”Om Min vän Tyra” eller ”Jag är van vid att prata med människor som sneglar på klockan som sneglar på klockan (Därför gillar jag inte att uttrycka mig i talspråk; jag blir stirrig, hinner liksom aldrig organisera mina tankar; tänka efter: vad är det jag tänker. Det är som att befinna sig i en katapultstol. Jag föredrar att uttrycka mig i skrift.)
Hon pratar fort och forcerat. Jag vet inte hur vi blev kompisar egentligen. Men nu är vi det. Det var Tyra som förband våra världar på något vis.
Jag ska presentera Tyra för er, men bara i omgångar. Jag har en egen berättelse som ligger under ytan och skaver, men jag har inte hittat den ännu.
I boken Så vi älskade formulerar sig Siri Husvedt så här om berättandet om den egna historien via sin huvudkaraktär: Varenda historia vi berättar om oss själva kan endast i imperfektum. Den vindlar sig bakåt från den plats där vi befinner oss, personerna är inte längre medagerande i berättelsen utan dess åskådare har börjat att tala. Spåren bakom oss är ibland markerade med stenar som liknar dem som Hans först lämnade efter sig. Andra gånger är stigen försvunnen, därför att fåglarna har flugit ner och ätit upp alla brödsmulorna i soluppgången. Berättelsen flyger över de händelsetomma perioderna, fyller i dem med satsfogningsord som ett ”och” och ett ”och sedan”. Det är vad jag har gjort på dessa sidor för att hålla mig kvar på den stig som jag vet har avbrutits av grunda gropar och flera djupa hål. Skrivandet är för mig att spåra min hunger, och hunger är inget annat än tomrum” (Husvedt: :427).
Morgonen öppnar sig som när någon låser upp sin dagbok; det knäpper till när låset går upp och plötsligt flödar gryningen, och tar över himmelen som när en känsla strömmar över dagbokens blad.
/Helle= Abdelhamid och Helena
