning av den bortglömda och odokumenterade resandeboplatsen vid Snarsmon.
Det finns platser runtomkring oss, låter mig Benjamin Grahn förstå, där det inte finns minnen, inget arkivmaterial, inget i skrift alls.
Men ”gräver” (i dubbel bemärkelse) man djupare, med samtidsarkeologin metoder kan man komma åt den ”inofficiella historieskrivningen”, den som lever bredvid den officiella (som långt in på1900-talet fortfarande var kungarnas och samhällselitens historia, min anm), berättar Grahn.
Den 22 april i år genomförde sen samtidsarkeologisk undersökning på Hisingen. Det var Kvilletorget som undersöktes av Benjamin Grahn och Andreas Antelid, (Antelid Konsult). Detta på uppdrag av fastighetsägare Centrala Hisingen (FCH).
Jag läser på webbsidan se här att syftet med grävningen, framhölls det, var att ta reda på torgets historia genom att gräva på platsen i det närliggande förflutna och därmed försöka skapa och återskapa just berättelser som FCH och de båda arkeologerna hoppas kan vara till nytta för området i dag. Exempelvis genom att hitta gamla biobiljetter från Gnistan.
Den underliggande frågan vid samtidsarkeologiska grävningar är: ”kan vi följa, som i det ovannämnda fallet, torgets historia med fysiska spår?”
Och allmänheten uppmanades att komma och delta i grävningen, men om inte det så komma och delta med sina berättelser, sin historia.
- Att komma samman och hitta berättelser är viktigt. Det sker något när gamla invånare vid ett torg, i en stadsdel träffar de nyare invånarna och börjar prata med varandra. På dialogmöten brukar det alltid vara samma människor som kommer.
Eller bara komma för att ta en kopp kaffe och genom den enkla handlingen vara med och göra sig delaktig av projektet.
Jag frågar Benjamin Grahn om det skulle vara värdefullt om till exempel Hyresgästföreningarna samlade in berättelser om hur det sett ut i respektive hyresgästförenings område förr; låta de äldre medlemmarna och även yngre som hört historier och sett bilder berätta?
- Det är alltid bra att samla in berättelser, menar Grahn.
Benjamin Grahn berättar också om anslagstavlans projekt.
/Abdelhamid och Helena
Referenser:
Intervju med Sophie Calle: Christafis, Angelique, (2007-06-16) He loves me not. The Guardian (hämtad: 2019-08-17 kl. 20:55)
Samtidsarkeologi:
Arkeologiskt perspektiv muntliga berättelser.
Bronsålder inga skrifter. Utifrån materiella skriftlösa samhällen
Vikingatiden runstenar
Gamlestan gräver fram historien jämför med det man gräver fram
FCH Centrum fastighetsföreningen
Platser: inte finns minne, arkivmaterial eller skriftligt
Officiella historieskrivningen
Inofficiella historieskrivningen:
Långängen: happening > var med och gräv
Dela med dig av din historia…
FC hitta gamla berättelser> gamla invånare med nya invånare
Dialogmöte> samma personer dyker upp
Arkeologi.
1960–70-talet fornminnesinventering statlig
RIS, Kis 2002
Revidering 1990-talt
Skapas/återskapas
Inventeringar som görs i dag är riktade. I samband med stora infrastruktursatsningar/investeringar som järnväg, vindkraftsutbyggnad detalj inventeras det.
Skogsstyrelsen när det ska byggas
Arkeologiska undersökningar
Kulturmiljön är lika med det fysiska kulturlandskapet, hur människor
Kulturlandskap: träd, ängar
Det är 1990-talets byggnadskultur som man ser/återfinner i Brunnsbo.
1800-talets landskap lyfts fram i Hoga.
Fornlämning juridiskt begränsad
Fysiska lämningar – skriva människans historia utifrån fysiska
Samtidsarkeologi:
Arkeologiskt perspektiv muntliga berättelser.
Bronsålder inga skrifter. Utifrån materiella skriftlösa samhällen
Vikingatiden runstenar
Gamlestan gräver fram historien jämför med det man gräver fram
FCH Centrum fastighetsföreningen
Platser: inte finns minne, arkivmaterial eller skriftligt
Officiella historieskrivningen
Inofficiella historieskrivningen: katalysera att de berättelserna kommer fram
Långängen: happening > var med och gräv
Dela med dig av din historia…
FC hitta gamla berättelser> gamla invånare med nya invånare
Dialogmöte> samma personer dyker upp
Samtidsarkeologiskt projekt = annan typ av metod pil lockar på grund av arkeologin
Konst & medicin Kom-projekt konstepidemin?
1886 Göteborgs fornminnesförening
Fornminnesregistret
Riksantikvarieämbetet
Öppning i miljöbalken värde som man påverkar, kan inte undvika att de ska kompenseras
Tillämpas i naturområden kan gälla en damm med grodor. Ska man bygga ny damm av någon anledning måste grodorna flyttas.
Går att återskapa en biotop.
Skrivningar i miljöbalken som handlar om kulturvärden också
▼
Autenticitet
Får inte bli skadeköp
Utveckla så många alternativ som möjligt. I första hand:
- Undvika värdena
- Så lite åtgärder som möjligt.
Kvarvarande påverkan ska kompenseras.
Anpassat så mycket som möjligt. Tyvärr om ett hus måste rivas måste man resonera som så hur man kan kompensera förlusten av värdet som gått förlorat. Då kan det exempelvis vara att bekosta renoveringen av de hus som är kvar.
Värdet i landskapet som…
udmerer ,Genetics, and ⅕, In the name of eugenics.
Nils Roll-Hansen: Geneticists and the Eugenics Movement in Scandinavia. British Journal for the history of Science 22 (1989) s. 335-46.
Philip R. Reilly: The Surgical Solution. 1991, p. 96.
Steven Koblik: The Stones Cry Out.
Benno M üller-Hill.
Hugo Valin.
Lipchitz. Prometheus Strangling the Vulture.
J-M. Aimot, Manè-Katz. 1993, sid. 51-52.
Leif GW Persson. 2018. Gustafs grabb. Stockholm. Bonnier pocket.
Gustav Fridolin. 2013. Morfar skrev inga memoarer. Stockholm. Forum.
Lillhagens sjukhus vid Göteborg. 1935. Berättelse över sjukhusbygget, avgiven i juni 1935. Av stadsfullmäktiges i Göteborgs byggnadskommitté. Göteborg. Wald, Zachrissons boktryckeri AB.
Ekman, Sven. Hundra år för hälsan. Göteborgs hälsovårdsnämnd 1875–1975.
1782-1882. Sjukvården i Göteborg 200 år. Gösta Carlson, huvudredaktör. Sjukvårdsstyrelsens jubileumskommitté med bland annat fru Christina Gyllenhammar (1936-2008) i kommittèn. Beredningsgrupp för informationsfrågor. 1982. Göteborg.
Professor Melchior Wernstedts förslag på idèskiss till sjukhusbygget, Lilla Haugen, Hökälla, ledde till en sjukhustyp, som allt att döma borde vara billigast i drift. (särskilt började man intressera sig för ”taken” lyftskyddsanordningar (luftskydd) i mitten-slutet av 1930-talet sid. 15 i Wald Zackrisson, Henrik Beyer.
Beyer skriver också att ”under tiden från och med den 18 november 1932 till utgången av år 1933 vårdades av på sjukhuset i medeltal för dag 690 patienter och under 1934 968.
Sjukhuset (Lillhagen) började beläggas med patienter den 18 november 1932, och avtalets bestämmelser i denna del blevo uppfyllda”.
Om Victor Wigert, 1924, i Lars-Eric Jönsson. Anders Persson. Kerstin Sahlin. 2011. Institutioner. Liber
Carl Ulrik Sonden.
Hugo Höglund i företalet i en tunn bok från Svenska sjukhusföreningen. (påminner något om ”not-in-my-backyard”-fenomenet):
Sid. 14. Men Stadsfullmäktige kom fram till att den bara ville ha en begränsad tävlan, som enbart avsåg idéskisser till sjukhusanläggningen. Beredningen omorganiserades efter ett beslut av stadsfullmäktige den 11 februari 1926. Herrarna Forselius, Nielsen, Rosén och Johansson ur den förutvarande beredningen samt stadsfullmäktiges ledamöter Axel A. Dahlström och Sven Steen jämte med. Dr Nils Anton Nilsson utgjorde därmed den omorganiserade beredningen. I sitt yttrande den 7 maj 1926 ville de se att stadens sinnesjukhusvård organiserad med dels en psykiatrisk klinik på Allmänna och Sahlgrenska sjukhusets område, dels beslutade centrala sinnessjukhus på 1 mantal i Hökälla, i Säve socken (som tvångsinlöst för det ändamålet 1922), dels familjevård med därmed tillhörande centralhem, samt överlämnande av program för utarbetande av idéskisser till centralsjukhuset och föreslog anordnande av begränsad arkitekttävlan. Principbeslutet om en ny vårdanstalt hade tagits redan 1919. (Kap. 2. Byggnadskommitténs verksamhet. sid. 16–25. Henning Beyer i Hugo Höglunds: Göteborgs kommunala sjukvård)
Sid. 25 Den psykiatriska kliniken kom inte att tas ni bruk från 1938. Detta på grund av som det uttrycks mycket svåra födslovåndor. Beredningen/ sjukhusledningen? skriver att: När vi år 1931 samrådde med medicinalstyrelsen angående lämpligheten av en sådan klinik vid Sahlgrenska sjukhuset, betraktade man närmast förslaget som ett missfoster. Sjukhusledningen skriver att man? ville göra det till ett regelrätt sinnessjukhus, men betonar att ledningen inte ville det. Den trycker dessutom på att stadsfullmäktige i Göteborg i förstone heller inte ville veta av en psykiatrisk klinik vid Sahlgrenska sjukhuset. I stadsfullmäktige röstade 12 för förslaget, 38 emot.
Motståndet kom också från de tillfrågade överläkarna vid Sahlgrenska. Undertecknade/ Vi i sjukhusledningen ville emellertid inte ge med oss. För att få ett auktoritativt uttalande vände de sig till professorn i psykiatri, Victor Wigert, Stockholm. Det förklaras att han studerade förhållandena på palts i Göteborg och drog upp riktlinjerna för en psykiatrisk kliniks verksamhet. Enligt Wigert borde den förläggas till Sahlgrenska sjukhuset. Det poängterades att de nu fick stadsfullmäktige med på sin linje (slut på sidan 25, början på sid 26). Vederbörande (som inte är adresserad med namn) Enligt medicinalstyrelses representant? Är det Höglund själv som gick i bräschen? Fick de varken bli en lasarettsavdelning ”och det fick ej heller bli ett sinnessjukhus, enär vi icke ville göra det slutet.” Då gjorde man vad jag förstår en ”kupp” för i texten står det att de gjorde ”kliniken till ett sådant kommunalt vårdhem…som omnämnes i paragraf 118 Sinnessjukvårdsstadgan och i skrivandes stund, tilläggs det av Höglund för säkerhets skull att byggnaden står kvar.
Sid 28: Formellt en främling bland övriga lasarettsbyggnader vid Sahlgrenska sjukhuset, men reellt en värdefull del av det hela”.
Nu har för längesedan en radikal omsvängning skett. Det betraktas numera som en självklar sak, att ett centrallasarett jämväl ska rymma en psykiatrisk klinik.” (sid. 28 Hugo Höglund: (1955) Göteborgs kommunala sjukvård. Utgiven på uppdrag av sjukhusdirektionen och dess byggnadskommitté. Göteborg. Bergendahls boktryckeri.
En den tidens variant av ”not-in-my-Backyard”-fenomen som sagt.
Farum kulturhus. Bild: Abdelhamid ben Ali
(texter och referenser i pågående samarbete)
