Vi måste tala mer om historia och historiska erfarenheter, och vi måste också kunna upprätta de människor – som judiska flyktingar-som föll offer för en snedvriden och orättvis historieskrivning som i fallen Erich Wittenberg och Moses Pergament. Bara att läsa eller hylla Thomas Mann e f t e r andra världskriget och Förintelsen kunde göra att man blev stigmatiserad i någon mening, menar Johan Östling
”Nazismens sensmoral” – redan när jag stötte på omslaget till och titeln på forskaren och historikern Johan Östlings bok ryckte jag till. Som undertitel har den ”Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning” . Boken kom ut redan 2008 på förlaget Atlantis och Abdelhamid beklagar att förlaget inte delat upp materialet så att exempelvis den stigmatisering – den sekundärstigmatisering som Johan Östling beskriver som Erich Wittenbergs öde hade fått en helt egen bok till sitt förfogande. Stigmatiseringsbegreppet har för övrigt Östling hämtat från Goffman.
Östling skriver:
”Erich Helmut Wittenberg föddes i en borgerlig judisk familj i Hamburg 1907. hans far, till yrket jurist, hade dekorerats i första världskriget och såg sig helt igenom som tysk. Tidigt flyttade familjen till Berlin, där Wittenberg så småningom inledde studier i historia, filosofi, statsvetenskap och angränsande ämnen för flera av tidens största auktoriteter. År 1933 krönte han sina studier med en avhandling om August Bebels bildningsbegrepp. Som jude tvangs han avbryta sin akademiska bana när nazisterna grep makten och kom som flykting till Sverige 1935″. (s. 128)
Således två år efter det att judar portats från statsanställningar, judiska barn och studenter inte längre fick gå till skola eller universitet och så vidare, summerar Abdelhamid. Två år av gatornas terror, av stöveltramp och rättslöshet innan Wittenberg kunde rädda sig till Sverige. Forts. (
Fallet Wittenberg skulle kunna avskrivas som en i raden av, dock ovanligt, inflammerade och utdragna akademiska befordringsstrider. (s. 129) Men så lätt går det inte, hävdar Johan Östling och pekar på allt material som finns kring den här striden.
Det låg honom i synnerhet i fatet att han var en rara avis (sällsynt fågel) i det svenska 1940-talet med sin djupa beundran för tysk idealistisk humanism.
Han var ingen essentialist som trodde att en tanketradition bara existerade i tyskars (eller andra nationaliteters intresse för denna tradition) embodiement, utan det var en tradition som existerade på de boksidor där den skrivits fram, i sinnena hos dem som mindes och läste författarna som representerade denna romantik, om man så vill, förtydligar Abdelhamid. Och det sorgliga är att vi upplever något liknande i nutiden, poängterar Abdelhamid. Dostojevskij, Tolstoy och andra stora ryska mästare förkastas som om de vore skrivna av Putin själv, av alla soldater som rusar fram mot sina stridsmål. och detta fast litteraturvetare efter litteraturvetare tagit de ryska klassikerna till sitt hjärta och berömt dem just för sin allmängiltighet, att de talar till oss alla oavsett nationalitet, fast i översättning.
Det finns något här som är skrämmande, lika skrämmande som att vi förkastar de lärare och föregångare på vars axlar vi har stått, håller jag med om. Det tål att sägas både en och två gånger.
Johan Östling understryker att för att tränga djupare in i fallet Wittenberg krävs att man karaktäriserar Wittenberg intellektuellt – hans fall rymmer så många dimensioner att det inte utan vidare kan läggas till handlingarna – att man går till hans biografi så att man kan komma underfund med vad han representerade i den svenska akademiska offentligheten under åren efter andra världskriget. I botten låg en större idèpolitisk motsättning mellan framryckande ideal och tillbakaträngda traditioner. (s. 129)
Han var dock inte utan själsfränder i det svenska landskapet, betonar Johan Östling: enstaka teologer, humanister och konstnärer fanns bland dem, men eftersom han kom tämligen sent till Sverige – 1935 – hade han inte fler, vilket han hade haft om han kommit några decennier tidigare, framhåller Östling intressant nog och hänvisar till Svante Nordins ”Romantikens filosofi: Svensk idealism från Höijer till hegelianerna”. (Lund, 1987)
Men som Johan Östling lite lakoniskt konstaterar:
”När (Wittenberg, talbart.blogs anm) han under krigsåren mobiliserade Fichte, Burckhardt och Meinecke mot nazismen och såg dem som räddningen mot barbariet var han trots allt ensam. Ideologiskt kunde han snarast associeras till med 20-juli-männen, de antinazistiska tyska aristokrater
Källa, tips och länkar:
Johan Östling. 2008. Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyningar. Atlantis.
