(Det här inlägget skrev Abdelhamid och jag omkring 2019 så det har några år på nacken).
Jag har tänkt så här att jag ska återvända till de stora mentalsjukhusen, hur de förlades utanför städerna i natursköna områden, lite som sanatorierna några decennier före. Vilka olika former av platser det fanns för de psykiskt sjuka.
Sedan nedläggningen och den nya forskningen som pekar på naturens läkande krafter och hur det uppstår en brist på de här rummen, de terapeutiska landskapen – ett slags dilemma vi befinner oss i.
Hur vi i nostalgin på något sätt missat att ta till vara de gamla mentalsjukhusen, någon del av Lillhagenbyggnaderna exempelvis som en slags minnesplats men också ”vårdbyggnad/mottagning som sysslar med ”grön hälsa”. Vi var inne på detta lite tror jag i våra diskussioner…men också på det här med att psykatrin blev för belastande för fattigvården i början av 1900-talet; de psykiskt sjuka var så många och man vädjade till staten att gripa in. Och på något sätt att mycket av psykiatrin är tillbaka hos socialtjänsten. Att människor vars ”fysiska intelligens” inte hållits vid liv har boendestöd och får hjälp med mer och mer. Ena året kan jag se en person som varit psykatripatient gå och handla själv, nästa år kanske det är en boendestödjare som gör det: vad har hänt under vägen?
För någon vecka sedan öppnar jag en bok av Scott Grafton och möts av fyra frågor i inledningen som talar till mig. Frågorna lyder:
”How do you decide if you can drive through a snowstorm?
How high are you willing to climb up a ladder to change a lightbulb?
Can you prepare a dinner party for eight?
When was the last time you discovered a shortcut through a forest? (s.7)
Fångar på ett märkligt sätt kvintessensen av vad det innebär att vara inskriven på mentalsjukhus för långa perioder över många år. Eller, ska jag kanske tillägga, att vara institutionaliserad över huvud taget. Ens liv snävas in, förflyttas till just en institution, till korridorrer, små kala opersonliga rum, eller som i många fall på de stora mentalsjukhusen, salar.
I boken Physical intelligence tar forskaren Scott Grafton med oss på en resa, bokstavligen och bildligen, där han visar vad det här begreppet innebär och varför det är viktigt att förstå vad fysisk intelligens är för något.
Och det demonstrerar han genom att ge oss ett generellt svar på alla fyra frågorna: ”There is only one way to find out. A person needs to devote some time, energy and physical engagement. Smart talk, texting, virtual googles, reading and rationalizing won´t get the job done.” (sid. 7) Han påpekar att händerna måste “be on the wheel” för att lära känna hur slitna däck känns. Fötterna måste befinna sig på stegens pinnar för att upptäcka när stegen kommer i obalans och hotar att tippa. Kocken måste redan på förhand veta hur man hackar, steker och kombinerar fyra komplicerade recept så att maträtterna är klara vid en särskild tid, skriver han.
Grafton framhåller vidare att för att hitta en genväg genom en skog krävs det vaksamhet, mod och förmågan att hålla huvudet kallt, särskilt, tillägger han, i det ögonblick av självtvivel när färden tycks mer som en omväg än en genväg.
De ovannämnda förmågorna är initierade genom ”fysisk intelligens”, skriver Grafton och förklarar det som ”The components of mind that allow anyone to engage with and change the world.
”Inside the brain there is no single modul or bit of tissue that makes this possible. Instead the action-prone mind draws on multiplicity of capabilities” (s.8)
Syftet med boken är just att Scott Grafton vill berätta om de här “amazing operations”, operationer som gör att vi inte ”går in i väggar eller kliver rakt ut över stup”.
Sid. 9 Han slår fast att vår psykologiska intuition om hur hjärnan fungerar otvivelaktigt placerar verbal verbala tankar och det vi kan prata om, som våra känslor, överst.
Den fysiska intelligensen är förpassad underst, menar han och ses om en lägre form av intelligens. Grafton hävdar att fysisk intelligens är så mycket mer. Att den är fundamental och ett slags vetande som till stor del drar upp ramarna för vad sinnet spenderar sin tid engagerad i. Bara det faktum att den fysiska intelligensen kan uppträda bortom medvetandet är precis det designdrag som befriar en persons tankar så att han kan tänka på sina sociala angelägenheter, arbete och idéernas värld. Under allt verbalt sinnestjatter så befinner sig den råa fysikaliteten av att vara i livet (alive) och det är det som hjärnan huvudsakligen eller faktiskt helt och hållet är upptagen med.
Scott Grafton påpekar att många av hans kollegor får något tomt i ögonen när de hör talas om att vara fysisk skulle kunna kräva något som intelligens. De fokuserar på tänkande och varseblivning och förutom öron och pupiller så är kroppen i stort sätt irrelevant för deras typ av vetenskap, understryker Grafton.
Att Grafton är så skarp illusterar han med att hans patienter tid efter annan poängetar för honom att när de förlorar/går miste om olika fysiska kapaciteter så tappar de/förlorar de också något av deras djupaste känsla av sitt själv.
”…to study a mind without a body ignores some of the greatest pleasures of being alive: experiencing the world directly, as we perform and create.
När jag ser tillbaka är det just den här förlorade känslan av att vara levande som jag sörjer mest: att ha vistats så länge i ett vacuum, utan både min kognitiva förmåga o c h min fysiska intelligens verksam; i kast med utmaningar som att hitta genvägar istället för att trampa i korridorrer fram och tillbaka, tungt medicinerad.
Den dolda naturen hos den fysiska intelligensen menar Grafton ställer upp ett problem för vetenskapsmannen: hur kan de här förmågorna ”be exposed for what they are? (s.11) Och det är alltså detta som Scott Grafton tar itu med. Förutom att redogöra för experiment inom olika discipliner låter han oss som läsare slå följe med honom under en tuff fotvandring i Sierra Nevada. Det är här den fysiska intelligensen visar sig som bäst. Här är den nödvändig och här utmanas den ständigt och kan därför också utvecklas.
Här finns en lärdom för vårt stillasittande samhälle, inte minst stilla sittande på institutioner. Också äldreboenden. Passivitet driver människor in i för tidig demens och död. Särskild om det är medikalisering som genom en bieffekt, oönskad men dock påtaglig, lett fram till den här.
Som utgångspunkt för sitt resonemang kring fotvandringens mödor, strapatser och belöningar tar Grafton evolutionen.
” Our ancestors evolved in a world that was nothing but wilderness. This landscape endowed our species with remarkable ways of seeing, interpreting and acting in challenging environments. [ ] We didn’t emerge as species sitting around. We wandered far and wide, into locales that are almost unimaginable. To really understand physical intelligence, you need to wander”. (s. 15)
En gemensam tråd för alla kapitlen I boken, skriver Grafton, är den speciella roll som learning plays in forming this kind of intelligence. Han pekar på att” Physical intelligence is ruthless in requiring that knowledge be gained from direct physical experience.” Han fortsätter resonemanget med att “This is profoundly different from, say, the instantaneous remembrance of a face, name or phone number. Rather, physical intelligence reflects learning processes that constantly tinker with a person’s performance.”
Det som jag fastnat för här är, och som jag själv upplevt flertal gånger angående olikas förmågor är hur man aldrig upphör att lära sig. Som exempel tar Grafton matlagning, att köra bil och även att vandra, gå. Han understryker:” This is also a knowledge that is lost from disuse: without practice you will fall on ice and off ladders.”
Apropå att trilla och falla omkring så tar han upp det höga antalet fallolyckor när halkan slagit till. Detta är också ett utslag av att vår fysiska intelligens inte är up to date, på topp av sin förmåga på det här området. Vi gör felbedömningar och tror att vi ska klara oss utan halkskydd på skorna. Eller vi ser bara ett snötäcke och förstår inte att det finns hala fläckar inunder. Vi har förlorat familjäriteten med olika underlag, med den grund som vi går på. (sid. 19)
Den fysiska intelligensen kan också bidra till några av våra renaste glädjeämnen, enligt Grafton:
”And most of all, physical intelligence provides the means for experiencing the pure joy of figuring out how to do something for the first time, whether it is building your first campfire or catching your first fish”.
(Och jag tänker i det här ligger också mycket i det som numera anses kunna lindra och hela från depression. Rörelse och i den rörelsen (som att göra upp eld eller fiska) hitta glädjen som kan leda en ut ur depressionen.)
Jag har fått lära mig att cykla igen, laga mat. Bara att få ihop ett recept, att se hur de olika momenten hängde ihop tog lång tid för mig. Detta var under min tid i cafèkooperativet Via Nova.
Det tar ju lite tid att ”bryta ner” det här materialet men syftet är att peka på att hela den här ”apparaten” med diagnoser och medikalisering ”kväver” människan, inte minst den fysiska intelligensen. Hur förmågor inkapaciteras genom institutionalisering. Hemskt egentligen. Och att hitta nya vägar för helande och tillfrisknande för människor.
Graftons resonemang om ”space” i hjärnan är också väldigt intressant. (s.26) Och han intresserar sig för den fysiska intelligensen inte bara hos fotvandrare utan hos baristor, lokalvårdare med mera. Han är verkligen inte ensidig, även om han ser naturen, och i hans fall fotvandringar i berg, som den största utmaningen för vår fysiska intelligens.
/Abdelhamid och Helena
Källa, tips och länkar:
Grafton, S. (2020). Physical Intelligence: The Science of How the Body and the Mind Guide Each Other Through Life. New York: Pantheon Books.
