Det finns inte två sidor; bara rätten att få vara jude, säger Mona Sahlin.

”( )…att det fortfarande i dag… att det är fler i dag som förnekar Förintelsen än det var då…jag minns inte om det var tio eller tjugo år sedan …

Det är därför de där tolv åren alltid rullar i mitt huvud: jag är bara född tolv år efter att judarna var på väg mot en total utrotning av ett enda skäl: att de var judar. Och då borde ju skyddsaspekten vara rätten att vara jude, inte minst för den bakgrunden. Bögar som var förföljda så länge just därför så ska det vara rätten att leva och verka som man vill”.

(Mona Sahlin, författare och krönikör)

Mona Sahlin menar att man kan inte bara ställa sig i mitten (som stora delar av nyandligheten, min anm) säger Abdelhamid ben Ali och hon menar att det nu finns så farliga händelser som man måste se och sätta stopp för: att man måste våga säga ”detta är fel”. Hon undrar vilka det är som ser och läser böcker och tidningar i dag? Människor måste kunna få leva rimliga liv, säger hon och relaterar ett besök i den muromgärdade staden Jenin som hon besökte, berättar Abdelhamid. Mona Sahlin vänder sig mot ordet ”fredsskadad” och menar att även om inte Sverige har upplevt krig så har många svenskar tjänstgjort utomlands och blivit både traumatiserade och fått krigsskador.

Jack A. Jenner – Freelance | LinkedIn

Copilot said:

Jag ser att du har delat en LinkedIn-profil för Jack A. Jenner.

Jag försökte öppna länken, men jag kunde inte hämta något innehåll från profilen. Det kan bero på att LinkedIn-profiler ofta kräver inloggning eller har åtkomstbegränsningar.

Om du vill att jag ska hjälpa dig vidare kan du till exempel:

• klistra in profiltexten här
• ta en skärmdump av profilen och ladda upp bilden
• berätta vad du vill undersöka om Jack A. Jenner (bakgrund, utbildning, karriär, källkritisk bedömning, sammanfattning etc.)

Då hjälper jag gärna till.

You said:

s psychiatrist

Copilot said:

Ja. Jack A. Jenner är psykiater i Nederländerna, närmare bestämt konsultpsykiater och psykoterapeut för både barn, ungdomar och vuxna. Han har också varit verksam som forskare och universitetslärare, bland annat med anknytning till University of Groningen.karnacbooks+1

Han är särskilt känd för sitt arbete kring:

• hörselhallucinationer (”hearing voices”)
• psykoser
• akutpsykiatri
• suicidologi (forskning om självmord och självmordsprevention)

Han utvecklade behandlingsmetoden Hallucination-focused Integrative Therapy (HIT) och har lett centret AUDITO, som arbetar med utredning och behandling av personer som upplever rösthallucinationer.karnacbooks+1

Om LinkedIn-profilen du länkade till avser samma person, så stämmer alltså beteckningen ”psychiatrist” väl överens med hans yrkesbakgrund.karnacbooks+1

Källor

You said:

Hej Ai, vad vet du om psykiatrikern Jack El-haj som undersökte de som fördes till Israel för trial såsom Eichmann, eller som intervjuade psyjiatrikern som gjorde det

Copilot said:

Jag tror att det har blivit en liten sammanblandning av namn här.

Jack El-Hai är inte psykiater, utan en amerikansk journalist och författare som skrivit boken The Nazi and the Psychiatrist. Boken handlar om den amerikanske armépsykiatern Douglas M. Kelley och hans undersökningar av de ledande nazisterna som satt fängslade inför Nürnbergrättegångarna, särskilt Hermann Göring.el-hai+1

Douglas Kelley hade i uppdrag att bedöma om de åtalade nazistledarna var psykiskt tillräckligt friska för att ställas inför rätta och genomförde omfattande psykiatriska undersökningar och personlighetstester av dem.writerscast+1

När det gäller Adolf Eichmann var det däremot inte Douglas Kelley. Eichmann ställdes inför rätta i Israel 1961, alltså långt efter Nürnbergrättegångarna. Om jag minns rätt fanns det psykiatriker som undersökte Eichmann inför rättegången, men jag vill gärna kontrollera exakt vilka de var innan jag svarar säkert.

Vill du att jag letar fram vilka psykiatriker som undersökte Adolf Eichmann i Israel och vad deras slutsatser var?

Abdelhamid frågar CoPilot:

Källor

You said:

Ja, kontrollera vilka de var

Copilot said:

Det finns ett ganska känt inslag i historien om Adolf Eichmann: de psykiatriker som undersökte honom inför rättegången i Jerusalem fann inte att han led av någon allvarlig psykisk sjukdom. Tvärtom bedömdes han som psykiskt kompetent att ställas inför rätta.jta+1

Enligt en samtida rapport hade en israelisk psykiater genomfört omkring 30 sessioner med Eichmann under häktningstiden och kommit fram till att han var ”helt normal”. Psykiatern citerades till och med med orden att Eichmann, sett ur rent psykiatrisk synvinkel, verkade ”mer normal än jag själv”.jta

Jag har däremot ännu inte kunnat verifiera namnet på denne psykiater från de källor jag hittade. Källorna bekräftar undersökningen och slutsatsen, men anger inte namnet.jta

Detta blev senare viktigt för Hannah Arendts berömda tanke om ”ondskans banalitet”: att Eichmann inte framstod som ett psykiatriskt monster eller sinnessjuk person, utan som en relativt vanlig människa som deltagit i och administrerat fruktansvärda brott. Det är en filosofisk tolkning, inte en psykiatrisk diagnos.scispace+1

Intressant nog handlar Jack El-Hais bok inte om Eichmann utan om Hermann Göring och den amerikanske armépsykiatern Douglas M. Kelley, som undersökte de ledande nazister som ställdes inför rätta i Nürnberg efter kriget.el-hai+1

Om du vill kan jag gräva vidare specifikt efter namnen på Eichmanns psykiatriker i Israel och deras originalrapporter.

Abdelhamid frågar:

Hur gick det för Douglas M. Kelley efter all uppståndelse kring Eichmannrättegången?

Copilot said:

Det intressanta är att Douglas M. Kelley egentligen inte hade någon direkt koppling till Eichmannrättegången i Israel 1961. Hans stora historiska roll var som chefspsykiater för de ledande nazister som satt fängslade inför Nürnbergrättegångarna 1945–1946, där han undersökte bland andra Hermann Göring och Rudolf Hess.wikipedia+1

Efter kriget återvände Kelley till USA, där han arbetade som professor i kriminologi och psykiatri och skrev boken 22 Cells in Nuremberg om sina erfarenheter med de nazistiska fångarna.wikipedia+1

Det som gjort hans liv så omtalat i efterhand är hans tragiska slut. På nyårsdagen 1958 tog Douglas M. Kelley sitt liv genom cyanidförgiftning, samma metod som Hermann Göring hade använt för att undvika avrättning efter Nürnbergrättegången.wikipedia+1

Historiker och biografer har länge diskuterat om Kelleys långa fascination för Göring och försöken att förstå ”ondskans psykologi” kan ha påverkat honom djupt på ett personligt plan. Det finns dock ingen säker förklaring till självmordet. Att han använde just cyanid har däremot gjort parallellen till Göring svår att bortse från.wikipedia+2

En av Kelleys mest kända slutsatser var att de nazistiska ledarna inte framstod som galna i klinisk mening. Han fann ingen särskild ”nazistsjukdom”, utan drog slutsatsen att många av dem var psykiskt normala människor som hade anammat en extrem ideologi och utövat makt utan moraliska spärrar.history+1

Just den tanken har senare ofta jämförts med Hannah Arendts analys av Adolf Eichmann och hennes idé om ”ondskans banalitet”: att förövare inte nödvändigtvis är monster eller psykiskt sjuka, utan ibland skrämmande vanliga människor. Det är dock viktigt att komma ihåg att Kelley och Arendt arbetade med olika personer och i olika sammanhang.history+2

men fanns det inte en historia av monster före första världskriget exempelvis, och även e f t e r andra världskriget av att visa upp ”monster”: människor som ansågs abnorma undt defekta et cetera : världens kortaste man osv

Copilot said:

Ja, absolut. Det du syftar på brukar kallas ”freak shows”, ”sideshow exhibitions” eller på svenska ungefär ”uppvisningar av mänskliga kuriositeter”.

Från 1800-talet och in på 1900-talet var det vanligt i Europa och Nordamerika att människor med ovanliga kroppar eller funktionsvariationer visades upp för publik. Det kunde handla om:

• mycket kortväxta personer (”världens kortaste man”)
• mycket långa personer
• personer med kraftig behåring
• siamesiska tvillingar
• personer med missbildningar
• personer från koloniserade folkgrupper som framställdes som ”exotiska” eller ”primitiva”

Publiken kom för att se det som ansågs avvika från det normala. I reklamen användes ofta ord som ”monster”, ”underverk”, ”märkliga människor” eller ”naturens nycker”, även om de utställda själva naturligtvis var vanliga människor med egna liv och personligheter.

Det intressanta i relation till din fråga om nazisterna, Adolf Eichmann och Douglas M. Kelley är att det under lång tid funnits en tendens att försöka skilja ut vissa människor som något helt annat än ”vi”. När Kelley undersökte de nazistiska ledarna drog han däremot slutsatsen att de inte var kliniskt galna eller biologiskt avvikande, utan psykiskt normala människor.wikipedia+1

Det skapade ett obehagligt problem: om förövarna inte är monster i medicinsk mening, vad säger det om människan?

På ett sätt kan man säga att både freak shows och vissa populära föreställningar om diktatorer bygger på samma psykologiska mekanism: man placerar det skrämmande eller avvikande på säkert avstånd. ”De där är inte som vi.”

Både Hannah Arendt och flera efterkrigspsykiatriker utmanade just detta synsätt. De menade inte att Eichmann eller andra nazister var oskyldiga, utan tvärtom att det mest skrämmande var att de kunde framstå som relativt ordinära människor samtidigt som de deltog i enorma brott.scispace+1

Historiskt sammanfaller också detta med att synen på funktionsvariationer förändrades efter andra världskriget. Uppvisningar av människor som ”monster” började gradvis uppfattas som etiskt problematiska, och fokus flyttades mot mänskliga rättigheter, värdighet och inkludering.

Det är därför en ganska djup historisk kontrast:

• Före och en bit in på 1900-talet visades kroppsligt avvikande människor upp som ”monster”.
• Efter andra världskriget blev många forskare mer upptagna av motsatsen: hur människor som såg helt vanliga ut kunde begå monstruösa handlingar.

Det är den senare frågan som fascinerade både Douglas M. Kelley och Hannah Arendt.history+1

Källor

You said: Abdelhamid frågar:

Men ”vanlisar” är ute igen…till och med ”medelklasen” i marxistisk mening, ”bourgoisin” nidmålas och förlöjligas… för att inte tala om att vara ”Småborgerlig” , det är tydligen något som antingen är kuriosa eller upåfattas som exotiskt

Copilot said:

Jag tror att du sätter fingret på något intressant, men också något som är omstritt.

”Vanlisar” har egentligen aldrig varit helt ute. Däremot har kulturen ofta växlat mellan att idealisera det vanliga och att förakta det vanliga.

I marxistisk tradition användes begrepp som ”borgerlig” och ”småborgerlig” ofta som kritik. En småborgare framställdes inte sällan som konformistisk, trygghetssökande, materiellt orienterad och politiskt försiktig. I många intellektuella miljöer under 1900-talet blev det nästan ett skällsord.

Men det är inte bara vänstern som gjort detta. Även från högerhåll har ”den vanliga människan” ibland beskrivits som medioker, obildad eller del av en grå massa. Eliter av olika slag har ofta definierat sig mot det vanliga.

Det du antyder är att det finns en slags kulturell paradox:

• Förr visades kroppsligt avvikande människor upp som exotiska.
• I dag kan i stället det ordinära framställas som exotiskt.

Tänk på hur populärkultur ofta fokuserar på extrem framgång, extrema identiteter, extrema livsöden eller extrema åsikter. Då kan en person som lever ett ganska vanligt liv, arbetar, tar hand om familjen, betalar sina räkningar och inte sticker ut plötsligt framstå som ovanlig i berättelsen.

Sociologiskt finns det också en observation att medelklassen ofta blir synlig först när den kritiseras. Arbetarklassen romantiseras ibland. Eliten fascinerar. Men den breda gruppen däremellan beskrivs ofta som tråkig, osynlig eller normbärande. Samtidigt är det just där majoriteten av människor historiskt har försökt hamna: ekonomisk trygghet, utbildning, eget boende och stabilitet.

Det finns också en koppling till det vi talade om tidigare om ”monster”. Många kulturer verkar ha ett behov av att sortera människor i kategorier:

• de extraordinära
• de avvikande
• de farliga
• de upphöjda
• de vanliga

Men så fort en kategori blir alltför självklar börjar den utsättas för satir och kritik.

Kanske är det därför figuren ”den småborgerliga människan” har överlevt så länge i litteraturen. Från Gustave Flaubert till Bertolt Brecht och många senare författare har småborgaren fungerat som en symbol för det bekväma, konventionella livet. Samtidigt är det ofta småborgaren som håller samhällets vardag igång.

Det intressanta är att om Douglas Kelleys slutsats om nazistledarna var att de inte var monster utan människor, så blir den obekväma frågan inte vad som skiljer ”dem” från ”oss”, utan hur mycket av historien som faktiskt skapas av ganska vanliga människor i ganska vanliga miljöer.

Det är kanske en av anledningarna till att begreppet ”vanlig människa” väcker så starka känslor. Det låter enkelt, men det berör frågor om ansvar, makt, tillhörighet och identitet. När någon förlöjligar ”småborgaren” handlar det ofta mindre om inkomst eller klass och mer om vilken sorts människa man anser sig vilja vara.

Abdelhamid frågar:

Vad vet du om Tommy Oranges bok som handlar om stjärnor …astronomi också verkard et som

Copilot said:

Du tänker sannolikt på Wandering Stars (2024) av Tommy Orange. Trots titeln är det egentligen inte en roman om astronomi, utan om människor, historia, släktskap och generationer av trauman bland Nordamerikas urfolk.wikipedia+1

Titeln ”Wandering Stars” är dock inte slumpmässig. På engelska har ”wandering stars” historiskt kunnat syfta på himlakroppar som rör sig över himlen, alltså planeterna, till skillnad från de ”fasta” stjärnorna. Samtidigt använder Orange stjärnmotivet som en metafor för människor och släktlinjer som rör sig genom historien.google+1

Romanen följer flera generationer av en familj från Sand Creek-massakern 1864 via de amerikanska internatskolorna för urfolksbarn och fram till nutida Oakland. Den är både en föregångare och en fortsättning på Oranges genombrottsroman There There.wikipedia+1

Det som kan tilltala dig, utifrån våra tidigare samtal om historia, identitet och ”vanliga människor”, är att Orange inte skriver om stora ledare eller berömda personer. Han försöker i stället skildra hur historiska händelser lever vidare i helt vanliga familjer. Romanen kretsar kring frågor som:

• arv och minne
• förlust av språk och kultur
• missbruk och trauma
• överlevnad
• identitet och tillhörighetwikipedia+1

För övrigt har Tommy Orange själv sagt att titeln inspirerades av låten ”Wandering Star” av gruppen Portishead.wikipedia

Så om du har fått intrycket att boken handlar om astronomi är det förståeligt, men astronomin är framför allt symbolisk. Stjärnorna fungerar mer som en bild för människor som försöker orientera sig genom historien, ungefär som navigatörer som använder himlen för att hitta riktning. Det är i grunden en historisk och existentiell roman, inte en populärvetenskaplig bok om rymden.penguinrandomhouse+1

Källor

You said:

hänvisar han till de tre vise männen i BIbeln?

Copilot said:

Det är en intressant tanke, men jag har inte hittat något som visar att Tommy Orange uttryckligen syftar på de tre vise männen eller Betlehemsstjärnan när han använder titeln Wandering Stars. De källor jag fann säger att titeln inspirerades av låten ”Wandering Star” av gruppen Portishead.wikipedia

Däremot finns det en möjlig symbolisk koppling som är värd att fundera över. I Bibeln leds de vise männen av en stjärna genom ett landskap de inte känner. I Wandering Stars handlar mycket om människor som försöker orientera sig genom historia, förlust, tvångsförflyttningar och brutna familjeband.wikipedia+1

Det är alltså fullt möjligt att en läsare ser en biblisk resonans där, men jag har inte kunnat belägga att Orange själv har sagt att det var hans avsikt. Källorna stöder däremot att stjärnmotivet är centralt för romanens idé om släktlinjer som rör sig genom tiden, en ”konstellation” av berättelser över generationer.google+1

För övrigt är ”vandrande stjärnor” ett mycket gammalt begrepp. I antiken kallades planeterna för vandrande stjärnor därför att de rörde sig på himlen i förhållande till de fasta stjärnorna. Det ger titeln flera lager samtidigt:

• astronomiskt: himlakroppar i rörelse,
• existentiellt: människor på vandring,
• historiskt: generationer som förflyttas genom tid och rum,
• möjligen religiöst: sökande efter riktning eller vägledning.

Jag tror faktiskt att det sista skulle kunna tilltala dig, utifrån våra tidigare samtal. Hos Orange verkar stjärnan inte så mycket vara ett mål som en orienteringspunkt. Människorna vet inte alltid vart de är på väg, men de försöker ändå hitta sin plats i ett mycket större historiskt mönster.wikipedi

KällorSök efter originalrapporternaKontrollera uppgiften om psykiaternJämför med Arendts skildring

Källa, tips och länkar:

Israel, Hamas och cancer – Sahlin och Zweigbergk | Lyssna här | Poddtoppen.se

https://www.msn.com/sv-se/nyheter/other/ryssland-kr%C3%A4ver-att-ukraina-h%C3%A5ller-sig-utanf%C3%B6r-nato-nu-samlas-alla-32-nato-l%C3%A4nder-i-kyiv/ar-AA2dSxQN?ocid=socialshare

En psykiater i USA har ställts inför rätta i USA och ska avrätats: Varför?

Copilot said:

Om du syftar på en psykiater som faktiskt dömts till döden i USA är den mest kända moderna personen Nidal Malik Hasan, tidigare armépsykiater i den amerikanska armén.wikipedia+1

Han dömdes inte för något han gjorde som psykiater, utan för masskjutningen på militärbasen Fort Hood i Texas den 5 november 2009. Han öppnade eld mot soldater och annan militär personal, varvid 13 människor dödades och 32 skadades.wikipedia+2

Efter en militär rättegång 2013 befanns han skyldig till 13 fall av överlagt mord och 32 fall av mordförsök. Han dömdes till döden av en militärdomstol.wikipedia+1

Han var utbildad läkare och tjänstgjorde som psykiater inom armén. Före attentatet hade han uttryckt motstånd mot USA:s krig i Afghanistan och haft e-postkontakt med den radikale predikanten Anwar al-Awlaki. Under rättegången sade Hasan att han handlat för att hindra amerikanska soldater från att skickas till Afghanistan.wikipedia+1

Om det inte är Nidal Hasan du tänker på utan någon annan psykiater, berätta gärna vad du minns, till exempel:

• ungefär vilket årtionde det gällde,
• om det var en civil eller militär rättegång,
• eller om personen var känd från en bok eller dokumentär.

Då kan jag försöka identifiera rätt person.

Källor

You said:

Förklara Hasans motiv och bakgrund

Copilot said:

Nidal Malik Hasans bakgrund och motiv har diskuterats mycket eftersom de rörde både ideologi, religion, militärtjänst och psykologi.

Det vi vet är att Hasan var utbildad läkare och tjänstgjorde som psykiater i den amerikanska armén. Under åren före attentatet arbetade han med soldater som återvände från krigen i Irak och Afghanistan, och kollegor uppgav att han ofta uttryckte stark kritik mot dessa krig. Han beskrevs också som socialt isolerad och stressad.wikipedia

Före attentatet hade Hasan även e-postkontakt med den radikale predikanten Anwar al-Awlaki, som senare blev en ledande figur inom al-Qaida på Arabiska halvön. Efter attentatet kom denna kontakt att granskas noga.wikipedia+1

Vid sin rättegång förnekade Hasan inte att han utfört skjutningen. Han hävdade i stället att han hade agerat för att hindra amerikanska soldater från att skickas till Afghanistan för att strida mot muslimer. Han beskrev sig som någon som hade ”bytt sida” i vad han uppfattade som ett krig mot islam.wikipedia+1

Många bedömare ser därför attentatet som ideologiskt och religiöst motiverat snarare än som ett resultat av allvarlig psykisk sjukdom. Att han var psykiater innebar inte att han betraktades som otillräknelig. Domstolen fann honom straffrättsligt ansvarig för sina handlingar, och han dömdes för 13 fall av överlagt mord och 32 fall av mordförsök.wikipedia+1

Det som gör fallet särskilt intressant ur ett psykologiskt perspektiv är att Hasan själv hade professionell kunskap om trauma, våld och psykisk ohälsa. Samtidigt visar hans historia hur ideologisk övertygelse, identitet och upplevda lojalitetskonflikter kan få mycket stor betydelse för en människas handlingar. Det är dock viktigt att skilja mellan motivation och ursäkt: att förklara varför någon gjorde något är inte detsamma som att rättfärdiga det.

Det finns faktiskt en koppling till vårt tidigare samtal om Douglas M. Kelley, Eichmann och ”vanliga människor”. I båda fallen har forskare försökt förstå om extrema handlingar beror på psykisk sjukdom eller på ideologi, grupptillhörighet och medvetna val. Frågan är inte alltid om personen är ”galen”, utan hur en människa kommer fram till att vissa handlingar är berättigade.

Det är viktigt att skilja mellan tre saker:

1. Vad Hasan själv sade att hans motiv var Hasan beskrev sitt agerande som ett försvar av muslimer och ett försök att hindra amerikanska soldater från att tjänstgöra i Afghanistan. [en.wikipedia.org], [outlookindia.com]
2. Hur domstolen bedömde saken Militärdomstolen godtog inte detta som ett juridiskt försvar. Han dömdes för 13 fall av överlagt mord och 32 fall av mordförsök. [en.wikipedia.org], [outlookindia.com]
3. Hur forskare och analytiker har tolkat fallet Många har beskrivit attentatet som ideologiskt eller religiöst motiverat. Det har också diskuterats om Hasan upplevde en lojalitetskonflikt mellan sin roll som amerikansk officer och sin identitet som muslim. Källorna visar att han uttryckte motstånd mot krigen i Irak och Afghanistan och hade kontakt med Anwar al-Awlaki. [en.wikipedia.org], [outlookindia.com]

Det som gör fallet så svårt att förstå är att Hasan inte framställde sig som en hänsynslös mördare. Han såg sig själv som någon som agerade utifrån en moralisk plikt. Samtidigt innebar hans handlingar att 13 människor dödades och 32 skadades. [en.wikipedia.org], [outlookindia.com]

Det påminner faktiskt om något som Hannah Arendt och andra efterkrigstänkare återkom till: människor motiverar ofta sina handlingar med idéer om plikt, lojalitet eller ett högre syfte. Det innebär inte att handlingarna blir mindre verkliga eller mindre förödande för offren, men det hjälper oss att förstå hur människor kan komma att rättfärdiga sådant som andra uppfattar som ofattbart.

Ge feedback om BizChat

Källor

You said:

Ja, det där är en intressant fråga, hur männsikor rättfärdigar sina handlingar

Copilot said:

Ja, och kanske är det en av de viktigaste frågorna inom historia, psykologi och moral.

Det som ofta slår forskare är att mycket få människor ser sig själva som skurkar i sin egen berättelse. Även personer som har gjort mycket skadliga saker brukar ha en förklaring som gör handlingen begriplig för dem själva.

Vanliga sätt att rättfärdiga handlingar är till exempel:

• ”Jag följde bara order.”
• ”Jag försvarade mitt folk.”
• ”Jag hade inget val.”
• ”De förtjänade det.”
• ”Alla andra gjorde samma sak.”
• ”Målet var viktigare än medlen.”
• ”Jag försökte förhindra något ännu värre.”

Det betyder inte att förklaringarna är sanna eller moraliskt hållbara. Men de hjälper personen att leva med sina handlingar.

En tanke som återkommer hos både historiker och psykologer är att människor har ett starkt behov av att bevara en bild av sig själva som goda eller åtminstone rimliga. När handlingarna kommer i konflikt med självbilden uppstår ett obehag. Då försöker man ofta ändra sin tolkning av handlingen snarare än sin bild av sig själv.

Det är därför personer som Eichmann, Nidal Malik Hasan och många andra historiska aktörer är så intressanta att studera. De hade helt olika ideologier och levde i olika tider, men de beskrev inte sig själva som onda människor. De såg sina handlingar som försvarbara eller nödvändiga på något sätt. [en.wikipedia.org], [outlookindia.com], [en.wikipedia.org]

Jag tror också att det är därför frågan fascinerar dig. Den handlar egentligen inte bara om extrema personer. Den handlar om oss alla i vardagen:

• Hur förklarar vi våra misstag?
• När erkänner vi att vi hade fel?
• När skyller vi på omständigheterna?
• När tar vi ansvar?

De små mekanismerna och de stora är ofta besläktade. Skillnaden ligger oftast i konsekvensernas omfattning.

Kanske är det, som vi var inne på tidigare, därför som ”den vanliga människan” är en så viktig figur i historien. Om bara monster gjorde fel skulle problemet vara enkelt. Det svåra är att vanliga människor också kan rationalisera, blunda, följa flocken eller övertyga sig själva om att de handlar rätt. Och omvänt kan vanliga människor också visa civilkurage, säga nej och agera anständigt när det kostar på.

Det är där, snarare än i frågan om vem som är ett ”monster”, som den verkligt mänskliga dramatiken finns.

Har inte den amerikanska armen deteriorerat en hel del när den tror på utomjordinagr, tall Greys, smakl GReys osv.

Copilot said: AbDElhamid frågar:

Det beror på vad man menar med ”tror på”.

Om du menar att den amerikanska militären officiellt skulle ha kommit fram till att det finns utomjordingar av typen ”Greys”, ”Tall Greys” eller liknande, så har jag inte sett några trovärdiga belägg för det. Tvärtom har den amerikanska försvarsmaktens utredningsorgan AARO upprepade gånger sagt att de inte har funnit verifierbara bevis för utomjordisk teknologi eller utomjordiska besökare.space+1

Det som däremot har hänt är att militären tar rapporter om oidentifierade fenomen på allvar. Det beror främst på säkerhetsskäl:

• Är det drönare?
• Är det främmande makters teknik?
• Är det sensorfel?
• Är det något flygpersonalen observerat som inte omedelbart kan förklaras?

”Oidentifierat” betyder alltså inte automatiskt ”utomjordiskt”. Flera officiella rapporter betonar just den skillnaden.thenationaldesk+1

Det finns förstås enskilda militärer, underrättelsepersoner och före detta anställda som tror på olika teorier om utomjordingar och ”Greys”. Men det är något annat än att den amerikanska armén som institution skulle ha accepterat sådana teorier som fakta.

Det är också värt att notera att många oklara observationer förblir olösta helt enkelt därför att data saknas. Myndigheterna har uttryckligen sagt att ett olöst fall inte i sig är bevis för utomjordiskt ursprung.spacedaily+1

Så om man ska vara noggrann skulle jag säga:

• Att undersöka märkliga observationer är inte ett tecken på förfall.
• Att utan bevis dra slutsatsen att det handlar om ”Tall Greys” eller andra specifika utomjordiska arter vore något helt annat.

Historiskt har seriösa militärorganisationer ofta varit tvungna att undersöka även osannolika rapporter, just därför att det ibland visar sig röra sig om ny teknik, missförstånd eller säkerhetshot snarare än något övernaturligt.war+1

Sverige är vädigt tydlg med att vi inte praktiserar dödstraff

Copilot said:

Ja, Sverige intar i dag en mycket tydlig hållning mot dödsstraff.

Dödsstraffet avskaffades för fredstid i Sverige 1921 och för alla brott, även i krigstid, 1973. Det finns dessutom skydd i svensk grundlag och genom internationella konventioner som Sverige har anslutit sig till. Sverige verkar också internationellt för att fler länder ska avskaffa dödsstraffet.

Det gör att många svenskar reagerar ganska annorlunda än många amerikaner på fall som Nidal Malik Hasan. I USA handlar debatten ofta om huruvida vissa brott är så allvarliga att dödsstraff är motiverat. I Sverige är frågan oftare om staten överhuvudtaget ska ha rätt att ta en människas liv som straff.

Det är egentligen två olika moraliska perspektiv:

• Ett perspektiv betonar vedergällning, rättvisa och avskräckning.
• Ett annat betonar rättsstat, människovärde och risken för felaktiga domar.

Det intressanta är att även människor som är mycket upprörda över grova brott i Sverige ofta säger två saker samtidigt:

1. ”Det här är fruktansvärt.”
2. ”Men jag vill ändå inte att staten avrättar människor.”

Det är en ganska särskild tradition i Norden.

Kopplat till vårt tidigare samtal om hur människor rättfärdigar handlingar finns det också en filosofisk fråga: Om staten avrättar någon, hur motiverar staten det för sig själv? Är det hämnd, skydd av samhället, rättvisa eller något annat?

Olika länder ger olika svar på den frågan, vilket är en av anledningarna till att dödsstraffet fortfarande är en så kontroversiell fråga internationellt.

Källor

Källor

Källor