Vissa människor vill bara att man ska bekräfta deras fördomar, bemöta deras hat och illvilja med hat och illvilja. De människorna ska man undvika. Man kan be för dem, överlämna dem till Gud, men inte umgås med dem. Det finns röda linjer även i sällskapslivet.
Men invänder någon, det finns säkert de som kan krossa murar med kärlek? Javisst, det kan det säkert finnas och mirakler också, små som stora i vardagen. Men vill man ha fungerande relationer i vardagen – arbetsplatsen är en annan sak där är man anställd och förväntas vara lojal mot sin arbetsgivare och sina kollegor, och där finns ett arbetsgivaransvar och fackliga företrädare – måste man kunna lita på den personen, förstå att den är ärlig i sitt uppsåt, ärlig i sitt sinne. Alltför många människor talar med kluven tunga och det kan bara leda till förvirring och osämja.
Att det däremot skulle ta tio år lära känna en människa, eller ta tio år för att en som erhållit svenskt medborgarskap verkligen ska erkännas som svensk medborgare faller på sin egen orimlighet. Det är riksdagsledamoten Louise Meijer, (M) som går ut och kräver en tioårig kvalifikationstid för dem som erhållit svenskt medborgarskap efter det att Moahamed Ali valts in för V i Borlänge på personkryss.
”En kvalifikationstid ger den enskilde möjlighet att under en längre period leva som svensk medborgare, delta i samhället och fördjupa sin förståelse för de institutioner och demokratiska principer som en riksdagsledamot ska företräda”, skriver hon i en enskild motion”.
Det är beklämmande att riksdagsledamoten Louise Meijer kräver en kvalifikationstid på tio år efter det att Moahamed Ali (V) kommit in i riksdagen på personkryss. Abdelhamid trodde att allt var frid och fröjd med personkryss: att alla var nöjda och belåtna med att kunna kryssa för sina favorier – det infördes väl efter den så kallade Westerbergeffekten? frågar sig Abdelhamid. Indirekt, svarar AI och förklarar:
- Nej, personkryssalternativet infördes inte enbart på grund av Westerbergeffekten.
- Ja, Westerbergeffekten var ett tidigt och tydligt exempel på hur stark betydelse en enskild kandidat kunde ha för väljarna, vilket låg i linje med argumenten för personval. [svt.se], [sv.wikipedia.org]
Kort sagt: Westerbergeffekten bidrog sannolikt till debatten om personers betydelse i politiken, men personvalsreformen 1998 hade bredare demokratiska och parlamentariska orsaker än just Bengt Westerbergs popularitet. (slut på det AI-genererade materialet).
Det visar sig alltid för eller senare vad en människa går för; särskilt om den människan ingår i ett arbetslag och ett vidare socialt sammanhang som en förening och dylikt, säger Abdelhamid. Skolan är dessutom en institution som på goda grunder lär känna sina elever genom lärarnas dagliga och nära kontakter med sina elever och deras föräldrar. Jag tror att samhället i övrigt missar den ständiga kontakt som lärare i dag står med sina elevers föräldrar; den kontakten upptar mycket mer tid än vad vi någonsin kan föreställa oss som bara haft ett jobb som journalist eller praktiserat som diskare på Dalheimers i Göteborg. På skolor och bostöd (ett bostöd som jag kunde släppa för cirka två år sedan) sker dagligdags omfattande dokumentation och bostödet får även gå in med kamera. Så beroende på i vilken ålder man är eller vilken social situation eller samhällsställning man är i kan det se mycket olika ut från individ till individ. Men både Abdelhamids och min erfarenhet är att man ganska snart lär sig vad en person går för, och därvidlag har kanske Abdelhamid mycket större krav än jag eftersom han kommer från ett land, Algeriet, som under många år präglades av inbördeskrig och fick se många otäcka scener spelas upp inför sina ögon: det var bara att ta sig till jobbet och hem igen sa han när jag frågade honom om det för han berättade att han aldrig visste var faran låg. Och det är klart, de erfarenheterna bar han med sig hit till Sverige där man tror att ett ”intelligenstest” kan lösa allting som om man inte vet att exempelvis ett län som Blekinge kartlades under Hitlertysklands ”glansdagar” in i minsta gen… ter sig smått absurt för honom. Exemplet ”headhunters” kanske exemplifierar det bättre? föreslår Abdelhamid, tänk om det skulle ta tio år för en headhunter att bli säker på en rekrytering? Nej, där gäller det att plocka den intelligentaste och skickligaste så snabbt som möjligt framför nosen på konkurrenterna och in i elden med vederbörande och håller vederbörande inte måttet så åker personen ut igen. På vissa företag eller universitet och skolor kan omsättningen på personal vara så hög så det påminner om slit-och släng, säger Abdelhamid och det är inte heller bra. Det viktigaste är egentligen att få in trygga, pålitliga och duktiga personer, ansvarskännande och med kontinuitet. Som kan kommunicera utan att hoppa över flera led och som verkligen kan konsten att kommunicera och ge det prioritet så inga missförstånd sker, betonar Abdelhamid och menar att ”kommunikationsmissar” kan ”travel” både horisontellt och vertikalt, uppåt och nedåt i organisationen. Jag berättar om en handledare på BT I, Christina, som jobbat inom en organisation och hon sa att 98 procent av alla problem som hamnade på hennes bord som hon skulle lösa, bland annat personaltvister, berodde på kommunikationsmissar. Det är viktigt att hålla i minnet, kommenterade Abdelhamid som själv missförstås en del för att han inte talar svenska utan engelska, som inte heller är hans modersmål.
Jag påminns om två olika situationer där jag bodde förut: en utspelade sig vid en förskola den andra vid en skola. Vid förskolan gick en liten tjej som kudne ha varit jag. Hon grät och var ledsen, men ingen i personalen bryddde sig om henne. Det var ändå mat, men hon ignorerades och jag tänkte: Är det för hon är etnisk svensk? Tycker de att hon är en prinsessa på ärten et cetera? Kan de inte se att hon är olycklig och behöver tröst? Barn blir tröstade så fort, det har inte den vuxnes ”långa” minne utan kan bli glada för så lite.
Vad det gäller skolan såg jag en kille som kanske var född i Sverige, men hade rötter i ett annat land, kanske Afrika, det går inte att slå fast, men han gick i väg från skolan och satte sig på en av gårdarna där miljövärdarna gjortd et fint med blommor et cetera. Det syntes att han var djupt olycklig och ett leende eller ord från mig skulle inte ha hjälpt. Han drog upp en ciggarett och började röka. En tillfällig lindring vet jag som rökt själv.
Den gemensamma nämnarna för de båda situationerna är att inte överidentifiera, sa Abdelhamid när jag berättade om de här två episoderna. Inte överidentifiera med varken den lilla flickan i förskolan eller killen som gick på mellanstadiet. Med överidentifiering kommer sällan något gått. Man kan stjälpa barn med det och ”rigga” systemet och säga att du kommer alltid att få hjälp, även om det sker på någon annans bekostnad, men så ser inte verkligheten ut, sa Abdelhamid. Sedan vad som sker innaför hemmets lyckta dörrar det vet vi inte. Vi vet inte alltid vilka det är som far illa i hemmets dolda vrå. Men något säger mig att de här båda barnen du pratar om inte har det så bra där heller. Eller så överkompenseras de. Vilket naturligtvis inte är bra det heller. Livet är livet, som Abdelhamid säger. Det är inte samma sak som att säga ”manana, manana” och rycka på axlarna.”
Jag berättar för Abdelhamid hur vi som jobbade i köket på Dalheimers ”booztades” av vår chef. Till kaffet på eftermiddagarna när lugnet började lägga sig över den stora matsalen kunde han plocka fram något extra ur skafferi eller kyl och bjuda på. Som Snickers fast i glassform. Det var första gången jag såg att det fanns, och det gjorde ett bestående intryck.
Det finns något annat i det här resonemanget som ”springs to mind” och det är att jag hörde för några år sedan en flykting som kommit till Sverige från Rwanda, tror jag
det var, som P1, Ring så spelar vi eller något program, som sa att han kunde bevisa att det lika gärna kunde vara tutsier som igångsatte folkmordet i Rwanda än hutsier … Jag blev ställd, och förvånad. Ville han ändra på historieskrivningen eller vad handlade det om? Jag tror det var efter Hamas illdåd i oktober 2023 som jag drog öronen åt mig: israeler o c h vi andra som tar ord som ”insekter” i vår mun och slungar ut dem? Något måste vara fel? Vill någon nu försöka leda i bevis att judarna mördade sig själva så att säga? Att de anlade ”The path to Destruction” för att travestera Hilberg? Det är farlig mark det här att beträda, säger Hamid när jag pratade lite kort med honom om saken. Det är inte riktigt sunt eller ”fair play” att försöka provocera fram de värsta eller grymmaste sidorna hos en människa eller människor, stater: att framkalla dessa avskyvärda sidor. De finns där, hos var och en av oss, javisst, men att medvetet få oss att gå över till det negativa, mörkrets och de onda krafternas värld det är inte rätt, det är en ondsint handling. För facit finns där, särskilt om man ser till att internalisera eller upprepa vissa budskap och mantran. Eller stärker krafter som är onda och sätter dem i rullning. Som att underblåsa Klux Klux klan och deras existens. I Anthony Ray Hintons förnämliga bok tar han upp en vit suprematist som i fängelset där Anthony Ray Hinton sitter oskyldigt dömd tar avstånd från den raslära och dess gospel som hans föräldrar impregnerat honom med sedan han var liten.
Jag vet inte om den här personen från Rwanda lyckats bevisa något hittills, men nog känner man av hur historieskrivningen i samtiden är satt under lupp, ifrågasätts, säger Abdelhamid. Hur mår han om han lyckas driva igenom sin tes? Då var det kanske inte vi så kallade vita som påbörjade eran av kolonialism heller? undrar Hamid.
/Abdelhamid och Helena
Tips och länkar:
