I recall, going back almost forty years in time, a funeral pyre burning at a burial ground. I seated myself in lotusposition at a proper distance and saw the flames rise up in the sky as I visualized my Guru above my head, sitting on an open lotusflower with many petals, and upon it a disc of a fullmoon. What was taken place in front of my eyes became a contemplation; I grieved my self. The self that was I before the sexual assaults. The funeral pyre gave me a reason to mourn, and it anchored me to a place where I could abide in sorrow, where it was allowed to meditate on birth and death and life’s impermanence. I sat until the heavy grief became dissolved, no longer overwhelming. I sat with my shame and sorrow for hours until I didn’t dare to leave the place and go home alone. I sat in the realm of the wordless, until a father with his little son in his hand walked up to me and asked where I lived. He said he wanted to follow me to my hotel and see that I came back home safely. I was grateful and touched, and they followed me to the gate of my hotel where we took farewell. It was an answer of prayer really: It was a safe still walk home from the cemetary and a restoration of the faith in the inherent goodness of all human beings. I wish psychiatry had that capability to follow us patients “all the way home”.
Vid en begravningsplats pågick en likbränning. På behörigt avstånd satte jag mig i lotusställning och såg lågorna stiga mot himlen. Jag visualiserade min Guru ovanför mitt huvud. Det som ägde rum framför mina ögon blev till en kontemplation över livets obeständighet och förgänglighet. Jag sörjde mig själv. Det ”jag” som var jag innan övergreppet. Likbränningen gav mig anledning att sörja, att förankra mig vid en plats, där jag kunde vistas i sorgen, där det var tillåtet att sörja. Den stora och tunga sorgen blev ”inlindad”, inte överväldigande. Jag satt med sorgen och skammen i det ordlösa. Tiden försvann och det närmade sig midnatt. En pappa med sin lille son kom fram till mig och frågade var jag bodde. Sedan följde pappan och sonen mig till hotellets grind och därutanför tog vi farväl. Det finns änglar ibland oss. Mitt i det svåra blev jag påmind. Det var en trygg, fridfull promenad och ett återupprättande av tron på människans godhet. Jag önskar att psykiatrin hade den förmågan att följa oss patienter ”ända hem”.
Källa:
Patrul Rinpoche. 1998. Words Of My Perfect Teacher. A Complete Translation of a Classic Introduction to Tibetan Buddhism. AltaMira Press. Översatt av Padmakara Translation Group, och först publicerad år 1994.
TALBART 