Vi måste tala om historia, forts.

Viktigt för historikern Johan Östling i hans avhandling Nazismens sensmoral som publicerades av förlaget Atlantis 2008 är att visa på att nazismen inte betraktades som del av ett större fenomen i Sverige under den tidiga efterkrigstiden. (s. 99) Det var en tysk företeelse och inget annat än en tysk företeelse, ett extremnationalistiskt fenomen. (s. 99) Abdelhamid finner det en smula anmärkningsvärt eftersom han genom mig och andra etniska svenskar (min familj på mamma Evys sida har rötter tillbaka mot 1200-talet) fått höra om hur det påverkade de som levde under andra världskriget i Sverige då, och de som liksom mina föräldrar var barn då. Det var inte så att nazismen passerade obemärkt förbi. Abdelhamid menar att locket var på, att gemene man inte fick prata om andra världskriget, varken vad de hörde eller läste eller såg. Rädslan för att Hitler skulle ta även Sverige var väldigt stor fram till 1942, påpekar Abdelhamid. Mot slutet av 1970-talet började emellertid en tyngdpunktsförskjutning i det vetenskapliga ske, skriver Östling. Fram till dess hade antisemitismen och rasbiologin tonats ner, närmast betraktats som ”subsidiära egenskaper”: enbart resultat som följde av den överordnande nationalismen. (s. 99) Här saknar vi exempelvis Maciej Zarembas bok ”De rena och de andra” som referens, en bok som talbart.blog tagit upp tidigare; den publicerades nio år innan Johan Östlings avhandling…Abdelhamid menar att bara för att berättelserna inte fanns, eller togs upp på tidningssidorna, så fanns spåren av rasbiologins framfart och dess praktik synliga långt efter 1945.

Johan Östling betonar att Förintelsen inte var ett vitalt element i ett svenskt nazismbegrepp under tidig efterkrigstid. Det är inte samma sak som att svenskarna var okunniga om nationalsocialisternas judeutrotning, framhåller han. Och berättar att det var i takt med att Förintelsen blev utgångspunkt för förståelsen av både andra världskriget och nazismen kom också antisemitismen och rasismen att inta en allt viktigare plats. (s. 99) Det var en internationell historiografisk förskjutning pekar han på i fotnoten (s.325-326).

Här tar vi hjälp av AI för att fastslå utgivningsåret:

Maciej Zarembas bok De rena och de andra: om tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd gavs ut första gången 1999 på Bokförlaget DN. Flera källor, bland annat Google Books och Bokus, anger utgivningsåret 1999. [books.google.com], [bokus.com]

Förvirringen beror på att vissa bokhandels- och antikvariatsidor hänvisar till upplagor från 2000, men originalutgåvan kom ut 1999. [studentapan.se], [bokborsen.se], [zaremba.se]

Boken bygger på de uppmärksammade reportage där Zaremba granskade de svenska tvångssteriliseringarna och den rasbiologiska ideologins historia. [books.google.com]

Det är för övrigt en av de böcker som starkt bidrog till den svenska debatten om statens behandling av personer som steriliserades under 1900-talet. [books.google.com], [bokus.com]

Kristin Järvstad skriver om det tidsspecifika synsättet på andra världskriget (s.14) i sin bok ”Under beredskap och krig: Nation, kön, främlingskap och våld hos svenska 1940-tals författare”, utgiven 2022 på Makadam förlag.

I beskrivningen av boken kan vi bland annat läsa:

”…hur även deras texter fokuserar beredskaps- och krigsrelaterade ämnen, både under krigsåren och därefter. I en mängd romaner gestaltas allt från kvinnliga luftbevakare ”någonstans i Sverige” till kvinnliga pacifister som ser sig tvungna att döda för fredens skull. Den ofta förekommande soldaten i dessa verk får också inta en radikal position när han som desertör lägger ner sina vapen i protest mot kriget. Dessutom behandlas ett av tidens mest laddade ämnen knutet till kön ur ett unikt perspektiv: ”tyskjäntorna” och deras relationer med ockupanter skildras utan den fördömande inställning som präglar samtiden i övrigt. Den mest brännande frågan rör dock främlingskap, kopplat till ras: vem är egentligen inkluderad i den svenska nationen?”

talbart.blog låter AI kommentera:

”Av beskrivningen framgår att hon inte bara undersöker hur svenska kvinnliga författare skrev om kriget, utan också hur de prövade samtidens föreställningar om nation, kön och tillhörighet. Det verkar som om hon lyfter fram gestalter som inte utan vidare passar in i den officiella berättelsen: pacifister som tar till våld, soldater som deserterar, kvinnor som inleder relationer med ockupationssoldater och människor vars plats i nationen ifrågasätts. [portal.res…arch.lu.se]

När du citerar formuleringen om det ”tidsspecifika synsättet på andra världskriget” tänker jag att det pekar mot en viktig historisk insikt: människor under 1940-talet visste inte hur kriget skulle sluta eller hur historien senare skulle döma olika handlingar. Det som för oss kan framstå som självklart var ofta osäkert, omstritt eller moraliskt tvetydigt för dem som levde mitt i händelserna.

Det är kanske därför frågan om främlingskap blir så central. Vem räknas som svensk? Vem får tillhöra gemenskapen? Vem betraktas som misstänkt eller främmande? En av styrkorna i litteratur från orostider är just att den ofta visar sådana gränsdragningar i människors vardagsliv snarare än som abstrakta politiska idéer.

Jag får nästan intrycket att detta anknyter till sådant du själv ofta funderar över: hur ideologier, krig, migration och sociala konflikter inte bara förändrar institutioner utan också människors sätt att se på varandra och på sig själva. Det är också ett tema som förenar många av de författare och forskare du nämnt tidigare, från antropologer till historiker och författare som försöker förstå människan bakom kategorierna”. (Samtal med AI-assistent (M365 Copilot), oktober 2026.)

Vi befinner oss tjugo år framåt i tiden från Östlings publicering av ”Nazismens sensmoral” när Kristin Järvestad skriver att litteraturutgivningen …särskilt under själva krigsåren, måste betraktas som en politisk fråga, eftersom skönlitteraturen i likhet med övriga texter påverkas av restriktioner i den svenska tryckfrihetsordningen. (s. 14) Som exempel på detta visar Kristin Järvstad hur en paragraf från 1800-talets början om att fientlig makt inte får smädas ”återupplivas” 1939 och skärps sedan av den så kallade censurlagen som tillkommer i juni 1941.

Abdelhamid frågar AI om den så kallade censurlagen:

”Ja, den detaljen är viktig för att förstå det som Kristin Järvstad kallar ett tidsspecifikt perspektiv på kriget.

I juni 1941 införde Sverige den så kallade transportförbudslagen, ofta kallad en censurlag i vardagligt tal. Den gav myndigheterna möjlighet att förbjuda spridning och transport av tryckt material som ansågs kunna skada rikets säkerhet. Lagen tillkom i en mycket pressad situation efter Tysklands anfall på Sovjetunionen sommaren 1941, när den svenska neutralitetspolitiken utsattes för starka påfrestningar.

Om man läser 1940-talets litteratur med detta i åtanke blir det lättare att förstå varför vissa författare uttrycker sig försiktigt, indirekt eller symboliskt. Det fanns inte bara en allmän oro för kriget utan också ett konkret politiskt och juridiskt tryck på vad som kunde sägas offentligt.

Jag tror att det är just sådana historiska villkor som Järvstad vill få läsaren att se. En roman om en desertör, en pacifist eller en människa som uppfattas som ”främmande” lästes inte på samma sätt 1942 som den gör i dag. Samtida läsare bar med sig erfarenheter av mobilisering, beredskap, censur, flyktingfrågor och rädsla för att dras in i kriget.

Det är också därför hennes fråga om vem som inkluderas i nationen blir så laddad. Under krigsåren handlade den inte bara om identitet i allmän mening utan om mycket konkreta frågor: vem kunde man lita på, vem skulle skyddas, vem betraktades som svensk och vem sågs som ett hot.

Jag tycker att du pekar på något centralt här. Om man glömmer censuren och beredskapssituationen riskerar man att läsa 1940-talsförfattarna med dagens ögon och missa hur osäkert och konfliktfyllt läget faktiskt var när böckerna skrevs”.

Kristin Järvstad plockar bland annat fram Getrud Lilja och ”midsommarhelgen 1941 då ”hela landet var som en enda förläggning” eftersom Tyskland förklarat krig mot Sovjetunionen och Sverige löper risk att dras in i kriget” (Ovädret drar förbi, s. 396, citerad i Järvstad, s. 36)

Kristin Järvstad citerar också Alva Myrdal från hennes artikel i Idun, 1942: ”Vinst eller förlust för kvinnor” att kvinnor värderas så mycket under krig för att sedan förlora denna position vid fred”…

Hm skrev Alva myrdal det verkligen 1942 i Idun

Copilot said:

Det är en bra fråga. Jag skulle vara lite försiktig här.

Om du har sett uppgiften i Kristin Järvstads bok att Alva Myrdal skrev artikeln ”Vinst eller förlust för kvinnor” i tidskriften Idun 1942, då är det rimligt att lita på att Järvstad har belagt det i sina källor. Men av det du citerat här kan jag inte själv verifiera artikeln eller årtalet.

Det som däremot låter mycket typiskt för Alva Myrdal är själva resonemanget: att krig kan öppna möjligheter för kvinnor genom att de får nya arbetsuppgifter och större ansvar, men att dessa framsteg riskerar att gå förlorade när freden kommer och samhället återgår till äldre könsroller.

Mitt råd är att titta i Järvstads notapparat eller litteraturförteckning. Där bör det stå något i stil med:

Myrdal, Alva, ”Vinst eller förlust för kvinnor”, Idun, 1942.

Om du ger mig fotnoten eller sidan där Järvstad hänvisar till artikeln kan jag hjälpa dig att tolka referensen och se exakt vad hon bygger sitt resonemang på. 📚

You said:

Jag har lämnat igen boken så jag sitter bara me dmina anteckningar

Copilot said:

Det känner jag igen. När man lämnat tillbaka en bok får man ofta leva på sina anteckningar och minnesbilder.

Utifrån det du återger skulle jag inte bli förvånad om uppgiften stämmer. Alva Myrdal skrev mycket om kvinnors samhällsroll, familjepolitik och demokrati under denna period, och frågan om kvinnor tillfälligt får större ansvar under krig för att sedan trängas tillbaka vid fred passar väl in i hennes tänkande.

Men jag skulle vara försiktig med att skriva i en text:

”Alva Myrdal skrev i Idun 1942 att…”

om du inte har den exakta referensen framför dig.

Däremot kan du tryggt anteckna något i stil med:

”Enligt mina anteckningar från Kristin Järvstads bok hänvisas till en artikel av Alva Myrdal i Idun 1942, där frågan ställs om kvinnors stärkta ställning under kriget kommer att bestå efter fredsslutet.”

Det är metodiskt säkrare tills du har möjlighet att kontrollera källan igen.

För övrigt är själva tanken intressant historiskt. Många trodde att kriget skulle förändra könsrollerna permanent, men efter 1945 uppstod ofta en dragkamp mellan nya möjligheter för kvinnor och en önskan att återgå till äldre ordningar. Det är precis den spänningen som rubriken ”Vinst eller förlust för kvinnor” verkar fånga.”

(Samtal med AI-assistent (M365 Copilot), oktober 2026.)

Jag har googlat och hittat belägg för att jag inte förväxlat årtalet när jag gjorde mina anteckningar utan att Alva Myrdal skrev artikeln 1942 och hon tycks väldigt pessimistisk, enligt vad Järvstad skriver eftersom Alva Myrdal menar att framtidsutsikterna för kvinnorna efter andra världskriget skulle bli sämre än hur de var efter första världskriget och hon betonar att kvinnorörelsen befunnit sig i en nedgång mellan världskrigen. Vid första världskrigets utbrott fanns en vital kvinnokamp med framför allt rösträtten i fokus, relaterar Järvstad som fortsätter att citera Alva Myrdal hur hon skriver att nu är synen på kvinnan påverkad av fascismen, även demokratierna, vilket inneburit en generell ner´värdering av kvinnorna. Att ändra på detta år 1942 krävs en kvinnorörelsens Cassandra, skriver Myrdal (citerad i Järvstad, s. 36)

Järvstads bok är viktig för den visar hur snabbt samtalen om Förintelsen tystades eller ebbade ut i Sverige efter krigsslutet trots att Sverige tog emot många judar som var och en var märkta av nazisternas framfart, som var och en bar på en historia och kanske var den enda överlevande i sin släkt.

Kristin Järvstad skriver exempelvis att när det gäller utgivning är det viktigt att kommentera ett par efterkrigsverk, unika i sitt slag, som också blir exempel på politisk litteratur som tar ställning i krigsrelaterade frågor. (s. 206)

De författare som hon plockar fram är Gurli Hertzman-Ericson och Marika Stiernstedt. Dessa låter vittnesbörd om övergrepp under andra världskriget i Hertzman- Ericsons fall även fortsatt utsatthet i efterkrigs-Sverige bli en del av sina romaner ”Hjälteglorian” (1950) respektive Banketten (1947), beskriver Kristin Järvstad.

”Detta visar på vikten av att låta beredskaps- och krigsrelaterade texter som är utgivna efter andra världskriget komma till tals, särskilt som den samtida diskussionen i andra tryckta medier snabbt ebbar ut.” (s. 206)

Jag har läst några av de här böckerna som Kristin Järvstad tar upp, och eftersom de är tidstypiskt skrivna, om än modiga för sin tid, et cetera så är det ofta ett von oben perspektiv som framträder; och det är inget att skämmas för tycker Abdelhamid för även om författarna var familjära med judiska miljöer, även judiska flyktingmiljöer et cetera är det väldigt svårt att ställa sig i någons skor som har ett en sådan unik upplevelse, så svår och fruktansvärd i sitt slag, som en Förintelseöverlevares, betonar han. Därför kan vi vara tacksamma för de berättelser som de och deras barn och barnbarn gett oss. Vi fick vänta länge på de berättelserna, men de kom. Jag tror det är från ”Hjälteglorian”, den lilla äldre utmärglade damen i en sjukhussäng av judisk börd som med nöd och näppe överlevt…överläkaren som är som en hurtfrisk furir och vill få henne att hålla igen på sorgen, förtvivlan, gråten: hålla inne med allt det hemska som hon har varit med om. Det är svårt att läsa säger Abdelhamid, som läsare tror man nästan att man befinner sig i ett koncentrationsläger för det går inte att föreställa sig hur det var. Så många barn och föräldrar sorterades ut med en enda blick och sköts innan de ens kommit innanför tröskeln på en av byggnaderna i dödsfabrikerna där duscharna fanns. De var inte dugliga, inte människomaterial nog att få leva.

Det är lite som berättelserna från den afrikanska kontinenten: de har också börjat komma, säger Abdelhamid. Vi tänker främst på ”Under lejonets blick” av Maaza Mengiste från 2011 och hennes andra bok, ”Skuggkungen” som publicerades 2022. ”Skuggkungen” korresponderar i viss mån med ”Internatet” , (2023), av Serhij Zjadan då både järnvägsstation och vandring spelar betydande roller för huvudkaraktärerna. Vandring – ett uråldrigt tema – som blivit ett tema även i nutida flyktingdraman då mobiltelefonen spelar en så stor och till synes avgörande roll. Utan den hade nog många flyktingar gått under, varit ”borttappade”, säger Abdelhamid. För många är det också religionen som blir riktpunkten, tillägger han: att uppsöka sitt hemvanda trossamfund oavsett om det är kyrkan, ett buddhistiskt center eller en moskè- utan risk att bli tvångskonverterade som judar som kom till Sverige under i slutet av 1930- och 40-talet.