På morgonen tänkte jag på Edla, eller närmare bestämt något Edla hade berättat . Hon hade sagt att det var verklig demokrati som var viktig: Att den måste följa på rösträtten. ”Real demokrati”, sa hon, ”innebär att få ett ord med i laget.” I går kväll hade Edla gjort det möjligt genom att låta mig läsa högt. Därmed förtjänade jag min plats i sällskapet. Men frågan var om studiecirkeln skulle få fortsätta?
(ur Vendelaprojektet)
”Vi lever i farliga tider, tider då stat och kommun får rätt till alltmer långtgående tvångsinsatser men samtidigt avsätter allt mindre resurser för att göra det de ska på ett människovärdigt sätt.Man tror det ska finnas ett samhälle på plats. Det måste finnas ett samhälle på plats.”
Det skriver Erik Helmerson i en ledare i Dagens Nyheter den 25-01-22. Han berättar om Jörgen som dog på sitt boende omgiven av vägglöss och skräp, reducerad till en ”sanitär olägenhet”. Erik Helmerson skriver utifrån att ha sett ett av ”Uppdrag Gransknings” program, som belyser sanhällets omsorgsbrist och den vanvård det leder till, och konstaterar bland annat att vi lever i ”farliga tider”.
”Vi lever i farliga tider då stat och kommun får rätt till alltmer långtgående tvångsinsatser men samtidigt avsätter allt mindre resurser för att göra det på ett människovärdigt sätt.”
Källa, tips och länkar:
https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-man-tror-att-det-ska-finnas-ett-samhalle-pa-plats/.
Jag läser en ledare i GP av Ann Sofie Hermansson som betonar att oavsett arbete gäller det sällan att slaviskt följa en ”manual”. I texten ger hon exempel på det utifrån den egna nuvarande arbetslivserfarenheten under rubriken ”Det är vi på golvet som vet hur man löser problemen.”
Ann Sofie Hermansson pekar på den okunskap och de tankefel som lätt uppstår eller blir resultatet av ett ointresse hos dem i toppen för dem på golvet.
”Jag menar att det är respektlöst att inte veta hur vardagen ser ut för oss i de samhällsbärande yrkena. Det skapar en banalisering av sysslorna och i förlängningen en banalisering av människorna som utför arbetet. Provocerande orättfärdig.”
Källa, tips och länkar:
Det kommer en dag i morgon också. Jag har skrivit i min tacksamhetsdagbok. Det är dags att komma till ro inför natten.
Tips och länkar:
https://www.dn.se/kultur/greta-schuldt-vi-maste-prata-mindre-om-psykisk-ohalsa/
[Hämtad: 25-01-12]
https://www.dn.se/kultur/roland-paulsen-psykisk-ohalsa-kan-bli-ett-sjalvforstarkande-narrativ/
[Hämtad: 25-01-23]
Seglivade vanföreställningar är som drakar som sinnet tampas med tills jag åter hittar rymden inom mig; rymden där de avslöjar sig själva – helst innan de växer sig för stora – och upplöses som när morgondimman börjar lätta och ljuset släpps fram över ängarna och havet.
Tips och länkar:
https://www.dn.se/kultur/greta-schuldt-vi-maste-prata-mindre-om-psykisk-ohalsa/
Jag mår inte så bra och har plockat bort en del ogenomtänkta och dåligt underbyggda inlägg som jag har svårt att värdera i nuläget.
Tips och länkar:
https://svjt.se/content/folkrattsbrott-i-svenska-domstolar-en-valdsam-utveckling
https://www.umu.se/nyheter/fredsforskaren-dzenan-sahovic-om-ukrainakriget_11725134/
To End the Israeli-Palestinian Conflict, Stop Focusing on Peace
https://www.ystadsallehanda.se/2025-01-02/europa-far-inte-overge-rumanien/
https://www.expressen.se/debatt/debatt-lat-nyarsklockan–bli-ett-lofte-om-fred/
[Hämtad: 25-01-06]
Havet ligger stilla, sköljer in mot kobbar och skär. Stararna och småfåglarna kvittrar under den låga himlen. Vi sträcker oss mot ett Gott Nytt År! Lämnar allt det gamla därhän; i vår Faders händer.
Jag bör nämna något om nazismen inom Göteborgs stift som pekats ut i förra inlägget. Det är Martin Lind i sin ”Kristendom och nazism” , från 1975, som skriver:
”Den sedan 1789 I Göteborg utkommande veckotidningen Göteborgs Stifts-Tidning tog under åren 1933-1945 klart ställning till den tyska nazismen. Detta kan främst utläsas av de i nästan varje nummer införda ledarartiklarna, men även av artiklar i övrigt, notiser och det selektiva urvalet av utlandsnyheter.” (s. 154)
Jag tänker inte uppehålla mig i alla teologiska och religiös-politiska spörsmål och turneringar av Bibelns ord som Martin Lind visar på utgör ett ”försvar” för tidningens beundran för och tillit naziledaren i Tyskland. (Något, onödigt att säga, som är omöjligt för en Kristusanhängare, för det är Kristus allena, och inget annat som gäller; lojaliteten till Gud och Hans Enfödde Son på korset.)
Martin Lind skriver att tidningen flitigt citerade Fuhrerns tal och dess uppmärksamhet fäst på hans påstådda fromhet ger vidare uttryck för förtroende för den tyske ledaren. (s. 154)
”Inställningen härvidlag ändrades icke vid Hitlers misslyckanden och stora militära förluster. Efter hans död och efter den tyska kapitulationen i Europa hävdar tidningen explicit att man icke ändrat åsikt och anger därtill endast en bibelhänvisning till 2 Sam. I, 25-27.” (s. 154)
Martin Lind framhåller att Göteborgs Stifts-Tidning under åren 1933-1945 intog en klart positiv hållning till nazismen, genom att bland annat bejaka den nazistiska folk-partikularistiska principen och ledarprincipen. (s. 155) Men helt kritiklöst skedde det inte enligt Martin Lind. Göteborgs Stifts-Tidning avvisade den biologiska grundade rasismen inom nazismen men också tendenser till avgudar (ras och blod). Men tidningen är mycket beskyddande när det kommer till Fuhrerns roll i den tyska kyrkoherden för den menar, enligt Lind, att Adolf Hitler vilseletts av dåliga rådgivare varför kritiken måste riktas till kyrkopolitiken i sig. (s. 155)
Källa, tips och länkar:
Martin Lind. 1975. Kristendom och nazism.
https://regeringen.se/pressmeddelanden/2025/05/regeringen-forstarker-arbete-mot-antisemitism/
(Hämtad: 25-08-15)
https://regeringen.se/pressmeddelanden/2025/06/regeringen-starker-arbetet-mot-rasism-mot-samer/
(Hämtad: 25-08-15)
https://regeringen.se/pressmeddelanden/2024/12/ny-handlingsplan-for-ett-samhalle-fritt-fran-rasism/
(Hämtad: 25-08-15)
Kristendomen började som en inomjudisk sekt, men efterhand hade de troende behov av att skilja ut sig från judendomen, enligt historikern Henrik Bachner, (se föregående inlägg). Särskilja sig på ett alltmer markerat och otäckt sätt; bland annat genom att så och plantera de första fröna till antisemitism i Mellanöstern. Det gjordes när det visade sig att den från början inomjudiska sekten inte fick respons för Jesus som Messias från merparten av den judiska befolkningen och därmed blev antagonistiskt inställda till sina tidigare trosfränder. Relationen mellan judar och kristna har inte varit okomplicerad genom tvåtusen år, c:a, inte minst för att kyrkan och vi kristna i vid mening, svek judarna under nazismens välde, en nazism som eldades på och hämtade bränsle från antisemitismen. Antisemitismen var dessutom mer eller mindre legio i Europa sedan slutet av 1800-talet, då ordet antisemitism, som för övrigt är ett nonsensord också ”myntades”, enligt Henrik Bachner.
Spåren av det judisk-kristna kulturarvet i Israel lever kvar. Betlehem, Jesus födelstad, är fortfarande något av en vallfartsort. Och Israel har under de senaste decennierna varit mötesplats för fredsarbete, arbete för mänskliga rättigheter och interreligiös dialog. Kyrkornas världsråd, Vatikanstaten med påven, Svenska kyrkan med flera har varit aktiva bland både palestinier och judar i Israel och i Gaza och med kyrkor och verksamheter för de kristna i området, som dock för en alltmer tynande tillvaro, enligt yle.fi, se nedan. Hoppas att det kan komma något gott ur det, så här i elfte timmen.
För jag tror många kristna, i likhet med mig, (jag har sökt mig tillbaka, tillbaka till tryggheten i barndomens rötter) undrar om det är möjligt att exempelvis Kyrkornas världsråd är med och försöker medla fram en fred? (Och internationella organisationer för interreligiös dialog) Går det att reducera frågan om varför kriget fortfarande pågår till brister i diplomatin?
Att ”diplomati” ändå spelar in visar den här meningen, skriven av författaren och journalisten Kurdo Baksi i Dagens Nyheter, 24-11-20:
Hade vi haft en Harald Edelstam i vår samtid hade Dawit Isaak antagligen varit en fri man för länge sedan.
Slutligen skänker jag en tanke åt juristerna Hersch Lauterpacht och Rafael Lemkin, som arbetade fram och drev på om formuleringarna om brott mot mänskligheten respektive folkmord och såg till att dessa skrevs in i den internationella juridiken. Tala till oss, vill jag säga. Tala in i vår tid.
Källa, tips och länkar:
William Egginton. 2011. In Defense of Religious Moderation. Columbia University Press.
https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1570253&ptid=
https://www.svenskakyrkan.se/svenska-kyrkan-i-israel-och-palestina
Frågor och svar om antisemitism
Hynek Pallas: Svartvit världsbild skapar förståelse för Hamas massaker
”Svart svan”.
Det behövs fler andliga ledare med intresse för fred och dialog.
https://www.expressen.se/kultur/nalin-baksi/trump-ar-galen-och-tidopartierna-tvekar/
[Hämtad: 25-05-27]
Jag tror att det är av oerhörd vikt att vi inte slutar tro på samtalet; att vi kan samtala med varandra. För ett ögonblick dröjer jag vid om jag kanske skulle skriva det goda samtalet istället, men gör det inte. Kan man verkligen bestämma sig i förväg om hur samtalet kommer att bli? Vill jag inte samtala förutsättningslöst? Vad definierar ett gott samtal? Det viktigaste är väl att man respekterar varandra? Att man erkänner varandras människovärde. Sedan finns det också vissa underförstådda regler som turtagning et cetera med i bilden. Och ett gott samtal känns väl? Att man känner sig väl till mods, att man fått något med sig? Någon slags ”färdkost” eller känsla av gemenskap eller ”mellanmänskligt möte”?
Det viktiga är att våga samtala. Ur det kommer oftast något gott. Kanske första försöket inte gick så bra, men det är bara att försöka igen. Ingen är en ”fullfjädrad” samtalare från födseln.
Enligt Nykterhetsrörelsen, (NBV), lyder definitionen av det ”goda samtalet” som nedan:
”Inom folkbildningsrörelsen brukar vi tala om ’det goda samtalet’ – ett samtal där alla är lika inkluderade. Det goda samtalet ger alla deltagare en chans att tala till punkt, och innebär att alla aktivt lyssnar på varandra. I det goda samtalet stressar man inte framåt utan lämnar utrymme för reflektion och ger därmed deltagarna en möjlighet att ändra ståndpunkt. Det goda samtalet är med andra ord vad som sker i en studiecirkel.”
Jag läste en rubrik i en kulturkrönika härförleden. Den löd ”Jag är konservativ – därför har jag gett upp om samtalet”. Författaren, vet jag, är också kristen och jag undrar: skulle Jesus ha gett upp att samtala med människor? Var det inte i själva verket så att Jesus vågade gå på stigar som ingen annan gått? Som vågade samtala med människor som ingen annan, som inte själv tillhörde denna grupp, ville eller vågade samtala med? Som talade till den tidens ”kastlösa” – ”kastlösa” som även finns i vår samtids samhällen fast vi har andra benämningar på dem som ”skuggpersoner”, (som lever i ”skuggsamhällen”), som lever i pereferin, ”beroendesjuka” och ”tiggare.” De organisationer som försöker hjälpa dem får inga medel längre av staten eller kommunen, det stryps till, till och med i medmänsklighetens led. Se länken till artikeln om Frihamnskyrkan i Göteborg.
Vilka förebilder har vi när det kommer till ”det goda samtalet” och främjande av dialog?
Källa, tips och länkar:
https://www.nbv.se/for-cirkelledare/Inspiration/det-goda-samtalet/
