Kategori: Okategoriserade

/Helena Maria

Anthony Ray Hinton upplevde förälskelsens dynamik, men när han väl stod utanför fängelset var de som bortblåsta. Inte ens fem minuter med George Clooney gav någonting. Ingenting kunde kompensera de trettio år då Anthony Ray Hinton satt oskyldigt dömd i trettio år på ”deathrow” i Alabama. Att ens tala om hans mamma och förlusten av henne känns makabert i sammanhanget. Hon dog innan Anthony Ray Hinton blev fri, men hon trodde oupphörligt, obönhörligt och förtrutet på honom. Hon visste lika säkert som sin son att han var oskyldig.

Anthony Ray Hintons bok ”The Sun Does Shine” är en veritabel ”bomb ” av fakta, insikter och verklighet som tar sig innanför huden på en. Statistiskt sett, berättar Anthony Ray Hinton, är en av tio på ”deathrow” oskyldigt dömd. Han uppmanar oss att läsa igenom deras namn, alla de han sett föras i väg för att mördas av dem som tjänstgör i fängelset. Folk som du och jag. Folk som Anthony Ray Hinton ändå förstår och ber för. Han har ett stort hjärta. Men det innebär också att han är kritisk: en skoningslös kritiker och försvarare av människovärde och mänskliga rättigheter.

Läs igenom namnen på dem på ”deathrow” uppmanar han och påminner om att var och en av dem har en familj, en livsberättelse, en story med val som ledde till händelser som ledde till ett liv levt i en bur.

Han uppmanar:

”Read their names. Do you know who are wrongfully convicted? Who are innocent?

Read their names. My name was once on this list. Just another name on a long list of of name. Just another person deemed inredeemable.

The worst kind of cold-blooded killer who ever walked this earth. Only it wasn’t true. Read these names. Know their stories. Can we judge who deserves to live and who deserves to die?”

I have to make a reminder here that I have listened to the soundbook and if I have gotten the transcription wrong with punctuation et cetera I apologize for this.

”Can we judge who deserves to live and who deserves to die? Do we have that right? And do we gave that right when we know that we often are wrong? If one out of every tenth plane crushed we would stop all planes until we figured out what was broken”.

/Helena Maria

Källor, tips och länkar:

Behövs de barnpsykiatriska diagnoserna frågade sig professor Pia Risholm Mothander, 2005, i Mellanrummet. Tidskrift om barn- och ungdoms

”Vägen till att stödja barnet går genom dem som tar hand om det. Att hjälpa föräldrar är att indirekt stödja deras barn. Det som kan vara problematiskt är emellertid att barns utveckling sker i ett annat tidsperspektiv än vuxnas. När föräldrar har stora problem kan inte små barn vänta på att föräldrarna vågar eller orkar se på vilket sätt barnen påverkas negativt av en problematisk familjesituation”.

Så fort jag kom innanför dörren förstod jag att mamma var ute. Annars skulle jag redan ha mötts av ljuden från teven. Nu var den avstäng. I köket var allt undanplockat så när som på en halvt urdrucken kopp med te från morgonen. Klockan var närmare tio.  Det var dumt att jag inte hade ringt från min bästis och sagt att jag ändrat mig i fråga om att sova över. Jag hade tagit för givet att mamma skulle vara hemma.

Oron började krypa i mig efter några minuter. Jag kunde alltid gå och se om hennes bil stod kvar på parkeringen. Ibland åkte vi och storhandlade i sista minuten på någon stormarknad. Jag drog på mig ytterkläderna igen och tog hissen ner. Jag sprang ner till parkeringen. Parkeringsrutan gapade tom. Jag strök omkring därnere ett bra tag med bankande hjärta. Jag dröjde kvar därnere, gick fram och tillbaka för att hålla värmen. Jag var säker på att hon snart skulle vara tillbaka.

Till slut känner jag mig tvungen att dra mig därifrån. När jag går förbi lekplatsen får jag syn på gungorna och sätter mig i en av dem. När jag lämnade över mig åt rytmen och vinden i gungan glömde jag bort min värsta oro. Stilla betraktade jag hur det började mörkna omkring mig.

 Ett gäng 11-12 åringar lastade med chips och stora coca-cola flaskor kom gående. De var från samma område som jag.

– Vad gör du här? Sa de. Är du lika knäpp som din mor? Hon ligger för fan och sover i sin bil nu igen nere vid Statoil macken- Hon är ett vrak sa han. Ett skeppat vrak. Så skrattade han.

Din mor är ett vrak. Det var längesedan jag hörde de orden nu. Nej, hon är inte ett vrak, tänkte jag.  Jag såg henne ta oss ur den där snöstormen utan missöden. Ett vrak skulle inte vara i stånd till det.  Hon var en urkraft och gjorde det, en urkraft som till hörde en mäktig sorg.

Ett skeppat vrak, sa jag. Är du dum eller? Vad menar du?

– Det lät fint, sa han. Ett skepprat vrak.

Eller ett pepprat brak, föll en annan in.

Prat. Brak.

Jag började känna mig som Alice i Underlandet. Jag ville upp ur kaninhålet. Få fason på saker och ting igen. Jag gnuggade mig i ögonen.

– Ni ljuger, sa jag kavat. Ni är dänga. Ni tror att ni är kul.

– Gå själv ner till Statoilmacken, sa den ene av killarna. Jag hoppade ner från gungan.

 Jag tänkte att jag måste undersöka om de talade sanning.  I samma veva kom en äldre kille förbi och stannade till. Det klack till i mig. Jag kände igen honom.  Det var en av de sällsynta gånger när Maja och jag hade bråkat och jag inte ville gå hem. Min innersta önskan var att hon skulle komma springande efter mig och göra allt bra, men det inträffade inte.  Jag hade suttit i gungan timme efter timme. Jag grät. En gestalt hade omärkligt kommit fram till mig, och ställde sig framför gungan. Han lyfte mig upp mig och tog mig i sina armar och bär mig ända hem. Han vinglade till när han knappade in portkoden och slog upp porten. Han bar mig fram till hissdörren och ställde försiktigt ner mig.

Klarar du dig nu? hade han frågat med en mjuk röst som var som en smekning efter vindens härjningar i mitt ansikte på lekplatsen.

Jag nickade.

Sedan sa han att han måste gå. Jag hann aldrig säga tack.

Nu frågade han vad som händer.

”Ingenting”, svarade småkillarna. Sedan fnittrade en till och sa att min knasiga morsa sov i sin bil nere vid macken.

Han gav dem en blick, och visade med huvudet att vi skulle låta dem vara.

”Kom, jag följer med dig, sa han. Tillsammans gick vi ner mot macken.

Ganska hittade vi stället där mamma hade parkerat sin bil. Det var en bit bort från på mackens bortre långsida. Närmast macken var det gräsmatta och trädgårdsmöbler. Det såg lite trevlig ut.

– Jag lämnar dig här, sa killen.

– Tack, sa jag och riktade blicken mot honom. Jag fick syn på den tunna guldkedjan runt hans bara hals. I kedjan hängde ett stiliserat K. Han såg att min blick dröjde vid bokstaven och jag skyndade mig att säga att jag kom ihåg honom, att han hjälpt mig en gång förut.

– Jaså, sa han. Jag har småsyskon. Jag är van vid att ge en hand när det behövs. Han sa hej då och gick i väg.

Mitt hjärta svällde av tacksamhet när jag såg honom släntra iväg mot höghusen igen.  Det var som om han erbjudit sig själv åt mig, att jag fritt kunde tanka av hans värme, hans tysta stöd.  Det är så jag tolkade det i alla fall.  Det var något som var bra med höghusvärlden i alla fall. Jag var omsluten på ett annat sätt.

Dröjande gick jag fram mot bilen. Böjde mig fram och kisade genom rutan. Där var hon. Det var verkligen hon. Hon sov insvept i en filt i framsätet med kroppen böjd mot fönstret. Huvudet vilade mot hennes jacka som hon knycklat ihop till en liten boll. Så där hade jag aldrig sett mamma förut. Så hjälplös hon såg ut. Hon som skulle börja studera till något yrke som hade med vård och omsorg om andra att göra. Jag försökte envist blinka bort en tår. Men jag kunde inte hålla undan för gråten. Jag hade varit rädd.

Mamma öppnade långsamt ögonen och vaknade till liv som hon anat min närvaro. Efter att ha samlat ihop sig någon minut öppnade hon bildörren och sträckte sig mot mig. Sedan tog jag ett steg tillbaka från henne. Innan tårarna ens hunnit torka på mina kinder blev jag med ens arg och skrek till henne:

Vad håller du på med? Fattar du inte att alla tycker att jag har en knasig morsa? Ingen, ingen hör du det, går och lägger sig och sover i sin bil om den inte är helt knas?  Ett vrak!

 Det sista bara kom. Jag flämtade till. Det var inte meningen. Jag ville ta tillbaka ordet. Hitta ett sätt att stoppa det tillbaka in i munnen och tugga i det itu tills det bara var slamsor som jag kunde spotta ut på någon avskrädeshög.

Mamma såg sårad, vek och ledsen ut. Benen vek sig under mig. Jag tog tag i bildörren.

– Hur är det fatt?

Mamm lade sin hand på mitt huvud och rufsade till mig.

Förlåt, sa jag. Kan vi inte gå hem nu?

Hon böjde sig in över förarsätet och rafsade åt sig sin handväska som hon hade på golvet framför det tomma sätet. Hon smällde igen bildörren och låste.

– Ska vi inte ta bilen?

– Nej, jag behöver lite frisk luft känner jag. Hon såg för ett ögonblick upp mot stjärnhimlen, och tog mig sedan i handen och vi började promenera hemåt. Vi passerade parkeringen och gungorna.

Jag förstår att du blev orolig, sa mamma. Jag vet att det är lite drastiskt att sova i bilen.  Men jag har lite svårt för att förklara det.

– Drastiskt? Det är helsjukt. Ingen annan mamma gör så.

Hon nonchade mig och började istället förklara:

Karsten ringde och sa att du bara försvunnit, att han trodde att du var på väg hem. Bara så jag visste. Och han gormade något om att det var sista gången. Jag blev alldeles lamslagen, jag hörde inte vad han sa, bara att du var försvunnen. Hon tystnade och drog en hand genom håret.

Ja, och sedan, jag blev orolig för du kom ju inte den tid jag hade beräknat att du skulle komma. Jag var nere vid Centralen och så där. Körde omkring.  Så blev det som det blev, Ardine. Hon tog tag i mina axlar: Du måste förstå att jag blev orolig. Flickor i din ålder, det kan hända så mycket. Så parkerade jag vid macken. Hade väl tänkt köpa något att äta. Sedan måste jag ha somnat. Hon tystnade en stund, fortsatte sedan:

– Jag tror att det började en fredag när grannarna hade fest.  Det var varmt, kvavt rentav och jag gick ut och satte mig på balkongen. Men inte heller där kunde jag vara ifred. De hade så klart balkongdörren öppen så det kunde kvitta. Så gick jag ner till bilen. Kom på att jag bara kunde köra iväg någonstans. Och så blev det att jag började sova i bilen. När du var borta.

Jag släppte hennes hand. Låste fast fötterna i marken. Hon log ett milt leende, men jag besvarade det inte. Såg henne gå vidare med trötta steg. Avståndet mellan oss utökades med en jämn ”lunk”. Jag sprang tigande i fatt. Gick bredvid henne med händerna i fickorna och blicken riktad ner i marken. Jag var rädd. Rädd för mig själv. Jag hatade henne för att hon gick och la sig i bilen för att sova. För att hon skämde ut mig. Men bortsett från det älskade jag nog henne mest av allt.

/Helena Maria

”Likheten mellan löpning och skrivande är slående. När det fungerar som bäst glömmer man bort att andas. Men det är heller inte vad det handlar om. Utan att fortsätta, oavsett vad. Även om näsan och hjärtat blöder. Att ta löpningen på allvar är att ge sig ut i snön, varenda dag. 35 grader eller hällregn. Löpningen kräver något av dig. Eller om du vill – erbjuder dig en möjlighet. Att resa dig över din egen situation”.

(Lukas Ernryd, 2020:77)

”Mina ord är en klen tröst, jag vet. Jag bara hoppas att vi tar igenom oss det här tillsammans. Och att vändningen är inom räckhåll. Jag vet i alla fall att jag kommer att känna tacksamhet när allt blir som vanligt igen. Att jag kan gå på den där stand up-showen med Anders. Få ha ett riktigt idiotsamtal med honom på vägen dit. Sen sitta med en öl och skratta åt korkade skämt från komiker vi tycker om.

Det kommer att hända. Vi ska bara stå ut lite till. Ljuset kommer att besegra mörkret.

Det är vad påsken handlar om”.

(Lukas Ernryd, 2020:205)

Källa:

Lukas Ernryd. 2020. Lukas Ernryd. Utvalda krönikor 2016-2020. Tryck: Mixi Print AB, Olofström.

”Ref

”Det som får dig att ta ett steg är din dröm

var inte feg och tro på din dröm,

för när tiden står still och hårda tider slår till

och när du står helt själv finns dina drömmar intill,

finns dina drömmar intill

jag har sett folk tappa grepp, när de bränt sina skepp,

okej, sanningen e ingenting kommer lätt,

men en dröm e ett sätt att mildra smärta och sår,

för den bor hos dig precis var du än går

så tro på din dröm, den e stor, din dröm,

tro på din dröm, du gror på din dröm,

den e stor din dröm, du bor i din dröm”

(Petter Alexis Askergren)

Källa:

Petter Alexis Askergren. 2013. 16 rader. Brombergs.

”…och åtminstone en gång om dagen, ofta när han kom långt ut bland öarna, bort från den täta bebyggelsen, så kunde han gå genom en skog, på väg till ett hus som vette mot havet, och en insikt kom till honom med en ursinnig, nästan förtvivlad kraft: Han kände att han hörde hemma där. Att han skulle vara där. De djupblå vattnen, de vitnande bryggorna, den torra barrskog, det var så bekant på ett nästan intuitivt sätt att han kände att han måste bott här i ett annat liv”. (s. 124, ur ”Malma station” av Alex Schulman, Albert Bonniers förlag, 2022)

Jag minns när jag blev utkörd ur rökrummet en natt på psykiatriska kliniken, där jag var inskriven, när jag vaknat och dristat mig dit för att ta en cigarett.  Sköterskan skällde på mig, och sa att det var absolut förbjudet att vara uppe och röka på natten; det var förbjudet att vara uppe överhuvudtaget. Det slutade med att jag smulade sönder cigaretterna i toalettstolen och spolade. Då fanns det ingen möjlighet att ens fundera på att gå upp och röka .

/Helena Maria

Som fixpunker för det kollektiva minnet har jag valt staden Barcelona och kyrkan Santa Maria del Mar.

Barcelona har en speciell dragningskraft på människor för det är staden där man kan bli fri man. Att vara fri var väsentligt i en tid då feodalherrar härskade och genom sina olika rättigheter – och nycker – kunde föröda människors liv. Det är i stora drag vad som händer Bernat, en av huvudpersonerna.

På hans bröllop dyker Llorenc de Bellera och hans följe upp och de Bellera kräver sin rätt till intestia (se sid. 9, 16). Allt detta har Bernats pappa berättat om innan han dog – vilket skedde innan romanen tar sin början.

När de Bellera utnyttjat sin rättighet är Francesca, totalt knäckt:

”Francesca gick omkring på gården som en vilsen själ. Hon utförde sina husliga sysslor, men hon gjorde det under absolut tystnad, och utstrålade en sorg som inom kort hade lagt sig över de mest avlägsna hörn av familjen Estanyols hem”. (s. 22)

Bernat hade drömt om att dela morgnarna med sin hustru, att de skulle luta sig ut genom fönstret om morgnarna som han hade gjort med sin far och förutspå vilket typ av dag som låg framför dem.  Det var så mycket som han skulle vilja dela med henne av arbetet, och så mycket som han skulle vilja berätta för henne om, nämligen allt det som han själv hade fått höra från sin fars läppar, och på så sätt från generation till generation. (s. 23)

De hade varit fria, att den bördiga jorden en gång varit allodial (historisk term (jord) egendom som besitts med fullt ägande- och arvsrätt) och tillhört familjen Estanyol. Nu hade de förvandlats till livegna och deras liv låg händerna på feodalherren.

Även kyrkans män hade fadern varnat för. Han hade sagt till Bernat att aldrig lita på dem som sa sig tjäna Gud. Och för att understryka det berättade han för sonen vad prästrockarna sa om dem som brukade jorden:

”- De säger att vi är åsnor, korkade och inte äger förmåga att förstå vad hövlighet är. De säger att vi är fasansfulla, gemena och avskyvärda, fräcka och okunniga. De säger att vi är grymma och motsträviga, att vi inte förtjänar någon värdighet eftersom vi inte kan uppskatta den och att vi bara kan förstå saker genom våld. De säger att…(s.25-26)

– Far, är vi allt det där? frågar då Bernat sin far och hans far replikerar med att ”allt det där är vad de vill göra dem till” (s. 26)

Bernat kan inte släppa det här med tron och påpekar att fadern ber varje dag och börjar säga ”och när mamma dog”. Fadern klipper av sonen och betonar att det är till Jungfru Maria han ber, och understryker att hon inte har något med klosterbröder och präster att göra. Att de tryggt kan fortsätta att tro på Jungfru Maria.

Francesca föder en son och det är tydligt att Bernat och inte de Bellera är fadern för sonen bär, precis som sin far och många i släkten, ett födelsemärke vid sitt högra ögonbryn.

de Bellera kräver att Francesca och barnet ska lämna gården och komma till godset. De får en usel tillvaro där och Bernat förstår att hans son kommer att dö. För att förhindra det stjäl han tillbaka sin son, och har ihjäl en smedlärling som försöker hindra honom.

Han tar sin tillflykt till en grotta uppe i bergen som hans far har visat honom. Hela tiden försäkrar han sin son Arnau ”Vi kommer att klara det här”.

När provianten var slut och vintern närmade sig övergav Bernat gömstället i Estanyolgrottan och begav sig mot Barcelona. När han ser staden på avstånd säger han till barnet som ligger tryckt mot hans bröst:

– Titta Arnau, Barcelona. Där ska vi bli fria.

Sedan han lämnat grottan hade han inte tänkt på något annat än Barcelona, alla trälars hopp. Han hade hört folket prata om staden när han utförde olika slags jobb på de Belleras gods. Som läsare förstår jag att han var uppväxt med drömmen om frihet, närhelst trälarna var ensamma och fick chansen att prata med varandra berättade de historier om Barcelona, Barcelona var mer än en stad, det var själva symbolen för frihet och frihetslängtan: ”’Om man lyckas leva där ett år utan att herren får tag på en’, hade han hört, ’då blir man mantalsskriven där och man blir fri”’. (s. 40) ”Barcelona behövde arbetare, fria arbetare”, det var vad Bernat hade hört en gamling berätta. (s.41)

Bernat tar sig in i Barcelona med sin son och uppsöker sin syster som är gift med en hantverkare där. Utan att gå in på allt som händer, så blir Bernat och hans son fria men Bernat hinner inte njuta av friheten så länge.

Men innan Bernat dör så har Arnau och hans kamrat funnit kyrkan Santa Maria del Mar. För Arnau var det viktigt att hitta jungfruns kyrka för Bernat har sagt honom att moderlösa barn (vilket han uppgett till Arnau att han var) får en ny mamma av Gud och det är jungfru Maria. Så hans hela tillvaro går nu ut på att hitta hennes kyrka och därmed henne själv.

”Framför dem reste sig en mäktig och solid, stram, karg och slätputsad kyrka utan stora fönster och imponerande tjocka murar.” De ser också byggnadsställningar, att den inte är färdigbyggd.

En man som bär på en sten på ryggen, en bastaix, (se sid. 104), säger:

”Katedralen betalas av adeln och staden, men den här kyrkan som ska bli mer betydelsefull och vackrare än katedralen, betalas och byggs av folket.” (s.96)

 Mannen nämner jungfrun och han Arnau hör inte längre. Han har fått höra det han längtat efter att få höra: Inne i kyrkan finns hans jungfru. Det är till hennes ära kyrkan byggs.

– Skulle jag kunna få se henne? frågade Arnau den svettige mannen.

Arnau och hans vän får gå in i kyrkan. De träffar också prästen Angel. Sedan återkommer Arnau dit varje dag med sin vän. För Arnau är det sin mamma han pratar med när han ber och knäböjer framför altaret.

En dag träffar de också arkitekten till kyrkan, Berenguer de Montagut, som håller i bygget.

– Älskar du havets jungfru? frågade Berenguet.

Arnau och hans vän Joanet nickar.

Berenguet säger till Arnau att när kyrkan är färdigbyggd kommer den jungfrun som Arnau älskar så mycket att ha mer ljus än någon annan jungfru i hela världen. Han berättar också om bastaixernas brödraskap, det är det som har nyckeln till faderns kapell där jungfrun finns, och det är det som utövar tillsynen över jungfrun.

Som fixpunkt ett för det kollektiva minnet har jag valt Barcelona:

 Det är främst Bernat som representerar den här fixpunkten; det är han som hört alla historier om staden och som för sin son Arnau dit när han är helt liten.

 Den andra fixpunkten är kyrkan Santa Maria del Mar, kyrkan som byggs och betalas av folket (s.96) Den kyrkan är Arnaus, av olika skäl, se samtalet mellan far och son sid. 89-90. Bland annat för att Arnau blir bauxit och tas upp i deras brödraskap.

Mads Rosendahl Thomsen skriver att den franske sociologen Maurice Halbwachs införde begreppet kollektivt minne för att för att peka på att det finns minnen som lever sitt eget liv oberoende av individernas personliga minnen (s.316). Han påpekar att litterauren ständigt undersöker den grundläggande konflikten mellan det personliga och det kollektiva.

I Barcelona fallet är det relevant att ta upp det som Halbwachs framhävt enligt Rosendahl Thomsen att det kollektiva minnet av något förändras när de generationer som har upplevt något går bort och inte längre själva kan berätta om det förflutna. (ibid)

Edward S. Casey för ett intressant resonemang kring plats och identitet som är användbart på Arnau och hans djupa koppling till kyrkan, dess jungfru som han talar med och ber till som om hon verkligen vore hans mor.

Gällande andra fixpunkten finner jag Edward S. Caseys

artikel  ”At vaere på kanten av stedt – Moderne, antikke og postmoderne refleksioner” i boken ”Stedsvandringar” användbar.  Jag vill argumentera för att Santa Maria del Mar fungerar som ett ”stedt” för Arnau:

”[ ]der er flere af stedets hovedtraek, som bidrager til dets pålidelighet, f.eks. dets dybt orienterande virkekraft, livskraft, verksamma kraft, handlingskraft igennem hvilken stedet viser vej, hvor vi ellers ville have vaeret faret vild_ gått vilse; at det forsyner os med et sted at bo (derudaf udtrykket ”hjem-stedt”) (huvud)säte og at det fastholder den personlige och kollektive historie.”(2013:295)

Mest imponerande, fortsätter Edward S Casey är kanske att plats stedt ofta utgör basen grundlaget för den personliga identiteten. Så citerar han Gary Snyder i ”The Practice of the Wild” från 1990 som skriver att vår stedt är en del, av vad vi är”. (ibid)

Arnaus fasta punkt i Barcelona är Santa Maria del Mar. Arnau har inte den förbindelse till plats, till landsbygden, och ett (kollektivt) minne av att ha varit fria bönder som Bernat hade. Arnaus förbindelse med födelseplatsen blev abrupt avbruten i och med att mamman tvångskommenderades till godset och var tvungen att ta sitt spädbarn med sig. Sedan bodde han en tid med sin far i grottan.

Det är i kyrkan, i förbindelse med kyrkan som Arnau hittar sina betydelsefulla andra som fader Angel och bastaixerna, och han blir själv så småningom del av brödraskapet och blir del av deras kollektiva minnen. Men också stadens kollektiva minnen, exempelvis när slutstenen till kyrkan skulle hissas upp till Santa Marias absid (s. 110-113), krig, som i maj 1343 när stadens klockor ringde utan uppehåll och inifrån Santa Maria, med sina öppna murar, lyssnade Arnau bestört till dem (s. 277), pesten, (331-333), judeförföljelsen (s.339-341) och Santa Maria del Mars invigning 15 augusti 1384:

”I sällskap av sin familj, medan klockorna fortsatte ringa, gick Arnau in i Santa Maria. Folket som precis var på väg in stannade upp och släppte förbi honom. Det här bar Arnau Estanyols kyrka. Som bastaix hade han burit de första stenarna på sin rygg; som valutahandlare och havskonsul hade han gynnat den med stora donationer [ ] (s. 654)

 Februari 1373 hade en jordbävning som ödelade Barcelona, rivit ner kyrkans klocktorn och Arnau, december sex år senare hade en brand förstört mycket av kyrkan, och vid båda tillfällena bidrog han med mycket pengar,

Den tredje november 1383 sattes sista stenen i centralskeppet på plats, den närmast huvudporten som bar byggnadskommitténs emblem för att hedra alla de anonyma invånare som gjorde byggandet av kyrkan möjligt, skriver Falcones.  Arnau följer det hela med sin son och blir föranlåten att säga:

”– Det här är folkets kyrka min son. Många män har gett sitt liv för den och deras namn står inte inristade någonstans.

Då återvände Arnaus minne till pojken som bar stenar från det kungliga stenbrottet till Santa Maria. ”(s. 655)

Här sammanfaller det kollektiva minnet och det personliga. Och samtidigt förblir de män som burit sten till kyrkan just anonyma, upptagna i ett anonymt kollektiv, om inte de här männen ihågkoms av sina närmaste, att historien går vidare från far till barn exempelvis.  Mar är med och fyller i och intygar. (s.656)

Kyrkan Santa Maria del Mar finns kvar, likaså stadsdelen Ribero.  Falcones ”Katedralen vid havet” är en bestseller, och vad jag har förstått lockar kyrkan därmed många bokläsare till densamma. Man vill se kyrkan med egna ögon. I författarens efterord skriver Falcones bland annat att Santa Maria del Mar är en av världens vackraste kyrkor, att den är som en stor katalansk bondgård, och att ”Medelhavets ljus är dess främsta särskiljande element”. (663)

1966, anför han vidare, upptäcktes en romersk begravningsplats under Santa Maria och därefter är det många som i dag hävdar att de efter varandra följande Santa Maria-kyrkorna alltid har legat på samma plats, den ena byggnaden över den andra som han skriver.  Det är på den begravningsplatsen som man antar att Barcelonas skyddshelgon, Santa Eulalia, begravdes och vars kvarlevor fördes från Santa Maria till katedralen av kung Peter. (ibid)

Hur Barcelona står sig som ”frihetens stad” i det kollektiva minnet av i dag är svårare; kanske är det snarare så att Barcelona står för det upproriska, Katalonien vill ju bryta sig ur Spanien så att säga och vara ett eget land. Kanske hämtar man identitet och styrka ur det förflutna för att våga – och kunna – sticka upp?

Kanske återuppväcker romaner” som ”Katedralen vid havet” det kollektiva minnet, om det nu råkat slumra till vad det gäller Barcelona.  Ulf Eriksson, 2008, skriver att Barcelona just är spelplats i många fina litterära verk, exempelvis hos Carlos Ruiz Zafon.

Eriksson menar att Falcones romanbygge består av ett recept av historia-mysterium-kulturfernissa.  Ingredienser som pekar framåt mot Francotiden. Jag har läst Ruiz romaner och när Falcones beskriver exempelvis berget Montjuic (sid. 41) så för de tankarna till det beryktade Montjuicborgen och det beryktade fängelset som Ruiz Zafon beskriver.  (2001:419) Det är som jag läser de båda romanerna/epokerna, bitvis, parallellt.  1300-talets Barcelona ligger ”nedbäddat” i det Barcelona som Ruiz Zafon berättar om.

Enligt Mads Rosendahl Thomsen är historia och minne olika sätt att beskriva ett förhållande till det förflutna. Han påtalar att historisk kunskap p uppnås genom studier av källor i syfte att skaffa sig visshet om hur det förflutna utspelades sig (Falcones har använt sig av Peter den III:s krönika, men betonar att han inte följt den slaviskt, s.659) och man kommer att försöka närma sig sanningarna om vilka händelser som ägt rum. Han understryker att kollektiva minnen fungerar annorlunda och skapar fixpunkter som kanske inte berättar hela historien utan bildar fokus för minnet, på samma sätt som händelser vid en viss tidpunkt tycks väsentliga glider ur minnet eftersom de inte har samma betydelse för senare generationer, vilket jag har nämnt tidigare, men det tål att upprepas (s. 316)

Litteraturens bruk av minnen utvecklas hela tiden, framhåller Rosendahl Thomsen, också i takt med att nya medier förändrar vår tillgång till det förflutna, men centralt i denna process står förmågan att föra samman personliga och kollektiva minnen och att använda spänningen mellan medvetandets oförutsägbarhet och framspringande minnen och skriftens uttryckande av just dessa minnen. (s. 319) ( Inlägget egentligen en inlämningsuppgift för en distanskurs vid Umeå universitet)

/Helena Maria