Jag satt på bussen när en liten kille ringde sin pappa och frågade om han fick komma till honom.
Ganska snart förstod jag och övriga som satt i närheten att pappan inte kunde ta emot honom, att han var upptagen. Pojken sjönk ihop, blev modstulen, men försökte låta kavat i mobilen. Berättade att han fått femtio kronor för att gå på Mc Donalds.
Hans pappa lät besviken när han ringde. Som om han störde, och gav sin pappa mindre önskvärda känslor som dåligt samvete.
Han sparkade på stenarna på marken med foten. Han var otålig, det enda han ville nu vara att komma innanför dörren till McDonalds, beställa och sedan långsamt äta upp sin Dubbel Mac, och känna hur lugnet återvände. Se på de andra runtomkring och inte längre vara ensam. Låtsas att han var en del av en familj som var där, eller att han väntade på en kompis och just nu satt och gjorde upp planer för hur de ska tillbringa resten av dagen… Alla de timmar han måste uthärda medan mamma vill vara ifred, slippa ungen.
Kanske skulle han mod till sig och ringa på hos tant Berta, fast han bar sig så konstigt åt sist han var där. Han tackade inte för maten utan bara reste sig upp från bordet så häftigt att stolen stöp i golvet. Tallriken med köttfärssås och spagetti var bara halväten när det hände.
En tanke slog rot hos honom som inte ville släppa utan gnagde på om att hans, inte tyckte om honom.
Bara för att försäkra sig om motsatsen var han tvungen att springa hem för att kolla. Se om hon var glad eller ledsen, om hon öppnade armarna för att ta emot honom i en kram eller inte, om hon överhuvudtaget kom ut i hallen. Om det så bara var frö att se så han tog av sig skorna ordentligt och ställde dem på skohyllan så skulle han ta det som ett tecken på att hon fortfarande älskade honom.
På väg hem mellan Bertas uppgång och uppgången där han bodde med sin mamma kilade sig nya tankar in, mer optimistiska:
Hon hade kanske lagat kvällsmat och satt hemma och väntade på honom medan han glömskt och glupskt åt av tant Bertas mat.
Så inte konstigt att han genast begett sig hem. Utan så mycket som vare sig ett tack eller hej då till Berta. Känslan i bröstet hade varit för akut.
Han rodnade vid minnet. Dessutom hade han inte alls varit väntad där hemma. Hans mamma hade inte ens lagat mat utan höll på att lackera sina tånaglar i badrummet. Hon hade knappt tid att sagt hej.
När hon fick syn på att han hade stormat in i lägenheten utan att ta av sig skorna, skrek hon elaka ord åt honom. Och då plötsligt ångrade han att han hade sprungit ifrån den goda maten hos tant Berta. Han kände hur tårarna hade börjat pressa sig upp genom ögonen, men han hade tryckt dem tillbaka.
Han såg på familjerna runtomkring sig på McDonalds. Glassen smälte i sin plastbägare för han var så upptagen med att iaktta barnfamiljerna runtomkring sig. Allt insöp han.
Efter en timme gick han till köpcentret och kollade på olika grejor. Dels i sportaffären där han provade fotbollskor fast han aldrig hade spelat fotboll. Han kände med handen på dubbarna på undersidan, strök över dem. Snörade på sig skorna och gick några varv framför spegeln. Arne fotbollsspelaren, det skulle vara något det.
– Kan jag hjälpa dig med något? undrade ett affärsbiträde och mötte hans blick.
– Det behövs inte, sa han, jag har precis provat klart. Jag ska inte köpa något i dag.
Därefter gick han till klädesaffären ett par butiker bort och provade jackor. I en leksaksaffär gick han runt och tittade om det kommit in några nya elektroniska prylar sedan han var där sist. Han hade 20 kronor över så på ett bageri köpte han en kanelbulle som expediten la ner i en papperspåse med konditoriets logga och sträckte fram till honom över disken.
Han knycklade ner bullen i jackfickan så länge. Han skulle äta den senare. Han vandrade runt på Backaplan, och andades snabbt, en aning för snabbt. För att försöka lugna ner den gick han en sträcka utmed Svartebäcken. Dess strömhastighet var trög och tjockflytande och vattenytan helt utan vattringar. Bäckens färg var gulbrun, den var full av skräp och lukten vedervärdig. Det var som naturen vred sig under hans fötter upplevde han.
På en loppis såg han mobila stånd i skåpbilar och alla slags bilar. Några träd stod bildade en dunge längre bort. Han gick och ställde sig i trädens skugga. Han var nedslagen. Hans magiska förmåga hade runnit ut. Han kunde inte längre låtsas för sig själv att allt stod väl till.
När han kom till området där han bodde såg han en gestalt på väg ut ur en port. Han var på väg att ropa hej när han såg hur figuren backade in i porten igen. Det var kanske inte Affe han hade sett.
Arne drog i kepsen, rättade till den. Sedan tog han fram bullen och började äta på den medan han långsamt och dröjande gick mot sin port.
– Arne, ropade hon, kom så går vi ner och handlar.
Arne som redan gått i ett antal affärer den dagen reagerade med måttligt intresse. Ändå kom han förväntansfullt småspringande till henne. Äntligen skulle han få vara med sin mamma och kanske skulle hon till och med ta hans hand i sin när de promenerade i väg längs gångstigen som ledde fram till Ica. Men då skulle han stöta henne ifrån sig och köra händerna i byxfickorna resonerade han. Han var för stor för sådant larv. Sanningen var att han inte orkade med mer känslomässig berg- och dalbana. Han kunde inte med att avvisas en gång till. Då skulle definitivt tårarna komma. De skulle till och med helt översvämma honom.
Jag frös till när jag mötte dem på ICA, berättar Tyra. Men i samma ögonblick när jag såg att Arne verkade må bra slappnade jag av.
Jag tvingade mig att gå förbi dem utan att säga något. Så det är så där mamman ser ut tänkte jag i mitt stilla sinne. Uppblåst. För stor för sitt eget bästa. Hon fattar inte vad hennes barn får gå igenom. Hur utsatt han blir när hon bara sparkar ut honom vid behov som om han inte har något existensberättigande – det är ett avvisande som heter duga.
Lägenheten de bor i är pojkens lika mycket som moderns, om inte mer. Jag hade lust att skälla ut pojkens mamma, men tvingade mig i väg till ostdisken i stället.
Så det var så mamman såg ut: Långt kastanjebrunt hår, gröna ögon. Fina anletsdrag. Jag lade ner biten herrgårdsost i korgen och vred på huvudet för att se om jag såg till mamman och pojken igen. Det gjorde jag inte. Lika bra. Åsynen av mamman gjorde mig bara upprörd och den lille pojken väckte något inombords som jag egentligen bara ville skaka av mig och inte stifta närmare bekantskap med. Det hade kanske något med mig själv att göra eftersom jag reagerade som jag gjorde. Och jag vet inte riktigt om jag kan härbärgera det. Men jag är stark intalade hon sig själv, jag borde ge mig själv en marsipanros, rent symboliskt, för att inskärpa i mig själv att jag är stark. Jag behöver inte gå till godishyllan för att belöna mig själv. Jag måste vara stark och inte ge vika. Inte låta grubbel uppstå. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur jag skulle kunna hjälpa den lille pojken, men jag har inget att komma med. En utskällning av hans mamma hjälper inte. Man tränger sig inte på folk. Eller skulle jag lägga ett anonymt brev i kvinnans brevlåda och underteckna med ”observant medborgare”. Eller snarare ”bekymrad medmänniska.” Någon borde i alla fall ta ett allvarligt snack med den där kvinnan. För pojken far illa.
Jag tog upp den här idén med min kontaktperson sedan jag var liten, och hon blev genast ängslig och rädd för att Arnes mamma skulle lista ut vem som hade skrivit brevet. Hon tycker att det är bättre att inte lägga sig i. Hon gillar inte idén. Det bara visar hur ensam jag står.
Ibland tänker jag att hon alltid varit så förekommande när det gäller mig. Hon har alltid talat om vad jag ska känna, vad det är jag känner. Den stora experten på känslor. Den stora experten som sitter inne med alla hemligheter. Jag tror att min inre bild av henne håller på att detroniseras – kanske. Servilitet undanbedes strängeligen, men mina tankar mal: Var ingen självpåtagen moralist. Men enligt FN:s konvention om barnets rättigheter har alla barn rätt till social trygghet, utbildning och utveckling. De har också rätt att bli lyssnade till och deras åsikt ska tillmätas betydelse.
(https://www.google.se/webhp?sourceid=chrome-instant&rlz=1C1AFAB_enSE471&ion=1&espv=2&ie=UTF-8#q=tillf%C3%A4llig%20uppbrott sid.5 [ 2015-10-08 ] kl. 7:23
/Helle
Referenser (för de som vill knyta an till ämnen som berörs i ”Tyras berättelse”:
Hedin, Maria, (2015), Inte gå under, Stockholm, Norstedts förlag.
Mecka Lind, (1989), Sanne gatubarn, Bromma, Bokförlaget Opal Ab
Hans mamma gled in i skuggorna, gäckande som en dröm, han ville återkalla henne, men någonstans inom sig visste han att det inte var lönt, att hon inte skulle svara. Hon hade annat för sig, sådant som gick före honom. Han visste inget om – kanske bara anade vagt – hur tight hennes agenda var, hur hon precis nätt och jämnt försökte hålla huvudet ovanför vattenytan. Jobbet krävde hela henne och ville hon behålla jobbet var slarv och sjukskrivningar ute ur bilden. Den enda avkoppling hon hade var när pojkvännen kom. Hon kunde inte se hur hon på annat sätt kunde klara av de besöken annat än att köra ut Arne. Varannan helg vill säga, för varannan helg var han hos sin pappa. Så hon resonerade att det inte var så farligt, att det var helt i sin ordning.
Yvonne Sjöblom ( i samarbete med Isabella Lara Tedhammar och Johanna Strauss) (2011) Tillfälligt (i berättar Om att rymma eller kastas ut hemifrån. Rapport från Röda Korset, Stockholm.
Svenska Dagbladet, Idagsidan 8 maj, 2009: http://www.svd.se/Barn-pa-rymmen-hi Tyra vill berätta om utsatta barn, om utsatta människor. Man kan vara utsatt på olika sätt. Hon måste samla mod till att berätta. Kan jag inte spela fotboll på grund av att jag har dåligt bollsinne måste jag hitta något annat istället, säger hon:
ttar-hem-pa-enter 2015-10-
Nu hade väl ändå de där timmarna gått. Han såg på klockan. Den var prick två. Han överväldigades av glädjekänsla, men den blev kortvarig, för kort; för därefter kom en känsla av osäkerhet smygande. Det vart nog bäst att vänta tio tjugo minuter till. I fall i fall den där knutten inte hade gått. Hans mamma skulle bli vansinnig om han kom hem innan pojkvännen gått. Det hade hänt ett par gånger – och det räckte mer än väl. Så fast han bara ville rusa hem i ilfart höll han tålmodigt ut.
Oron fanns där hela tiden, en gnagande oro. En oro för att inte kunna vara tillags, en oro för att inte kunna hålla emot de bubblande glädjekänslorna när han stod framför sin egen dörr, eller äntligen fick gå och lägga sig i sin säng. Eller när han försökte sitta still. Men det gick inte. Han gick varv på varv runt höghuset innan klockan äntligen var tjugo över två.
Tyra berättar om en ensam liten pojke som hon fantiserade om sedan hon såg honom ringa sin pappa på mobilen i bussen för hans mamma hade kört ut honom på grund av pojkvänsbesök:
Vad tänker en liten pojke?
Pappan upptar nog pojken ganska mycket. Så är det skolan och kompisarna. Sedan får man faktiskt lita på sig själv. Utgå från sig själv och sin erfarenhet och intuition.
Hur viktigt det är att föräldrar tar sitt föräldraansvar. De måste tala med sina barn, vara med sina barn. Och låta barnen vara barn. Sätta barnen i främsta rummet, inte sina egna intressen.
Pojken var utan tvekan stryktålig och uthållig. Jag drog ett djupt andetag och såg mig lugnt omkring. Pojken är finlemmad, hans ansikte uttryckslöst. Han går över parkeringsplatsen och ser sig bakåt över axeln. Hans tankar fladdrar inombords:
Tycker inte mamma om mig? Ingen har tid med mig. Kanske inte ens pappa tycker om mig.
Det är en övergiven pojkes tankar. Paniken sprider sig i bröstet på honom. Han ser åt alla håll. Finns det någon som ser honom nu? Ingen får se honom nu, så här när han är utom sig. På glid. När han närmar sig en avgrund som i vilken sekund som helst kan öppna sig inom honom.
Klumpen sätter sig i halsen. Han känner på pengarna i fickan och skyndar sig mot McDonalds.
Hans mamma hade alltid skiljt ut sig lite från de andra mammorna. Hon hade aldrig stått i fönstret och ropat till honom när det var dags att äta, eller hållit utkik så att de äldre grabbarna inte gav sig på honom. Hon hade bara krävt att han skulle komma hem till måltiderna, fast de var oregelbundna och ibland uteblev helt. Och han kom. I alla väder. Det fanns inget alternativ om han inte ville drälla omkring på gården och få de andra mammornas ögon på sig: Var är din mamma skulle de fråga och han tittade alltid upp mot fönstret och önskade att hon stod där. Stod där och vakade över honom och räddade honom till och med från de andras mammor. Hans mamma var hård, lika hård som de muskulösa män som dök upp i dörröppningen och som alltid orsakade att han skickades iväg ut med pengar i fickan och ett indirekt budskap om att hålla sig borta för kung och fosterland om han inte ville bli bannlyst från hennes välvilja. Han sopades undan som brödsmulor, brödsmulor som sopades upp till småfåglarna på gården. Han hyste hat mot dessa män, som även om de var få blev massiva, och jagade i väg honom, jagade iväg honom från hans revir och hans mamma. Mamman tillhörde honom, ingen annan. Männen var inkräktare och hans skämdes över sin oansenlighet, att han inte kunde sätta sig upp mot dem, att han inte kunde försvara sin mamma, få dem att ge sig av i stället för att de leende och bredaxlade skulle slå sig ner i soffan i vardagsrummet. Han skulle vilja ropa puckon till dem, men han sa inget, bara smet förbi dem. Skammen över att hans mamma inte ville ha honom kom över honom, att hon så resolut körde ut honom. Han hoppades ju, hoppades ju fortfarande att hans kärlek skulle vara tillräcklig, det enda hon behövde och ingen annan i hela världen utom honom. Att de här männen skulle få en stängd dörr i nyllet, att de skulle komma i ogjort ärende, att de skulle bli ivägkörda lika skymfligt och nesligt som han själv. Mest av allt önskade han att han aldrig mer skulle behöva se deras ansikten för över allt annat längtade han efter sin egen pappa, och speciellt efter hans förmåga att få honom att glömma alla dessa ansikten, hans förmåga att få världen att se ut som ny. Hans pappa fick honom att känna sig lycklig, det fanns inget annat ord.
Han skulle inte visa några känslor, känslor bara gjorde honom sårbar, mer utsatt, tänkte han. Tårar kunde man bli retad för, kallas lipsill och bli bannlyst från omgivningens välvilja.
En normal familj hittar på saker tillsammans, de gö Arne sökte efter något i sin mammas ansikte, lät blicken vila på henne, utforskande, begrundande. Han sökte bekräftelse. Han ville se hennes ansikte, se det där ansiktet spricka upp i ett leende, se det le mot honom.
r roliga saker. Hon såg skarpt på honom, som om han dolde något för henne. Ett smart drag som han naturligtvis inte genomskådade. Hur hon var skarp och hård för att inte låta sina skuldkänslor skina igenom. Frågan var om hon visste att hon hade dem alls?
Hennes ansikte mjuknade inte, trots att det ryckte i hans mungipor och ögonen började blinka: Herregud, hon måste få ha ett liv. Att ha ungar betydde inte att man skulle utplåna sig själv. Tankar som dessa styrkte henne, gjorde henne självsäker (igen). Om sanningen ska fram så hade hon en gnagande känsla av att det hon gjorde var fel. Men hon sköt känslan ifrån sig, tryckte ner den. Hon ville inte kännas vid de inre förebråelserna, det dåliga samvetet. Ungen skulle inte regera i hemmet, och hade inte hennes egna föräldrar kört ut henne själv i alla de slags väder? Även om det ösregnade skulle hon ut. Visserligen i gummistövlar, regnklädd, men ändå?
Hans mor lade armarna över bröstet. När allt kom omkring så tänkte hon inte leva i avhållsamhet. Hon ville bilda familj igen och fantiserade redan om ett andra barn, helst en flicka den här gången.
Hon bestämde sig för att hon skulle laga något gott åt sig och Arne. Arne var fortfarande världens gulligaste lille pojke, men det måste ju vara någon måtta på hur mycket uppmärksamhet han fick stjäla från henne.
/Abdelhamid och Helena = Helle)
