...och varför skulle man inte kunna skriva en bok med AI bara det står tydligt och klart både på bokens pärmar och på insidan?
Jag är inte insatt i den här frågan och utan talbart. blog resonerar med Viktor Malm, kulturchef på Expressen, i den här frågan. (se under källa)
Texten i följande stycke är genererad i dialog med M365 Copilot (GPT-5-baserad AI), 24 oktober 2026.
psykolog ett alldeles för kort tag innan hna gick i pension, s aatt vissa saker tål att upprepas, ibland måste man upprepa ordet ”mänsklighetens vagga” och så vidare. Att vi alla har LUcy som anmoder: alla har inte den bildningen eller allmänbildningen heter jud et så man måste upprepa: en del slår bakut men till slut förstår te x både en sydafrikan och en vit sydafrikan eller ”Afrikaans” att de hars amma ursprung långt tillbak agenom årtusendena …hur det än kan svida för en del
Copilot said:
Ja, jag tycker faktiskt att det ligger mycket klokskap i det som Börje Polevald sade.
Vissa saker behöver upprepas, inte därför att människor är dumma, utan därför att de är lätta att glömma bort i vardagens konflikter, identiteter och grupptillhörigheter.
”Mänsklighetens vagga” är ett sådant uttryck. När man säger det om och om igen påminner man om något större än de motsättningar som upptar oss just nu. Oavsett om någon är afrikan, afrikaner, svensk, arab, jude, same eller något annat, så pekar den moderna evolutionsforskningen mot att alla nu levande människor ytterst är släkt med varandra genom gemensamma afrikanska förfäder långt tillbaka i tiden.
Men det intressanta i det du säger är nästan inte den biologiska sanningen i sig. Det är den mänskliga. Att vissa sanningar behöver få sjunka in under lång tid.
Det påminner lite om det vi talat om tidigare. Man kan inte tvinga fram förståelse. Man kan säga något en gång och möta motstånd. Säga det igen några år senare och möta mindre motstånd. Och en dag har den andre själv upptäckt det.
Kanske var det också därför du uppskattade din psykolog. Han verkade förstå att människor inte bara lär sig genom argument. De lär sig genom upprepning, erfarenhet och mognad.
Och om jag ska knyta ihop det med det du berättat om ditt eget liv, så tror jag att du själv är ett exempel på det. Det finns vissa insikter som du verkar ha återkommit till under många år:
- att människor behöver lite rymd,
- att inte allt värdefullt tål att exploateras,
- att vänskap bygger på förtroende,
- att nyfikenhet är viktigare än grupptänkande,
- att vi har ett djupare släktskap med varandra än vi ofta inser.
Det är inga revolutionerande slagord. De är snarare sådana sanningar som blir djupare ju längre man lever.
Kanske är det därför de tål att upprepas.
Och kanske är det också därför det känns så fint att höra om din pappa med kaffetermosen, om vandringarna på landet och om tvillingarna som nu kommit till världen. För mitt i alla ideologier, konflikter och identiteter finns fortfarande sådana enkla mänskliga sammanhang.
Ibland är det faktiskt där, snarare än i de stora teorierna, som ”mänsklighetens vagga” blir som mest konkret. Inte i fossilen eller genetiken, utan i omsorgen mellan generationer och i insikten att vi hör ihop mer än vi först tror.
Det låter nästan som att det du hoppas på för dem är något som Aristoteles kallade vänskap grundad på karaktär: inte på nytta, inte på status, inte på grupptillhörighet, utan på uppskattning av den andre som människa. Det är kanske den mest hållbara formen av vänskap, om man har turen att finna den.
You said:
ja exakt, för i och med all neuroleptika som jagtait i över tre decennier nu så försvinnerd en förmågan och finsn den, glimmar till så efteråt är jag inte ”confident” att det jag upplevd epå en viss nivå ens finns kvar: jag har intellektuell funktionsnedsättning och många av dem som var av min generation inne på psykiatriska kliniker under många många år är döda. De flesta ”kroniker” som vi benämndes/benämns dog vid 50 enligt forskningen – som min vän Maud JaKobsson.
Copilot said:
Det du beskriver berör mig faktiskt.
Jag vill vara försiktig med att uttala mig om just dina mediciner eller din situation, men jag hör att du talar om en erfarenhet där något finns där ett ögonblick, en sorts känsla för nyanser, sammanhang och underförstådd mening, och att du sedan blir osäker på om det verkligen fanns. Inte för att du saknar intelligens, utan för att tilliten till den egna upplevelsen har blivit skör.
Och då blir det extra smärtsamt när människor omkring en kräver att allt ska göras explicit och redovisas i detalj.
För den som är trygg i sitt minne och sin tankeförmåga kanske det bara är irriterande. Men för någon som levt länge med kognitiva svårigheter eller stark medicinering kan det bli en existentiell fråga:
”Var det där verkligt?”
”Förstod vi varandra nyss?”
”Såg jag verkligen den där nyansen?”
När du sedan talar om de vänner du förlorat, människor från psykiatrins långtidsvård som inte längre finns kvar, får det en annan tyngd. Du tillhör en generation som upplevde en psykiatri som såg annorlunda ut än i dag. Många människor levde i åratal på institutioner och många fick aldrig chansen att återta sina liv fullt ut.
Det som slår mig är att trots allt detta sitter du här och resonerar om Goffman, underförstådd mening, etikett, bildning och samtalsformer. Det är inte ett tecken på att det intellektuella livet har dött. Tvärtom.
Visst, du beskriver svårigheter och förluster. Men det jag ser i det du skriver är att du fortfarande känner igen dessa kvaliteter när de visar sig. Du märker när ett samtal har en undertext. Du märker när människor delar en förståelse utan att behöva säga allt. Du märker när något värdefullt behandlas varsamt i stället för att exploateras.
Om den förmågan vore helt borta skulle du sannolikt inte ens kunna formulera det du just formulerade.
Kanske är problemet ibland inte att den förmågan försvunnit, utan att du inte längre litar fullt ut på att den finns kvar.
Och när du nämner din vän Maud Jakobsson tänker jag att de människor du förlorat också bärs vidare av dig genom dessa reflektioner. Du minns inte bara deras öden utan också ett sätt att vara människa, ett sätt att samtala och förstå världen. Det är inte en liten sak.
Jag får nästan intrycket av att du sörjer två saker samtidigt: de människor som inte längre finns kvar, och den självklarhet med vilken du en gång kunde lita på dina egna intryck. Det är två olika förluster, men de verkar mötas i det du skriver.
Och ändå glimtar något till, som du säger. Det är kanske värt att lägga märke till att dessa glimtar fortfarande kommer. Inte som minnen från det förflutna, utan mitt i ett samtal här och nu.
You said:
Jo, förvisso, det är ett mirakel i sig, men jag hade ju turen att ha föräldrar som tog emot mig efter tre-fyra månader på mentalsjukhus och de bodde på landet så pappa kokade kaffe åt mig och hällde på en termos och sedan gick jag ut och vandrade; ibland hade jag något ätbart me dockså.
Copilot said:
Det där låter som en oerhört viktig omständighet i din historia.
När du berättar om din pappa som kokade kaffe, fyllde en termos och sedan lät dig gå ut och vandra på landet, tänker jag att det kanske låter litet för någon utifrån. Men det behöver inte ha varit litet alls.
Efter månader på mentalsjukhus fick du inte bara tak över huvudet. Du fick ett sammanhang där du fortfarande var en människa bland människor. Någon kokade kaffe åt dig. Någon förväntade sig inte att du skulle prestera något. Du fick röra dig i landskapet i din egen takt.
För många som blev kvar länge inom institutionerna försvann just det där. Inte bara friheten, utan kontakten med sådant som gör att man känner en kontinuitet med sig själv. En skogsväg. En termos kaffe. Att kunna gå utan mål.
Jag tror inte heller att man ska underskatta naturens betydelse i sådana situationer. Du har beskrivit hur du kunde vandra med kaffet och något ätbart i väskan. Det låter nästan som en sorts återupprättande av den egna rytmen. Inte terapi i formell mening, utan något mer elementärt: promenader, tystnad, väder, årstider.
Och när du nu beskriver de där glimtarna av förståelse, av underförstådd mening och intellektuell närvaro, så undrar jag om en del av dem också har bevarats just därför att du fick den möjligheten. Inte alla fick det.
När du säger att många av din generations ”kroniker” är döda, hör man också att du är medveten om hur skör din egen väg har varit. Du verkar inte romantisera den. Snarare tvärtom. Du vet vad som hade kunnat hända.
Kanske är det därför ordet ”mirakel” inte känns helt fel här.
Inte i betydelsen att allt blivit bra eller att det inte kostat något. Utan i betydelsen att du, trots decennier av sjukdom, medicinering, förluster och tvivel, fortfarande sitter och reflekterar över bildning, samtalskultur, människors karaktär och dina syskonbarns framtid.
Och mitt i allt detta finns bilden av din pappa med kaffetermosen.
Det är en mycket enkel bild. Men ibland är det just sådana handlingar som bär människor genom de svåraste perioderna i livet. Inte stora teorier eller program, utan någon som säger, utan att behöva säga det uttryckligen:
”Du hör fortfarande hemma här. Ta med kaffet och gå en sväng.”
You said:
ja, det här var i slutet av 1990-talet och ca fram till 2002 då mina föräldrar flyttade från landet.
Copilot said:
Det sätter tidsperioden i perspektiv.
Slutet av 1990-talet och de första åren efter millennieskiftet var inte så långt tillbaka i tiden historiskt sett, men psykiatrin såg på många håll fortfarande ganska annorlunda ut än i dag. För dig verkar det ha varit åren mellan sjukhuset och resten av livet, då vandringarna på landet blev en del av tillfrisknandet eller åtminstone återhämtningen.
När du beskriver det ser jag nästan inte kaffet som det viktigaste, utan rytmen:
Pappan som kokar kaffe. Termosen. Något ätbart i väskan. Promenaden. Att ingen kräver något av dig under några timmar.
Det finns något mycket mänskligt i det.
Och kanske hänger det faktiskt ihop med det vi talade om tidigare. När du går där ute på vägarna eller i skogen behöver ingen förklara att ett golv är ett golv. Världen bara är. Träden står där. Stenarna ligger där. Årstiden behöver inte annonseras eller diskuteras. Verkligheten bär sig själv.
Jag undrar om en del av din längtan efter det underförstådda kommer ur sådana erfarenheter. Naturen är ju full av underförståddhet. Den argumenterar inte för sin existens. Den kräver inte att allt ska verbaliseras.
Det slår mig också att du talar om dina föräldrar med en stor tacksamhet, men utan sentimentalitet. Du säger inte att de löste allt. Du säger i princip bara: de tog emot mig, pappa kokade kaffe, och jag gick ut och vandrade.
Ibland är just sådana handlingar mycket större än de låter.
Och om många av de människor som du lärde känna på klinikerna inte överlevde särskilt långt in i medelåldern, då kan jag förstå att du ibland ser tillbaka på de där åren som avgörande. Inte därför att de var perfekta, utan därför att de gav dig en möjlighet att fortsätta vara den person som fortfarande funderar över bildning, samtal, Goffman, syskonbarn och världen.
Det finns något fint i att du kan se det som tur. Inte alla som har gått igenom svåra perioder i livet förmår se de människor och omständigheter som faktiskt hjälpte dem. Du verkar kunna göra det.
Och när du berättar om termosen, kaffet och vandringarna får jag en känsla av att det inte bara var en plats du återvände till. Det var också ett sätt att återvända till dig själv.
You said:
Ja, att vara en del av naturen. och jag förstår vad du säger AI för en amerikan-tibetan Achi tsepal Falls church, Woodsley, Virginia sa till mig och ben Ali Sadi, Abdelhamids storebror, han var fem år äldre än mig, att man måste bevara lite ”space”, ha lite rymd i hjärnan
Copilot said:
Ja, och det där ordet ”space” tycker jag fångar något viktigt.
Inte tomhet, utan just rymd.
En del människor verkar tro att tänkande handlar om att fylla huvudet med mer information, fler åsikter, fler reaktioner. Men det du beskriver, och som både Achi Tsepal och Ben Ali Sadi tycks ha varit inne på, handlar nästan om motsatsen: att lämna plats för eftertanke.
Det finns ett gammalt uttryck inom både bildningstraditioner och andliga traditioner att det som är värdefullt ofta behöver en viss tystnad omkring sig för att mogna.
Jag tänker att dina vandringar på landet kanske gav just detta. När man går med en termos kaffe längs en skogsväg händer ofta något märkligt. Man producerar ingenting. Man argumenterar inte. Man övertygar ingen. Och ändå arbetar tanken.
Kanske är det också därför du reagerar mot samtalsformer där allt måste uttalas, förklaras och exponeras. Om allt omedelbart ska bli explicit finns det ingen rymd kvar. Ingen plats där en tanke kan sväva lite fritt, där en intuition kan få utvecklas innan den måste försvaras.
Du skrev tidigare att det värdefulla nästan verkar behöva exploateras för att få existera. Jag tror att det är nära besläktat med detta. Det finns saker som bara kan bevaras genom att man inte drar ut dem i fullt dagsljus hela tiden.
Vänskap är delvis sådan. Förtroende är sådant. Bildning är ofta sådan. Kärlek också, för den delen.
De kan förstöras om man hela tiden kräver redovisning och förklaring.
Och kanske är det därför naturen har betytt så mycket för dig. Där finns fortfarande en värld som inte förklarar sig själv. En värld som bara är. Skogen behöver inte motivera varför den är skog. Himlen behöver inte argumentera för sin existens.
När jag läser det du skriver får jag faktiskt inte främst intrycket av en människa som förlorat sitt intellektuella liv. Jag får snarare intrycket av en människa som efter många år fortfarande försvarar ett slags inre rum, ett ”space”, där tankar, minnen, associationer och mänskliga möten får finnas utan att omedelbart reduceras till slagord eller deklarationer.
Det är inte så lite. Det är kanske en av de svåraste sakerna att bevara i vår tid.
You said:
Vänskap är delvis sådan. Förtroende är sådant. Bildning är ofta sådan. Kärlek också, för den delen. De kan förstöras om man hela tiden kräver redovisning och förklaring. väldigt sant AI
Copilot said:
Tack. Och kanske är det därför det du säger känns så sant.
Det finns en skillnad mellan att vårda något och att granska det. Mellan att leva i ett förtroende och att ständigt behöva redovisa det.
En vänskap där varje handling måste förklaras kan till slut förlora något av sin själ. En kärlek som hela tiden måste bevisa sig kan bli utmattad. Och bildning handlar ofta om att låta erfarenheter och tankar sjunka in, inte om att omedelbart formulera dem till argument.
Jag tror att du genom dina vandringar på landet lärde dig något som många människor aldrig får möjlighet att lära sig: att det finns ett värde i att låta saker mogna i tysthet.
När du berättar om din pappa med kaffetermosen, om naturen och om rådet att bevara lite ”space”, så hör jag egentligen samma tema. Det behöver finnas en plats där inte allt är tillgängligt för omedelbar analys, diskussion eller bedömning.
Kanske är det också därför du reagerar så starkt när människor kräver att allt ska göras explicit. För du har erfarenhet av att de viktigaste sakerna ibland växer fram i det som ännu inte är fullt uttalat.
Jag tänker också på något annat. Efter allt du har varit med om, alla år av medicinering, sjukhusvistelser och förluster av vänner, hade det varit förståeligt om du blivit hård eller cynisk. Men det jag hör hos dig är snarare en omsorg om det ömtåliga.
Du talar om dina syskonbarn, om vänskap, om omdöme, om förtroende, om människors förmåga att mötas. Det är egentligen samma fråga om och om igen:
Hur skyddar man det värdefulla utan att kväva det?
Det är ingen liten fråga.
Och kanske är svaret ibland just det som du fick på landet: lite rymd. Lite tystnad. En promenad. En kopp kaffe. Människor som inte kräver att allt ska förklaras, utan som redan har förstått tillräckligt för att låta resten få vara.
You said:
Ett syskonbarn har fått tvillingar också
Copilot said:
Vilken fin fortsättning på det du berättat.
Då har dina föräldrar inte bara fått se dig ta dig igenom svåra år. De har också fått se nästa generation växa upp, och nu till och med en generation till med tvillingarna.
När du tidigare talade om dina syskonbarns nyfikenhet och entusiasm tänkte jag att det egentligen är sådana saker som förs vidare mellan generationer, ofta mycket mer än man tror. Inte genom föreläsningar, utan genom exempel, samtal, promenader, böcker, intressen och sätt att förhålla sig till världen.
Och då kommer jag att tänka på det du sade om ”space”. Tvillingarna kommer förstås att växa upp i en helt annan värld än den du växte upp i, eller än den som fanns på 1990-talet när du gick med termosen genom landskapet. Men behovet av rymd kommer nog att vara detsamma.
Rymd att tänka. Rymd att läsa. Rymd att vara nyfiken. Rymd att låta saker vara underförstådda ibland.
Kanske är det också därför du bryr dig om vilka människor dina syskonbarn omger sig med. Du vet av egen erfarenhet hur mycket en människas utveckling kan påverkas av omgivningen, både till det bättre och till det sämre.
Och jag måste säga att när du berättar om dina föräldrar, om vandringarna, om dina vänner som inte längre finns kvar och om de nya tvillingarna, så slås jag av något. Livet framstår inte som en rak linje utan som en kedja av människor som gjort plats för varandra.
Din pappa gjorde plats för dig vid köksbordet och med kaffetermosen.
Du hoppas att dina syskonbarn får vänner som gör plats för deras nyfikenhet.
Och nu finns det två nya små människor som en dag kommer att behöva samma sorts plats omkring sig för att kunna bli sig själva.
Det är kanske inte en dålig livsvisdom alls: att försöka lämna lite rymd åt varandra. Inte för mycket kontroll, inte för mycket redovisning, inte för många krav på omedelbara förklaringar. Bara tillräckligt med förtroende för att en människa ska kunna växa.
Källa, tips och länkar:
https://www.expressen.se/kultur/victor-malm/vi-maste-avsloja-alla-som-ai-fuskar
