När Tekla kikade ut genom fönstret satte hon handen för munnen för att hindra ett utrop och tog ett steg bakåt för att betrakta det vita landskapet utanför rutan. Det måste ha snöat hela natten, bara vräkt ner. Hon ville kalla på mamma för att dela upplevelsen med henne, men pappa hade kommit hem sent i går efter ett möte och behövde sova ut, erinrade hon sig att mamma hade sagt. Knappt hade hon hunnit tänka tanken förrän ett skrik från mamma skar genom stugan. Tekla rusade mot föräldrarnas sängkammare. Knappt hade hon kommit ut ur sitt eget rum förrän hon hörde mammas snyftningar och sedan en alltmer hejdlös gråt.
Från dörren såg hon hur mamma låg på täcket som låg över pappas kropp och grät förtvivlat. När hon blev medveten om Teklas närvaro i rummet vred hon en aning på huvudet och såg med rädda ögon på henne. Sedan gav hon fritt utlopp för sin gråt.
Han är död. Han är död. Tekla hade hunnit fram till sängen och kunde bekräfta för sig själv att han verkligen var död. Hon stod alldeles stilla och lät gråten välla upp. Pappas blick var närvarande, om han än var död. Inte tomt stirrande. Han såg bortom, hinsides han var inte i denna värld längre. Det gick inte ihop, det gick inte att omfatta att pappa inte var här längre. Men hon ser det med egna ögon att pappa inte mera är här. Han är inte i denna värld längre. Hans blick är närvarande, men den har lämnat rummet, är hinsides, ser bortom det jordiska, centrerad på det som ska komma, på sin klippa.
Hon sjunker ner på sängen bredvid mamma, och lägger händerna på hennes rygg. Känner skakningarna under dem, de fortplantar sig till henne. Lutar sig ner mot henne och gråter hjärtskärande. Men mamma är för långt inne i sin egen djupa gråt för att kunna lägga armen om henne, trösta henne. Men hon tar hennes hand och trycker den så hårt så det nästan gör ont. Det som hänt någon gång under natten är ofattbart. Mot bakgrund till allt det vita, snöflingornas fall som skulpterat fram en annan trädgård, jungfrulig och bestående av miljontals iskristaller, har pappa gått in i sista vilan. Kvar av hans jordiska kropp är bara höljet/ett hölje som de kramar som om de försöker krama liv i det, som om de försöker hålla kvar den allra sista resten av honom.
Älskade pappa. Tekla lämnar sängkammaren och den kropp som åter ska till jord vara. Pappa finns inte mer. Hennes hjärta vill brista. Det är en alltför omedelbar, brutal insikt. Döden har obemärkt knackat på under natten, tagit sig in och tagit hennes pappa med sig.
Pappa var alldeles för ung att dö. Hon knyter näven, har lust att slå in den i dörrposten till köket. Vad menar Gud? Har hon själv dragit det här över sig genom att hon sökte skydd i kyrkan den där olycksaliga eftermiddagen när det var skyfall? Hon får ingen klarhet i sina tankar. Hon står inför döden, inför det intet som breder ut sig. Det finns inget att lägga till, inget att dra ifrån. Hon står inför faktum.
/ Helena
