Reflektion över ålderns betydelse i Jenny Erpenbecks roman Gå Gick Gått” (– eller ”Var går en människa som inte vet vart hon ska ta vägen?)
Min frågeställning är om huvudpersonens ålder har en strategisk betydelse i Erpenbecks ”Gå gick gått”? (2017) Detta på grund av att huvudpersonen Richard, emeriterad professor i antikens historia, har ett perspektiv som sträcker sig över andra världskriget, bildandet av republiken DDR, EU:s bildande och murens fall. Bara genom denna korta inblick vill jag hävda att valet av ålder är strategiskt.
Richards ålder sätter också honom i en bestämd relation till flyktingarna som alla är yngre. Dels som mentor, dels tvärtom, de yngre blir hans lärare: lär honom om de nya förhållandena i en globaliserad värld. (Erpenbeck:2017:226-23, 267-272)
Ålder, erfarenhet och status spelar också in berättarens påstående att: ”Richard vet att han hör till de få människor här i världen som kan välja vilken verklighet de vill spela med i”. (ibid:261)
Att Richard är pensionerad innebär att han har tid. (ibid:9,61)
”Richard oroar sig för att han ska vakna upp en dag och att huvudet då inte fungerar: ”Hans huvud fungerar hursomhelst fortfarande som vanligt. Vad ska han ta sig till med huvudet nu? Med tankarna som bara fortsätta tänka i hans huvud”? (ibid:11)
Tid är en gemensam nämnare för Richard och flyktingarna – förhållandet mellan dem och Richard är den väsentliga aspekten av romanen (ibid:96,120-121, 181, 248-260)
En deltagare påpekade i ett svar i Forumdiskussionen att romanen inte har en röd tråd, i jämförelse med exempelvis ”Katedralen vid havet”. Men det finns en slags gåtfullhet i Richards betraktande av sjön utanför hans fönster, och den man som drunknat. Han ser sjön från sitt skrivbord. (ibid:9,17) Mannen och sjön återkommer nästan som ett omkväde i boken och det får mig att associera till det undermedvetna och att ha gått vilse, ”drunknat”. (Eom:2014)
Tolkningsmöjligheterna är flera. Att det är sig själv han ser; att han speglar sig i mannen. Kanske han gjort ett självmordsförsök, men blivit räddad. Samtidigt en levande och en död”. (Erpenbeck:2017:199) Kanske ligger gåtans lösning i en mening som denna.
Sjön introduceras redan på första sidan. (ibid:9). På sidan tre introduceras mannen som drunknat. (ibid:11) Richards tankar vandrar ofta till sjön och den drunknade. ( s. 12, 17–18, 28, 49, 17, 39, 281, 73,99, 167, 177,194, 325, 326, 328) (Jämför med Tristans trauma, ibid:83)
Isak Winkel Holm skriver” att ”känsla och förnimmelse hänger ihop”: (Winkel Holm: 2017:274–275) Han fortsätter med att beskriva hur vi brukar ”föreställa oss känsla som ett inre tillstånd och inte som ett sätt att orientera sig i den yttre världen” och hänvisar till Ratcliffe. (ibid:275)
Richard låter sig vägledas av sina känslor och förnimmelser, och det ganska omedvetet. Men vi får inte komma i direktkontakt med Richards känslor och förnimmelser; de silas genom berättarperspektivet. Mycket som kommer upp i hans medvetandeström är projektioner, minnen. Minnen är en mångfald av tillknutna uttryck och känslor, enligt Rosendahl Thomsen. (Rosendahl Thomsen: 2017:311) Minnen kan också vara traumatiska, och nostalgiska. (ibid). Nostalgiska minnen handlar ofta om en tid som flytt, ”men som lever vidare i en persons medvetande och färgar upplevelsen av nutiden. (ibid) Och där sammanfaller resonemanget med Winkel Holms, som också skriver om hur känslor kan färga. (ibid:275)
På bryggan vid sjön, under festen, kan Richard äntligen börja ”famna igen” under ett öppenhjärtigt samtal med sina vänner, nya som gamla:
– Den gången tror jag, säger Richard, fick jag klart för mig att det som jag står ut med är bara ytan av allt det som jag inte står ut med.[1]
– Som på havet? Frågar Khalil.
– Ja, i princip som på havet. (Erpenbeck:2015:333 )
”Richard har kommit ut från sin själs mörkaste vrå”. (ibid:201)
Kopplingen mellan sjön och Medelhavet är betydelsebärande, såväl som kopplingen mellan Medelhavet och Tredje riket.[2] (ibid: 263, 32,198–199, 77-78)
/Helena Maria
Referenser:
Eom, M-Y: Water: A Symbol of Potential. 2014. I Symbols and Sandplay Therapy 2014;5(1):30-35 http://dx.doi.org/10.12964/jsst.130015)
http://www.e-jsst.org/upload/jsst-5-30.pdf 2019-08-17 (hämtat 15:52 )
Erpenbeck:J. 2017. Gå gick gått. Stockholm. Albert Bonniers förlag.
Rosendahl Thomsen, Mads. Minne. I: Lasse Horne Kjaeldgaard, Lis Moller, Dan Ringgaard, Lilian Munk Rösing, Peter Simonsen & Mads Rosendahl Thomsen (red.), Litteratur – Introduktion till teori och analys. Lund: Studentlitteratur. Uppl. 1:2.
Winkel Holm, I. 2017. Förnimmelse. I: Lasse Horne Kjaeldgaard, Lis Moller, Dan Ringgaard, Lilian Munk Rösing, Peter Simonsen & Mads Rosendahl Thomsen (red.), Litteratur – Introduktion till teori och analys. Lund: Studentlitteratur. Uppl. 1:2.
Vatten som symbol http://www.e-jsst.org/upload/jsst-5-30.pdf hämtat 15:52 2019-08-17
Journal of Symbols & Sandplay Therapy 30 http://e-jsst.org/ INTRODUCTION
http://dx.doi.org/10.12964/jsst.130015))
[1] Väldigt mycket är centrerat kring gränser och yta; gräns är också en slags yta. (ibid: 83, 248,187, 251, 260)
[2] Skulle somliga spår bara upphöra? (ibid: 325) [ ] ty där finns, om man så vill, ingenstans en strand. (ibid:326) Stranden blir möjlig när deras liv flätas samman och en djupare förståelse för varandra blir möjlig. (ibid:333)
TALBART 