(Bloggen Lejontrappan gick i graven för cirka sex-sju år sedan).
Romand Coles inleder sin bok Visionary Pragmatism – radical & ecological democracy in neoliberal times, (2016), Duke University Press, med en rubrik som fritt översatt lyder någonting i stil med:
”Teoretiserande från och ett Resande mot ett Radikalt Demokratiskt habitus”. Sedan en kort mening:
”En katastrof är på väg.”
Han fortsätter med att identifiera dess orsak som en hypermalign form av kapitalism som är invävd med ekologisk kollaps, ofattbar ojämlikhet, skamlös privatisering av det allmänna, ett nedmonterande av demokratin, och en intensifierande främlingsskräck, ”ny Jim Crow” rasism, permanenta krig och förstörelsen av högre utbildning som ett utrymme för kritiskt och kreativt ifrågasättande.
Det här maligna, fortsätter han, manifesterar sig oftast genom sin enastående kapacitet att utmanövrera även de mest modesta försöken att avvärja de värsta, och inte minst mer ambitiösa rörelserna att generera mäktiga alternativ som lutar mot fundamentalt bättre färdriktningar.
Den formella politiken, anser Cole, är begränsad till allt trängre kanaler som fortsätter att skifta till höger, medan en utbredd del av vad som försiggår till och med i de ”kritiska” delarna av akademin har blivit hyperprofessionaliserad på sätt som ofta saknar både transformativ vision och seriös kontakt med rörelser som försöker sig på att skapa reell förändring. Pragmatisk finkänslighet förlorar alltför ofta sin förbindelse med kreativa provokationer, affektiv okänslighet och vidgade vyer av radikal vision.
Jag lämnar min översättning därhän och citerar direkt:
”Scholarly sensibilities increasingly focus on discursive industries of hermetic tertiary literature that shed less and less light on matters of increasing urgency. For a long time, powers that might resist neoliberalism and generate alternatives have grown less creative and less powerful, while vicious game-changing dynamics of rapacious powers are modulating and on the move. As hopeful movements around democratizing education, climate justice, racism, austerity, solidarity economics, migration, and broad-based community organizing are beginning to rumble, how might we generate more promising forms of academic work and politics?” (s.1)
Trots den korta inledande meningen är ”Visionary Pragmatism” en hoppfull bok. Den pekar på den intima sammankopplingen mellan det pragmatiska och det visionära, och visar också på konkreta exempel på hur det går att jobba så. Cole drar i allra högsta grad ”Virtual electronic democracy” in i bilden, inte i motsats till en direktdemokrati, men som en nödvändighet, som jag tolkar det, mot bakgrund av den nedmontering av demokratin som redan skett och sker samt den globaliserade värld vi lever i.
Framförallt får boken mig att inse hur ”impowerished” vårt medborgarskap egentligen är. Inklusive politikers, som hellre utarmar sina kommuner kulturellt et cetera, istället för att ställa krav på riksdagen på mer pengar. Riksdagen som beställer välfärd över hela landet och sedan vägrar att betala för den. Följden blir nedskärningar och en icke-hållbar social verklighet. Vi som kom till stadsdelsnämnden Norra Hisingens öppna möte igår var alla trötta på luftslott.
Abdelhamid och Helena
