Hotellrummet ligger fortfarande i halvdunkel; electriciteten fungerar inte, den stängs av med jämna mellanrum. Det fanns något redan hos den manliga hotellreceptionisten som fick Ardine att ana ugglor i mossen: Han låtsades inte om att de hade setts förr fast hon tvingade sig till att ”nagla” fast hans ansikte på Teaterhotellet i Malmö när hon frågade om det gick bra att stanna en natt till. Tveksamheten kröp som en skugga över hans ansikte tills han hittade rätt loggbok: Hur var namnet? frågade han.
Hur var namnet? Jag visade ju dig nyss mitt id kort för du ville skriva ut mig, inte sant?
Han mumlade något ner i loggboken och sträckte sig efter sina glasögon.
”Vi får se,” sa han. ”Du har ett annat namn,” sa han.
”Nefati,” det kom utan betänkligheter.
Abdelhamid Ben Ali Nefati- Fetsi. Men jag behövde inte ge honom hela raden av Abdelhamids efternamn.
Receptionisten mumlade återigen något tyst för sig själv, och nöp sig i det obefintliga skägget.
”Lindbom”, sa han. Lindbom, sa du. Jamen då så.
Han log ett belåtet, till hälften rovgirigt leende och var flink med pennan till sist när han bara lade till det nya datumet med ett tangenttryck på datorn bredvid sig.
Jag började skriva inne på hotellrummet i det halvskumma ljuset medan Abdelhamid duschade av sig dagens damm. Sedan ringer han sina barn, talar med dem, ett efter ett på zoom: Fatme, Bassem och en andra son, och barnens mamma. Jag fortsätter att skriva:
”När vi ser tillbaka var det rationaliteten som tog över, som lade sig som e tung bakplåt över empatin, våra få dygder som kvävdes i sin linda. Rationaliteten vet inte av något stopp om den ges fritt utrymme, en väg framåt utan hinder, de röjer alla eventuella hinder ur vägen, rasar och krossar allt i sin väg. Aldrig är vi så mäktiga och rationella som när vi kalkylerar och är rationella, aldrig är vi så smarta – speciellt om vi gör överslag i människoliv.”
”Jag vinkar in dig vid vägkanten med snusnäsduken som jag hade knutit runt halsen tidigare på morgonen och du stannar genast för mitt livliga vinkande, och bara ditt leende är som en omfamning i sig”.
Vad vill du att jag ska göra? När är du nöjd?
*
När vi ser tillbaka var det rationaliteten som tog över, som lade sig som en tung bakplåt över empatin, våra få dygder som den kvävde i sin linda. Rationaliteten vet inte av något stopp om den ges fritt utrymme, en väg framåt utan hinder, den röjer alla eventuella hinder ur vägen, rasar och krossar allt i sin väg. Aldrig är vi så mäktiga och rationella som när vi kalkylerar och är rationella, aldrig är vi så smarta – speciellt om vi gör överslag i människoliv.
Jag vinkar in dig vid vägkanten med snusnäsduken som jag hade knutit runt halsen tidigare på morgonen och du stannar genast inför mitt livliga vinkande, och bara ditt leende är som en omfamning i sig.
Vad vill du att jag ska göra? När är du nöjd?
Tokla Kemi, hemsystern (Agnes):
Hon kan inte låta bli att le inombords när hon kommer innanför trädgårdsgrindarna. Hon är trygg. Hemma hos sig. Hemma hos föräldrarna, de är hennes trygghet. Här råder en idyll som som hon inte behöver ifrågasätta.
*
Hon drog på munnen. När hennes mamma satte den sidan till var hon oemotståndlig:
Vad är det nu de vill ljuga i oss, försöka få oss att tro på?
”Ingenting som du inte vill, mamma, Använd ditt kritiska förbuft.
Tekla, jag börjar bli trött på att du härmar fröken Edla hela tiden. Snart duger inte din egen mamma. som du håller på.
Hon är ingen fröken, mamma. Hon har ett barn, på in – instituition.
Kors, vad säger du! Mamma sjönk ned på en stol, flämtande och vit i ansiktet.
”Och jag älskar dig ,mamma. Alla Edlor i världen kan inte mäta sig med dig. Du är unik. Du är min unika mamma. Inget annat förmår att väga upp mot det”.
”Du hedrar i alla fall dina föräldrar”. Mamma började få tillbaka ansiksfärgen.
”Men Tekla, är du sanningsenlig, det där med …Tekla lyste upp när hon förnam sin mammas varma blick på sig, en milt frågande blick som nu vilade på henne:
”Ja,” sa Tekla. ”Men mamma, lova att inte lämna ut Edla? Jag råkade försäga mig”.
”Du har mitt ord på det”, sa mamma. ”Jag tycker bara så synd om den gamla damen”.
Ännu ett föredrag i Folkets hus:
Ännu ett föredrag. Hennes mamma stönade. Är vi inte bildade tillräckligt?
Tekla ställer sig upp och blickar mot föreläsaren som står på podiet, fyra-fem bänkrader framför henne.
Skulle Gud vara en maskin? inleder hon.
”Skulle Gud vara en maskin? svarar Abdelhamid, och Tekla fortsätter talet som han övat in med henne:
”Nej, vi är födda till Guds avbild och gud är ingen maskin. De som talar om människan som en maskin angriper, bokstavligt eller metaforiskt Gudsbilden och allt det som Gud har lagt ned i oss. De här vetenskapsmännen och filosoferna som förfäktar dessa ideer har stängt av de flesta tankevägar utom rationaliteten: den har de satt i högsätet och genom rationaliteten vill de reducera människan till en maskin. Hon (Abdelhamid) gjorde en tankepaus, torkade sig i pannan med en näsduk under tiden och fortsatte: Som om maskinen hade ett blodomlopp, kunde förblöda, spikas fast på ett kors och dö för att vi skulle få syndernas förlåtelse.
En förlägen tystnad uppstår. Tekla sätter sig ned och svetten bryter ut i pannan. Om hon måste upp igen, replikera, svara på någon fråga eller någons invändning eller motfråga – om nu inte hånet ligger kompakt och väntar – vet hon att knäna skulle börja darra och hur hon skulle bli tvungen att sätta sig ned igen för att inte falla. Men tystnaden bryts inte, ingen motfråga skickas fram.
Vem är hon som tar till orda? Är det sådana tankar som väcks bland åhörarna? Hennes kinder blir varma och hon anar hur de blossar.
Ett barn? Vem tror hon att hon är? Ett faderlöst barn dessutom. Hennes mamma blev nyligen änka…Vet de inte sin plats i samhället? Har inte flickan fått någon uppfostran?
Förnuftet bryter igenom och Tekla drar en suck av lättnad när hon åter igen kan tänka klart. Hon är ju inte faderlös i den meningen att hon har sin Fader i himmelen. Och nog överdriver hon när hon tänker att människorna omkring henne skulle tänka allt det som hon tror eller inbillar sig: så lumpna och elaka röster finns inte. Men hon vet. De finns. Mårtensson finns.
”Ja, nu ska ungdomen lära de äldre sin plats”.
Slutligen bröt någon tystnaden. Det var den nye handelsmannen. Han såg rakt på henne med ett spetsigt, hånfullt leende. Vad hade hon gett sig in på? Jag är kristen, tänkte hon inom sig. Jag tror på Guds ord. De orden har format mig i mångt och mycket och de fortsätter att forma mig än.
Det är inte hela världen att uttala sin mening. De vuxna säger sin åsikt hela tiden. De träter och är i luven på varandra också, vilket är emot Guds vilja. Jesus är barnens bästa vän och Edla säger att det är viktigt att alla människor får göra sina röster hörda i en demokrati, inte minst barnen. Med tillägget att gud bevars det betyder inte att alla ska höras från riksdagen, predikstolen eller katedern, utan i mindre sammanhang, i den lokala
demokratins, i den ringa begynnelsen.
Tekla känner hur den ångestfyllda nervositeten släpper. Hon vet var hon gör. Hittills. Så mycket vill få henen att vackla och välja en annan väg.
Vi har inte alltid alternativ, valet är inte alltid fritt, hade Edlas David sagt. (David Lash, (Greger Morin)?? syster till Agathe Lash)Vi kan inte hymla och säga att det alltid finns alternativ. Inte efter Förintelsen. Hade judarna ett val, kollektivt eller enskilt? Nej. De var utsatta för andras makt att välja och bestämma. De trodde att de levde i en demokrati i Tyskland, att de fick vara med och bestämma, men i själva verket kom Tyskland att bygga på rasläran genom nazismen, och samhället omvandlades snabbt till en totalitär stat.
”Förlåt mig,” hade han sagt, ”blev jag självupptagen nu?
Varför är man så besatt av att kartlägga, finna ut vem Gud är?
Honom lär man känna genom att vandra i Honom, att vandra i förtröstan.
Gud är ljus och inget mörker fanns i Honom”.
Hon steg ut från bänkraden, hade äntligen kommit förbi personen som satt på den yttersta stolen i raden och skyndade mot utgången. Hon hade hunnit se att Signe satt med huvudet tätt intill handelsmannens dotter. Hon ökade steglängden när hon kände hur tårarna började välla upp innanför ögonlocken. Skulle hon förlora Signe nu också?
”Tekla,” en mjuk röst ropade henne tillbaka just som hon skulle lämna lokalen. Det var hårfrisörskan som brukade jobba ideellt på folkbiblioteket ett par kvällar i veckan.
”Bra, Tekla,” sa hon. ”Bra att du påminner herrarna – och för all del, några damer också kanske – om att vi inte är maskiner. Inte än i alla fall.” Hon blottade sina vita jämna tänder när hon log mot henne.
”Gå nu ut och njut av den fina sommarkvällen. Själv ska jag fira att vi fått en tredje semestervecka med full ersättning.”
Tekla log tacksamt mot henne. Sonja var en snäll själ, ville alla väl. Men när det kom till det som låg henne varmt om hjärtan kunde hon både vara rolig och bitsk. Men aldrig att hon tittade snett på någon eller snörpte på munnen. Så mycket ville hålla henne och många andra fast i gamla vanor, i mönster som upprepades och hade upprepats av generationer. Det krävdes mod att kliva ur, och mod att förstå de skillnader som fanns mellan människor beroende på status, rang och så vidare: och som i sin tur berodde på utbildning, utkomst, förmögenhet. Skillnader som inte försvann med alla vackra ord och reformer och meningen var kanske inte heller att det skulle upplösas helt, men definitivt sluta med att spela så stor roll i samspelet mellan människor, kanske? Fick samspelet fortsätta som det var tänkt för närvarande fanns det grupper i samhället som aldrig skulle få eller behöva möta varandra utan bara umgås med fantasier om varandra, fantasier, förutfattade meningar och fördomar, hade Edla sagt. Resten kunde lika gärna nivelleras, eller hemskare saker om inte Gud fick finnas med i bilden. Att Ateisterna såg gud i toalettskålen var ena annan sak, där kunde skåda skiten till ögonen poppade ur skallen. Vana som de var att sitta på sina ”romerska bågar”, ”hemlighusen” vid Pamukkale och andra platser.
Som hennes egna tankar om Edla, den stora bävan hon tidigare hade känt inför Edla, kyrkoherdens syster. Nu hade hon till och med känt hennes tårar mot sin axel, hur Edla skakade av gråt och fick ledas till sitt rum med hjälp av både Betty och henne.
”Var är mitt barn? Hur har det gått för mitt barn”? snyftade hon.
Tekla gick mot den antika chiffonjén, stack in handen under duken och drog fram den tunna nyckeln. Nu var det dags. Vem var Edlas son och levde han?
En man kom fram till Sonja och sa något lågmält, nästan viskande till henne. Tekla uppfattade inte vad han sa, men hann se hur ledsen Sonja blev innan hon ordnade till sina anletsdrag: underläppen darrade, hur ansiktet…hur hennes leende blev osäkert och uttrycksfullt/outgrundligt.
”Där ser man,” sa Sonja. ”Kom bort till biblioteket med mig. Det är sent, men jag sätter på kaffekitteln”. Sedan vände hon sig halvt om, i samma riktning som mannen hade försvunnit och sa något teatraliskt:
”Där gick han, mannen jag skulle ha firat med”.
Den natten klippte Sonja henne. Hon jämnade hennes spretiga toppar. Först tvättade hon hennes hår och la i en klick balsam. Det hade Tekla aldrig varit med om förut. Det doftade sommaräng och kittlade i näsan. Riktigt tvål och schampo hade äntligen nått handelsboden i Åminnaryd.
”Jag kan inte ge dig några råd,” sa Sonja, ”men följ ditt hjärta. Det sa alltid min mamma”.
Det var så mycket att ta in den natten, lättheten med vilken de hade småpratat – eller rättare sagt Sonja. Allt blev intressant i hennes mun. Till och med när hon beskrev vägen till sitt jobb. Och på jobbet tycktes hon träffa hälften av byn. Hennes sätt att bli entusiastisk och sätta kaffet i vrångstrupen. Fast efter kaffet övergick hon till vin. ”Bara ett glas,” som hon sa, och utan att göra något försök att få Tekla att göra henne sällskap.
Det finns lika många sätt att vara kvinna på som det finns kvinnor, tänkte Tekla. Hon gillade Sonja, men undrade i sitt stilla sinne om Sonja krävde något i gengäld av henne. För klippningen, kaffet och tårtan, bussigheten… Skulle hon kunna göra det som Sonja eventuellt skulle be henne om? En stund senare granskade Sonja henne eftertänksamt och undrade sedan om Tekla skulle kunna tänka sig att vara med om att skapa ett SSU på orten?
”Vi behöver en ungdomsorganisation här, fast ni inte är så många. Ännu. Men med de nyinflyttade i höghusen… Vårt lilla samhälle expanderar och snart blir vi kanske tätort?” Hon tände en cigarett och blåste ut röken genom fönstret som stod halvöppet.
”Jag vet inte,” sa Tekla dröjande, fast hon visste inom sig att hon var socialdemokrat. ”Jag vill bli lärarinna, påverka på det sättet.”
Jag visste vad min pappa hade predikat om: att en lärare aldrig skulle hålla på med partipolitik i skolsalen. I stället berätta om demokrati och ta fram även de mörka fläckarna ett samhälle kunde ha, avtäcka det, så att bilden inte bara blev ljus och en besvikelse när mörkret smög runt knuten/hörnet i stället skulle man vara på alerten om man såg det komma.
”Jo,” sa Sonja, ”jag trodde nog inte att du skulle nappa. Du är för religiös, Tekla.”
”För religiös? Kan man bli det”? Hennes mun for upp på vid gavel vid Sonjas ord. Sonja skrattade.
”Man kan gå upp för mycket i religion, bli fanatisk,” sa hon. ”För all del, av politik också”. Hon huttrade till, fimpade och gick upp och stängde fönstret.
”Skillnaden är väl,” fortsatte hon medan hon förblev stående, lutad mot fönsterkarmen, ”att blir du för besatt av politiken eller för hög på din egen röst så säger dina partivänner till dig, de hjälper dig. Men bland de religiösa kämpar man väl oftast ensam”…hon lade armarna i kors och suckade tungt. ”Ja, ja, med Gud i ryggen, förhoppningsvis”. Tekla väntade spänt på vad som skulle komma (härnäst).
”Min mamma var religiös, alldeles för nitisk för sitt eget bästa. Hon gick under, det är min övertygelse. Utan att någon hjälpte henne. När de väl fått in henne i fållan, i båset eller vad du vill, lät de henne stå där, dag ut och dag in, till slut kunde hon inte skilja på om det var dag eller natt. Så förändrat hade hennes sinne blivit”.
Sonja hade satt sig ner igen och blickade allvarligt in i hennes ögon. Uppfordrande som hon ville säga något betydelsefullt med bilden hon hade gett. Som om hon ville säga: Kom ihåg detta. Det är inte var dag som jag talar om min mammas sorgliga öde.
Teklas tankar flög till mamma som fått sin egen hustyrann, Mårtensson. Bröllopet hade stått för bara några veckor sedan.
Tekla kände intuitivt att det fanns så mycket mer instoppat mellan raderna i det som Sonja berättat. Men det var som om de varken hade tiden eller kände varandra tillräckligt för att gå djupare in i det som var både personligt och smärtsamt. För det smärtsamma syntes i ögonen, också hos Tekla. Så mycket förstod hon av Sonja för hårfrisörskan grep efter hennes hand och tryckte den lätt innan hon släppte den.
”Tröttnar du på läsarna, så kom till oss,” sa hon och satte punkt för deras samvaro. Månen lyste upp vägen för dem när de skiljdes utanför biblioteket. Den höll på att försvinna, upplösas av dagern som gjort sitt intåg. Sonja låste upp sin cykel och började cykla mot hyreshusen medan Tekla gick hemåt och undrade om hon skulle få ovett av sin mamma eller om hon lyckats somna lyckligt ovetande om att Tekla varit ute på äventyr även efter föredraget.
Om du tröttnar på läsarna…Frasen dök upp bland tankarna. Hon svalde. Hon skulle aldrig tröttna, det trodde hon inte i alla fall. Men politiken den var viktig den också. Det hade hon förstått av Erling och Edla, hennes stora förebilder jämte Hilma och Agnes. Kanske var Sonja en förebild nu också?
Det fanns något som heter läsefrukter, hon hade nyligen kommit över ordet. Hon måste visa Sonja och de andra att de fanns, och att det kom något viktigt ur läsarnas gemenskap också. Att de var lika viktiga för bygden som de som höll på med politik och hade sin gemenskap där. Som kristen bad man dessutom för alla, oavsett vilken gemenskap de än tillhörde. Den kvalitén fanns inte alltid inom politiken, åtminstone var det inte den som sken igenom alla gånger. Hon satte värde på Sonja, på hennes uppmuntran, stöd och inbjudan. Vem visste om hon skulle behöva deras hjälp? Till och med gå med i partiet… Det behövdes alltid människor till partiet, det hade hon förstått på Sonja. Särskilt ville de nå de unga: Få möjlighet att skola in dem i partiet från unga år så att de kunde växa med uppgifterna. Men hon såg sig inte som en blivande SSU:are. Visserligen hade det talats en hel del politik i hemmet när Erling kom på besök, (och hon hade fått gå med honom och Signe i I:a maj-tåg), men det var något mellan Erling och pappa och inget som genomsyrade hemmet. Deras hem var präglat av Guds ord och kyrkan, av den andan. Politik var mer som ett bakgrundsbrus som vid enstaka tillfällen blev klart och tydligt, som när viktiga meddelanden lästes upp i radion. Som när en gasolycka skett eller när en person blev efterlyst. Eller som vid krigsutbrott.
När hon kom hem sov mamma djupt. Tekla gick till sitt rum och klädde av sig så tyst hon kunde. I pyjamasen stod hon och såg ut mot sjön.
*
Signe kammade sitt långa hår framför spegeln som hon hade fått på sin födelsedag. Den var limmad på baksidan av garderobsdörren och visade henne i helfigur.
Efter kamningen tog hon fram en klänning, satte den utanför tröjan och byxorna, och smålog mot spegeln.
Stilade Signe med sitt nya intresse? funderade Tekla. Ville hon göra henne avundsjuk? Hon slog bort tanken.
”Vi hinner inte vara tillsammans så länge i dag,” sa Signe som hade provat färdigt, för Amalia ska komma redan klockan två och vi ska titta på mönster tillsammans till nästa syföreningsmöte.
Tekla bet ihop. Men inom sig kände hon en lätt panik skjuta upp. Höll hon (verkligen) på att väljas bort? Nej, det kunde inte stämma. Men det var uppenbart att Signe tillbringade mer och mer tid för Amalia. Utflykterna till stall och lada var borta. Snart skulle kanske Signe inte alls vilja ha henne där. Den insikten höll på att få fäste inom henne, men hon motade bort den. Så dyster var inte situationen. Det fick den inte vara. Förresten, borde hon inte intressera sig lite för Signes och Amalias intressen? Spela med lite grand i alla fall…Vara med och prova klänningar, eller i alla fall komma med tips på några nya frisyrer…hon kunde kanske be Sonja om lite tips och råd så att hon hade något att komma med…
Men det här med att bara köpa och köpa…hade allt Erling uppmanat till gått in genom ena örat och ut genom det andra på Signe, den egna dottern?
Men strax kom eftertanken: Vem var hon att döma Signe? Att döma var djupt orättfärdigt. Gud själv hade sagt att döm ingen på det att du inte själv ska bli dömd…
Lewi Pethrus hade skrivit om araberna…var det inte en herdepojke som hade hittat Dödahavsrullarna? En pojkvasker som hade vaktat getter och får. En pojkvasker som Ben Ali Sadi, exempelvis, som nu liksom jag säkert nått pensionsålderns 65.
/Abdelhamid och Helena
