juni 2023 – Sida 2

Det ”kvalificerade” samtalet får inte stanna av eller exkluderas…

(uppdaterad 2023-06-05)

Det ”kvalificerade” samtalet får inte stanna av eller exkluderas. Inte heller det kvalificerade psykoterapeutiska samtalet.

Psykoanalytiker och docenten i idé och lärdomshistoria Per Magnus Johansson befarar att det kvalificerade psykoterapeutiska samtalet kommer att exkluderas i framtiden och att, som det ser ut i dag, att det enklaste och ”effektivaste” kommer att vara den farmakologiska behandlingen.

Det här framkommer i ett podavsnitt ”Oron för framtiden” som är inspelat under ett föredrag som Per Magnus Johansson höll i Malmö tidigare i år och som arrangerats av St. Lukas-stiftelsen i samarbete med studieförbundet Sensus.

I någon mening, enligt ”ringarna på vattnet” – talesättet, vill jag tro att det kvalificerade terapeutiska samtalet bidrar med något, och något värdefullt, till övriga samtal i samhället. Och det samtalet är oftast inte främmande för det existentiella eller andliga, det filosofiska eller kulturella där själva oförutsägbarheten; att inte sitta med alla korten på handen ingår i själva samtalet. Det är en pågående utforskning, en pågående process som också påverkas av det rum och den miljö man sitter i. Men det är en ”reserverad plats”, en plats, ett ”reservat” (eller helt enkelt fristad, även om det kräver mod gång på gång att träda in över tröskeln) för den som fått förmånen att gå i terapi, hänvisats eller har bestämt sig för att ta det steget. Att de här platserna och samtalen – det terapeutiska samtalet- som förs på dessa platser skulle utgå känns outhärdligt. Dessa bidrar också (terapeuternas kunskap och de utbildande universiteten) till en kunskapshöjning i hela samhället. Hur kan kvalificerade terapeutiska samtal bli ”otidsenliga” till förmån för farmakologisering? Just när så många psykiatriker och läkare kritiserar ”medikaliseringen” överlag, hur den tillåtits gå för långt. Medikalisering enligt NE är förhållandet att ett problem som i grunden inte är av medicinsk karaktär diskuteras eller behandlas som en medicinsk företeelse. Inom psykiatrin tilläts neuroleptika-användningen breda ut sig över årtionden med en topp av övermedicinering under 1980-talet (Lundin & Mellgren, 2012). Det är inget annat än en avsevärd och grotesk förminskning av människovärdet, om det som Per Magnus Johansson fruktar tillåts inträffa. Ett människovärde som redan är satt under devalvering när inte tillräckligt med förebyggande åtgärder sätts in så att människor kan leva liv med hälsa, och leva så meningsfulla liv som möjligt.

I det här inlägget refererar jag till enbart en liten del av det som Per Magnus Johansson föreläser om i poddavsnittet, och som alltid är det bäst att lyssna på hela avsnittet för utan hela sammanhanget föreligger risk för missförstånd – avsnittet ligger på knappt 30 minuter. Det är bara att hoppas på att politikerna, läkarna och vi övriga i samhället inte faller för det ”enklaste och effektivaste” in absurdum igen för det har redan visat sig på många sätt inom vården och samhället att det enklaste och ”effektivaste” långt ifrån alltid är det bästa. Det visar sig genom ungdomarnas ökade psykiska lidande, ökningen av självmord även bland äldre och sist men inte minst, klimatkrisen och den oerhörda miljöförstöring som lett fram till denna på grund av att politikerna satsat just på det enklaste och ”effektivaste”, och där överexploatering och nattning av äldre vid fyra- tiden på eftermiddagen bara är ett par exempel.

Per Magnus Johansson menar även i föreläsningen att det finns en retorik kring att ingen ska bli exkluderad, men påpekar att människor blir exkluderade på grund av det man skulle kunna kalla det psykiska lidandet och diagnoserna med påföljden att medicineringen får mindre konstruktiva och inkluderande effekter än man skulle önska.

Forskaren och sociologen Zbyszko Melosik vid Adam Mickiewicz-universitetet i Poznan talar om ”fatal infatuation with medicine”, (2017), – ett talande uttryck. Uttrycket är taget från hans artikels sammanfattning (abstract); artikeln har titeln ”Discourses of Medicalization and Pharmacologization. Reconstructions of human identity”, och är publicerad i en polsk akademisk tidskrift, (se länk nedan). Den korta sammanfattningen beskriver bland annat att Melosiks artikel undersöker den moderna människans ökande beroende av diskurserna om medikalisering och farmakologisering. Han presenterar de huvudsakliga sociokulturella tendenser associerade med den och analyserar – från ett kritiskt perspektiv -konsekvenserna av en identitetsmässig ”fatal förblindelse i medicin.

Men vad är då ett kvalificerat samtal? Vad jag förstår så är det just det psykoanalytiska eller terapeutiska samtalet; samtal med en utbildad person. Kanske kan ett själavårdande samtal i någon mån räknas dit; jag tänker mig i någon mening ett samtal över tid. Men det finns kvaliteter i det ”kvalificerade” eller professionella samtalet som jag skulle vilja lyfta fram (och som kan ”transcendera” och återfinnas i andra sammanhang): närvaron och det emotionellt responsiva ”vittnet”. Beskrivningen har jag funnit hos författaren och psykoanalytikern Donnel B. Stern:

”We need an emotionelly responsive witness, even if that witness is imaginary, in order to know and feel our experience to fall into a satisfying narrative order. The origins of the witness lie in earliest infancy, in the roles played by responsive parents in reflecting back to us a version of ourselves that eventually becomes the self; and later in life, in similar fashion, we need a witness to heal ourselves.”(Stern. 2010:xvii)

The ideal of psychotherapy and psychoanalysis, like the ideal of true conversation, is the relatedness of I and Thou, skriver Stern vidare. ( s. 28)

Vi människor behöver det ”goda samtalet”, true conversation, oavsett om vi är inom psykiatrin eller inte, och vi behöver de människor som är familjära med dessa samtal, har erfarenhet av dem och kan visa på dem. Att hela trauma eller läkas handlar inte om ”happy-go-lucky,” även om man måste ha tur för att få en psykolog som är bra och känns rätt för en – om man överhuvudtaget får eller har råd att gå till psykolog. Olika faktorer kan spela in.

Donnel B. Stern har tänkt mycket kring vad som utgör ett ”gott samtal”, men snarare i termer av ”det genuina samtalet” och den samarbetande och autentiska dialogen, psykoanalytiker som han är. Och den som har haft mest påverkan på honom i det tänkandet är den hermeneutiska filosofen Hans-George Gadamer, skriver han i sin bok, och citerar honom:(s. 25)

” ( ) Thus a genuine conversation is never the one that we wanted to conduct. rather, it is generally more correct to sayt hat we fall into conversation, or even that we become involved in it. The way one word follows another, with the conversation taking its own twists and reaching its own conclusion, may well be conducted in some way, but the partners conversing are far less the leaders of it than the lead. No one knows in advance what will ”come out” of a conversation. Understanding or its failure is like an event that happen to us. Thus we can say that something was a good conversation or that it was ill fated. All this shows that conversation has a spirit of its own, and that the language in which it is conducted bears its own truth within it – i.e., that it allows something to ”emerge” which henceforth exists.” ( Hans-George Gadamer (1965/2004, s. 385, citerad i D. B. Stern, 2010).

Kanske är det, generellt sätt, den konversationens alldeles egna ”spirit” som vi måste vara särskilt rädda om.

/Abdelhamid och Helena

Källor, tips och länkar:

Donnel B. Stern. 2010. Partners in Thought. Working with Unformulated Experience, Dissociation, and Enactment. Routledge, Taylor & Francis Group.

https://arche.podbean.com/

https://www.adlibris.com/se/bok/psykiska-funktionshinder-stod-och-hjalp-vid-kognitiva-funktinsnedsattningar-9789144069272

https://apcz.umk.pl/PBE/article/view/PBE.2017.023

https://apcz.umk.pl/PBE/index

https://www.lakaremedgranser.org/texter/medikaliseringen

[Hämtad: 23-06-04]

”Att kunna stå ut med ovisshet” – en del av en terapeuts vardag.

ttps://kunskapsguiden.se/omraden-och-teman/arbetsmetoder-och-perspektiv/levnadsvanor/radgivande-samtal-levnadsvanor/#:~:text=

https://www.svenskakyrkan.se/lundsstift/nyheter/unikt-initiativ-med-gratis-terapeutiska-samtal-

[Hämtad: 23-06-04]

https://www.wpr.org/sherry-turkle-reclaim-conversation-create-spaces-talking-sans-devices

[Hämtad: 23-06-04]

Inga-Lena Bengtsson, Camilla Pauli, Åsa Pravitz, Karin Rhode, Heidi Skantze och Gudrun Willen. 2002. Själ och hjärna (meets brain) – argumentet för psykoterapiobligatoriet. Läkartidningen, Debatt. Nr 9, 2002, Volym 99.

[Hämtad: 23-06-07]

”The Great Fire”- en prisbelönt roman.

(Uppdaterad 23-06-03)

Med “The Great Fire“ (2003) erhöll Shirley Hazzard Pulitzerpriset 2004, tjugo år efter det att “Transit av Venus” publicerats.

Brigitta Olubas som skrivit en biografi om Shirley Hazzard, ”Shirley Hazzard. A Writing Life” menar att hennes romanskrivande – färdigställande av ”The Great Fire” blev lidande på grund av den förpliktelse Hazzard upplevde hon hade att skriva om FN och förhållandena där. ( s. 311) I oktober 1970 publicerade hon ”A Call for UN Reform” i New York Times, enligt Brigitta Olubas, och den publiceringen ledde till fler invitationer att skriva på samma tema. (s. 310) 1973 kom Hazzards bok ”Defeat of an Ideal. A Study of the Self-Destruction of the United Nations” ut. Olubas reflekterar kring Shirley Hazzards engagemang för FN.

”It is interesting, and perhaps surprising, given the extent of her engagemang with daily politics in the United States, Britain, Australia and Italy ( ) – that in her political writing she would turn almost exclusively to an institution with which she had been closely associated only in her youthful years, with which she now had little connection.” (s. 2022:310)

Brigitta Olubas berättar vidare att Shirley kände (felt)

”somewhat passionate towards doing it; only, it will use me up in the fires of indignation, and take weeks away from writing my novel which I care much more about and which is demonstrably more useful…and certainly less harmful than UN”. (s. 310)

Jag får Inga-britt Ahlenius i tankarna när jag läser om Hazzards passionerade engagemang för FN. Ahlenius valdes till undersekreterare i FN i april 2005, och har också skrivit kritisk om FN. (se hennes bok Mr Chance)

Men framförallt har Inga- Britt Ahlenius skarpt poängterat att FN är en oumbärlig organisation i en ledarkrönika (SvD, 9 nov. 2022) I en annan ledarkrönika framhåller hon att det ligger något fantastiskt i att ett femtiotal länder i juni 1945 enades om att bilda organisationen som ett värn för fred och säkerhet i världen (SvD, 2021-10-28) Det öppnades ett ”fönster” då, i juni 1945, beskriver hon det som, ett ”window of opportunity”.

Innan jag återknyter till ”The Great Fire”, vars handling som bekant tar sin början år 1947, vill jag även nämna en annan stor källa till ”bristande koncentration” hos Shirley Hazzard som Olubas pekar på: Mamman. Hon tog hennes tid i anspråk på grund av att hon hade svårigheter som senare resulterade i en diagnosticerad bipolär sjukdom, skriver Olubas. (s. 311)

Huvudpersonen i den prisbelönta boken ”The Great Fire” är Aldred Leith och när vi möter honom i inledningen av första kapitlet har han just letat upp upp en fönsterplats på tåget som ska till att avgå. Han tänker för sig själv att ansiktsuttrycken på dem som står kvar på perrongen, sedan tåget börjat gå, redan i denna stund bär ingraveringen av att ha lämnats kvar. (s. 3) Aldred Leith betraktar tankfullt Japans kustremsa medan tåget letar sig längre bort från Tokyo. Han har återvänt till landet två år efter kriget och ser ut genom fönstret.

Tropen tåg känner de flesta igen. Som genom ”Kvinnan på tåget” av Paula Hawking från 2015. Nästan alla har åkt tåg någon gång och vet hur det är att titta ut genom kupèfönstret, dagdrömma eller sitta med sina tankar, reflektera och sortera. Eller vara med om ett oväntat möte. Sedan det rytmiska dunket, konduktörsvisslan vid avgångarna, inbromsningen inför nästa station. Slamret som tar vid: bagage som ska tas ner från hyllor eller baxas fram, plötsliga vinddrag och dörrar som slås igen.

Huvudpersonen håller en bok i sin högra hand, inte så att han läser från den, informerar den allvetande berättarrösten, utan han ser på författarfotot, bilden av sin pappa, Oliver Leith. Det är första gången han kan betrakta sin pappa, den uppburna romanförfattaren, med den vuxnes blick. Pappan hade ständigt varit på resande fot och avsked från perrongen hörde till Aldreds vardag, även om mamman och han flackat runt med fadern under en hel del år.

Han har en egen kupè, visserligen nersliten och inte särskilt ren, men han har en egen nyckel till den. När han gjort sig hemmastadd genom att sprida ut sina tillhörigheter på det motsatta sätet kunde han njuta av ensamheten.

”Having looked awhile at Asia from his window, he brought out a different, heavier book from his canvas bag.” (s.5)

När jag läser inledningen får jag en annan litterär tågresa i tankarna, den som inleder Fjodor Dostojevskis roman ”Idioten”. Det är tövädersdag i slutet av november och vid niotiden på morgonen kom tåget från Warsawa med full fart ångande in mot St. Petersburg. (s. 5) Huvudpersonen furst Myskin och karaktären och antagonisten Rogozin har suttit mittemot varandra i tredjeklasskupèn sedan gryningen och de har inlett en bekantskap. Att se något genom fönstren var omöjligt:

”Det var så disigt och gråmulet att dagsljuset hade svårt att tränga igenom; det var svårt att urskilja någonting från kupèfönstren ens på tio stegs avstånd vare sig åt höger eller vänster.” (s. 5)

Två olika beskrivningar, men samma trop. Om Shirley Hazzard haft Dostojevski’s skildring av tåg och tågkupe som ett läsminne någonstans i bakhuvudet kan jag aldrig veta.

Romanen ”Idioten” utgavs ursprungligen som en följetong i en tidskrift mellan 1868-69. Men tropen tåg, inte minst genom oväntade möten – eller iakttagelser- lever i högsta grad fortfarande inom litteraturen. Tyvärr kan transportmedlet tåg också förknippas med mycket negativt, som hänger ihop med historien, och där ingår också själva järnvägsbyggandet där många arbetare strök med under de svåra förhållanden och usla villkor som rådde.

Aldred Leith var på väg till Kure. Han var fortfarande ung, 32, men ansåg inte att sig själ vara ung. Han föddes in i kunskapen om första världskriget, läste vid univsitetet och ville ut i livet och stå på egna ben.

”Then came the forced marsch of resumed war. After that, there was no doubling back to recover one´s youth or take up the slack. In the wake of so much death , the necessity to assemble life became both urgent and oppressive.” (s. 5)

Vid ankomsten till Kure möts Aldred Leith av en australiensk soldat som kör honom till ett färjeläge där han tar färjan över till militär inkvartering på ön Ita Jima. Väl framme lämnar han en not till en professor Gardiner som han ska möta och får höra att han kommer ner till mässen när middagen serveras.

Aldred Leith har som syfte att skriva om Hiroshima och konsekvenserna av atombomben som också drabbade Nagasaki. Tidigare, under själva kriget, skrev han en bok om ödeläggelsen av Caen under några junidagar 1944, och därför har han fått förtroendet att utför det här uppdraget som innebär att han ska vara vittne till vad som händer platser utanför Europa, i Japan och Indokina exempelvis; platser som dunstar och transformeras. (s. 49) Som hans uppdragsgivare säger:

”The last days of all their centuries should be witnessed and recounted by someone who was not a spy, not a sociologist, beholden to no one.”(s. 49)

Här är vi tillbaka till ”blicken” eller rättare sagt utifrån vilken utgångspunkt eller vinkel vi iakttar eller ser någonting, varifrån vi vittnar, från vilket perspektiv eller vilken position et cetera. Det som Shirley Hazzard uppehöll sig vid även i ”Transit from Venus” och som jag menar fullbordas i ”The Great Fire”. Här handlar det inte så mycket om att se något genom teleskop et cetera, utan mer rakt av från där man befinner sig. Att man använder sig av det man har: ögonen, utan devices. Men en ”obesudlad ” blick i den meningen att den som ser inte får vara korrumperad; inte får vara ”beholden” som exempelvis betyder att vara uppbunden, stå i tacksamhetsskuld, det vill säga ungefär vara ”influerad” ,”köpt” eller ”biased”. Men vår blick är i princip aldrig opåverkad i bemärkelsen ”ren”, om vi nu inte talar om spädbarn eller barn som ännu inte kunnat tillägna sig någon världsbild eller makt och annat som är med och påverkar vad vi ser eller skriver. Däremot kan man vara medveten om vad man har med sig i bagaget och hur det kan inverka på ens tolkning et cetera. Så också en roman figur, där det är upp till författaren att mejsla fram allt detta i sina karaktärer. Jag funderar på om det rentav är något av sin egen syn på författarens roll som Shirley Hazzard skriver in i sin roman – det ideal som hon satt upp för sig själv?

Intressant i romansammanhanget den här gången är att ämnet geologi är i fokus. Aldreds pappa Oliver var från början geolog till yrket och jag förmodar som läsare att huvudpersonen Aldred insupit en hel del kunskap via sin pappa. Geologin har dock inte en lika framskjuten plats som astronomin i ”The Transit of Venus”, men väl geopolitiken och människorna och relationerna dem emellan. Romanen som helhet känns varmare och mer ”jordad” än den tidigare romanen. (jag har lekt med tanken på om det hade gjort sig kalla den här, ”uppföljaren”, för ”The Transit of Mercury”, särskilt med tanke på att det är en manlig huvudperson den här gången och för att skapa balans, men det är slut med ”passagerna” för Hazzards del, jag ska återkomma till det): Det blir mer ”The Great Fire” i nästa inlägg.