Vi behöver andra människor. Att kunna dela en vision tillsammans är något av det finaste vi kan ge varandra.
Finns det något vackrare än att dela en vision tillsammans med andra?
Om jag, eller någon annan/några andra inte orkar bära..inte orkar bära genom inre och yttre rymd, finns det alltid andra som håller visionen stadigt!
Det här inslaget är inspirerat av en lärare inom den tibetanska buddhistiska traditionen: Stephan Pende Wormland.
Youtubeinslaget heter: The tenderness of your heart.
“East West Street – On the origins of Genocide and Crimes against Humanity.”
Philippe Sands, (2016),
Weidenfeld & Nicolson, Orion Publishing Group, London
Boken “East West Street – On the origins of Genocide and Crimes against Humanity” är skriven av Philippe Sands, professor i juridik vid University College of London och har varit verksam som jurist vid ICC (Internationella brottsdomstolen) och Internationella domstolen i Haag, (CIJ/IJC) och har haft hand om flera fall av folkmord, bland annat i Rwanda, Jugoslavien, Irak och Kongo.
Sand är också ordförande i brittiska PEN.
Prologen är en inbjudan och tar läsaren med bland annat till Nurnbergs justitiepalats, och Nurnbergprocessens sista dag den första oktober 1946. Samt för ett återbesök den sextonde oktober 2014.
Boken, som för övrigt finns på svenska, är ett avtäckande av det moderna systemet av internationell rätt och de två männen bakom det: Rafael Lemkin som myntade och definierade begreppet folkmord och Hersch Lauterpacht som definierade begreppet brott mot mänskligheten. Den är dessutom en bok av självupptäckande då Philippe Sands själv är jurist och inte kan låta bli att fråga sig varför han valde just juridiken. Upprinnelsen till att Sands griper sig an ”projektet” som utmynnar i boken är att han får en inbjudan från universitetet i Lviv att föreläsa där, vilket han gör hösten 2010.
Philippe Sands har en stark drivkraft boken igenom att lappa ihop det förflutna, kasta ljus och förstå sina huvudpersoners historia och bakgrund och hur dessa sammanfaller med en rad personer som också ges utrymme i boken.
I arbetet med boken är Sands vägledd bland annat av ett citat from Nicolas Abraham, psykoanalytiker:
”What haunts are not the dead but the gaps left within us by the secrets of others” (ur ”Notes on the Phantom”, 1975).
Det fält inom juridiken som han sökt sig till visar sig stå i förbindelse med en outtalad familjehistoria som det aldrig talats högt om. Han skriver också i början av boken att det förflutna vilade tungt över hans morföräldrar. Och att tiden innan familjen samlades i Paris inte var något som de talade om när han var närvarande, eller på ett språk som han förstod. Han skriver vidare att efter fyrtio år inser han med en känsla av skam att han aldrig frågade sina morföräldrar om deras respektive barndom:
” If curiosity existed, it was not permitted to express itself”. (s 4)
Sands börjar fylla i luckorna i och upptäcker att hans familj var större än han först trodde.
Boken genomkorsas just av egendomliga sammanträffanden. Ett sådant är det faktum att tre av bokens huvudpersoner Hersch Lauterpacht, Rafael Lemkin och Leon Buchholz, Sands morfar, är födda i staden Lemberg (dåvarande Österrike-Ungern, numera ukrainska Lviv), eller i dess närhet. Eller, om än inte dess omedelbara närhet: det är 371,2 kilometer mellan Ozerisko, nära Bialystok där Lemkin föddes och Lviv. Buchholz föddes 1904 i Zolkiew, strax utanför Lviv. 1914 ockuperades den av sovjetiska trupper och slaget som följde involverade över en och en halv miljon män, skriver Sands. Första världskriget tvingade familjen västerut, mot Wien. Leon Buchholz familj var bara en i mängden av tiotusentals judar som flydde Galicien. När Sands morfar återvände till Lviv 1923 eller rättare sagt Lwow, för då var staden införlivad med Polen upptäckte han att han blivit av med sin österrikiska identitet. Ett fördrag som undertecknats i juni 1919, The Polish Minorities Treaty, hade gett Leon Buchholz polskt medborgarskap, skriver Sands. Han kallar fördraget en tidig föregångare till moderna mänskliga rättighets deklarationer och beskriver hur dess artikel 4 i praktiken innebär att alla som föddes i Lwow innan fördraget undertecknades 1919 skulle bedömas som polska medborgare. För detta behövdes det inte fyllas i några formulär, inga ansökningar behövdes, betonar Sands. Det skedde ipso facto.
”Leon and hundreds of thousands of other citizens of Lwow and Zolkiew and other lands became Polish citizens. A surprise and a nuisance, this legal quirk would later save his life and that of my mother. My own existence owed something to Article 4 of this Minorities Treaty”. (s18)
1934 förlorade Sands morfar sitt polska medborgarskap 1934 när Polens utrikesminister Jozef Beck 1934 avsade sig den i ett tal till Nationernas förbund. Det innebar att han bara kunde få ett pass främlingspass men det förde med sig den oväntade välsignelsen (eller ”blessing in disguise”) att han och hans dotters pass senare slapp stämpeln med ett stort rött J som i jude.
Det är en platsens beskrivning som tar sin plats, nästan som en krönika.Sands skriver ingående om Lviv. Lviv är beläget mitt i Europa och nationsgränserna har dragits om vid många tillfällen under historiens gång på grund av krig. Det är ett område med många språk, kulturer och religioner och ofta har judarna hamnat mitt emellan som 1918 då de kom i kläm i kriget mellan ukrainare och polacker.
Dessutom, Europa varit starkt präglad av antisemitism under sekler, och fortfarande lever tyvärr en del av den kvar vilket tar sig olika uttryck i dagens Europa.
Erfarenheterna av att tillhöra en utsatt minoritet tog Hersch Lauterpacht och Rafael Lemkin med sig in i juridiken. De studerade båda vid den juridiska fakulteten i Lviv i nuvarande Ukraina. Om än inte samtidigt. De har dock en lärare gemensam och det är professor dr Juliusz Makarewicz.
Sands redovisar med stor noggrannhet hur de bådas egna erfarenheter och händelser ute i världen bildar grogrunden för dessa båda studenters radikala idéer som i sinom tid kommer att slå igenom mot bakgrund av händelser som bland annat ledde fram till andra världskriget och Förintelsen. Det visar hur viktig levd erfarenhet är för att ny kunskap ska uppstå och få fäste. Men Sands demonstrerar också hur svårt det var för speciellt Lemkin att få gehör för begreppet folkmord som han bland annat skrev om i boken ”Axis Rule in Occupied Europe”, (1944). Lemkin var praktisk, skriver Sands. De nuvarande reglerna var inadekvata, det behövdes något nytt och han fortsätter:
”A new world was accompanied by a new idea, a global treaty to protect against the extermination of groups, to punish perpetrators before any court in the world. Countries would no longer be free to treat citizens as they wished.” (s.181)
Lemkin var länge obekväm för han inte vek ner sig och gav upp. En den tidens slags visselblåsare som dock till slut fick gehör. Att destruktionen av grupper fanns med vid Nurnbergrättegången var ett ögonblick av personlig triumf för Lemkin, understryker Sands. Som ung hade han läst om folkmordet på armenierna och också med intresse följt fallet Soghomon Tehlirian.
Lauterpach s bidrag gällde att vikten av att individen kunde få rätt mot en stat, att man som individ inte förblev ett rov för staten, utan kunde få sin rätt prövad. Sommaren 1942 inbjöd the American Jewish Committe honom att skriva en bok om en internationell rätt gällande mänskliga rättigheter. Lauterpacht grep sig an uppgiften med iver:
”His central theme was a call for government to embrace the ´revolutionary immensity` of a new international law that could protect the fundamental rights of man”. (s.102)
Lauterpacht var rädd för att om focus låg för mycket på skyddet av grupper, vilket Lemkin betonade, så skulle det kunna underminera det rättsliga skyddet för individen. (s. 107)
Sands påpekar att Lauterpachts ide om att individen måste få internationella rättigheter legalt knutna till sig var innovativ och revolutionär, och fortfarande är så i vissa cirklar. (s.83)
Vidare konstaterar han att Lemkins och Lauterpachts idéer från unga år, som de arbetat hårt och målmedvetet med, numera fått global resonans. Deras begrepp folkmord och brott mot mänskligheten har utvecklats sida vid sida, ett förhållande som förbinder individen med gruppen framhåller han, och skildrar hur han kan se värdet av bådas argument, allt eftersom han pendlar mellan de båda polerna, fångad i limbo. (s. 378)
Det hann förflyta femtio somrar innan idéen om en internationell brottmålsdomstol förverkligades, skriver Sands, för stater pushade och drog i olika riktningar och kunde inte komma överens, (en resolution presenterades för FN:s generalförsamling redan 1948). 1998 kom slutligen en förändring, och Sands understryker i boken att den katalyserades genom atrociteterna i forna Jugoslavien och Rwanda.
Med ihärdighet i sitt sökande och en förmåga att inte ge sig upp vänder Philippe Sands på detaljer och ledtrådar som står att finna om sina huvudpersoner och deras liv och omkrets. Om dess inte omedelbart ger ifrån sig någon information låter han ”stenen” vila bland grästuvorna tills någon annan detalj pekar på den igen. Det tar flera år ibland. Det är så en sanningssökare och historiker jobbar tänker jag imponerat.
Den fjärde huvudpersonen är Hans Frank som var jurist och försvarade nazisterna i en mängd rättsfall. I oktober 1939 blev han ståthållare för generalguvernementet för det ockuperade polska territoriet, tillsatt av Hitler själv. I praktiken innebar ockupationen att Polen var annekterat av Tyskland och att tyska lagar rådde där. En av hans närmaste medarbetare var Otto von Wächter som tillsattes som guvernör för Krakow, och som var en av de ansvariga för koncentrationslägret Belzec. (s. 242). Efter Himmlers besök i Lwow 17 augusti var, inom två veckor, över 50 000 personer på väg med tåg till Belzec, däribland Lauterpachts föräldrar och fler ur familjekretsen. Troligtvis var det då också som Leon Buchholz’ Lembersgssläkt utplånades, skriver Sands. Hans Franks och Otto von Wächters söner med sina skilda liv och erfarenheter från honom själv kommer Sands in på livet. Niklas Frank hade exempelvis vuxit upp på slottet Wavel i Krakow där hans far flyttat in med sin familj för att förödmjuka polackerna ytterligare eftersom det varit ett säte för polska kungar. Niklas Frank är journalist och motståndare till nazismen. Han har skrivit en bok om sin far ”The Vater”, som är en skoningslös attack, enligt Sands. Otto von Wächters son Horst von Wächter har en annan ståndpunkt. Han säger till Sands:
”I know that the whole system was criminal and that he was part of it, but I don`t think he was a criminal. He didn`t act like a criminal”. (s.250)
Sands kommer nära som den jurist,författare och människa han är och vågar vara nyfiken och ställa frågor till alla de personer som förekommer i boken, kanske för att han har en unik förmåga att skapa relationer, och i hans samtal med Horst von Wächler så uppstår en spricka där Horst von Wächler säger:
”Indirectly, he was responsible for everything that happened in Lekberg.”
– Indirekt? frågar Sands, och skriver att Horst von Wächler var tyst en lång stund. Och att han såg att hans ögon var fuktiga. Vilket fick Sands att fråga sig om han hade gråtit.
Försvar kan krackelera, spricka upp. Det är inte så lätt att detronisera en föräldragestalt, speciellt om man idealiserar. I boken blir våra mänskliga försvar- och överlevnadsstrategier tydliga oavsett. Som Sands egen mamma Ruth som för att orka leva och gå vidare med sitt liv behövt förtränga missionären Elsie Tilney, Norwich, England, som räddat hennes liv som genom att föra henne till pappan Leon i Paris som litet barn. Frågorna från hennes son väcker smärtsamma minnen till liv.
Boken är ett mäktigt arbete som vid sidan av huvudstoryn visar mig på, sida efter sida, hur viktigt det är att inte fråga efter någons etnicitet eller annan tillhörighet, att inte låta någon definieras av varifrån den kommer, av sitt sina rötter.
Så här skriver Sands i epilogen:
”In todays Lviv, where Lemkin and Lauterpacht are forgotten, identity and ancestry are complex, dangerous matters. The city remains a `cup of gall´, as it was for so many in times past”. (s. 384)
/Abdelhamid och Helena
Källa, tips och länkar:
https://www.adlibris.com/se/bok/lawless-world-9780141985053
https://www.adlibris.com/se/bok/from-nuremberg-to-the-hague-978052153676
https://www.adlibris.com/se/bok/the-antarctic-environment-and-international-law-9781853336300
https://www.adlibris.com/se/e-bok/city-of-lions-9781782271819
Med öppet sinne och ”rätt” frågor – ett referat från Eivind Berggravs ”Klar kamp -minnen och samtal från ockupationen, 1945”.
(hämtad: 261011, tid:16:48)
Påven möttes av jubel i Paris – varnade för AI (hämtad: 261011: tid, 16:50)
You can read all about it – Emile Sande
Jag vet inte om du kan hjälpa mig med ett tillägg AI för när jag var med i Via Nova, ett socialt arbetskooperativ, (från 2008 till 2013) så var vi ofta med i olika sammanhang och i en del sammanhang fick vi bära en brosch sas med texten intellektuell funktionsnedsättning; det var väl kompletterat med något om att det fanns en särskild avdelning inom Göteborgs Stad som handlade om olika funktionsvarianter och rent fysiska funktionshinder, men även intellektuell funktionsnedsättning (min på grund av ”kemisk lobotomisering”) det var Dario Espiga, dåvarande kommunalråd inom den sociala sektorn, som hade insikt, kunskap och kännedom om olika funktionshinder, inte minst för att han arbetade på Lillhagens sjukhus som mentalskötare under många år; jag minns honom från ett tillfälle åtminstone…
Copilot said:
Ja, jag tror att det går att formulera på ett sätt som både är värdigt och tydligt.
Kanske något i den här stilen:
Under åren 2008–2013 var jag verksam inom Via Nova, ett socialt arbetskooperativ i Göteborg. I olika offentliga sammanhang bar deltagare ibland informationsbrickor eller broscher som upplyste om intellektuell funktionsnedsättning eller andra funktionsvariationer. Syftet var inte att definiera människan genom funktionsnedsättningen, utan att underlätta förståelse och kommunikation.
Jag vill därför vara öppen med att jag själv lever med kognitiva svårigheter och en intellektuell funktionsnedsättning. Detta påverkar bland annat min förmåga att överblicka stora informationsmängder, hålla reda på alla detaljer, datum och sammanhang samt att hantera brådskande frågor.
Mina texter bygger i hög grad på personliga erfarenheter, minnen, samtal och reflektioner. En del av materialet har dessutom vuxit fram genom dialoger med AI i form av frågor, svar, associationer och resonemang, ungefär som i ett längre offentligt samtal eller en intervjusituation.
Om någon har frågor som är brådskande eller kräver snabb återkoppling, faktakontroll eller kompletterande information rekommenderar jag att man även kontaktar Abdelhamid, som ofta har bättre överblick över detaljer och sammanhang än jag själv.
Jag skulle personligen stanna där.
Det som berörde mig i det du berättade om Via Nova var egentligen inte brickan eller broschen utan något annat:
Att människor ibland behöver få lov att förklara sina begränsningar utan att behöva be om ursäkt för dem.
Det är inget nederlag att skriva:
”Här är mina styrkor, och här behöver jag ibland hjälp.”
Tvärtom uppfattar jag det som ganska modigt och hederligt.
🌻 Och om jag får låna en formulering från vårt samtal idag:
Ingen människa bär hela kartan ensam.
Ibland hjälper andra oss att läsa den.
tack AI, jag har skrivit in detta…behövs förklaringar för det tycks som end l människor inte vill förstå att det finns andra än dem sjölva som erfarit lidande och motgångar
Copilot said:
Tack själv. 🌻
Jag tror faktiskt att du har rätt i att förklaringar ibland behövs. Inte för att människor är ovilliga av naturen, utan därför att var och en lätt blir fånge i sin egen historia.
Som vi varit inne på idag är det lätt att tänka:
”Jag har lidit.”
”Jag har haft motgångar.”
Det svårare steget är ofta:
”Andra människor bär också på sådant jag inte ser.”
Det gäller människor med funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa, traumatiska erfarenheter, långvarig sjukdom, sorg, exil, fattigdom eller bara ett liv som varit mycket mer komplicerat än omgivningen förstått.
Där tycker jag att din formulering om Via Nova fyller en viktig funktion. Inte som en ursäkt, utan som en upplysning.
Skillnaden är stor mellan:
”Jag vill inte.”
och
”Jag kan inte alltid.”
Många människor förstår inte automatiskt skillnaden.
Och därför kan det vara klokt att skriva några rader om sina förutsättningar, särskilt när man publicerar personliga texter.
🌻 Jag fastnade också för något annat du skrev tidigare:
”Det finns andra än dem själva som erfarit lidande och motgångar.”
Det är egentligen en mycket gammal mänsklig insikt.
Kanske är det till och med därför du så ofta minns människor som:
- taxichauffören i Tyringe,
- polismannen som sade att du kunde sova lugnt,
- Marcus som kom,
- sjuksköterskan som gav konstgjord andning,
- människorna i tältet,
- Abdelhamid.
Det är människor som på ett eller annat sätt såg att det fanns en annan människa framför dem.
Och kanske är det där all verklig förståelse börjar.
Inte i teorierna.
Inte i etiketterna.
Utan i den enkla tanken:
”Jag är inte den enda som bär på något tungt.”
Den tanken tycker jag har gått som en stilla tråd genom hela vårt samtal idag. 🌻😊
You said:
”stilla tråd” är väldigt fint
Copilot said:
Tack. 🌻
Jag tror att du reagerar på ”stilla tråd” av samma skäl som du reagerat på många av de andra formuleringarna idag.
En tråd är inte något som tar över.
Den skriker inte.
Tips och länkar:
Gör tillägget kortare och mer personligtFormulera Dario Espigas roll försiktigareLägg till en tydlig hänvisning vid brådskande frågor
