Kategori: Okategoriserade

På Fattigvårds- och barnavårdskongressen i Stockholm 1928 var ett av förslagen från medicinalrådet Stenbeck att snarast bringa steriliseringsfrågan till sin lösning (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1928-11-06) Ordförande för Fattigvårds- och barnavårdsförbundet var landshövding Johan Widen, som också omvaldes.

I dokumentären ”De icke önskvärda-Rashygien I Sverige”, (2002), av Agneta Bèrnardzon, och som visades på SVT, berättar historikern Maija Runci att den första rashygieniska steriliseringen i Sverige utfördes 1906 och var då ett  av de första fallen i världen. 1934 får Sverige sin första steriliseringslag och studerar man den lagen ser man att den är lite diffus, påpekar Maija Runci i dokumentären. Hon säger att den i princip är frivillig, och man talar om samtycke samtidigt som man medger påtryckningar.  I Medicinalstyrelsens tillämpningsföreskrifter uttalas det enligt Runci att läkare, socialarbetare och så vidare ska utöva påtryckningar. Och moderspenning et cetera blir ”villkorat”. Som exempel kan också nämnas att man inte blev utskriven från anstalt om man inte gick med på att steriliseras först. Det är en form av utpressning, menar Runci. Och fast steriliseringarna är svårare och mer riskfyllda är det i främsta rummet kvinnor som ska steriliseras, understryker hon. Men hon visar på att hela familjen blir indragen i  processen om exempelvis en dotter blir steriliserad. Runci berättar nämligen att unga kvinnor dels tas från sina föräldrar, dels blir steriliserade och det stannar inte där: Föräldern blir också steriliserad. Och Runci sammanfattar det med att om en familjemedlem är föremål för social prövning eller social utredning eller ett annat sätt, så dras hela familjen in i den här processen och betraktas som ett socialt problem.

Vidare ansåg Medicinalstyrelsen att åldersgränsen 15 år inte var ett skäl, enligt speakerrösten. Det vill säga att även barn under femton år kunde steriliseras.

Runci berättar hur Medicinalstyrelsen runt 1939-1940 gick ut till ungdomsvårdsskolor och bad personalen att välja ut elever för sterilisering. Hon nämner Stetered utanför Göteborg  (se här och här) som ett exempel. Fram till 1939 hade där inte förekommit steriliseringar.  Men sedan 1939 utfördes massteriliseringar där varje år vid avgångsklassernas terminsslut.

Professorn i psykiatri, Viktor Wigert som också är med på kongressen, bemöter medicinalrådet; med en varning och jag citerar från tidningsartikeln från 1928:

”(…) varnade för att föreställningen, att man genom sterilisering skulle kunna ernå någon omedelbar minskning av nybyggnadsbehovet beträffande vårdanstalter.”

Dessförinnan tar artikeln upp borgarrådet Karlssons inlägg där han framhåller det goda resultat som uppnåtts i Stockholm med utackorderingar istället för anstaltsvård. I anslutning därtill redovisas landshövding Rodhes redogörelse för de goda resultat som uppnåtts med kontrollerad familjevård av psykiskt sjuka på Gotland, och han förordade utvidgning av de fria vårdformerna.

Medicinalrådet Stenbecks åsikt refereras sedan. Han hyste stora förhoppningar till familjevården, men trodde inte att den i någon större utsträckning skulle ersätta den slutna vården, enligt tidningsreferatet.  Och han ville, som redan redogjorts för, skynda på steriliseringslösningen.

För en kompletterande bild till ”Anstaltens epok” som forskaren Mikael Eivergård beskriver åren i Sverige mellan 1850-1960 (Eivergård:2012:22) se gärna forskaren och lektorn i socialt arbete, Nika Söderlunds forskningsrapport i Socionomen, här. Forskningsrapporten visar på hur det tidiga kuratorsarbetet ledde fram mot den psykiatriska öppenvård som finns i dag

Det togs också upp något på kongressen som får mig att associera till ”social dumpning” (se här) och det handlade om en diskussion på konferensen om Hemortsrätt, (min kursivering).

Enlig kammarrättsrådet Norrman medförde kravet på ett års ”vistelse” (min kursivering) i mantalsskrivningskommunen stora svårigheter:

”Det gäller framförallt att definiera begreppet ”vistelse”, då det inte kan tänkas att vederbörande inte fick lämna mantalsskrivningskommunen under årets lopp.”

Talaren kunde för sin del inte föreslå någon bättre lösning av hemortsrättens huvudproblem än den som redan finns, framhöll Norrman, det vill säga att hemortsrätten grundas på den faktiska mantalsskrivningen. Däremot efterlyste han reformer i lagstiftningens mer perifera delar:

”Därför bör alla krafter inriktas på att erhålla skyndsamma förutsättningar av mantalsskrivningsväsendet.”

Norrman föreslår att mantalsskrivningsväsendet  görs mereffektivt så att inte personer undgår att upptas i längderna i den utsträckning som råder. Kommunerna måste också se till att obehöriga personer utesluts från mantalsskrivningen i kommunerna, framför allt att personer som senast varit mantalsskrivna i kommunen blir mantalsskrivna på annat håll.

Det refereras i artikeln att en livlig diskussion uppstod. Bland annat rekommenderade kyrkoherde Ahlberg i Göteborg att uppehållsböcker skulle införas så att man kunde hålla reda på klientelet, (se betydelsen av ordet klientel här: https://www.saob.se/artikel/?unik=K_1101-0166.RKNS). Det är inte utsagt vilka som utgör ”klientelet” men ”lösdrivare” kanske, kanske människor som har svårt att ta hand om sig själva på grund av exempelvis psykisk sjukdom, alkoholism och så vidare som lever i en slags ambulerande ”utslagen” tillvaro i samhällets periferi. Men också luffare, resande eller romer kan vara några av de människor eller minoriteter som inryms i det förminskande begreppet – men jag vill reservera mig för att jag kan ha fel i mitt antagande eftersom jag ser med samtidens glasögon. (Se gärna under källor och tips Erika Perssons uppsats om romers kulturarv i Göteborg- en landskapsdimension)

Syssloman Andersson, Halmstad, påpekade under diskussionen att det kunde finnas personer som kunde vistas i en kommun i  åtta-tio år utan att bli mantalsskriven där.  Och menade att i en hel del fall tycks det bero på att man inte ville ha dem skrivna på orten.

”Om de sedan behöver fattigvård, är man inte sen att skicka räkningen till den kommun, där de, en gång i världen var mantalsskrivna.”

/Helena Maria

Källor och tips:

Fattigvårdskongressen om hemortsproblemet. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.  1928-11-06.

Youtubekanalen Gravvitner. De icke önskvärda-Rashygien I Sverige”, (2002), (se här) (Obs. Bör inte ses ensam)

Mikael Eivergård, Veronica Olofsson, Maria Wallström. 2012. På anstalt. Andra minnen av det moderna. Östersund. Jamtli förlag.

Nika Söderlund. 2022. Råd och dåd: Det tidiga kuratorsarbetet i svensk sinnessjukvård. Socionomens forskningssupplement nr 52, vt 2022. Tema: Socialt arbete inom hälso- och sjukvården – ett kunskapsfält i förändring.

Brigitte Ackerhans. Från skola för andesvaga till ett av landets största vårdhem. Mölndals-Posten. 2021-07-18.

Erika Persson. 2012. Romers kulturarv i Göteborg – en landskapsdimension. Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet. 2012:11.

Se gärna tidigare inlägg:

http://t-alb-art.com/2021/07/19/hur-institutioner-berovar-barn-a-l-l-a-barn-kanslomassig-kontakt-och-narhet/

http://t-alb-art.com/2021/07/28/blicken-som-observerade-och-det-rationella-ordnandet-i-de-sa-kallade-bildbara-sinnessloa-barnens-liv/

http://t-alb-art.com/2021/07/12/nagra-tankar-kring-romanen-av-ditt-liv-och-mitt/

http://t-alb-art.com/2021/08/17/bowlbys-anknytningsteori-kom-som-en-chock-for-foraldrar-som-tvingades-lamna-sina-barn-pa-vardhem/

http://t-alb-art.com/2021/08/07/kansliga-benamningar/

Professorn i psykiatri, Viktor Wigert framhåller under intervjun i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning  1936 att:

”Med allt detta är det inte sagt att de psykiska sjukdomarna i vår tid visa en tilltagande frekvens”.

Och han fortsätter med att säga att det är en populär uppfattning att den ökande hetsen i livsföringen innebär en större påfrestning på nervsystemet och formerar de psykiska sjukdomarna. Därefter tillfogar han att man får tänka på att det finns mycket som kompenserar denna ökade påfrestning.

”I alla händelser är det inte bevisat, att de psykiska sjukdomarna blivit talrikare till följd av förhållanden, under vilka vi leva. Men vi har lärt oss att bättre känna igen dem. Och därmed blivit bättre i stånd att angripa dem från vår sida.”

Den kommunala vården för sinnessjuka nämns. Där adderas ytterligare 5 miljoner till totalkostnaden.  Professor Wigert nämner också de intellektuellt funktionsnedsatta.

”Det finns cirka 16,000 sådana som vårdas på anstalt”.

”Sådana”- språket – demonstrativt pronomen- speglar hur den tiden såg på de så kallade ”sinnesslöa”.

Kapitalet som är nedlagda i anstalterna nämns också.  Och vad det gäller anstalterna framhåller professor Wigert att man kan se  det från en annan sida.

”Av de i vårt land år 1931 befintliga platser – undantaget epidemisjukhusen – var 40 procent förlagda till anstalter för psykiskt sjuka. Sedan dess har anstaltvårdplatser för psykiskt sjuka procentuellt stegrats.”

Wigert förklarar att av de i egentlig mening sinnessjuka är det många som inte vårdas på sjukhus. Han menar att det är ganska allmänt känt att det råder en platsbrist på sinnessjukhusen.

Det kan illustreras  sjukhuset med att Göteborg en ny betydande resurs, den psykiatriska kliniken vid Sahlgrenska sjukhuset. Den invigdes 1937 med 80 platser och ändå kunde man  inte täcka behovet av platser för psykiskt sjuka. 1938 tvingades Lillhagens sjukhus hyra in patienter i olika privata hem i landet. (Gösta Carlson, 1982:138)

Det är en ordentlig framställning som professor Wigert gör och syftet med den är,  underförstått,  att staten ska satsa mer på forskning vad det gäller den psykiska sjukdomar och öka anslagen till  den psykiatriska vården och det förebyggande arbetet.

För som det beskrevs i föregående inlägg av professor Wigert:

”Siffran innebär alltså att det finns 100, 000 människor som nu leva bland oss som under de närmsta tjugo åren undan för undan kommer att behöva sinnessjukvård”.

Det är alarmerande siffror som professor Wigert ger uttryck för, och jag undrar vilka slags ”chockvågor” eller oro som väcktes bland människorna i dåtidens Sverige som ganska nyligen genomlevt ”Den stora Depressionen” som började 1929 och stor arbetslöshet. Det var ”sortering” på gång. ”Eliminering”: Steriliseringarna var på tal. Redan 1928 hystes förhoppningar om att steriliseringarna skulle onödiggöra vidare anstaltsutbyggnad, (se kommande inlägg)

Förhoppningar som professor Wigert dock kunde bemöta genom att förklara att anstaltsutbyggnad krävdes för att möta behoven.

 2000-talet har också visat innebära ”stor psykisk ohälsa”, det vill säga att den ökat mycket bland unga människor, men även bland äldre. Men i motsats till 1930-talet finns det väldigt mycket kunskap kring psykisk ohälsa i dag, bland annat hos forskare, egenerfarna och deras berättelser och psykiatrin. ( Psykologi och psykoanalys motarbetades till viss del av psykiatrin och var inte ”allmängods”) Det finns anledning till hopp för den psykiska ohälsan bland barn och unga – och givetvis också äldres-  att det skulle gå att vända statistiken till nedåtgående kurvor istället för att den stiger.  Framför allt genom ett idog, genomtänkt och villigt förebyggande arbete. Dessutom talar epigenetiken sitt allt tydliga språk, se här: https://www.vetenskaphalsa.se/epigenetik-sa-paverkar-genernas-dirigenter-var-halsa/

Vad är Sveriges politiker beredda att satsa? För en del av svaren eller de vettiga förslagen på hur man kan få statistiken att vända neråt finns det människor som sitter på i dag. Bland annat en av grundarna till Suicide Zero, Alfred Skogberg, som intervjuas i Drivkraftens podcast av Malin Rosèn, författare och coach, (avsnitt 69, Våga tala om självmord, se här). Deras initierade samtal pekar på viktiga lösningar, som förbättrad skolhälsovård, skolpsykologer och så vidare. Det har hörts förut, men behöver sägas igen för skolhälsovården är ett område som försummats under alltför många år – vilket också påpekas i podden. Det är mycket väsentligt som blir sagt i podcasten från 7 januari, 2019.

I avsnitt 41, Anna Johansson – Föräldrar talar Malin Rosén med henne om vikten att föräldern/föräldrarna – de anhöriga -får hjälp och stöd samtidigt som sitt barn och inte lämnas ensamma med sina frågor, oro eller med risken att bli utbrända. Rosén och Johansson samtalar speciellt kring ätstörningar, se här https://poddtoppen.se/podcast/1104950653/drivkraftens-podcast/avsnitt-41-anna-johansson-foraldrar-mot-atstorningar

/Helena Maria

(se (här) inlägget om citatet av Siri Husvedt om ”en enda historia som hänger ihop...” för lite kontext)

”Många hyser stora förhoppningar till rasbiologiska åtgärder och förvisso är det riktigt att vi har medel (steriliseringslagarna, vilket jag förmodar det handlar om, se här) vår hand att i någon mån eliminera födelsen av mindre väl utrustade i arvsavseende”.

Det här svaret gav professorn i psykiatri, Viktor Wigert, till en medarbetare på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, stockholmsredaktionen år 1936 (publicerad 1936-11-17) Det var en stor intervju som i tidningen fick rubriken ”Den psykiska ohälsans stora samhällsproblem. Upplysning och profylax högst av nöden, tarva bättre resurser”.

Frågan från journalisten kommer efter en rejäl genomgång med mycket statistik, bland annat om kostnader av vård av psykiskt sjuka, driftskostnader et cetera. Professor Wigert uppskattar exempelvis att man utifrån kända siffror kan prognosticera att under de närmaste 20 åren kommer 100 000 människor att inskrivas in på sinnessjukhus, det vill säga 5 000 människor om året fram till 1956. Han betonar att sifferexercisen till trots så är det dock främst en fråga om andra värden än pengar. Och den gedigna genomgången visar, underförstått, på att professor Wigert efterlyser mer pengar till bland annat forskning, medicinska experiment, utbyggnad av psykiatrin och förebyggande arbete. Men språkbruket röjer människosynen för den tiden.

I samtalet ses den psykiska ohälsan fullt jämförbar med tuberkulosen och menar att den i det hänseendet är ännu mer svårartad än cancern som i många fall har till följd livslång invaliditet i olika grad. Frågan journalisten ställde som föranledde Wigerts svar i detta inläggs ingress handlade om möjligheterna till förebyggande åtgärder:

”Kan man göra något i profylaktiskt syfte och vad kan man göra? Det är både för individerna och samhället oerhört viktig fråga.”

Det tas upp att de kroppsliga inflytelser som skulle kunna framkalla psykisk hälsa handhar hälso- och sjukvården bättre. Den allmänna hälsovården och den förbättrade allmänna hygienen ger ett krafttag åt den psykiska hälsovården, enligt medarbetaren.

På det svarar professor Wigert att den psykiska hälsovården har sina speciella uppgifter när det kommer till de andliga inflytelserna. Och här hänvisar han till en artikel som han skrivit. I denna artikel påpekar Wigert exempelvis att det inte är nödvändigt att melankolin, (se här) – en sjukdom som efter några månader går till hälsa – ska driva en mamma till självmord och genom det ”spränga ett hem” och kasta ut barnen i de mest ovissa förhållanden, ur vilka själssjukdomarna växer fram. Ett annat exempel han ger är paralysie génèrale, (se här) som Wigert nämner drabbade familjeförsörjare bland annat, men som psykiatrin också lärt sig bota om den sjuke enbart kom i tid för behandling – innan sjukdomstillståndet gått för långt. För får tillståndet fortskrida leder det till att en definitiv psykiskt defekt uppstår, understryker Wigert. Han säger vidare:

”Det är inte nödvändigt att ett säreget barn ska gå oförstått i hemmet eller skolan och utvecklas kanske till en dyster misantrop, kanske till en obändig trotsare”.  Han tar också upp ungdomar och sexualitet och här tror jag att han bland annat syftar på homosexualiteten som var sjukdomsförklarad fram till 1979, (legaliserad 1944).  Det är ruskig läsning. Och ruskig läsning därför att beteckningarna psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning drabbade så många bara genom att vara fattiga, ”lösdrivare” eller homosexuella.

Viktor Wigerts framhäver vikten av det förebyggande arbetet och upplysning om de psykiska sjukdomarnas orsaker och natur. Det viktigaste upplysningsområdet gäller barnpsykologin, betonar han. Och det är enda gången han nämner ordet psykologi, noterar jag.

Upplysningsverksamheten bedriver professor Wigert bland annat genom Föreningen för psykisk hälsovård tillsammans med andra eldsjälar. Han berättar i intervjun att den bildades fem år tillbaka i tiden.

Några av de siffror han nämner i intervjun är som sagt driftskostnaderna. Enbart driftskostnaderna vid statens sinnessjukhus uppgår till över två procent av statsverkets utgifter, informerar han. Våren 1936 anslogs till dessa driftskostnader i runt tal 25 miljoner. Medan totalbudgeten slutade bortåt 1400. Han framhåller att i de 25 miljonerna har inte medräknats tre miljoner som staten bidrar med till sinnessjukvården i Stockholm, Göteborg och Malmö. Kostnaderna för anstaltsvården i landet togs också upp.

Eventuella orsaker till den ”Stora psykiska ohälsan” som Wigert tar upp återger jag i nästa inlägg. Men innan jag avslutar kastar jag fram frågan om någon vet något om statistiken på mammor som begick självmord i slutet av 1920-talet och under 1930-talet? Professor Wigert tycks antyda att det inte var helt ovanligt eftersom han tar upp det i artikeln. Det vore intressant att veta något om de svårigheter som låg bakom, och på vilket sätt samhället inte var behjälpliga dessa mammor där de hade behövt hjälp och stöttning. Inte minst moraliskt.

/Helena Maria

Tips och länkar:

https://www.sydsvenskan.se/2022-06-08/foljderna-av-danmarks-spiralkampanj-pa-gronland-ar-svara-att-overblicka#:~:text=Spiralkampanjen%20innebar%20att%20danska%20l%C3%A4kare,h%C3%A4lften%20av%20landets%20fertila%20kvinnor.

https://www.gp.se/ledare/80-%C3%A5r-sedan-operation-reinhard-1.75346498 (hämtad: 2022-06-29, kl.19:10)

https://howtoacademy.com/podcasts/adam-rutherford-the-troubling-history-of-eugenics/ [hämtad: 22-12-25]

Vi delar alla sjukdomen i att fiktionalisera vår värld, skriver den tibetanske läraren Geshe Tashi Tsering i boken ”Relative Truth, Ultimate Truth. The Foundation of Buddhist Thought, vol. 2, 2008, Wisdom Publications. Han beskriver vårt lidande som sprunget ur ren  missuppfattning om verkligheten. Som att  tillskriva människor egenskaper som god och ond och så vidare och därmed kan vi utsträcka vår medkänsla till enbart de människor som vi anser förtjänar medkänsla. (s. 145) Ytterst handlar det om att verkligheten, tingen, jaget, allt är tomhet (emptiness). Alltså, inte ens jaget har någon inneboende verklighet – vilket också vetenskapen mer eller mindre bekräftat, se här: https://psycnet.apa.org/record/2012-12731-000

Jag har väldigt lite hum om buddhistisk filosofi, men jag finner den här traditionen intressant just på grund av ”tomhetsbegreppet” och de två nivåerna av sanningar ”relativ sanning” (konventionell) och ”absolut sanning” som man måste förstå för att nå upplysning. Och för att den buddhistiska (och hinduistiska som den stammar från) traditionen erbjuder en kunskapsväg, där meditation är en grundpelare, för att förstå detta. Alltså i högsta grad mitt sinne/sinnen.

”Clearly, differentiating between the fiction our conceptual mind creates and the reality of our life will help us understand the processes of all things and events, how they go together, how they work together.” (s. 145)

Som exempel på detta kommer ytterligare ett citat från Geshe Tashi Tsering där han också för in begreppet ”valid cognition” och dess betydelse:

”Many tourists to London go to Baker Street looking for Sherlock Holme´s house. Although these people actually believe there was a Sherlock Holmes, and he is a very well known “object of cognition”, their belief is not valid. Although Sherlock Holmes is well known to the worldly mind, he does not exist. A valid consciousness is needed to actually see this crucial difference between what does and does not exist. Sherlock Holme´s existence can be disputed by a valid consciousness.” (s. 135)

Vad är giltig kognition? (se här för buddhistisk förklaring gällande konventionell valid kognition). Kognitionen kan vara nedsatt och därmed inverka på validiteten.

Utifrån min bakgrund inom psykiatrin är det ganska oundvikligt att inte fundera kring det här. Inte minst när jag tvivlat på mina sinnen efter psykos, eller valt att tro på varje tanke som kommer under psykosen, för säkerhets skull. Behöver jag säga mer?

/Helena Maria

I en intervju med norsk-amerikanska författaren Siri Husvedt gjord av professor Julienne van Loon tar Siri Husvedt upp många angelägna ämnen, bland annat om perception.

Men hon säger också att forskning kring rasbiologi, eugenik och beteendegenetik, (se här) har under lång tid utgjort ett av hennes ämnesområden och pekar på hur de konstituerar, utgör en enda historia. Hon visar också på hur historien fortsätter:

”It is linked to statistics, big data, and the popular notion of the gene as the determinant factor in our lives. This is bad biology but potent ideologi. The new version of scientific racism and sexism looks a little different, but it is something we should be really worried about.”

(Scientific racism, se här)

Mitt i allt det här spelar naturligtvis perceptionen roll.

Hur olika vi kan uppfatta en situation, företeelse eller ett fenomen speglas i det här exemplet från boken ”Klara och Solen” av nobelprisförfattaren Kazuo Ishigoru. Exemplet gäller något man ser med sinnena, för att markera att det finns olika betydelser av termen perception, se här:

”Men när jag försökte prata med Rosa om det vi hade sett såg hon förvånad ut och sa: ´Ett slagsmål? Det såg inte jag, Klara. ´Du kan inte ha missat det, Rosa. Det hände ju precis nu, mitt framför oss. De där två chaufförerna.´ ´Åh, du menar taximännen! Jag förstod inte att det var dem du menade, Klara.  Åh, dem såg jag förstås. Men jag tror inte de slogs.`

´Men det är väl klart att de slogs, Rosa´.

´Åh, nej, de låtsades bara.´

´Rosa, de slogs.´

´Var inte fånig, Klara! Du tänker sådana konstiga tankar. De lekte bara. Och de hade riktigt roligt, och de hade de förbipasserande också.´

´Till slut sa jag bara: ´Du har kanske rätt, Rosa´, och jag tror inte att hon tänkte en sekund till på den incidenten´.

Men jag lyckades inte glömma taxichaufförerna så enkelt”.

(Ishiguro:2021:25-26)

När jag först läste passagen tänkte jag att Rosa var i  förnekelse, (denial), (för att jag själv har anledning att titta närmare på det i mitt liv). Att slagsmålet som Klara såg väckte till liv en försvarsmekanism hos Rosa som gjorde att hon inte kunde ta in vad som utspelade sig framför henne på andra sidan gatan. Dessutom såg hon igenom en glasruta som kan betraktas som ytterligare ett ”filter” mot omvärlden.  Men sedan insåg jag att att vi också kan uppfatta saker och ting väldigt olika och också tolkar det som sker i den fysiska verkligheten väldigt olika ibland. Med författaren och läkaren Gabor Mates ord: ”We don’t respond to what happens, we respond to our perception of what happens.”

Perception kommer från latinets perceptio, enligt Psykologuidens psykologilexikon,’uppfattande’, ‘begripande’; av förstavelsen per plus verbet capere, ‘fånga’, ‘inta’ (se här) Inte minst om hur ”konserverande” den är; om jag är villig att lära nytt, införliva nya erfarenheter och lärdomar eller förlita mig på enbart gammal skåpmat?

Perceptionens ”konserverande” förmåga är enligt Husvedt en idé som för närvarande är populär inom det neurovetenskapliga gemenskapen (community).

”The brain is a predictive organ. The idea is that through past experience, experiences codified in us through repetition become ”priors” that shape our present perception. Most of this is below our awareness. Only when we discover errors in those expectations because they are not borne out are we forced to change our predictions.”

För inte alltför många årtionden sedan delades människor upp i ”tärande” och ”närande” och det fästes hopp till rasbiologin och eugeniken att ”eliminera” oönskade människor som psykiskt sjuka, människor med funktionshinder et cetera.

Hur ser de ”kategorier” eller binärer eller ”predictions” ut som vi resonerar utifrån i dag angående vilka som är oönskade; vilka överför vi dem på – eller är det egentligen samma gamla kategorier, förutsägelser och/eller binärer som lever kvar?

Lyssna gärna också till Yongyur Mingyur Rinpoche som bland annat talar om neuroplasticitet, neurala vägar och meditation. Se här.

/Helena Maria

Källor och tips:

Se här:

https://www.google.com/amp/s/theconversation.com/amp/feminist-stories-and-dangerous-bodies-siri-hustvedt-in-conversation-with-julienne-van-loon-176464

Julienne van Loon. 2022. Feminist stories and dangerous bodies: Siri Hustvedt in conversation with Julienne van Loon. RMIT universitetet, 22-03-08.

Youtube channel Motivation Thrive. 2021. Discover Your True Self. Dr Gabor Maté. 2021-05-2.

se här

Yongey Mingyur Rinpoche youtube channel. Keep Calm When Your Mind Is Wild. 2021. se här

Advokaten och politikern Rasmus Paludans Koranbränning i påskas ledde till oaccetabelt våld mot polisen och mot andra människor som kom i vägen för våldet som uppstod i samband med valmötet, i vilket Koranbränningen ingick.

För ett par dagar sedan var det dags igen, bland annat i Frölunda vid dess torg. Som väl var skedde inget våld i samband med valmötet, men däremot fick det konsekvenser som inte är synliga med blotta ögat för större delen av allmänheten. En person som arbetar i socialtjänsten berättade att hen och hens kollegor fått anvisningar från chefsnivå att ringa och avboka sina klienter som bodde runt Frölunda torg som en säkerhetsåtgärd i fall det skulle uppstå våldsamheter.

– Vi fick lämna återbud till brukare som satt i sina lägenheter och var rädda.

Deras lagstadgade rätt till hjälp drogs in på grund av att Paludan fått tillstånd att hålla ännu ett valmöte.

Vikten av yttrandefrihet och dess grundförutsättning, demokrati är jätteviktig, inte minst när det på sina håll i Göteborg, finns inslag av ”otillåten påverkan och tystnadskulturer”. Men när högerextremisten Rasmus Paludan får tillstånd till sammankomst, som i Frölunda senast, inskränker andra människors lagstadgade rättigheter, önskar jag att man tänker ett varv till.

Jag kan lägga till flera skäl, argument som redan hörts i debatten och som har med religionsfrihet att göra. Men för att vidga kontexten vill jag referera lite till buddhismen och att heliga skrifter inom buddhismen, som sutras, aldrig bör läggas på golvet och alltid förvaras på en hög plats. Man ombeds, i den tradition jag är en smula förtrogen med, att betrakta all text som helig; att undvika att lägga böcker, tidningar et cetera på golvet. All text utgår från alfabetet utifrån vilket man i sanskrit exempelvis bildar sina heliga mantran. Man lyfter ofta en skriftrulle eller religiös bok till sitt huvud och låter den nudda vid huvudet för att betyga sin vördnad. Den respekten lever kvar och många nya hinduer eller buddhister får ta del av den traditionen, lära sig den och inte minst varför det är så (vilket jag inte är kunnig nog att ingående förklara). Men med detta vill jag säga att det finns en gräns för vad som borde vara tillåtet att göra med heliga skrifter: den borde definitivt gå vid bränning. Också på grund av associationen till bokbål och vad det symboliserar.

De resurser som Paludans valmöten hittils krävt skulle istället exempelvis ha kunnat gå till att arbeta bort den ”otillåtna påverkan och tystnadskulturer” som blivit känd(a) inom exempelvis Göteborgs stad under det senaste året. Den problematiken hänger också i högsta grad ihop med yttrandefrihet och demokrati. Lägg därtill personal inom socialtjänsten exempelvis som inte kan besöka sina klienter respektive klienternas uteblivna besök.

I boken ”A Brief History of Fascist Lies”, (2020) skriver Federico Finkelstein att författaren Jorge Luis Borges 1944 varnade för att fascismen så småningom skulle leda till förstörelsen (destruction) av kunskap. (s. 56). (Både Jorge Luis Borges och Sigmund Freud var tidigt ute i att kritisera fascismen) Borges jämställde fascism med ”intellektuella sluttande plan”, (tropezones intelectual), enligt Finchelstein, (s. 55) Och lite ironiskt från min sida, varför behövde nazister böcker när ledarens (Hitlers) vilja var lag på grund av allt han representerade? Det vill säga, enbart Hitlers ord var tillräckliga.

”; his ‘words had the force of law’ ”.

(sid. 47, Finchelstein har hämtat citatet från Arendt, 1965, där hon citerar Hans Frank )

Federico Finchelstein skriver också exempelvis om de tio budorden för en legionär 1935 i ”The Rumanian fascist legion”. (s. 42) Det första budordet handlar om vad legionären inte ska tro på och avslutas med orden:

”The legionnaire believes only in the orders and in the word of his leader”. (sid. 43)

Meningarna före består av uppmaningar att inte på något vis tro på information som läses i tidningar och som handlar om rörelsen – oavsett om tidningen tycks nationalistisk. Inte heller tro på information från agenter och till och med inte tro på information som kommer från hederliga människor. (sid. 43)

I förordet till boken skriver Federico Finchelstein, professor i historia vid The New school for Social Research och Eugene Lang College i New York , att han vill erbjuda ett historiskt ramverk till stöd för dem som vill fördjupa sig i lögnens historia i fascismen och hur man genom det kan förstå dagens politiska lögner.

Jag kommer att återkomma till boken i nästa inlägg, men vill tillägga att i bokens epilog ”Det populistiska kriget mot historien” frågar sig Federico Finchelstein om uppgången av ledare som Bolsonaro, Trump och Orban kommer att leda till ett tjugoförsta århundradets fascism? Han skriver att det ännu inte visat sig, att läget är oklart och skriver (boken publicerades 2020, min anmärkning):

”It is probably (and hopefully) unlikely that such a political turn will happen, but these politicians’ troubling embrace of increasingly extreme mythical lies should be a signal to those who believe in democracy that they must resist rising illiberalism and renewed fascist impulses not only with votes and demonstrations but also with the defense of history. ” (sid. 105)

En angelägen bok som inte minst kastar ljus över aspekter av Rysslands propaganda i det pågående kriget mot Ukraina.

/Helena Maria

Källa:

Federico Finchelstein. 2020. A Brief History of Fascist Lies. University of California Press.

När det kommer till den egna personliga ”reality-checken”,  finns det tre pelare som är väldigt viktiga att hålla fast vid: sömn, regelbundna måltider och motion. För mig som lever med en diagnos är det speciellt viktigt. Särskilt om sömnen på olika sätt blir störd dröjer det inte länge för de kognitiva förmågorna kollapsar och det är omöjligt att uppehålla distinktionen mellan verklighet och overklighet. Det som är hemskt och farligt och väcker rädsla hos mig börjar jag någonstans i processen att omvandla till något ofarligt, ”hanterbart” och harmlöst. Jag vet kanske inte ens när det börjar.

Mer allmänt, utan att vara behäftad med diagnos står det klart, skriver psykoterapeuten och utövaren av tibetansk buddhism, Rob Preece att människor oftast inte noterar att en emotionell storm är under uppsegling förrän den redan antagit en viss nivå av intensitet. (emotioner, betydelser se här) Och det innebär som regel att man redan är totalt dominerad av den  processen, konstaterar han i boken ”feeling wisdom: working with emotions using buddhist teachings and western psychology”. (s. 18) (känsla, betydelser se här)

Han fortsätter:

”If we were more mindful, more aware on a subtle level, we might have noticed what we were beginning to feel when the stirrings of something quite small first began. When we are able to be more present and mindful, we may start to notice the subtle feelings that underlie the strong emotions. “(s. 18-19)

Rob Preece skriver att som psykoterapeut så är han ofta förvånad över det antal människor som faktiskt ger sig själv varken tid eller utrymme att checka in.

Han ger olika förklaringar på detta. Han menar att det kan bero på en avsaknad med familjaritet med processen. Men det kan likaväl bero på att det är för obekvämt att göra därför att det under ytan kan finnas ett djupare emotionellt obehag som är mer bekvämt att inte känna. För det tredje kan det vara så att människor lever så uppe i sitt huvud att de helt enkelt är out of touch med sitt känsloliv. (s 19)

Vanföreställningar har också en tendens att smyga sig på. Och kommer jag i kontakt med  ”levnadsmaterial”, erfarenheter inom mig själv  som är traumatiska är risken väldigt stor att  jag ”förvränger” eller förnekar dem.  För jag förmår inte härbärgera, smälta ner det som sker och det som väller fram.  Därför är det viktigt och nödvändigt – som för alla andra – att leva i förbindelse med mig själv och i medveten närvaro.  Då är jag som bäst rustad för att kunna se/lägga märke till när ”övergången” sker, vara/bli medveten om det finns någon ”trigger, något som reaktiverar trauma. Att bli uppmärksam på den utmattning som följer snabbt i spåren av sömnbrist och en alltmer urspårad pågående aktivitet i huvudet som inte förmår hålla upp.

I boken ”Magiska ögonblick. Psykoterapi vid psykoser”, (2005), skriver Hanna Sitter Randèn att hon tror att alla människor inom sig bär på en psykotisk personlighetsdel, där obegripliga och skrämmande händelser i livet kan hitta ett gömställe. (s. 34) Hon tror också att vi med viss möda håller dörren till det här gömstället stängd.

Jag ska inte gå närmare in på vad psykos är i det här inlägget, men kommer att återvända till begreppet psykos. Jag ska försöka att inte lägga ribban för högt för mig själv så att jag inte går i land med uppgiften,  samtidigt som jag hoppas att jag inte blir ”flummig”. Vad jag är ute efter är ett sätt att ”luckra upp” vanföreställningar hos mig själv, att kunna se dem för vad de är, och förhoppningsvis förstå något av varifrån de kommer, men framför allt se vad tankar egentligen är, om än vanföreställande tankar.

Inom buddhistismen finns en mångtusenårig filosofisk tradition av att undersöka verkligheten.  Det börjar med meditation och medveten närvaro och man utgår från sitt eget sinne. Det är väldigt utmanande, särskilt som man efter psykoser och kanske långvariga inskrivningar vid psykiatrisk klinik mer eller mindre lärt sig att inte lita på sitt sinne, sitt eget förnuft. Men finns det egentligen någon annan väg att gå? Man måste gå till sig själv; sitt eget sinne, varseblivning och verklighetsuppfattning. Alternativen annars är kanske är att leva i  ett neuroleptika töcken livet ut, att ge upp terapeutisk kontakt och tron på att någonsin bli frisk? Eller att ge upp tanken på att förstå sig själv som människa och tänkande och kännande varelse och istället, i värsta tänkbara scenario, överlämna sig, som förra inlägget handlar om, till en ideologi med en stark ledare, som fascismen? Att slippa konfronteras med den ”stängda” dörren eller det undermedvetna som knackar på vid medvetandets tröskel?

Vanföreställningar handlar om tankar. Tankar och föreställningar kan vi metaforiskt ”krama” lätt i vår hand eller ”knyta”, hålla hårt i knytnäven. Vanföreställningar ser jag som det senare.  Jag kanske lyckas se dem för vad de är och inse att det är just vanföreställningar och släppa dem för att i nästa ”skov” ändå gripa efter dem och knyta näven kring dem igen. Det är att gå in i en förnekelse, och stanna där tills någon slags sjukdomsinsikt når in – och det kan det handla om så basala saker som att börja sova normalt igen – de tre pelarna åter igen. Och förhoppningsvis att man kommit någon liten bit närmare det som finns bakom allt det där som har med vanföreställningar och förvrängt seende att göra.

Om jag inte försöker luckra upp vanföreställningarna så är det risk för att  de fossileras. Jag behöver in i /vara i terapirummet, men även bedriva ett arbete på egen hand. Ett arbete med mindfulness och meditation som hjälper till att skapa en distans till mina egna tankar, som ”knyter upp” identifieringen med dem, som gör att jag kan se på dem med mer klarsyn utifrån en plats av mer ro i kropp och sinne.  I boken ”Nyckeln till din hälsa: självläkning med kinesisk medicin”, 2021, skriver läkaren Diamantis Koukouvinos bland annat att ett repetitivt tankemönster ger en form av säkerhet. När identifieringen eller fotbojan som hindrar oss från att gå vidare och gå framåt i livet inte längre finns där kan vi förändras, poängterar han och fortsätter:

”Inte modifieras till en version som tolereras mer av oss själva och andra, utan bli fullständigt fria från det”. (s. 338)

Han manar oss till att bli autonoma; att bli vår egen auktoritet.

Efter att ha läst den Nyckeln till din hälsa: självläkning med kinesisk medicin” som bland annat har konkreta övningar och förslag som ingår i resan till självläkning är jag dessutom övertygad om att en viss form av självledarskap är bra om man vill lära känna sig själv och hålla sig förankrad i sin verklighet.  Podden ”Superstark och sårbar” med coachen och författaren Mia Törnblom (se här) har också bidragit till det. Att kunna sitta med frågelistor och gå igenom för sig själv vad det är som är viktigt för en, vilka värderingar jag har och varför. Det blir som en slags ”reality-check” i sig själv – beroende på hur sann och ärlig jag är mot mig själv eller snarare, vad jag förmår att se, ta in och formulera i ord.

Kanske borde ”självledarskap” och ”self-care” som det också handlar om, vara verktyg som alla, och speciellt ungdomar mot bakgrund av att så många ungdomar på väg in i vuxenlivet och med alla de förväntningar som vilar på deras axlar- egna och andras-  känner sig vilsna, får i handen, bildligt talat. Självledarskap, livskunskap, det finns mycket inom det här området som det borde gå att anpassa till ungdomar så de fick hjälp med reflektion och samtal i sin existentiella ångest, med olika mer eller mindre problematiska livsområden, oro och så vidare. Hjälp med blicken utifrån när den egna tenderar att bli alltför kritisk och dömande eller alltför vilsen. Innan oro, tvivel, och ångest och ingen att samtala med blir psykiskt påfrestande och utvecklas till psykisk ohälsa.

Självkännedom och att bli en auktoritet i det egna livet, sin egen trygghet och läromästare, som dr Diamantis Koukouvinos skriver, är också, som jag ser det, den bästa vaccineringen eller impregneringen mot anti-demokratiska strömningar.  Människor som är trygga i sig själva behöver exempelvis inte följa och kan säga nej till ideologier som vill sprida skräck och dominera genom våld, utan tvärtom visa på en annan väg.

”Som en del av din självläkande resa kommer även ditt sätt att kommunicera att förändras. Du kommer att stå upp för dig själv och säga ifrån, med kärlek och medkänsla.” (s. 342)

Det är jag som sätter målet på min självläkande resa, medveten om att ibland kan det bli två steg bakåt och ett steg framåt. Och det är viktigt att ha någon med på resan, någon att kunna checka av mot; någon som kan se när du börjar må dålig, tappar verklighetskontakten.

En övning som jag hittat på youtube given av psykologen och mindfulness coachen Sadia Saeed (se här)  och som jag följt en gång och kommer att ägna mig åt framöver för att ”luckra upp” handlar om vad tankar är för något, varifrån de kommer. Jag tänker sitta i medveten närvaro och det som kallas analytisk meditation (i motsats till stillhetsmeditation där man istället kanske koncentrerar sig på andningen eller på ett i förväg bestämt föremål). Det här betraktelsesättet och ”uppluckringen” visar också att inget är så solitt, som vi tror: Föreställningar går att rucka på, upplösa, släppa.

Det finns mycket forskning, inte minst hänvisad till i dr. Diamantis Koukouvinos källförteckning, som visar hur mindfulness och meditation inverkar på vår hälsa och förstärker den i positiv riktning.

/Helena Maria

Källor och tips:

Diamantis Koukouvinos. 2021. Nyckeln till din hälsa -Självläkning med kinesisk medicin”. The Book Affair. E-bok.

Rob Preece. 2014. feeling wisdom: working with emotions using buddhist teachings and western psychology. Boston & London. Shambala.

Hanna Sitter Randèn. 2005. ”Magiska ögonblick. Psykoterapi vid psykoser”. Stockholm. Natur och Kultur.

Liz Lightfoot. 2019. Mental health 2019. Schools of thought. Can mindfulness lessons boost child mental health? The Guardian 2019-05-16.

https://www.google.com/amp/s/amp.theguardian.com/society/2019/may/16/mindfulness-lessons-child-mental-health

Matthew Jenkins. 2014. Teacher’s blog. How two minutes of mindfulness can calm a class and boost attainment. The Guardian. 2014-06-03.

https://www.google.com/amp/s/amp.theguardian.com/teacher-network/teacher-blog/2014/jun/03/mindfulness-class-students-education

Karin Ekdahl och Nils Joneberg. 2014. Medicinsk kommentar. Effekt av mindfulness studerad i amerikansk myndighetsrapport. Läkartidningen. 2014/04

https://lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/kommentar/2014/04/effekt-av-mindfulness-studerad-i-amerikansk-myndighetsrapport/

”A Brief History of Fascist Lies”  av Federico Finchelstein är en exposé av fascismen och dess tänkare och ledare under 1900-talet, men också några av dess kritiker. Och genom att fokusera på lögnens historia inom fascismen och därmed besläktade områden som perception och icke-perception (se här) och verklighetsuppfattning, så undrar jag om inte Federico Finchelstein bryter ny mark inom historieforskningen? 

I förra inlägget (https://t-alb-art.com/2022/05/14/konsekvenser-som-inte-syns/) skrev jag bland annat att författaren Jorge Luis Borges och Sigmund Freud var bland de tidigaste kritikerna av fascismen. För både Borges och Freud var fascismens avsaknad av sanning  relaterat till dess oförnuft, dess oberättigade  transformation av äldre flertaliga myter till en enda enhetlig mytologi.  Freud begreppslig gjorde fascismen som ett patologiskt grepp på sanningen.  (s. 55) Borges beskriver den nazistiska antisemitismen som rotad i en ”inlärd hallucination”. (s. 55)

En av fascismens viktigaste lärdomar (key lessons) är att rasistiska lögner leder till extremt politiskt våld, skriver Federico Finkelstein och konstaterar att lögnerna är tillbaka vid makten.  (s. 1) Han berättar också att tron på lögner ingår som en del av utbildningen av totalitarismens följare, och speciellt av deras eliter för eliterna vände  ”ideological lies”till  ”sacred untouchable truths” (s. 27) Och Finchelstein framhåller att som fascismens historia visar så är det av avgörande betydelse att ifrågasätta lögnerna om demokratin överleva. (s. 8)

Han ställer frågan om fascisterna trodde sina lögner på grund av att de gavs röst åt av ledarna? (s. 27) Därefter frågar han sig om de kanske istället såg på dem som mer veritabla former av sanning som växte fram ur det inre jaget? Bara för att konstatera att för en fascist var detta inte motsägande möjligheter. I detta ligger den ideologiska naturen av det som är den fascistiska iden om sanning, förklarar Federico Finchelstein.  Fascismen identifierade sanningen med en transcendental myt rotad i det kollektiva undermedvetna, fortsätter han som förverkligas av och genom ledaren som är inkarnationen

” This belief in the externalization, the “outing” of the unconscious was central to fascists.  In fascism, collective desires were thought to be present in the body and the speech of the leader.  The leader was expected to make conscious what was supposedly genuinely unconscious, and thus authentic and truthful.” (s. 27)

Det som är skrämmande är också hur fascistiska ledare får människor att  ge upp sig själva och sin vilja och överlämna sig till ledaren. Att avsäger sig sin autonomi och lita och tro blint på denne. Det var också detta som gjorde fascister avogt inställda till allt som kunde äventyra denna blindhet och därför blev psykoanalysen, utveckling och självkännedom något som måste fördömas. Att det var möjligt för människor att gå i terapi och lära känna vad som rörde sig i det undermedvetna, att få upp bortträngda minnen, tolka dessa och lägga märke till sina drömmar, allt detta utgjorde ett hot mot fascismen. Totalitära åskådningar vill inte ha människor som tänker själva, totalitära åskådningar kräver människor som går i ledband, de är inte fria att tolka verkligheten och bilda egna åsikter. Och det fick framförallt inte finnas någon realitetsprövning (verklighetsprövning  på svenska, reality testing på engelska)

”Fascism represented an attempt to blur the lime between the inside and the outside, that is, to lift the barrier between the inner wishes of the mind and the external world. It was, in simple political terms, a rejection of a reality-check.” (s. 73)

Det finns mycket mer hos fascismen som är oförenligt med terapi och psykoanalys än ”reality check” . Och då tänker jag bland annat på att Finchelstein skriver att fascismen betonar kraften hos intuitionen över självreflektion. (sid. 29) och att den närde en djup misstro också mot självmedvetenheten (self-awareness) härrörande från psykoanalysens teknik. (s. 64)

För att illustrera detta lite mer ingående:

“The origins of fascism  cannot be understood through the “cold calculus of reason” Fascism was nontheoretical and nonlogical. ”It was an instinctive reaction”. Fascism was a recurrent fantasy that by changing reality became reality. In this specific sense, it was an intellectual revolution. The fascist revolution became this attempt to actualize, to objectify the instinctual forces of desires in the political sphere.” (s. 28)

På en epistemologisk nivå är fascismen engagerad i detta försök  i en konstant vägran att erkänna humanistiska principer vad det gäller varseblivningen, fortsätter Finchelstein.

Fascisterna behövde också fiender för att kunna  sluta sig samman organiskt. De här fienderna konstituerade mot-inkarnationer som bidrog till att förhöja ledaren som ägaren av sanningen, skriver Finchelstein och påpekar att judarna tillhörde en lång lista av fascismens fiender. Medan tyska fascister var besatta av judarna som sina främsta fiender så var exempelvis ”The Peruvian Blackshirts” rasistiska hat riktat mot asiatiska, speciellt japanska immigranter. (s. 37)

Federico Finchelstein tar också upp post-fascism.

När ledare som Trump vägrar att acceptera verkligheten som den är blir de stämplade som rubbade vilket är ett misstag, framhåller han.

Idén att döma en sådan ledare som psykiskt sjuk är inte något nytt. (s. 102) Populistiska och fascistiska ledare har ofta kallats ”crazy”. Men i stället för att exakt diagnosticera situationen så speglar den här synen enbart oppositionens förvirring inför en ovanlig politik som återger sanningen som lögner och lögner som sanningen, betonar Federico Finchelstein.

En förvirring som enligt Federico Finchelstein historiskt ledde till overksamhet visavi auktoritärism och dess intolerans för konsensus.

Som exempel nämner han den här konceptuella lättjan, vidmakthållen av så många antifascister vid tiden för Förintelsen och som bidrog till den nazistiska framgången, förklarar Finchelstein. (s. 102 -103) Genom att kalla Hitler patetisk, en charlatan och så vidare ignorerades att han kallblodigt planerade krig och folkmord medan han genererade ett brett konsensus kring detta hos den tyska befolkningen.  Medan Hitler (made) skapade nya verkligheter fick han världen mer och mer likna de lögner som han uttalade.

Finchelstein skriver att genom att presentera dessa bedragare som löjliga bedragare och fixera sig vid deras stil och inte det ideologiska innehållet, det djupt våldsamma och rasistiska, så distraherade man sig i själva verket från den verkliga konsekvensen av deras (fascisternas och så vidare, min anmärkning) praktik och politik. (s. 103)

Han understryker i boken att politiker plockar lätta politiska poäng genom att kalla irrationella ledare för sinnessjuka eller svindlare, men till priset av att de missar dessa ledares och deras följares mytiska ideologi som överskuggar de viktigaste faktum kring deras ledarskap:

”… reality that their fundamental authoritarian lies and racist fantasies about the world become constantly normalized and supported by a segment of the people, as well as major part figures.”  (s. 103)

Trump beskrivs som en extrem populist med en xenofobisk och anti-egalitär agenda, och Federico Finchelstein menar att föra en pragmatisk politik och att vinna i valen mot honom är viktigare för framtiden för ett demokratiskt liv än att försöka uppskatta hans psykiatriska tillstånd eller stereotypisera honom som en sol- och vårare.

”He does not lie because he is a crazy cheater; he lies because he belongs to a political tradition that proposes an alternative notion of truth that emanates from the sacred infallibility of the leader. The racism and misogyny springing from the White house are political, attempts to transform reality to make it closer to fantasy. This cannot be ignored.” (s. 104)

Att sätta press på den autoritära politiken måste kritiken av den gå bortom det simplistiska användandet av adjektiv, även förolämpningar, menar Federico Finchelstein.

Han resonerar vidare, och poängterar att genom att ”abnormalisera” Trump normaliserar man resten av det amerikanska landskapet, som om Trump är ett parentetiskt undantag i en obefläckad pluralism, jämlikhet och respekt för politisk sanning.

”This was never the case in the United States anymore than it has been in the rest of the world. In fact, the forms of extreme-right wing populism that emerged during the Cold War (Mc McCarthyism and later the presidential candidacies of Barry Goldwater and George Wallace) are key American antecedents for understanding the appeal of Trump´s repressive ideas, racist lies and authoritarian style.” (s. 104-105)

Också klimatkrisen finns med i denna djupt humanistiska bok:

”Against the facts of climate change, both Trump and Bolsonaro have supported fabrications that are directly linked to one of the biggest crimes on the planet now  – the rapid destruction of the Amazon. As with fascist lies about “blood and soil”, populist falsehoods are tied to violence not only against people but also against earth. (s. 7)

(Översättningarna från engelska är ungefärliga)

/Helena Maria

Källa:

Federic Finchelstein. 2020. A Brief History of Fascist Lies. California University Press.

Advokaten och politikern Rasmus Paludans Koranbränning i påskas ledde till oaccetabelt våld mot polisen och mot andra människor som kom i vägen för våldet som uppstod i samband med valmötet, i vilket Koranbränningen ingick.

För ett par dagar sedan var det dags igen, bland annat i Frölunda vid dess torg. Som väl var skedde inget våld i samband med valmötet, men däremot fick det konsekvenser som inte är synliga med blotta ögat för större delen av allmänheten. En person som arbetar i socialtjänsten berättade att hen och hens kollegor fått anvisningar från chefsnivå att ringa och avboka sina klienter som bodde runt Frölunda torg som en säkerhetsåtgärd i fall det skulle uppstå våldsamheter.

– Vi fick lämna återbud till brukare som satt i sina lägenheter och var rädda.

Deras lagstadgade rätt till hjälp drogs in på grund av att Paludan fått tillstånd att hålla ännu ett valmöte.

Vikten av yttrandefrihet och dess grundförutsättning, demokrati är jätteviktig, inte minst när det på sina håll i Göteborg, finns inslag av ”otillåten påverkan och tystnadskulturer”. Men när högerextremisten Rasmus Paludan får tillstånd till sammankomst, som i Frölunda senast, inskränker andra människors lagstadgade rättigheter, önskar jag att man tänker ett varv till.

Jag kan lägga till flera skäl, argument som redan hörts i debatten och som har med religionsfrihet att göra. Men för att vidga kontexten vill jag referera lite till buddhismen och att heliga skrifter inom buddhismen, som sutras, aldrig bör läggas på golvet och alltid förvaras på en hög plats. Man ombeds, i den tradition jag är en smula förtrogen med, att betrakta all text som helig; att undvika att lägga böcker, tidningar et cetera på golvet. All text utgår från alfabetet utifrån vilket man i sanskrit exempelvis bildar sina heliga mantran. Man lyfter ofta en skriftrulle eller religiös bok till sitt huvud och låter den nudda vid huvudet för att betyga sin vördnad. Den respekten lever kvar och många nya hinduer eller buddhister får ta del av den traditionen, lära sig den och inte minst varför det är så (vilket jag inte är kunnig nog att ingående förklara). Men med detta vill jag säga att det finns en gräns för vad som borde vara tillåtet att göra med heliga skrifter: den borde definitivt gå vid bränning. Också på grund av associationen till bokbål och vad det symboliserar.

De resurser som Paludans valmöten hittils krävt skulle istället exempelvis ha kunnat gå till att arbeta bort den ”otillåtna påverkan och tystnadskulturer” som blivit känd(a) inom exempelvis Göteborgs stad under det senaste året. Den problematiken hänger också i högsta grad ihop med yttrandefrihet och demokrati. Lägg därtill personal inom socialtjänsten exempelvis som inte kan besöka sina klienter respektive klienternas uteblivna besök.

I boken ”A Brief History of Fascist Lies”, (2020) skriver Federico Finkelstein att författaren Jorge Luis Borges 1944 varnade för att fascismen så småningom skulle leda till förstörelsen (destruction) av kunskap. (s. 56). (Både Jorge Luis Borges och Sigmund Freud var tidigt ute i att kritisera fascismen) Borges jämställde fascism med ”intellektuella sluttande plan”, (tropezones intelectual), enligt Finchelstein, (s. 55) Och lite ironiskt från min sida, varför behövde nazister böcker när ledarens (Hitlers) vilja var lag på grund av allt han representerade? Det vill säga, enbart Hitlers ord var tillräckliga.

”; his ‘words had the force of law’ ”.

(sid. 47, Finchelstein har hämtat citatet från Arendt, 1965, där hon citerar Hans Frank )

Federico Finchelstein skriver också exempelvis om de tio budorden för en legionär 1935 i ”The Rumanian fascist legion”. (s. 42) Det första budordet handlar om vad legionären inte ska tro på och avslutas med orden:

”The legionnaire believes only in the orders and in the word of his leader”. (sid. 43)

Meningarna före består av uppmaningar att inte på något vis tro på information som läses i tidningar och som handlar om rörelsen – oavsett om tidningen tycks nationalistisk. Inte heller tro på information från agenter och till och med inte tro på information som kommer från hederliga människor. (sid. 43)

I förordet till boken skriver Federico Finchelstein, professor i historia vid The New school for Social Research och Eugene Lang College i New York , att han vill erbjuda ett historiskt ramverk till stöd för dem som vill fördjupa sig i lögnens historia i fascismen och hur man genom det kan förstå dagens politiska lögner.

Jag kommer att återkomma till boken i nästa inlägg, men vill tillägga att i bokens epilog ”Det populistiska kriget mot historien” frågar sig Federico Finchelstein om uppgången av ledare som Bolsonaro, Trump och Orban kommer att leda till ett tjugoförsta århundradets fascism? Han skriver att det ännu inte visat sig, att läget är oklart och skriver (boken publicerades 2020, min anmärkning):

”It is probably (and hopefully) unlikely that such a political turn will happen, but these politicians’ troubling embrace of increasingly extreme mythical lies should be a signal to those who believe in democracy that they must resist rising illiberalism and renewed fascist impulses not only with votes and demonstrations but also with the defense of history. ” (sid. 105)

En angelägen bok som inte minst kastar ljus över aspekter av Rysslands propaganda i det pågående kriget mot Ukraina.

/Helena Maria

Källa:

Federico Finchelstein. 2020. A Brief History of Fascist Lies. University of California Press.

http://www.gp.se/1.72538812

[Hämtad: 23-07-15]

Ny rapport: Finns det en tystnadskultur i Göteborg stad?

[Hämtad: 23-07-15]

”Är vi för rädda för vår mer filosofiska sida och det mörker i oss som kan finnas där?”

Det är en av de intressanta och tankeväckande frågor som journalisten och träningsprofilen Erika Kits Gölevik ställer till psykiatern Jörgen Herlofson i Wellness pod Revolutionskvarten: Andligheten behöver få plats i sjukvårds-sammanhang.

Vi är så matade med att allting är så enkelt att vi inte ens vågar öppna dörren dit, menar Jörgen Herlofson. Och jag tänker på uttrycket osökt på uttrycket ”lik i garderoben”, men också på bortträngda trauman och annat som varit för smärtsamt för människor att bli medvetna om.

Men det som åsyftas handlar mer om en tilltagande okunskap om att möta människan, understryker Herlofson. Han påpekar att det man inte ägnar sig åt blir man inte kunnig på. Och ägnar man sig inte åt att möta en människa utan bara möter personen som ett utredningsobjekt så blir man inte så bra på det, enligt Jörgen Herlofson. Han berättar för Erika Kits Gölevik att man numera till och med ersätter en del av intervjudiagnostiken med långa intervjuformulär istället, vilket ytterligare förminskar erfarenheterna av att möta en annan människa. Och han fortsätter med att säga att då blir det väldigt uppenbar envägskommunikation då och man tappar bort dialogen och de flesta klagomålen på vården är just dåligt bemötande. Här tar Jörgen Elofson upp synpunkter som att inte bli lyssnad på, inte bli sedd, inte bli förstådd, men tillägger att ibland är dt förstås klagomål på att man inte fick som man ville, men han tror att det ligger jättemycket i de uppräknade klagomålen. ”Man blir inte sedd om man är krånglig och komplicerad”, framhåller han.

Jörgen Herlofson menar att vi har byggt ett samhälle som undviker det komplicerade istället för att möta det och ta det med sig och ta in det.

Han påpekar att det finns ganska massiv propaganda mot att människor inte ska behöva känna ångest, inte behöva känna oro eller inte behöva känna smärta. Han menar att mycket går ut på att hindra sådana obehagligheter som i mindre uttalad grad absolut ingår i livets normala erfarenheter som man inte ska försöka få bort, utan att det mer handlar om att vara vilsen i tillvaron. Och att det inte är vårdens område för vårdens område är sjukdomar.  Jag tror jag förstår vad som avses, samtidigt efterlyser ju Jörgen Herlofson ett mer humanistiskt perspektiv, mer andlighet och öppenhet för vardagliga funderingar och livsfrågor inom psykiatrin, och någonstans upplever jag en vag motsägelse … (Men motsägelsen kan sägas få något av en upplösning i avsnittet som handlar om diagnoser, se här ) Kanske måste psykiatrin visa vägen här genom att visa på alternativa vägar och synsätt som kan möta den här vilsenheten innan den når psykiatrin… Och det gör faktiskt Jörgen Herlofson genom att illustrera med ett exempel från en helare inom Navajostammen.

Att vara ”connected” och att ”reconnect”.

Helaren berättade för Herlofson att sjukdom hos Navajofolket betraktas som att man har blivit ”disconnected”, avskuren från tillvaron och att till och med en psykotisk person genom att ”reconnectas”, återanknytas. Och det sker först genom sinnena, och det kan ske genom traditionella ritualer med rökelse, dans och så vidare. Traditionerna handlar om återanknytning, se om personen kan landa i nuet, förklarar Herlofson och påpekar att ”då är vi inne på mindfulness”.

När återanknytningen till sinnena är säkrad, handlar det om att personen i fråga ska återanknyta till sig själv, som ”vem är jag”, ”vem är den här personen”? betonar Herlofson.  Därefter till sin historia, sin närmaste familj, sin närmaste krets, och sedan återknyta till sitt arbete och komma tillbaka.

Herlofson kontrasterar det mot när någon hamnar i psykos i Sverige så förs vederbörande till akutmottagningen av polis.  Väl där vimlar det av diverse människor som är illa ute och protesterar man läggs man i bälte och får en spruta i rumpan.

”Det här är groteskt i jämförelse”, tänkte jag påpekar Herlofson.  Sedan hamnar man på en avdelning, förklarar han vidare, med en massa personalombyten

”Varför gör vi så”? utbrister Erika Kits Gölevik

Det är olika filosofier, är svaret hon får av Herlofson som poängterar att vi tänker sjukdomar och sjukdomar ska behandlas medicinskt. Och han tillägger att eftersom patienten inte kan ta hand om sig själv lägger vi in den på en avdelning där den får tillsyn.

I intervjun framhåller Jörgen Herlofson också att när de första sjukhusen för psykiskt sjuka kom till kallades de asyler, fristad. Att det fanns goda tankar bakom, en humanistisk syn. De låg naturskönt med parker runtomkring, lugn och stillhet. Men sedan kom det naturvetenskapliga synsättet och tog över, menar Jörgen Herlofson.

Jörgen Herlofson vill ha in de reflekterande processerna i psykiatrin igen.

”Vår förmåga att vrida och vända på saker, att filosofera, är inte det också det som står för hela människans utveckling”? är en annan fråga som Erika Kits Gölevik ställer till Jörgen Herlofson och får svaret ”jodå”.

”Vad skulle vi ha varit utan det”?

Det är också sant, svarar Herlofson och understryker att det är därför vi i någon mening behöver den filosofiska dialogen, reflekterande samtal med varandra. Han berättar för Erika Kits Gölevik att han försöker ta in den möjligheten i psykiatrin där man tagit bort den. Istället håller man på att konsultera varandra, säger Herlofson och betecknar det som så action inriktat.  Istället behöver de reflektera menar han och ställer de frågor som han saknar: ”Vad gör vi”? ”Vad finns det för etik i det här”? ”Gör vi rätt”? ”Gör vi fel”? ”Får vi fatt i människan patienten eller inte”?

Så tänker jag utifrån min bransch, avslutar Jörgen Herlofson och säger att reflekterandet behöver återupprättas. Och det har med det humanistiska perspektivet att göra, förtydligar han. En syn som har filosofiska rötter, en kunskapssyn.

Revolutionskvarten i sig illustrerar verkligen vad det humanistiska perspektivet, reflektionen och dialogen kan åstadkomma.

/Helena Maria

Källa: Erika Kits Gölevik. 2021. Revolutionskvarten, Wellness pod: Därför behöver andligheten få plats inom sjukvårdssammanhang, se här (publicerad: 21-11-11)

Erika Kits Gölevik: 2021. Revolutionskvarten, Wellness pod: Diagnoser – inkörsporten till att få hjälp. (publicerad 21-10-20)