”Bygdegård” – Abdelhamid och jag gör (överkurs):)research med hjälp av AI:

(Vi har tidigare lagt ut inlägg ur ”Vendelaprojektet” (som nu bytt namn), bland annat ”Arenasamhället”, den ”Nya Medborgaren” och ”Edlas studiecirkel”, men på senvåren fann vi att vi behövde göra mycket mer research kring ”bygdegårdar” och livet på landet under 1930- och 40-talet. Vi var inte medvetna om att det fanns en sådan tydlig distinktion mellan ”bygdegårdar” och ”Folkets hus-rörelsen”; medvetna om att det fanns en skillnad, men inte riktigt hur den såg ut eller kanske gestaltade sig. Syftet med vår skönlitteratur är att visa hur människor från olika skikt av samhället, som municipalsamhället Brösarp, har samarbetat i alla tider: vi behöver varandra över blockgränserna. Men hur och när går inte att fastställa statistiskt utan det handlar om hur man hittar varandra runt borden som jag lärde mig en gång i tiden, och som både Hamid och jag sett på Vasaholm, Tylehögen, Örups borg, och i

tusentals hem: vanliga och ovanliga hem. Samtidigt vill vi dela med oss av mångt och mycket av det AI-genererade materialet i ett folkbildande syfte. Vi tror att många läser exempelvis dr. Hugo Lagercrantz artikel nedan med intresse – en artikel som AI plockat fram åt oss, vilket vi är tacksamma för då vi annars hade fått nöja oss med den grund som Bowlby lagt, om än gedigen, m e n: Forskningen; kunskapen och erfarenheterna har nått längre än där vi befinner oss i dag: i dag vet man mer om konsekvenserna, säger Abdelhamid. Också konsekvenserna av en tynande landsbygd och ett utarmat stadsliv. Dilemmat kvarstår dock: hur mycket jordbruksmark vill vi behålla versus hur mycket vill vi låta städerna expandera med sina periferias? Hur självförsörjande kan och v i l l vi svenska medborgare bli eller vill Sverige vara beroende av Ukrainas kornbod, rentav vara dess satellitstat för att kanske använda ett kalla kriget– begrepp? frågar sig Abdelhamid. Kalla kriget är tillbaka, menar Abdelhamid, och jag har sett det uttryckas på annat håll tidigare.

AI uttrycker det senare så här:

”Bowlby lade grunden till anknytningsteorin. Sedan dess har forskningen gått vidare och fördjupat förståelsen av hur anknytning, sociala villkor och livsmiljöer påverkar människors utveckling och hälsa”.

Här kommer ”researchen”:

AI Mode ConversationDu sa: skillnad på folkets hus och bygdegård för 70 år sedanskillnad på folkets hus och bygdegård för 70 år sedan +6 För 70 år sedan, under mitten av 1950-talet, var den ideologiska och geografiska skillnaden tydlig: Folkets Hus var arbetarrörelsens och städernas mötesplats, starkt knutet till facket och politiska partier. Bygdegården var landsbygdens och bonderörelsens motsvarighet, politiskt obunden men med fokus på jordbruk och nykterhet.Geografi och demografi Folkets Hus: Låg framför allt i städer, industrisamhällen och tätorter. Dessa var ofta stora, centrala byggnader anpassade för storskaliga evenemang.Bygdegård: Låg utspridda i glesbygden och på mindre orter. De fungerade som samlingspunkter för hela byar eller socknar.Ideologi och organisationFolkets Hus: Drevs av arbetare, för arbetare. De ägdes ofta av fackföreningar, arbetarekommuner och socialdemokratiska föreningar. De fungerade som bas för politisk aktiviter.

För 70 år sedan, under mitten av 1950-talet, var den ideologiska och geografiska skillnaden tydlig: Folkets Hus var arbetarrörelsens och städernas mötesplats, starkt knutet till facket och politiska partier. Bygdegården var landsbygdens och bonderörelsens motsvarighet, politiskt obunden men med fokus på jordbruk och nykterhet. [1, 2, 3, 4, 5]

Geografi och demografi

Folkets Hus: Låg framför allt i städer, industrisamhällen och tätorter. Dessa var ofta stora, centrala byggnader anpassade för storskaliga evenemang.
Bygdegård: Låg utspridda i glesbygden och på mindre orter. De fungerade som samlingspunkter för hela byar eller socknar. [1, 2, 3, 4]

Ideologi och organisation

Folkets Hus: Drevs av arbetare, för arbetare. De ägdes ofta av fackföreningar, arbetarekommuner och socialdemokratiska föreningar. De fungerade som bas för politisk agitation, folkbildning och fackliga möten. [1]
Bygdegård: Hade sin grund i de gröna folkrörelserna, främst Jordbrukarungdomens Förbund (JUF) och Landsbygdens ungdomsförbund (SLU, nuvarande CUF). Dessa var politiskt obundna, men betonade istället hembygdskänsla och ofta en nykter livsstil. [1, 2]

Verksamhet och nöjen

Folkets Hus: Erbjöd en bredare kulturpalett. De fungerade ofta som biografer, hade fasta scener för teater och revyer, och var stora danspalats där tidens populära orkestrar spelade. []
Bygdegård: Var mer inriktade på traditionella bygdefester (som midsommar och skördefester), studiecirklar inom jordbruk och hantverk, samt föreningsmöten för jaktlag och byalag. [1]

Vill du veta mer om hur verksamheten förändrades när Folkets Hus och Parker eller Bygdegårdarnas Riksförbund moderniserades under efterkrigstiden, eller är du intresserad av hur byggnaderna användes under kalla kriget?

Hembygdsgård eller bygdegård? Det här är skillnaden!

Hundra hus för kultur och utveckling, så många bygdegårdar är medlemmar i Dalarnas bygdegårdsdistrikt. Årets bygdegård är Fors Folkets hus.

Den hundrade medlemmen är Föreningen Horndals Brukspark, som har både allmänna samlingslokaler och industrihistoriska byggnader.
På lördag håller Dalarnas Bygdegårdsdistrikt årsstämma i Våmhus bygdegård. Där kommer Fors Bygdegårdsförenings ordförande, Peter Berglund, att få ta del av utmärkelsen Årets Bygdegård.
– Vi kan tacka våra ungdomar, säger Peter Berglund. De driver bland annat en återkommande filmfestival.
Det är just det framgångsrika arbetet tillsammans med barn och unga som Fors premieras för.

Bygdegården i Fors heter fortfarande Folkets hus. Den byggdes för 90 år sedan av arbetare och för arbetare. Nu drivs den som bygdegård. Det används väldigt mycket för privata fester och träffar.
Det är också här som kommunfullmäktige i Avesta håller i princip alla sina sammanträden. Lokalerna hyrs av Stora Enso, Pappers och andra som behöver en möteslokal.
– Bygdegården är viktig som en samlingspunkt för bygden, säger Peter Berglund.

– Varje bygdegård i Dalarna är ett betydelsefullt centrum i sitt lokala sammanhang, säger Karin Perers, ordförande för Dalarnas bygdegårdsdistrikt. Bygdegården, eller annan samlingslokal, är själva grundförutsättningen för människors möten, dialog och initiativ, och är avgörande för lokalt utvecklingsarbete.
Hon säger att bygdegården också är en garanti för yttrandefriheten, och därmed en hörnsten för demokrati.
De flesta bygdegårdarna i Dalarna är också levande kulturhus. Amatörverksamheten är rik, Dalateatern, Musik i Dalarna, konstutställningar och film är andra exempel på kulturella gästspel.
Temat för årets stämma är Unga i bygdegård.

Under det kalla kriget (1945–1991) integrerades både Folkets Hus och bygdegårdarna djupt i det svenska totalförsvaret och det civila beredskapssystemet. De slutade vara enbart nöjes- och möteslokaler och blev istället strategiska resurser för nationens överlevnad. [1, 2]

🛡️ Civilförsvar och skyddsrum

Folkets Hus: Eftersom dessa byggnader ofta låg i städer och industriorter byggdes många av dem om med förstärkta källare. Under 1950- till 1970-talet inrättades offentliga skyddsrum (så kallade ”allmänna skyddsrum”) under eller i direkt anslutning till Folkets Hus. Dessa var utrustade med gasslussar, reservvatten och skyddsventilation för att skydda stadsbefolkningen mot konventionella bomber och radioaktivt nedfall. [1]
Bygdegårdar: På landsbygden byggdes sällan stora skyddsrum under lokalerna eftersom befolkningen var mer utspridd. Däremot utsågs källarna ofta till lokala skyddat utrymme för närområdet.

🪖 Mobilisering och militär förläggning

Bygdegårdar: Spelade en nyckelroll i det militära försvarets dolda mobilisering. Vid ett skärpt läge eller krigsutbrott skulle hundratals bygdegårdar omedelbart rekvireras av Försvarsmakten. De fungerade som samlingsplatser för inkallade värnpliktiga (mobiliseringsplatser) samt som tillfälliga förläggningar, stabsplatser och utspisningslokaler för fältförbanden.
Folkets Hus: Användes också för krigsorganisering, men främst för det lokala hemvärnet och civilförsvarets staber i städerna.

🚗 Utrymning och flyktingmottagande

Bygdegårdar: Under kalla kriget fanns extremt detaljerade planer för att evakuera miljonstäderna vid ett kärnvapenhot (exempelvis genom stora övningar som Operation Stockholm 1961). Landsbygdens bygdegårdar var officiella mottagningsstationer för stadens civila. Här skulle flyktingar registreras, utfodras, få sjukvård och slussas vidare till inkvartering på bondgårdarna i trakten. [1]

📢 Information och Civilförsvarsutbildning

Båda organisationerna: Användes intensivt av Civilförsvarsstyrelsen. Lokala civilförsvarsföreningar arrangerade obligatoriska och frivilliga utbildningar för allmänheten i lokalerna. Svenskarna fick lära sig första hjälpen, hur man släcker brandbomber, hur man tyder flyglarm och hur broschyren Om kriget kommer skulle tillämpas. [1]
Folkets Hus: Utnyttjade sina biografer för att visa statliga informations- och propagandafilmer om vikten av ett starkt svenskt totalförsvar. [1]

🕵️ Ideologisk övervakning (Den mörka sidan)

Folkets Hus: Under kalla kriget fanns en djup rädsla för kommunistisk infiltration och spionage från Sovjetunionen. Eftersom arbetarrörelsen var splittrad, blev vissa Folkets Hus (särskilt i Norrland där SKP/VPK stod starkt) föremål för Säpos och den militära underrättelsetjänstens (IB:s) övervakning. Socialdemokratiska partiarbetare och fackliga ledare höll ett vakande öga på vad som sades och vilka som möttes i lokalerna för att motverka ”femtekolonnare”.

Vill du titta närmare på hur de hemliga planerna för en specifik utrymningsövning (som Operation Stockholm) såg ut, eller vill du veta mer om den hemliga åsiktsregistreringen som pågick i samlingslokalerna? [1]

The materiality of secrets: everyday secrecy in postwar Soviet Union

Author: Asif A. Siddiqi siddiqi@fordham.edu Authors Info & Affiliations

Publication: Continuity and Change

Volume 38, Number 1

https://doi.org/10.1017/S0268416023000103

The intensive culture of secrecy and censorship in postwar Soviet society was enabled by bureaucracies such as Glavlit, the principal agency for censorship, but also by a secondary level of ‘parasitic bureaucracy’ involving institutions and paperwork which drew lifeblood from the core regime of secrecy but had no reason to exist otherwise. In highlighting everyday secrecy at the office (through the ‘first departments’ responsible for workplace secrecy) and in libraries (in the work of special storage units for censored books), this article shows how this parasitic bureaucratic culture of secrecy prioritised the regulation of knowledge in its material and spatial forms.

‘Secrecy accompanied us throughout life. Even if you had nothing to do with it’. ¹

— Engineer N. A. Kornev

1. Introduction

Through most of its existence, an enormous range of information was considered officially secret in the Soviet Union. Such knowledge included, of course, any information considered important for national security, such as the operation of its security services and the conduct and nature of its military. Yet, much other seemingly benign information remained highly restricted, available to only a select few at the top of the political order. These included, for example, statistics related to the functioning of the Soviet economy, news of accidents and disasters, the size of the Soviet carceral system, cartographic details on maps, information on many scientific and technological advances, and so on. Censorship was the principal instrument to enforce secrecy, maintained through a vast state apparatus that Russian historian Tat’iana Goriaeva has characterised as a ‘triangle’ involving the formal Soviet government body in charge of censorship known as Glavlit, the KGB (and its various antecedents), and the Central Committee of the Communist Party.² This conglomeration of state bureaucracies, along with scores of subordinate institutions spread through publishing agencies, workplaces, and regulatory bodies, deeply shaped the nature of all political, social, cultural, and economic activity in the Soviet Union. So many official Soviet documents were stamped with the phrase sekretno (secret) or sovershenno sekretno (absolutely secret) that a person was less likely to find a document allowed free circulation than one whose distribution was circumscribed. Although control over printing and distribution was at the core of censorship practices and thus shaped what was secret and what was not, the relationship between censorship and secrecy was not simply of an instrument (the former) in service of attaining an idealised condition (the latter). The Soviet case, in fact, highlights how secrecy could be mobilised as an instrument to reorder social relations and sometimes the practice of censorship itself.

The complex and contingent relationship between secrecy and censorship was strikingly evident in the everyday lives of Soviet citizens. While most studies of secrecy in the Soviet context have focused on the high-stakes domains of espionage, military secrets, or elite politics, this essay redirects attention to the normative practices of secrecy at the level of ordinary social activities, such as working in an office, going to the library, or buying books. Here, this study not only investigates the granular experience of secrecy in everyday life but also the emergence of a bureaucratic culture of everyday secrecy distinct from the supra-level institutions such as Glavlit that were in charge of regulating the distribution of knowledge in Soviet society. This bureaucratic culture was enabled by what I term a ‘parasitic bureaucracy’, manifested in the ‘first departments’ – sectors responsible for maintaining secrets – within every Soviet office, as well as in the many forms, questionnaires, applications, reports, and cards that Soviet citizens had to fill out, file, save, and show to negotiate through their everyday lives. The principal argument here is that the set of practices associated with this bureaucratic culture of secrecy prioritised knowledge in its material and spatial forms. Thus, the problems of maintaining secrecy in everyday life was enacted largely through controlling objects and the spaces they occupied.

The scholarship on secrecy in Soviet society is vast, with a considerable corpus of writing in both Russian and English. The canon might be divided loosely along English-language works dating from Soviet times and those produced after the collapse of the Soviet Union when both Russian and Western scholars were able to make use of newly opened archives. Almost all of it has focused on the role of high politics and elite institutions in enabling censorship of printed material. Lacking access to archives, much of the earlier material was based on the insights of defectors or informed speculation, or focused on the pre-Revolutionary period.³ Perhaps the best-known work in this genre, Soviet Secrecy and Non-Secrecy (1987) by Raymond Hutchings, offered a lengthy meditation on the topic but was light on reliable sources.⁴ Although somewhat speculatory, Hutchings was able to offer a range of rationales that he believed drove the Soviet state – represented by the Communist Party leadership and the overlapping but notionally separate government – to create a regime of secrecy. These included, for example: the needs of national security, to present Soviet society in the best light possible, and to occlude any suggestion of social, religious, or cultural discord within Soviet society.⁵

As archival research became possible in the 1990s, scholars in the former Soviet Union writing in Russian were the first to mine this material. In addition to confirming some of the claims of Hutchings and others, these scholars drew deeper insights from the records. Among them was historian Аrlen Viktorovich Blium (1933–2011) who began his long career during Soviet times specialising in book history. With the benefit of archival access, he produced a considerable body of work in the 1990s including several volumes of previously classified documents related to the work of Glavlit that he edited for the public.⁶ Blium also proposed a framework for understanding the various forms of censorship during Stalinist times, suggesting five different possible modes: self-censorship, editorial censorship (carried out by the media often on its own initiative), censorship by Glavlit, punitive censorship by the political police such as the KGB, and overall ideological censorship as mandated by the Central Committee of the Communist Party.⁷ Like Blium, Tat’iana Goriaeva has examined the institutional and ‘extra-institutional’ modes of political censorship, but positioned censorship (and thus the culture of secrecy) in the Soviet Union as part of an ‘all-encompassing systemic mechanism’ for political control. Her work on the history of Glavlit produced a historical genealogy for this institution that underscored the contingent nature of its authority, waxing and waning over different periods of Soviet history, as well as the motivations behind the secrecy regime.⁸ Others, such as D. K. Babichenko have written on Communist Party censorship of literature in the postwar years. M. V. Zelenov has detailed the bureaucratic maintenance of military secrets.⁹ Considerable work is now available on the work of censors in various regions of the USSR.¹⁰ What unites most of this canon is a focus on the institutional and political aspects of particular episodes of censorship rather than any larger exploration of the bureaucratic secrecy in the Soviet social context, especially at the everyday level.

Like their Russian counterparts, Western scholars in the post-Soviet era have devoted considerable attention to the work of Glavlit and the bureaucratic structure of enforced secrecy although this canon has moved beyond rote institutional histories into interrogating the motivations, practices, meanings, and implications of the censorship regime. Jan Plamper, whose work was empirically grounded in the 1930s in the state of Karelia (bordering Finland), has proposed thinking of censorship as operating in multiple modes, including one to ‘eliminate heterodoxy’ and another to ‘abolish ambiguity’ in Soviet discourse. He suggested that the state and Party’s goal was to eliminate instances of semantic ambiguity where multiple meanings could be gleaned from the same language or image.¹¹ In my earlier work, I showed how secrecy in Soviet society was deeply unstable and produced an uneven topography of information across the social order. Since the goal of maintaining a stable regime of secrecy was never achieved, the Soviet regime’s information control regimes existed in a state of ‘stable volatily’ that required constant prophylactic care through additional rules, procedures, and edicts.¹² Others have illuminated the structure, typology, and costs of secrecy in operation. Archival sources, for example, have confirmed the many categories and levels of secrecy within the operation of the Communist Party apparatus.¹³

In thinking about the secondary structure of bureaucratic secrecy that operated at the level of everyday life, this study draws from the work of Samantha Sherry. In her work on censorship of foreign language works in Soviet culture, she departs from the model of an all-encompassing state imposing censorship, instead suggesting that censorship was ‘a heterogenous, dispersed set of practices that varied historically and geographically and were carried out by different “censorial agents”’.¹⁴ Also germane here is Mark Harrison’s work on the hidden ‘transaction costs’ of maintaining secrecy in Soviet society, costs distributed through institutional structures.¹⁵ On bureaucracy specifically, there is the valuable work of the late Larissa Zakharova who foregrounded ‘trust’ as a key element in the functioning of the Soviet system of censorship. She argued that censorship was effective in the Soviet context because it operated within a ‘bureaucratic apparatus [with] prescribed rules for securing and transmitting confidential information’ where certain ‘hierarchical relations … replaced interpersonal trust with systemic trust’.¹⁶

In exploring the quotidian, everyday aspects of Soviet life, a considerable body of scholarship on Soviet social history has been particularly helpful. Emerging in the 1970s as a distinct category through the work of Sheila Fitzpatrick, Alex Rabinowitch, Kendall Bailes, and others, the social history of the Soviet Union was originally framed as a counterpoint to earlier ‘totalitarian’ literature that excluded the possibility of popular support, dissent, and resistance in everyday life; their goal was to decenter power and agency from the Stalinist elite to the broader population.¹⁷ As further works elaborated on this line of inquiry in the following decade, the opening of the archives in the 1990s pushed social historians into new and exciting directions, including exploring issues of power and subjectivity.¹⁸ Perhaps the most powerful distillation of this work was Fitzpatrick’s own Everyday Stalinism, which explored ‘the ways in which Soviet citizens tried to live ordinary lives in the extraordinary circumstances of Stalinism… [and] present[ed] a portrait of an emerging social species, Homo Sovieticus, for which Stalinism was the native habitat’.¹⁹ Unlike others who highlighted the private sphere, the workplace, or modes of passive or active resistance, Fitzpatrick focused on ‘practice – that is, the forms of behavior and strategies of survival and advancement that people develop to cope with particular social and political situations’.²⁰ This article echoes her focus on ‘practice’ – both the practices of the apparatus of censorship but also the population subject to these practices – in a culture where scarcity was ‘a permanent feature of Soviet life’.²¹ Here, scarcity was not simply one measured in economic registers but also in terms of information which was censored, controlled, and circumscribed producing conspicuous absences in the topography of Soviet life.

The article is organised in three parts. The first part provides some brief context to the work of Glavlit. The two longer sections that follow, each reveal practices of secrecy and censorship in everyday Soviet life spanning the 1940s to the 1980s. The second section focuses on a landmark set of instructions issued in 1948 that enumerated the basic rules for controlling information in workplaces in the Soviet economy. Although superseded by subsequent amended versions, this document set the tone for workplace rules concerning secrecy for the remainder of the Soviet period. The bulk of the section focuses on the everyday work of the ‘first departments’ in Soviet offices that shaped secrecy regimes at work. The third and final section of the essay explores secrecy within Soviet libraries, focusing particularly on the way in which the regulation of knowledge was manifested in the control of objects and spaces, in this case, books and storage spaces, respectively. Through these examples, this article highlights a bureaucratic culture of everyday secrecy where the maintenance of secrecy functioned through controlling access to material objects and the spaces they occupied.

2. Glavlit

Secrecy edicts were a common and frequent feature of Soviet governance from the very origins of the Bolshevik state. Already, within days of their seizure of power in Russia in October 1917, the Bolshevik Party signed into law the so-called ‘Decree on the Press’, which warned that ‘the bourgeois press is one of the most powerful weapons of the bourgeoisie… [and that it would be] impossible to leave this weapon entirely in the hands of the enemy, given that it is no less dangerous at such moments than bombs and machine guns’.²² A few years later, in 1922, the Soviet government established the original version of Glavlit, short for the Main Administration for the Protection of State Secrets in the Press (Glavnoe upravlenie po okhrane gosudarstvennykh tain v pechati). Throughout the Soviet era, it was reorganised many times, and its authority either devolved to other agencies or more concentrated within it. After a major reorganisation in 1930, Glavlit operated for nearly a quarter of a century as an organ within the People’s Commissariat for Education, the ‘ministry’ in charge of mass education and literacy in the Soviet Union. Although military and security concerns drove much of Glavlit’s work – and in fact, Glavlit’s chief was closely involved in enacting military security – the work of censorship within the military was separated from Glavlit in the 1930s.²³

The principal mode through which Glavlit organised its work was through the issuance of irregular but usually annual lists (perechen’, singular) which enumerated all the types of information no longer allowed in print. The perechen’ (often informally called the ‘Talmud’ of Soviet censorship) was interpreted at various levels of the bureaucracy in different ways, resulting often in contradictory outcomes. Its importance was also contingent upon all manner of subjective factors such as the fundamentally unstable nature of what the Communist Party considered the proper scope of ‘ideological-political control’ of information available to the public. While the first perecheny in the 1930s were relatively short – perhaps a few pages – by the late Soviet era it had ballooned into more of a book. In 1987, the list was 183 pages long. The lists were, of course, secret themselves and this fact often enabled extra-cautionary behavior whereby people, having no idea of the contents of the perechen’, would assume more information was secret than was legally so.

Glavlit experienced steady reorganisation and transformation after the death of Stalin in 1953 as part of a broader process of de-Stalinization. During the Thaw under Nikita Khrushchev, there was a brief process of ‘temporary liberalization’ that involved modernising the bureaucratic apparatus of the organisation, i.e., ‘moving away from the “Stalinist model” on the one hand, but not wanting to lose its leading functions in culture, on the other’.²⁴ From 1966 onwards until the late 1980s, Glavlit operated through what Goriaeva calls ‘a period of bureaucratic “prosperity and peace” during which the role and place of [the institution] in the political system of the state remained practically unchanged’.²⁵ Glavlit’s edicts were nominally about the control of information but in practice this predominantly implied control over the written word – documents, books, pamphlets, etc. – which contained said information. By classifying a whole host of information about the functioning of Soviet society as secret, all documents that contained this information immediately fell into a complicated and Byzantine world of regulation, codes, and conduct. This was no more strikingly evident than in the everyday workplace which depended considerably on the use of paper for all manner of work. As I show here, once a particular piece of information was typed or printed on a piece of paper, the focus of the state censorship apparatus was redirected from the contents of the page to the page itself.

We find this epistemic shift evident in the draconian secrecy regimes imposed on the Soviet people after the end of World War II just as the Cold War was heating up and Glavlit’s work was reinforced by paranoia about enemies everywhere. Historian Yoram Gorlizki has argued that at this moment, in the late 1940s, with Cold War tensions rising, ‘Stalin pressed the [new secrecy] campaign beyond any rational limits so that it assumed a completely inconsistent and illogical form’.²⁶ On 8 June 1947, the USSR Council of Ministers issued an important set of guidelines on censorship, published in the Communist Party newspaper Izvestiia (News), one superseding a prior set of public instructions issued in 1926.²⁷ Divided into four sections (military intelligence, economic information, discoveries and inventions, and other information), this decree’s purview was so extensive that it required many secondary and subsidiary edicts and lists – all classified secret – prepared by different branches of the government later in the year. These lists were then used as foundations for annual amendments and corrections well into the late 1950s, ones that deeply shaped two domains of social activity in postwar Soviet Union: the workplace and the library.²⁸

3. Office space

Office work (also known in Soviet management argot by the term deloproizvodstvo or literally ‘the production of affairs’) had been a central concern of Bolshevik bureaucrats who imagined an ideal socialist form of daily work that eschewed capitalist (and Tsarist-era) modes of wasteful competition in favor of efficient collective work. Already in the 1920s, Taylorist aspects of work were adopted in Soviet offices, ostensibly to combat the perception of over-bureaucratisation of such work in Communist Party offices and infrastructure. Ambitious and sometimes experimental models of office work were abandoned by the early 1930s for a more stable bureaucratic form that drew from a combination of older Tsarist forms and Bolshevik experience with running the vast Communist Party apparatus. Historian Liudmila Mazur has argued that, ‘the document act[ed] as an instrument of the power of the bureaucracy, not so much supporting management processes as protecting the interests of responsible workers and insuring their liability’.²⁹ With the document as a core organising principle, a rethinking of office work was evident by the late 1960s after the Soviet government invested resources in creating the so-called Unified State System of Office Work. This system, aspects of which were adopted into the Soviet bureaucratic system, focused on standardised modes of document handling, allocation of skills for personnel, instructions for planning, conducting, and recording meetings, and an improved system of documenting and tracking productivity.³⁰ The central organising heuristic of the system was the office document, to be handled with extra care, given ever-shifting codes of secrecy.

Secrecy was always a part of Soviet office work, inherited from both the Tsarist administration and the Bolshevik Party itself, whose inner workings were shrouded in secrecy already in the 1920s.³¹ There was a marked increase in the security of the Soviet workspace through the 1930s but it reached a turning point after World War II when anxieties about ‘enemy spies’ at the height of the Cold War compelled the Soviet government to issue new guidelines for workplaces. The most important one, issued on 1 March 1948, was produced in-hand with a 47-page guide under the title, ‘Instructions to Maintain the Protection of State Secrets in Organizations and Enterprises in the USSR’.³² This manual, which laid the blueprint for subsequent decades of secrecy in all Soviet workplaces, stipulated that every single enterprise in the Soviet economy should have a ‘secret department’ (or ‘secret unit’), subordinate to the chief or director of the whole organisation, whose goal was to ensure that the necessary secrecy regime was maintained in that organisation. This department, later generically called the ‘First Department’, would have direct contact with the state security ministry (later, the KGB) who in turn would advise and monitor the work of the department. According to the manual, the main focus of the department was two-fold: to keep certain aspects of the actual work at the enterprise secret (either through physical boundaries or regulations about what workers could reveal outside of work); and to strictly regulate the movement of documents within and beyond the enterprise. The document also reaffirmed three levels of secrecy: ‘secret’, ‘absolutely secret’, and ‘absolutely secret of special importance’, with correspondingly detailed rules about each category of secrecy.

This guide (henceforth ‘the 1948 Instructions’) bears further scrutiny given its long reach into the Soviet workplace. First, we find an overarching fascination with documents and their physical locations. Of the thirty-three sections of the guide, the vast number focused on regulating movement and access to documents, especially those containing secret information, stored in the First Department of an office. These include guidelines on the storage of documents (Part 3), access to such documents (Part 4), how to handle documentary correspondence involving secrets (Part 9), different practices for handling documents with varying levels of secrecy (Parts 10 and 11), loss of documents (Part 13), use of documents on business trips (Part 15), deliberate destruction of documents (Part 19), and so on. In fact, the goals of the First Department, enumerated in 13 points, almost all deal with the control of and access to documents, including correspondence.³³ Knowledge here is considered in its material and spatial registers. This principle was articulated clearly and succinctly in the 1948 Instructions:

For secret departments… of institutions…, isolated office premises suitable for secret work must be provided. Doors and windows of the premises of secret departments… and depositories of secret documents must be strong, equipped with reliable locks; the windows of these premises should be equipped with iron bars, shutters, curtains. Entry into these premises for persons who are not employees of secret departments… is allowed only with the permission of the heads of institutions… or heads of secret departments…³⁴

The section on rules for office libraries, which, depending on the particular institution, also often functioned as an archive depository, echoes this framework. Referring to libraries, the Instructions note that ‘books, brochures, instructions, summaries, reports, directories, [and] bulletins’ containing secret information were to be sequestered either in the First Department or in a separate secret section of the ‘open’ library, with the ‘[o]rder of use of forbidden literature to be determined by Glavlit’.³⁵

As new technologies such as electric typewriters, long-distance telephony, and copy machines entered the workplace, the challenges of maintaining secrecy also adjusted although a fetishisation of the document remained a principal concern of the First Departments everywhere. In exploring the techniques of secrecy, Zakharova noted that the ‘material, written culture of secrecy’ that existed beginning of the 1930s in the Soviet Union, especially when dealing with documents at the highest level of the Communist Party apparatus, never ‘functioned’ properly because it was ‘violated’ at the day-to-day level by leaks and inefficiencies. As a result, she argued, Soviet planners sought alternative technological solutions, such as the use of telephones, to maintain secrecy at the top levels of power.³⁶ Yet, there is also evidence to show that because telephones were notoriously unreliable and themselves vulnerable to surveillance, there remained a deep inertia that continued to favor documents. When new technologies were introduced into the office, they were, in fact, considered as part of a system supporting documentary work.

In the 1948 Instructions, for example, we find reference to a holistic ‘technology of special secrecy’ (tekhnika osoboi sekretnosti, or TOS), that included systems for encryption, copying, and securing storage, all focused not so much on replacing the document but taking steps to circumvent its vulnerability to ‘leakage’. Printing and typing documents with secret information, for example, required access to a special room (‘a typing bureau’), a parallel typists’ center responsible for the secret job that was independent and separate from the ‘open’ typists’ pool for non-secret paperwork. Even here, the focus was on securing documents. The guide cautions that ‘[t]ypists are prohibited from keeping any documents in their desks outside of working hours’ while ‘all damaged documents and sheets of paper placed to protect the [typewriter] rolls must, at the end of the work[day], be handed over to the senior typist or the head of the secret department … for storage or destruction’.³⁷ When communication with outside enterprises required encryption of telegrams – to be done ‘only on secret issues [and] in extremely necessary and urgent cases’ – the sender of the telegram had to write the text ‘legibly and in only one copy’. The text would then be typed ‘by specially designated persons’ who were ‘prohibited from making copies’ of the document.³⁸

In focusing on the document and its location in the workplace, the Soviet system of office secrecy generated a considerable amount of overhead paperwork, a kind of ‘parasitic bureaucracy’ that itself required maintenance. When originally issued in 1948, the Instructions came with nearly 30 pages of forms to be filled out by relevant parties handling secret documentation in the office. In examining the ‘life course’ of secret documents in the Soviet economy, historian Mark Harrison found that there were significant ‘transaction costs’ in maintaining a bureaucratic regime of secrecy, which he describes as ‘something akin to a secrecy tax on the turnover of government business’.³⁹ This transaction cost – the myriad additional documentation required to maintain, track, and destroy secret information as well as a system to track violations of the secrecy regime – was parasitic in the sense that it had no reason to exist if the core secret documents did not exist themselves. The extra paperwork included, for example, a detailed personal questionnaire on each employee’s background as well as an oath in which the undersigned agreed to ‘keep [secret] all information known to me that is a state secret’. Although the guiding principle is a promise to prevent the ‘disclosure of information’, the core of the oath is directed at deliberate or accidental loss of control over objects: ‘materials, documents, and publications containing information constituting a state secret’.⁴⁰ There were also inventory lists of secret documents and drawings; registration logs for secret packages and documents; various passbooks and receipt logs; journals for encrypted telegrams; and logs to keep track of changing locations of books and documents within the office.⁴¹

The level of secrecy in Soviet workplaces, of course, varied across time and sector. Post-Stalinist era practices were relatively liberal minded yet paradoxically more draconian in places because of Cold War tensions, especially in those institutions that were linked to defense production, military operations, or intelligence work. For military-related institutions, which constituted fully one-third to one-half of the Soviet economy at any given point, the head of the First Department, usually the deputy chief of an institution, essentially functioned as a co-manager of the office. Such deputy directors supervising the First Departments were introduced into all defense-related offices by the mid-1950s, and especially at institutions within the so-called ‘closed cities’ of the defense industry of the Soviet Union.⁴² Their ubiquity beyond the confines of defense and defense-cognate institutions was especially evident from the 1960s onwards as many of the practices of secrecy were inherited from the defense sector.

A case from 1954 in a rocket research institute highlights the extent to which secrecy regimes were directed to the regulation of objects. On 27 September 1954, an engineer working in an institute (known as ‘NII-88’) in the northwestern Moscow suburb of Kaliningrad noticed that two copies of a report on testing a missile guidance system were missing from his briefcase. Violating the rules, he waited a week before reporting it to the First Department at his institute. The officials at the First Department then inexplicably waited another five days (9 October) before reporting the loss to an appropriate contact at the KGB. The ministry overseeing the institute immediately looked at the 1948 Instructions on how to proceed, and, as per the guide, convened a commission to review whether the lost documents revealed secret information. They determined that although the document was officially stamped secret, it contained no information that was actually secret. Yet, under pressure from the ministry, the entire institute continued to search for the lost report since the document itself was marked ‘secret’. They expanded their search to at least three other major research institutions through the fall of 1954. In the end, the reports were never found. Apologetic, the ministry chief promised that it had ‘taken measures to eliminate shortcomings in the conduct of secret office work and strengthened the leadership of the First Department…’.⁴³

Fetishisation of the document could easily slip from bureaucratic burden to pointless farce. In the summer of 1969, Soviet engineers from a major industrial research organisation attended an international exhibition on machine tools in Paris. Upon their return to Moscow, they drew up a lengthy report of about 350 pages on their observations which was typed by the ‘open’ typing pool. After the report was prepared, it was discovered that, unknown to the visiting engineers, a recent order had been issued that rendered secret any report made by a Soviet expert visiting a foreign country. The First Department of their institute immediately demanded that the authors rewrite the entire report by hand and then have it be retyped by the ‘closed’ typing pool so as to be officially classified secret. It was only under great pressure from the head of the enterprise (nominally superior to the chief of the First Department) that the First Department conceded and accepted the originally typed report, now with an ink stamp on the reverse of every page to indicate that it had been produced by the ‘closed’ typing pool.⁴⁴ Here again, we find the bureaucratic imperative centered on procedure and artifact rather than the information contained within the artifact.

For ordinary Soviet scientists and experts, i.e., the ones that did not work in exclusive ‘closed cities’ or in elite military research institutions, the vagaries of the secret regime meant constant brushups against the First Department. N. A. Kornev, a scientist working in a laboratory at the Radio Engineering Faculty at the Leningrad Electrotechnical University (colloquially known as ‘LETI’) recalled periodic visits from representatives of the university’s First Department to make sure secret work at the laboratory was compliant with the rules set out by the Instruction guide. Their concern about regulating both documents and spaces was starkly evident in the 1970s and the 1980s with the advent of copy machines and personal computers, respectively, in workspaces. As the first rudimentary copy machines were introduced into workspaces in the late 1970s, the First Department introduced a practice known as ‘sealing’ (otpechatyvaniia).⁴⁵ To use a copy machine in an office, one had to fill out a dizzying array of forms to assure the First Department that the documents to be copied contained no secret information. Because of widespread anxiety about the printing and reproduction of ‘anti-Soviet’ materials, the First Department took extra precautions during national holidays when, it was believed, seditionists might sneak into an office and photocopy some offending material. As a result, First Departments in offices adopted the practice of ‘sealing’ the copy machines over national holidays, whereby each copier was wrapped in a cover and imprinted with a seal that was checked after the holiday was over. Any paper issued from the printer would break the seal. Once desktop computers were introduced into offices in the 1980s, for a period, First Departments insisted on continuing old methods, ‘sealing’ the copy machines and printers but neglecting the computer because the computer neither used nor produced any paper. It was only during the perestroika years in the late 1980s that the practice of ‘sealing’ was fully abandoned.⁴⁶

Although workplace secrecy was shaped by the vicissitudes of changing censorship levels, there was also remarkable consistency and continuity in the overall structure set by the Instructions dating from 1948. For example, a non-disclosure form for an employee in a defense-related enterprise from 1985 shows almost no difference to the proscribed form included in the 1948 Instructions, displaying an identical fascination with protecting documents above all else.⁴⁷ In the waning days of the Soviet regime, First Departments continued to play an important role although it is clear that, in addition to protecting documents, there were now other concerns at play, largely driven by technological advancements. This is evident in an annual report issued in 1987 by a research institute specialising in the design and production of various types of copy machines for the civilian economy which had a small unit working on defense contracts, necessitating ‘separate sections for technical documentation’ for secret work.⁴⁸ The report noted that all secret work at the institute was managed by four units. Two of these would have been familiar to Soviet workers in the 1940s, underscoring the deep continuities across four decades: a ‘regime bureau’ of guards (to secure the premises of the institution) and the First Department for the ‘organisation and management of secret office work’. The other two, a group to combat foreign spies from radio monitoring telephone calls and a ‘bureau’ for classified communications equipment, suggests an accommodation for newer technologies of secrecy in the waning years of the Cold War. Although by its own admission the institute ‘did not produce armaments and military technology’, the concern for revealing secrets dominated the institute’s report on its ‘operative environments’. There are lengthy sections on possible ways that ‘enemy’ actors could discern the true goal of the institute, either through intercepting documentary communications with outsiders, spies within the institute, or through increasing emigration of Jewish workers to Israel in the 1980s.⁴⁹ All of these factors led the institute to increase the complement of paperwork required for mundane activities such as contact with other enterprises on subcontracts for components, attending meetings, taking notes and, most importantly, the circulation of documents beyond the physical premises of the enterprise. For ordinary workers, such continual impositions across more than four decades produced a bureaucratic culture of parasitic paperwork that intertwined control of objects with control of spaces.

4. Libraries

By the 1960s, Soviet society was one of the most literate in the world. By 1959, almost the entire population of the nation – official figures suggest 98.5 per cent of the population – was literate by most standards.⁵⁰ Party Secretary Leonid Brezhnev had famously announced at the 24th Party Congress in 1971 that ‘by right, the Soviet people are considered the largest readership in the world’.⁵¹ Reading books and magazines consumed a substantial portion of the free time of the population even as censorship constricted what was available to read. In his important work on reading in Soviet society, Stephen Lovell argues that by the Stalinist era, the Party had essentially abandoned its advocacy of a distinctly proletarian culture in favor of a more conservative ‘truly “middlebrow” culture which tried to preserve the “high” values and relatively cultural homogeneity of a bourgeois educated public… with the scale of a mass public’.⁵² Beginning in the 1960s, the notion of an erudite and well-read intelligentsia signified an important, albeit contested, category of social and intellectual engagement that paradoxically paid lip service, at least on ideological terms, to a kind of proletarian homogeneity.

Libraries were important vehicles to cultivate the Soviet notion of partiinost’ (loosely translated as ‘Party-mindedness’), a general consonance with the ideals of the Communist Party. Lenin himself extolled the power of libraries (and books in general), saying ‘we must give the book wings and increase its circulation many times over…’.⁵³ That the library should play a central role in cultivating partiinost’ was explicitly articulated in several official and publicised decrees of the Soviet Communist Party, such as one in 1974 that prioritised libraries in ‘carrying out active propaganda of the Communist Party and the Soviet state’.⁵⁴ Beyond ideological conditioning, reading also constituted, as Jennifer Brine has noted, an important element of growing leisure time in Soviet society, especially into the 1970s and onwards. The increase in and importance of free time was driven by a host of factors, including: the reduction of the work week from six days to five days; the concomitant increase in free time by about one-fifth of the total; larger numbers of people with higher education; better housing; urbanisation; and the relative increases in disposable income.⁵⁵

Although there was a substantial book-selling industry in the post-Stalinist period, libraries still constituted the most important source for books for most Soviet citizens. By 1980, there were 329,000 libraries in the Soviet Union with some estimates suggesting a total stock of five billion items (including both books and journals).⁵⁶ These libraries included national libraries (such as the State Lenin Library) which were theoretically open to all; research libraries under the aegis of the Academy of Sciences open to scientists; libraries in various economic institutions (such as factories) open to their employees; libraries in educational institutions open to students, and, the most prevalent, ‘mass’ libraries akin to Western public libraries ‘for the ordinary reader’, as Brine has noted. By 1982, there were 133,200 such libraries with holdings of about two billion publications, with mid-1970s official figures indicating a registered readership of over 120 million.⁵⁷ By 1981, it was estimated that 54.4 per cent of the Soviet population, or about 147 million people were officially members of libraries with a larger number patronising them.⁵⁸

Undoubtedly the first and foremost factor that shaped the Soviet library goer’s experience was the deep imprint of state edicts on the content of the library. Driven by the needs of secrecy which blanketed a vast range of Soviet life – its history, its economy, its achievements, and anything that subjected its ideology and functioning to critique – Glavlit’s decrees deeply circumscribed what a Soviet citizen might find in the library. The implication of this regime of secrecy and censorship was manifested not only in what was available in a library but also in how a library was organised spatially, with considerable numbers of books stored in spaces from which they were never removed. From the 1920s on, we find a steady stream of injunctions from Glavlit that both limited the availability of books in libraries and limited access to books that were already in libraries. In 1923, Lenin’s wife Nadezhda Krupskaia, who was the head of the organ in the new Soviet government responsible for education, agitation, and propaganda work for the Bolshevik Party (Glavpolitprosvet), authored a memo lamenting that regional libraries in Soviet Russia had not been following edicts to remove certain books (e.g., ‘books that mix science with religious fiction, [books on] the immorality of Darwinism and materialism’) from public access. She argued that ‘[t]he intensification of political and educational work cannot be carried out if the book staff of libraries is not freed from counterrevolutionary and harmful literature’.⁵⁹ Materials removed could be seemingly benign, such as the collected works of the famous nineteenth century Russian poet Mikhail Lermontov, or the works of the original generation of Bolsheviks heroes who had become enemies of the state in the 1930s, such as Lev Trotsky and Grigorii Zinoviev.⁶⁰

As orders emanated from the center, the process was often chaotic, with the wrong books frequently removed from circulation. A report from 1926, for example, found that regional libraries had mistakenly removed books from Marx, Engels, Lenin, and many others.⁶¹ The process of removing books could often spiral out of control at local levels, with the center losing track of what was available and what was restricted, putting the lives of officials in danger. In the 1930s, for example, there was an explosion of instructions from Glavlit calling for the removal of books from Soviet libraries, principally as a result of the show trials of former Bolsheviks now considered enemies of the state. On the ground, overzealous and semi-literate Glavlit officials began removing books from libraries that were not even on the Glavlit lists, perhaps in the hope of pleasing their superiors. At the height of the Great Terror in 1937–1938, such chaos inevitably came to roost at the top-levels of Glavlit when its managers were blamed for the chaos; Glavlit’s chief, Sergei Borisovich Ingulov, was fired, arrested, and then shot for sedition. The man who took over briefly, Aleksandr Stepanovich Samokhvalov sought to ‘correct’ the perceived shortcomings of Glavlit, principally the unlawful removal of thousands of books from libraries that should have remained in the public domain. He fired those in charge of removing said books, undoubtedly putting them in the crosshairs of the NKVD.⁶² After Stalin’s death and especially during ‘the Thaw’ under Nikita Khrushchev, many thousands of books were restored to open access in libraries although this process was moderated once more by the late 1960s. As historian K. V. Liutova notes ‘[b]oth of these processes, classifying and declassifying of [library] literature, proceeded in parallel’ in the years after ‘the Thaw’.⁶³

The process of removing a book from public consumption began with the issuance of a new perechen’ (list) of forbidden topics from Glavlit, and ended not with the destruction of the book but its physical displacement to a different part of the library, usually called a spetskhran, for spetsial’nogo khraneniia or special storage. Such spetskhrany (plural of spetskhran) were created by the Bolsheviks, and championed by Lev Trotsky, as early as 1921 in a number of archives and libraries in Moscow and Petrograd.⁶⁴ By the late 1920s and early 1930s, the spetskhran as an organisational model for libraries and archives became formalised in regional libraries across the Soviet Union, although their precise nature and content were shielded from the public. As the late historian Nadezhda Ryzhak has noted:

Officially there was no spetskhran in the library. There was no mention of it in the library’s schedule for readers, it was not in public telephone directories, or in the index of rooms, and no information about it appeared in library publications… it was a kind of library within libraries.⁶⁵

By the late years of Stalinism, after World War II, the collections of spetskhrany ballooned, especially at the largest library in the Soviet Union, the Lenin State Library (or informally the ‘Leninka’), coinciding with the postwar nationwide cultural campaign known as Zhdanovshchina which vilified any Western-identified cultural and scientific ideas. Glavlit’s lists expanded in leaps and bounds as huge swaths of published material were moved from open stacks to the spetskhran: alone between 1948 and 1949, the spekshran collection of the Leninka increased three times from 36,500 to 129,956 books.⁶⁶

Although Glavlit had little direct involvement in the inner workings of Soviet libraries, its frequent and updated ‘Consolidated List of Books to Be Excluded from Libraries and the Book Trade Network’ was of paramount importance, and considered the last and final source for all arbitration. A memo from the chief of Glavlit in 1950 underscores how libraries constantly checked with Glavlit on which books to make available and which to keep in the spetskhran. As a first step, Glavlit’s bureaucrats annotated particular books recently published and checked with the appropriate apparatchik in the Central Committee of the Communist Party on whether it was acceptable to remove it from circulation. Once given approval, the offending book or article was included in a consolidated (and growing) list.⁶⁷ This list was then passed on to libraries where spetskhran employees dutifully removed the books from public access to the spetskhran, where employees with special access, according to their own procedures, cataloged the items in secret catalogs.

The precise mandate of the spetkshrany was articulated vaguely, leaving open the possibility of a wide range of books to be deposited there. For example, the bylaws from 1972 regulating the work of the spetskhran of the library of the Soviet Academy of Sciences noted that this department was to ‘organize the accounting, storage, and correct use of politically defective literature [including] 1. domestic [literature] withdrawn from the general collection of the [library] and its departments according to the documents of [Glavlit] and its local bodies; [and] 2. foreign [literature]’.⁶⁸ A survey from 1988 suggested that the six largest literary genres deposited in the Lenin Library’s spetskhran included banned Russian literature from the late nineteenth and early twentieth centuries (such as Master and Margarita by Mikhail Bulgakov); foreign fiction (such as works by Marcel Proust, Jorge Luis Borges, and F. Scott Fitzgerald); works by banned Soviet-era writers (including Boris Pasternak and later Aleksandr Solzhenitsyn)⁶⁹; religious books (such as the Bible, the Koran, and the Talmud); books on foreign philosophy, psychology, and ethics published by Soviet scholars or their translations; and books by Soviet and foreign critical thinkers on structuralism and semiotics (including, for example, by Mikhail Baktin).⁷⁰ After Khrushchev’s famous speech in 1956 denouncing Stalin, the spetskhran reduced somewhat in size. By some estimates, at least half of the Russian-language literature as well texts from the different Soviet republics were returned into general circulation although there was a slow uptick again in the 1970s and early 1980s.⁷¹ By 1985, the spetskhran of the Lenin State Library held more than one million items and about 30,000 to 35,000 publications were added each year.⁷² The vast majority of such acquisitions were foreign literature. At Leningrad’s largest library, the Saltykov-Shchedrin State Public Library, from the 1950s, roughly 97 to 99 per cent all literature added to its spetskhran was of foreign origin, largely in English, German, and French. In comparison, only 2 per cent of its ‘open’ acquisitions constituted foreign books and journals.⁷³

How did all this affect the everyday experience of visiting libraries? Foremost, it meant that the average reader lacked access to a substantial canon of works in history, literature, and the sciences, both in Russian and non-Russian languages. In fact, one of the most persistent complaints from readers during the post-Stalinist era was the lack of interesting material to read, censorship and secrecy practices having whittled the acceptable canon down considerably. Although readers could still, for example, find in their libraries the works of Alexander Dumas, Arthur Conan Doyle, James Fenimore Cooper, as well as many Russian writers, poets, and playwrights from the Tsarist eras, the genre of contemporary twentieth century fiction was either overtly doctrinaire or entirely absent. Instead, libraries were filled with newer editions of the collected works of Marx, Engels, and Lenin; sanitised and dry literature on the achievements of the Soviet state; books published in time for various Soviet anniversaries; and books and booklets issued to coincide with mass national campaigns such as the one against alcoholism in the early 1970s. Two large-scale sociological surveys, one from 1969–1973 and another from 1978–1981, showed in both cases, that over half of the Soviet readership were deeply dissatisfied with the available stock of library literature, particularly with the lack of modern fiction, children’s literature, history books, and reference works.⁷⁴

For a curious reader in search of a book that they actually wanted to read, entering any library began a lengthy process involving a series of check-ins, registrations, and inquiries, all manifestations of a parasitic bureaucracy of secrecy, above and beyond the normative one in a library, one that regulated objects and spaces. Most medium and large libraries in the Soviet Union were organised around closed stacks, even for books that were officially accessible to the public, although some small non-research and regional libraries opened their stacks directly to the public in the early 1960s.⁷⁵ If one wanted to peruse the collections of major libraries such as the Leninka, there were other hurdles. Although the library was technically open to all Soviet citizens, access to its open collection was in fact restricted to those with a higher education, or those with education beyond the equivalent of high school. The four reading rooms at the Leninka were, in fact, reserved for exclusive groups. The first and most important was allocated to those with Ph.D.s, university professors, political figures, military officers, and the occasional foreign visitor. The other three reading rooms were reserved for scientists in the physical and natural sciences, humanities scholars, and other junior scholars including undergraduates, respectively.⁷⁶ This type of social fragmentation was common in most large libraries, such as the massive Saltykov-Schchedrin State Public Library in Leningrad, but less so in regional or mass libraries where all visitors sat in one reading room.

Once in the library, readers perused through a library catalog, a step complicated by the existence usually of two different catalogs, one a public catalog and one for ‘official’ use, which was a closed catalog that contained all the holdings of the library (including the material in the spetskhran) accessible only to the library staff. If requesting from the open catalog, forms, including a biographical form and a ‘control slip’, were to be filled out, the latter of which remained with readers throughout their stay on the premises to indicate what books they had in their possession. Although in theory the spetskhran was a ‘secret’ section in each library, in practice, the division between open collections and the spetskhran was neither immutable nor impermeable. Increasingly through the post-Stalinist era and into the 1980s, many were granted limited access to the contents of the spetskhran, depending on the importance of the person underwriting their visit to the library. In the 1973 version of the rules for accessing the spetskhran of the library of the Academy of Sciences, we find that:

Persons who need the literature of the spetskhran for scientific work must bring a written application from the institution with which their scientific activity is associated. The application must indicate: the position and a clearly formulated topic of scientific work that is connected with the literature to be issued. The application must be signed by the head of the scientific institution with a round seal attached. Postgraduate students must have two signatures in their application [including the] aide to the rector for postgraduate studies and [their] scientific supervisor.⁷⁷

In other words, the identity of the reader was crucial signifier of access. As Edward Kasinec noted, ‘[l]ibrary services … [were] very carefully differentiated, depending on one’s academic and professional status’.⁷⁸ If a reader, armed with all manner of permissions and forms, was granted the request to peruse an item from the spetskhran, they were then required to sign yet another form, promising not to disclose or repeat the information from the source in writing anywhere else. Excepting exceptional cases, foreign visitors were not allowed access to spetskhran holdings. A 1973-era set of rules clearly notes that ‘foreigners should not be aware of the existence of the spetskhran’.⁷⁹

Access to these closed library special sections gradually increased through the 1970s and 1980s but varied from library to library. For example, by the 1980s, the Lenin Library’s reading room for the spetskhran had 43 seats and as many as 4,500 registered readers per annum with 200,000 items checked out per year.⁸⁰ In specialised libraries such as those within the Academy of Sciences system, the percentage of people granted access in the 1980s was relatively low – about 1 per cent.⁸¹ Yet, with so many millions of books to be filed away, sometimes a lucky reader might accidentally be issued a forbidden book because it was stored in the wrong place. An audit by Glavlit found that the book 1941. 22 June (1965) by A. M. Nekrich, a stinging critique of Stalin’s failures in anticipating the Nazi invasion of the Soviet Union, was mistakenly available to the public at the Gogol Library in Leningrad for a period of five years after it was banned.⁸² In 1975, many libraries (including several children’s libraries) in Leningrad were found to be in violation of Glavlit’s secrecy edits.⁸³ Undoubtedly, regular audits missed much material that was accidentally stored in open sections of the library, although by-and-large these were esoteric material or works by obscure authors.

For the non-specialised reader without access to the spetskhran, the most important quality of the library experience was one of scarcity, of books but also of space, enabled to a great degree by the secrecy regime. Architecturally, the Soviet library, dictated by the needs of censorship and secrecy, was designed as a coercive space where the denial of access was the principal organising heuristic. The late historian Richard Stites noted about his experience working in Soviet-era libraries, that they ‘possess[ed] enormous proportions but [had] tiny reading rooms with chairs jammed together and card catalogues closely aligned’.⁸⁴ By the late Soviet era, studies showed that more than 70 per cent of the public libraries under the purview of the Soviet Ministry of Culture, or roughly one-third of the total of all Soviet libraries, lacked reading rooms. Of the libraries under the jurisdiction of the various republics (‘branch libraries’), a full 60 per cent had premises that were less than 50 square meters in area.⁸⁵

The lack of selection in libraries, the onerous process of obtaining books, and the spatial limitations of public libraries – all driven by the needs of secrecy and censorship – led many to seek other sources for books. It is not surprising that there was considerable attrition in library readership (as tracked by membership) through the 1980s – by some estimates there were 10 million fewer library readers in 1990 than in 1980.⁸⁶ Retail markets for new and used books were one source but they too suffered from the limitations of censorship and the whims of Glavlit.⁸⁷ A considerable minority of Soviet citizens made use of the one source free from this constraint: the illegal black market for books, a place to find banned books but more frequently books that were officially sanctioned but unavailable or hard to get in libraries or retail markets.⁸⁸ The illegal book market, which included private residential book collections, came with a great degree of risk and sanction if discovered but lacked the three unavoidably deleterious features of the library experience: limited reading stock; above-normative levels of bureaucratic control and paperwork; and spatial division of books into accessible and inaccessible worlds.

5. Conclusions

Over a century ago, the famed sociologist of secrecy Georg Simmel wrote that ‘the way in which [a secret is] constructed is always conscious and intentional’.⁸⁹ In the Soviet setting, this conscious and deliberate process was enacted through a range of legal and institutional instruments, including Glavlit but also through many local institutions, which profoundly shaped the experience of everyday life for Soviet citizens. This essay argues that the effects of the regime of secrecy was experienced not only in the absence or presence of information but rather in material and spatial terms. Through illustrations from the operation of secrecy in postwar office work and libraries, two of the most important and common sites of everyday life for late Soviet population, the essay shows that the culture of secrecy was manifested largely in the regulation of objects and spaces. More specifically, in this context, knowledge was considered in its material form, as manifested in documents, books, and so forth, and thus the problems of maintaining secrecy through censorship was shaped through controlling access to documents and books.

The essay focuses on two specific sites for the enforcement and enactment of secrecy, the First Department in the workplace and the spetskhran in libraries. The former, present in nearly all enterprises, and the latter, found in almost every library, functioned in similar ways in everyday life in postwar Soviet society, by creating degrees of separation between the open and closed worlds of information. Through the many decades of operation, these types of institutions within Soviet workplaces and libraries adapted to new technologies of distribution and control yet also retained surprising continuities across time. The managers of First Departments saw new technologies such as copy machines and telephones first and foremost as part of a larger system of information control, yet the document remained at the center of bureaucratic control through generations of changes in technical infrastructure. This consistent emphasis on the materiality of secrets was sustained from the moment that the 1948 Instructions on workplaces was issued to the Soviet Union’s dissolution in 1991. In the case of libraries, the principal evolution over the postwar period was one of a deep instability in the holdings of the spetskhran, where forbidden books were held after vetting by Glavlit (‘act[ing] something like a border guard’, in the words of Samantha Sherry⁹⁰), a process that enabled continuing fluctuations over the kinds of information that was politically, economically, and culturally acceptable for open access. While Glavlit continued to produce longer and lengthier versions of its perechen’ (list), the spetskhran ballooned through the post-Khrushchev era, even as access to it (at least in some major libraries) grew on a limited level. Ultimately, the effects of secrecy – including a limited stock, an onerous bureaucracy, and difficulties in accessibility – produced a growing flight of readers from the library into the illegal market for books.

To help regulate control over objects and spaces at the quotidian levels of social activity, Soviet institutions such as the First Department and the spetskhran produced a continually-growing bureaucratic and documentary culture of extra forms, regulations, and requirements that burdened the population. This bureaucracy of ordinary secrecy was contradictory, costly, and coercive and it often produced deeply counterproductive outcomes, such as when a manuscript was not typed on the ‘correct’ secret typewriter or as when interested readers abandoned libraries in favor of informal or illegal markets. It was also parasitic, since it functioned as an appendage to already operating full-formed bureaucracies that served normative office-work and library operations, while drawing personnel and resources from them. Such parasitic bureaucracies, a distinct feature of everyday life in postwar Soviet society, represented by their forms, rules, and requirements, existed formally to produce order, hierarchy, and containment in the world of information. In the end, they produced absences, tensions, and desires which remained unresolved until the collapse of the Soviet Union in 1991.

Footnotes

N. A. Kornev, ‘Oratoriia laboratorii 17-A’, in two parts in Al’manakh ‘Metronom Aptekarskogo ostrovova’ 2 (2006), 92–102 and Al’manakh ‘Metronom aptekarskogo ostrovova’ 3 (2006), 67–77 .

Tat’iana Goriaeva, Politicheskaia tsenzura v sssr, 1917–1991 gg., 2^nd ed. (Moscow, 2009), 349.

Daniel Balmuth, ‘The origins of the tsarist epoch of censorship terror’, American Slavic and East European Review 19, 4 (1960), 497–520.

Raymond Hutchings, Soviet secrecy & non-secrecy (Houndmills, 1987). For other useful Cold War-era scholarship on secrecy and censorship in the Soviet Union, see Peter B. Maggs, Nonmilitary secrecy under Soviet law (Santa Monica, 1964); Martin Dewhirst and Robert Farrell eds., The Soviet censorship (Metuchen, 1979); Marianna Tax Choldin and Maurice Friedberg eds., The red pencil: artists, scholars, and censors in the USSR (Boston, 1989); V. Rubanov, ‘From the “cult of secrecy” to the information culture’, Soviet Review 30, 5 (1989), 87–109; Leonid Vladimirov, ‘Glavlit: how the Soviet censor works’, Index on Censorship (Autumn/Winter 1972), 31–43.

Hutchings, Soviet secrecy & non-secrecy, 230–9.

A. V. Blium and V. G. Volovnikov eds., Tsenzura v sovetskom soiuze 1917–1991: dokumenty (Moscow, 2004).

A. V. Blium, Sovetskaia tsenzura v epokhu total’nogo terrora, 1929–1953 (St. Petersburg, 2000). In earlier works, he covered the 1920s. See his Za kulisami ‘ministerstva pravdy’: tainaia istoriia tsenzury, 1917–1929 (St. Petersburg, 1994). See also his work focused on Leningrad: Kak eto delalos’ v Leningrade: tsenzura v gody ottepeli, zastoia i perestroika, 1953–1991 (St. Petersburg, 2005). For a short English-language translation of Blium’s work, see A. V. Blium, ‘Forbidden topics: early Soviet censorship directives’, Book History 1 (1998), 268–82.

Goriaeva, Politicheskaia tsenzura v sssr, 1917–1991 gg., 12–4; T. M. Goriaeva ed., Iskliuchit’ vsiakie upominaniia…: ocherki istorii sovetskoi tsenzury (Minsk, 1995). She also edited a volume of declassified documents on Soviet censorship. See T. M. Goriaeva ed., Istoriia sovetskoi politicheskoi tsenzury: dokumenty i kommentarii (Moscow, 1997). In this vein, see also works by others: V. N. Paramonov, ‘Sekretnost’ v sovetskom obshchestve v 1920–1940-kh gg.’, Vestnik SamGU 2 (2012), 125–33; L. V. Lozhkov, ‘Tsenzura v sssr v uslovkiiakh razriadki mezhdunarodnoi napriazhennosti (1970-e gg.)’, Vestnik un-ta. Ser. 21. Upravlenie (gosudarstvo i obshchestvo) 1 (2013), 146–66.

D. L. Babichenko, ‘Literaturnyi front’: istoriia politicheskoi tsenzury 1932–1946 gg.: sbornik dokumentov (Moscow, 1994); D. L. Babichenko, Pisateli i tsenzory: sovetskaia literatura 1940-kh godov pod politicheskim kontrolem TsK (Moscow, 1994); М. V. Zelenov, ‘Voennaia i gosudarstvennaia taina v RSFSR i SSSR i ikh pravoe obespechenie (1917–1991 gg.)’, Leningradskii iuridicheskii zhurnal 1 (2012), 143–59; M. V. Zelenov, ‘Glavlit i istoricheskaia nauka v 20–30-e gody’, Voprosy istorii 3 (1997), 21–36.

E. V. Buliulina and L. S. Tokareva, ‘Dokumenty mestnykh organov politicheskoi tsenzury sssr 1922–1991 gg.’, Izvestiia Tomskogo politekhnicheskogo universiteta 320, 6 (2012), 162–6; M. S. Vinogradov and M. V. Zelenov, ‘Evoliutsiia struktury i shtatov upravleniia po okhrane voennykh i gosudarstvennykh tain v pechati pri Gor’kovskom oblispolkome (Obllit, 1953–1966 gg.)’, Vestnik Leningradskogo gosudarstvennogo universiteta im. A. S. Pushkina 4, 1 (2012), 100–6; S. A. Dianov, ‘Organy sovetskoi tsenzury v Komi-Permiatskom natsional’nom okruge v 1920–1980-e gg.: struktura, funktsii, kadry’, Manuskript 12, 6 (2019), 20–4; E. V. Galenko, ‘Politicheskaia tsenzura na sovetskom dal’nem vostoke (1946–1954 gg.)’, Vestnik dal’nevostochnogo otdeleniia rossiiskoi akademii nauk 2 (2008), 55–65; G. V. Kostyrchenko, ‘Sovetskaia tsenzura v 1941–1952 godakh’, Voprosy istorii 11 (1996), 87–94; A. Guzhalovskii, ‘Glavlitbel: instrument informatsionnogo kontrolia belorusskogo obshchestva (1922–1941 gg.)’, Acta Slavonica 31 (2012), 77–104; P. V. Pechkovskii, ‘Tzenzura v pechati, kak element gosudarstvennoi politiki v oblasti informatsionnoi bezopasnosti sovetskoi rossii’, Vestnik brianskogo gosuniversiteta 3 (2015), 116–21.

Jan Plamper, ‘Abolishing ambiguity: Soviet censorship practices in the 1930s’, Russian Review 60, 4 (2001), 526–44. See also the work of Brian Kassoff, who suggested that the goal of ideological censorship was not only to limit the circulation of dangerous ideas but also to ‘facilitate the creation of works [the Soviets] believed necessary to build socialism’. See Brian Kassoff, ‘Glavlit, ideological censorship, and Russian-language book publishing, 1922–1938’, Russian Review 74 (2015), 69–96.

Asif Siddiqi, ‘Soviet secrecy: toward a social map of knowledge’, American Historical Review 126, 3 (2021), 1046–71.

Jonathan Bone, ‘Soviet controls on the creation of information in the 1920s and 1930s’, Cahiers du Monde russe 40, 1/2 (1999), 65–89.

Samantha Sherry, Discourses of regulation and resistance: censoring translation in the Stalin and Khrushchev era Soviet Union (Edinburgh, 2015), 6.

Mark Harrison, ‘Secrecy, fear and transaction costs: the business of Soviet forced labour in the early Cold War’, Europe-Asia Studies 65, 6 (2013), 1112–35; Mark Harrison, ‘Accounting for secrets’, Journal of Economic History 73, 4 (2013), 1017–49.

Larissa Zakharova, ‘Trust in bureaucracy and technology: the evolution of secrecy policies and practice in the Soviet state apparatus (1917–1991)’, Kritika: Explorations in Russian and Eurasian History 21, 3 (2020), 555–90. Emphasis mine. See also Epp Lauk, ‘Practice of Soviet censorship in the press: the case of Estonia’, Nordicom Review 20, 2 (1999), 19–31.

For a summary of these debates, see Sheila Fitzpatrick, ‘Revisionism in Soviet history’, History and Theory 45, 4 (2007), 77–91. For early works in Soviet social history, see Alex Rabinowitch, The Bolsheviks come to power: the revolution of 1917 in Petrograd (New York, 1976); Sheila Fitzpatrick, Education and social mobility in the Soviet Union, 1921–1934 (New York, 1979); Kendall E. Bailes, Technology and society under Lenin and Stalin (Princeton, 1978); Diane Koenker, Moscow workers and the 1917 revolution (Princeton, 1981).

The later generation of social history works would include: Hiroaki Kuromiya, Stalin’s industrial revolution: politics and workers, 1928–1932 (Cambridge, 1988); Lewis R. Siegelbaum, Stakhanovism and the politics of economic productivity in the Soviet Union, 1936–1941 (Cambridge, 1988); Wendy Z. Goldman, Women, the state and revolution: Soviet family policy and social life, 1917–1936 (Cambridge, 1993); Sarah Davies, Popular opinion in Stalin’s Russia: terror, propaganda, and dissent, 1934–1941 (Cambridge, 1997); Lynn Viola, Peasant rebels under Stalin: collectivization and the culture of peasant resistance (New York, 1996); Sheila Fitzpatrick, Stalin’s peasants: resistance and survival in the Russian village after collectivization (New York, 1994). Post-revisionist works focusing on power and subjectivity were influenced by Stephen Kotkin, Magnetic mountain: Stalinism as civilization (Berkeley, 1997) and Jochen Hellbeck, Revolution on my mind: writing a diary under Stalin (Cambridge, 2006).

Sheila Fitzpatrick, Everyday Stalinism: ordinary life in extraordinary times (Oxford, 2000), 1.

Fitzpatrick, Everyday Stalinism, 2. Emphasis mine.

The quote is from Fitzpatrick, Everyday Stalinism, 6. For an insightful discussion of ‘practice’ as a heuristic concept in thinking about society, see Michel de Certeau, The practice of everyday life, trans. Steve F. Rendall (Berkeley, 1984).

‘Dekret o pechati’ (27 October 1917) in Dekrety sovetskoi vlasti, t. 1 (25 oktiabria 1917 g. – 16 marta 1918 g.) (Moscow, 1957), 27–8.

Zelenov, ‘Voennaia i gosudarstvennaia taina v RSFSR i SSSR i ikh pravoe obespechenie (1917–1991 gg.)’.

Goriaeva, Politicheskaia tsenzura v sssr, 1917–1991 gg., 17.

Yoram Gorlizki, ‘Ordinary Stalinism: the Council of Ministers and the Soviet neopatrimonial state, 1946–1953’, Journal of Modern History 74, 4 (2002), 699–736; Yoram Gorlizki and Oleg V. Khlevniuk, Cold peace: Stalin and the Soviet ruling circle, 1945–1953 (Oxford, 2004), 62.

‘Ob ustanovlenii perechnia svedenii, sostavliaiushchikh gosudarstvennuiu tainu, razglashenie kotorykh karaetsia po zakonu’, Izvestiia, 10 June 1947, 1.

Zelenov, ‘Voennaia i gosudarstvennaia i taina v RSFSR i SSSR’.

Liudmila Mazur, ‘Stanovlenie sistemy deloproizvodstva v sovetskoi rossii, 1917–1950-e gg.’, Wschodni rocznik humanistyczny 15, 4 (2018), 111–26.

E. V. Zaitseva, ‘Stanvolenie i razvitie sovetskogo gosudarstvennogo deloproizvodstva’, Ekonomicheskaia istoriia 14, 4 (2018), 363–484.

For secrecy within the early Bolshevik Party and its work, see Andrei Sorokin, ‘“Inspektor tov. Petushkov pri ukhode s raboty ostavil otkrytyi seif…”’, Rodina 5 (2016), 124–9; I. G. Ivantsov, ‘Sekretnoe deloproizvodstvo organov VKP(b): 1920-e – nachalo 1930-kh gg. (na materialakh severokavkazskoi kraevoi KK-RKI)’, Nauchnyi vestnik IuIM 2 (2017), 104–9; Bone, ‘Soviet controls on the creation of information in the 1920s and 1930s’.

Instruktsiia po obespecheniiu sokhraneniia gosudarstvennoi tainy v uchrezhdeniiakh i na predpriiatiiakh sssr (1948), State Archive of the Russian Federation (GARF), fond [or collection, hereafter abbreviated as f.] r-9492, opis’ [or register, hereafter op.] 2, delo [or file, hereafter d.] 79, listov [or leaves, hereafter ll. for multiple leaves and l. for a single leaf] 2–26.

See ‘Razdel II: zadachi sekretnykh otdelov (sekretnykh chastei)’ in Instruktsiia po obespecheniiu sokhraneniia gosudarstvennoi tainy v uchrezhdeniiakh i na predpriiatiiakh sssr, ll. 6–6ob.

Instruktsiia po obespecheniiu sokhraneniia gosudarstvennoi tainy v uchrezhdeniiakh i na predpriiatiiakh sssr, l. 6ob.

Instruktsiia po obespecheniiu sokhraneniia gosudarstvennoi tainy v uchrezhdeniiakh i na predpriiatiiakh sssr, l. 23.

Zakharova, ‘Trust in bureaucracy and technology’, 561.

Instruktsiia po obespecheniiu sokhraneniia gosudarstvennoi tainy v uchrezhdeniiakh i na predpriiatiiakh sssr, ll. 19–19ob.

Instruktsiia po obespecheniiu sokhraneniia gosudarstvennoi tainy v uchrezhdeniiakh i na predpriiatiiakh sssr, ll. 21–21ob.

Harrison, ‘Accounting for secrets’, 1046.

‘Podpiska’ in Instruktsiia po obespecheniiu sokhraneniia gosudarstvennoi tainy v uchrezhdeniiakh i na predpriiatiiakh sssr, l. 29ob.

These are all in Instruktsiia po obespecheniiu sokhraneniia gosudarstvennoi tainy v uchrezhdeniiakh i na predpriiatiiakh sssr, ll. 27–41.

See for example, ‘Direktiva zamestitelia ministera oborony sssr no. 45520ss’ (28 July 1955) in V. I. Ivkin and G. A. Sukhina eds., Zadacha osoboi gosudarstvennoi vazhnosti: iz istorii sozdaniia raketno-iadernogo oruzhiia i raketnykh voisk strategicheskogo naznacheniia (1945–1959 gg.): sbornik dokumentov (Moscow, 2010), 485–8. For Soviet ‘closed cities’, see Asif Siddiqi, ‘Atomized urbanism: secrecy and security from the Gulag to the Soviet closed cities’, Urban History 49 (2022), 190–210.

D. Ustinov to the Central Committee (20 October 1954), Russian State Archive of the Economy (RGAE), f. 8157, op. 1, d. 1691, ll. 135–6.

Mikhail Agursky and Hannes Adomeit, ‘The Soviet military-industrial complex’, Survey 24, 2 (1979), 106–24.

See the Glavlit decree on ‘selective control over the use of copy machines in organizations and enterprises’: ‘Ob ustanovlenii vyborochnogo kontrolia za ispol’zovaniem mnozhitel’noi tekhniki v organizatsiiakh in a predpriiatiiakh’ (7 September 1970), GARF, f. R-9425, op. 2, d. 528, l. 55.

Kornev, ‘Oratoriia laboratorii 17-A’ (part 2).

‘Podpiska’ from a research institute in the Severovodninsk in 1985, shared by Ekaterina Emeliantseva, personal correspondence, 26 November 2015.

‘Spravka ob operativnoi obstanovke v nauchno-issledovatel’skom institute elektrografii (predpriatie p/ia g-4602) MRP SSSR’ (21 July 1987), stored at: http://kgbveikla.lt.

‘Spravka ob operativnoi obstanovke v nauchno-issledovatel’skom institute elektrografii (predpriatie p/ia g-4602) MRP SSSR’.

Ronald D. Liebowitz, ‘Education and literacy data in Russian and Soviet censuses’, in Ralph S. Clem ed., Research guide to the Russian and Soviet censuses (Ithaca, 1986), 155–70; Boris N. Mironov, ‘The development of literacy in Russia and the USSR from the tenth to the twentieth centuries’, History of Education Quarterly 31, 2 (1991), 229–52. For official Soviet-era literacy figures, which used different standards than Western models, see Narodnoe obrazovanie, nauka i kul’tura v sssr: statisticheskii sbornik (Moscow, 1977). By 1970, compulsory secondary education (ten years of schooling) was introduced for all Soviet citizens.

XXIV S’ezd kommunisticheskoi partii sovetskogo soiuza (30 marta – 9 aprelia goda): stenograficheskii otchet): I (Moscow, 1971), 115.

Steven Lovell, The Russian reading revolution: print culture in the Soviet and post-Soviet eras (Houndmills, 2000), 16. For other works on reading and literacy in modern Russia, see Jeffrey Brooks, When Russia learned to read: literacy and popular culture (Princeton, 1985); Jeffrey Brooks, ‘Public and private values in the Soviet press, 1921–1928’, Slavic Review 48, 1 (1989), 16–35.

V. I. Lenin i bibliotekhnoe delo (Moscow, 1977), 318.

KPSS v rezoliutsiiakh i resheniiakh, t. 11: 1972–1975 (Moscow, 1978), 388–93.

Jennifer Jane Brine, ‘Adult readers in the Soviet Union’, Ph.D. thesis, Centre for Russian and East European Studies, University of Birmingham, 1985, 20–4. For changes in leisure time among the Soviet population, see also: L. A. Gordon and N. M. Rimashevskaia, Piatidnevnaia rabochaia nedelia i svobodnoe vremia trudiashchikhsia (Moscow, 1972), 24; J. Zuzanek, Work and leisure in the Soviet Union: a time-budget analysis (New York, 1980); W. Moskoff, Labour and leisure in the Soviet Union (London, 1984); Jenny Brine, Maureen Perrie and Andrew Sutton eds., Home, school, and leisure in the Soviet Union (London, 1980).

Narodnoe khoziaistvo sssr v 1982 g. (Moscow, 1983), 474, cited in Brine, ‘Adult readers in the Soviet Union’, 177.

Brine, ‘Adult readers in the Soviet Union’, 177–8. See also Narodnoe obrazovanie, nauka i kul’tura v sssr: statisticheskii sbornik (Moscow, 1977), 330, 333. For Soviet libraries, see Konstantin Kartuzov, ‘The formation of state policy in the sphere of libraries in the Soviet Union’, Public Policy and Economic Development 2, 6 (2014), 24–30.

V. Serov, ‘Perspektivy bibliotechnogo stroitel’stva’, Bibliotekar’ 7 (1982), 5–9.

N. K. Krupskaia, ‘Iz rukovodiashchego kataloga po iz’iatiiu vsekh vidov literatury iz bibliotek, chitalen i knizhnogo rynka’ (December 1923) in Tsenzura v sovetskom soiuze, 73–4.

For Lermontov, see ‘Tsirkular Glavlita ob iz’iatii iz bibliotek sobranii sochinenii M. Iu. Lermontova’ (28 November 1931) in Istoriia sovetskoi politicheskoi tsenzury, 461. For Trotsky and Zinoviev, see B. Volin to A. A. Andreev (8 April 1935) in Istoriia sovetskoi politicheskoi tsenzury, 476–7.

‘Instruktsiia po peresmotru knig v bibliotekakh’ (December 1926) in Tsenzura v sovetskom soiuze, 110–1. See also ‘Instruktsiia po peresmotru knig v bibliotekakh i izbakh-chital’niakh’ (October 1929) in Tsenzura v sovetskom soiuze, 170–1.

A. Samokhvalov to Vinokurov (28 January 1938), GARF, f. R-9425, op. 1, d. 6, ll. 34–39. See also M. Z. Zelenov, ‘The library purges of 1932–1937 in Soviet Russia’, Solanus (New Series) 14 (2000), 42–57; M. V. Zelenov, ‘TsK VPK(b) i Glavlit: oktiabr’ 1937 – fevral’ 1938 g.’, in M. V. Zelenov and P. V. Batulin eds., Istoriia knigi i tsenzury v rossii: chetvertye Bliumskoe chteniia (Nizhnii Novgorod, 2018), 203–34.

K. V. Liutova, Spetskhran biblioteki akademii nauk: iz istorii sekretnykh fondov (St. Petersburg, 1999).

Like many practices of the Bolsheviks, the idea of secret library collections also had antecedents under Tsarist rule. Blium notes that secret library collections existed as early as the 1740s. See Blium, Sovetskaia tsenzura v epokhu total’nogo terrora, 94.

N. V. Ryzhak, ‘Tsenzura v sssr i rossiiskaia gosudarstvennaia biblioteka’, in L. N. Tikhonov ed., Rumiantsevskie chteniia: materialy mezhdunarodnoi nauchnoi konferentsii (10–12 aprelia 2007) (Moscow, 2007), 284–91.

Kostyrchenko, ‘Sovetskaia tsenzura v 1941–1952 godakh’. See also N. V. Makhotina, ‘Kontrol’ Glavlita nad bibliotechnymi spetskhranami v sssr’, Nauchnyi al’manakh 4–4, 18 (2016), 66–70.

K. Omelchenko to the Department of Agitation and Propaganda of the Central Committee (5 May 1950), GARF, f. 9425, op. 2, d. 149, l. 53.

‘Polozhenie ob otdele spetsfondov BAN SSSR’ (24 January 1972) cited in Liutova, Spetskhran biblioteki akademii nauk. For secrecy and the Academy of Sciences, see M. D. Bukharin and S. G. Karpyuk, ‘Academic science and secrecy in the late Stalin period’, Vestnik of Saint Petersburg University. History 65, 1 (2020), 278–96.

Two days after Solzhenitsyn’s expulsion from the Soviet Union in 1974, Glavlit issued an order removing all his books from open accesss. See ‘Prikaz No. 10-dep. Glavlita ob iz’iatii iz bibliotek i knigotorgovoi seti proizvedenii A. I. Solzhenitsyn’ (14 February 1974), GARF, f. R-9425, op. 2, d. 639, l. 7.

Ryzhak, ‘Tsenzura v sssr i rosssiiskaia gosudarstvennaia biblioteka’; Valeria D. Stelmakh, ‘Reading in the context of censorship in the Soviet Union’, Libraries & Culture 36, 1 (2001), 143–51.

Ryzhak, ‘Tsenzura v sssr i rosssiiskaia gosudarstvennaia biblioteka’.

Stelmakh, ‘Reading in the context of censorship in the Soviet Union’.

S. F. Varlamova, ‘K istorii sozdaniia i razvitiia spetsfondov gosudarstvennoi publichnoi biblioteki im. M. E. Saltykova-Shchedrina’, in T. V. Gromova ed., Tsenzura v tsarskoi rossii i sovetskom soiuze: materialy konferentsii 24–27 maia 1993 g., moskva (Moscow, 1995), 161–7; S. F. Varlamova, ‘Spetskhran RNB: proshkoe i nastoiashchee’, Bibliotekovedenie 2 (1993), 74–82.

Brine, ‘Adult readers in the Soviet Union’, 199. For more details, see A. P. Seligerskii, Knizhnye fondy massovykh bibliotek: sostav, komplektovanie i ispol’zovanie v gosudarstvennykh bibliotekakh RSFSR (Moscow, 1974); ‘Luchshe ispol’zovat’ knizhnye fondy’, Bibliotekar’ 7 (1983), 3–4.

Dennis Kimmage, ‘Open stacks in a closed society? Glasnost in Soviet libraries; part one of two’, American Libraries 19, 7 (1988), 570–2, 574–5.

Andrei Rogachevskii, ‘Homo Sovieticus in the library’, Europe-Asia Studies 54, 6 (2002), 975–88.

G. M. Bardina, ‘Pravila pol’zovaniia literaturoi otdela spetsfondov BAN SSSR’ (1973), cited in Liutova, Spetskhran biblioteki akademii nauk. For personal views of the sketskhran and its history, see S. Dzhimbinov, ‘Epitapfiia spetskhranu?’, Novyi mir 5 (1990), 243–52; A. P. Shikman, ‘Sovershenno nesekretno’, Sovetskaia bibliografiia 6 (1988), 3–12.

Edward Kasinec, ‘Libraries in the Soviet Union’, Socialism and Democracy 5, 1 (1989), 173–91 (quote on p. 176). See also Edward Kasinec, ‘A Soviet research library remembered’, Libraries & Culture 36, 1 (2001), 16–26.

Bardina, ‘Pravila pol’zovaniia literaturoi otdela spetsfondov BAN SSSR’.

Ryzhak, ‘Tsenzura v sssr i rosssiiskaia gosudarstvennaia biblioteka’.

Liutova, Spetskhran biblioteki akademii nauk.

V. Markov to Savin (20 August 1973), GARF, f. 359, op. 2, d. 111, ll. 21–29.

V. Markov to N. G. Eliseeva (22 July 1975), GARF, f. 359, op. 2, d. 130, ll. 60–62.

Richard Stites, ‘Crowded on the edge of vastness: observations on Russian space and place’, in Jeremy Smith ed., Beyond the limits: the concept of space in Russian history and culture (Helsinki, 1999), 260.

‘An Appeal by the Library Assistance Council of the Soviet Cultural Foundation’ (November 1989) in Dennis Kimmage ed., Russian libraries in transition: an anthology of glasnost literature (Jefferson, NC, 1992), 159.

Rogachevskii, ‘Homo Sovieticus in the Library’.

See decrees regulating the stock of bookstores in Istoriia sovetskoi politicheskoi tsenzury, 210–2, 573, 588.

For the illegal book market, see Brine, ‘Adult readers in the Soviet Union’, 158–63.

Georg Simmel, ‘The sociology of secrecy and of secret societies’, American Journal of Sociology 11, 4 (1906), 441–98 (quote on p. 484).

Gilbert E (2023) Att bevara hemligheter. Begäran om informationsfrihet och kritiska säkerhetsstudier. I: Salter MB, Mutlu CE, Frowd PM (red.) Forskningsmetoder i kritiska säkerhetsstudier: En introduktion . London: Routledge, 28–34.

Glouftsios G (2023) Hemlighetsfullhetens performativitet: Imaginära föreställningar, möten, distributioner. Geopolitics 28(4): 1658–1665.

Gordon AF (2008) Spöklika frågor: Spöken och den sociologiska fantasin . Minneapolis: University of Minnesota Press.

Hartman: två Venus

Mälksoo M (2015) ‘Minnet måste försvaras’: Bortom den mnemoniska säkerhetspolitiken. Security Dialogue 46(3): 221–237.

The ”politics of memory” refers to how groups and nations selectively remember or forget history to shape current political identities, power structures, and agendas. This concept is extensively analyzed in the Handbook on the Politics of Memory by Edward Elgar Publishing. [1, 2]

Core Themes and Structure

The Elgar Handbook, edited by Maria Mälksoo, examines how historical memory operates as a potent political tool in international relations. The text is divided into four main sections: [1, 2]

Concepts and Controversies: Investigates how memory links to national identity, ontological security, international ethics, and the law. [1, 2]
Actors and Practices: Explores who shapes memory (e.g., diplomats, activists) through memorialization, the politics of victimhood, and reconciliation. [1, 2]
Tools and Sites: Analyzes how memory is materialized, ranging from the human body and monuments to international diplomacy and media. [1, 2]
Contemporary Cases: Highlights real-world mnemonic battles, including the memory of WWII, the Holocaust, and contested representations of the British Empire. [1, 2]

Key Takeaway

Memory is not a neutral record of the past, but an actively contested arena. Understanding these dynamics is essential for analyzing transitional justice, human rights, and global diplomacy. [1]

Would you like to explore specific chapters from the Handbook, or discuss how memory politics applies to a particular country or historical event?

konstruktionen av moraliska universaler: ‘ Förintelsen ‘ från massmord till traumadrama. European Journal of Social Theory 5(1): 5–86.

Aradau C (2004) Säkerhet och den demokratiska scenen: Avsäkerhetsbyggande och frigörelse. Journal of International Relations and Development 7(4): 388–413.

Arendt H (1958) Människans villkor . Chicago, Illinois: Chicago University Press.

Balzacq T (red.) (2011) Värdepapperiseringsteori: Hur säkerhetsproblem uppstår och upplöses . Abingdon, Storbritannien och New York, NY: Routledge.

Barkawi T (2011) Från krig till säkerhet: Säkerhetsstudier, den bredare agendan och krigsstudiernas öde . Millennium: Journal of International Studies 39(3): 701–716.

Bell D (2003) Mytlandskap: Minne, mytologi och nationell identitet. British Journal of Sociology 54(1): 63–81.

Att man lade ”locket på” (ofta kallat en kollektiv amnesi eller ”den stora tystnaden”) så snabbt efter andra världskriget och Förintelsen berodde inte på glömska, utan på cynisk realpolitik, psykologiska försvarsmekanismer och det kalla krigets utbrott. [1]

Historiker och statsvetare brukar dela in orsakerna i fyra avgörande faktorer:

1. Det kalla kriget och behovet av allierade

Efter 1945 splittrades den antifascistiska alliansen snabbt. Västmakterna (med USA i spetsen) och Sovjetunionen hamnade i en geopolitisk konflikt. [1, 2]

Västtyskland behövdes: USA insåg snabbt att ett stabilt och ekonomiskt starkt Västtyskland var absolut nödvändigt som en barriär mot kommunismen. [1]
Avnazifieringen avbröts: Den allierade processen att rensa ut nazister ur samhället (avnazifieringen) tonades ner och avslutades officiellt 1951. Att fortsätta gräva i det förflutna ansågs destabilisera det land som nu snabbt måste beväpnas och integreras i Nato. [1, 2]

2. Pragmatisk återintegration av förövare

För att bygga upp det nya Västtyskland krävdes domare, poliser, byråkrater, läkare och lärare. De flesta som hade denna kompetens hade varit medlemmar i nazistpartiet (NSDAP). [1, 2]

Adenauers policy: Västtysklands förste förbundskansler, Konrad Adenauer, drev en medveten integrations- och amnestipolitik. Han genomförde amnestilagar som lät över 150 000 avskedade tjänstemän och tidigare nazister återvända till sina toppjobb inom statsapparaten. [1, 2]
Tystnad som kontrakt: Samhällskontraktet under 1950-talet byggde på ”kommunikativ tystnad”. Om man lät bli att ställa frågor om vad grannen gjorde under kriget, kunde man gemensamt fokusera på att bygga upp ekonomin (det så kallade Wirtschaftswunder). [1]

3. Psykologiskt självförsvar och tysk ”offermentalitet”

Den tyska civilbefolkningen var djupt traumatiserad av regimens sammanbrott, de allierades massiva bombningar av tyska städer, svält och fördrivningen av miljontals tyskar från Östeuropa. [1, 2]

Eget lidande i fokus: I det allmänna medvetandet uppstod en offeridentitet. Man ansåg att man hade ”betalat priset” genom krigets förödelse. [1, 2]
Förnekelse av kollektiv skuld: När de allierade konfronterade tyskarna med bilderna från koncentrationslägren, reagerade majoriteten med försvarsmekanismer och avfärdade det som ”segrarnas rättvisa” eller hävdade att de själva inte vetat något. Att lyfta fram det specifika folkmordet på judarna kändes alltför hotfullt för den egna självbilden. [1, 2, 3]

4. Östblockets ideologiska filter

I Sovjetunionen och de nyskapade satellitstaterna (inklusive Östtyskland) tystades Förintelsens specifika karaktär ner av rent ideologiska skäl. [1]

”Antifascism” som fasad: Östtyskland utropade sig självt till en ”antifascistisk stat” och hävdade att alla nazister fanns i det kapitalistiska Västtyskland. Genom att lägga hela skulden på väst ansåg man sig ha sonat sitt förflutna.
Universalisering av offren: I sovjetisk historieskrivning tonades det judiska lidandet ner. På minnesmärken i öst stod det nästan uteslutande att de mördade var ”fredliga sovjetiska medborgare” eller ”offer för fascismen”, vilket suddade ut nazismens rasantisemitistiska kärna. [1, 2]

Det var först när den generation som växt upp under kriget började utmanas av sina barn under det sena 1960-talet (1968-rörelsen) som denna tystnadsmur på allvar började rämna. [1]

Vill du veta mer om hur amnestilagarna i detalj skyddade nazistiska förbrytare under 1950-talet, eller hur Auschwitzrättegångarna i Frankfurt (1963–1965) till slut tvingade fram en vändning? [1, 2]

AI-svar kan innehålla fel. Läs mer

vilket syfte hade ”locket” i Sverige?

13 webbplatser

I Sverige hade ”locket på” efter andra världskriget ett tydligt syfte: att skydda bilden av Sverige som en moralisk stormakt och säkra landets framtida neutralitet. [1, 2]

Medan Tyskland tystade ner sin skuld för att överleva som nation, använde den svenska samlingsregeringen och efterkrigstidens socialdemokratiska regeringar tystnaden för att dölja de djupt problematiska kompromisser man gjort med Nazityskland. [1, 2]

Syftet med denna ”kollektiva amnesi” i Sverige kan delas in i tre delar:

1. Att dölja eftergiftspolitiken och bevara den moraliska självbilden

Under kriget var Sverige starkt ekonomiskt och logistiskt sammanflätat med Nazityskland.

Kompromisserna: Sverige lät närmare två miljoner tyska soldater resa på svenska järnvägar (transiteringen), exporterade livsviktig järnmalm till Hitlers krigsindustri och införde restriktiva lagar mot judiska flyktingar tidigt under kriget. [1, 2, 3]
Syftet med tystnaden: Genom att lägga locket på dessa eftergifter kunde staten styra narrativet mot de heroiska insatserna, såsom de vita bussarna under Folke Bernadotte eller Raoul Wallenbergs räddningsaktioner i Budapest. Man skapade en officiell sanning om att Sverige varit en ”humanitär fristad”, vilket skyddade den nationella stoltheten. [1, 2, 3, 4]

2. Att legitimera fortsatt alliansfrihet under kalla kriget

Direkt efter kriget ritades världskartan om, och det kalla kriget bröt ut. Sverige valde att stå utanför Nato och fortsätta som en neutral stat mellan öst och väst. [1, 2]

Syftet: Om Sverige offentligt hade börjat granska hur nära man faktiskt samarbetat med nazisterna, skulle det ha skadat landets internationella trovärdighet. Att hålla fast vid myten om att den svenska neutraliteten under åren 1939–1945 varit ”strikt och framgångsrik” var nödvändigt för att övertyga både den egna befolkningen och omvärlden om att neutralitet var den rätta vägen även framåt. [1, 2]

3. Att säkra ekonomisk tillväxt och handel

Sverige kom ut ur andra världskriget med en helt oskadd industri, till skillnad från det övriga Europa. [1]

Syftet: Landet stod redo att exportera maskiner, stål och trä till återuppbyggnaden av Europa. Att gräva i vilka svenska banker, företag eller myndigheter som tjänat pengar på handel med Nazityskland (eller hanterat stulet naziguld) ansågs kontraproduktivt för den ekonomiska högkonjunkturen. Man prioriterade att blicka framåt mot folkhemmets och välfärdsstatens uppbyggnad. [1, 2, 3]

När lyftes locket i Sverige?

Precis som i resten av Europa började det svenska locket att rämna under det sena 1960-talet, men den stora uppgörelsen kom först under 1990-talet. Då visade ny historisk forskning hur djupt samarbete Sverige faktiskt haft med Tyskland. Detta ledde till att statsminister Göran Persson i slutet av 1990-talet initierade projektet Forum för levande historia för att permanent lyfta på locket och utbilda om Sveriges faktiska roll under Förintelsen. [1, 2, 3]

Om du vill kan vi titta närmare på hur debatten förändrades i Sverige under 1990-talet, eller undersöka konkreta exempel på vad som gömde sig under det svenska locket, till exempel de svenska interneringslägren? [1]

Under 1950- och 1960-talen upplevde världen en radikal modernisering, ekonomisk tillväxt och teknologiska framsteg. Samtidigt präglades epoken av djup politisk ångest, eftersom gamla historiska trauman och olösta konflikter (”spöken”) återvände för att hemsöka samtiden.

Här är tre tydliga historiska och statsvetenskapliga exempel på spöken som återvände under denna tidsperiod:

1. McCarthyismen och ”Den röda faran” (Kommunismens spöke)

Karl Marx berömda ord från 1848 – ”Ett spöke hemsöker Europa – kommunismens spöke” – återvände med enorm kraft i USA under 1950-talet. [1]

Hemsökelsen: Genom senator Joseph McCarthy och fenomenet McCarthyism greps det amerikanska samhället av en kollektiv paranoia.
Effekt: Rädslan för dolda kommunistiska agenter och infiltration ledde till häxjakter, svartlistning av konstnärer och politisk förföljelse. Det förflutnas ideologiska spöke dikterade därmed villkoren för den interna säkerhetspolitiken mitt under kalla kriget.

2. Postkolonial hemsökelse och självständighetskrigen

När de europeiska kolonialimperierna började falla samman under 1950- och 60-talen, återvände århundraden av kolonialt våld och exploatering som politiska spöken.

Hemsökelsen: Frankrikes krig i Algeriet (1954–1962) och Suez-krisen 1956 blottade kolonialismens oläkta sår.
Effekt: De gamla imperiernas brutala historia kom ikapp dem. För Frankrikes del ledde hemsökelsen till djupa inrikespolitiska kriser, tortyrskandaler och en nära kollaps av den franska republiken. Det förflutna vägrade att begravas i tystnad.

3. Det nazistiska förflutna och Eichmann-rättegången

Efter andra världskrigets slut 1945 försökte både Väst- och Östtyskland snabbt bygga upp sina ekonomier och ”gå vidare”. Under 1950-talet lades locket på gällande Förintelsen i det allmänna medvetandet.

Hemsökelsen: År 1960 tillfångatogs nazisten Adolf Eichmann i Argentina och ställdes inför rätta i Jerusalem 1961.
Effekt: Rättegången sändes globalt och tvingade hela världen – särskilt den uppväxande generationen i Tyskland – att konfrontera de spöken som de äldre generationerna hade försökt tiga ihjäl. Detta lade grunden för 1968-rörelsens uppgörelse med föräldragenerationens nazistiska förflutna.

Vill du titta närmare på hur kalla krigets kultur påverkades av dessa spöken, eller vill du veta mer om hur Eichmann-rättegången förändrade historieskrivningen kring Förintelsen?

AI-svar kan innehålla fel. Läs mer

3 webbplatser

Inom historia och statsvetenskap används ”spöken” och ”hemsökelse” metaforiskt för att analysera hur det förflutna (trauman, ideologier och orättvisor) fortsätter att påverka och störa samtiden.

Riksbankens Jubileumsfond +1

Inom forskningen används dessa begrepp främst för att förstå:

Marx spöken och postmarxism: Efter Sovjetunionens fall lanserade filosofen Jacques Derrida begreppet ”spökelseteori” (hauntology) för att förklara hur marxismen och dess ideal fortfarande hemsöker västvärlden och kapitalismen. Det förflutna gör sig ständigt påmint som en ofrånkomlig skugga.

DiVA portal +1

Historiska trauman: Kolonialism, krig och folkmord försvinner sällan helt med tiden. Fenomenet används för att beskriva hur samhällen hemsöks av tidigare generationers ohanterade skulder och sorgearbeten.

YUMPU

Politisk nostalgi: Statsvetare använder begreppet för att förklara hur gamla regimer eller förlorade ideologiska epoker kan leva kvar och påverka moderna valrörelser och nationalism.

Riksbankens Jubileumsfond

Vill du fördjupa dig i någon specifik aspekt, exempelvis hur Derrida resonerade kring Marx spöken, eller hur nutida forskare använder postkolonial hemsökelse för att studera historiska orättvisor?

AI-svar kan innehålla fel. Läs mer

Jacques Derridas huvudsakliga teser handlar om hur språk, texter och strukturer aldrig har en fast eller absolut mening. Hans filosofi kallas dekonstruktion.

Här är hans centrala teser sammanfattade:

1. Det finns inget utanför texten (Il n’y a pas de hors-texte)

Människor kan inte nå en objektiv verklighet utanför språket.
All vår förståelse av världen är medierad genom tecken, texter och tolkningar.
Verkligheten är uppbyggd som ett nätverk av texter som ständigt måste läsas.

2. Kritik mot logocentrismen

Västerländsk filosofi har alltid sökt efter en absolut sanning eller ett ”ursprung”.
Derrida menar att denna jakt på en fast mittpunkt är en illusion.
Ingen idé eller ord har en inneboende, ren mening i sig själv.

3. Logofonocentrism (Talet framför skriften)

Filosofin har historiskt värderat det talade ordet högre än det skrivna ordet.
Talet har förknippats med närvaro och sanning, medan skriften setts som en blek kopia.
Derrida vänder på detta och visar att talet har samma instabilitet som skriften.

4. Begreppet Différance (Skillnad och uppskjutande)

Mening uppstår bara genom att ord skiljer sig från andra ord (en ”hund” är en ”hund” för att det inte är en ”katt”).
Meningen i ett ord är aldrig helt närvarande, utan skjuts ständigt upp till framtiden.
Språket är en rörlig kedja av tecken där den slutgiltiga betydelsen aldrig nås.

5. Hemsökelse och spökelseteori (Hauntology)

Nutiden är aldrig helt isolerad eller självständig.
Samhället hemsöks ständigt av historiens spöken, förlorade idéer och misslyckade utopier.
Dessa spöken är inte fysiska, men de formar aktivt vår politik och vår kultur.

Om du vill kan jag:

Förklara hur différance fungerar med ett konkret exempel.
Visa hur dekonstruktion används praktiskt för att analysera en text.
Fördjupa mig i hur Marx spöken (Specters of Marx) kritiserar kapitalismen.

Vilket spår vill du undersöka närmare?

AI-svar kan innehålla fel. Läs mer

1 webbplats

Här är tre tydliga historiska och statsvetenskapliga exempel på spöken som återvände under denna tidsperiod:

1. McCarthyismen och ”Den röda faran” (Kommunismens spöke)

Karl Marx berömda ord från 1848 – ”Ett spöke hemsöker Europa – kommunismens spöke” – återvände med enorm kraft i USA under 1950-talet.

Wikipedia

Hemsökelsen: Genom senator Joseph McCarthy och fenomenet McCarthyism greps det amerikanska samhället av en kollektiv paranoia.
Effekt: Rädslan för dolda kommunistiska agenter och infiltration ledde till häxjakter, svartlistning av konstnärer och politisk förföljelse. Det förflutnas ideologiska spöke dikterade därmed villkoren för den interna säkerhetspolitiken mitt under kalla kriget.

2. Postkolonial hemsökelse och självständighetskrigen

När de europeiska kolonialimperierna började falla samman under 1950- och 60-talen, återvände århundraden av kolonialt våld och exploatering som politiska spöken.

Hemsökelsen: Frankrikes krig i Algeriet (1954–1962) och Suez-krisen 1956 blottade kolonialismens oläkta sår.
Effekt: De gamla imperiernas brutala historia kom ikapp dem. För Frankrikes del ledde hemsökelsen till djupa inrikespolitiska kriser, tortyrskandaler och en nära kollaps av den franska republiken. Det förflutna vägrade att begravas i tystnad.

3. Det nazistiska förflutna och Eichmann-rättegången

Hemsökelsen: År 1960 tillfångatogs nazisten Adolf Eichmann i Argentina och ställdes inför rätta i Jerusalem 1961.
Effekt: Rättegången sändes globalt och tvingade hela världen – särskilt den uppväxande generationen i Tyskland – att konfrontera de spöken som de äldre generationerna hade försökt tiga ihjäl. Detta lade grunden för 1968-rörelsens uppgörelse med föräldragenerationens nazistiska förflutna.

Vill du titta närmare på hur kalla krigets kultur påverkades av dessa spöken, eller vill du veta mer om hur Eichmann-rättegången förändrade historieskrivningen kring Förintelsen?

Det kyrkliga motståndet och opinionsbildningen mot nazismen och antisemitismen i Malmö skedde framför allt genom samfundens officiella riksorgan (som lästes lokalt) samt genom specifika manifestationer och predikningar i Malmös kyrkor.

Eftersom lokalpressen och de enskilda pastorerna i Malmö ofta var underkastade den svenska statens strikta censurlagar och neutralitetspolitik, publicerades den skarpaste kritiken i kyrkliga tidskrifter, eller framfördes direkt från predikstolarna i Malmö där staten inte lika lätt kunde censurera orden i realtid.

Här är de mest specifika artiklarna, tidskrifterna och predikningarna som formade opinionen i Malmö under krigsåren:

Centrala artiklar och kyrkliga tidskrifter

Malmös frikyrkoförsamlingar och Svenska kyrkans församlingar påverkades djupt av sina respektive samfundstidningar, vilka lästes flitigt av de lokala medlemmarna:

Svensk Veckotidning (Svenska Missionsförbundet): Detta var det mest högljudda frikyrkliga organet. Under hösten 1943, i samband med de danska judarnas flykt, publicerades en rad skarpa ledarartiklar som fördömde de nazistiska judeförföljelserna i Danmark. Tidningen beskrev nazismens handlingar som ”en skam för mänskligheten” och uppmanade de skånska församlingarna att öppna sina hem, vilket ledde till det praktiska mottagandet i Malmö. [1]
Vecko-Journalen och lokala missionsblad: Här publicerades rapporter från Svenska Israelsmissionen (som hade starkt fotfäste i Malmö). Artiklarna informerade öppet om de brutala deportationerna i Europa och samlade in pengar till de judiska flyktingar som gömdes i Skåne.
Svenska Sändebudet (Metodistkyrkan) och Veckoposten (Baptistsamfundet): Dessa publicerade artiklar som på teologisk grund attackerade den nazistiska rasideologin. De slog fast att antisemitism var helt oförenligt med kristen tro, och manade Malmös troende till humanitär civil olydnad mot myndigheternas ibland restriktiva flyktingpolitik.

Specifika predikningar och offentliga uttalanden i Malmö

Det ekumeniska herdebrevet (Oktober 1943): Den absolut mest betydelsefulla texten lästes upp direkt från predikstolarna i Malmös kyrkor söndagen den 3 oktober 1943. Det var ett officiellt protestuttalande från den svenska biskopsmötet, initierat av ärkebiskop Erling Eidem. I herdebrevet fördömdes judeförföljelserna i Danmark i skarpa ordalag, och Malmös präster uppmanade sina församlingar att göra allt för att hjälpa dem som flydde över Öresund.
De danska biskoparnas herdebrev: Samtidigt spreds de danska biskoparnas protest (som lästs upp i Danmark) i Malmös kyrkliga nätverk. Denna text gömdes och kopierades illegalt i staden för att motivera Malmöborna att bemanna fiskebåtar och ta emot flyktingar vid stränderna i Limhamn och Sibbarp. [1, 2]
Frikyrkliga predikningar mot neutralitetstystnaden: Lokala frikyrkopastorer i Malmö använde det fria ordet i sina predikningar för att kritisera den svenska regeringens ”feghet” och eftergifter gentemot Tyskland. Predikningarna fokuserade ofta på bibliska teman om att ”hjälpa den nödställde” och att ”lyda Gud mer än människor”, vilket var en direkt teologisk uppmaning till att gömma judiska flyktingar undan polisen innan de hunnit registreras officiellt.

Genom att kombinera dessa texter och predikningar skapade kyrkorna i Malmö en moralisk grogrund som gjorde att vanliga Malmöbor var beredda att ta stora personliga risker för att rädda de judiska flyktingarna under krigets mörkaste år.

Vill du att vi tittar närmare på hur den svenska statens censur försökte stoppa kyrkornas kritik, eller vill du veta mer om de skånska biskoparnas specifika agerande under flyktingkrisen 1943?

JUDISKT LIV I MALMÖ

auschwitz.net

De danska judarnas flykt över Öresund 1943

vikensbyaforening.se

I gränslandet mellan svensk frikyrka och tysk nazism – Diva-Portal.org

Öreryd flyktingläger 1940-1946

I Öreryd står en minnessten med texten Öreryds flyktingläger 1940–1946. Det är ett vittnesmål från andra världskriget då den glesa kyrkbyn med 300 invånare blev Sveriges största mottagningscentral för norska flyktingar. Vid krigsslutet hade över 40 000 norrmän passerat Örerydslägret.

Norska flyktingar anländer till Öreryd

Från det av Nazityskland ockuperade Norge kom de första flyktingarna till Öreryd den 16 mars 1941. För dessa nyanlända väntade rutinkontroller med registrering och medicinska undersökningar. I tuffa förhör avslöjades också tyskvänliga quislingar som kommit för att spionera, men om allt var i sin ordning utdelades norska pass, kläder och informationshäftet Veiledning for Nordmenn i Sverige.

Vardagen i flyktinglägret

Livet i lägerbarackerna kunde bli långtråkigt och frustrerande. Här satt man i glesbygd, långt till närmsta stad och utan sysselsättning. Många kände ilska gentemot den svenska regeringen som ansågs springa Nazitysklands ärenden. När tyska soldater tilläts transportering över Sveriges järnvägar utbröt protester.
Trots krigets vemod knöts starka band mellan Örerydsborna och norrmännen. Om kvällarna anordnades bio och teateruppvisningar. På Elsas kafé kunde man till pianospel och doften av kaffe drömma sig bort. Under helgpermissionerna kunde kärlek uppstå på dansbanor.

Förberedelser inför Nazitysklands kapitulation

Åren 1943–1945 utvecklades Öreryd till en övningsplats för norska reservpoliser som förberedelse inför Nazitysklands kapitulation. Sommaren efter krigsslutet anlände polska och judiska överlevare från koncentrationslägren. För dessa, som förlorat allt, blev Öreryd ett första steg mot läkedom.

Minnesstenen och de sista spåren av lägret

Våra dagars minnessten står på samma plats som det första flyktingkontoret. Kvar av det stora lägerområdet är bara två baracker, nu ombyggda till missionskyrka. Bakom den gamla byskolan ligger Quislinggölen där avslöjade landsförrädare straffades med att doppas i vattnet.

Historiker och statsvetare brukar dela in orsakerna i fyra avgörande faktorer:

1. Det kalla kriget och behovet av allierade

Efter 1945 splittrades den antifascistiska alliansen snabbt. Västmakterna (med USA i spetsen) och Sovjetunionen hamnade i en geopolitisk konflikt. [1, 2]

Västtyskland behövdes: USA insåg snabbt att ett stabilt och ekonomiskt starkt Västtyskland var absolut nödvändigt som en barriär mot kommunismen. [1]
Avnazifieringen avbröts: Den allierade processen att rensa ut nazister ur samhället (avnazifieringen) tonades ner och avslutades officiellt 1951. Att fortsätta gräva i det förflutna ansågs destabilisera det land som nu snabbt måste beväpnas och integreras i Nato. [1, 2]

2. Pragmatisk återintegration av förövare

För att bygga upp det nya Västtyskland krävdes domare, poliser, byråkrater, läkare och lärare. De flesta som hade denna kompetens hade varit medlemmar i nazistpartiet (NSDAP). [1, 2]

Adenauers policy: Västtysklands förste förbundskansler, Konrad Adenauer, drev en medveten integrations- och amnestipolitik. Han genomförde amnestilagar som lät över 150 000 avskedade tjänstemän och tidigare nazister återvända till sina toppjobb inom statsapparaten. [1, 2]
Tystnad som kontrakt: Samhällskontraktet under 1950-talet byggde på ”kommunikativ tystnad”. Om man lät bli att ställa frågor om vad grannen gjorde under kriget, kunde man gemensamt fokusera på att bygga upp ekonomin (det så kallade Wirtschaftswunder). [1]

3. Psykologiskt självförsvar och tysk ”offermentalitet”

Den tyska civilbefolkningen var djupt traumatiserad av regimens sammanbrott, de allierades massiva bombningar av tyska städer, svält och fördrivningen av miljontals tyskar från Östeuropa. [1, 2]

Eget lidande i fokus: I det allmänna medvetandet uppstod en offeridentitet. Man ansåg att man hade ”betalat priset” genom krigets förödelse. [1, 2]
Förnekelse av kollektiv skuld: När de allierade konfronterade tyskarna med bilderna från koncentrationslägren, reagerade majoriteten med försvarsmekanismer och avfärdade det som ”segrarnas rättvisa” eller hävdade att de själva inte vetat något. Att lyfta fram det specifika folkmordet på judarna kändes alltför hotfullt för den egna självbilden. [1, 2, 3]

4. Östblockets ideologiska filter

I Sovjetunionen och de nyskapade satellitstaterna (inklusive Östtyskland) tystades Förintelsens specifika karaktär ner av rent ideologiska skäl. [1]

”Antifascism” som fasad: Östtyskland utropade sig självt till en ”antifascistisk stat” och hävdade att alla nazister fanns i det kapitalistiska Västtyskland. Genom att lägga hela skulden på väst ansåg man sig ha sonat sitt förflutna.
Universalisering av offren: I sovjetisk historieskrivning tonades det judiska lidandet ner. På minnesmärken i öst stod det nästan uteslutande att de mördade var ”fredliga sovjetiska medborgare” eller ”offer för fascismen”, vilket suddade ut nazismens rasantisemitistiska kärna. [1, 2]

Det var först när den generation som växt upp under kriget började utmanas av sina barn under det sena 1960-talet (1968-rörelsen) som denna tystnadsmur på allvar började rämna. [1]

AI-svar kan innehålla fel. Läs mer

vilket syfte hade ”locket” i Sverige?

13 webbplatser

I Sverige hade ”locket på” efter andra världskriget ett tydligt syfte: att skydda bilden av Sverige som en moralisk stormakt och säkra landets framtida neutralitet. [1, 2]

Syftet med denna ”kollektiva amnesi” i Sverige kan delas in i tre delar:

1. Att dölja eftergiftspolitiken och bevara den moraliska självbilden

Under kriget var Sverige starkt ekonomiskt och logistiskt sammanflätat med Nazityskland.

Kompromisserna: Sverige lät närmare två miljoner tyska soldater resa på svenska järnvägar (transiteringen), exporterade livsviktig järnmalm till Hitlers krigsindustri och införde restriktiva lagar mot judiska flyktingar tidigt under kriget. [1, 2, 3]
Syftet med tystnaden: Genom att lägga locket på dessa eftergifter kunde staten styra narrativet mot de heroiska insatserna, såsom de vita bussarna under Folke Bernadotte eller Raoul Wallenbergs räddningsaktioner i Budapest. Man skapade en officiell sanning om att Sverige varit en ”humanitär fristad”, vilket skyddade den nationella stoltheten. [1, 2, 3, 4]

2. Att legitimera fortsatt alliansfrihet under kalla kriget

Direkt efter kriget ritades världskartan om, och det kalla kriget bröt ut. Sverige valde att stå utanför Nato och fortsätta som en neutral stat mellan öst och väst. [1, 2]

Syftet: Om Sverige offentligt hade börjat granska hur nära man faktiskt samarbetat med nazisterna, skulle det ha skadat landets internationella trovärdighet. Att hålla fast vid myten om att den svenska neutraliteten under åren 1939–1945 varit ”strikt och framgångsrik” var nödvändigt för att övertyga både den egna befolkningen och omvärlden om att neutralitet var den rätta vägen även framåt. [1, 2]

3. Att säkra ekonomisk tillväxt och handel

Sverige kom ut ur andra världskriget med en helt oskadd industri, till skillnad från det övriga Europa. [1]

Syftet: Landet stod redo att exportera maskiner, stål och trä till återuppbyggnaden av Europa. Att gräva i vilka svenska banker, företag eller myndigheter som tjänat pengar på handel med Nazityskland (eller hanterat stulet naziguld) ansågs kontraproduktivt för den ekonomiska högkonjunkturen. Man prioriterade att blicka framåt mot folkhemmets och välfärdsstatens uppbyggnad. [1, 2, 3]

När lyftes locket i Sverige?

AI-svar kan innehålla fel. Läs mer

Under andra världskriget upprättade den svenska samlingsregeringen runt 14 hemliga och slutna läger runtom i landet. [1]

Myndigheterna kallade dem officiellt för ”arbetskompanier” eller ”slutna förläggningar”. Inom modern historisk forskning betecknas de som interneringsläger (och i vissa fall som svenska koncentrationsläger, då människor spärrades in på obestämd tid utan rättegång baserat på sina politiska åsikter). [1, 2, 3]

Den högsta politiska tjänstemannen med ansvar för dessa läger var den blivande statsministern Tage Erlander (då statssekreterare vid inrikesdepartementet). [, 2]

De mest kända och dokumenterade interneringslägren i Sverige var:

Lägren för svenska medborgare (Politiska fångar)

Dessa läger upprättades främst för att isolera svenska kommunister, radikala socialdemokrater, syndikalister, fackföreningsfolk och antifascister som staten betraktade som ”säkerhetsrisker”. [1]

Storsien (Norrbotten): Beläget utanför Kalix. Detta var ett av de första och mest kända lägren, i drift under vintern 1939–1940. Här hölls mellan 300 och 370 svenska män isolerade under hårda vinterförhållanden och tvingades till vägarbete. [1, 2]
Vindeln och Stensele (Västerbotten): Upprättades 1943 för att internera värnpliktiga som ansågs politiskt opålitliga. [1]
Grytan (Jämtland): Ett militärt skjutfält utanför Östersund som användes för politisk internering under 1942. [, 2]
Bercut (Södermanland): Ett flytande läger i form av ett logementsfartyg utanför Dalarö i Stockholms skärgård. Här spärrades dussintals ”opolitiskt pålitliga” värnpliktiga in. [, 2]
Öxnered (Västergötland): Ett läger nära Vänersborg för politiskt misstänkta värnpliktiga. [1]

Lägren för utlänningar och flyktingar

Allteftersom kriget fortsatte upprättades läger för utländska medborgare. Det kunde handla om judiska flyktingar, antinazistiska tyskar som flytt hit, utländska desertörer eller sovjetiska krigsfångar. [, 2, 3]

Långmora och Smedsbo (Dalarna): Dessa var två av de största och mest strikta lägren i Sverige, öppnade 1940. Här internerades främst utländska antinazister och politiskt aktiva flyktingar som ansågs hota Sveriges neutralitet. [1, 2, 3]
Hälsingmo, Florsberg och Axmar (Hälsingland/Gästrikland): Regionen i Hälsingland hyste totalt fem läger. Hälsingmo och Florsberg användes i stor utsträckning för utländska medborgare och flyktingar och var omgärdade av taggtråd och beväpnade vakter. [1]
Tjörnarp (Skåne): Detta var unikt då det var Sveriges enda renodlade interneringsläger för kvinnor. Här placerades utländska kvinnor som ansågs politiskt eller säkerhetsmässigt riskabla. [1]

Syftet med lägren

Lägren var ett direkt verktyg för samlingsregeringens eftergiftspolitik. Genom att låsa in högljudda antinazister och kommunister ville regeringen visa Nazityskland att Sverige aktivt dämpade anti-tyska stämningar i landet. Efter kriget avvecklades lägren snabbt och de officiella dokumenten hemligstämplades i decennier för att skydda statens rykte. [1, 2, 3]

Vill du veta mer om levnadsvillkoren för de intagna i exempelvis Storsien, eller är du intresserad av hur Tage Erlanders roll i lägren har diskuterats i modern historisk forskning? [, 2]

AI-svar kan innehålla fel. Läs mer

Sveriges hemliga koncentrationsläger under kriget

I Hälsingmolägret hölls utlänningar fångna under andra världskriget

Övervakningen av enskilda prästwr ochpastorer och rabbiner under andra världskriget sköttes av den topphemliga statliga myndigheten Allmänna Säkerhetstjänsten (vilken lade grunden till det som idag är Säpo). [1, 2]

Eftersom Sverige formellt hade tryckfrihet och religionsfrihet krävdes dolda, systematiska metoder för att kartlägga och kontrollera religiösa ledare som ansågs hota den svenska neutraliteten genom sin antifascistiska opinionsbildning eller sina dolda flyktinginsatser. [1, 2]

Övervakningen genomfördes i praktiken genom följande metoder:

1. Brev- och postcensur

Allmänna Säkerhetstjänsten hade ett enormt, hemligt nätverk av postkontrollstationer (bland annat i Malmö) där miljoner brev öppnades och lästes varje år. [1, 2]

Hur det drabbade präster: Om en pastor eller präst korresponderade med kollegor i det ockuperade Danmark eller Norge, eller med internationella hjälporganisationer, öppnades breven. Säkerhetstjänsten ångade upp kuverten, fotograferade innehållet, registrerade namnen och skickade sedan brevet vidare. Om brevet avslöjade att pastorn planerade att gömma flyktingar, lades informationen i personens hemliga övervakningsakt. [1]

2. Telefonavlyssning

Telefonavlyssning (så kallad ”skuggning via tråd”) användes flitigt mot personer som myndigheterna betraktade som ”aktivister” eller potentiella säkerhetsrisker. [1]

Hur det drabbade präster: Telefonlinjerna till vissa prästgårdar, missionshus och den judiska församlingens expeditioner avlyssnades. Tjänstemän satt med hörlurar och antecknade samtalen i realtid. Detta gjorde det svårt för religiösa ledare att koordinera akuta flyktingtransporter över Öresund via telefon, vilket tvingade dem att kommunicera genom personliga kurirer i stället. [1]

3. Agenter i kyrkbänkarna (Predikstolsövervakning)

Säkerhetstjänsten använde sig av civila spioner och informatörer som skickades ut till gudstjänster och väckelsemöten.

Hur det drabbade präster: När en pastor eller präst i Malmö klev upp i predikstolen, kunde det sitta en hemlig agent i bänken. Agentens uppgift var att lyssna efter ”neutralitetsvidriga” uttalanden. Om predikan innehöll för skarp kritik mot Nazityskland eller uppmanade till civil olydnad, skrevs en rapport till Säkerhetstjänsten. Rapporterna ledde ofta till att prästen kallades upp till förhör hos polisen eller biskopen och varnades. [1]

4. Åsiktsregistrering och ”Svarta listor”

Säkerhetstjänsten byggde upp ett omfattande kartotek över svenska medborgare. [1, 2]

Hur det drabbade präster: Om en präst eller pastor skrivit under en protestlista mot antisemitism, talat vid ett offentligt möte eller distribuerat förbjudna skrifter, registrerades detta. Dessa präster hamnade på vad som i folkmun kallades ”svarta listor”. Att vara registrerad kunde leda till att man nekades statliga tjänster, förflyttades till isolerade församlingar eller fick sina hem genomsökta av polis vid misstanke om flyktingsmuggling. [1, 2]

5. Infiltratörer och angiveri

Det fanns ett utbrett nätverk av lokala angivare. Nazistiska sympatisörer, men även rädda och extremt laglydiga församlingsbor, fungerade som myndigheternas förlängda arm. [1]

Hur det drabbade präster: Om en präst gömde en judisk flykting i kyrkans lokaler eller i sitt eget hem, räckte det med att en granne eller en församlingsmedlem fattade misstankar och ringde polisen. Angiveriet gjorde att präster och pastorer var tvungna att hålla sina hjälpinsatser dolda, inte bara för den tyska ockupationsmakten på andra sidan sundet, utan även för sina egna landsmän och församlingar.

Vill du veta mer om hur de hemliga arkiven från kriget (Säpos arkiv) öppnades för allmänheten på 1990- och 2000-talet, eller vill du veta mer om någon specifik präst eller pastor som drabbades av denna övervakning? [1]

1940-talet upphöjdes biblioteket till ”skolans hjärtpunkt”. Men hjärtat tycks klappa svagt. Kryphål i lagarna öppnar för kreativa tolkningar. Om böckerna förpassas till en skrubb och inköpen finansieras av kaffepengar, blir barnens läsförmåga därefter. Det behövs inga fler utredningar, utan en skolminister som vågar agera, skriver sju representanter för läsrörelsen.

I snart ett århundrade har det strösslats lovord över skolbibliotekens betydelse för elevernas lärande och läsande. I 1940-talets stora utredningar upphöjdes skolbiblioteket till ”skolans hjärtpunkt” och det förutspåddes att dess betydelse skulle bli allt större i framtiden. Därefter har ett otal offentliga skol- och biblioteksutredningar passerat tryckpressarna. Senast i raden är Gustav Fridolins ”Skolbibliotek för bildning och utbildning” (SOU 2021:3). Budskapen har varit samstämmiga: fungerande skolbibliotek är en viktig förutsättning för elevernas lärande och läsning. Trots årtionden av lovord och utredande står skolbiblioteken och stampar på den nivå som mötte 1940-talets skolkommission.

Inte heller tycks lagstöd ha haft effekt. Bestämmelser om skolbibliotek infördes redan i 1842 års folkskolestadga. Därefter har de reglerats i skollag eller i skolstadga. För tillfället har skolbiblioteken dubbelt lagstöd, dels i skollagen och dels i bibliotekslagen.

Enligt bibliotekslagen ska inom grund- och gymnasieskolan finnas lämpligt fördelade bibliotek. Enligt skollagen ska eleverna ha tillgång till bibliotek. I propositionen (2009/10:165) förtydligas att med skolbibliotek avses en gemensam och ordnad resurs av medier och information som ställs till elevernas förfogande i skolans pedagogiska verksamhet med uppgift att stödja elevernas lärande. Dock med kryphålet att tillgång till skolbibliotek kan ordnas på olika sätt beroende på lokala förhållanden vid varje skola. Något som öppnat för många kreativa tolkningar (läs: undanflykter).

År 2021 uppfyllde endast 881 skolområden kriterierna för att ingå i den officiella skolbiblioteksstatistiken: att ha ett öppethållande om minst 20 timmar i veckan. Det betyder i klartext att knappt hälften av landets grund- och gymnasieelever har tillgång till något som i vedertaget språkbruk kan kallas bibliotek. Det finns gott om exempel på tillämpningen av olika sätt och lokala förhållanden:

● Skolbiblioteket är inrymt i en skrubb. Merparten av bokbeståndet är gåvor med bästsäljande romaner som passerat bäst före-datum.

● Skolbiblioteket saknar medel för bokinköp och förlitar sig i huvudsak på Kulturrådets inköpsstöd för barnböcker.

● Biblioteksverksamheten baseras på projektbidrag. Läsfrämjande insatser styrs av vilka bidrag som finns att söka från Kulturrådet. När projektmedlen upphör avslutas insatserna.

● Skolbiblioteket bemannas inte alls, eller tillfälligt med personal i arbetsmarknadsåtgärder.

● Bibliotekslokalen har tagits i anspråk för annat. Eleverna hänvisas till folkbiblioteket som träder in och kompenserar för skolans försummelser.

Inom den högre utbildningen har man en annan syn på saken. Här har bibliotek alltid haft en självklar plats. I den senaste högskoleutbyggnaden fick biblioteken en central placering. För att skapa trivsel och studiero lades stor omsorg på utformning och inredning. Här finns läsplatser och grupprum. Mediebeståndet anpassas till studenternas och forskarnas behov. I takt med digitaliseringen har också utbudet anpassats. Fackutbildad personal är regel och öppettiderna är generösa. Biblioteket ses som en självklar del i utbildningen.

Så skulle skolbiblioteket också kunna fungera! Det vill säga som ett forskningsbibliotek anpassat till grund- och gymnasieskolans åldersgrupper. En pedagogisk resurs i lärande, kunskapsförmedling, språkutveckling, lässtimulans och läsglädje. I stället möts minst hälften av den svenska skolans elever av en håglös inrättning utsatt för årtionden av försummelse och vanvård. Samtidigt som vi oroar oss över att läsningen bland barn och unga minskar.

Det är ett mysterium att en fråga, där det rått så stor enighet, ännu inte lösts. Och där dessutom merkostnaden från usel till rimlig standard vore marginell sett till de totala utgifterna för skolväsendet. Hur kommer det sig att pengarna tar slut just vid skolbiblioteket?

En förklaring skulle kunna vara att skolbiblioteken befinner sig i fältet mellan utbildningspolitik och kulturpolitik. Det kan då vara frestande att skjuta över ansvaret på någon annan. Någon annan är i det här fallet folkbiblioteket. På många håll har skolbiblioteket blivit en större angelägenhet för folkbiblioteken än för skolan. Och en betydande del av personalresurserna används för insatser som skolan borde svara för.

Skolbiblioteksdebatten har ofta fått en slagsida åt läsning och läsfrämjande insatser vilket betytt att den kunskapsförmedlande uppgiften ägnats mindre uppmärksamhet. De dubbla uppgifterna kan också ha bidragit till att satsningarna på skolbibliotek prioriteras lågt.

Kritik som ibland skymtar fram i debatten är att skollagen är otydlig och att det behövs tydligare definitioner av vad ett skolbibliotek är. Den kritiken förefaller bygga på en missuppfattning. Skollagen ska inte ses som ett hinder, utan snarare som ett stöd.

I läroplan för grundskolan (Lgr 22) klargörs att rektor har ansvar för en tidsenlig utbildning bland annat för skolbibliotek och digitala verktyg. Vidare anges att rektor ansvarar för att skolbibliotekets verksamhet används som en del i undervisningen för att stärka elevernas språkliga förmåga och digitala kompetens. Såväl Skolverket som Skolinspektionen har publicerat dokument med anvisningar och förtydliganden om vad som avses med skolbibliotek. Dessutom finns stöd i allmänt språkbruk om vad som är ett bibliotek. Det ska finnas lokaler, utbildad personal samt böcker och numera även andra medier.

Vårt mål är att skolbibliotek ska ses som ett lika självklart inslag i skolan som utbildade lärare. För att nå dit föreslår vi följande:

Skolbiblioteken behöver inte fler utredningar. Om något skulle behöva utredas är det snarare hur det kommer sig att tidigare utredande i kombination med lagstiftning inte gett resultat. I stället för att ägna tid åt detta – skrid till verket!
De förslag som finns i Fridolins utredning ska genomföras. De är väl förankrade, genomarbetade och har en tydlig finansiering. På några års sikt skulle det innebära att standarden på skolbiblioteken för alla elever höjs.
För detta krävs en handlingskraftig skolminister och en regering som vågar prioritera. Det blir ingen lätt uppgift. Den skolminister som lyckas vända utvecklingen kommer att gå till historien.
Historik
av Karin Olsson, distriktsordförande i Skåne
Historik
Bygdegårdsrörelsen växte fram under de första årtiondena av 1900-talet. Rötterna finns i landsbygdens folkrörelser. Bristen på samlingslokaler var särskilt kännbar för ungdomarna, som många gånger bokstavligen var hemlösa med sin mångskiftande verksamhet. Därför tog de saken i egna händer, och under 25 år byggdes cirka 400 bygdegårdar runt om i landet.
1919 Begreppet bygdegård myntas vid Landsbygdskommunernas kongress. Ås förbundsgård, Jönköping – den första bygdegården byggs.
Arbetet skedde genom stora ideella insatser från medlemmar främst inom Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund och Jordbrukare-Ungdomens Förbund. Virket skänktes och arbetskraften var frivillig. Ungdomarna skapade själva förutsättningarna för sina aktiva fritids- och föreningsverksamheter.
Frågan om att bilda en riksorganisation för bygdegårdar som skulle kunna bistå enskilda föreningar kom upp redan vid landsbygdskommunernas kongress 1919. Dock var det först sedan staten 1942 hade inrättat ett stöd till byggande av samlingslokaler som behovet av en riksorganisation blev uppenbart. För att erhålla statligt stöd fordrades korrekta ritningar och ansökningshandlingar. Bygdegårdsföreningarna behövde råd och bistånd vid utformning av både lokaler och ansökan.
1944 bildades Bygdegårdarnas Riksförbund, BR, av representanter för Sveriges Lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens Folk, Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, Jordbrukare-Ungdomens Förbund, Lantbrukets Byggnadsförening och Svenska Landsbygdens Studieförbund. Riksförbundets verksamhet har sedan breddats till att också omfatta bland annat rådgivning i drifts- och miljöfrågor, utbildning av ledare och insatser för att främja ett levande lokalt kulturliv.
1948 Första bygdegårdsdistriktet, Skåne, bildas.
1949 Ytterligare 5 distrikt bildas.
1950-talet Många nya bygdegårdar byggs.
Verksamheten i Bygdegårdarnas Riksförbund har skiftat starkt under åren. 1945 hade BR 105 medlemsföreningar och 1960 var antalet 542. Samhällsförändringarna med befolkningsomflyttningar, ökande bilism och det nya mediet televisionen medförde en nedgång i föreningsverksamheten, som också drabbade bygdegårdsarbetet. Riksförbundets arbete begränsades och en tid var förbundets framtid oviss. 1969 så låg verksamhet att man funderar på att slå ihop BR med andra samlingslokalorganisationer.
Sedan 1973 har antalet bygdegårdsföreningar stadigt ökat. Viktiga faktorer som har drivit på är dels det tydliga behovet av lokal utveckling, dels ett nytt statsbidrag till upprustning av allmänna samlingslokaler. Den 1 jan 2017 var 1425 föreningar anslutna till BR.
1977 Årligt statligt stöd för inköp av konst för första gången. Bidrag för tillgänglighetsanpassning införs.
1978 BR antar sitt första handlingsprogram med mål om ökad kulturverksamhet
1980-talet ökad kontakt med ungdomsorganisationer och Riksteatern samt vandringsutställningar inom konsten.
1990-talet Bygdegårdsförsäkringen införs. Möte mellan kulturer-kampanj.
1993 BR passerar 1000 medlemmar. Första amatörteaterfestivalen.
1996 Miljöarbetet i bygdegården startar.
2000 Nytt idéprogram – 2017 är det på gång att omarbetas efter 17 år…….
2004 Jubileumsboken Möjligheternas hus – tio år till med bygdegårdar ges ut.
2006 första digitala bion invigs.
2007 Miljödiplomen ersätter Miljökvittona.
2009 Utbildning Bygdegården 2.1 och 2.2 genomförs i hela landet.
2010 Släpkärran Den rullande bygdegården besöker 80 bygdegårdar under 2 år.
2012 BRs nya hemsida lanseras och alla föreningar erbjuds att få en gratis hemsida.
2011 – 2013 Projekt Bygdegården – navet för mat, fest och kultur genomförs.
2013 Ungdomsprojektet Ung i Bygdegården och Occupy Bygdegården drar igång.
2013 Landsbygdsutveckling genom landsbygdsprogrammet för en ny period drar igång och intensifieras.
2014 Det är väl ingen konst att läsa – projekt om läsning drar igång. Årets Bygdegård, Solvalla i Sjöbo.
2015 Kansliet flyttar till Franzéngatan och blir sambo med LRF och SV.
2016 Temat på förbundsstämman är Integration och projektet Take my Hand drar igång.

ublicerad 24 juli 2012 · kl 06:35 · 1:49 min

En amerikansk studie av rumänska barnhemsbarn visar att barn som tillbringat någon del av sina tidiga år under förhållanden med brist på stimulans och mänsklig kontakt både har färre hjärnceller och sämre kontakt mellan hjärncellerna än andra barn, något som även tidigare studier antytt.

Ljusglimten är att åtminstone kommunikationen mellan hjärncellerna kan återhämta sig när barnen placeras i goda fosterhem.

– Det som är nytt är ju att det inte är kört, att det finns möjligheter att stimulera hjärnans utveckling även efter att de har varit på barnhemmet. Man har alltså en förmåga att med stimulans öka hjärnans tillväxt, säger Hugo Lagerkrantz som är professor i pediatrik och forskar på barns hjärnor.

Det är känt sen tidigare att hjärnan utvecklas sämre hos barn som växer upp under socialt torftiga förhållanden och det kan ge många psykologiska problem.

Nu har forskare bland annat från Boston Children’s Hospital och Harvard-universitetet undersökt hjärnorna hos 74 barn i tioårsåldern i Rumäniens huvudstad Bukarest med magnetkamera.

De tittade på barn som växt upp på barnhem, där det inte finns mer än en vuxen på tolv barn och där barnen får alltför lite social stimulans.

Dessa jämfördes dels med barn som först bott på barnhem under en period och sedan varit i fosterhem i minst sex år, och dels med vanliga rumänska barn som bott hemma hos sina familjer hela livet.

Alla de barn i studien som varit på barnhem hade mindre hjärnor än de som vuxit upp hemma hos sina föräldrar.

Men hos dem som hade fått komma till fosterhem hade den vita hjärnsubstansen, den som står för kommunikationen mellan hjärncellerna, vuxit mycket bättre än hos de barn som blivit kvar på barnhem.

Enligt Hugo Lagerkrantz är det ett intressant resultat.

– Det är intressant, förut pratade vi ju bara om den grå substansen. Men faktum är att den vita substansen och dess tjocklek är relaterad till den kognitiva utvecklingen, alltså barnets förmåga att klara sig i skolan och så vidare.

Det är viktigt att förstå hur barns hjärnor påverkas av negativa omständigheter under uppväxten. Åtta miljoner barn beräknas leva på barnhem runt om i världen enligt UNICEF, men forskarna bakom studien betonar att samma problem också drabbar barn som misshandlas eller som växer upp i krig eller svår fattigdom.

Studien gällde bara hjärnans fysiologiska tillväxt och inte psykologiska följder. Men det finns känsliga perioder i barns utveckling under de första åren. Ju tidigare barnen kan komma till fosterhem, desto större är den positiva effekten på hjärnan säger forskarna bakom studien.

En besatthet av en guru innebär ofta att man utvecklar en stark, okritisk beundran för en person som anses besitta djup andlig eller professionell visdom. Psykologiskt handlar detta ofta om en överföring där man söker efter auktoritet, struktur eller svar på livets stora frågor i en föränderlig värld.Kännetecken på en ohälsosam relationOkritisk lojalitet: Allt gurun säger eller gör betraktas som absolut sanning. Egna tvivel viftas bort.Isolering: Kontakten med vänner och familj som ifrågasätter relationen minskar gradvis.Beroende: Du känner en oförmåga att fatta egna beslut utan att först konsultera gurun.Ekonomisk eller personlig uppoffring: Du ger upp pengar, tid eller din karriär för guruns skull.Psykologiska förklaringarMänniskor är ofta mer mottagliga för en guru under perioder av livskris, ensamhet eller sökande efter mening. Fenomenet bygger på en stark mänsklig mekanism där vi projicerar våra egna ideal och behov av trygghet på en annan individ. Ledaren uppvisar ofta en stark karisma vilket gör att följaren upplever en känsla av gemenskap och personlig utveckling.Att ta sig ur en destruktiv guru-relationOm du eller någon i din närhet har fastnat i ett destruktivt eller sekteristiskt mönster, finns det hjälp att få:Sök professionell hjälp: Att bearbeta känslor av skam, skuld och det psykologiska beroendet kräver ofta stöd utifrån. På 1177 Vårdguiden kan du hitta kontaktuppgifter till psykologer och terapeuter i närheten av Mölndal.Återuppta gamla kontakter: Försök att långsamt bygga upp tilliten till familj och vänner utanför guruns sfär.Ställ kritiska frågor: Fundera över vad gurun vinner på din lojalitet och om dina egna gränser respekteras.Mer information om hur man hanterar sekteristiska miljöer och destruktiv gruppdynamik finns hos Föreningen Rädda Individen, som erbjuder stöd till både drabbade och anhöriga.Därför lockar guru Lurifax – Estelle Nordenfalk – Yoga för dig11 dec. 2017 — … besatthet och behov av att identifiera sig genom andra och av att ha illusioner utanför sig själva. Det är en idoldyrkan bortom sans och …Yoga för digFrågelådanDet böjs en guru, gurun, flera guruer, de guruerna. Ordet kommer från sanskrit och betyder ‘vördnadsvärd’. Egentligen avser det en andlig ledare inom hinduism, …Institutet för språk och folkminnen (Isof)30:36UR Samtiden – Sekter och livet efter: Sekters psykologiska konsekvenserUR PlayFöreläsning – vägen in i en sekt – Helena Löfgren KBTFör dig som i ditt arbete möter personer som är med i eller har lämnat en sekteristisk/extremistisk grupp behöver förstå vägen in. Det är förutsättningen för at…Helena Löfgren KBTguruism – Wiktionary, den fria ordbokenÖversatt — guruism (vanligtvis oräkneliga, plural gurismer) Tendensen att se upp till en viss vördad individ som lärare eller mentor .Wiktionary, the free dictionary(PDF) Guruism and Cultic Social Dynamics in Psychedelic Practices …6 jan. 2025 — This chapter explores the risks of guruism and cultic social dynamics in organisations that work with psychedelic drugs, which include therapist offices, clinic…ResearchGateSektrelaterade psykiska störningar bör identifieras i vården – Artoen nyreligiös eller pseudoreligiös sekt. Att ta avstånd från släkt och gamla vän- ner, ge upp en lovande yrkeskarriär, bli enspårig i argumentationen, förlora s…media.arto.seSekternas känneteckenEn sekt bildas ibland av avhoppande medlemmar ur en etablerad rörelse som man protesterar mot. Avhopparna är missnöjda med rörelsens tolkning av bibelcitat elle…www.abc.se AI kan göra misstag, så dubbelkol

la svaren.

Nej, det stämmer inte att de flesta judar i Ukraina är messianska judar.

Det som är sant är att Ukraina har en ovanligt stor messiansk judisk rörelse jämfört med många andra länder, och att några av världens största messianska församlingar finns där. Exempelvis har den messianska församlingen i Kyiv beskrivits som den största i världen. [1]

Men den judiska befolkningen i Ukraina uppskattas till tiotusentals eller hundratusentals personer beroende på hur man räknar (religiös identitet respektive judisk härkomst). [2][3] De messianska judarna utgör bara en del av denna befolkning, inte en majoritet. Källor som beskriver Ukrainas judiska liv nämner även ortodoxa, konservativa, reformjudiska och sekulära judar. [2][3]

Det är möjligt att du har sett uppgiften förväxlad med påståendet att Ukraina har en av världens största messianska judiska gemenskaper, vilket är något helt annat än att de flesta ukrainska judar skulle vara messianska. [1]

Kort sagt: messianska judar är synliga och relativt många i Ukraina, men de utgör inte majoriteten av landets judar. [1][2]

Detta material har genererats med hjälp av artificiell intelligens (AI) av Abdelhamid och mig, (Helena). Innehållet har inte redigerats eller omarbetats efter genereringen.

/Abdelhamid och Helena

Källa, tips och länkar:

Agatha Christie. 1943. Mord per korrespondens. Bonniers/Lettura

Ronald Fangen. 1945. En lysets engel. Gyldendals.

https://www.msn.com/sv-se/nyheter/other/ing%C3%A5r-inte-i-avtalet-gr%C3%B6nland-sl%C3%A5r-tillbaka-mot-trumps-absurda-p%C3%A5st%C3%A5ende/ar-AA2ehTPW?ocid=socialshare

”Krig föregås alltid av en kamp om historien” – intervju med Martin Kragh – Anna Larsdotter Författare

Utforskar hemliga sällskap i Uppsalas akademiska värld

Polischefen extraknäcker som författare: ”Det är ett gammalt löfte till mig själv” | SVT Nyheter

”Bygdegård” – Abdelhamid och jag gör (överkurs):)research med hjälp av AI:

Publicerad av

Talbart.blog, helena_vianova@live.se

Lämna ett svar Avbryt svar

Dela detta:

Relaterade

Publicerad av

Talbart.blog, helena_vianova@live.se

Lämna ett svar Avbryt svar