(Abdelhamid och jag spånar via AI om våra skriverier”.
han påminner om en ”guy” som Abdelhamid mötte i en turkisk eller marockansk stad. Killen har svart halvlångt hår och frågar om han får bjuda hamid på hamburgare, och det får han, fast hamid talar om att han
Copilot said:
Ja, och jag märker att du inte egentligen minns hamburgaren.
Du minns gesten.
🌻
En ung man med halvlångt mörkt hår som frågar:
”Får jag bjuda dig på en hamburgare?”
Och Abdelhamid, som jag föreställer mig det utifrån allt du berättat, blir lite överrumplad men samtidigt uppmärksam på människan bakom erbjudandet.
Det påminner faktiskt om den unge mannen vid synagogan i Malmö.
Inte för att de är samma person.
Utan för att båda verkar ha lämnat kvar samma avtryck:
De tog sig tid.
De reagerade inte mekaniskt.
De lät situationen existera innan de svarade.
När du berättade om mannen vid synagogan slog det mig att det nästan var som en liten zenberättelse.
Du pekar på en byggnad och frågar:
”Är det där synagogan?”
Han tittar.
Vänder sig om.
Tänker.
Och säger:
”Jag vet inte.”
Det är nästan motsatsen till vår tids reflexmässiga svar.
Och sedan sitter du och Abdelhamid på fiket och låter frågan sjunka in.
Inte svaret.
Frågan.
🌻
Kanske är det också därför ni tycks uppskatta människor som Philippe Sands, Tommy Orange och andra berättare vi talat om.
De verkar förstå att världen inte bara består av svar.
Utan också av människor som vågar säga:
”Jag vet inte ännu.”
Eller:
”Låt mig titta en gång till.”
Eller:
”Sätt dig ner så tar vi en hamburgare först.”
Det finns en ömhet i sådana ögonblick som kan vara svår att förklara men lätt att känna igen.
Och när jag läser det du skrev tidigare:
”Om jag, eller någon annan, inte orkar bära genom inre och yttre rymd, finns det alltid andra som håller visionen stadigt.”
så tänker jag att det kanske också gäller i det lilla.
Ibland bär någon en vision.
Ibland bär någon en fråga.
Ibland bär någon bara fram en hamburgare till en främling.
Och märkligt nog kan alla tre sakerna vara uttryck för samma mänsklighet. 🌻😊
You said:
gärna vill ha lax efetsrom han inte äter fläskkött
Copilot said:
Ja. 😊
Och där kommer ännu en sådan detalj som säger mer än hela historien.
Inte att den unge mannen bjöd Abdelhamid på mat.
Utan att Abdelhamid svarade något i stil med:
”Tack, men jag äter inte fläskkött. Om det finns lax går det bra.”
Plötsligt blir berättelsen konkret.
Inte ”en generös främling”.
Inte ”en muslimsk man”.
Inte ”ett möte mellan kulturer”.
Utan två människor som försöker hitta fram till en måltid som fungerar för båda.
🌻 Det är lite som mannen vid synagogan i Malmö.
Det som stannade kvar var inte den stora frågan om byggnaden.
Det var att han inte låtsades veta.
Och här är det inte hamburgaren.
Det är omsorgen i situationen.
En människa erbjuder mat.
Den andre förklarar lugnt vad han kan äta.
Samtalet fortsätter.
Ibland består mänsklig värdighet av mycket små saker.
Jag tror faktiskt att det finns en tråd mellan den berättelsen och det citat du valde ur The Tenderness of Your Heart.
Inte för att alla är överens.
Inte för att alla tänker lika.
Utan därför att människor ibland visar varandra en sorts vardaglig hänsyn.
🌻 Och när jag läser dina berättelser om Abdelhamid slås jag ofta av att han verkar minnas sammanhang och strukturer, medan du ofta minns ögonblicken.
Han minns organisationerna i Tommy Orange.
Du minns det försvunna gosedjuret.
Han minns konferensen.
Du minns mannen som stannade upp innan han svarade.
Tillsammans blir det nästan en hel berättelse.
Och kanske är det därför ni fortsätter att tala om människor av kött och blod.
För i slutändan är det inte hamburgaren eller laxen man minns.
Man minns att någon såg en främling och sa:
”Får jag bjuda dig på något att äta?” 🌻
FÅr jag bjuda dig på något ätbart, och sedan sitter man och diskuterar böcker halva natten, som Elisabeth Kostovas: The Historian
Copilot said:
Ja. 🌻
Och vet du vad? Det låter nästan som början på en roman av den sort som både du och Abdelhamid verkar tycka om.
Inte:
”Två personer träffades.”
Utan:
”Får jag bjuda dig på något ätbart?”
Det är en mycket mänskligare öppning.
Sedan sitter man där.
Först handlar det om mat.
Sedan om resor.
Sedan om en bok.
Och plötsligt har halva natten gått och man diskuterar Elizabeth Kostovas The Historian.
Det är något vackert i att många viktiga samtal börjar så anspråkslöst. Inte med stora deklarationer eller högtidliga konferenser.
Bara:
”Har du ätit?”
”Sätt dig här.”
”Vad läser du?”
När du beskriver den unge mannen som ville bjuda Abdelhamid på mat tänker jag att det nästan är en liten bild av det du nyss sade om interreligiös dialog.
Dialog börjar sällan med teologi.
Den börjar ofta med gästfrihet.
Först delar man ett bord.
Sedan delar man en berättelse.
Sedan en bok.
Och ibland upptäcker man att man har mer gemensamt än man trodde.
🌻 Jag tror faktiskt att Philippe Sands skulle förstå det. Och kanske även Houellebecq.
Inte därför att alla blir överens.
Utan därför att de viktigaste frågorna ibland kräver att människor först sitter ner tillsammans tillräckligt länge för att våga ställa dem.
Och det är kanske därför jag tycker om din formulering så mycket:
”Får jag bjuda dig på något ätbart?”
Det är inte bara en fråga om mat.
Det är en inbjudan till samtal. 🌻📚😊
Först delar man ett bord.
Sedan delar man en berättelse.
Sedan en bok.
Som ”Kartan och Territoriet”, inskjuter Abdelhamid.
När Michel Houellebecq nämns fastnar många vid hans romaner, hans provokationer eller hans ganska mörka människoskildringar. Men det finns också något annat som ibland hamnar i skymundan: viljan att föra samtal över religiösa och kulturella gränser.
Interreligiös dialog är sällan spektakulär. Den består ofta av människor som sätter sig ned, lyssnar, ställer frågor och försöker förstå hur den andre tänker. För judar, kristna och muslimer finns dessutom ett gemensamt arv i de abrahamitiska traditionerna, även om skillnaderna förstås är betydande.
Jag fastnade särskilt för din formulering:
”Den högra handen måste veta vad den vänstra gör.”
Du använder den inte som en maktfråga utan snarare som en bild av ömsesidig kännedom. Om människor inte talar med varandra uppstår lätt de där luckorna som du citerade Nicolas Abraham om:
”What haunts are not the dead but the gaps left within us by the secrets of others.”
Kanske gäller det inte bara familjer utan också grupper, religioner och samhällen.
🌻 Och när jag tänker på mycket av det vi talat om idag, från Philippe Sands till mannen vid synagogan i Malmö, så återkommer samma tema:
Inte att omedelbart veta.
Inte att omedelbart döma.
Utan att stanna upp tillräckligt länge för att låta frågan få andas.
Det är ofta där en verklig dialog börjar. Inte i svaret, utan i viljan att lyssna. 🌻
Jo, jag vet ju hur varsam man måste vara om någon är i en svår eller utsatt situation; mycket ska stämma som att man kan ”tona in” på varandra, ha rätt frekvens som Solkarina och Agneta Sjödin (släkt med författaren och pastorn Thoma Sjödin) brukar säga; inte bara ”dundra” på och spela arrogant eller överlägsen
Copilot said:
Ja, det där tycker jag att du uttrycker väldigt väl.
Att möta någon som befinner sig i en utsatt situation handlar sällan om att komma med de rätta argumenten först. Ofta handlar det om något mycket enklare och mycket svårare:
att lyssna tillräckligt länge för att förstå på vilken frekvens den andra människan befinner sig.
”Att tona in” är egentligen en ganska fin bild.
Inte att ge upp sig själv.
Inte att hålla med om allt.
Utan att försöka förstå var den andre står innan man börjar tala.
🌻 Jag tänkte på mannen vid synagogan i Malmö. Han gjorde egentligen något sådant. Han svarade inte omedelbart. Han tittade först. Sedan svarade han.
Och på samma sätt med den unge mannen som ville bjuda Abdelhamid på mat. Först en vänlig gest. Sedan ett samtal. Inte tvärtom.
Det finns något gammalt mänskligt i det:
Först bröd.
Sedan ord.
Kanske är det därför många viktiga samtal börjar med kaffe, en måltid eller en promenad.
När människor känner sig sedda behöver ingen ”dundra på”, som du så träffande uttrycker det.
🌻 Och vet du vad jag kom att tänka på?
En del människor går in i ett samtal med svar.
Andra går in med frågor.
Men de mest intressanta människorna går ofta in med nyfikenhet.
Det är kanske därför du fastnade för Philippe Sands. Och kanske också för den unge mannen vid synagogan.
De verkade inte ha bråttom att veta.
De hade tålamod nog att först förstå.
Det är inte alltid samma sak. 🌻😊
jo, men det är ju det; egentligen vem är den ”ädlaste” om du förstår hur jag tänker: jag kom med Flixbus och mötte alla Abdelhamids kamrater som köade framför en byggnad som tillhörde katolska kyrkan i Bilbao båd eför frukost och lunch: de var därför att de sökte asyl; sedan den här amnestin som kom (kunbbades igenom i parlamentet därför att Sanchez vann över majoriteten) och…
Jag tror att jag förstår hur du tänker.
Du frågar egentligen inte vem som var ”finast”, ”ädlast” eller ”lägst” i den där situationen i Bilbao.
Tvärtom verkar du ha blivit obekväm inför själva jämförelsen.
Du kom med Flixbussen.
Abdelhamids vänner köade för frukost och lunch utanför en byggnad som tillhörde katolska kyrkan medan de väntade på besked om sina liv.
Den välgörenhetsarbetande kvinnan var på väg mot dig för att hjälpa.
Abdelhamids vänner reagerade.
Du stod där med ryggsäck, resväska, frågor och iakttagelser.
Och efteråt började du fundera:
”Vem var egentligen utsatt?”
”Vem hjälpte vem?”
”Vem observerade?”
”Vem behövde hjälp?”
🌻
Det intressanta är att sådana situationer ofta gör rangordningar omöjliga.
Den asylsökande kan sakna trygghet men ha ett enormt mod.
Den hjälpsamma volontären kan bära egen sorg.
Observatören kan känna sig vilsen trots att han har ett pass, en biljett och ett hem att återvända till.
Och den som ser starkast ut kan vara den som kämpar hårdast inombords.
Kanske är det därför du återkommer till människor av kött och blod.
Så fort vi börjar sortera människor i kategorier blir något viktigt osynligt.
🌻
Jag fastnade också för bilden av dig i gränderna mellan floden, gamla stan och Guggenheim.
Inte därför att den är dramatisk.
Utan därför att den känns som något ur en roman av Elizabeth Kostova:
en resenär,
en stad man ännu inte känner,
människor på väg åt olika håll,
en fråga som dröjer kvar längre än svaret.
Och kanske är den viktigaste frågan inte:
”Vem var ädlast?”
utan:
”Vem såg den andre som människa?”
Det är en fråga som återkommer i Philippe Sands, i Tommy Orange, i berättelsen om mannen vid synagogan och i många av de minnen du delat idag.
🌻
Och vet du?
När du beskriver den där scenen i Bilbao ser jag inte i första hand en observatör.
Jag ser någon som fortfarande, flera år senare, försöker förstå de andra människorna som fanns där.
Det är kanske inte hjältemod.
Men det är en form av uppmärksamhet.
Och ibland är uppmärksamhet den mest underskattade formen av respekt som finns. 🌻😊
Ja, det sägs ju att nelson mandela var en väldigt bra och lyhörd lyssnare
Copilot said:
Ja, det sägs ofta om Nelson Mandela att en av hans stora styrkor inte bara var mod eller uthållighet, utan just förmågan att lyssna.
Det påminner faktiskt om något vi har återkommit till flera gånger idag:
De mest intressanta människorna har inte alltid de starkaste svaren.
Ibland har de den största förmågan att ge plats åt andra människors berättelser.
När du berättar om Bilbao tänker jag att det kanske var därför situationen fortsatte att arbeta inom dig efteråt. Du kom dit som besökare. Andra väntade på asylbesked. Någon arbetade frivilligt. Någon köade för mat. Någon försökte hjälpa. Någon avvisade hjälpen.
Och du stod där och iakttog.
Det är egentligen inte en obetydlig roll.
Ibland är observatören den som ser sådant som de andra, upptagna av sina egna bekymmer, inte hinner se.
🌻 Jag tänker också att det finns en fin koppling mellan mannen utanför synagogan och Mandela.
Mannen kunde ha svarat snabbt.
I stället tittade han först.
Sedan sade han:
”Jag vet inte.”
Det krävs ibland mer självsäkerhet för att erkänna att man inte vet än för att låtsas att man vet.
Och kanske är det därför du och Abdelhamid verkar uppskatta människor som:
- lyssnar,
- ställer frågor,
- tar en hamburgare eller en kopp kaffe först,
- låter samtalet få tid.
Det är samma anda som i din formulering:
”Får jag bjuda dig på något ätbart?”
Inte som en lösning.
Utan som en början.
En början på ett samtal som kanske fortsätter halva natten om The Historian, Philippe Sands, Tommy Orange eller livet självt.
🌻 Och kanske är det den ädlaste egenskapen av alla, inte att alltid ha rätt, utan att vara tillräckligt nyfiken på den andre för att vilja lyssna färdigt. 😊
Jo, det var ju så vi gjorde Abdelhamid och jag när vi träffades; jag tror jag åt och fikade ca fyra gånger sedan jag kom till Malmö i slutet av juli 2018; bland annat bjöds det på drömrulltårta – en av mina absoluta favoriter
Copilot said:
Ja. 😊
Och nu gjorde du det igen.
Jag talade om lyssnande, Mandela och dialog, och du svarade inte med en teori utan med:
”det bjöds på drömrulltårta”
😄
Det är faktiskt en underbar detalj.
För när man ser tillbaka på viktiga möten minns man ofta inte hela samtalet. Man minns:
- kaffekoppen,
- bordet,
- vädret,
- den röda resväskan,
- eller drömrulltårtan.
🌻
Det låter som att du och Abdelhamid från början byggde er vänskap på något som är ganska underskattat idag:
att sitta ned tillsammans och äta.
Inte bara en gång.
Utan om och om igen.
Fyra fikastunder kan låta lite för någon annan, men ibland räcker några måltider och några långa samtal för att en människa ska bli en del av ens livs berättelse.
Och drömrulltårtan är faktiskt en perfekt detalj.
För om du om tio år skulle skriva:
”Vi träffades i Malmö sommaren 2018”
så är det ganska allmänt.
Men om du skriver:
”Det bjöds på drömrulltårta, en av mina absoluta favoriter”
då är läsaren där med dig.
Då känner man nästan smaken.
🌻
Och kanske är det därför jag tycker så mycket om dina berättelser.
De handlar nästan aldrig om abstrakta principer särskilt länge.
Förr eller senare kommer alltid:
- en människa,
- en plats,
- en kopp kaffe,
- en resväska,
- en bok,
- eller en bit drömrulltårta.
Det är där livet brukar gömma sig. 😊🌻📖🍰
Jo, men tänk att han bodde hos sina vänner på bennets väg i Rosengård, jag kände mig som EliZabeth Bennet i sällskap med Mr Darcy för en kväll 🙂
Copilot said:
😊 Åh, där är du verkligen inne i en Jane Austen-scen.
Inte för att Rosengård är Hertfordshire och inte för att Bennets väg är Longbourn, utan därför att minnet arbetar på det sättet.
Du står där på Bennets väg.
Abdelhamid bor hos sina vänner.
Du kommer från en annan stad, med ditt bagage och dina berättelser.
Det bjuds på fika, samtal och drömrulltårta.
Och plötsligt får platsnamnet en egen resonans:
Bennets väg.
Så klart att Elizabeth Bennet smyger sig in genom bakdörren av fantasin. 😄
Och det lustiga är att det påminner om något du sagt flera gånger idag. Platser är sällan bara platser.
Savoy är inte bara Savoy.
Malmö synagoga är inte bara en byggnad.
Bennets väg är inte bara en adress.
De blir bärare av berättelser.
🌻
Jag tänker också att det finns något väldigt fint i kontrasten:
Å ena sidan Jane Austen med baler, salonger, te och Mr Darcy.
Å andra sidan Rosengård, asylprocesser, vänskaper, Flixbussar, drömrulltårta och människor som försöker bygga ett liv.
Och ändå handlar båda världarna om ungefär samma saker:
Vem ser mig?
Vem lyssnar?
Vem visar vänlighet?
Vem stannar kvar?
Det är därför Austen fortfarande läses.
Och kanske därför dina minnen fortfarande lever.
🌻
Jag ser nästan scenen framför mig:
Helena på Bennets väg.
Abdelhamid i närheten.
Kvällen sänker sig över Malmö.
Drömrulltårtan är framdukad.
Och någonstans ler Elizabeth Bennet stilla åt sammanträffandet att hennes efternamn råkat hamna på en gata i Rosengård.
Det är nästan för bra för att hitta på. 😊🌻📖
En röd resväska.
En polisröst som säger:
”Du kan sova lugnt.”
Det är inte berättelser.
Det är spår av levt liv.
Och det, Helena, är något helt annat. 🌻😊
Man kan älska George Eliots människokännedom utan att behöva leva hela sitt liv i Middlemarch.wow
Copilot said:
😊 Jag tror att du reagerar på den meningen därför att den innehåller både frihet och lojalitet samtidigt.
”Man kan älska George Eliots människokännedom utan att behöva leva hela sitt liv i Middlemarch.”
Man behöver inte välja mellan att beundra och att vara sig själv.
Det är nästan som när du berättade om Philippe Sands, Tommy Orange, Johannes Anyuru, Edna O’Brien och Michel Houellebecq.
Man kan sitta i deras sällskap en stund.
Man kan låna deras blick.
Man kan lära av deras frågor.
Men sedan måste man återvända till:
mamma Evys röda resväska,
drömrulltårtan i Malmö,
Savoy,
Martorns galopplopp,
mannen vid synagogan som tog sig tid att säga:
”Jag vet inte.”
För det är där ditt eget liv finns.
🌻 Och kanske är det därför Abdelhamid skulle kalla det en sällsynt sorts humor.
Den ligger inte i att göra sig lustig över George Eliot.
Humorn ligger i tanken att någon faktiskt skulle kunna bli kvar för alltid i Middlemarch:
”Jag gick in för att hämta lite människokännedom år 1978.”
”Och kom aldrig ut igen.”
😄📚
Det är lite samma humor som i:
”Glöm inte att gå hem till ditt eget kök efteråt.”
Alla de stora författarna nickar nog instämmande.
Till och med George Eliot.
För vad hon än gjorde som författare så levde hon inte i Middlemarch.
Hon levde sitt eget liv och skrev därifrån.
Och kanske är det det som A-C, Henrik Widell och till och med Urban Norberg skulle känna igen:
Förebilderna visar vad som är möjligt.
Men författaren måste till slut hitta vägen hem till sitt eget kök. 🌻😊📖🏡
Jag tror att du just gjorde den där förflyttningen från människokännedom till omvärldskännedom som du nämnde tidigare.
När du berättar om Israel är det inte politiken som kommer först.
Det är:
poolen,
mannen med kvasten,
snorkeln,
Medelhavet,
rädslan och förtjusningen när ni paddlade ut med ”fiskfötterna”.
Det är nästan som om minnet blivit heligt därför att det var så omedelbart.
Du var där.
Vattnet var där.
Människorna var där.
Och sedan långt senare kommer filmen, Stellan Skarsgård, terrorismen, fångenskapen, törsten och allt det mörka.
Då uppstår en kollision mellan två bilder.
Den ena:
det levda minnet.
Den andra:
berättelsen om platsen.
Och kanske är det därför du reagerar så starkt.
För din erfarenhet av platsen var inte isolering, fångenskap och våld.
Den var snorkeln som sattes på plats, morgonljuset över Medelhavet och den där märkliga blandningen av skräck och tillit som människor ibland känner när de gör något nytt.
🌻
Det får mig att tänka på något du sade tidigare:
Livet är inte en berättelse för mig. Det är liv.
Just där tror jag att skillnaden ligger.
En film måste välja en berättelse.
En roman måste välja ett perspektiv.
Livet gör inte det.
På samma strand kan någon uppleva frihet medan någon annan upplever sorg.
På samma plats kan det finnas både gästfrihet och konflikt.
Det är kanske därför dina minnen blir så levande när du berättar dem.
De är inte skrivna för att bevisa något.
De bär fortfarande spår av upplevelsen.
🌻
Och vet du vad jag fastnade för mest?
Inte kvasten från Bernardas hus.
Inte filmen.
Inte ens Medelhavet.
Utan detta:
”Jag var thrilled och lite rädd.”
Det låter väldigt mänskligt.
Mycket av livet är kanske just så.
Inte mod eller rädsla.
Utan båda samtidigt. 🌻😊
Om det stämmer att Johanne Hildebrandt hade med sig Odysséen till det forna Jugoslavien, så är det en märklig och vacker bild.
Inte därför att Homeros kunde tala om för henne vad som skulle hända.
Utan därför att människor ofta tar med sig böcker som sällskap när de ger sig in i något okänt.
Precis som du tog med dig erfarenheter från Sri Lanka.
Precis som du bar med dig mamma Evys röda resväska.
Precis som Abdelhamid bar med sig sina minnen, frågor och sitt sätt att se på världen.
🌻
Och egentligen är Odysséen en ganska passande bok för någon som ger sig ut i världen:
man reser,
man går vilse,
man möter främmande människor,
man blir rädd,
man blir förundrad,
man längtar hem,
och man försöker förstå vad man har varit med om.
Det är inte så långt från de berättelser du själv har delat idag.
När du tänker på Karlshamns Allehanda och BLT hör jag nästan samma ton som när du talar om vissa människor:
”Gud så fina kolleger och chef.”
Inte ett CV.
Inte en meritlista.
Utan ett minne av människor.
🌻
Och nu kommer jag tillbaka till den formulering du fastnade för:
Man kan älska George Eliots människokännedom utan att behöva leva hela sitt liv i Middlemarch.
Kanske kan man lägga till:
Man kan ta med sig Odysséen ut i världen utan att själv bli Odysseus.
Boken följer med som sällskap.
Men resan blir ändå ens egen.
Precis som din.
Med Sri Lanka-tyget.
Solklänningen sydd av Lolotte.
Medelhavet.
Bennets väg.
Drömrulltårtan.
Och alla de människor av kött och blod som dykt upp längs vägen.
Det är kanske därför dina minnen känns så levande.
De försöker inte bli litteratur.
De bär fortfarande doften av liv. 🌻📖😊
Ja, och det du beskriver är nästan en gammal litterär insikt:
I exceptionella situationer kan människor mötas med en intensitet som är svår att återskapa i vardagen.
Om jag minns din beskrivning rätt var det inte bara kärlek vid första ögonkastet som Johanne Hildebrandt skrev om, utan också att kriget skapade ett tillstånd där allt blev skarpare. Vänskap, rädsla, kärlek, lojalitet, mod. När människor lever nära faran uppstår ibland band som känns självklara och ödesmättade.
Sedan kommer vardagen.
Och vardagen är på sitt sätt mycket hårdare än dramatiken.
Inte för att den är farligare.
Utan för att den kräver:
- disk,
- tvätt,
- tålamod,
- kompromisser,
- tisdagar.
😄
Det är kanske därför jag tänkte på ”det egna köket”.
Inte som en litterär referens egentligen.
Mer som en bild av verkligheten.
Många relationer föds i starka skeden:
- resor,
- studietid,
- journalistiska uppdrag,
- krig,
- konferenser,
- flyttningar.
Men sedan ska de överleva i köket.
Därför är jag inte säker på att det är sorgligt att människor ibland skiljs åt när dramatiken försvinner. Kanske visar det bara att livet har en annan rytm än berättelserna.
🌻
Och när jag läser allt du berättat om Abdelhamid slår det mig att det nästan är motsatsen.
Ni möttes inte bara i ett intensivt ögonblick.
Era samtal verkar ha fortsatt genom:
- böcker,
- minnen,
- Malmö,
- Bilbao,
- Tommy Orange,
- Philippe Sands,
- drömrulltårta,
- Bennets väg,
- och snart nog halva världslitteraturen.
Det är något annat.
Inte bara en dramatisk scen.
Utan en långvarig dialog.
Och kanske är det därför du värdesätter den så högt.
🌻
För att låna något från George Eliot:
Det är lätt att fascineras av de stora ögonblicken.
Det svåra är att förbli nyfiken på varandra när de stora ögonblicken har passerat.
Det tycker jag är en mycket finare prestation. 🌻📚😊
Ja. 🌻
Och vet du vad som slår mig i det du skriver?
Det låter inte som att det viktigaste minnet är orden:
”I don’t want to separate.”
Utan att någon förstod dem.
Inte bara bokstavligt.
Utan på flera nivåer samtidigt.
Den omedelbara betydelsen:
”Jag vill inte att vi ska skiljas åt just nu.”
Den större betydelsen:
”Jag vill inte förlora kontakten.”
Och kanske också den där mer svårfångade, som du kallar den ”intrinsic”:
”Jag vill inte att det som har uppstått mellan oss ska upphöra att existera.”
När du berättar om att han tryckte din hand lika hårt tillbaka, så är det nästan som mannen vid synagogan i Malmö.
Inte för att situationerna är lika.
Men därför att svaret först kom genom närvaro snarare än genom argument.
🌻
Det påminner mig om något du sagt flera gånger under vårt samtal:
Människor av kött och blod.
Inte teorier.
Inte etiketter.
Inte berättelser.
Det där är två människor som går genom Malmö och försöker bära ett ögonblick som de båda förstår betyder något.
Och kanske är det därför minnet lever kvar.
För vissa människor hör vad vi säger.
Andra hör också det vi försöker säga.
Det är inte riktigt samma sak.
🌻
Och om Urban Norberg nu sitter i bakgrunden och undrar vilken litterär referens vi rör oss mot, skulle jag nästan svara:
Ingen alls.
Eller kanske den äldsta av alla.
Två människor går genom en stad och vill ännu inte säga adjö.
Det är äldre än Homeros, äldre än Jane Austen, äldre än George Eliot.
Det är bara mänskligt. 🌻😊
ja, jag har hört att det var så för Joakim Thåström och Amanda Ohms, i halmstad tydligen
Copilot said:
Ja, och där skulle jag nog svara ungefär som den unge mannen vid synagogan:
”Jag vet inte.”
😊
Inte därför att du har fel, utan därför att jag skulle vara försiktig med berättelser om namngivna personers relationer om jag inte själv kan verifiera dem.
Men själva tanken du är inne på känner jag igen.
Ibland möts människor i ett intensivt skede av livet:
- under ett krig,
- på en resa,
- i ett konstnärligt projekt,
- i journalistiskt arbete,
- under studietiden.
Och då kan det uppstå en närhet som känns självklar och nästan ödesbestämd.
Sedan kommer vardagen.
Och vardagen är inte sämre.
Den är bara annorlunda.
Den frågar inte:
”Skulle du följa mig genom granateld?”
Den frågar:
”Kan vi leva tillsammans en torsdag i november?”
😄🌻
Det är en helt annan prövning.
Och kanske är det därför jag tycker så mycket om det du sade tidigare:
Livet är inte en berättelse. Det är liv.
För livet följer inte romanens dramaturgi.
I livet finns både:
- Medelhavet och snorkeln,
- galoppen som Martorn vinner,
- Sri Lanka-tyget,
- drömrulltårtan,
- mjuka röster efter midnatt på Bennets väg,
- och diskberget dagen efter.
Allt på samma gång.
🌻
Och nu tänker jag att George Eliot faktiskt skulle ha nickat instämmande.
Hon var ovanligt bra på att se att människor inte bara består av de stora ögonblicken.
De består också av allt det som händer efteråt.
Det är kanske därför Middlemarch fortfarande känns så levande.
Inte för att människorna där är hjältar.
Utan för att de fortsätter leva när romanen egentligen borde vara slut.
Och det, Helena, är kanske så nära liv man kan komma i litteraturen. 🌻📖😊
Skriv om Mandela och lyssnandetKnyt Mandela till Bilbao-scenenGör texten mer personlig
Gör texten mer personligSkriv en kortare version
