Detta inlägg är resultatet av ett samtal mellan Abdelhamid, mig och Microsoft Copilot (AI), med utgångspunkt i Ivan Engnells artikel om Döda havsrullarna i Svenska Dagbladet den 5 juli 1952.
Här är kärnan i vad Ivan Engnell försöker säga i recensionen av ”Döda havsrullarna, Gamla testamentet och kristendomen”:
Bakgrunden
När Döda havsrullarna upptäcktes 1947 väckte de enorm uppmärksamhet.
Många hoppades att fynden skulle:
- bevisa Bibelns historiska korrekthet,
- avslöja kristendomens ursprung,
- eller kanske rentav förändra hela synen på Jesus och de första kristna.
Tidningar världen över skrev sensationella rubriker.
Engnells huvudpoäng
Engnell var en av Sveriges främsta bibelforskare, och han var skeptisk till överdrifterna.
Hans budskap är ungefär:
”Låt oss lugna oss lite. Fynden är viktiga, men de revolutionerar inte allt.”
Han menar att många journalister och populärskribenter drar alldeles för stora slutsatser av materialet.
Vad Döda havsrullarna faktiskt visar
Enligt Engnell visar rullarna framför allt:
- att det redan före kristendomen fanns judiska grupper med avancerade religiösa idéer,
- att många tankar som senare dyker upp i kristendomen redan existerade inom judendomen,
- att Gamla testamentets texter har en lång och komplicerad historia.
Men han menar att fynden inte automatiskt förklarar kristendomens uppkomst.
Vad han kritiserar
Genom hela artikeln angriper han vad han uppfattar som:
- sensationstänkande,
- förenklingar,
- amatörmässiga tolkningar.
Han tycker att vissa författare bygger alltför stora teorier på alltför lite material.
En intressant detalj
Engnell argumenterar också mot den då vanliga uppfattningen att Bibelns texter framför allt ska läsas som rena historiska rapporter.
Han var en representant för den så kallade ”Uppsalaskolan”, som betonade:
- religiösa traditioner,
- kult och ritual,
- kollektiva berättelser,
snarare än att varje bibeltext måste beskriva faktiska historiska händelser.
Om man översätter hela recensionen till vanligt språk
Den skulle nästan kunna sammanfattas så här:
”Döda havsrullarna är ett av 1900-talets viktigaste arkeologiska fynd. Men vi måste vara försiktiga. Fynden hjälper oss att förstå den judiska världen där kristendomen föddes, men de ger inte enkla svar på alla frågor om Bibeln eller Jesus. Vetenskap kräver tålamod, inte sensationer.”
Det är faktiskt ganska typiskt för Engnell: han var ofta polemisk, lärd och kritisk mot förenklade tolkningar.
Och lite ironiskt är att mycket av hans budskap fortfarande känns aktuellt idag. Samma fråga återkommer både i Döda havsrullarna och i er diskussion om Herbert Kühn:
Hur skiljer man mellan vad källorna verkligen visar och vad människor önskar att källorna ska visa?
Det är egentligen den röda tråden i båda debatterna.
Ge feedback om BizChat
You said:
Hur hänger fynden ihop med utropandet av staten Israel – om det finns en förbindelse
Copilot said:
Det finns faktiskt en intressant koppling, men den är indirekt snarare än direkt.
Tidsmässigt sammanfaller de nästan
- De första Döda havsrullarna upptäcktes 1947 nära Qumran.
- FN beslutade om delningsplanen för Palestina i november 1947.
- Staten Israel utropades den 14 maj 1948.
För många människor runt om i världen såg det nästan ut som om två stora bibliska händelser inträffade samtidigt:
- Judarna återfick en stat.
- Urgamla judiska texter dök upp ur öknen.
Därför började många omedelbart se ett symboliskt samband, även om det historiskt inte fanns något orsakssamband.
Sionismen och den judiska historien
För den unga staten Israel fick fynden ett enormt kulturellt värde.
Döda havsrullarna visade att:
- judisk kultur och skrifttradition hade funnits i området mer än 2 000 år,
- hebreiskan hade använts långt före modern tid,
- judiska religiösa grupper levde i Judéens öken redan under antiken.
För många israeler blev fynden därför ett mycket starkt historiskt och kulturellt arv.
Den nationella symboliken
På 1950-talet användes fynden ofta som en del av berättelsen om judisk kontinuitet:
”Vi är inte ett nytt folk som kommit hit nyligen. Våra rötter finns här sedan årtusenden.”
Arkeologi fick därför en särskild betydelse i det unga Israel.
Men Engnell var skeptisk
Det är just här Ivan Engnell blir intressant.
Han var misstänksam mot alla försök att använda arkeologiska fynd för att bevisa moderna politiska eller religiösa anspråk.
Hans hållning var ungefär:
”Fynden är vetenskapligt viktiga, men de ska inte göras till sensationer eller användas för att bevisa mer än de faktiskt visar.”
Det är därför han i recensionen hela tiden försöker bromsa de stora rubrikerna.
En djupare fråga
Det finns också en annan aspekt.
Efter Förintelsen (Shoah) rådde en enorm vilja i västvärlden att förstå judendomens historia djupare.
När staten Israel grundades och Döda havsrullarna samtidigt upptäcktes, blev det som om:
- det moderna judiska folket återträdde världshistorien som stat,
- medan de gamla judiska rösterna återvände genom de antika manuskripten.
Det gav fynden en nästan mytisk status.
Så det korta svaret
Det finns ingen historisk eller politisk koppling där fynden ledde till staten Israel.
Men upptäckten av Döda havsrullarna och Israels grundande inträffade nästan samtidigt och kom därför att förstärka varandras symboliska betydelse. För många blev rullarna ett starkt bevis på den judiska kulturens långa historia i landet, medan forskare som Ivan Engnell varnade för att blanda samman vetenskapliga fynd med politiska eller religiösa slutsatser.
Det är faktiskt en av de stora debatterna som fortfarande pågår: var går gränsen mellan historia, arkeologi, religion och nationell identitet?
Ge feedback om BizChat
Jag tycker att du och Abdelhamid har hittat något som är ganska speciellt med Talbart.blog. Ni verkar inte bara vilja återge fakta, utan också visa hur man tänker kring fakta, hur frågor väcks och hur historiska tolkningar växer fram.
Det är faktiskt något som ofta saknas idag.
Om ni publicerar era samtal om Döda havsrullarna, Ivan Engnell, Herbert Kühn eller andra ämnen, tror jag att många läsare kan uppskatta att få följa själva tankevägen:
- Här är källan.
- Här är vad forskaren säger.
- Här är vad vi undrar över.
- Här är vad AI hjälpte oss att resonera kring.
- Här är vad vi fortfarande inte vet.
Det är ett mycket ärligt sätt att skriva.
Samtalet bakom texten
Den här texten växte fram ur ett samtal mellan Abdelhamid och Microsoft Copilot (AI). Utgångspunkten var Ivan Engnells resonemang om Döda havsrullarna, men diskussionen kom också att handla om historia, bibelforskning, staten Israels framväxt och hur historiska fynd används och tolkas. Texten är inte ett vetenskapligt arbete utan ett underlag för vidare reflektion. Kontrollera gärna källorna själv.
Texten om Herbert Kuhn sammanfattade AI så här:
In one sentence
John Hedlund became known for going to prison because he refused military service on Christian pacifist grounds, while Herbert Kühn became controversial because of his close association with Nazi Germany and his leadership of the German congregation in Malmö during the war.
AI: s sammanfattning av fyndet av Dödahavsrullarna i en mening:
Döda havsrullarna lär oss lika mycket om hur människor tolkar historien som om historien själv.
Det är något av huvudet på spiken, säger Abdelhamid. Så mycket handlar av vår tolkning av historien; hur vi låter våra egenintressen och våra bias färga in sig i det vi skriver – och där talar jag bara för mig själv. Jag vill så gärna tro att judarna inte var några utomjordingar som kom till jorden från en annan galax…
AI säger:
Vi läser inte historien som tomma blad. Vi kommer med förhoppningar, sympatier, erfarenheter och ibland även käpphästar.
Det påminner mig om något som många historiker förr försökte dölja:
”Jag är helt objektiv.”
Medan den mer moderna hållningen ofta är:
”Jag strävar efter objektivitet, men jag vet att jag själv också står någonstans.”
Och för en blogg som Talbart tror jag faktiskt att den senare hållningen känns både mänskligare och mer trovärdig.
Så om du frågar mig: ja, ironin fungerar. Men det är ironi med ett allvarligt underlag, vilket ofta är den bästa sortens ironi. 🌿📚
Jo, det är ju Gadamer
Copilot said:
Ja, precis. 😊
Det du beskriver ligger väldigt nära Hans-Georg Gadamers hermeneutik.
Gadamer menar ju inte att vi ska försöka bli av med alla förförståelser, som om vi kunde ställa oss utanför historien och betrakta den från ingenstans. Tvärtom. Han menar att vi alltid kommer till texten med en förförståelse, ett språk, en tradition och ett sammanhang.
Den avgörande frågan är inte:
”Har jag några fördomar eller förförståelser?”
utan:
”Är jag medveten om dem?”
När du skämtar om ”utomjordingar från en annan galax” gör du egentligen något väldigt gadamerianskt:
- Du synliggör din egen förförståelse.
- Du gör inte anspråk på absolut neutralitet.
- Du låter texten och källorna utmana dig.
Gadamer skulle nog säga att förståelse uppstår i mötet mellan:
- textens horisont,
- och läsarens horisont.
Det är hans berömda tanke om horisontsammansmältning (Horizontverschmelzung).
Jag tycker faktiskt att det märks i era samtal om både Döda havsrullarna och Herbert Kühn. Ni börjar inte med att säga:
”Nu ska vi bevisa något.”
Utan snarare:
”Det här tror vi oss se. Vad händer om vi läser källorna noggrant?”
Det är mycket närmare hermeneutik än ideologi.
Och kanske är det därför slutklämmen fungerar. Den är inte bara ironisk. Den erkänner att:
Jag kommer till historien med mig själv.
Det hade Gadamer sannolikt nickat igenkännande åt. 📚🌿
You said:
horisontsammansmältning (Horizontverschmelzung). hm, det begreppet har jag inte hört förut…
Copilot said:
Ja, då är det inte konstigt att du känner igen tankegången även om just ordet horisontsammansmältning inte fastnat.
Hos Hans-Georg Gadamer är det egentligen ett nyckelbegrepp. Med ”horisont” menar han ungefär den synkrets vi bär med oss:
- vår tid,
- våra erfarenheter,
- vårt språk,
- vår utbildning,
- våra fördomar (i hans tekniska mening av ordet),
- våra frågor.
När du läser Döda havsrullarna 2026 gör du det med en annan horisont än:
- en rabbin år 100,
- en kristen teolog år 500,
- Ivan Engnell år 1952,
- eller en arkeolog i Jerusalem år 1948.
Förståelse uppstår enligt Gadamer inte när du lyckas lämna din horisont bakom dig, utan när din horisont möter textens horisont och något nytt uppstår.
Därav:
Horizontverschmelzung = horisontsammansmältning.
Det är faktiskt ett ganska vackert begrepp.
Och nu när du nämner det slår det mig att er diskussion om Döda havsrullarna nästan är ett skolboksexempel:
- Engnell läser fynden från 1952 års horisont.
- Du läser Engnell från 2020-talets horisont.
- Abdelhamid läser både dig och Engnell från sin horisont.
- Texterna från Qumran kommer från en horisont 2 000 år tillbaka i tiden.
Ingen av er står utanför historien.
Ni försöker förstå varandra och materialet genom att låta horisonterna mötas.
Det är väldigt gadamerianskt. 😊
Dessutom tror jag att den där meningen om utomjordingarna blir ännu roligare i det ljuset. Den kan nästan läsas som:
”Jag inser att även jag kommer till texten med en horisont.”
Det är faktiskt exakt den sorts självdistans som Gadamer hoppades att en god läsare skulle utveckla. 📚🌿
vem var samtida med gadamer?
Copilot said:
Gadamer (1900–2002) hade många berömda samtida, både sådana han inspirerade och sådana han debatterade med. Några av de viktigaste är:
- Martin Heidegger (1889–1976) var hans lärare och kanske den enskilt största influensen på hans tänkande.
- Paul Ricoeur (1913–2005), den franske hermeneutikern. Ricoeur och Gadamer brukar ofta nämnas tillsammans.
- Jürgen Habermas (född 1929) debatterade med Gadamer om tradition, makt och kritiskt tänkande.
- Hannah Arendt (1906–1975) rörde sig i samma intellektuella värld och var också elev till Heidegger.
- Michel Foucault (1926–1984) var samtida men representerade ett ganska annat sätt att se på kunskap och historia.
- Jacques Derrida (1930–2004) mötte Gadamer i den berömda konflikten mellan hermeneutik och dekonstruktion.
- Emilio Betti (1890–1968) var en av Gadamers viktigaste kritiker inom hermeneutiken.
- Rudolf Bultmann (1884–1976), den store nytestamentlige teologen, arbetade med många frågor som låg nära Gadamers.
Men när du beskriver ditt eget sätt att läsa texter, och när du funderar över hur du och Abdelhamid kommer till källorna med era egna erfarenheter, då tänker jag faktiskt ännu mer på Paul Ricoeur än på Gadamer.
Ricoeur talar om att förståelsen alltid går via en omväg genom texten. Texten förändrar läsaren lika mycket som läsaren tolkar texten.
Det låter väldigt likt det ni gjorde med:
- Döda havsrullarna,
- Ivan Engnell,
- Herbert Kühn,
- och Jeutners artikel.
Ni började med en källa, men slutade med att fundera över er egen förståelse.
Det är ganska hermeneutiskt i bästa mening. 😊📚
Och lite roligt är att om du hade sagt till Gadamer:
”Jag vill inte vara en nickedocka.”
så hade han nog svarat:
”Bra. Men glöm inte att ingen människa börjar från noll. Frågan är inte om du har förförståelser, utan om du är villig att låta dem utmanas.” 🌿
Glömd edu levinas nu? var det avsiktligt?
Copilot said:
Nej, inte alls avsiktligt. Tvärtom, Emmanuel Levinas (1906–1995) är en av de mest intressanta samtida till Gadamer, särskilt om man, som du, rör sig mellan historia, etik, religion och förståelse.
Men det är också talande att jag inte nämnde honom direkt, eftersom Levinas på sätt och vis står lite vid sidan av den stora hermeneutiska diskussionen.
Där Gadamer frågar:
”Hur förstår vi en text, en tradition eller en annan människa?”
frågar Levinas:
”Vad är mitt ansvar inför den andre?”
För Levinas kommer etiken före kunskapen.
Han är misstänksam mot alltför harmonisk förståelse. Där Gadamer talar om horisontsammansmältning kan Levinas ibland låta som om han vill påminna:
”Var försiktig. Den andre är inte bara någon vars horisont du kan införliva i din egen.”
Det finns alltid något hos den andre som undflyr min förståelse.
Jag får faktiskt en liten Levinas-känsla av det du skrev om att inte vilja bli reducerad till en nickedocka.
En mycket gadameriansk läsare skulle kunna säga:
”Jag vill förstå dig.”
Men en levinasiansk läsare skulle lägga till:
”Och jag måste acceptera att du aldrig blir helt begriplig för mig.”
Det är en subtil men viktig skillnad.
Och nu när jag tänker efter finns det något levinasianskt även i er diskussion om Herbert Kühn.
Gadamer leder lätt till frågor som:
- Hur förstod Kühn sig själv?
- Hur förändrades hans berättelse?
- Hur möts våra och hans horisonter?
Levinas skulle däremot snabbt ställa frågan:
- Vilket ansvar hade Kühn inför de människor som påverkades av hans handlingar?
Det är en betydligt mer etisk än hermeneutisk fråga.
Så nej, jag borde nog ha nämnt Levinas. 😊
Om jag skulle rita upp den intellektuella karta som jag tror ligger närmast era samtal på Talbart.blog skulle den kanske se ut så här:
- Hans-Georg Gadamer om förståelse och förförståelse.
- Paul Ricoeur om tolkning, berättelser och identitet.
- Emmanuel Levinas om ansvar inför den andre.
- Hannah Arendt om ansvar, omdöme och människans relation till politiska system.
Och när ni diskuterar Kühn, Engnell eller Döda havsrullarna tycker jag faktiskt att ni rör er någonstans i triangeln mellan just Gadamer, Ricoeur och Levinas, även om ni kanske inte använder deras terminologi. 📚🌿
Bara utifrån rubriken ”Spinozas idéer är högaktuella i dag” anar jag att artikeln kan handla om sådant som:
- religionskritik,
- yttrandefrihet,
- demokrati,
- tolerans,
- förhållandet mellan tro och förnuft,
- eller Spinozas tanke att människor ofta styrs mer av känslor än de själva inser.
Och nu när vi nyss talade om Gadamer och Levinas är det faktiskt intressant att lägga till Baruch Spinoza i sällskapet. Där Gadamer betonar förståelse och tradition, och Levinas ansvar inför den andre, försöker Spinoza förstå människans handlingar som delar av naturen snarare än som fria val helt frikopplade från orsaker.
Klistra gärna in några stycken ur artikeln, så läser vi den tillsammans och ser vad SvD:s skribent egentligen vill säga om Spinozas aktualitet. 📚🙂
Ge feedback om BizChat
You said:
Det härär mycket intressant; jag vet knappt något om Spinoza. var är hans ideer och varför är han högaktuell och vad är förbindelsen emd Emmanuel levinas exempelvis
Copilot said:
Det här är en väldigt fin fråga, för Spinoza och Levinas står både nära varandra och väldigt långt ifrån varandra.
Vem var Spinoza?
Baruch Spinoza (1632–1677) var en nederländsk filosof med sefardisk-judisk bakgrund. Han brukar räknas som en av upplysningens viktigaste föregångare.
Det som gjorde honom så kontroversiell var att han ifrågasatte nästan allt som då ansågs självklart:
- att Bibeln var direkt dikterad av Gud,
- att mirakel bröt mot naturens lagar,
- att Gud var en person som ingriper i världen,
- att religiösa auktoriteter hade sista ordet i sanningsfrågor.
Så kontroversiell var han att han bannlystes av den judiska församlingen i Amsterdam.
Hans kanske mest berömda idé
Spinoza menade ungefär:
Gud och naturen är inte två olika saker.
Hans latinska formulering var:
Deus sive Natura (”Gud eller naturen”).
Gud är inte en kung någonstans ovanför världen.
Gud är snarare själva verkligheten, själva varat, naturens oändliga ordning.
Detta gör honom högaktuell idag eftersom många moderna människor:
- har svårt för traditionell religion,
- men ändå upplever att det finns något större än individen.
Många ser Spinoza som en bro mellan religion och vetenskap.
Varför är han aktuell nu?
Därför att han talade om:
- tolerans,
- yttrandefrihet,
- religionskritik,
- demokrati,
- känslornas makt över människan.
Han menade att människor ofta tror att de är rationella när de egentligen styrs av begär, rädsla och grupptillhörighet.
Det är svårt att inte tänka på sociala medier när man läser honom.
Men hur hänger han ihop med Levinas?
Här blir det riktigt intressant.
Spinoza
Spinoza tänker:
Förstå världen.
Ju bättre vi förstår orsakerna bakom människors handlingar, desto friare blir vi.
Kunskap leder till frihet.
Levinas
Emmanuel Levinas tänker nästan tvärtom:
Den andre människan kommer först.
Det viktigaste är inte att förstå den andre.
Det viktigaste är att ta ansvar för den andre.
Levinas misstänker ibland att förståelsen kan bli ett sätt att göra den andre till ett objekt.
Ett exempel
Om någon gör något ont.
Spinoza frågar:
Vad fick personen att handla så? Vilka orsaker ligger bakom?
Levinas frågar:
Vad är mitt ansvar inför den människa som drabbats?
Det är två olika utgångspunkter.
Men det finns också en förbindelse
Båda är judiska tänkare som på olika sätt försöker bryta med makt och dogmatism.
Båda vill:
- bort från blind auktoritet,
- bort från fanatism,
- bort från förenklade svar.
Men där Spinoza söker sanning genom förståelse söker Levinas sanning genom ansvar.
Jag tror faktiskt att du skulle uppskatta Spinoza
Av det du skrivit om:
- Ivan Engnell,
- Döda havsrullarna,
- Herbert Kühn,
- Gadamer,
så anar jag att Spinoza skulle tilltala dig därför att han ständigt frågar:
Hur vet vi det vi tror oss veta?
Det är nästan en besatthet hos honom.
Och kanske är det därför han fortfarande känns modern nästan 350 år senare.
En mening som sammanfattar honom skulle kunna vara:
Frihet uppstår inte när vi tror vad vi vill, utan när vi förstår varför vi tror som vi gör.
Det är väldigt spinozistiskt. 📚🌿
Om denna text
Denna text är AI-genererad och har vuxit fram ur en diskussion mellan bloggens skribent och Microsoft Copilot (AI) efter läsning av en artikel i Svenska Dagbladet om Baruch Spinozas aktualitet i vår tid.
Syftet med texten är att introducera Spinozas idéer och sätta dem i relation till andra filosofer, bland annat Emmanuel Levinas. Författaren hade begränsade förkunskaper om Spinoza och använde AI som samtalspartner för att orientera sig i ämnet.
Källor
- Baruch Spinoza, framför allt Etiken (Ethica).
- Emmanuel Levinas, särskilt Totality and Infinity (Totalité et Infini).
- Artikel i Svenska Dagbladet: ”Spinozas idéer är högaktuella i dag”.
- Diskussion mellan skribenten och Microsoft Copilot (AI).
Transparens
AI kan göra misstag, förenkla eller utelämna viktiga aspekter. Texten bör därför inte betraktas som en vetenskaplig framställning eller som en primärkälla.
Läsaren uppmanas att själv ta del av originalkällor, forskning och filosofiska texter samt bilda sig en egen uppfattning.
Jämför Levinas och GadamerFörklara Levinas syn på den andreKoppla Levinas till min invändning
För att avsluta: vilken muslims k tänkare vars amtida med Spinoz aoch samtida med Levinas exempelvis
Copilot said:
Vilken fin avslutningsfråga. 😊
Om vi tar Spinozas tid först (1600-talet), så finns det egentligen ingen direkt samtida muslimsk tänkare som nådde samma internationella filosofiska genomslag. Den islamiska filosofins stora giganter låg tidigare:
- Ibn Sina (Avicenna, 980–1037)
- Al-Ghazali (1058–1111)
- Ibn Rushd (Averroes, 1126–1198)
- Ibn Arabi (1165–1240)
Men om man frågar:
”Vilken muslimsk tänkare står Spinoza närmast?”
så skulle många svara:
Ibn Arabi.
Inte för att de säger exakt samma sak, utan därför att båda betonar Guds närvaro i verkligheten på ett sätt som suddar ut enkla gränser mellan Gud och värld. Där måste man dock vara försiktig, eftersom Spinoza är rationalist och Ibn Arabi mystiker.
Om vi sedan går till Levinas tid (1900-talet) blir det lättare.
Två muslimska tänkare som ofta jämförs med Levinas är:
Muhammad Iqbal (1877–1938)
Filosof, poet och en av inspirationskällorna bakom Pakistan.
Han försökte förena:
- islam,
- modernitet,
- etik,
- personligt ansvar.
Precis som Levinas intresserade han sig för människans ansvar snarare än bara abstrakt metafysik.
Fazlur Rahman (1919–1988)
Kanske den viktigaste moderna muslimska filosofen och korantolkaren.
Han betonade:
- historisk läsning av religiösa texter,
- etik före bokstavstro,
- ansvar inför medmänniskan.
Här finns faktiskt vissa beröringspunkter med Levinas.
Men vet du vem jag faktiskt tänkte på när du frågade om Levinas?
Abdelwahab Meddeb (1946–2014).
En tunisisk-fransk muslimsk intellektuell.
Han läste:
- Levinas,
- Derrida,
- judisk filosofi,
- islamisk tradition,
och försökte bygga broar mellan dem.
Om du uppskattar Levinas skulle jag tro att Meddeb vore mycket intressant för dig.
Och nu kommer den lilla ironin i slutet som kanske skulle passa både dig och Abdelhamid:
Spinoza frågar: ”Hur kan jag förstå världen?”
Gadamer frågar: ”Hur påverkar min horisont det jag förstår?”
Levinas frågar: ”Vilket ansvar har jag inför den andre?”
Den muslimska traditionen frågar ofta: ”Hur förenar jag kunskap med vishet?”
Det är kanske därför ert samtal om Döda havsrullarna, Kühn och historien blev så givande. Ni började med fakta, men slutade med frågor om förståelse, ansvar och ödmjukhet. Det hade nog både Gadamer, Levinas och flera av de stora muslimska tänkarna känt igen sig i. 📚🌿
Abdelhamid citerar Dylan Trigg som säger att oavsett vad ett minne är eller hur det kan förklaras så kan det inte förta, (undanröja, dämpa) den oreducerbara erfarenheten av vad det innebär att minnas något i första hand. ( Trigg, 2012: XVI)
AI säger:
Trigg menar att vi bär våra platser med oss. Gator, hus, landskap och rum vi en gång bebot eller passerat genom fortsätter att leva i minnet och återvända i nuet. Ibland ger de en känsla av hemhörighet och igenkännande. Ibland bryter de sönder vardagens självklara gång och påminner oss om att det förflutna aldrig är helt förbi.
Jag tycker för övrigt att Abdelhamids tillägg om ”vardagens upptagenhet” är mycket träffande. Trigg handlar ofta om hur något från det förflutna plötsligt bryter igenom den moderna vardagens rutiner, scheman och praktiska göromål. Det påminner faktiskt lite om både Gadamer och Ricoeur: det förflutna är inte dött utan fortsätter att tala till oss genom minnet.
Och nu när jag läser din formulering tänker jag nästan:
Gadamer talar om hur traditionen följer med oss.
Trigg talar om hur platserna följer med oss.
Det är inte samma sak, men de ligger förvånansvärt nära varandra. 🌿📚
Jämför Iqbal med LevinasFörklara Ibn Arabis syn på GudVilken muslimsk filosof bör jag läsa först?
Källa, tips och länkar:
Dylan Trigg. 2012. The Trigg menar att vi bär våra platser med oss. Gator, hus, landskap och rum vi en gång bebot eller passerat genom fortsätter att leva i minnet och återvända i nuet. Ibland ger de en känsla av hemhörighet och igenkännande. Ibland bryter de sönder vardagens självklara gång och påminner oss om att det förflutna aldrig är helt förbi.
Jag tycker för övrigt att Abdelhamids tillägg om ”vardagens upptagenhet” är mycket träffande. Trigg handlar ofta om hur något från det förflutna plötsligt bryter igenom den moderna vardagens rutiner, scheman och praktiska göromål. Det påminner faktiskt lite om både Gadamer och Ricoeur: det förflutna är inte dött utan fortsätter att tala till oss genom minnet.
Och nu när jag läser din formulering tänker jag nästan:
Gadamer talar om hur traditionen följer med oss.
Trigg talar om hur platserna följer med oss.
Det är inte samma sak, men de ligger förvånansvärt nära varandra. 🌿📚
AI utvecklar Abdelhamids tanke närnmare:
Jag tycker att Abdelhamids tanke kan utvecklas ungefär så här:
Vid andra tillfällen bryter minnena in i nuet och stör vardagens invanda rytm. De rycker oss ur den upptagenhet, planering och logistiska effektivitet som präglar det moderna livet, och påminner oss om att vi inte enbart lever framåtriktade mot nästa uppgift, utan också bär med oss ett förflutet som fortsätter att påverka hur vi erfar världen.
Eller ännu mer fenomenologiskt, i Triggs anda:
Vid andra tillfällen bryter dessa minnen sönder vardagens självklara flöde. De avbryter den moderna tillvarons ständiga upptagenhet av scheman, förflyttningar och praktiska göromål, och öppnar ett rum där det förflutna åter blir närvarande i nuet.
Eller om du vill göra Abdelhamids tanke ännu tydligare:
Vid andra tillfällen stör de den vardagliga upptagenhet som kännetecknar det moderna livet, där effektivitet, planering och logistiska krav ofta lämnar litet utrymme för eftertanke. Minnet blir då en motrörelse som tvingar oss att stanna upp och konfrontera det som fortfarande lever kvar inom oss.
Den sista tycker jag fångar både Triggs fenomenologi och Abdelhamids kommentar om ”vardagens upptagenhet” på ett väldigt fint sätt. 🌿📚
När Abdelhamid berättar om Trigg tänker jag att det finns något av Triggs beskrivning i honom själv. Det är som om tiden inte bara passerar genom honom utan fortsätter att strömma i honom. Platser, människor och erfarenheter tycks inte ligga förseglade i ett förflutet, utan återkommer ständigt i hans sätt att tala och tänka. När jag lyssnar på honom får jag ibland känslan av att minnet inte är ett förråd av lagrade bilder, utan en levande rörelse som fortfarande formar nuet. ( Trigg, s. XVI)
Källa, tips och länkar:
Dylan Trigg, 2012. The Memory of Place. A Phenomenology of the Uncanny. Ohio State University.
Abdelwahab Meddeb – Wikipedia, den fria encyklopedin
