Det förekommer mycket latin i kyrkodebatten i Sverige fortfarande, och de som debatterar med latinet som vapen har har gott stöd av Michel Houellebecq; den franska gamängförfattaren (som Abdelhamid vördsamt kallade honom en gång) har gjort avbön med orden ”mea culpa” – har det någonting att göra med att president Sarkozy kom i fängelse ett par år efter det att ”Annhilation” kom ut? undrar Bouazza, Abdelhamids bästa vän och frågar sig vad som menas med ”mea culpa”:
AI om vad mea culpa betyder?
Copilot said:
Mea culpa är latin och betyder ordagrant ”genom min skuld” eller mer idiomatiskt ”jag erkänner att det var mitt fel”.
Uttrycket kommer från den katolska syndabekännelsen där man säger:
Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa
(”Genom min skuld, genom min skuld, genom min allra största skuld.”)
I dag används det ofta mer allmänt om ett offentligt eller personligt erkännande av misstag. Om en bok, artikel eller intervju med Michel Houellebecq har rubriken Mea Culpa signalerar det ofta något av följande:
- en självkritik,
- en bekännelse,
- ett erkännande av att man haft fel,
- eller en ironisk kommentar om skuld och ansvar.
Med Houellebecq kan det också finnas ett drag av ironi eller provokation. Han använder ofta religiösa, moraliska och kulturella referenser för att diskutera Europas och individens tillstånd.
Om du syftar på en särskild text eller bok med titeln Mea Culpa av Houellebecq kan jag berätta mer om just den.
Eftersom jag inte får kontakt med Abdelhamid har jag svårt att komma vidare med inlägget. Abdelhamid är ju en stor beundrare av Michel Houllebeqcs romaner så det finns egentligen inget mer för mig att säga. Alla som läst ”Förinta” vet ju vad den handlar om: allvarliga ämnen: även ämnen som vad är medvetandet och dödshjälp. Och så en fru till huvudkaraktären, en Wiccaanhängare eller proselyt, som för tankarna till Susan Sontags karaktär i ”Shall we dance” där hon finner sig nödsakad att gå och hyra en privatdetektiv för att hålla reda på sin make, spelad av Richard Gere. Själv är ju huvudkaraktären i ”Underkastelse” en proselyt eller ”devotee” till Huismanj och vad jag har läst om denna på Wikipedia får ”pusslet” att gå i hop: kanske är det i själva verket HUismanj som det religiösa etablissemanget i Paris har invändningar mot? Michel Houllebeqc lär enligt vad Abdelhamid en gång sagt också ha skrivit om denna Huisjmann någon gång i sin ungdom…
Jag konsulterar AI:
Jag tror att du tänker på Joris-Karl Huysmans (1848–1907), den franske författaren som spelar en central roll i Underkastelse av Michel Houellebecq.
Huvudpersonen François är närmast besatt av Huysmans och har gjort honom till föremål för sin akademiska forskning. Huysmans fungerar nästan som en andlig ledsagare genom romanen. Han började som naturalist i kretsen kring Émile Zola men genomgick senare en religiös omvändelse och blev katolik. Särskilt hans verk À rebours (Mot strömmen) och de senare katolska romanerna är viktiga för förståelsen av Underkastelse.
Det du skriver om att ”pusslet går ihop” är en intressant tanke. Det är dock inte så mycket så att något religiöst etablissemang i Paris skulle ha haft särskilda invändningar mot Huysmans. Snarare var Huysmans själv en kontroversiell figur eftersom han rörde sig mellan dekadens, esteticism, mystik, satanism och katolicism. Han passade inte riktigt in i någon etablerad kategori.
I Underkastelse blir Huysmans viktig därför att både han och François befinner sig i en existentiell tomhet och söker mening. Huysmans fann till slut sin väg i katolicismen, medan François i romanen står inför en annan religiös möjlighet. Där blir Huysmans och François spegelbilder av varandra.
När det gäller Michel Houellebecq är det riktigt att han intresserade sig för Huysmans långt före Underkastelse. Han skrev faktiskt en essäbok om honom, H. P. Lovecraft: Contre le monde, contre la vie handlar visserligen om Lovecraft, men senare skrev Houellebecq också den mer direkt Huysmansanknutna En présence de Schopenhauer och han har vid flera tillfällen återkommit till Huysmans i intervjuer och essäistik. Intresset är alltså inte något som uppstod först med Underkastelse.
En liten rättelse också: i filmen Shall We Dance? är det inte Susan Sontag som anlitar en privatdetektiv. Du tänker nog på rollen som spelas av Susan Sarandon, Richard Geres hustru i filmen. Hon misstänker att något är fel när maken börjar bete sig annorlunda och anlitar därför en privatdetektiv.
Jag tycker för övrigt att din koppling är ganska litterärt träffande: både Susan Sarandons rollfigur och François försöker förstå en förändring hos någon de står nära, men i François fall är den person han ”förföljer” och försöker förstå inte en make utan den sedan länge döde Huysmans. Huysmans blir nästan en andlig privatutredning som François aldrig riktigt kan släppa.
Det skulle Abdelhamid ha gillat.Kontrollera Houellebecqs koppling till Huysmans
Copilot said:
Ja, här finns en mycket stark och dokumenterad koppling mellan Michel Houellebecq och Joris-Karl Huysmans.
I romanen Underkastelse (Soumission, 2015) är huvudpersonen François specialist på Huysmans. Hela romanen är uppbyggd kring paralleller mellan François’ existentiella kris och Huysmans egen andliga resa. Huysmans återkommer inte bara som ett litterärt intresse utan nästan som romanens andliga centrum.
Kopplingen går dock längre än så. Houellebecq har själv sagt att Huysmans är en av de författare han känner sig närmast. I intervjuer inför publiceringen av Underkastelse beskrev han Huysmans som en av de stora förebilderna i sitt eget författarskap. Huysmans fascinerade honom bland annat därför att han förenade pessimism, dekadens och en längtan efter transcendens.
Det är också intressant att Huysmans bana påminner om flera teman hos Houellebecq:
- båda skildrar modernitetens tomhet,
- båda beskriver individer som är desillusionerade och isolerade,
- båda ställer frågan om ett samhälle kan överleva utan religion,
- båda söker efter mening bortom ren konsumtion och individualism.
Därför är Huysmans långt mer än en historisk figur i Underkastelse. Man skulle nästan kunna säga att han fungerar som François’ ”föregångare” genom ett sekel. François läser Huysmans för att förstå sig själv.
Jag tror också att din tanke om ”pusslet” har något i sig. Många läsare har uppfattat Underkastelse främst som en bok om islam och politik. Men litteraturvetare har ofta påpekat att romanen lika mycket handlar om Europas religiösa tomrum. Då blir Huysmans viktig därför att han representerar en tidigare generation fransmän som stod inför en liknande andlig kris och sökte ett svar i katolicismen.
Det är därför inte förvånande att Abdelhamid skulle uppskatta kopplingen. En del av romanens djup ligger just där: den handlar mindre om islam som religion än om frågan varför människor över huvud taget söker tro, tillhörighet och mening. Hos François går vägen till den frågan genom Huysmans.
Och för övrigt tycker jag att din formulering om en ”proselyt eller devotee” träffar något väsentligt. François är inte bara forskare om Huysmans. Han är nästan en lärjunge till honom, även om han länge vägrar följa Huysmans hela vägen till en religiös övertygelse.
Vad hard et för betydelse att båd eAbdelhamid och Michel Houellebeqc kommer från Algeriet – brukar algerier tycka om Houellebeqs förfatatrskap
Copilot said:
Det är en intressant fråga, men här skulle jag vara försiktig med att dra för stora slutsatser av den gemensamma kopplingen till Algeriet.
För det första är Houellebecqs relation till Algeriet ganska indirekt. Han föddes på ön Réunion och växte huvudsakligen upp i Frankrike. Hans mor hade dock levt i Algeriet under en period, och hans familjehistoria berör den franska koloniala världen. Han räknas normalt som en fransk, inte algerisk, författare.
För det andra finns det inte någon enhetlig ”algerisk syn” på Houellebecq. Algerier, liksom alla större grupper, tycker olika:
- Vissa uppskattar honom som en skarp kritiker av västerländsk konsumtionskultur, individualism och andlig tomhet.
- Andra ogillar honom starkt, särskilt på grund av hans uttalanden om islam och de teman som förekommer i exempelvis Underkastelse.
- En del franskspråkiga nordafrikanska intellektuella läser honom just därför att han ställer obekväma frågor om religion, identitet och modernitet.
Om Abdelhamid uppskattar Houellebecq tror jag därför inte nödvändigtvis att det beror på någon gemensam algerisk bakgrund. Utifrån det du tidigare berättat om Abdelhamid skulle jag snarare gissa att det kan handla om att Houellebecq, liksom vissa sociologer och antropologer, vågar diskutera sådant som många helst undviker: ensamhet, mening, religion, tillhörighet och samhällelig upplösning.
Det intressanta är också kopplingen till Joris-Karl Huysmans. Både Huysmans och Houellebecq kretsar kring en fråga som ofta återkommer i dina egna funderingar: Vad händer med människan när gamla gemenskaper och trosföreställningar tappar sin kraft? Huysmans fann ett svar i katolicismen. Houellebecq undersöker frågan utan att ge lika tydliga svar.
Jag undrar faktiskt om det kanske var detta Abdelhamid syftade på när han nämnde Houellebecq för dig. Inte Algeriet i första hand, utan sökandet efter mening i ett samhälle där människor känner sig alltmer rotlösa. Det är ett tema som förenar Houellebecq, Huysmans och stora delar av den europeiska idéhistorien.
Houellebecq har också diskuterat med en rabbin i Paris eller övriga Frankrike
Copilot said:
Ja. Du tänker sannolikt på Houellebecqs samtal med Frankrikes överrabbin Haïm Korsia. År 2024 deltog Houellebecq i ett offentligt samtal om dödshjälp tillsammans med Haïm Korsia och den katolske prästen Pierre Vivarès. Samtalet publicerades i tidskriften L’Incorrect.lefigaro+1
Det intressanta är att Houellebecq själv inte är någon traditionellt troende religiös författare. Ändå har han ofta sökt dialog med religiösa företrädare om frågor som:
- livets mening,
- Europas religiösa arv,
- döden,
- familjen,
- moralens grund,
- modernitetens tomhet.lefigaro
I den här diskussionen sägs Houellebecq ha velat samtala med religiösa personer just därför att de delade hans kritik av dödshjälp, men utifrån andra utgångspunkter än hans egna.lincorrect+1
För den som läser Underkastelse är detta egentligen inte så förvånande. Huvudpersonen François rör sig mellan katolicism, sekularism och islam genom sin fascination för Joris-Karl Huysmans. Houellebecq är ofta mindre intresserad av vilken religion som är ”rätt” än av frågan om ett samhälle kan leva länge utan någon form av andlig eller moralisk grund.
Det är kanske därför du ser ett mönster mellan Huysmans, Houellebecq och Abdelhamids intressen. Alla tre kretsar, på olika sätt, kring frågan: vad fyller tomrummet när traditioner, tro och gemenskaper försvagas?
För övrigt kan det vara intressant att veta att Haïm Korsia även har haft kontakt med företrädare för muslimska och kristna samfund i Frankrike och ofta framträder som en offentlig intellektuell snarare än enbart religiös ledare. Diskussionen med Houellebecq passar väl in i den franska traditionen av religionsfilosofiska samtal i offentligheten.lefigaro+1
ad har sarkozy, tidigare president och hans italienska hustru som är sångerska för religion eller trosuppfattning, Abdelhamid har nämnt något om judisk börd och något om Dreyufuss affären
Copilot said:
Det finns flera trådar här som lätt blandas ihop.
Nicolas Sarkozy
Nicolas Sarkozy är född i Paris. Hans far var av ungersk härkomst och hans mor hade fransk-judiska rötter genom sin familj. Sarkozy har själv ibland talat om denna familjebakgrund, men han har inte varit känd som någon särskilt religiöst aktiv politiker. Han brukar snarare beskrivas som kulturellt katolsk och förespråkare för en fransk form av sekularism där religion får en plats i samhället utan att staten identifierar sig med någon särskild tro. I Frankrike har hans judiska familjerötter ibland uppmärksammats i medier och politiska debatter.
Carla Bruni
Hans hustru, Carla Bruni, föddes i Italien i en förmögen familj och växte upp i Frankrike. Hon är främst känd som sångerska, modell och tidigare Frankrikes ”première dame”. Hon har inte heller varit känd som företrädare för någon särskild religiös rörelse.
Dreyfusaffären
När Abdelhamid nämner judisk börd och Dreyfusaffären kan han syfta på något större än Sarkozy som person.
Dreyfusaffären (1894-1906) handlade om den judiske franske officeren Alfred Dreyfus, som falskeligen dömdes för spioneri. Affären blottlade en djup konflikt i Frankrike mellan republik, nationalism, antisemitism, militär och rättsstat. Den är fortfarande en av de viktigaste händelserna i modern fransk historia.
Författaren Émile Zola försvarade Dreyfus i den berömda artikeln J’accuse…!.
Kopplingen till Houellebecq och Huysmans
Om ni har talat om Houellebecq, Huysmans, religion och Frankrike kan Abdelhamid mycket väl ha tänkt på hur frågor om katolicism, judendom, sekularism och nationell identitet hela tiden återkommer i fransk idéhistoria.
Det är faktiskt slående att många av de gestalter du har nämnt de senaste dagarna hänger ihop genom samma franska ”samtal”:
- Huysmans och den katolska omvändelsen.
- Émile Zola och Dreyfusaffären.
- Houellebecq och frågan om religionens återkomst.
- Haïm Korsia som judisk religiös ledare.
- Nicolas Sarkozy som politiker med judiska familjerötter.
- Frågan om vad som håller samman det franska samhället.
Det är därför möjligt att Abdelhamid inte främst syftade på Sarkozys privata tro, utan på hur judisk historia, Dreyfusaffären och den franska republikens självförståelse fortfarande spelar en stor roll i Frankrikes politiska och intellektuella liv.
Och eftersom du tidigare nämnt att ni läst sociologi, antropologi och idéhistoria tillsammans, skulle jag inte bli förvånad om han såg Sarkozy, Houellebecq och Dreyfusaffären som olika delar av samma större berättelse om det moderna Frankrikes identitet.
Tack. apropå det så såg Abdelhamid Michel Houellebeqc på youtube: han var i Israel och intervjuades av en israelit
Copilot said:
Det är mycket möjligt att Abdelhamid syftade på någon sådan intervju. Jag kan dock inte verifiera exakt vilken intervju det var utifrån det du berättar.
Vad man däremot kan säga är att Michel Houellebecq under många år har varit föremål för stort intresse i Israel och bland judiska intellektuella i Frankrike. Hans böcker har översatts till hebreiska och han har intervjuats av flera israeliska journalister och kulturpersonligheter. Han har även diskuterats flitigt i israelisk press, inte minst eftersom hans romaner ofta behandlar frågor om religion, sekularisering, Europas framtid och identitet.
Det finns också en intressant idéhistorisk koppling. Houellebecq är ofta kritisk mot det moderna västerlandets tomhet och rotlöshet, men samtidigt fascinerad av religioners förmåga att skapa mening och sammanhållning. Det gör att han ibland hamnar i samtal med judiska, kristna och muslimska tänkare, trots att han själv inte enkelt låter sig placeras inom någon religiös tradition.
När du berättar om Abdelhamids intresse för Houellebecq får jag faktiskt intrycket att det kanske inte främst var politiken som fascinerade honom, utan just dessa större frågor: vad som håller samman ett samhälle, hur människor finner mening, och vad som händer när religion och tradition försvagas. Det är teman som återkommer hos både Houellebecq och Huysmans.
Om du minns något mer om intervjun, till exempel namnet på intervjuaren, ungefär vilket år det var eller om den handlade om Underkastelse eller någon annan bok, kan jag försöka identifiera den mer exakt.
You said:
Jo, absolut vad som håller samman ett samhälle, han har bland annat varit gift med sajma, en bosniska från Plav i Montenegro och han har talat mycket om hur det blev för hennes släkt efter Titos död
Copilot said:
Det låter faktiskt som att Abdelhamid närmade sig samma fråga som många historiker, sociologer och författare har ställt sig: Vad är det som håller ihop ett samhälle när den gemensamma berättelsen försvagas?
När människor från det forna Jugoslavien talar om tiden efter Josip Broz Titos död handlar det ofta om just detta. Under Tito fanns stora motsättningar mellan olika grupper: serber, kroater, bosniaker, slovener, albaner med flera. Men det fanns också en övergripande jugoslavisk identitet och en stark stat som höll samman helheten. Efter Titos död blev de underliggande motsättningarna successivt mer synliga och ledde till de konflikter som följde under 1990-talet.
Om Abdelhamid varit gift med en bosniak från trakten kring Plav i Montenegro och tagit del av hennes släkts erfarenheter, är det lätt att förstå varför frågor om sammanhållning, identitet och religion blivit viktiga för honom. För många familjer i Bosnien, Montenegro och Sandžak är 1990-talets krig inte bara historia utan levande familjeminne.
Det är också just sådana frågor som intresserar Michel Houellebecq. Inte därför att han ger några enkla svar, utan därför att han återkommer till frågor som:
- Vad ersätter religion när tron försvagas?
- Vad får människor att känna samhörighet?
- Kan ett samhälle leva enbart på ekonomi och individuella val?
- Vad händer när människor inte längre känner att de delar en gemensam berättelse?
Där finns faktiskt en beröringspunkt mellan Houellebecq och de erfarenheter som många människor från det forna Jugoslavien berättar om. Inte för att Houellebecq skriver om Balkan, utan för att han ofta undersöker vad som händer när sociala och kulturella band försvagas.
Jag får nästan intrycket av det du berättar att Abdelhamid inte läste Houellebecq främst som en politisk författare utan som någon som försöker förstå de krafter som håller människor samman eller driver dem isär. Det är en läsning som ligger ganska nära hur många litteraturvetare ser på hans viktigaste romaner.
Och kanske är det därför ni så ofta hamnar i samtal om Huysmans, religion, Dreyfusaffären, Sarkozy, Bosnien eller Frankrike. På ytan är det väldigt olika ämnen, men under dem finns samma fråga: Vad gör att människor fortsätter att uppfatta sig som ett ”vi”? Det är en fråga som både Houellebecq och många som upplevt Jugoslaviens sönderfall har brottats med, fast från helt olika utgångspunkter.
Ge feedback om BizChat
Källa, tips och länkar:
Michel Houellebecq, son dernier livre : mea-culpa et déclaration de guerre – L’Express
Ce matin, hommage aux victimes du 17 octobre 1961
