Jag tror att det kanske är viktigare än någonsin, och alltid viktigt, att arbeta på sin personliga autonomi. Det vill säga att arbeta på sin ”självdifferentiering”, (vars grund är självkänslan, (selfesteem) – om jag försått det rätt) för att använda ett uttryck av den amerikanske samtalsterapeuten Jerry Wise, och inte uppgå i ett ”supersjälv”, vare sig det rör sig om familjen och ”familjesystemet” eller någon annan gruppering, institution eller organisation. Jerry Wise betonar också att ”självdifferentiering” är en förutsättning att exempelvis jobba med ”medberoenden” av olika slag. Och i den här processen har samtalsterapin, som jag ser det, e n av sina huvuduppgifter, (se exempel på källhänvisning nedan)
/Helena Maria
Tips och länkar:
Youtube channel Jerry Wise Relationship Systems. 2017. Declaring Self: A Key to Self Differentiation.
Som göteborgare känner mig stolt om Göteborg är det näste eller rede för Sigmund Freud och hans läror; kunskaper och insikt, som det spekuleras i, se här. Jag är en av alla dem som tror på ”the talking cure”, som jag har mött den inom psykoterapin och genom min egen läsning av och om Freud: hans humanism, psykoanalysen och den psykologi som växt fram ur den, där fokus inte bara ligger på beteendet utan det mänskliga medvetandet är i fokus, tillerkänns och får komma till uttryck. Vad är människan utan sitt medvetande? (Se gärna tidigare inlägg här: https://talbart.blog/2018/05/11/hur-kommer-vart-medvetande-till/
Nödvändigheten och behovet av samtal och samtalskultur, i synnerhet inom psykiatrin är stort, enligt min erfarenhet. Och alla som vill gå i samtalsterapi får inte gå för det finns för få psykologer – och den bristen finns i hela Sverige och pekades ut av Ing-Marie Wieselgren så sent som förra året, se länk till svd-artikel av Fredrik Mellgren, se här och nedan. Det finns numera även andra sätt att läka trauman, som EMDR, se länk nedan, och som Besser van der Kolk tar upp i sin bok ”The body keeps the score”( s. 248). Men allting börjar med ett möte, med samtalssessioner. Det behövs någon att ”confide in”, att våga börja nysta. Att det finns alternativ och kompletteringar är bra, men hjärtat för mig ligger i helandet med en annan människa, den terapeutiska alliansen. Någon som är empatisk och med sin empati låter mig ”bada i det ljuset”. Att jag blir ”emottagen” i det jag varit med om, med alla mina trauman – även dem som skett inom vården eller vården orsakat.
Regimer som låter dissidenter genomgå psykiatriska undersökningar och spärrar in människor på psykiatriska kliniker vet vad de gör. De berövar människor deras identitet genom att ta ifrån dem människorna i deras sammanhang och ta ifrån dem deras verklighetsförankring. De förs in i ett helt okänt system. På sikt, och det är det verkligt skrämmande, berövas de sitt sinnes agens och bryts ner. Syftet är att få fogliga medborgare. Dissidenters och aktivisters ”brott” är oftast enbart att de utnyttjat den mänskliga rättighet som heter yttrandefrihet men som går stick i stäv med vissa regimers styrelseskick. Man tillåts inte uttrycka sitt hjärtas mening, stå för sina värderingar och visa solidaritet med andra människor. Gör man det så är repressalierna fasansfulla, (så kallad ”punitive psychiatry”) skulle jag vilja säga mot bakgrund av mina erfarenheter inom just psykiatrin. I ett av de ”worst case- scenarios” kommer man ut som det som brukar benämnas som ”grönsak”.
Jag är tacksam för att jag lever i en demokrati som inte tvekar att lyfta vikten av yttrandefrihet, gång på gång. (Vi bör dock hålla i minnet att som ”grönsak” är det svårt att föra sin talan även om det skulle finnas yttrandefrihet). Och där, gällande yttrandefrihet, har Sverige en tradition som förpliktigar att även främja den i länder med vad som kan ses som förkastliga styrelseskick, (odemokratiska eller skendemokratier). Det är inte fel för ett land, som Sverige, att ha ideal, (precis som vi människor som individer och det är ju vi som utgör nationen) och försöka leva upp till dem. Jag hoppas att ordet solidaritet får tillbaka något av sin kraft, och inte bara blir ett honnörsord som ekar tomt ju djupare in på 2000-talet vi kommer.
Medan jag skriver detta slår det mig att demokrati innebär att kunna se sina meningmotståndare i ögonen, att sakligt kunna möta dem och diskutera. Inte göra sig av med dem eller gömma undan dem, inte droga ned dem med neuroleptika så att sinnet blir töcknigt och blicken flackande. Kroppen underdånig, med försämrad motorik och utan sin vanliga resning. Allt för att försöka ta deras mänsklighet ifrån dem.
Det här inlägget föddes efter att flera gånger ha sett en rubrik i nyhetsflödet som handlade om en rysk journalist, Julia tror jag hon heter, som protesterat mot kriget och skrivit om solidaritet med det ukrainska folket, om jag inte missminner mig. Hon fördes emellertid till psykiatrisk klinik och det stod i rubriken att ”Jag är stark”, (trots det som händer, ungefär). Och jag tror henne, men…
För hur länge?
Tvångsmedicineras du?
Julia, du måste ut därifrån!
Så går mina tankar:
Du måste ut därifrån.
Men hur möjliggörs det i Putins Ryssland?
Tyvärr hittar jag inte tillbaka till artikeln fast jag sett rubriken i flödet under närmare två veckors tid och därför kan jag inte ange källan. Men jag håller utkik.
Och det finns fler som behöver ut.
/Helena Maria
”Och det är fler som behöver ut ur ”punitive psychiatry”. Som väl är finns inte den praktiken i Sverige.
Psykiatri och dissidenter – en fasansfull ”reform” och ”reglemente” som inte går ihop med mänskliga rättigheter och ett demokratiskt styrelseskick. Det är Orwells ”1984” och ”Grisfarmen” och Boyes ”Kallocain” i en skräckfylld blandning.” Ändå övergår psykiatrin allt det tänkbara; helheten som blir större än delarna, eller som jag tror är den korrekta versionen; att helheten är större än summan av delarna, se här. Bild: Helena Maria.
Elisabeth Punzi. 2014. ”These are the things I may never learn from books”. Clinical psychology students experiences of their development of practical wisdom.Multidisciplinary Perspectives, 16 205, Årg. 3, s. 347-360. Publicerad online 2015.
Ibland får vi en glimt av det som ligger latent i oss själva och i andra. Bild: Helena Maria
”Våra gåvor är latenta tills de tvingas fram av det vi går igenom. Stor kärlek och stort lidande är det som väcker oss, säger han. Vi behöver varandra för att kunna ta fram våra gåvor, ingen kan klara av allt själv. ”
(Mark Nepo intervjuad av Alexandra Jerselius)
Källa:
Alexandra Jerselius (intervju) & Sofie Ekholm (text). ”Våra gåvor är latenta tills de tvingas fram av det vi går igenom.” livsenergi.se
”En enkel till Indien” är en debutroman delvis baserad på journalisten och författaren Cassandra Brunstedts egna erfarenheter. Den är uppdelad i tre akter: ”Drömmen”, ”Hemligheten” och ”Förändringen”. Romanens huvudperson är Ella Frank. Hon jobbar som moderedaktör på Dagbladet och tempot är högt. När ägarna köper rättigheterna till LaVie Scandinavia, det världsberömda modemagasinet, vill de att Ella Frank blir dess chefredaktör och lanserar tidningen i Sverige. Men på en modevisning svimmar hon av utmattning och måste uppsöka läkare. Läkaren konstaterar att hennes system går på högvarv och ställer frågor om hennes livsstil och hur mycket hon arbetar. Han säger åt henne att om hon vill hålla hela arbetslivet ut måste hon prioritera sin hälsa. Och betonar att unga ambitiösa kvinnor är en riskgrupp i sig. Han sjukskriver henne i två veckor.
På väg ut från läkarbesöket får hon ett mejl om att hon blivit nominerad till årets journalist. Hon får också priset, men på tillställningen möter hon inte bara gratulationer utan också avundsjuka och något som liknar mobbning.
Pressen med LaVie blir för stor och hälsan undermineras ytterligare både fysiskt och psykiskt, och det slutar med att Ella säger upp sig. Hennes bästa vän Shirin som också är journalist ringer och berättar att hon köpt in ett reportage om ett yoga ashram, Rishikeshi, i Indien och menar att det stället kunde vara något för Ella som börjat dricka för mycket vin och tillbringa alltmer tid i tevesoffan. Komma bort från allt och hitta sig själv. När pappan kommer in till Stockholm en dag på en snabbvisit prövar Ella idén på honom. Pappan bejakar idén och det stärker Ella i hennes övertygelse att ashramet kan vara något för henne. Hon bokar biljett utan att rådgöra med sin make Erik. De två har föga umgänge eftersom så mycket i deras liv kretsar kring deras respektive arbeten. Och jag läser mellan raderna att Ellas pappa ser Indien också som ett sätt för Ella att komma på avstånd från Erik och få upp ögonen för att deras relation kanske inte är så bra som den ger sken av att vara.
Pappan dör och det är nära ögat att Ella inte kommer i väg till Indien. Men hennes farföräldrar manar på henne och understryker att det var vad hennes pappa skulle vilja.
Första delen av boken är kanske något för summarisk för min del. Jag skulle vilja veta mer om Ella och hennes närmaste. Samtidigt tycks Shirin vara en slags motor för Ella, hon är pådrivande och ger råd, försöker stötta henne under jobbkaoset och sorgen. (Kommer att tänka på teveserien ”Moa och Dilan.) Dialogen mellan Shirin och Ella löper som en röd tråd genom boken. Shirin är nästan som Ellas alter ego. Men som läsare förstår man att situationen också kan vara det omvända: Att det är Ella som ger råd och stöttar Shirin. Och jag tänker att i en uppföljare av ”En enkel till Indien” kanske man får se mer prov på det…
Så landar Ella i Indien, närmare bestämt på ashramet. Och det som jag gillar så mycket med boken är att de visdomsbeläringar som meditationsläraren i form av karaktären Amit ”levererar” kommer så naturligt i den kontext som Cassandra Brunstedt målar upp. De gör sig mycket bättre i en naturlig miljö, i ett samtal mellan två människor eller under undervisningen i shalan, (yoga- och meditationssalen) än på sidorna i en självhjälpsbok, enligt mitt sätt att se. Här har Brunstedt verkligen lyckats. Jag tänkte medan jag läste e-boksversionen ”att den här kommer jag att köpa i pocket och sticka ner i bakfickan eller väskan och läsa avsnitt ur under ”perioder” då jag behöver mer av ”reinforcement” av visdomsord än annars”. I alla fall nöta ut den tills någon annan bok tar dess plats.
Vad sägs om det fyra lagarna enligt gammal hinduisk spirituell lära som Ravi, yogamästaren på ”Bliss Ashram”, lever efter och delar med sig av till eleverna?
”De som dyker upp är alltid den rätta.
Det som händer är alltid det enda som kunde ha hänt.
Allt börjar alltid vid precis rätt tidpunkt.
När något tar slut, tar det slut”. (s. 290-291)
Enkelt? Kanske allt för enkelt för några? Men ibland behövs det enkla, inte en massa grubblerier eller bryderi. I alla fall inte när det psykiska måendet inte är på topp. Och för att dra till med en plattityd: Ibland har det till synes enkla ett oanat djup.
Eller scenen när Ella och Amit dricker te och talar om yoga?
Amit säger till Ella att det inte handlar om antalet pass i veckan, och Ella undrar vad det handlar om då? Och Amit förklarar bland annat att det handlar om själens och kroppens behov och att våra behov kan se väldigt olika ut i olika perioder av livet.
Att en kärlekshistoria också hinner utspela sig mellan Ella och Amrit förtar inte heller läsningen, tvärtom. Sexuella relationer är dessutom förbjudna på ashramet där det råder strikt avhållsamhet, vilket komplicerar. Utflykten de gör till ett vattenfall påminner mig om E. M Forsters bok ”En färd till Indien”, (1924) som utspelar sig under 1920-talet när Indiens självständighetsrörelse höll på att växa sig allt starkare i inflytande gentemot den brittiska kolonialmakten. Också där gjordes en utflykt men med helt andra förutsättningar, (se här).
Egentligen får jag som läsare inte reda på om relationen mellan Amit och Ella landar i en kärlekshistoria eller inte. Den kan lika gärna mynna ut i en vänskapsrelation eller dö ut. Och det är inte det som är det viktiga utan själva gestaltningen av förälskelsen i förälskelsen som Ella till en början upplever, men som hon sedan identifierar som kärlek när hon väl börjar bearbeta sorgen efter sin pappa och inser att hon vill återvända till sin barndoms Lyckliga gatan – platsen som var lyckan innan föräldrarna skiljde sig och hon och syskonen flyttade med sin mamma från äppleträden och släktens musteri till Bromma. Jag undrar lite över övertydligheten i plats- och gatunamn, men det är ju trots allt en feel-good roman så det är väl i sin ordning, resonerar jag.
I en ”tid av lovescams, (kärleksbedrägerier på nätet) känns det uppfriskande att läsa en historia som utspelar sig mot en tydlig fond, och där var och en får tänka över sina känslor och ta ansvar för dem. Både Amit och Ella tvingas släppa sina känslor på grund av omständigheterna, och att de helt enkelt inte var redo. Vad som händer sedan avslöjar jag inte!
Läs gärna föregående inlägg där Cassandra Brunstedt intervjuas i Holy Crap-podden av Mathilda Ritzén, se här: https://talbart.blog/2022/07/24/ett-samtal-kring-romanen-en-enkel-till-indien/?preview_id=11977&preview_nonce=16147ed459&preview=true. I samma podd förs också ett lågmält och fint samtal om spiritualitet enligt Holy crap- grundarna Mathilda Ritzéns och Amanda Miklins uppfattning, (vilket de betonar), och hur man kan leva nära sin själ, vara medveten och sätta kärleksfulla gränser så man kan hitta tillbaka till sig själv, se här:
TALBART 