Men jag vill dröja lite vid Marc Bekoffs bok ”The emotional life of animals”, 2007, innan jag ”plumsar” vidare till mitt egentliga ärende. Boken har rekommenderats av Hamid, (vem annars, kanske ”vän av ordning” undrar?)
Bokens kärna handlar om den utdragna och långa forskningsprocess som det har varit fram till att forskare med både hjärta och hjärna kunnat visa fram och öppet tala om den forskning som påvisar att djur har känslor exakt som vi människor. Men under generationer har det inte varit talbart, utan forskare har talat i omskrivningar, i termer av att resultaten k a n indikera, möjligtvis k a n det påvisas…Ett slags cirkulärt resonemang som brutits av forskare som Bekoff. Ett resonemang som varit objektifierande i sig, säger Hamid. Ett vetenskapligt betraktelsesätt som inte tillåtit känslor, för då skulle det inbebära att forskarna själva var ”behängda” med känslor; att de inte levde upp till den bilden av den nyktert kalla vetenskapsmannen, rationell ut i fingerspetsarna, vasstungad i debatterna och noggrann med att se till att motargumenten aldrig såg dagens ljus. Inget som nådde hens eget skrivbord i alla fall. För renässansmänniskoidealet, en Leonard da Vinci, sågades någon gång mellan ingången till Upplysningstiden och den begynnande industrialiseringen. En tid som krävde exakthet den också, prydliga rader, pennan på plats bakom örat, prydlighet i klädsel inför överhet, bankväsende och tidsstudiemän. En omskolning av dem med fladdrande hår, trasiga kläder, de som gick efter den inre klockan, solens gång över himlavalvet. Tidens införande, och en ”rikstid” för exempelvis Sverige var ett gigantiskt steg, enligt Hamid. Det var de allmänna kommunikationernas begynnelse, raden av järnvägsknutpunkter, som framkallade detta, berättar Hamid.
I det tidevarvet handlade det inte så mycket om djuren och deras känslor. Flytten till städerna och industrijobben imnebar istället ett skiljande från djuren, (om en alls hade råd att ha djur). De var inte längre familjedmedlemmar. Kunde inte tas med i flytten till de trånga bostäderna uppsmällda för fabriksarbetare.
Vem bryr sig om djur och djurens känslor i överbefolkade städer, bland rök, slam och nöd?
Några få forskare, som Bekoff som är född 1945, (se länk här https://en.m.wikipedia.org/wiki/Marc_Bekoff), valde att forska om djurens känsloliv, och har genom det fått oss återigen att tala om djur som våra familjemedlemmar, rentav ”bebisar”. Och det är allmänkunskap att djur liksom vi människor har grundkänslor, grundstämningar och så vidare, men så mycket mer än bara den mest grundläggande ”provkarta” av emotioner som tidigare forskare försett oss med. Inte minst för att bibehålla tron på människan som ”skapelsens krona”, (somliga av oss mer än andra), enligt Hamid. Han menar att människan med näbbar och klor försökt bita sig fast vid tillvaron som dess herrar och härskare, inte som ett med naturen. För den västerländska människan har ”betvingandet av naturen” legat som ett ödesdigert och sorgligt ”leitmotif” under århundranden, påpekar Hamid försynt. (Min pappa påpekade alltid vikten av djuren som läromästare; hur viktiga de är för vår uppfostran och inte minst, vad jag förstått så småningom, för vår emotionella intelligens, rentav telepati).
Hamid nämner också en annan bok, ”Mamas sista kram: Djurens känsloliv och vad det kan lära oss om oss själva” av Frans de Waal. Den kom ut på svenska förra året på bokförlaget Volante. Frans de Waal är primatolog och beteendeforskare och säger bland annat i sin bok att ”…i n g a känslor är unika för vår art”, refererar Hamid. Han fortsätter med att berätta att Frans de Waal inte tycker att det är konstigt att många människor blir upprörda när forskningen visar att vissa människor kan planera för framtiden. Det beror helt enkelt på att de vill ha ”ensamrätt” på den förmågan. Upprörande för många är också att djuren har självigenkänning och andra högre kognitiva förmågor skriver de Waal, enligt Hamid. Detta förstör bilden av människans särart, är den slutsats de Waal drar, förmedlar Hamid.
(I mina anteckningar hittar jag ett citat från de Waal, (jag förmodar att det är från honom och inte något Hamid själv formulerat), och det gör mig brydd. Det lyder:
”Being able to create tension is one of the first things we forget to do if we’ve been sedentary for a long time”).
Frågan är om vi är där – att djur och människa glidit samman? Men då har vi samtidigt kommit in på ett annat spår, och avlägsnat oss från Bekoffs forskning: Att djur liksom vi människor har ett rikt emotionellt liv med empatiska förmågor, det vill säga emotionell intelligens.
Innan jag tar itu med mitt avslutande, ”egentliga ärende” vill jag bara påpeka att ”Mama” är matriarkaten i en schimpanskoloni, och det är hennes döende som han tar som utgångspunkt för sin bok.
I New York Times bestsellern ”The Zookeeper’s wife. A war story”, rekommenderad av Hamid, skriver författaren Diane Ackerman bland annat så här i förordet:
”I studied how Nazism hoped, not only to dominate nations and ideologies, but to alter the world’s ecosystems by extinguishing some countries’ native species of plants and animals(including human beings), while going to great lenghts to protect other endangered animals and habitats, and even to resurrect extinct species like the wild cow and forest bison.” (Ackerman:2007:12)
Tilläggas bör att i paratexten skriver författaren Jonathan Safran Foer följande om Diane Ackerman’s bok: ”I can’t imagine a better story or storyteller. ‘The Zookeeper’s wife’ will touch every nerve you have”.
Hon skriver om hur hon ”bläddrade igenom” guideböcker som handlade om polskt vilddjursliv och plantliv, och att dessa informativa guideböcker var en aldrig sinande källa till nya upptäckter och glädje för henne (ibid). Men också böcker som berättade för henne om polska seder och folkloristik, det polska köket. Vidare så skummade Ackerman sig igenom böcker med temata som droger nazisterna tillverkade och/eller använde sig av, vetenskapsmännen som var verksamma i Nazityskland och dess vapen. (ibid)
Jag citerar direkt:
”I relished learning about Hasidism, Kabbalah, and pagan mysticism of the early twentieth century; Nazism’s roots in the occult; and such practical matters as Polish social and political history and Baltic lampshades of the era”. (ibid)
Diane Ackerman berättar också en anekdot i förordet som Hamid säger måste vara med, och lydig som jag är kommer den här i min ”godtyckliga” översättning och mitt refererande av Ackermans ord:
På en cirkus i en liten by på landsbygden hade just det sista lejonet dött. Men cirkusdirektören fick syn på en fattig kringvandrande jude och kallade honom till sig och sa:
-Mitt sista lejon har dött och du får en slant om du låtsas spela lejonet på våra föreställningar.
Den kringvandrande höjde på ögonbrynen.
”Jamen, det är solklart, skyndade sig cirkusdirektören att säga. Du bara sätter dig i buren och så slänger jag ett coyoteskinn över dig och alla kommer att tro att du är ett lejon”.
Den kringvandrande log ett snett leende och lovade att komma i god tid innan kvällens föreställning.
(Anekdoten förmedlas på sidan 23. Ackerman skriver inte om coyoteskinn, utan ett lejonskinn. Det där med coyoteskinnet är en blinkning till min första sambo Lennart Svensson och en utställning som vi besökte i samband med att vi fick Europeiska Kulturkommittens stipendium till att åka ut i Europa och se på och studera konst på plats. Tack vare Lennart Svenssons språkkunskaper i tyska och franska och holländska fick vi tillfälle att se både klassiker som Duchamps och nämnda Joseph Beys och mer samtida, samt träffa konstenthusiaster och konstutövare i parti och minut som min dåvarande sambo tålmodigt intervjuade och lyssnade på. Bland annat vad konsten, särskilt den judiska, kommit att betyda efter det att barnen till krigsgenerationen bearbetat och förstått vad för samhälle deras föräldrar egentligen vuxit upp i och varit del av, nämligen det nazistiska riket. För ytterligare läsning rekommenderar Hamid en bok av Jonathan Goldhagen, se länk här https://www.adlibris.com/se/bok/hitlers-willing-executioners-9780349107868).
I en diskussion med Svante påpekar han att det fanns ett barnprogram under 1970-talet, ungefär, som heter ”I fablernas värld”, bland annat ingår en figur som heter Zeke Varg, berättar han.
– Genom historien har det varit vanligt att ge djuren mänskliga drag, säger Svante och för in det här inlägget på en annan bog, som även den tas upp av Ackerman i boken om ”Zooägarens hustru. En krigsskildring”. Då handlar det om ”katter”, (sid. 173 ) för enligt författaren Gunnar S. Paulsson i boken ”Secret City: The hidden Jews of Warsaw, 1940-45” var gömda judar kända under epitetet ”katter”. Boken kom ut 2002 på Yale University Press. Vidare berättar Ackerman att judarnas gömställen kallades ”melinas”, och tillägger att ordet kommer från ”the Polish for a ‘den of thieves’ ”. (Ackerman: 2002:173). Om en ”melina” blev upptäckt refererade en till den som ”burnt”. (ibid)
Ackerman citerar Paulsson:
”Consisting of 28, 000 Jews, perhaps 70,000 till 90,000 people who were helping them, and 3,000 – 4000 szmalcowniks (blackmailers, from the Polish word for lard) and other harmful individuals. (ibid:173)
De här övriga ”harmful people” var ingen liten del av befolkningen. De var närmare bestämt 100,000 citerar Ackerman Paulsson, och den siffran anger ett antal som förmodligen översteg antalet människor i ”The Polish Underground” som på sin sida hade 70,000 ”fighters” år 1944. ibid)
Den minsta försummelse (oversight), eller negligering kunde vara fatal, det vill säga förråda en ”cat”, ”lämna ut” den eller prisge vederbörande. (ibid) Det kunde vara en sådan sak som att inte veta priset på en spårvagnsbiljett exempelvis, eller att en verkade för frånvarande eller ”aloof” (ibid). Att en inte tog emot tillräckligt med gäster, eller att en fick för få brev:
”...not taking part in the typical social life of a housing block, like this one described by Alicja Kaczynska:
Tenants visited each other…sharing news about the political situation, often playing bridge…When returning home in the evening…I would stop at the little altar in the gateway of the building. The whole of Warsaw had such altars in its gateways, and the whole of Warsaw sang: ‘Listen Jesus, how your people plead/Listen, listen, and intercede.’ The tenants of our building gathered at these prayers…” (ibid:173-174)
Ackerman also writes about the sculptor Magdalena Gross. Närhelst hon lämnade sitt hem löpte hon risken att bli igenkänd eller ”identifierad” som jude och angiven eller brännmärkt. (ibid:174) I atmosfären och spänningen av att leva mitt bland dagliga gatuavrättningar och genomsökningar av hus 1942, blev Antonina (the Zookeeper’s wife) verkligt bekymrad när hon hörde ryktet om att nazisterna hade börjat kamma igenom lägenhetshusen i området där Magdalena bodde
”at odd hours, raiding attics and basements to roust out hidden Jews”. (ibid)
/ HL & Abdelhamid
