Kategori: Erfarenhetsberättelser

Gunnel Bergstrand, född 1935, fick en chock när hon efter femtio år, utan kontakt med sjukvården, kom till Högsbo sjukhus som patient. Alla var så vänliga.

Hon berättar sin historia från en bildskärm i en trettio minuter lång film av Annica Engström i en av de breda korridorerna på Frölunda kulturhus.

Vänligheten chockade Gunnel Bergstrand för hon blev intagen på Restad mentalsjukhus när hon var 20 år, och var van vid en helt annan behandling.

Vänligheten öppnade upp en massa; associationer från sjukhusvistelserna kom tillbaka med full kraft och Gunnel Bergstrand började bearbeta sina minnen vilket resulterat i boken ”Pat. är frisk och pigg för övrigt, (2011), Recito förlag.

I hennes journal, som hon begärde ut, och som vi får se utdrag ur i filmen, står det bland annat: ”…lugnar sig en aning, hyperaktiv, kan inte hålla avstånd.”

Gunnel Bergstrand, som var sjuksköterskeelev, anlände till Restad tillsammans med sin mamma, prästen och en granne som hon bett följa med.

Restad mentalsjukhus invigdes 1905 som ett av de största i Sverige på den tiden. Namnet då var ”Vänersborgs hospital och asyl, och var uppfört enligt medicinalstyrelsens arkitekt Axel Kumliens ritningar. Över tusen vårdplatser inhystes i dess byggnader.

Det var 1956, i augusti månad som Gunnel Bergstrand frivilligt kom till Restad. I filmen visar Gunnel Bergstrand själv runt på den gamla stormavdelningen. Vi får också se bilder av de vackra numera kulturhistoriskt värdefulla omgivningarna. Kanalen med den långa bryggan ut som hon försvann ner till när mamman och de övriga pratade med läkaren om hennes tillstånd. Det stod sedan i journalen att patienten hade försvunnit och var svår att hitta.

Diagnosen blev manodepressivpsykos, och Gunnel Bergstrand tilläts inte fortsätta sin utbildning till sjuksköterska.

Det är en berättelse som berör, och som jag känner igen mig i  mycket (även om min första erfarenhet av mentalsjukhus kom knappt 25 år senare). Och jag vet att det är många fler än jag som gör det, och jag hoppas att filmen når ut till många, många. Inte minst till äldre, som Gunnel Bergstrand, eftersom den psykiska ohälsan ökar även bland denna grupp se här. En grupp som jag tänker har ”fostrats i en mycket hård skola”, där man inte talade om sig själv, sitt inre, sitt psyke. ”Huvudet” var ett känsligt ämne.

Gunnel Bergstrand berättar om behandlingen på mentalsjukhuset, den diagnos hon fick, hur hon bemöttes och vad hon upplevde, men också vad hon bevittnade; hur detta sedan påverkade de möjligheter hon hade och de val hon gjorde för resten av livet.

En av de händelser som Gunnel Bergstrand tar fram är hur hennes församling reagerade när hon stod beredd att börja berätta om den här delen av sitt liv.  De ville inte att hon skulle gå ut med det i tidningen, att hon ”legat i bälte och härjat på Restad”. Hon framhåller att människor inte ska komma och säga att det ”inte är något” med en psykiatrisk diagnos.  Gunnel Bergstrand menar att de människorna inte förstår hur djupt skammen över en psykiatrisk diagnos är och hur den kan följa med under livets gång. Inte minst när det gäller att ta körkort.

Gunnel Bergstrand säger att hon har tänkt på hur lätt det är att kapa en identitet nuförtiden och de tankarna ledde vidare till den lilla kyrkogården som ligger i utkanten av sjukhusområdets västra del. I sluttningen ner mot kanalen står det hundratals kors, berättar hon. En del är det bara siffror på medan personalens, exempelvis sjuksköterskornas och läkarnas har med namn och allt och hur mycket de saknas av anhöriga, påpekar Bergstrand i filmen.

-Vem var 2611, frågar sig Gunnel Bergstrand i filmen, och vi får se en bild på ett järnkors med dessa siffror på. Begravningsplatsen med är omgiven av höga granhäckar och de numrerade järnkorsen är många. Förutom siffrorna står det ett K för kvinna, ett M för man.

– Vem var 2611, upprepar Bergstrand och fortsätter:

– Jag vill komma ihåg alla dessa kvinnor som gick runt i en ring och aldrig kom ut någonstans.

De här människorna som är begravda här, berättar hon vidare, fick inte ens ha sitt namn med, för de skulle glömmas eftersom de varit psykiskt sjuka.

-Jag kan inte glömma. Jag tycker att de här människorna behöver upprättelse, om än i efterhand.

I sin kondenserade, men innehållsrika bok berättar hon bland annat om ett av hennes mammas besök. Det kryper fram att hennes bror för några dagar sedan hade åkt hela vägen till Restad, tio mil, på sin vespa. När han stod framför dörren till avdelning 10 fick han inte komma in, relaterar Bergstrand i boken. Avdelningssköterskan tog emot honom och rapporterade att hans syster helt enkelt var för dålig för att ta emot besök. Han hade åkt förgäves och fick ta sig hem de tio milen bäst han ville. Jag citerar:

”Utan omsvep berättade mamma besvikelsen. Sköterskan hade inte ens gett mig någon hälsning från min bror. Hon visste inget om hur intensivt, jag längtade efter någon, som kände mig. Vad är friskt och vad är sjukt?

De kunde låsa in mig – de kunde låsa ute honom. Mamma berättade som det var.

– Vet du, när han kom hem grät han.

De tårarna har betytt mycket för mig.”

(ur Journalen: 16.9. Besök av modern och en broder)  (sid. 21 i boken  ”Pat. är frisk och pigg för övrigt”. 2011. Recito förlag)

(se också översiktsplan Restad- Brinketorp)

*

Gunnel Bergstrand får mig att tänka på den spännande interdisciplinär konferens som hölls den 11-12 juni i Göteborg år som handlade om psykiatrins kulturarv: ”The Material and Immaterial Heritage of Psychiatry.” (Psykiatrins materiella och immateriella kulturarv).  Gunnel Bergstrand är med och skriver ”Mad Peoples History”, (jag inväntar en bra översättning till svenska…kanske ”Dårarnas historia” eller ”Tokarnas historia”?) med sin modiga historia och ingår just i det psykiatriska kulturarv som är så viktigt att bevara och göra känt.

Arrangör för konferensen var  historiska institutionen. Över trettio seminarier hölls under konferensen, som också kommer att resultera i en bok med arbetsnamnet ”Narrating the Heritage of Psychiatry”. Det berättar Elisabeth Punzi, ledare för ”Centrum för Kritiska Kulturarvsstudier” som också är docent i psykologi vid Göteborgs universitet.

Psykiatrin har varit med kontroverser sedan den sett dagens ljus som disciplin, skriver de fyra författarna Elisabeth Punzi, institutionen för Psykologi och ”Center for Critical Heritage Studies, Göteborgs universitet, Nika Söderlund, Institutionen för Socialt arbete, Göteborgs universitet, Christoph Singer, Department of English, Paderborn universitetet och Cornelia Wächter, Department of English, Bochum universitetet till det ”Call for papers” som sändes ut inför konferensen.

Frågor om kulturarv är sparsamt noterat inom den mentala hälsovården, och vi hoppas kunna höja medvetenheten kring detta, säger samma fyra författare som skrivit ”Call for papers” under rubriken ”Kulturarv och Välbefinnande”. De poängterar:

Människor med psykologiskt lidande och/eller traumatiska erfarenheter är mer än deras svårigheter; de existerar i en kontext där kulturellt kulturarv och platser kan vara av stor vikt. Människor är förbundna med varandra, och till traditioner, platser och till tankar om framtiden.  De konstaterar att det hur som helst inte finns någon enkel förbindelse mellan kulturarv, mening, och hälsa eller välbefinnande och skriver:

”Heritage, traditions, places or environments, are not healing in themselves, such assumptions represent a simplistic and an essentialist view of human beings as well as environments. People from different backgrounds have different preferences, habits and desires. In order to understand the connections between heritage and wellbeing, we need to encounter the inherent diversity of heritage as well as of human beings.”

Här kommer också en ungefärlig översättning till svenska av det”Call for papers” som sändes ut före konferensen:

De senaste årtionden har de biomedicinska perspektiven kommit att dominera, och huvudfårans narrativ representerar idéer om konstant framsteg medan den psykiatriska vård som föregicks beskrivs som omänsklig och ovetenskaplig, allt under det att nuvarande praktikerna anses vara humana, effektiva och vetenskapliga. Att betona historiskt förtryckande praktiker tjänar till att rättfärdiga pågående praktiker och det kan bidra till dagens/av pågående orättvisa.

Genom historien har det alldeles tydligt funnits förtryckande och omänskliga interventioner, men det har emellertid också funnits empatiska och holistiska perspektiv och approacher, som understrukit vikten av att må bra, att meninggöra, (meaningmaking) och att känna/ha tillhörighet betonar de fyra författarna, och understryker att dessa tenderar att bli/vara exkluderande från det dominerande narrativet.

Rent allmänt, anför de, finns det en tendens att bortse från psykiatrins och den mentala hälsans kulturarv både i materiella och immateriella termer.

Byggnaderna är ofta rivna eller återuppbyggda som företagsparker, SPA-anläggningar eller bostadsområde, och spåren från områdets förflutna blir på så sätt bara utplånade.

Viktiga frågor som uppkommer är:

Vilkas narrativ blir negligerade eller tystade i den här processen?

Vilkas narrativ är sedda; uppfattade som viktiga att bevara?

Vem har fått/ges auktoriteten att berätta ”sanningen” om historien och psykiatrins och den mentala hälso-omsorgens kulturarv?

Åsidosättandet av att betänka och bevara patienternas berättelser, och andras, som utmanar den dominanta diskursen vid vilken tidpunkt som helst under historiens gång, berättelser som kanske uttrycker en känsla av skuld för de förtyckande praktiker som har tagit och fortfarande tar plats runt om i världen. Det kan också vara förbundet med framstegsidéer, som att vi lever i en era av vetenskapliga genombrott utan behov av att antingen se bakåt eller åt sidorna. Eller till ansträngningar som drar uppmärksamheten från det överväldigande lidande som klienterna erfar.

Erkännandet av psykiatrins immateriella och materiella kulturarv skulle kunna vidga perspektiven på dess historia såväl som på de praktiker som är i omlopp och framtida praktiker. Vi behöver reflektera över vilka delar av psykiatrins kulturarv som ska bli erkänt och bevarat, skriver de fyra författarna vidare i ”Call for papers”.

Vilka nuvarande praktiker är kvarlevor av förtryckande historiska utövningar och perspektiv? Vi behöver också överväga hur frågor som kulturarv skulle kunna bidra till möjligheter till att formulera kritik och ge alternativ till exempel genom aktivism, brukarrörelser, visuell konst, hantverk, kreativt skrivande och också hur kreativa uttryck bidrar till välbefinnande och bättring, och till vetenskaplig och klinisk insikt.

Vad kan vi lära från tidigare praktiker och aktiviteter och nuvarande alternativ till huvudströmningen i psykiatrin skulle kunna vara specifikt viktigt för etniska minoritetsgrupper och migranter, som vid sidan av kvinnor, LGBTQ människor och människor med socioekonomiska svårigheter ofta har varit förtryckta just genom etablerade diagnostiska procedurer och behandlingsinterventioner betonar de fyra författarna och understryker att förtrycket fortfarande är pågående.

/Helena Maria