Kategori: Medietips

I P1:s Människor och tro den 27 augusti intervjuade programledaren Titti Hahn författaren, prästen och kaplanen vid Sigtunastiftelsen Lars Björklund, aktuell med sin senaste bok Det som ger hoppet liv.

Det är en tankvärd intervju, inte minst för att känslornas betydelse för hopp betonas.

Och hans synpunkter är värdefulla. Jag kommer på mig själv med att önska att psykiatrin börjar tala om känslor och börjar problematisera patienters upplevelser av att psykofarmaka hindrar dem att få tillgång till sina känslor, eller tillgång till dem fullt ut– just de känslor och känsloupplevelser som de behöver arbeta med, bearbeta. Och inte minst, som framgår av radioprogrammet, att få tillgång till känslor som ger hopp. För hopp behövs; självmordstatistiken, särskilt hos dem med bipolär sjukdom, är nedslående.

Lars Björklund, som bland annat har jobbat länge som sjukhuspräst, har suttit med människor som varit helt utan hopp. Och då är det inte alltid så enkelt, menar han, att komma med förenklade modeller och säga att ”det kommer att ordna sig” eller ”att allting kommer att bli bra”.

Han berättar för Titti Hahn hur det är att inte kunna förmedla hopp, hur hans upplevelse i mötena med dessa människor är att också han drabbas av deras öde.

Deras vanmakt blir också min, säger han och den omedelbara reaktionen är att jag vill fly det här rummet. Och, fortsätter han, det svåra är att våga, orka stanna även om man inte kan förmedla något. För Björklunds poäng är att själva närvaron, skapar förutsättningar för hopp. Det är så han vill formulera det, betonar han. Och han fortsätter med att säga att i stunden kanske inte närvaron ger hopp, utan det är kanske på sikt som man kan dra sig till minnes/minnas att någon var där vilket i någon mån gör ensamheten uthärdlig.

Och det är det boken handlar om: förutsättningar för hopp.

Första förutsättningen är att vara i sina känslor (Björklund räknar med fem förutsättningar totalt).

Om vi stänger av känslorna, kan inte hoppet leva då? frågar Titti Hahn.

Men frågan är om det livet är fyllt med hopp, svarar Björklund bland annat, han har svårt att se att det skulle vara det, och menar att det ju kan vara ett avstängt liv, ett förnekande liv, eller ett väldigt mörkt liv som pågår i alla fall, men för mig var det viktigt att skriva om att känslor de tillhör jaget och att de inte är moraliska utan att de är svar på någonting och då tror jag att om vi vågar bejaka känslorna och vågar se vad de svarar mot.

Det är här jag tänker: Fler, ja, alla patienter måste få chansen att våga se sina känslor och vad de svarar mot istället för att känslorna eller kanske traumat, ska begravas med medicin under ständigt nya lager av livet som pågår i och utanför sjukhuset. Och det är just traumat som Björklund exemplifierar med i intervjun. Han säger att om ett barn till exempel som är med om en traumatisk händelse och de vuxna säger ”tyst, vi ska inte prata om det här”, ”ingen ska säga något” så har det här barnet med sig den här händelsen men inget språk för det här så kan det senare i livet påverka nästan varje dag något, något som man inte kan greppa. Men så fort vi har språk för det så startas en rörelse, betonar Björklund.

Det kommer kanske inte som en överraskning att den viktigaste förutsättningen är språket. En människa utan språk är en svag människa, påpekar Björklund.

Jag är tacksam för att Lars Björklund visar på att känslor inte är farliga och ser fram emot att få läsa hans bok. För de som inte vill sträcka sig så långt eller inte hinner rekommenderar jag radiointervjun i sin helhet – den är alldeles för insiktsfull för att som här enbart refereras i några enstaka meningar.

Vad det gäller min syn på medicinering (som kanske är viktig att redovisa) så sympatiserar jag med den syn som RSMH-Livets socialpolitiska talesperson Hannes Qvarford ger uttryck för i ett inlägg på sin blogg under rubriken Är psykofarmaka ”läkemedel”?:

Finns det då skäl att avvisa all användning av psykofarmaka? Nej, för det första bör det vara varje patients rätt att välja den typ av behandling, som han/hon tycker fungerar bäst eller tror mest på. För det andra kan mediciner i riktigt akuta lägen, med svår ångest eller plågsamma hallucinationer, ge snabb lindring. I synnerhet om det inte finns tillgång till medmänskligt stöd. Det viktiga är att man betraktar drogerna för vad de är: en nödåtgärd som skall användas i så låg dos och så kortvarigt som möjligt, till dess att tillräckligt, mänskligt stöd kan erbjudas. (Sådan hjälp kan dröja länge eller helt utebli. Jag är medveten om det.) (Hannes Qvarford).

/Helle

Jag kunde inte lägga bort den här romanen. Elena Ferrante kommer att få dig att flyga i luften – Alice Sebold, författare till The Lovely Bones. (citatet är fritt översatt från engelskan).

Vad gör du om du får syn på ett sådant omdöme på bokomslaget till en roman du av en slump hittar på biblioteket? Jag lånade boken med omedelbar verkan, och jag blev inte besviken. Romanen är lysande och intressant och insiktsfull i skildringen av en kvinna i upplösning. Också barnens utsatthet i berättelsen får liv.

Strax efter lunch, medan de dukade av bordet en aprileftermiddag, berättar Mario för sin fru Olga att han vill lämna henne. Efter femton års äktenskap beger han ut sig genom dörren. Timmarna går, men Olga är övertygad om att det inte var något allvarligt som låg bakom makens utbrott. Hon är förvissad om att han ska komma tillbaka, han hade ju inte ens sagt adjö till barnen. Men dagarna går, och mannen kommer inte tillbaka. Detta är inledningen till romanen The Days of Abandonment (den har ännu inte översatts till svenska, men titeln betyder ungefär Dagar av övergivande; verbet to abandon att överge, att lämna, kan också betyda t ex att ge upp eller svika). Författare är pseudonymen Elena Ferrante , som skrivit boken i jagform. Boken kom ut på originalspråket italienska 2002, och i engelsk översättning av Ann Goldstein 2005.

Vissa läsare har funnit Ferrantes beskrivning av en övergiven kvinna skandalös, men så beskrivs hennes språk också som brutalt ärligt och skoningslöst.

En natt dyker ett minne upp från Olgas barndom i Neapel. Det är en mörk gestalt som träder fram – en kvinna som blev lämnad av sin man för en annan kvinna, en kvinna från Pescara, och från den dagen såg ingen i grannskapet till honom igen. Om nätterna hördes skriken från kvinnan. Varje natt grät hon, och hon förvandlades från en vacker, glad kvinna till en kvinna i förfall, som inte tvättade sig eller gjorde något åt håret – en frånstötande kvinna. En stackars lämnad kvinna. Det var en kvinna som innan det tragiska, när hon kom hem från sin shoppingtur med sina tre barn, alltid stannade om hon såg Olga sitta i trapphuset, och grävde fram karameller ur väskan åt henne. Efter det att mannen lämnat kvinnan benämns hon poverella (den stackars kvinnan) av Olgas mor och grannfruarna. Olga hör allt om kvinnan från sin plats under kaffebordet. Här ingjuts skräcken för poverellan. Socialisationen pågår hela tiden intensivt under barndomen.

Att bli lämnad som mor och maka slår särskilt hårt i den romersk-katolska kulturen föreställer jag mig, speciellt som den katolska kyrkan som huvudregel inte erkänner skilsmässa.

Barnen i boken, de är som fågelungar, ännu inte flygfärdiga, som, just som sin mor, får en knuff som nästan får dem att tappa andan och slungas ut ur boet; för ett kort svindlande ögonblick upplever de ren skräck och tvingas beskåda avgrunden inunder. Sin egen upplösning till trots, Olga får inte och kan inte lämna barnen. Hunden offras (jag tycker mig ana en viss offersymbolik här), den äter genom en olyckshändelse gift, och dör. Barnen är vilsna och skräckslagna, den välkända ordningen har omkullkastats. De känner inte till förtröstan i sig själva; den måste ännu komma från de vuxna; mammas och pappas försäkran om att allt kommer att bli bra, att allt kommer att ordna sig, att de inte är tillspillogivna.

I det perfekta, idealiska barndomslandet är det de vuxna som bär på tröstens evangelium, de måste komma med de glada nyheterna, visa att det finns mark att landa på. När de tillfälligt är skeppsbrutna i tillvaron måste de kunna trolla fram ränseln med skeppsskorporna och den sista skvätten vatten. Med andra ord ta fram färdkosten och peka mot det ännu inbillade land som måste finnas där trots allt; bara en orubblig tro kan få den imaginära kartan att bli verklighet.

Olga är den enda som kan genomföra detta, för Mario, fadern, håller sig utom räckhåll. Men ytterdörren går i baklås och går plötsligt inte att öppna – något som Olga varit med om förut, på en annan plats, en annan tid. Men då stod hon utanför. Nu är hon innanför.

Dörren är tung symbolik (enligt Coopers Symboler – en uppslagsbok, så är tolkningarna många).  Så länge dörren är stängd är Olga och barnen utestängda från hopp och befrielse och nya möjligheter. En dörr symboliserar också den stora moderns skyddande aspekt och övergången till ett annat tillstånd, en annan värld. Så länge dörren vägrar öppna sig är de utestängda från detta.

Så det är i ett ”stängt rum” som övergivandet får sin kulmen, en våning där sonen Gianni ligger sjuk i hög feber, där telefonen är avstängd (för att räkningen inte är betald), och mobilen inte fungerar, så det går inte att ringa efter hjälp, vare sig till Mario eller låssmed, läkare eller veterinär. Olga och dottern Ilaria kämpar med att få bukt med låset, kämpar för att få kontakt med grannen inunder. Det är till grannen Olga sätter sin tilltro. Och det är nog så vi måste göra, ha tilltro till våra medmänniskor. Det finns alltid några ansikten som skymtar fram som vi kan sätta vårt hopp och tillit till. Så var det också för Ferrantes huvudperson. Dessutom var det en relation som inbegrep mer än så, ur den blommade både romantik och kärlek.

Men för att återgå till poverella-tematiken, poverellan som bildar en prismatisk lins där hon är allt, den rubbade, den försmådda, utblottade, och stackars kvinnan – allt detta som Olga inte vill kännas vid i sig själv. Poverellan, som blivit till en mäktig kulturellt betingad symbol i Olgas undermedvetna, bryter fram som en hallucination när bristningsgränsen är nådd. Och det är i det ”stängda” rummet som Poverellan breder ut sig och tar plats. Man kan nästan säga att det är hon som lotsar Olga genom det värsta av krisens olika faser. Inte minst genom ett febrilt skrivande. Och Olga är i själva verket författare till yrket, men har sedan länge tappat kontakten med sin skrivarådra, och mer eller mindre resignerat. Genom krisen reintegreras (reintegrera betyder ungefär hjälpa tillbaka) poverellan med Olga, och den mörka representationen av henne avkläds allt skrämmande. Men på vägen dit har Olga bland annat hunnit med att skrämma slag på Mario och hans nya unga fru, som hon utsatt för en attack på öppen gata.

Ur allt detta som tilldrar sig, både på det yttre och inre planet, sker ett uppvaknade och Olga inser att hon gjort ett misstag som trodde att hon inte skulle kunna leva utan Mario. Grannkvinnan som grät ut sina känslor i sin våning i Olgas barndomskvarter blir begriplig. Inte minst all den skam och rädsla som var/är förknippad med att bli lämnad.

Nyckelscenen är för mig när Olga står framför badrumsspegeln och betraktar sig själv, och inser, att hon inte enbart är den Olga hon trodde sig vara:

Tack vare att badrumsspegeln har speglar i sidopanelen så såg jag de båda halvorna av mitt ansikte separat, långt ifrån varandra. Först drogs jag till min högra profil, sedan till den vänstra. De var båda fullständigt obekanta för mig, normalt sätt använde jag mig inte av panelens sidospeglar. Jag kände igen mig enbart i spegelbilden av mig själv som reflekterades av den stora frontspegeln. Jag försökte arrangera speglarna så, att jag kunde se från sidan och framifrån samtidigt. Det finns inget tekniskt sätt att avbilda på, hittills, som har överstigit spegeln och drömmen. Titta på mig, sa jag till spegelglaset i en viskning, ett andetag. Spegeln summerade upp min situation. Om spegelbilden rakt framifrån försäkrade mig, genom att säga till mig att jag var Olga och att jag kanske skulle nå till slutet av dagen lyckosamt, varnade mig mina två profiler att så inte alls var fallet. De visade mig min nacke, de fula levande öronen, den lätt böjda näsan som jag aldrig tyckt om, hakan, de höga kindknotorna, och den strama hudens vita papperssidor över kinderna. Jag kände det som att, över de där två halva delarna, hade Olga knapphändig kontroll, hon var inte så väldigt motståndskraftig, inte väldigt uthärdande. Vad skulle hon göra med de här två spegelbilderna. Den värre sidan, den bättre sidan, det doldas geometri (fritt översatt från engelskan).

Det här betraktandet, den intensiva ”självrannsakningen” i spegeln fortsätter och når sin höjdpunkt på de närmast följande sidorna.

Boken kan läsas som en modern saga, och däri ligger en speciell charm. En saga där prinsen får sin prinsessa efter många prövningar och men, och där häxan är förlagd till själens utmarker och inte till en stuga i skogen.

Inför publiceringen av den här texten beställde jag boken igen för att kolla några detaljer, men fick efter några dagar ett vänligt meddelande från biblioteket om att boken var försvunnen…

/Helena Maria