Bön.

”Må alla människor ha mat (på bordet), frid i sinnet och en plats de kan kalla hem.”

Böner kan se väldigt olika ut: Från väldigt enkla till mer elaborerade. En suck kan kan innehålla en bön; en bön om hjälp, förbarmande eller tröst. Böner kan utgöra fromma förhoppningar, vara specifika eller mer universella. De kan också vara glädjefyllda, uttrycka tacksamhet och lovsång. Inom buddhismen och de flesta religioner och trosinriktningar är det vanligt och kutym att önska gott inte bara för sig själva utan för alla levande varelser. Och tibetanska lärare uppmuntrar en ofta när det kommer mer till konkret handling att börja med en person, en människa. Det kan vara en tiggare jag ger en slant eller det extra vetemjöl paket jag lägger i en särskild kundvagn i anslutning till kassan när kyrkan har insamling tillsammans med ICA. Den ”ringa begynnelsen” den räknas, oavsett det handlar om generositet, vänlighet som att hålla upp dörrar. Det är så de medmänskliga musklerna tränas; även om de är, eller har varit upptränade, sedan barnsben så är de musklerna också färskvara precis som den fysiska konditionen. Ler vi aldrig mot någon eller aldrig säger ”tack” då försvinner den ”reflexen”. Det blir allt lättare, till slut ”normalt” att aldrig le, aldrig säga tack. Den som gör det förvisar sig själv till en kal och kall plats, där hjärtat hårdnar. Bön mjukar upp hjärtat, gör det stort. Öppnar upp kommunikationsvägen: den vi människor alltid har att tillgå, den vi alltid borde ha: till Gud, till Buddha, till Universum, (Man kan bara säga ”hjälp”, utan en massa attribut), till något större än oss själva. Om så alla kommunikationsvägar vore blockerade, är den den viktigast. För den utgör samtidigt förbindelsen med mig själv. Är den inre vägen blockerad har jag förlorat den. Men inte för evigt, den kan alltid återupprättas.