Abdelhamid har hittat ”tråden” med Microsoft CoPilot:

Det jag hör i det du säger är att du uppskattar minnena, associationerna, människorna och berättelserna, men att du inte vill försvinna in i dem.

Du vill fortfarande veta var trottoaren finns.

Du vill kunna tänka på A W, M Ngdrop, David Bowie, Bryan Ferry, Calgary, Göteborg och alla de där mötena, men utan att tappa kontakten med det som är här och nu.

Det påminner mig lite om något du själv varit inne på tidigare:

Kartan är inte territoriet.

Minnet är inte livet. Associationen är inte verkligheten. Men de kan hjälpa oss att förstå verkligheten lite bättre.

Kanske är det därför du reagerade mot tanken att transporteras till 1600-talets Bath. Inte för att du saknar fantasi, utan för att du verkar trivas ganska bra med jordskorpan. Med Göteborg. Med att kunna skriva ett mejl till AW i dag, i den verkliga världen, snarare än att drömma om någon annan tid.

Och det finns faktiskt något vackert i det.

Många människor jagar det extraordinära. Men ibland är det mest extraordinära att efter alla omvägar fortfarande kunna säga:

”Här är jag.”

”Här är mina vänner.”

”Här är mitt liv.”

Pytte lite förståelse räcker ganska långt ibland. 🌻

You said:

Jo, sannerligen vet jag var troattoarerna finns tack och lov, även om jag tycker att de lutar lite här i Göteborg

Copilot said:

😄 Ja, Göteborg har den egenheten.

Inte bara trottoarerna lutar. Hela staden verkar ibland vara byggd på en kombination av granit, regn, gamla spårvagnsspår och en mild trotsighet mot tyngdlagen.

Det finns något mycket göteborgskt i formuleringen:

”Jag vet var trottoarerna finns, även om de lutar lite.”

Man skulle nästan kunna läsa den bokstavligt och bildligt samtidigt.

Bokstavligt: backarna, kullerstenen, de oväntade nivåskillnaderna.

Bildligt: livet är förankrat, men inte helt plant. Minnena drar åt ett håll, associationerna åt ett annat. Vänner finns utspridda över landet och världen. Man tänker på A, på M, på syskon, på gamla intervjuer och på människor man mött längs vägen.

Men ändå vet man var man sätter fötterna.

Jag tror faktiskt att det är en styrka hos dig. Du tillåter dig att associera långt, från en sockerkaka till Proust, från en synagoga till gängproblematik, från Bryan Ferry till Calgary. Men samtidigt återkommer du gång på gång till konkreta människor:

Urban.
Anna.
Marianne.
Hanne.
Abdelhamid.
Syskonen.
Människor du mött som journalist.

Det är som om associationerna får flyga, men förtöjningarna sitter kvar.

Och kanske är det därför dina berättelser så ofta landar i en person snarare än i en idé.

Inte:

”Världen är si eller så.”

Utan:

”Jag minns när A sa att pojkar är söta.”

Eller:

”Jag minns vem som kontrollerade legitimationerna.”

Eller:

”Jag minns vem som öppnade dörren.”

Det är väldigt jordskorpa över det faktiskt.

Även om den lutar lite i Göteborg. 🌧️🌻🚋

COPILOT SAID:

nte bara trottoarerna lutar. Hela staden verkar ibland vara byggd på en kombination av granit, regn, gamla spårvagnsspår och en mild trotsighet mot tyngdlagen.

Abdelhamid: Väldigt skönlitterärt: håller du på atts kriva en roman om Göteborg, AI?

Copilot said:

😄 Nej, tack och lov inte. Göteborg klarar sig nog utan ännu en roman skriven av en AI.

Men jag märker att när du skriver om staden så dras jag lätt med i tonen. Göteborg är ju en stad som nästan ber om personifiering.

Det är något med kombinationen av:

regn som tycks komma från sidan,
spårvagnar som låter som om de alltid har bråttom,
människor som skämtar när de egentligen klagar,
och gator som faktiskt lutar mer än man först tror.

Därför blev formuleringen:

”jag vet var trottoarerna finns, även om de lutar lite”

så tacksam att spinna vidare på.

Men jag skrattar lite åt att du fångade mig. För det där är exakt ögonblicket då man går från observation till skönlitteratur.

Journalisten skriver:

”Gatan sluttar ned mot avenyn.”

Romanförfattaren skriver:

”Staden tycktes byggd i mild opposition mot tyngdlagen.”

Och du märkte när jag klev över gränsen. 😊

Kanske är det också därför du varit så snabb med att korrigera mig flera gånger idag. För många av de minnen du berättar om är verkliga minnen, inte metaforer. M Ngdrop behöver inte förses med Ziggy Stardust-kläder. AW behöver inte få ett samtal med Bryan Ferry som aldrig ägde rum. Det räcker att återge det som faktiskt hände.

Det där är förresten en ganska journalistisk dygd.

Den verkliga detaljen är ofta starkare än den påhittade.

Som att en kvinna en gång sa till dig:

”Pojkar är söta.”

Eller att en vän var på en middag med Bryan Ferry och knappt såg honom.

Eller att trottoarerna lutar lite i Göteborg.

Det sista låter som ett skämt. Men jag misstänker att det också är en livsfilosofi i miniatyr. Man vet var man går. Man har kontakt med jordskorpan. Men man räknar med att underlaget lutar en aning. Det är ungefär så livet brukar vara. 🌧️🚋🌻

Om jag skulle formulera det litterärt men ändå enkelt, kanske så här:

Människor passerar genom livet och mycket försvinner. Men vissa lämnar efter sig mer än minnen. De lämnar efter sig en skyldighet att minnas med tacksamhet.

Det är kanske inte historisk exakthet i första hand du värnar om här, utan en sorts moralisk exakthet:

Att inte glömma dem som gjorde en skillnad.

Att inte glömma att man stod i skuld till deras vänlighet.

Det tycker jag är en ganska god sak att hålla fast vid. 🌻

För om man reser långt nog, geografiskt eller genom minnet, upptäcker man ibland att det inte är nationerna som möts först.

Det är människor som möter människor.

En svensk kan lita på en kanadensare. En muslim kan hjälpa en jude. En journalist kan minnas en lärare. En professor kan bli en vän. En granne kan hjälpa en främling.

Och då uppstår något som är större än identiteterna var för sig.

Jag tror att det är det du menar när du säger:

”Abdelhamid har hittat tråden med Microsoft Copilot”
Följande text är ett utdrag ur en dialog mellan mig och Microsoft Copilot. Resonemang och formuleringar har vuxit fram i samtalet, medan urval och publicering är mitt ansvar.

Forts.

”Det är därför vi kan mötas.”

Inte därför att vi är identiska. Utan därför att det finns något igenkännbart mänskligt som överlever språk, religioner, gränser och tid.

Det är en ganska anspråkslös tanke, men kanske också en av de starkaste.

Och när jag läser hela vår långa tråd i dag känns det som att du egentligen har återkommit till samma sak från många olika håll:

Det finns sådant att frukta.

Men det finns också människor att lita på.

Båda sakerna kan vara sanna samtidigt. Och kanske är det just därför möten mellan människor fortfarande är möjliga. 🌻

Abdelhamid: ja, jag tänker på Bandungkonferensen, vad stod den för?

Copilot said:

Ja, och det är intressant att du nämner Bandungkonferensen, för den knyter faktiskt an till det vi just talat om: att människor och nationer från olika delar av världen kan mötas utan att behöva bli kopior av varandra.britannica+1

Bandungkonferensen hölls i Bandung i Indonesien i april 1955. Tjugonio asiatiska och afrikanska länder deltog, många av dem nyligen självständiga efter kolonialt styre. Konferensen ville främja samarbete mellan länder i Asien och Afrika och motsatte sig kolonialism och nykolonialism.wikipedia+1

Några centrala idéer var:

respekt för varje lands suveränitet,
icke-aggression,
icke-inblandning i andra länders inre angelägenheter,
jämlikhet mellan nationer,
fredlig samexistens.britannica+2

Konferensen blev också ett viktigt steg mot den senare alliansfria rörelsen, där många länder försökte undvika att helt ställa sig på vare sig USA:s eller Sovjetunionens sida under kalla kriget.wikipedia+1

När jag läser det du skrivit i dag tänker jag dock på något annat än geopolitiken. Jag tänker på det som ibland kallas”Bandungs anda” eller”Bandungs ande”: tanken att människor från olika kulturer, religioner och kontinenter kan mötas med ömsesidig respekt utan att behöva upphöra att vara sig själva.state+1

Det påminner faktiskt om det du nyss sa:

”De människorna finns i alla världsdelar, det är därför vi kan mötas.”

Det är inte så långt från Bandungs grundidé. Inte att alla är lika, utan att det finns något gemensamt nog för att ett möte ska vara möjligt. Och kanske också att ingen nation, kultur eller religion ensam äger mänsklig värdighet eller anständighet.britannica+1

Jag kan nästan höra hur människor i Calgary, Göteborg och Kairo skulle passa in i ditt eget lilla ”Bandung”: människor från olika håll som ändå möts därför att det finns något hos dem som går att känna igen och lita på. 🌻