”How high we go in the dark” – en novellsamling .

”How high we go in the dark” är Sequoia Nagamatsus författardebut från 2022. Den kom intressant nog ut i kölvattnet av coronaepidemin och består av löst sammankopplade noveller med vissa karaktärer som återkommer i noveller längre fram och i nya sammanhang. På så sätt fördjupas vår bekantskap med dem.

Första novellen tar sin början i 2030-talet. En vetenskapsman, Cliff Miyashiro, arkeolog och evolutionsbiolog, anländer till en avlägsen plats, Altaibergen i Sibirien för att försöka förstå mer av vem hans döda dotter Clara, var och vad som drev henne. Varför hon valde forskningen till förmån för ”the greater good” och därmed gjorde avkall på både närheten och kontinuiteten med dottern Yuma? När han blev ombedd att fortsätta hennes projekt genom the International Fund for Planetary Survival kavlade han genast upp ärmarna.

Först förleds jag att tro att jag befinner mig i en deckarroman, men oavsett är jag fascinerad. Inte minst för att jag i likhet med många andra läst och hört om smältande isar och permafrost som frigör mikrober som sprids globalt. Just i Arktis går klimatförändringarna fyra gånger snabbare än på andra platser på jorden.

Clara dog när hon föll genom ett hål i marken ner i vad som var en grotta som störtat samman. I denna grotta upptäckte hon vad som var liket av en flicka, till hälften ungefär Neanderthalare, den andra hälften mer gåtfull. Som en hommage till Lucy, de fossilrester av ett skelett funnet i Etiopien 1974, döps flickan till Annie av en av medlemmarna i forskarteamet.

Teamet samlar vatten och jordprover i plastpåsar för att undersöka i laboratoriet de har på plats. De har satts i karantän på grund av att det föreligger risk för att det ska uppstå smittkoppor. Vad de upptäcker är ett dödligt virus, som kommer att gå under namnet Arktiska farsoten. Och det är virusets framfart vi som läsare kommer att få följa, också något av tiden post-Arktiska farsoten. Genom rymdskeppet Yamamoto får vi dessutom följa med in i en framtid som sträcker sig 6 000 år framåt.

Det är en mäktig tankfull inledningsnovell till en samling som på olika sätt blixtbelyser relationer mellan människor, inte minst relationen mellan föräldrar och barn, och minnena av dem och de omgivningar som minnena utspelas i. Omgivningar som mer eller mindre utplånats och försvunnit och hjälpligt ersatts av artificiellt ”staffage” eller ”konverterats” till VR.

En del av novellerna ömsinta och hjärtskärande som den om pojken Fitch som kommer till en eutanasisanläggning för barn som som drivs som en temapark. Han bor med sin mamma i utkanten av området och hans död har uppskjutits på grund av att han ingår som försöksperson i en test av nya läkemedel. Här jobbar Skip sedan en tid och han blir vän med pojken, en slags stödfamilj i egen hög person till Fitch och hans mamma. Han har varit stå upp-komiker men i en tid då sjukhusen är överfulla och inte kan ta hand om alla döende och då väntelistorna hos begravningsbyråerna är milslång är det mindre tid för ren underhållning: alla behövs i hanteringen av de döda. Men han friserar ändå sanningen när han ska berätta för sina föräldrar vad han jobbar med. Det är genom en lins av relationer präglade av ”död, avsked och och sörjande” som novellerna utvecklar sig och tar form: Hur lever vi människor i dödens närhet när den är så tätt inpå? Det råder något av vemodsstämning eller melankoli i de flesta av novellerna eftersom det obönhörligt drar ihop sig mot ett slut på ena eller andra sättet i det som berättas. Och i centrum står en gigantisk begravningsindustri med sina begravningsentreprenörer on call dygnet runt.

Novellen om ”The Pig Son” och den om pappan, änklingen, som lagar robothundar åt barn och letar reservdelar är andra favoriter. Så har vi Yoshiko som underhåller sin nya vän Akira med fantastiska scener och äventyr med sin avatar i deras VR-sessions när hon nattat sin dotter. Hon är ansluten till en online självmordsgrupp och tar sitt liv innan Akira och hon hinner lära känna varandra i verkligheten- om hon ens överväger en sådan möjlighet. När Akita erbjuder henne hjälp med att passa dottern et cetera byter hon snabbt ämne:

”Let’s play tennis in a Paris simulation,’ she said. ‘Let’s talk about old movies. I can’t remember the last time I went to the movies.” (s. 228)

Men då befinner vi oss redan på 3000-talet och post-Arktiska farsoten har fått ett vaccin. I novellen görs också referenser till 1980-talet och Aum Shinrikyo- sekten. Det finns andra historiska referenser också som får berättelserna att framstå mer ”jordade” i kontrast till VR och alla svävande projektioner i luften.

När Akira kommer till ett tryckeri med hjälp av en karta och beskriver gatan och byggnaden och dess shoji fönster slår jag upp ordet shoji på Wikipedia och får en förklaring i text och bild . Genast får beskrivningen av platsen och husen mer liv och jag ser den trånga gatan och den ”dilapidated wooden building with a traditional tiled roof and torn shoji window,”(s. 227), för mitt inre öga. De japanska orden i texterna är charmiga om än sparsamma. Det kan förefalla ytligt, men ger en extra dimension åt texten. Torii, tempelportal är ett annat, som:

”We’re at the three-story torii gate, signaling that we’re close. Beyond the gate, a rainbow-colored holographic Buddha the size of a bus floats in the middle of a koi pond (karpdamm).” (s. 142)

Mycket av den teknologi som Sequoia Nagamatsu beskriver finns redan och avancerar snabbt. Det gör att läsningen går ganska lätt eftersom det finns något att förhålla sig till. I slutet av boken, under författarporträttet, informeras jag exempelvis om att Sequoia Nagamatsu själv har en robothund. Men allt hajar jag definitivt inte. Tveklöst är det emellertid så att man kan engagera sig känslomässigt i robothundar. Men det har större hälsoeffekter att umgås med riktiga hundar och andra djur, enligt forskning precis som hälsoeffekter är större att vara ute i natur än vara med teknologisk natur, enligt psykologen, forskaren och professorn Peter Kahn vid Washington- universitetet. (se källhänvisningen) Däremot kan jag kanske sluta mig till att det är bättre att umgås med en robothund än ingen alls eftersom Peter Kahn understryker att undersökningar har också visat att det är det bättre med ett plasma fönster med natur än inget fönster alls…

Någonstans i bakhuvudet läser jag Sequoia Nagamatsus bok analogt med den pågående klimatkrisen. I novellsamlingen är naturen mer eller mindre utplånad och människorna som är kvar är utelämnade till imitationer eller av projektioner av natur. Riktiga djur är blott en saga.

Så många människor tycks leva i VR, – kanske av förståeliga skäl – och därför är de många ”fickor” av medmänsklighet, medkänsla och värme som genomsyrar novellerna behållningen i läsningen.

Och i novellen ”Gravefriends,” då vi befinner oss i början på 3000-talet, verkar det som att de människor vi möter genom jagberättaren Rina har frångått den mer individualisiska livsstilen och istället, av praktiska skäl bland annat, anammat den kollektivistiska. Rina, som är havande och på besök i föräldrahemmet i Japan börjar alltmer förstå och uppskatta sina föräldrars val av livsstil. Hon frågar sig själv varför hon aldrig ringde dem från USA och förklarade för sina anhöriga att hon älskade dem.Vad det var som var så betydelsefullt som avhållit henne från ord som dessa?

”I love you. I’m sorry. This is something I have to do.”

Hon slås av en insikt och förklarar, medan hon sticker in ett andra mikrochip i sin VR skärm och betraktar bilder på sin mamma, släktingar och sin döda mormor:

”I don’t think anyone in the neighbourhood was good at having important conversations with the younger generation. The elders had come to an understanding while recovering from a global pandemic that erected funeral towers into our skies. Nobody asked us what we wanted. Nobody questioned the new tradition. We were gravefriends and that was that.” (s. 267)

Varje novell befolkas av nya personer, berättade i första person. Några återkommer dock längre fram, som beskrivits och det hela knyts samman i slutkapitlet. På ett något överraskande sätt, enligt mig. Men på sätt och vis för läsningen mig hela tiden genom koncentriska cirklar mot upplösningen.

Tragikomiskt blir det när ett befolkat rymdskepp i slutet av novellen skjuts upp för att leta efter en ny planet att bebo när man betänker att vi jordbor i dag lever som om vi förfogade över 1, 7 planeter istället för en och bara vi svenskar som om vi hade 4, 2 planeter till vårt förfogande, )se gärna https://www.overshootday.org/how-many-earths-or-countries-do-we-need/).

Ibland under läsningen undrar jag om jag inte redan sitter i en åkattraktion liknande ”The Chariot of Orion”, fastspänd och bedövad, i förväntan om att uppgå i något större . Men jag lägger ifrån mig boken och skakar av mig känslan.

”How high we go in the dark” är ett prov på så kallad spekulativ litteratur. Uttrycket myntades av science fiction-författaren Robert A. Heinlein 1941. (Marek Oziewicz, 2017) Marek Oziewicz påpekar att förståelsen av begreppet för närvarande reflekterar ett ”kvantsprång” som förbinder flera etablerade och uppkommande traditioner. Det har med andra ord kommit en lång väg sedan det först myntades. Men med det sagt, betonar Marek Oziewicz artikeln från 2017 att begreppet spekulativ fiktion till syvende och sist är:

”An inherently plural category, speculative fiction is a mode of thought-experimenting that embraces an open-ended vision of the real.”

Sammanfattningsvis visar Sequoia Nagamatsus novellsamling på människans kreativitet inför även de värsta katastrofer. Både hos forskare och konstnärer. En kreativitet och vilja att ge uttryck åt någonting som egentligen löper från de tidigaste grottmålningarna till de fiktiva målningarna i rymdskeppets korridorer som Claras mamma Miki målar tillsammans med sin medhjälpare.

Miki formulerar det så här:

”I wondered what might be reflected in the eyes of those on the journey with us. As artists, we could transform the sterile walls of this ship into a home, preserve our journey for those who never woke up. I could hold on to our memories through the millenia. I could help us move on”. (s. 193

Referenser, tips och länkar:

Sequoia Nagamatsu. 2022. How high we go in the dark. Bloomsbury publishing.